20. Så tog Joseph hela Egypti land in til Pharao: Ty de Egyptier sålde hwar sin åker; ty den hårde tiden war allt för stark öfwer dem. Och wardt så landet Pharaos eget,21. Med folket, som i hans städer ut och ingick, ifrå den ena ändan i Egypten intil den andra.
|
|
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)
Följande avskrift ur »Bibelen eller den Heliga Skrift« (Stockholm 1857) är utförd av
Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004 (år tvåtusenfyra).
Utgåvan ifrån 1857 innehåller texten ur 1703 års bibelöversättning
(»Karl XII:s bibel«) men med stavningen anpassad till 1800-talets
ortografi; t.ex. stavas här »den« och »det« på adertonhundratalsvis i
stället för »then« och »thet« på sjuttonhundratalsvis.
Projekt Runeberg har hela texten till 1917 års bibel.
Förlagan från 1857 är tryckt i frakturstil med framhävningar i
schwabacher, vilken i frakturtryck brukas motsvarande kursiven i
antikvastil till framhävningar.
I frakturstilen tecknas vanligen dubbelt »w« i stället för enkelt »v«
med några få undantag. I antikvastil ifrån samma tid använder man
visserligen enkelt »v«, men vi har ändå bibehållit dubbelt »w« i denna
avskrift, för att det skall framgå, när förlagan har enkelt »v« eller
dubbelt »w«
Frakturstilen i förlagan utnyttjar de gängse ligaturerna, d.v.s. flera
bokstäver sammanbundna till ett tecken: »st«, »sl«, »ft«, »fl«, »si«,
»fi«, »ff«, »ss«, »ch«, »ck« med flera. Eftersom teckensatsen
iso-8859-1 tråkigt nog saknar flertalet av dessa ligaturer, måste vi
klara oss utan dem här i denna HTML-fil. Emellertid har vi bibehållit
ligaturen »ß« för »ss«, när denna är använd i förlagan. I
frakturstilen skiljes även emellan »långa s« (»begynnelse-s«) i början
av ord och stavelser mot »runda s« i slutet av ord och stavelser.
Eftersom teckensatsen iso-8859-1 tyvärr endast har »runda s«, är
»långa s« här ersatt med »runda s«.
Upplevelsen förhöjes, om man får tillfälle att läsa texten i
frakturstil (i synnerhet om man verkligen tycker om att läsa och inte
bara vill komma åt innehållet). Det kan man göra, om man hämtar
PDF-filen 1b_mose.pdf.
Filen 1b_mose.pdf
innehåller en avskrift i fraktur- och schwabacherstil av »Första
Boken Mose« och är således ingen avbildning av av förlagans
textsidor utan riktig text med inbäddade typsnitt; den kan därför
omvandlas till ren text (om än ligaturerna kommer att återgivas med
andra tecken än bokstäver), kopieras in i andra program o.s.v.
Den som är ovan vid att läsa fraktur och har svårt för att känna igen
bokstäverna kan först öva sig på »Propheten Daniel« ur samma bibel.
Den kan läsas i PDF-filen daniel.pdf, vilken innehåller texten i frakturstil
på förlagans vis i vänsterspalten och samma text i antikvastil i högerspalten.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)
Bibelen
eller
den Heliga Skrift.
innehållande
Gamla och Nya
Testamentets
Canoniska Böcker
Med stående stil.
Tryckt på Brittiska och Utländska Bibel-Sällskapets bekostnad.
Exemplaret kostar 1 R:dr 36 sk. B:co i Läder-band.
Stockholm
Samuel Rumstedt, 1857.
Afskrift år 2004.
-----------------------------------
GENESIS.
Första boken Mose.
1. Capitlet.
Werlden, Menniskan skapas.
I begynnelsen skapade Gud Himmel och Jord.
2. Och jorden war öde och tom, och mörker war på djupet, och Guds Ande
swäfde öfwer watnet.
3. Och Gud sade: Warde Ljus, och det wardt Ljus.
4. Och Gud såg ljuset, at det war godt. Då skilde Gud ljuset ifrå
mörkret.
5. Och kallade ljuset Dag och mörkret Natt. Och wardt af afton och
morgon den första dagen.
6. Och Gud sade: Warde et Fäste emellan watnen, och åtskilje watn ifrå
watn.
7. Och Gud gjorde fästet, och åtskilde det watnet, som war under
fästet, ifrå det watn, som war ofwan fästet. Och det skedde så.
8. Och Gud kallade fästet Himmel. Och wardt af afton och morgon den
andra dagen.
9. Och Gud sade: Församle sig watnet, som är under himmelen, uti
besynnerliga rum, att det torra må synas. Och det skedde så.
10. Och Gud kallade det torra Jord, och watnens församlingar kallade
han Haf. Och Gud såg, at det war godt.
11. Och Gud sade: Bäre jorden gräs och örter, som frö hafwa, och
fruktsam trä, at hwart och et bär frukt efter sin art, och hafwer
sitt eget frö i sig sjelfwo på jordene. Och det skedde så.
12. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hwart efter sin art,
och trä, som frukt båro, och hade sitt eget frö i sig sjelfwo,
hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.
13. Och wardt af afton och morgon den tredje dagen.
14. Och Gud sade: Warde Ljus uti himmelens fäste, och åtskilje dag och
natt, och gifwe tekn, månader, dagar och år.
15. Och ware för ljus uti himmelens fäste, och lyse på jordene. Och
det skedde så.
16. Och Gud gjorde tu stor ljus; et stort ljus, som regerade dagen,
och et litet ljus, som regerade nattena; och stjernor.
17. Och Gud satte dem uti himmelens fäste, at de skina skulle på
jordene:
18. Och regera dagen och nattena, och åtskilja ljuset och mörkret. Och
Gud såg, at det war godt.
19. Och wardt af afton och morgon den fjerde dagen.
20. Och Gud sade: Göre watnet af sig kräkande och lefwande djur, och
foglar, som på jordene flyga under himmelens fäste.
21. Och Gud skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och kräkande
djur, som watnet af sig gör, hwart efter sin art, och allahanda
fjäderfoglar, hwart efter sin art. Och Gud såg, at det war godt.
22. Och wälsignade dem, och sade: Warer fruktsame, och förökens, och
upfyller hafsens watn, och foglarna föröke sig på jordene.
23. Och wardt af afton och morgon den femte dagen.
24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin
art, fänad, kräkande djur, och wilddjur på jordene, hwart efter
sin art. Och det skedde så.
25. Och Gud gjorde wilddjur på jordene, hwart efter sin art, fänad
efter sin art, allahanda kräkande djur på jordene efter sin
art. Och Gud såg, at det war godt.
26. Och Gud sade: Låt oß göra Menniskona til et beläte, det oß likt
är, den råda skall öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna
under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jordena, och
öfwer allt som kräker på jordene.
27. Och Gud skapade menniskona sig till et beläte, til Guds beläte
skapade han honom, Man och Qwinno skapade han dem.
28. Och Gud wälsignade dem, och sade til dem: Warer fruktsame, och
föröker eder, och upfyller jordena, och hafwer henne under eder,
och råder öfwer fiskarna i hafwet, och öfwer foglarna under
himmelen, och öfwer all djur, som kräla på jordene.
29. Och Gud sade: Si, jag hafwer gifwit eder allahanda örter, som för
hafwa på hela jordene, och allahanda fruktsam trä, och trä, som
frö hafwa i sig sjelfwo, eder til mat.
30. Och allom djurom på jordene, och allom foglom under himmelen, och
allo thy, som kräker på jordene, och lif hafwer, at de skola hafwa
allahanda gröna örter til at äta. Och det skedde så.
31. Och Gud såg på allt det han gjort hade, och si, det war allt
ganska godt. Och wardt af afton och morgon den sjette dagen.
2. Capitlet.
Sabbathen, Lustgården, förbjudna Trädet, Namnen, Qwinnan.
Så wardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.
2. Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin werk, som han gjort hade,
och hwilade på sjunde dagenom af all sin werk, som han gjort hade.
3. Och wälsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre, at han på
honom hwilade af all sin werk, som Gud skapade och gjorde.
4. Alltså är himmel och jord tilkommen, då de skapade wordo på den
tid, då HERren Gud gjorde himmel och jord.
5. Förra än någor stjelk war på markene, och förra än någor ört wäxte
på jordene; förty HERren Gud hade än då intet låtit regna på
jordene, och ingen menniska war, som brukade jordena.
6. Men en dimba gick up af jordene, och watnade alla markena.
7. Och HERren Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste
uti hans näso en lefwande anda, och så wardt menniskan en lefwande
själ.
8. Och HERren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte
der in menniskona, som han gjort hade.
9. Och HERren Gud lät upwäxa af jordene allahanda trä, lustig til at
se och god til at äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och
kundskapsens trä på godt och ondt.
10. Och utaf Eden gick en ström til at watna lustgården, och han
delade sig i fyra hufwudfloder.
11. Den förste kallas Pison, den löper om hela Hawila land, och der
finnes guld.
12. Och deß landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och
den ädle stenen Onix.
13. Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.
14. Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Aßyrien. Den
fjerde floden är Phrath.
15. Och HERren Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården
Eden, at han honom bruka och bewara skulle.
16. Och HERren Gud böd menniskona, och sade: Du skalt äta af allahanda
trä i lustgårdenom;
17. Men af kundskapsens trä på godt och ondt skalt du icke äta: förty,
på hwad dag du deraf äter, skalt du döden dö.
18. Och HERren Gud sade: Det är icke godt, at menniskan är allena: Jag
will göra honom ena hjelp, den sig til honom hålla må.
19. Som nu HERren Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene,
och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för
menniskona, at han skulle se, huru han skulle nämna dem: Ty, såsom
menniskan allahanda lefwande djur nämnde, så skulle de heta.
20. Och menniskan gaf hwart och et fänad, och foglomen under himmelen,
och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone wardt icke
funnen någon hjelp, den sig til honom hålla måtte.
21. Då lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskona, och wid han
sof, tog han et af hans sidoref, och upfylte kött i samma staden.
22. Och HERren Gud byggde ena Qwinno utaf refwet, som han uttagit hade
af menniskone, och hade henne fram för honom.
23. Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af
mino kötte, hon skall heta Manna, derföre, at hon är tagen utaf
mannenom.
24. Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa
wid sina hustru, och skola warda til et kött.
25. Och de woro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes
intet.
3. Capitlet.
Adams fall, uprättelse, straff.
Och ormen war listigare än all djur på jordene, som HERren Gud gjort
hade, och sade til qwinnona: Ja, skulle Gud hafwa sagt, I skolen icke
äta af allahanda trä i lustgårdenom?
2. Då sade qwinnan til ormen: Wi äte af de träs frukt, som är i
lustgårdenom;
3. Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafwer Gud
sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller derwid, at I icke dön.
4. Då sade ormen til qwinnona: Ingalunda skolen I döden dö.
5. Förty Gud wet, at på hwad dag I äten deraf, skola edor ögon öpnas,
och I warden såsom Gud, wetandes hwad godt och ondt är.
6. Och qwinnan såg til, at trät war godt at äta af, och ljufligit uppå
se, och at det et lustigt trä war, efter det gaf förstånd; Och tog
utaf fruktene, och åt, och gaf deßlikes sinom man deraf, och han åt.
7. Då öpnades bägges deras ögon, och de wordo warse, at de woro nakne;
Och de bundo tilhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.
8. Och de hörde HERrans Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen
swalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för HERrans Guds
ansikte, ibland trän i lustgårdenom.
9. Och HERren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hwar äst du?
10. Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade
mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.
11. Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, at du äst naken? Hafwer du
icke ätit af det trä, om hwilket jag dig budit hafwer, at du deraf
icke äta skulle?
12. Då sade Adam: Qwinnan, som du til mig gifwit hafwer, gaf mig af
trät, så at jag åt.
13. Då sade HERren Gud til qwinnona: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan
sade: Ormen beswek mig, så at jag åt.
14. Och HERren Gud sade til ormen: Efter du detta gjort hafwer,
förbannad ware du öfwer all djur på markene: Du skalt gå på din
buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.
15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qwinnona, och
emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt
hufwud, och du skalt stinga honom i hans häl.
16. Och till qwinnona sade han: Jag skall få dig mycken wedermödo, då
du aflat hafwer. Du skalt föda din barn med sweda, och din wilje
skall dinom manne undergifwen wara, och han skall wara din herre.
17. Och til Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af
trät, om hwilket jag dig böd och sade: Du skalt icke äta deraf;
förbannad ware marken för dina skull, med bekymmer skalt du nära
dig på henne i alla dina lifsdagar.
18. Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skalt äta örter på
markene.
19. Du skalt äta ditt bröd i dins anletes swett, til deß du warder
åter til jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och til
jord skalt du warda.
20. Och Adam kallade sine hustrus namn Hewa, derföre, at hon en moder
är åt allom lefwandom.
21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och
klädde uppå dem.
22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oß, och wet
hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina
hand, och taga deßlikes af lifsens trä, och äta, och lefwa
ewinnerliga;
23. Då lät HERren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle
bruka jordena, der han af tagen war.
24. Och dref Adam ut: Och satte för lustgården Eden Cherubim, med et
bart huggande swärd, til at förwara wägen til lifsens trä.
4. Capitlet.
Cains födsel, offer, mord, flykt, barn. Lamechs gifte.
Och Adam kände sina hustru Hewa, och hon aflade och födde Cain, och
sade: Jag hafwer fått HERrans man.
2. Och hon födde framdeles Habel hans broder. Och wardt Habel en
fåraherde, men Cain wardt en åkerman.
3. Och det begaf sig efter några dagar, at Cain offrade HERranom
gåfwor af jordenes frukt.
4. Och Habel offrade deßlikes af förstlingene af sin får, och af deras
talg: Och HERren Gud såg täckeliga til Habel och hans offer.
5. Men til Cain och hans offer såg han icke täckeliga. Då wardt Cain
swårliga wred, och hans hy förwandlades.
6. Sade HERren til Cain: Hwi äst du wred? Eller hwi förwandlas din hy?
7. Är det icke så? Om du äst from, så äst du tacknämlig; men äst du
icke from, så blifwer icke synden säker eller fördold: men städ
henne icke hennes wilja, utan råd öfwer henne.
8. Då talade Cain med sin broder Habel. Och det begaf sig, då de woro
på markene, gaf Cain sig up emot sin broder Habel, och slog honom
ihjäl.
9. Då sade HERren til Cain: Hwar är din broder Habel? Han swarade: Jag
wet det icke, skall jag taga wara på min broder?
10. Och han sade til honom: Hwad hafwer du gjort? Dins broders blods
röst ropar til mig utaf jordene.
11. Och nu, förbannad ware du på jordene, som sin mun öpnat hafwer,
och tagit dins broders blod utu dina händer.
12. Då du brukar jordena, skall hon icke strax gifwa dig efter sin
förmågo; ostadig och flyktig skalt du blifwa på jordene.
13. Och Cain sade til HERran: Min mißgerning är större, än at hon må
mig förlåten warda.
14. Si, du drifwer mig i dag utaf landet, och jag måste gömma mig
undan ditt ansikte, och måste ostadig och flyktig blifwa på
jordene. Så warder mig gående, at hwilken som hälst mig finner,
han slår mig ihjäl.
