Uti andro årena af NebucadNezars rike såg NebucadNezar en dröm, af hwilkom han wardt förskräckt, så at han waknade up.

2. Då lät han tilhopa komma alla stjernokikare och wisa, och trollkarlar, och Chaldeer, at de skulle säga Konungenom sin dröm. De kommo, och trädde fram för Konungen.

free web hosting | website hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/bdhs/daniel.html
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Propheten Daniel.

Följande avskrift ur »Bibelen eller den Heliga Skrift«. (Stockholm 1857) är utförd av Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2003 (år tvåtusentre). Anmälan om felavskrivning kan lämnas per epost.

Utgåvan ifrån 1857 innehåller texten ur 1703 års bibelöversättning (»Karl XII:s bibel«.) men med stavningen anpassad till 1800-talets ortografi; t.ex. stavas här »den«. och »det«. på adertonhundratalsvis i stället för »then«. och »thet«. på sjuttonhundratalsvis.

(Projekt Runeberg har hela texten till 1917 års bibel.)

Förlagan från 1857 är tryckt i frakturstil (denna sidas överskrift är i normalfraktur) med framhävningar i schwabacher, vilken i frakturtryck brukas till framhävningar motsvarande