15. Men HERren sade til honom: Nej, utan den som slår Cain ihjäl, det
skall sjufalt hämnadt warda. Och HERren satte et tekn på Cain, at
hwilken som hälst honom funne, skulle icke slå honom ihjäl.
16. Och så gick Cain ifrå HERrans ansikte, och bodde i det landet Nod
öster ut, på hinsidan Eden.
17. Och Cain kände sina hustru, och hon aflade och födde Hanoch, och
han byggde en stad, hwilken han nämnde efter sin sons namn Hanoch.
18. Men Hanoch födde Yrad: Yrad födde Mahujael: Mahujael födde
Methusael: Methusael födde Lamech.
19. Men Lamech tog sig twå hustrur: Den ena het Ada, den andra Zilla.
20. Och Ada födde Jabal, af honom kommo de som bodde under tjäll, och
hade boskap.
21. Och hans broder het Jubal, af honom kommo de, som brukade harpor
och pipor.
22. Födde ock deßlikes Zilla, nemliga Tubalkain, som war en mästare i
allahanda koppars och jerns werk; och Tubalkains syster war Naema.
23. Och Lamech sade til sina hustrur Ada och Zilla: I Lamechs hustrur,
hörer mina röst, och märker hwad jag säger: Jag hafwer dräpit en
man mig til sår, och en yngling mig til blånad.
24. Cain skall warda hämnad sjufalt, men Lamech sju och sjutiofalt.
25. Adam kände åter sina hustru, och hon födde en son, och kallade
honom Seth, sägandes: Gud hafwer satt mig en annor säd för Habel,
som Cain ihjäl slog.
26. Wardt också Seth född en son, den han kallade Enos. Och på den
samma tiden begynte man predika om HERrans namn.
5. Capitlet.
De tio fäder. Noahs barn.
Detta är boken af menniskones slägt, på den tiden, då Gud skapte
menniskona, och gjorde henne efter Guds liknelse.
2. Til man och qwinno skapade han dem, och wälsignade dem, och kallade
deras namn menniska, på den tiden de wordo skapade.
3. Och Adam war hundrade och tretio år gammal, och han födde en son,
som hans beläte lik war, och kallade honom Seth.
4. Och wordo hans dagar, sedan han hade födt Seth, åttahundrade år,
och han födde söner och döttrar.
5. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tretio år, och
blef död.
6. Seth war hundrade och fem år gammal, och födde Enos.
7. Och lefde derefter åttahundrade och sju år, och födde söner och
döttrar.
8. Och wardt tiden på allan hans ålder niohundrade och tolf år, och
blef död.
9. Enos war niotio år gammal, och födde Kenan.
10. Och lefde derefter åttahundrade och femton år, och födde söner och
döttrar.
11. Så at hans hela ålder wardt niohundrade och fem år, och blef död.
12. Kenan war sjutio år gammal, och födde Mahalaleel.
13. Och lefde derefter åttahundrade och fyratio år, och födde söner
och döttrar.
14. Så at hans hela ålder wardt niohundrade och tio år, och blef död.
15. Mahalaleel war sextio och fem år gammal, och födde Jared.
16. Och lefde sedan åttahundrade och tretio år, och födde söner och
döttrar.
17. Så at hans hela ålder wardt åttahundrade fem och niotio år, och
blef död.
18. Jared war hundrade tu och sextio år gammal, och födde Henoch.
19. Och lefde derefter åttahundrade år, och födde söner och döttrar.
20. Så at hans hela ålder wardt niohundrade sextio och tu år, och blef
död.
21. Henoch war sextio fem år gammal, och födde Methusalah.
22. Och förde et gudeligit lefwerne i trehundrade år derefter, och
födde söner och döttrar.
23. Så at hans hela ålder wardt trehundrade sextio och fem år.
24. Och efter han förde et gudeligit lefwerne, tog Gud honom bort, och
han wardt sedan intet sedder.
25. Methusalah war hundrade åttatio och sju år gammal, och födde
Lamech.
26. Och lefde derefter i sjuhundrade åttatio och tu år, och födde
söner och döttrar.
27. Så at hans hela ålder wardt niohundrade sextio och nio år, och
blef död.
28. Lamech war hundrade åttatio och tu år gammal, och födde en son;
29. Och kallade honom Noah, och sade: Denne här warder oß tröstandes i
wåra mödo och arbete på jordene, den HERren förbannat hafwer.
30. Derefter lefde han femhundrade niotio och fem år, och födde söner
och döttrar.
31. Så at hans hela ålder wardt sjuhundrade sjutio och sju år, och
blef död.
32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.
6. Capitlet.
Werlden syndar. Floden hotas.
Arken byggd.
Då menniskorna begynte förökas på jordene, och födde sig döttrar:
2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, at de woro dägeliga, och
togo til hustrur hwilka de hälst wille.
3. Då sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa
sig, ty de äro kött. Jag will ännu gifwa dem hundrade och tjugu års
dag.
4. På den tiden woro ock tyranner på jordene, förty, sedan Guds söner
ingingo til menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf
wäldige och fast beryktade män i werldene.
5. Men då HERren såg, at menniskones ondska war stor på jordene, och
all hennes hjertas upsåt och tanke war alltid benägen til det ondt
war:
6. Då ångrade HERranom, at han hade gjort menniskona på jordene, och
det bekymrade honom i hans hjerta.
7. Och HERren sade: Menniskona, som jag skapade, skall jag förgöra
utaf jordene, ifrå mennisko allt intil fänaden, och intil matkar,
och intil foglarna under himmelen: Förty det ångrar mig, at jag dem
gjort hafwer.
8. Men Noah fann nåde för HERranom.
9. Detta är Noahs slägt: Noah war en from man och fullkomlig, och
förde et gudeligit lefwerne i sin tid.
10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.
11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.
12. Då såg Gud på jordena, och si, hon war förderfwad, ty allt kött
hade förderfwat sin wäg på jordene.
13. Då sade Gud til Noah: Allt kötts ändalykt är kommen för mig, ty
jorden är full med orätt af dem, och si, jag will förderfwa dem
med jordene.
14. Gör dig en ark utaf furuträ, och gör kamrar derinne, och beka
honom utan och innan.
15. Och gör honom alltså: Trehundrade alnar skall wara längden, femtio
alnar bredden, och tretio alnar högden.
16. Et fenster skalt du göra der ofwan uppå, en aln stort. Dörene
skalt du sätta midt på sidone: och skall han hafwa tre botnar, en
nederst, den andra midt uti, den tredje öfwerst.
17. Ty si, jag skall låta komma en wattuflod öfwer jordena, til at
förderfwa allt kött, der en lefwande ande uti är, under himmelen,
och allt det på jordene är skall förgås.
18. Men med dig will jag göra et förbund, och du skalt gå in i arken
med dina söner, med dine hustru, och med dina söners hustrur.
19. Och du skalt låta komma in i arken allahanda djur af allt kött, ju
et par, mankön och qwinkön, at de måga blifwa lefwande när dig.
20. Af foglarna efter deras slag, af fänadenom efter sitt slag, och af
allahanda kräkande djur på jordene efter deras slag. Af allo deßo
skall ju et par ingå til dig, på det at de skola blifwa lefwande.
21. Och du skalt til dig taga allahanda mat, som man tärer, och skalt
samka honom til dig, at han warder dig och dem til födo.
22. Och Noah gjorde allt det Gud böd honom.
7. Capitlet.
Floden kommer. Noah frälst.
Och HERren sade til Noah: Gack in uti arken, du och ditt hela hus, ty
dig hafwer jag sett rättfärdigan för mig i denna tid.
2. Af allahanda ren fänad tag til dig, ju sju och sju, mankön och
qwinkön; men af orenom fänad, ju et par, mankön och qwinkön.
3. Sammalunda af foglarna under himmelen, ju sju och sju, mankön och
qwinkön, på det at säd må blifwa lefwandes på hela jordene.
4. Ty ännu efter sju dagar skall jag låta regna på jordene fyratio
dagar och fyratio nätter, och förgöra utaf jordene allt det som
warelse hafwer, det jag gjort hafwer.
5. Och Noah gjorde allt det HERren böd honom.
6. Och han war sexhundrade år gammal, då flodenes watn flödade på
jordene.
7. Och han gick in i arken med sina söner, sine hustru, och sina
söners hustrur, för flodenes watns skull.
8. Af den rena fänaden, och af den orena, af foglar, och af allt det
som kräker på jordene,
9. Gingo til honom in i arken, parom, ju mankön och qwinkön, såsom Gud
honom budit hade.
10. Och då de sju dagar framlidne woro, kom flodsens watn uppå jordene.
11. Uti de sjettehundrade årena i Noahs ålder, på sjuttonde dagenom, i
den andra månadenom, det är den dagen, då upbrusto alla stora
djupsens källor, och himmelens fenster öpnade sig.
12. Och et regn kom på jordene i fyratio dagar och fyratio nätter.
13. Rätt på samma dagen gick Noah in i arken, med Sem, Ham och Japhet
sina söner, och med sine hustru, och med tre sina söners hustrur.
14. Dertil allahanda djur efter sitt slag, allahanda fänad efter sitt
slag, och allt det på jordene kräker efter sitt slag, och
allahanda foglar efter sitt slag, allt det flyga kunde, och allt
det wingar hade:
15. Det gick allt til Noah in uti arken, parom af allt kött, der en
lefwande ande uti war.
16. Och det war mankön och qwinkön, utaf allahanda kött, och gingo
derin, såsom Gud honom budit hade, och HERren lät igen efter honom.
17. Då kom floden fyratio dagar på jordene, och watnet wäxte, och
lyfte arken up, och förde honom högt up öfwer jordena.
18. Så fick då watnet öfwermagt, och wäxte swårliga på jordene, så at
arken dref på watnet.
19. Och watnet fick öfwerhand, och wäxte så swåra på jordene, at all
hög berg under hela himmelen wordo öfwertäckte.
20. Femton alnar högt gick watnet öfwer bergen, som öfwertäckte wordo.
21. Då förgicks allt kött, som på jordene kräker, foglar, fänad,
wilddjur, och allt det, som sig röre på jordene, och alla
menniskor.
22. Allt det, som en lefwande anda hade på thy torra, det blef dödt.
23. Så wardt då förgjordt allt det på jordene war, ifrå menniskone
allt intil fänaden, intil kräkande djur, och intil foglarna under
himmelen, allt wardt förgjordt utaf jordene. Allena Noah blef
behållen, och hwad med honom war i arkenom.
24. Och watnet stod på jordene hundrade och femtio dagar.
8. Capitlet.
Flodens ände, Noahs offer, Guds löfte.
Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med
honom i arkenom war, och lät komma wäder på jordene, och watnet
minskades.
2. Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och
regnet af himmelen wardt stilladt.
3. Och watnet förlopp utaf jordene mer och mer, och wardt mindre,
efter hundrade och femtio dagar.
På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på
de berg Ararat.
5. Men watnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, allt intil
tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det
öfwersta på bergen.
6. Efter fyratio dagar lät Noah fenstret up på arkenom, som han gjort
hade.
7. Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, til deß
at watnet aftorkades af jordene.
8. Sedan lät han ena dufwo utflyga ifrå sig, på det han skulle
försöka, om watnet på jordene war förfallet.
9. Då dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen
til honom i arken, ty watnet war ännu på hela jordene. Så räckte
han handena ut, och tog henne til sig in i arken.
10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwona
af arkenom.
11. Hon kom til honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun et
afbrutit oliwelöf. Så förnam Noah, at watnet war förfallet på
jordene.
12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufwo flyga
ut, hwilken intet igen kom til honom.
13. På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första
dagenom i första månadenom, förtorkades watnet på jordene. Då lät
Noah taket up på arkenom, och såg, at jorden war torr.
14. Så wardt då jorden alstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i
den andra månadenom.
15. Då talade Gud til Noah och sade:
16. Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners
hustrur med dig.
17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwarjo och eno kötte, både i
foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med
dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och warer fruktsamme, och
föröker eder på jordene.
18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina
söners hustrur.
19. Dertil allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och
allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hwart
och et til sitt slag.
20. Och Noah byggde HERranom et altare, och tog utaf allahanda ren
fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på
altaret.
21. Och HERren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda
skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull,
förty menniskones hjertas upsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och
skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwandes är,
såsom jag gjort hafwer.
22. Så länge jorden står, skall icke återwända sående och upskärande,
köld och hete, sommar och winter, dag och natt.
9. Capitlet.
Blods förbod. Bågans tekn. Noahs win. Canaans förbannelse.
Och Gud wälsignade Noah och hans söner, och sade: Warer fruktsamme,
och förökens, och upfyller jordena.
2. Edor fruktan och rädsla ware öfwer all djur på jordene, öfwer alla
foglar under himmelen, och öfwer allt det som kräker på jordene,
och alle fiskar i hafwet ware gifne i edra hand.
3. Allena äter icke kött, det ännu lefwer i sinom blod.
5. Förty, jag will ock hämnas öfwer edar kropps blod, och will hämnat
uppå all djur, och will hämnas menniskones lif på hwarjo och ena
mennisko, eho hon är.
6. Den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock af menniskom
utgjutit warda. Förty Gud hafwer gjort menniskona efter sitt beläte.
7. Warer fruktsamme, och förökens, och förkofrer eder på jordene, at I
upfyllen henne.
8. Yttermera sade Gud till Noah, och hans söner med honom:
9. Si, jag gör med eder et förbund, och med edra säd efter eder;
10. Och med allom lefwandom djurom som med eder äro, i foglar, i
fänad, och i allom djurom, som på jordene när eder äro: Af allt
det som utur arkenom gångit är, ehwad djur det är på jordene.
11. Och will göra mitt förbund med eder i så måtto, at härefter skall
nu icke mer allt kött förderfwadt warda med flodsens watn, och
skall härefter ingen mer flod komma, den jordena förderfwa skall.
12. Och Gud sade: Detta är teknet til mitt förbund, som jag gjort
hafwer emellan mig och eder, och all lefwande djur med eder
härefter til ewig tid.
13. Min båga hafwer jag satt i skynom, den skall wara teknet til mitt
förbund emellan mig och eder, och all lefwande djur med eder
härefter til ewig tid.
14. Och när så sker, at jag förer skyn öfwer jordena, så skall man se
min båga i skynom.
15. Och så skall jag tänka på mitt förbund emellan mig och eder, och
all lefwande djur i hwart och et kött, at icke mer skall komma
flod härefter, den allt kött förderfwa skall.
16. Derföre skall min båge wara i skynom, at jag skall se uppå honom,
och tänka uppå det ewiga förbund emellan Gud och all lefwande djur
i hwarjo och eno kötte, som på jordene är.
17. Det samma sade ock Gud til Noah: Detta skall wara teknet til det
förbund, som jag gjort hafwer emellan mig och allt kött på jordene.
18. Noahs söner, som utur arkenom gingo, äro deße: Sem, Ham,
Japhet. Men Ham är fadren til Canaan.
19. Deßa tre äro Noahs söner, af hwilkom all land besatt wordo.
20. Och Noah begynte til och wardt en åkerman, och plantade wingård.
21. Och då han drack af winet, wardt han drucken, och låg oskyld uti
sine hyddo.
22. Då nu Ham, Canaans fader, såg sins faders blygd, sade han det
bådom sinom brödrom, som ute woro.
23. Då togo Sem och Japhet et kläde, och lade på bägges deras
skuldror, och gingo baklänges til, och öfwertäckte deras faders
blygd, och deras ansikte war ifrå wändt, så at de deras faders
blygd icke sågo.
24. Som nu Noah upwaknade af sino wine, och fick weta hwad hans yngste
son honom gjort hade, sade han:
25. Förbannad ware Canaan, och ware en träl under alla trälar ibland
hans bröder.
26. Och sade yttermera: Lofwad ware HERren Sems Gud, och Canaan ware
hans träl.
27. Gud förwidge Japhet, och låte honom bo i Sems hyddor, och Canaan
ware hans träl.
28. Och Noah lefde efter flodena trehundrade och femtio år.
29. Så at hans hela ålder wardt niohundrade och femtio år, och blef
död.
10. Capitlet.
Jorden delad til Japhets, Hams,
Sems barn.
Detta är Noahs söners slägt: Sem, Ham, Japhet, och de födde barn efter
flodena.
2. Japhets barn äro deße: Gomer, Magog, Madaj, Jawan, Thubal, Mesech
och Thiras.
3. Men Gomers barn äro deße: Aseenas, Riphath och Thogarma.
4. Jawans barn äro deße: Elisa, Tharsis, Chitthim och Dodanim.
5. Utaf deßom äro utspridde Hedningarnas öar i deras landom, hwar
efter sitt mål, slägte och folk.
6. Hams barn äro deße: Chus, Mizraim, Phut och Canaan.
7. Chus barn äro deße: Seba, Hawila, Sabtha, Raema och
Sabthecha. Raemas barn äro deße: Scheba och Dedan.
8. Men Ehus födde Nimrod, han begynte en wäldig herre wara på jordene.
9. Och war en wäldig jägare för HERranom. Deraf är det ordspråket: Det
är en wäldig jägare för HERranom, såsom Nimrod.
10. Och hans rikes begynnelse war Babel, Erech, Acad och Calne uti
Sinear land.
11. Utaf det landet är sedan kommen Aßur, och han byggde Ninewe och
Rehoboth, och Calah.
12. Och dertil Resen emellan Ninewe och Calah: Detta är en stor stad.
13. Mizraim födde Ludim, Anamim, Lehabim, Naphtuhim,
14. Patrusim och Castuhim. Af hwilkom utkomne äro de Philistim och
Caphthorim.
15. Men Canaan födde Zidon sin första son, och Heth,
16. Jebusi, Emori, Girgasi,
17. Hiwi, Archi, Sini,
18. Arwadi, Semari och Hamathi. Af dem äro utspridde de Cananeers
slägter.
19. Och deras gränsor woro ifrå Zidon genom Gerar, allt intil Gaza,
til deß man kommer intil Sodoma, Gomorra, Adama, Zeboim, och intil
Lasa.
20. Deße äro nu Hams barn i deras slägter, tungomålom, landom och
folkom.
21. Men Sem, Japhets broder, den äldste, födde ock barn, hwilken en
fader är til all Ebers barn.
22. Och deße äro hans barn: Elam, Assur, Arphachsad, Lud och Aram.
23. Arams barn äro deße: Uz, Hul, Gether och Mas.
24. Arphachsad födde Salah, Salah födde Eber.
25. Eber födde twå söner, en het Peleg, derföre, at i hans tid wardt
werlden delad; hans broder het Jaketan.
26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,
27. Hadoram, Usal, Dikela,
28. Obal, Abimael, Seba,
29. Ophir, Hawila och Jobab. Alle deße äro Jaketans söner.
30. Och deras boning war ifrå Mesa, intil man kommer til Sephar på
berget öster ut.
31. Deßa äro Sems barn, uti deras slägter, tungomålom, landom och
folkom.
32. Detta är nu Noahs barns afföda, uti deras slägter och folkom. Af
hwilkom utspridt är folket på jordene efter floden.
11. Capitlet.
Babels torn. Sems slägt.
Och all werlden hade enahanda tungo och mål.
2. Då de nu drogo öster ut, funno de en plan uti Sinear Land, och
bodde der.
3. Och sade til hwarannan: Kommer, låter oß slå tegel och bränna. Och
togo tegel för sten, och ler för kalk.
4. Och sade: Kommer, låter oß bygga en stad och et torn, hwilkets högd
skall räcka up i himmelen, at wi måge göra oß et namn, förty wi
warde til äfwentyrs spridde ut i all land.
5. Då steg HERren neder, at han skulle se staden och tornet, som
menniskones barn byggde.
6. Och HERren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland
dem alla, och hafwa detta begynt at göra, de warda icke aflåtande
af allt det de hafwa sig företagit at göra.
7. Kommer, låter oß stiga neder och förbistra der deras tungomål, så
at ingen skall förstå den andras mål.
8. Och så skingrade HERren dem dädan i all land, så at de återwände
bygga staden.
9. Derföre kallades hans namn Babel, ty at HERren der förbistrade all
lands tungomål, och HERren spridde dem dädan ut i all land.
10. Detta är Sems slägt: Sem war hundrade år gammal, och födde
Arphachsad, tu år efter floden.
11. Och lefde derefter i femhundrade år, och födde söner och döttrar.
12. Arphachsad war fem och tretio år gammal, och födde Salah.
13. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och
döttrar.
14. Salah war tretio år gammal, och födde Eber.
15. Och lefde derefter fyrahundrade och tre år, och födde söner och
döttrar.
16. Eber war tretio och fyra år gammal, och födde Peleg.
17. Och lefde derefter fyrahundrade och tretio år, och födde söner och
döttrar.
18. Peleg war tretio år gammal, och födde Regu.
19. Och lefde derefter i tuhundrade och nio år, och födde söner och
döttrar.
20. Regu war tu och tretio år gammal, och födde Serug.
21. Och lefde derefter tuhundrade och sju år, och födde söner och
döttrar.
22. Serug war tretio år gammal, och födde Nahor.
23. Och lefde derefter tuhundrade år, och födde söner och döttrar.
24. Nahor war nio och tjugu år gammal, och födde Tharah.
25. Och lefde derefter hundrade och nitton år, och födde söner och
döttrar.
26. Och lefde derefter hundrade och nitton år, och födde Abram, Nahor
och Haran.
27. Deße äro Tharahs slägter: Tharah födde Abram, Nahor och
Haran. Haran födde Lot.
28. Och dödde Haran när sinom fader Tharah, uti hans faders land i Ur
i Chaldeen.
29. Då togo Abram och Nahor sig hustrur: Abrams hustru het Sarai, och
Nahors hustru Milca Harans dotter, den fader war åt Milca och åt
Jisca.
30. Men Sarai war ofruktsam, och hade inga barn.
31. Så tog Tharah sin son Abram, och Lot sins sons Harans son, och
sina sonahustru Sarai sins sons Abrams hustru, och förde dem ifrån
Ur utu Chaldeen, på det de skulle fara i Canaans land; och de
kommo till Haran, och bodde der.
32. Och Tharah wardt tuhundrade och fem år gammal, och blef död i
Haran.
12. Capitlet.
Abrams kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.
Och HERren talade til Abram: Gack utu ditt fädernes land, och ifrå
dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti et land, som jag dig wisa
will.
2. Och jag skall göra dig til et stort folk, jag skall wälsigna dig,
och göra dig et stort namn, och du skalt wara en wälsignelse.
3. Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig
förbanna: Och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.
4. Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med
honom. Men Abram war sjutio och fem år gammal, då han for utaf
Haran.
5. Så tog Abram sina hustru Sarai och Lot sin broderson, med alla
deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt
hade i Haran, och foro ut til at resa in i Canaans land.
6. Och som de komne woro in i landet, drog han derigenom allt intil
det rummet Sichem, och intil den lunden More. På den tiden bodde de
Cananeer der i landet.
7. Då syntes HERren Abram och sade: Dine säd skall jag gifwa detta
land. Och han byggde dersammastädes et altare HERranom, som honom
synts hade.
8. Sedan drog han bätter fram dädan til et berg, som låg öster ut ifrå
BethEl, och slog der sitt tjäll up, så at han hade BethEl wäster
ut, och Ay öster ut, och byggde der HERranom et altare, och
predikade om HERrans namn.
9. Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.
10. Då wardt en hård tid der i landet, derföre drog Abram neder uti
Egypten, at han der en främling blifwa måtte, förty tiden war
ganska hård i landena.
11. Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han til sina hustru
Sarai: Si, jag wet, at du äst en dägelig qwinna under ansiktet.
12. Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru,
och slå mig ihjäl, och behålla dig.
13. Kära, säg fördenskull, at du äst min syster, at mig måtte ske godt
för dina skull, och at min själ må lefwa för dina skull.
14. Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnona, at hon war
ganska dägelig.
15. Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då
wardt hon tagen in uti Pharaos hus.
16. Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä,
åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och cameler.
17. Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för
Sarai Abrams hustrus skull.
18. Då kallade Pharao Abram til sig, och sade til honom: Hwi hafwer du
sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, at hon war din hustru?
19. Hwi sade du, at det war din syster? Fördenskull wille jag taga
henne til hustru. Och si, nu hafwer du här dina hustru, tag henne
och gack.
20. Och han befallte sina män om honom, at de skulle fordra honom och
hans hustru, och allt det han hade.
13. Capitlet.
Abram, Lot skilde. Guds löfte.
Så for då Abram up utur Egypten med sine hustru, och med allt det han
hade, och Lot ock med honom, söder ut.
2. Och Abram war ganska rik på boskap, silfwer och guld.
3. Och han for bätter fram ifrå sönnan allt intil BethEl, til det
rummet, der han sitt tjäll tilförene haft hade, emellan BethEl och
Ay.
4. Rätt på samma rum, der han tilförene hade byggt altaret. Och der
predikade han HERrans namn.
5. Men Lot, som med Abram for, hade också får, och fä, och tjäll.
6. Och landet kunde icke fördragat, at de bodde tilhopa, förty deras
håfwor woro stora, och kunde icke bo med hwarannan.
7. Och war ju alltid träta emellan herdarna öfwer Abrams boskap och
herdarna öfwer Lots boskap. Och bodde deßlikes i den tiden de
Cananeer och Phereseer der i landena.
8. Då sade Abram til Lot: Käre, låtom icke wara träta emellan mig och
dig, och emellan mina och dina herdar ty wi äre bröder.
9. Står icke allt landet dig öpet? Käre, skilj dig ifrå mig. Wilt du
til wänstra handena, så will jag til den högra; eller wilt du til
den högra, så will jag til den wänstra.
10. Då hof Lot sin ögon up, och besåg den hela ängden wid
Jordan. Förty, förra än HERren förderfwade Sodom och Gomorra, war
hon watturik, allt intil man kommer till Zoar, såsom en HERrans
lustgård, lika som Egypti land.
11. Så utwalde sig Lot den hela ängden wid Jordan, och drog öster
ut. Och så skildes den ene brodren ifrå den andra;
12. At Abram bodde i Canaans land, och Lot i samma ängdens städer, och
slog sitt tjäll up in mot Sodom.
13. Men det folk i Sodom war ondt, och syndade swårliga emot HERran.
14. Då nu Lot hade skilt sig ifrån Abram, sade HERren (til Abram): Häf
up din ögon, och se ifrå det rummet, der du nu bor, norr ut, söder
ut, öster ut och wester ut.
15. Förty allt detta landet, som du ser, will jag gifwa dig och dine
säd til ewig tid.
16. Och will göra dina säd såsom stoftet på jordene. Kan en menniska
räkna stoftet på jordene, så må hon ock räkna dina säd.
17. Derföre up, och drag genom landet, och ändalängs: Förty dig will
jag gifwa det.
18. Så tog Abram sitt tjäll up, och kom och bodde wid den lunden
Mamre, hwilken i Hebron är, och byggde dersammastädes HERranom et
altare.
14. Capitlet.
Lot fången, frälst. Melchisedech wälsignar Abram.
Och det begaf sig i Amraphels tid Konungens af Sinear, Ariochs
Konungens i Ellasar, Kedor Laomers Konungens i Elam, och Thideals
Hedningarnas Konungs,
2. At de örligade med Bera Konungenom i Sodom, och med Birsa
Konungenom i Gomorra, och med Sineab Konungenom i Adama, och med
Semeber Konungenom i Zeboim, och med Konungenom i Bela, det är Zoar.
3. Deße kommo alle tilsammans i den dalenom Siddim, der nu är
salthafwet.
4. Förty de hade warit i tolf år under Konung Kedor Laomer, och uti de
trettonde årena woro de honom affallne.
5. Derföre kom Kedor Laomer och de Konungar, som med honom woro, uti
de fjortonde årena, och slogo de Resar i Astaroth Karnaim, och de
Susim i Ham, och de Emim på den planenom Kiriathaim.
6. Och de Horeer på deras berg Seir, intil den planen Pharan, som
skjuter in på öknena.
7. Sedan wände de om, och kommo til den brunnen Mispat, det är Kades,
och slogo hela de Amalekiters land, dertil de Amoreer, som i
Hazezon Thamar bodde.
8. Så drogo ut Konungen i Sodom, Konungen i Gomorra, Konungen i Adama,
Konungen i Zeboim, och Konungen af Bela, det Zoar heter, och
rustade sig til at strida i den dalenom Siddim;
9. Med Kedor Laomer Konungen i Elam, och med Thideal Hedningarnas
Konung, och med Amraphel Konungenom i Sinear, och med Arioch
Konungenom i Ellasar: Fyra Konungar emot fem.
10. Och den dalen Siddim hade många lergropar. Men Konungen i Sodom
och Gomorra wordo der slagne på flyktena och nederlagde, och de
som öfwerblefwo flydde up på berget.
11. Så togo de alla ägodelar i Sodom och Gomorra, och alla fetalia,
och drogo sina färde.
12. Och togo deßlikes med sig Lot Abrams broders son och hans
ägodelar, ty han bodde i Sodom, och drogo sin wäg.
13. Då kom en, som undsluppen war, och sade det för Abram, den en
utländing war, och bodde i den lundenom Mamre, dens Amoreens,
hwilken Escols och Aners broder war: Deße woro i förbund med Abram.
14. Som nu Abram hörde, at hans broder war fången, wäpnade han sina
egna hemfödda tjenare, trehundrade och aderton, och drog efter dem
allt intil Dan;
15. Delade sig, och föll til dem med sina tjenare om nattena, och slog
dem, och fullföljde dem allt intil Hoba, som ligger på wänstra
handen wid den staden Damasco,
16. Och tog alla ägodelar igen, och dertil Lot sin broder och hans
ägodelar, och qwinnorna, och folket.
17. Då han nu igen kom, och hade afslagit Kedor Laomer och de Konungar
med honom, gick Konungen i Sodom emot honom på den planenom, som
het Konungsdalen.
18. Men Melchisedech, Konung i Salem, bar fram bröd och win: Och han
war den högstes Guds Prester.
19. Och wälsignade honom, och sade: Wälsignad ware du Abram dem högsta
Gudi, den himmel och jord tilhörer.
20. Och lofwad ware Gud den högste, som dina fiender beslutit hafwer i
dina hand. Och honom gaf Abram tionde af allo byte.
21. Då sade Konungen af Sodom til Abram: Gif mig folket, och
ägodelarne behålt för dig.
22. Men Abram sade til Konungen af Sodom: Jag upphäfwer mina händer
til HERran den högsta Gud, som himmel och jord tilhörer;
23. At jag af allo det ditt är icke en tråd eller en skorem taga will,
at du icke skalt säga: Jag hafwer riktat Abram.
24. Undantagno det de unge karlar förtärt hafwa, och de män, som med
mig drogo, Aner, Escol och Mamre, dem låt taga deras del.
15. Capitlet.
Abrams tro, löfte, träldom, lön.
Sedan detta så skedt war, begaf sig, at HERrans ord i en syn kom til
Abram, sägandes: Frukta dig intet, Abram, jag är ditt beskärm och din
ganska stora lön.
2. Men Abram sade ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit. Och
si, mins tjenares son skall wara min arfwinge.
4. Och si, HERrans ord kom til honom, sägandes: Han skall icke wara
din arfwinge, utan den, som utaf ditt lif komma skall, han skall
wara din arfwinge.
5. Och han hade honom ut, och sade: Se up til himmelen, och räkna
stjernorna, om du kan räkna dem. Och sade til honom: Så skall din
säd wara.
6. Abram trodde HERranom, och han räknade honom det til rättfärdighet.
7. Och han sade til honom: Jag är HERren, som dig utfört hafwer ifrån
Ur utu Chaldeen, at jag dig detta land gifwa skall til besittning.
8. Abram sade: HErre, HERre, hwaruppå skall jag märka, at jag skall
besitta det?
9. Och han sade til honom: Tag mig ena treåra ko, och ena treåra get,
och en treåra wädur, och ena turturdufwo, och ena unga dufwo.
10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrå hwart annat,
och lade hwar delen twärt emot den andra: Men foglarne delade han
intet.
11. Och foglarne kommo neder på kropparna, och Abram dref bort dem.
12. Då solen nedergången war, föll en swår sömn på Abram, och si, en
förskräckelse och et stort mörker kom öfwer honom.
13. Då sade han til Abram: Detta skalt du weta, at din säd skall warda
främmande uti et land, det dem icke tilhörer, och man skall der
göra dem til trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.
14. Men öfwer det folk, som de tjenande warda, skall jag domare wara:
Sedan skola de draga ut med stora håfwor.
15. Och du skalt fara til dina fäder med frid, och i en god ålder
begrafwen warda.
16. Men de skola i fjerde mans ålder komma hit igen; förty de Amoreers
ondska är icke ännu all fullkomnad.
17. Då nu solen war nedergången, och mörker wordet, si, då rök en ugn,
och en eld for emellan stycken.
18. På den dagen gjorde HERren et förbund med Abram, och sade: Dine
säd skall jag gifwa detta landet, ifrå den älfwene i Egypten, allt
intil den stora älfwen Phrath:
19. De Keneer, de Keniseer, de Kadmoneer,
20. De Hetheer, de Phereseer, de Reser,
21. De Amoreer, de Cananeer, de Girgaseer, de Jebuseer.
16. Capitlet.
Hagar flyr. Ismael födes.
Sarai Abrams hustru födde honom intet: Men hon hade ena Egyptiska
tjensteqwinno, som het Hagar.
2. Och sade til Abram: Si, HERren hafwer igenlyckt mig, at jag icke
kan få barn: Käre, lägg dig när mina tjensteqwinno, at jag dock
tiläfwentyrs måtte upbyggd warda af henne. Abram hörde Sarai röst.
3. Och Sarai Abrams hustru tog sina Egyptiska tjensteqwinno Hagar, och
gaf henne Abram sinom man til hustru, sedan de hade bott i tio år i
Canaans lande.
4. Och han lade sig när Hagar, och hon wardt hafwande: Då hon nu såg,
at hon wardt hafwande, föraktade hon sina fru.
5. Då sade Sarai til Abram: Du gör orätt emot mig: Jag hafwer laggt
mina tjensteqwinno när dig; nu, efter hon ser at hon här hafwande
worden, måste jag ringa aktad warda för henne: HERren dömme emellan
mig och dig.
6. Men Abram sade til Sarai: Si, din tjensteqwinna är under ditt wåld,
gör med henne, som dig täckes. Då nu Sarai wille späka henne,
flydde hon ifrå henne.
7. Men HERrans Ängel fann henne wid en wattenbrunn i öknene, nemliga
wid den brunnen, som är på den wägen til Sur.
8. Och sade til henne: Hagar, Sarai tjensteqwinna, hwadan kommer du?
Eller hwart wilt du? Hon sade: Jag hafwer flytt ifrå mine fru Sarai.
9. Och HERrans Ängel sade til henne: Wänd om til dina fru igen, och
ödmjuka dig under hennes hand.
10. Och HERrans Ängel sade til henne: Jag skall så föröka dina säd, at
för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.
11. Yttermera sade HERrans Ängel til henne: Si, du äst hafwande
worden, och skalt föda en son, hans namn skalt du kalla Ismael,
derföre, at HERren hafwer sett dina wedermödo.
12. Han skall wara en grym man: Hans hand emot hwar man, och hwars
mans hand emot honom: Och han skall bo emot alla sina bröder.
13. Och hon kallade HERrans namn, som talade med henne: Du Gud ser
mig; ty hon sade: Wißerliga hafwer jag här sett ryggen på honom,
som mig ser.
14. Derföre kallade hon brunnen en brunn dens lefwandes, som mig ser,
hwilken är emellan Kades och Bared.
15. Och Hagar födde Abram en son, och Abram kallade den sonen, som
Hagar födde honom, Ismael.
16. Och Abram war sex och åttatio år gammal, då Hagar födde honom
Ismael.
17. Capitlet.
Abrams omskärelse, Säd.
Då nu Abram nio och niotio år gammal war, syntes honom HERren, och
sade til honom: Jag är Gud allsmäktig: Wandra för mig och war
fullkomlig.
2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall
föröka dig swårliga.
3. Och Abram föll på sitt ansikte: Och Gud talade yttermera med honom,
och sade:
4. Si, Jag äret, och hafwer mitt förbund med dig, och du skalt warda
en fader för mycket folk.
5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall wara ditt
namn: Ty jag hafwer gjort dig til en fader för mycket folk.
6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk
af dig: Skola ock Konungar komma af dig.
7. Och jag will göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd
efter dig, i deras afkommandom, at det skall wara et ewigt förbund,
så at jag skall wara din Gud, och dine säds efter dig.
8. Och skall gifwa dig, och dine säd efter dig, det land, der du en
främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan til ewig
besittning; och skall wara deras Gud.
9. Och Gud sade yttermera til Abraham: Så hålt nu mitt förbund, du,
och din säd efter dig, i deras afkommandom.
10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig,
och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall
omskäras.
11. Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall wara et
tekn til förbundet emellan mig och eder.
12. Hwart och et piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I
omskära i edra afkommander. Sammalunda hwar och en tjenare, hemma
födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd
är.
13. Och så skall mitt förbund wara på edro kötte, til et ewigt förbund.
14. Och hwar något piltebarn icke warder omskoret i hans kötts förhud,
hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre, at han mitt
förbund icke hållit hafwer.
15. Och Gud sade åter til Abraham: Dina hustru Sarai skalt du icke mer
kalla Sarai, utan Sara skall wara hennes namn.
16. Ty jag skall wälsigna henne, och af henne skall jag gifwa dig en
son, hwilken jag skall wälsigna, och folk skola warda af honom,
och Konungar öfwer mycket folk.
17. Då föll Abraham på sitt ansikte, och log, och sade i sitt hjerta:
Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som
niotio år gammal är, skulle föda?
18. Och Abraham sade til Gud: Ack, at dock Ismael måtte få lefwa för
dig.
19. Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hwilken du
skalt kalla Isaac: Ty med honom skall jag uprätta mitt ewiga
förbund, och med hans säd efter honom.
20. Der til hafwer jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafwer
wälsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka
honom ganska swårliga: Tolf Förstar skall han föda, och jag skall
göra honom til mycket folk.
21. Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda
skall, på denna tidenom åt året.
22. Och som talet wardt ändadt, for Gud up ifrån Abraham.
23. Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och
köpta, och allt det mankön war i hans huse, och omskar förhudena
på deras kött, strax på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
24. Och Abraham war nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena
på sitt kött.
25. Men Ismael hans son war tretton år gammal, då hans kötts förhud
omskoren wardt.
26. Allt på enom dag wordo de alle omskorne, Abraham och hans son
Ismael;
27. Och allt det mankön war i hans huse, både hemfödde tjenare och
köpte, och eljest främmande,: Alle wordo de omskorne med honom.
18. Capitlet.
Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.
Och HERren syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt wid sins
tjälls dör, då hetast war på dagenom.
2. Och som han uplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för
honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dör,
och bugade sig ned på jordene.
3. Och sade: HERre, hafwer jag funnit nåd för din ögon, så gack icke
fram om din tjenare.
4. Man will hemta eder litet af watn och twå edra fötter, och hwiler
eder under trät.
5. Och jag will lägga för eder et stycke bröd, at I wederqwecken edor
hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne til
edar tjenare. De sade: Gör, som du hafwer sagt.
6. Abraham skyndade sig in i tjället til Sara, och sade henne: Skynda
dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.
7. Men han lopp bort til boskapen, och tog en god späd kalf, och fick
drängenom; han skyndade sig, och tilredde det.
8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwenom, som han tilredt
hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de
åto.
9. Då sade de til honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Derinne
i tjället.
10. Han sade: När jag igenkommer til dig, om man lefwer, si, så skall
Sara din hustru hafwa en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak
tjälldörena.
11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamle och wäl til ålders
komne, så at Sara nu icke mer hade som qwinnor plägar hafwa.
12. Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min
herre deßlikes ålderstigen, skall jag ännu gifwa mig til lusta?
13. Då sade HERren til Abraham: Hwi log Sara, sägandes: Menar du, at
det kan wara, at jag ännu föda skall, så gammal som jag är?
14. Mån HERranom något wara omöjeligit? I sinom tid will jag komma til
dig igen, om man lefwer, och då skall Sara hafwa en son.
15. Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och wardt förfärad. Men
han sade: Det är icke så, du logst.
16. Då stodo männerne up dädan, och wände sig åt Sodom, och Abraham
följde dem och ledsagade dem.
17. Och HERren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?
18. Efter han skall warda til et stort och mägtigt folk, och all folk
på jordene skola warda wälsignade i honom.
19. Ty jag wet, at han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig,
at de skola hålla HERrans wägar, och göra hwad rätt och godt är,
på det at HERren skall låta komma öfwer Abraham allt det han honom
låfwat hafwer.
20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är et rop, det är stort, och
deras synder äro ganska swåra.
21. Derföre skall jag fara ned och se til, om de allt gjort hafwa
efter ropet, som för mig kommit är; eller om det icke så är, at
jag må wetat.
22. Och männerne wände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham
wardt ståndandes för HERranom.
23. Och trädde fram til honom, och sade: Wilt du då förgöra den
rättfärdiga med den ogudaktiga?
24. Kunde hända, at i stadenom woro femtio rättfärdige, wille du dem
förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull,
som derinne woro?
25. Bort det ifrå dig, at du det göra skulle, och döda den rättfärdiga
med den ogudaktiga, och at dem rättfärdiga skulle gå lika som de
ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla werldenes domare äst,
sådana straff låter du icke gå.
26. HERren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will
jag skona allestäds i all rum för deras skull.
27. Abraham swarade och sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före at
tala med HERranom, ändock jag är stoft och aska.
28. Om der woro fem mindre än femtio rättfärdige inne, wille du då
förgöra hela staden för de fem skull? Han sade: Finner jag derinne
fem och fyratio, så will jag icke förgöra dem.
29. Och han talade ändå ytterligare til honom, och sade: Måtte hända,
at man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag will intet göra
dem för de fyratio skull.
30. Och Abraham sade: HERre, tag icke til mißtycke, om jag ännu talar
något: Måtte hända, at man finner der tretio inne. Han swarade:
Finner jag der tretio inne, så will jag intet göra dem.
31. Och han sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före at tala med min
HERra: Måtte hända, at man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag
will icke förgöra dem för de tjugu skull.
32. Och han sade: Tag icke til mißtycke, HERre, om jag talar än en
tid: Måtte hända, at man finner tio derinne. Han sade: Jag will
icke förgöra dem för tio skull.
33. Och HERren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham: Och
Abraham wände om och gick hem til sitt igen.
19. Capitlet.
Sodoms synd, Lots hustru, döttrar, blodskam.
Och de twå Änglarne kommo om aftonen til Sodom; och Lot satt i Sodom i
portenom: Och då han såg dem, stod han up emot dem, och bugade sig med
sitt ansikte neder på jordene.
2. Och sade: Si Herre, kommer uti Si Herre, kommer uti edar tjenares
hus, och blifwer der öfwer nattena: Låter twå edra fötter, och i
morgon stån I bittida up, och faren edar wäg. De sade: Nej, men wi
wilje blifwa öfwer nattena på gatone.
3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo
uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt
bröd, och de åto.
4. Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och
omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tilhopa.
5. Och kallade Lot ut, och sade til honom: Hwar äro männerne, som til
dig ingångne äro i denna nattene? Låt dem gå här ut til oß, at wi
måge känna dem.
6. Lot gick ut til dem för dörene, och smälde dörena igen efter sig.
7. Och sade: Ack käre bröder, görer icke så illa.
8. Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man känt, dem will
jag få ut til eder, och farer med dem som eder täckes; at I ju
intet ondt gören deßa männerna: Ty derföre äro de ingångne under
mitt taks skugga.
9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Äst du icke allena en främling
härinne, och wilt nu regera? Nu wäl, wi wilje göra dig mera ondt än
dem. Och de trängde sig hårdeliga med wåld in på mannen Lot, och de
lupo til, och wille slå up dörena.
10. Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in til sig i huset,
och smälde dörena til.
11. Och männerna, som för dörene woro af huset, slogo de med blindhet,
både små och stora, så at de icke kunde finna dörena.
12. Och männerne sade til Lot: Hafwer du ock härinne några mågar,
eller söner, eller döttrar? Alla de, som dig tillhöra i stadenom,
dem haf här utu detta rummet.
13. Ty wi skole förgöra detta rummet; derföre, at deras rop är stort
för HERranom, och HERren hafwer utsändt oß til att förgöra dem.
14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans
döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum: förty HERren
skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.
15. När nu morgonroden upgick, skyndade Änglarne på Lot, at han skulle
låta sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina twå
döttrar, som du hafwer, at du ock icke förgås uti denna stadsens
mißgerningom.
16. Som han ännu fördröjde, togo männerne honom wid handena, och hans
hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem, och
ledde honom ut, och läto honom ut för staden.
17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara dina själ, och se
icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget
undsätt dig, at du icke förgås.
18. Då sade Lot til dem: Ack nej, min Herre.
19. Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för din ögon, så gör dock
dina barmhertighet stora, som du på mig bewist hafwer, at du
skulle behålla mina själ wid lif: Jag kan icke förwara mig på
bergena, mig måtte något ondt wederkomma, at jag blefwe död.
20. Si, der är en stad icke långt hädan, der jag infly må, och han är
liten, der will jag förwara mig: Är han dock liten, at min själ må
der blifwa wid lif.
21. Då sade han til honom: Si, i deße stycke hafwer jag ock sett til
dig, at jag icke will omstörta den staden, der du om talade.
22. Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, til deß
du kommer der in. Der af är den staden nämnd Zoar.
23. Och solen war upgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.
24. Då lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen,
öfwer Sodom och Gomorra.
25. Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i
städerna bodde, och allt det på landena wäxt war.
26. Och hans hustru såg tilbaka, och wardt en saltstod.
27. Men Abraham stod up om morgonen bittida, på det rummet, der han
förr hade ståndet för HERranom;
28. Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden,
och fick se, at der upgick et damb af landena, lika som en rök af
en ugn.
29. Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham,
och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.
30. Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar;
ty han fruktade at blifwa i Zoar: Och låg uti ene bergskrefwo, han
och båda hans döttrar.
31. Då sade den äldsta til den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen
man är mer på jordene, som til oß ingå kan, efter alla werldenes
sedwänjo.
32. Kom, låt oß gifwa wår fader dricka win, och läggom oß när honom,
at wi mågom behålla säd af wår fader.
33. Och så gåfwo de deras fader dricka win i den nattene: Och den
äldsta gick in, och lade sig när sinom fader: Och han wardt intet
warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod up.
34. Om morgonen sade den äldsta til den yngsta: Si, jag låg i går när
min fader, låt oß ock i denna nattene gifwa honom dricka win, at
du ock må gå in til honom, och lägga dig när honom, at wi behålle
säd af wår fader.
35. Och så gåfwo de deßlikes i den nattene sin fader dricka win: Och
den yngsta gick ock in, och lade sig när honom: Och han wardt det
intet warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod up.
36. Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.
37. Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab: Af honom kommo
de Moabiter, allt intil denna dag.
38. Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi
barn: Af honom kommo Ammons barn, allt intil denna dag.
20. Capitlet.
Abraham och Sara i Gerar.
Så for Abraham dädan in i landet söder ut, och bodde emellan Kades och
Zur, och wardt en främling i Gerar.
2. Och sade om sine hustru Sara: Det är min syster. Då sände
Abimelech, Konungen i Gerar, efter henne, och lät hemta henne.
3. Men Gud kom til Abimelech om nattena i dröm, och sade til honom:
Si, du måste dö för den qwinnones skull, som du tagit hafwer; ty
hon är ens mans ägta hustru.
4. Men Abimelech hade ännu intet kommit wid henne. Och han sade:
HERre, wilt du ock dräpa et rättfärdigt folk?
5. Sade han icke til mig: Hon är min syster? Och hon sade deßlikes:
han är min broder. Hafwer jag dock detta gjort med enfaldigt hjerta
och oskyldiga händer.
6. Och Gud sade til honom i drömmen: Jag wet ock, at du det med
enfaldigo hjerta gjort hafwer: Derföre hafwer jag ock bewarat dig,
at du icke skulle synda emot mig, och hafwer icke tillstadt, at du
skulle komma wid henne.
7. Så få nu mannenom sina hustru igen; ty han är en Prophet, och låt
honom bedja för dig, så behåller du lifwet: Hwar du icke
öfwergifwer henne, så wet, at du måste döden dö, och allt det dig
tilhörer.
8. Då stod Abimelech bittida up om morgonen, och kallade alla sina
tjenare, och sade allt detta i deras åhöro. Och de män alle
fruktade sig swårliga.
9. Och Abimelech kallade också Abraham, och sade til honom: Hwi hafwer
du oß detta gjort? Och hwad hafwer jag brutit dig emot, at du wille
komma så stor synd uppå mig och mitt rike? Du hafwer icke så gjort
emot oß, som man göra skulle.
10. Och Abimelech sade ytterligare til Abraham: Hwad hafwer du ansett,
at du så gjorde?
11. Abraham sade: Jag tänkte til äfwentyrs i deßo rumme är ingen
Gudsfruktan, och de slå mig ihjäl för mine hustrus skull.
12. Och är hon sannerliga min syster; ty hon är min faders dotter, men
icke mine moders dotter: Och jag tog mig henne til hustru.
13. Och då Gud böd mig, at jag skulle wandra utu mins faders huse,
sade jag til henne: Gör denna barmhertighet med mig, hwart wi
kommom, at du säger, at jag är din broder.
14. Då tog Abimelech får och fä, tjenare och tjenarinnor, och gaf
Abraham, och fick honom igen hans hustru Sara.
15. Och sade: Si, mitt land står dig öpet, bo war dig täckes.
16. Och sade til Sara: Si, jag hafwer gifwit dinom broder tusende
silfwerpenningar: Si, han skall wara dig til en ögnatäckelse för
alla de, som när dig äro, ehwart du far, och en förswarare.
17. Och Abraham bad til Gud, och Gud botade Abimelech, och hans
hustru, och hans tjensteqwinnor, at de födde barn.
18. Ty HERren hade tilförene hårdeliga tillyckt alla qweder i
Abimelechs huse, för Sara Abrahams hustrus skull.
21. Capitlet.
Isaac födes. Ismael drifs ut.
Abrahams predikan.
Och HERren sökte Sara, såsom han sagt hade, och HERren gjorde med
henne såsom han talat hade.
2. Och Sara wardt hafwande, och födde Abraham en son i sinom ålderdom,
wid den tiden, som Gud honom föresagt hade.
3. Och Abraham nämnde sin son, som honom född war, Isaac, den honom
Sara födt hade.
4. Och omskar honom på åttonde dagen, som Gud honom budit hade.
5. Hundrade år gammal war Abraham, då honom hans son Isaac födder war.
6. Och Sara sade: Gud hafwer gjort mig et löje; ty hwilken det får
höra, han får le åt mig.
7. Och sade ytterligare: Ho torde ock säga Abraham sjelfwom, at Sara
dägde barn, och hade födt honom en son i sinom ålderdom?
8. Och barnet wäxte, och wardt afwandt: Och Abraham gjorde et stort
gästabud den dagen, då Isaac afwandes.
9. Och Sara fick se den Egyptiska qwinnones Hagars son, den hon
Abraham födt hade, at han war en bespottare.
10. Och sade til Abraham: Drif denna tjensteqwinnona ut med hennes
son; ty denne tjensteqwinnones son skall icke ärfwa med min son
Isaac.
11. Detta ordet behagade Abraham ganska illa för sin sons skull.
12. Men Gud sade til honom: Låt dig icke tycka hårdt wara om pilten
och tjensteqwinnone: Allt det Sara dig sagt hafwer, så lyd henne:
Förty i Isaac skall säden dig nämnd warda.
13. Jag skall ock göra tjensteqwinnones son til folk, derföre, at han
din säd är.
14. Då stod Abraham bittida up om morgonen, och tog bröd och en flaska
med watn, och lade på Hagars rygg, och pilten med, och lät gå
henne. Hon gick sin wäg, och for will i öknene, wid BerSaba.
15. Då nu watnet i flaskone war förtärdt, kastade hon pilten under en
buska.
16. Och gick bort och satte sig twärs öfwer långt ifrå, wid et
armborst skott; ty hon sade: Jag gitter icke se uppå at pilten
dör. Och wid hon satt twärs öfwer, hof hon up sina röst, och gret.
17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Ängel kallade Hagar af
himmelen, sägandes: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet;
förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.
18. Statt up, tag pilten, och hålt honom med dina händer: Ty jag skall
göra honom til stort folk.
19. Och Gud öpnade hennes ögon, at hon fick se en wattubrunn. Då gick
hon til och fylde sina flasko med watn, och gaf piltenom dricka.
20. Och Gud war med piltenom; han wäxte, och bodde i öknene, och wardt
en god skytte.
21. Och bodde i den öknene Pharan: Och hans moder tog honom hustru
utur Egypti land.
22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman,
med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.
23. Så swär mig nu wid Gud, at du är mig icke arg, eller minom barnom,
eller minom barnabarnom: Utan den barmhertighet, som jag hafwer
gjort med dig, den gör ock med mig, och landena, der du en
främling uti äst.
24. Då sade Abraham: Jag will swärja.
25. Och Abraham straffade Abimelech för den wattubrunnens skull, som
Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.
26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wist, ho det gjorde: Ej
heller sade du mig det; dertil hafwer jag icke hört det förra än i
dag.
27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech: Och gjorde båda et
förbund med hwarannan.
28. Och Abraham stälde sju lamb afsides.
29. Sade Abimelech til Abraham: Hwad skola de sju lamb, som du hafwer
stält der afsides?
30. Han swarade: Sju lamb skall du taga af mine hand, at de skola wara
mig til ert wittnesbörd, at jag denna brunn grafwit hafwer.
31. Och alltså gjorde de det förbund i BerSaba: Då stodo Abimelech och
hans härhöfwitsman Phicol up, och drogo in i de Philisteers land
igen.
33. Och Abraham plantade trä i BerSaba; och predikade der om HERrans
ewiga Guds namn:
34. Och war en främling uti de Philisteers land i långan tid.
22. Capitlet.
Isaac offras. Christus låfwas.
Nahors barn.
Sedan det skedt war, försökte Gud Abraham, och sade til honom:
Abraham. Och han swarade: Här är jag.
2. Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafwer, och gack
bort uti Moria land, och offra honom der til et bränneoffer på et
berg, det jag dig sägandes warder.
3. Då stod Abraham bittida up om morgonen, och sadlade sin åsna, och
tog med sig twå drängar, och sin son Isaac, och högg sönder wed til
bränneoffer, stod up och gick bort til det rum, som Gud honom sagt
hade.
4. På tredje dagen hof Abraham sin ögon up, och såg rummet långt ifrå.
5. Och sade til sina drängar: Blifwer I här med åsnanom, jag och
pilten wiljom gå dit bort, och när wi tilbedit hafwom, wilje wi
komma igen til eder.
6. Och Abraham tog weden til bränneoffret, och lade den på sin son
Isaac: Men han tog elden och knifwen i sina hand, och gingo så både
tilsamman.
7. Då sade Isaac til sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarade:
Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden, hwar
är nu fåret til bränneoffret?
8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, til bränneoffret:
Och de gingo både tilsamman.
9. Och som de kommo til rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde
Abraham der et altare, och lade weden deruppå; bandt sin son Isaac,
och lade honom på altaret, ofwan på weden.
10. Och uträckte sina hand, och tog til knifwen, at han skulle slagta
sin son.
11. Då ropade honom HERrans Ängel af himmelen och sade: Abraham,
Abraham. Han swarade: Här är jag.
12. Han sade: Kom intet dina hand wid pilten, och gör honom intet; ty
nu wet jag at du fruktar Gud, och hafwer icke skonat din enda son
för mina skull.
13. Då hof Abraham sin ögon up, och såg en wädur bak sig, bekajad med
hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den wäduren, och
offrade honom til et bränneoffer i sins sons stad.
14. Och Abraham kallade det rummet, HERren ser: Af hwilko man ännu i
dag säger: På berget, der HERren sedd warder.
15. Och HERrans Ängel ropade åter til Abraham af himmelen,
16. Och sade: Jag hafwer sworit wid mig sjelf, säger HERren, efter du
detta gjorde, och icke skonade din enda son,
17. At jag skall wälsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på
himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall
besitta sina fiendars portar.
18. Och i dine säd skall allt folk på jordene wälsignadt warda;
derföre, at du mine röst lydt hafwer.
19. Sedan gick Abraham til drängarna igen, och gjorde sig redo, och
drogo tilsammans til BerSaba, och bodde der.
20. Då detta få skedt war, begaf sig, at Abraham wardt sagdt: Si,
Milca hafwer ock födt barn dinom broder Nahor;
21. Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af
hwilkom de Syrier komne äro:
22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
23. Men Bethuel födde Rebecka. Deßa åtta födde Milca Nahor, Abrahams
broder.
24. Och hans frilla benämbd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Saham,
Thahas och Maacha.
23. Capitlet.
Saras död. Abrahams graf.
Sara lefde i hundrade sju och tjugu år:
2. Och blef död i den hufwudstaden, som kallas Hebron i Canaans lande:
Då kom Abraham til at sörja och begråta henne.
3. Sedan stod han up ifrå hennes lik, och talade til Hets barn, och
sade:
4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifwer mig en arfrätt til
begrafning när eder, at jag må begrafwa min döda, som för mig
ligger.
5. Då swarade Hets barn Abraham, och sade til honom:
6. Hör oß, käre herre, du äst en Guds förste när oß; begraf din döda
uti wåra bästa grifter: Ingen menniska af oß skall förwägra dig, at
du begrafwer din döda i hans graf.
7. Då stod Abraham up, och bugade sig för landsens folke, nemliga för
Hets barnom.
8. Och han talade med dem, och sade: Är det eder i sinnet, at jag
begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för
mig inför Ephron Zoars son,
9. At han gifwer mig sina dubbelkulo, den han hafwer i andanom på
sinom åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder til en
arfgrift.
10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då swarade Ephron, den Hetheen,
Abraham i Hets barns åhöro, för allom dem, som ut och in gingo
genom hans stadsport, och sade:
11. Nej, min herre, utan hör til hwad jag säga will: Jag gifwer dig
åkren, och den kulon med, som der inne är, och gifwer dig honom
för mitt folks barns åsyn, til at begrafwa din döda.
12. Då bugade sig Abraham för landsens folke,
13. Och talade til Ephron i landsens folks åhöro, och sade: Will du
höra mig, så tag penningar af mig för åkren, de jag dig gifwa
will; och så will jag der begrafwa min döda.
14. Ephron swarade Abraham, och talade til honom:
15. Min herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar
silfwer; men hwad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man
din döda.
16. Abraham hörde Ephron, och wog honom penningarna til, som han nämnt
hade, hwilket Hets barn åhörde, nemliga fyrahundrade siklar
silfwer, som då gåfwe och gängse woro.
17. Och så wardt Ephrons åker, der den dubbelkulan inne war, twärs
öfwer Mamre, tilegnad Abraham til ewärdeliga ägo, med kulone
derinne, och med all trä omkring åkren,
18. I Hets barns och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut och
in gingo.
19. Sedan begrof då Abraham Sara sina hustru uti kulone i åkrenom, den
dubbel war, twärs öfwer ifrå Mamre, det är Hebron i Canaans lande.
20. Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkren, och kulan, til
begrafnings egendom af Hets barnom.
24. Capitlet.
Eleasar swär, sändes, beder, finner
Rebecka, kommer igen.
Och Abraham war gammal och wäl ålderstigen: Och HERren hade wälsignat
honom i all stycke.
2. Då sade han til sin äldsta hustjenare, den all hans tingest
förestod: Lägg dina hand under mina länd;
3. Och swär mig wid HERran, himmelens och jordenes Gud, at du icke
tager minom sone hustru af Canaans döttrar, ibland hwilka jag bor:
4. Utan far in uti mitt fädernesland, och til mina slägt, och tag
minom sone Isaac hustru.
5. Tjenaren sade: Om så hände, at qwinnan icke wille komma med mig in
i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen,
dädan du kommen äst?
6. Abraham sade til honom: Wakta dig derföre, at du icke förer min son
dit igen.
7. HERren himmelens Gud, som mig tog utu mins faders huse, och utu
mitt födsloland, den med mig talat, och deßlikes swurit och sagt
hafwer: Detta landet will jag gifwa dine säd; han skall sända sin
Ängel framför dig, at du skalt taga minom sone der hustru.
8. Hwar nu qwinnan dig icke följa will; så äst du qwitt denna ed:
Allenast låt icke min son komma dit igen.
9. Då lade tjenaren sina hand under Abrahams sins herras länd, och
swor honom här uppå.
10. Så tog tjenaren tio camelar, af sins herras camelar, och drog
åstad, och hade med sig af allahanda sins herras håfwor, och war
uppe, och for til Mesopotamien til Nahors stad.
11. Der lät han camelarna blifwa utanför stadenom, wid en wattubrunn,
om aftonen då qwinfolken plägade der komma och taga watn,
12. Och sade: Herre, mins herras Abrahams Gud, kom i dag emot mig, och
gör barmhertighet med minom herra Abraham.
13. Si, jag står här när wattubrunnenom, och deras döttrar, som bo i
denna stad, warda här utkommande til at taga watn.
14. Hwar nu någon piga kommer, och jag säger til henne: Hålt hit dina
kruko, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag will ock
gifwa dina camelar dricka, at hon är den samma, som du hafwer
beskärt dinom tjenare Isaac, och at jag derpå må förstå, at du
hafwer gjort barmhertighet med minom herra.
15. Och förra än han uttalat hade: Si, Rebecka Bethuels dotter kom ut,
hwilken är Milcas son, den Nahors Abrahams broders hustru war, hon
bar ena kruko på axlarna.
16. Och hon war en ganska dägelig piga under ansiktet, och war ännu
jungfru, och ingen man hade känt henne: Hon kom ned til brunnen,
och fylde krukona, och wille gå hem igen.
17. Då lopp tjenaren emot henne, och sade: Låt mig dricka något litet
watn af dine kruko.
18. Och hon sade: Drick, min herre: Och strax tog hon krukona ned på
sina hand, och gaf honom dricka.
19. Och då hon hade gifwit honom dricka, sade hon: Jag will ock ösa
watn åt dina camelar, til deß at de få alle dricka.
20. Och hon slog strax watnet utu krukone i hoen, och lopp åter til
brunnen til at ösa, och watnade alla hans camelar.
21. Men mannen undrade på henne, och war stilla, til deß han kunde få
weta, om HERren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.
22. Då nu alle camelarne hade druckit, tog han fram et gyldene
ännespann, wägandes en half sikel, och twå armringar til hennes
händer, wägande tio siklar guld;
23. Och sade: Min dotter, hwem hörer du til? Säg mig dock det: Hafwe
wi ock rum til at få herberge i dins faders huse?
24. Hon sade til honom: Jag är Bethuels dotter, Mikas sons, som hon
hafwer födt Nahor.
25. Och hon sade ytterligare til honom: Är ock så mycket halm och
foder när oß, och rum nog til herberge.
26. Då böjde mannen sig ned, och bad til HERran.
27. Och sade: Lofwad ware HERren, mins herras Abrahams Gud, som icke
hafwer tagit sina barmhertighet och sina sanning ifrå minom herra:
Förty HERren hafwer fört mig den rätta wägen til mins herras
broders hus.
28. Och pigan lopp, och sade allt detta i sins moders huse.
29. Och Rebecka hade en broder, som het Laban: Och Laban lopp ut til
mannen wid brunnen.
30. Och när han såg ännespannet och armringarna i sine systers händer,
och hörde Rebeckas sine systers ord, at hon sade: Så hafwer mannen
sagt mig; kom han til mannen: Och si, han stod när camelarna wid
brunnen:
31. Och sade: Kom här in, du HERrans wälsignade, hwi står du här ute?
Jag hafwer rymt huset, och gjort rum för camelarna.
32. Så hade han mannen in i huset, och lade af camelarna, och gaf dem
halm och foder, och watn til at twå hans fötter, och männernas,
som med honom woro.
33. Och satte mat för honom. Då sade han: Jag will icke äta, förra än
jag hafwer wärfwat mitt ärende. De swarade: Säg.
34. Han sade: Jag är Abrahams tjenare.
35. Och HERren hafwer rikeliga wälsignat min herra, och han är stor
worden, och han hafwer gifwit honom får och fä, silfwer och guld,
tjenare och tjenarinnor, camelar och åsnar.
36. Der til hafwer Sara, mins herras hustru, födt minom herra en son i
sinom ålderdom, honom hafwer han gifwit allt det han hafwer.
37. Och min herre hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Du skalt icke
taga minom sone någon hustru af de Cananeers döttrar, i hwilkas
land jag bor;
38. Utan far bort til mins faders hus, och til mina slägt, tag der
minom sone hustru.
39. Men jag sade til min herra: Huru? Om qwinnan icke will följa mig?
40. Då sade han til mig: HERren, för hwilkom jag wandrar, warder
sändandes sin Ängel med dig, och skall göra din wäg lyckosam, så
at du skalt taga minom sone hustru af mine slägt och mins faders
huse.
41. Då skall du wara min ed qwitt, när du kommer til mina slägt; gifwa
de dig icke, så äst du min ed qwitt.
42. Så kom jag i dag til brunnen, och sade: HERre, mins herras
Abrahams Gud, hafwer du gjort min wäg lyckosam, den jag nu reser:
43. Si, så står jag här wid wattubrunnen. När nu en jungfru kommer här
ut til at taga watn, och jag säger til henne: Gif mig litet watn
at dricka af dine kruko;
44. Och hon warder sägandes: Drick du; jag will ock watna dina
camelar: det är den qwinna, som HERren hafwer beskärt mins herras
sone.
45. Förra än jag nu sådan ord utsagt hade i mino hjerta, si, då kom
Rebecka ut med ene kruko på sine axel, och gick ned åt brunnen til
at taga watn. Då sade jag til henne: Gif mig dricka.
46. Och hon tog snarliga krukona af sin axel, och sade: Drick; dina
camelar will jag ock watna. Så drack jag, och hon watnade också
camelarna.
47. Och jag frågade henne, och sade: Hwars dotter äst du? Hon swarade:
Jag är Bethuels dotter, Nahors sons, som Milca honom födt
hafwer. Då hängde jag et ännespann på hennes anlete, och armringar
öfwer hennes händer:
48. Och böjde mig neder, och bad til HERran, och lofwade HERran, mins
herras Abrahams Gud, som mig hade fört rätta wägen, at jag skulle
taga til hans son mins herras broders dotter.
49. Om I nu ären de, som bewisen minom herra barmhertighet och
sanning, så säger mig det: Hwar ock icke, så säger mig ock det; at
jag wänder mig antingen til den högra sidona, eller til den
wänstra.
50. Då swarade Laban och Bethuel, och sade: Det är utgångit af
HERranom, derföre kunne wi intet säga dig emot, hwarken ondt eller
godt.
51. Der är Rebecka för dig, tag henne, och far din wäg, at hon blifwer
dins herras sons hustru, som HERren sagt hafwer.
52. Då Abrahams tjenare hörde deßa ord, bugade han sig til jordena för
HERranom.
53. Och tog fram silfwer och gyldene klenodier och kläder, och gaf dem
Rebecka: Men hennes broder och moder gaf han örter.
54. Då åt han och drack samt med männerne, som med honom woro, och
blefwo der öfwer nattena. Om morgonen stod han up, och sade: Låter
mig fara til min herra.
55. Men hennes broder och moder sade: Låt dock blifwa pigona wid tio
dagar när oß; sedan skall du fara.
56. Då sade han til dem: Förhåller mig icke, förty HERren hafwer gjort
min wäg lyckosam: Släpper mig, at jag far til min herra.
57. Då sade de: Låter oß kalla pigona, och fråga hwad hon säger dertil.
58. Och de kallade Rebecka, och sade til henne: Will du fara med denne
mannenom? Hon swarade: Ja, jag will med honom.
59. Så läto de Rebecka sina syster fara med hennes ammo, och Abrahams
tjenare, och hans följare.
60. Och de wälsignade Rebecka, och sade til henne: Du äst wår syster,
förkofra dig til tusende tusend, och din säd besitte sina fienders
portar.
61. Så redde Rebecka sig til med sina pigor, och satte sig på
camelarna, och följde mannen efter. Och tjenaren tog Rebecka til
sig, och for sin wäg.
62. Men Isaac kom ifrå den brunnen, som kallades dens lefwandes och
seendes; ty han bodde i det landet söder ut.
63. Och war utgången til at bedja i markene om aftonen: Och hof up sin
ögon, och såg at camelarne kommo der.
64. Och Rebecka hof up sin ögon, och såg Isaac: Då steg hon af camelen,
65. Och sade til tjenaren: Hwad man är det, som kommer emot oß på
markene? Tjenaren sade: Det är min herre. Då tog hon mantelen och
höljde sig.
66. Och tjenaren förtälde Isaac allt, huru han sakena uträttat hade.
67. Då förde Isaac henne in i sins moders Saras hyddo, och tog
Rebecka, och hon wardt hans hustru, och han wardt kär åt henne:
Och så wardt Isaac hugswalad öfwer sina moder.
25. Capitlet.
Ketura barn. Abrahe död. Ismaels, Isaacs söner.
Abraham tog åter ena hustru, hon het Ketura.
2. Hon födde honom Simran och Jacksan, Medan och Midian, Jisbak och
Suah.
3. Men Jacksan födde Seba och Dedan. Dedans barn woro Assurim, Letusim
och Leummim.
4. Midians barn woro Epha, Epher, Hanoch, Abida och Eldaa: Deße äro
alle Ketura barn.
5. Men Abraham gaf allt sitt gods Isaac.
6. Men de barnen, som han hade af frillorna, gaf han skänker, och lät
dem fara ifrå sin son Isaac, medan han än lefde, öster ut i
österlanden.
7. Men Abrahams ålder, som han lefde, war hundrade fem och sjutio år.
8. Och blef sjuk, och dödde i en rolig ålder, då han af ålder och
lefwande mätter war; och wardt samlad til sitt folk.
9. Och honom begrofwo hans söner, Isaac och Ismael, i den
dubbelkulone, på Ephrons åker, Zohars Hetheens sons, som ligger
emot Mamre;
10. I den markene, som Abraham köpt hade af Hets barnom: Der är
Abraham begrafwen med Sara sine hustru.
11. Och efter Abrahams död wälsignade Gud hans son Isaac: Och han
bodde wid den brunnen, som kallades dens lefwandes och seendes.
12. Detta är Ismaels Abrahams sons slägt, som Hagar, Saras
tjensteqwinna af Egypten, födde honom.
13. Och detta är Ismaels barns namn, der deras slägte hafwa namn af:
Ismaels förste son Nebajoth, Kedar, Adbeel, Mibsam,
14. Misma, Duma, Massa,
15. Hadar, Thema, Jethur, Naphis och Kedma.
16. Deße äro Ismaels barn med deras namn, i deras byar och städer,
tolf förstar.
17. Och detta är Ismaels ålder, hundrade och sju och tretio år; och
han wardt sjuk och dödde, och wardt samkad intil sitt folk.
18. Men han bodde ifrå Hewila in til Zur emot Egypten, när man går til
Assyrien; och satte sig emot alla sina bröder.
19. Detta är Isaacs Abrahams sons slägte: Abraham födde Isaac.
20. Men Isaac war fyratio år gammal, då han tog Rebecka til hustru,
Bethuels Syrens af Mesopotamien dotter, Labans Syrens syster.
21. Men Isaac bad HERran för sine hustru, ty hon war ofruktsam; och
HERren hörde honom, och Rebecka hans hustru wardt hafwande.
22. Och barnen stötte sig med hwarannan i hennes lif. Då sade hon:
Efter mig skulle så gå, hwi är jag då worden hafwandes? Och gick
bort til att fråga HERran.
23. Och HERran sade til henne: Tu folk äro i dino lifwe, och
twäggehanda folk skola skiljas utaf dino lifwe: Och det ena folket
skall öfwerwinna det andra, och den större skall tjena den mindre.
24. Då nu tiden kom at hon föda skulle, si, då woro twillingar i
hennes lifwe.
25. Den förste, som utkom, war röd och ludin som et skin: Och de
kallade honom Esau.
26. Strax derefter kom hans broder ut, han hölt med sine hand i Esaus
fotablad, och de kallade honom Jacob: Sextio år gammal war Isaac,
då de wordo födde.
27. Och då drängarne wordo store, wardt Esau en jägare och en åkerman;
men Jacob en from man, och bodde i tjäll.
28. Och Isaac hade Esau kär, ty han plägade äta af hans wede: Men
Rebecka hade Jacob kär.
29. Och Jacob kokade en rätt: Då kom Esau af markene, och war trötter;
30. Och sade til Jacob: Gif mig äta af denna röda rättenom, ty jag är
trötter: Deraf heter han Edom.
31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.
32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö: Hwad warder mig den
förstfödslorätten nyttig?
33. Jacob sade: Så swär mig i dag. Och han swor honom: Och sålde så
Jacob sin förstfödslorätt.
34. Då gaf Jacob honom bröd och den grynwällingen, och han åt och
drack, och stod up, och gick dädan. Och så föraktade Esau sin
förstfödslorätt.
26. Capitlet.
Isaac i Gerar. Abimelechs förbund.
Esau hustrur.
Så kom en dyr tid i landet, efter den förra, som war i Abrahams tid:
Och Isaac for til Abimelech, de Philisteers Konung, til Gerar.
2. Då uppenbarade sig honom HERren, och sade: Far icke ned i Egypten;
utan blif i det land, som jag säger dig.
3. Blif en främling i deßo landena, och jag skall wara med dig, och
wälsigna dig: Förty dig dine säd skall jag gifwa all denna landen,
och skall stadfästa min ed, som jag dinom fader Abraham swurit
hafwer.
4. Och skall föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och skall
gifwa dine säd all denna landen: och igenom dina säd skola all folk
på jordene wälsignade warda.
5. Derföre, at Abraham hafwer warit mina röst hörig, och hafwer hållit
mina seder, min bud, mina stadgar och min lag.
6. Så bodde Isaac i Gerar.
7. Och när folket i den landsändanom frågade honom om hans hustru,
sade han: Hon är min syster; ty han fruktade at säga: Hon är min
hustru; at de tiläfwentyrs icke måtte slagit honom ihjäl för
Rebeckas skull: Ty hon war dägelig under ansiktet.
8. Då han nu hade warit der en tid lång, såg Abimelech de Philisteers
Konung ut genom fenstret, och wardt warse at Isaac skämtade med
sine hustru Rebecka.
9. Då kallade Abimelech Isaac, och sade: Si, det är din hustru; hwi
hafwer du sagt: Hon är min syster? Isaac swarade honom: Jag tänkte,
at jag måtte tiläfwentyrs warda slagen ihjäl för hennes skull.
10. Abimelech sade: Hwi hafwer du då gjort oß det? Måtte sakta hafwa
skett, at någon af folket hade lägrat sig med dine hustru, och så
hade du kommit skuld uppå oß.
11. Då böd Abimelech allo folkena, och sade: Hwilken som kommer wid
denna mannen, eller hans hustru, han skall döden dö.
12. Och Isaac sådde der i landet, och fick det året hundradefalt; ty
HERren wälsignade honom.
13. Och han wardt en mägtig man, gick och wäxte til, til deß han wardt
ganska stor.
14. Och hade mycket gods i får och fä, och mycket tjenstefolk: Derföre
afundades de Philisteer wid honom.
15. Och kastade igen alla de brunnar, som hans faders tjenare grafwit
hade i hans faders Abrahams tid, och fylde dem up med jord:
16. Så at ock Abimelech sade til honom: Far ifrån oß; ty du äst worden
oß för mägtig.
17. Då for Isaac dädan, och slog up sin tjäll i Gerars dal, och bodde
der.
18. Och lät upgrafwa igen de wattnabrunnar, som de i hans faders
Abrahams tid grafwit hade, hwilka de Philisteer efter Abrahams död
igenfyllt hade: Och kallade dem wid samma namnet, som hans fader
dem kallat hade.
19. Grofwo ock Isaacs tjenare i dalenom, och funno der en brunn med
lefwandes watn.
20. Men herdarne af Gerar trätte med Isaacs herdar, och sade: Detta
watnet är wårt. Då kallade han den brunnen Esek; derföre, at de
hade der gjort honom högmod.
21. Då grofwo de en annan brunn, der trätte de ock öfwer: Derföre
kallade han honom Sitna.
22. Då skyndade han sig dädan, och grof en annan brunn; der trätte de
intet om: Derföre kallade han honom Rehoboth, och sade: Nu hafwer
HERren gifwit oß rum, och låtit oß wäxa til i landena.
23. Derefter for han dädan til Ber-Saba.
24. Och HERren syntes honom i den nattene, och sade: Jag är dins
faders Abrahams Gud: Frukta dig intet, ty jag är med dig, och
skall wälsigna dig, och föröka dina säd, för mins tjenares
Abrahams skull.
25. Då byggde han dersammastädes et altare, och predikade om HERrans
namn, och upslog der sitt tjäll: Och hans tjenare grofwo der en
brunn.
26. Och Abimelech gick til honom af Gerar, och Ahusath hans wän, och
Phicol hans härhöfwitsman.
27. Men Isaac sade til dem: Hwi kommen I til mig? Haten I mig dock,
och hafwen drifwit mig ifrån eder.
28. De sade: Wi se med seende ögon, at HERren är med dig, derföre sade
wi: Det skall wara en ed emellan oß och dig, och wiljom göra et
förbund med dig;
29. At du icke gör oß någon skada, lika som wi icke heller hafwe något
afhändt dig, och såsom wi ej heller hafwe gjort dig annat än godt,
och låtit dig fara med frid; men nu äst du den som HERren
wälsignat hafwer.
30. Då gjorde han dem en måltid, och de åto och drucko.
31. Och om morgonen bittida stodo de up, och sworo den ene dem andra:
Och Isaac lät dem gå. Och de foro ifrå honom med frid.
32. Samma dagen kommo Isaacs tjenare, och sade honom om brunnen, som
de grafwit hade, och sade til honom: Wi hafwom funnit watn.
33. Och han kallade honom Saba: Deraf heter den staden BerSaba än i
dag.
34. Då Esau war fyratio år gammal, tog han hustrur, Judith Beeri dens
Hetheens dotter, och Basmath Elons dens Hetheens dotter.
35. De woro båda emot Isaac och Rebecka ganska bittra.
27. Capitlet.
Jacob wälsignas. Esau wredgas.
Rebecka warnar Jacob.
Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, at hans ögon wordo mörk
til syn, kallade han Esau, sin större son, och sade til honom: Min
son. Han swarade honom: Här är jag.
2. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.
3. Så tag nu din tyg, koger och boga, och gack ut i markena, och hemta
mig willebråd;
4. Och gör mig en mat, så som jag gerna will hafwat, och bär mig honom
här in, at jag må äta; på det min själ må wälsigna dig, förra än
jag dör.
5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade til sin son Esau. Och
Esau gick ut i markena, at han skulle taga willebråd, och hafwa
henne hem.
6. Då sade Rebecka til sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader
tala med dinom broder Esau, och säga:
7. Hemta mig en willebråd, och gör mig mat, at jag må äta, och
wälsigna dig för HERranom, förra än jag dör.
8. Så hör nu min son mina röst, hwad jag dig säger:
9. Gack bort til hjorden, och hemta mig twå goda kedlingar, at jag gör
dinom fader deraf mat, såsom han gerna will hafwat.
10. Det skalt du bära dinom fader in, at han äter; på det han må
wälsigna dig, förra än han dör.
11. Jacob sade til sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är ludin,
och jag släter.
12. Så kan tiläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, at
jag will bedraga honom: Och låter så öfwer mig gå en förbannelse,
och icke en wälsignelse.
13. Då sade hans moder til honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min
son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.
14. Då gick han bort och tog, och bar til sina moder: Då gjorde hans
moder en mat, såsom hans fader gerna hadet.
15. Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när
sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.
16. Men skinnen af kedlingarna swepte hon om hans händer, och der han
war släter på halsenom.
17. Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins
sons hand.
18. Och han bar det in til sin fader, och sade: Min fader. Han
swarade: Här är jag; ho äst du, min son?
19. Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafwer gjort som
du hafwer sagt mig: statt up, sätt dig, och ät af mine willebråd,
på det din själ må wälsigna mig.
20. Men Isaac sade til sin son: Min son, huru hafwer du så snart
funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.
21. Då sade Isaac til Jacob: Gack hit, min son, at jag tager uppå dig,
om du äst min son Esau, eller ej.
22. Så gick Jacob til sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå
honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus
händer.
23. Och kände honom intet, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans
broders händer; och så wälsignade han honom.
24. Och sade til honom: Äst du min son Esau? Han swarade: Ja, jag äret.
25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, til at äta af dine
willebråd, at min själ må wälsigna dig. Då bar han det til honom,
och han åt; och bar honom deßlikes win in, och han drack.
26. Och Isaac hans fader sade til honom: Kom hit, och kyß mig, min son.
27. Han gick til, och kyste honom. Då kände han lukten af hans kläder,
och wälsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens
åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer.
28. Gud gifwe dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och
rikeliga korn och win.
29. Folk tjene dig, och slägter falle dig til fota: War en herre öfwer
dina bröder, och dins moders barn falle dig til fota: Förbannad
ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.
30. När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som
nogast utgången war ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans
broder utaf sine jagt,
31. Och gjorde också en mat, och bar in til sin fader, och sade til
honom: statt up, min fader, och ät af dins sons wildebråd, at din
själ må wälsigna mig.
32. Då swarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är
Esau din förstfödde son.
33. Då wardt Isaac öfwermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den
jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allo, förra än
du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa.
34. När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och wardt
öfwermåttan förbittrad, och sade til sin fader: Wälsigna ock mig,
min fader.
35. Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafwer din
wälsignelse borta.
36. Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor
undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafwer han borta; och si, nu
tager han ock min wälsignelse bort. Och sade: Hafwer du ingen
wälsignelse behållit för mig?
37. Isaac swarade, och sade til honom: Jag hafwer satt honom til en
herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom til
tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom: Hwad skall jag
dock nu göra dig, min son?
38. Esau sade til sin fader: Hafwer du då icke utan en wälsignelse,
min fader? Wälsigna mig ock, min fader; och hof up sina röst och
gret.
39. Då swarade Isaac hans fader och sade til honom: Si, en fet boning
skalt du hafwa på jordene, och af himmelens dagg ofwan efter.
40. Med ditt swärd skalt du nära dig, och skalt tjena dinom broder:
Och det skall ske, at du skalt ock warda en herre, och rifwa hans
ok af dinom halse.
41. Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans
fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden
warder snart kommandes, at min fader måste få sorg, ty jag will
dräpa min broder Jacob.
42. Då wardt Rebecka sagdt om deßa hennes större sons Esaus ord: Och
sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade til
honom: Si, din broder Esau hotar dig, at han will dräpa dig.
43. Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly til min
broder Laban i Haran.
44. Och blif en tid lång när honom, til deß dins broders grymhet
återwänder.
45. Och til deß hans wrede wändes ifrå dig, och förgäter det du honom
gjort hafwer; så will jag sedan sända, och låta hemta dig dädan:
Hwi skulle jag mista eder båda på en dag?
46. Och Rebecka sade til Isaac: Mig ledes wid at lefwa, för Hets
döttrars skull: Om Jacob tager hustru af Hets döttrar, hwilka äro
såsom deßa landsens döttrar, efter hwad skall jag lefwa?
28. Capitlet.
Jacobs flykt, stege, löfte.
Då kallade Isaac sin son Jacob, och wälsignade honom, och böd honom,
och sade til honom: Tag icke hustru af Canaans döttrar;
2. Utan gör dig redo, och far in i Mesopotamien til Bethuel, dins
moderfaders hus, och tag dig der hustru af Labans dins moderbroders
döttrar.
3. Men allsmägtig Gud wälsigne dig, och göre dig fruktsam, och föröke
dig, så at du warder en skare med folk:
4. Och gifwe dig Abrahams wälsignelse, dig och dine säd med dig; at du
må besitta det land, der du en främling uti äst, det Gud Abraham
gifwit hafwer.
5. Så skilde Isaac Jacob ifrå sig, at han for in i Mesopotamien til
Laban Bethuels son af Syrien, Rebeckas broder, som hans och Esaus
moder war.
6. När nu Esau såg, at Isaac hade wälsignat Jacob, och sändt honom in
i Mesopotamien, at han skulle der taga sig hustru; och at sedan han
honom wälsignat hade, böd han honom, och sade: Du skalt ingen
hustru taga af Canaans döttrar:
7. Och at Jacob war sinom fader och moder lydig, och for in i
Mesopotamien:
8. Säg ock, at Isaac hans fader såg icke gerna Canaans döttrar:
9. Gick han bort til Ismael, och tog, utöfwer de hustrur han tilförene
hade, Mahalath, Ismaels Abrahams sons dotter, Rebajoths syster, til
hustru.
10. Men Jacob for ut ifrå BerSaba, och reste til Haran.
11. Och kom på et rum, der blef han öfwer nattena, förty solen war
bärgad; och han tog en sten der på rummena, och lade honom under
sitt hufwud, och lade sig i samma rum til at sofwa.
12. Och honom drömde, och si, en stege stod på jordene, och änden på
honom tog up i himmelen: Och si, Guds Änglar stego derpå up och
neder.
13. Och HERren stod der öfwerst uppå, och sade: Jag är HERren,
Abrahams och dins faders Gud, och Isaacs Gud: Det landet, som du
ligger uppå, skall jag gifwa dig och dine säd.
14. Och din säd skall warda såsom stoftet på jordene; och du skalt
warda utspridder wäster ut, öster ut, norr ut, och söder ut, och
genom dig och dina säd skola alla slägter på jordene warda
wälsignade.
15. Och si, jag är med dig, och skall förwara dig ehwart du far, och
skall föra dig åter i detta landet igen. Och skall icke öfwergifwa
dig, til des jag gör allt det jag dig sagt hafwer.
16. Då nu Jacob waknade up af sin sömn, sade han: Wißerliga är HERren
i detta rum, och jag wistet icke.
17. Och fruktade han sig, och sade: Detta måste wara et heligt rum; ty
här bor wißerliga Gud, och här är himmelens port.
18. Och Jacob stod up om morgonen bittida, och tog stenen, som han
hade lagt under sitt hufwud, och reste honom up til en wård, och
gjöt oljo der ofwan på.
19. Och kallade det rummet BethEl; men tilförene hette den staden Lus.
20. Och Jacob gjorde et löfte, och sade: Om så är, at Gud blifwer med
mig, och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer
mig bröd til at äta, och kläder til att klädas med;
21. Och förer mig med strid åter hem igen til min fader; så skall
HERren wara min Gud.
22. Och denne stenen, som jag uprest hafwer til en wård, skall warda
et Guds hus: Och allt det du mig gifwer, der will jag gifwa dig
tiond af.
29. Capitlet.
Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.
Då hof Jacob sin fot up, och gick in i det land, som öster ut ligger.
2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på markene; och si, tre
hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnenom;
och låg en stor sten för hålet på brunnenom.
3. Och de plägade der församla alla hjordarna, och wältra stenen ifrå
brunnshålet, och watna fåren, och lade så åter stenen för hålet i
sitt rum igen.
4. Och Jacob sade til dem: Mine bröder, hwadan ären I? De swarade: Wi
äre af Haran.
5. Han sade til dem: Kännen I ock Laban Nahors son? De swarade: Wi
känne honom wäl.
6. Han sade: Går honom ock wäl i hand? De swarade: Honom går wäl i
hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.
7. Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifwa
boskapen hem; watner fåren, och går bort med dem i bet.
8. De swarade: Wi kunne icke, förra än du alle hjordarne komma
tilsamman, och wi wältre stenen ifrå brunnshålet, och watne så
fåren.
9. Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sins faders får;
förty hon waktade fåren.
10. Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans
sins moderbroders får, gick han til, och wältrade stenen ifrå
hålet på brunnenom, och watnade Labans sins moderbroders får.
11. Och kyste Rachel; hof up sina röst, och gret.
12. Och kungjorde henne, at han war hennes faderbroders och Rebeckas
son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.
13. Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och
tog honom i famn, och kysten, och hade honom in i sitt hus. Då
förtälde han honom allt, huru tilgått war.
14. Då sade Laban til honom: Nu wäl, du äst mitt ben och mitt kött:
Och när han nu en månad långt hade warit när honom,
15. Sade Laban til Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du
fördenskull tjena mig för intet? Säg, hwad skall wara din lön?
16. Och Laban hade twå döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het
Rachel.
17. Men Lea war klenögd; Rachel war wäl skapad, och hade ett dägeligit
ansikte.
18. Til henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag will tjena dig i sju år
för Rachel dina yngsta dotter.
19. Laban swarade: Det är bättre jag gifwer dig henne, än enom androm:
Blif när mig.
20. Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det wara få
dagar, så kär hade han henne.
21. Och Jacob sade til Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, at jag
kommer i säng med henne.
22. Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.
23. Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in til
honom: Och han låg när henne.
24. Och Laban fick sine dotter Lea Silpa til ena tjenstepigo.
25. Om morgonen, si, då war det Lea: Och han sade til Laban: Hwi
hafwer du det gjort mig? Hafwer jag icke tjent dig för Rachel? Hwi
hafwer du bedragit mig?
26. Laban swarade: Man går icke så i wåro lande, at man gifwer ut den
yngsta förr än den äldsta.
27. Hålt deßa weckona ut, så will jag ock gifwa dig denna med, för den
tjenst, som du ännu skalt tjena mig i androm sju år.
28. Jacob gjorde så, och höll de weckona ut: Då gaf han honom Rachel
sina dotter til hustru.
29. Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha til ena tjenstepigo.
30. Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och
tjente honom framdeles i de andra sju åren.
31. Men då HERren såg, at Lea wardt wanwörd, gjorde han henne
fruktsama, och Rachel ofruktsama.
32. Och Lea wardt hafwande, och födde en son, den kallade hon Ruben,
och sade: HERren hafwer sett til min förtryckelse; nu warder min
man hafwandes mig kär.
33. Och wardt åter hafwande, och födde en son, och sade: HERren hafwer
hört, at jag är wanwörd, och hafwer deßlikes denna gifwit mig; och
kallade honom Simeon.
34. Åter wardt hon hafwande, och födde en son, och sade: Nu warder min
man åter hållandes sig til mig, ty jag hafwer födt honom tre
söner; derföre kallade hon honom Levi.
35. Fjerde reso wardt hon hafwande, och födde en son, och sade: Nu
will jag tacka HERranom; derföre kallade hon honom Juda, och wände
så igen at föda.
30. Capitlet.
Rachels knorr. Jacobs barn, lön.
Då Rachel såg, at hon födde Jacob intet, afundades hon wid sina
syster, och sade til Jacob: Skaffa mig ock barn, eljest dör jag.
2. Jacob wardt ganska wred på Rachel, och sade: Icke är jag Gud, som
dig förmenar dins lifs frukt?
3. Men hon sade: Si, der är min tjenstepiga Bilha: lägg dig när henne,
at hon må föda i mitt sköt, och jag warder dock upbyggd genom henne.
4. Och gaf honom så Bilha, sina tjenstepigo, til hustru, och Jacob
lade sig när henne.
5. Och så wardt Bilha hafwande, och födde Jacob en son.
6. Då sade Rachel: Gud hafwer dömt mina sak, och hört mina röst, och
gifwit mig en son: Derföre kallade hon honom Dan.
7. Åter wardt Bilha, Rachels tjensteqwinna, hafwande, och födde Jacob
den andra sonen.
8. Då sade Rachel: Gud hafwer omwändt det med mig och mine syster, och
jag får öfwerhandena: Och hon kallade honom Naphthali.
9. Då nu Lea såg, at hon hade wändt igen at föda, tog hon sina
tjenstepigo Silpa, och gaf henne Jacob til hustru.
10. Så födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob en son.
11. Då sade Lea: Rustig; och kallade honom Gad.
12. Derefter födde Silpa, Leas tjensteqwinna, Jacob den andra sonen.
13. Då sade Lea: Wäl mig; förty döttrarna skola säga mig saliga: Och
hon kallade honom Asser.
14. Ruben gick ut om hwete-andena, och fann liljor på markene, och
hade dem hem til sina moder Lea. Då sade Rachel til Lea: Gif mig
en del af din sons liljor.
15. Hon swarade: Hafwer du icke nog, at du hafwer tagit min man bort,
och wilt deßlikes taga min sons liljor? Rachel sade: Nu wäl, låt
honom denna nattena sofwa när dig, för dins sons liljor.
16. Då nu Jacob kom om aftonen af markene, gick Lea ut emot honom, och
sade: När mig skall du ligga: Förty jag hafwer köpt dig för mins
sons liljor: Och han låg när henne de nattena.
17. Och Gud hörde Lea, och hon wardt hafwande, och födde Jacob den
femte sonen.
18. Och sade: Gud hafwer lönt mig, för det jag gaf minom manne mina
tjenstepigo: Och hon kallade honom Isaschar.
19. Åter wardt Lea hafwande, och födde Jacob den sjette sonen.
20. Och sade: Gud hafwer wäl försett mig: Nu warder åter min man
boendes när mig, ty jag hafwer födt honom sex söner: Och kallade
honom Sebulon.
21. Derefter födde hon ena dotter, och kallade henne Dina.
22. Men Gud tänkte på Rachel, och hörde henne, och gjorde henne
fruktsama.
23. Då wardt hon hafwande, och födde en son, och sade: Gud hafwer min
smälek ifrå mig tagit.
24. Och kallade honom Joseph, och sade: HERren gifwe mig ännu en son
härtil.
25. Då nu Rachel hade födt Joseph, sade Jacob til Laban: Låt mig
färdas, och resa hem til mitt, och i mitt land.
26. Gif mig mina hustrur och min barn, som jag hafwer tjent dig före,
at jag må färdas: Förty du wetst, hwad jag hafwer gjort dig för en
tjenst.
27. Laban sade til honom: Kan jag icke finna nåd för din ögon? Jag
förnimmer, at HERren hafwer wälsignat mig för dina skull.
28. Säg, hwad lön jag skall gifwa dig?
29. Men han sade til honom: Du wetst, huru jag hafwer tjent dig, och
hwad boskap du hafwer under mig.
30. Du hade litet, förra än jag kom, men nu äst du riker worden: och
HERren hafwer wälsignat dig för mina skull: Och nu, när skall jag
ock något bestyra til mitt hus?
31. Laban sade: Hwad skall jag då gifwa dig? Jacob sade: Du skalt
allsintet gifwa mig; utan om du wilt göra mig det jag säger, så
skall jag ännu beta och wakta din får.
32. Jag will i dag gå igenom alla dina hjordar, och skilj du derifrån
all fläckot och brokot får, och all swart får ibland lamben och
kiden: Hwad nu sedan brokot och fläckot blifwer, det skall wara
min lön.
33. Så warder mig min rätt färdighet betygandes i dag eller morgon,
när dertil kommer, at jag skall taga min lön af dig, alltså, at
hwad som icke fläckot eller brokot, eller ock hwad swart är ibland
lamben och kiden, det ware en tjufnad med mig.
34. Då sade Laban: Jag är til frids, blifwe som sagt hafwer.
35. Och han skilde i den dagen ut spreklota och brokota bockar, och
all fläckot och brokot kid, der som ju något hwitt war uppå, och
allt det swart war ibland lamben; och fick det sin barn i händer.
36. Och lät blifwa tre dagsleder långe emellan sig och Jacob. Så bette
Jacob det öfwer war af Labans hjord.
37. Men Jacob tog gröna aspekäppar, hasl och castaneen, och barkade
hwita ränder deruppå;
38. Och lade käpparna, som han barkat hade, i dryckehonar för
hjordarna, som der komma måste och watnas, at de skulle hafwande
warda, när de kommo til at dricka.
39. Alltså wordo hjordarne hafwande öfwer käpparna, och födde fläckot,
spreklot och brokot.
40. Då afskilde Jacob lamben, det icke brokot, och allt det swart war,
och lät dem in til Labans hjord, och gjorde sig en egen hjord, den
lät han icke til Labans hjord.
41. Men när den tidfödde hjorden lopp, lade han käpparna i honar för
hjordens ögon, så at de wordo hafwande öfwer käpparna.
42. Men när de senfödda lupo, lade han dem intet deruti. Så wordo då
de senfödlingar Labans och de tidfödlingar Jacobs.
43. Deraf wardt mannen öfwermåttan riker, så at han hade mycken får,
tjenarinnor och tjenare, camelar och åsnar.
31. Capitlet.
Jacob flyr. Laban hinner honom up.
De göra förbund.
Och kom för honom Labans barns tal, at de sade: Jacob hafwer kommit
allt wår faders gods til sig; och af wår faders gods hafwer han sådana
rikedomar samkat.
2. Och Jacob såg på Labans ansikte, och si, det war icke sådana emot
honom, som i går och förrgår.
3. Och HERren sade til honom: Far åter in i dina fäders land, och til
dina fränder: Jag will wara med dig.
4. Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena til sin
hjord;
5. Och sade til dem: Jag ser edars faders ansikte, at det är icke
sådana emot mig, såsom i går och i förrgår: Men mins faders Gud
hafwer warit med mig.
6. Och I weten, at jag hafwer tjent edar fader af alla mina krafter.
7. Och han hafwer beswikit mig, och nu tio resor förwandlat min lön;
men Gud hafwer honom det icke tilstadt, at han skulle göra mig
skada.
8. När han sade: De brokota skola wara din lön, så bar hela hjorden
brokot; men när han sade: De spreklota skola wara din lön, så bar
hela hjorden spreklot.
9. Så hafwer Gud wändt edars faders gods ifrå honom, och gifwit det
mig.
10. Ty när aflotiden kom, hof jag up min ögon, och såg i dröm, och si,
gumrarne sprungo på de spreklota, fläckota och brokota hjordarna.
11. Och Guds Ängel sade til mig i drömmenom: Jacob; och jag swarade:
Här är jag.
12. Men han sade: Häf up din ögon, och si, gumrarne springa på de
spreklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafwer allt sett,
hwad Laban gör dig.
13. Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen, och gjort mig der
et löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i
ditt födsloland igen.
14. Då swarade Rachel och Lea, och sade til honom: Wi hafwe hwarken
del eller arf i wår faders huse mer.
15. Hafwer han dock hållit oß lika som främmande: Förty han hafwer
sålt oß, och förtärt wårt wärd.
16. Derföre hafwer Gud frånwändt wårom fader hans rikedomar til oß och
wår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.
17. Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på
camelar;
18. Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfwor, som han hade
förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma til sin fader
Isaac i Canaans land.
19. Men Laban war gången bort til at klippa sin hjord. Och Rachel stal
sins faders beläter.
20. Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, at han honom icke
tilsade, då han flydde.
21. Så flydde han, och allt det hans war gjorde sig redo, och for
öfwer älfwena, och stämde åt Gileads berg.
22. På tredje dagen wardt det Laban sagdt, at Jacob flydde.
23. Och han tog til sig sina bröder, och jagade efter honom sju
dagsleder; och hinte honom på det berget Gilead.
24. Men Gud kom til Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade til
honom: Förwara dig, at du intet talar til Jacob annat än godt.
25. Och Laban nalkades intil Jacob. Men Jacob hade upslagit sin tjäll
på bergena: Och Laban med sina bröder slog deßlikes sin tjäll up
på bergena Gilead.
26. Då sade Laban til Jacob: Hwad hafwer du gjort, at du hafwer stulit
mitt hjerta, och bortfört mina döttrar, lika som de der med swärd
gripna wore?
27. Hwarföre hafwer du det fördolt, at du skulle fly, och hafwer
stulit dig ifrå mig, och hafwer icke tilsagt, at jag måtte hafwa
ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande?
28. Och hafwer icke låtit mig kyßa min barn och döttrar? Du hafwer
dårliga gjort.
29. Och jag hade wäl så mycken magt, at jag kunde göra eder ondt; men
edars faders Gud sade til mig i går: Förwara dig, at du intet
talar til Jacob, utan godt.
30. Och medan du ju wille fara, och åstundade så mycket efter dins
faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?
31. Jacob swarade, och sade til Laban: Jag fruktade, at du skulle
hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.
32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra
bröder. Gör efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke,
at Rachel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda
tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i
Rachels tjäll.
34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte
sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.
35. Då sade hon til sin fader: Min herre, war icke wred: Förty jag kan
icke stå up emot dig; förty det går med mig efter qwinno sätt. Så
sökte han, och fann intet beläten.
36. Och Jacob wardt wred, och kifwade med Laban, och sade til honom:
Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, at du äst så heter på mig?
37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du funnit af din
boting? Lägg det der för mina och dina bröder, at de döma emellan
oß båda.
38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke
warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.
39. Det af djuren rifwit war, hade jag icke til dig, jag måste det
betala: Du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt
mig ifrå stulit.
40. Om dagen war jag wanmägtig för hetas skull, om nattena för köld;
och min sömn wek ifrå min ögon.
41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina
döttrar, och sex för din hjord: Och du hafwer tio resor förwandlat
min lön.
42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit
på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud
hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.
43. Laban swarade, och sade til Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och
barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det
du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras
barnom, som de födt hafwa?
44. Så kom nu och låt oß göra et förbund, jag och du; som skall wara
et wittnesbörd emellan mig och dig.
45. Då tog Jacob en sten, och reste honom up til en wård.
46. Och sade til sina bröder: Hemter up stenar; och de togo stenar,
och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.
47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne
Gilead.
48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig
och dig; deraf kallar man henne Gilead:
49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtil emellan mig och
dig, då wi komme ifrå hwarannan.
50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer:
Här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig
och dig.
51. Och Laban sade ytterligare til Jacob: Si, detta är stenrösjan, och
detta är wården, som jag uprest hafwer emellan mig och dig.
52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag
far här öfwer til dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården
til mig, til att göra skada.
53. Abrahams Gud och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare
emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.
54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder at de
skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer
nattena.
55. Men om morgonen stod Laban bittida up, kyste sin barn och döttrar;
wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem til sitt igen.
32. Capitlet.
Mahanaim. Jacobs bodskap, bäfwan,
bön, skänker, brottande.
Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom.
2. Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det
rummet Mahanaim.
3. Men Jacob sände bod fram för sig til sin broder Esau in uti Scirs
land, i Edoms ängd.
4. Och befallte dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare
Jacob låter säga dig, jag hafwer warit ute när Laban, och hafwer
allt härtil warit ibland främmande;
5. Och hafwer fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafwer
utsändt, och låtit dig minom herra det beboda, på det jag måtte
finna nåd för din ögon.
6. Boden kommo igen til Jacob, och sade: Wi kommom til din broder
Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.
7. Då fruktade Jacob storliga, och war förfärad: Och skifte folket,
som war när honom, och får, och fä, och camelar, i twå skarar.
8. Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och står honom, så må
den andre undkomma.
9. Ytterligare sade Jacob: Gud, mins faders Abrahams Gud, mins faders
Isaacs, HERre, du som til mig sagt hafwer: Far åter in i ditt land
til dina fränder, jag will göra dig godt;
10. Jag är för ringa til all den barmhertighet och all den trohet, som
du med dinom tjenare gjort hafwer; förty jag hade icke mer än
denna stafwen, då jag gick öfwer denna Jordanen, och nu är jag til
twå skarar worden.
11. Hjelp mig utu mins broders hand, utu Esaus hand; ty jag fruktar
för honom: At han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.
12. Du hafwer sagt: Jag will göra dig godt, och göra din säd som
sanden i hafwet, den så mycken är, at han ej kan räknas.
13. Och han blef der den nattena, och tog af thy han för handena hade,
skänker til sin broder Esau.
14. Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu wädrar;
15. Och tretio däggande camelar med deras föl, fyratio kor, och tio
oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;
16. Och fick dem under sina tjenares händer, ju hwar hjorden för sig,
och sade til dem: Går fram för mig, och låter wara rum emellan den
ena hjorden efter den andra.
17. Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och
frågar dig: Hwem hörer du til, och hwart wilt du, och hwem hörer
det til, som du drifwer för dig?
18. Skalt du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob til; han sände sinom
herra Esau skänker, och kommer härefter.
19. Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo
efter hjorden, och sade: Som jag hafwer sagt eder, så säger til
Esau, när I finnen honom.
20. Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oß. Förty han
tänkte, jag will blidka honom med den skänken, som går för mig;
sedan will jag se honom; kan hända at han undfår mig wäl.
21. Så gingo skänkningarna fram före honom; men han blef den nattena i
lägret.
22. Och stod up om nattena, och tog sina twå hustrur, och de twå
tjensteqwinnorna, och sin ellofwa barn, och for til wadet Jabbok:
23. Tog dem och förde dem öfwer älfwena, så at det han hade, kom öfwer.
24. Och han blef på den sidone allena. Då brottades en man med honom
til deß morgonrodnen upgick.
25. Och då han såg, at han icke kunde öfwerwinna honom, rörde han hans
höftes sena, och strax förtwinade hans höftes sena.
26. Och han sade: Låt mig gå, ty morgonrodnen går up; men han swarade:
Jag släpper dig icke, med mindre du wälsignar mig.
27. Han sade: Huru heter du? Han swarade: Jacob.
28. Han sade: Du skalt icke mer heta Jacob, utan Israel. Förty du
hafwer med Gud och menniskor kämpat, och hafwer fått öfwerhandena.
29. Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade:
Hwi frågar du, huru jag heter? Och han wälsignade honom der
sammastädes.
30. Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafwer sett Gud under
ansiktet, och min själ är frälst worden.
31. Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen up, och han
haltade i sine höft.
32. Fördenskull äta Israels barn inga höftsena ännu i dag, derföre, at
Jacobs höftsena rörd wardt.
33. Capitlet.
Esaus möte, kyß, resa. Succoths,
Salems boning.
Jacob hof up sin ögo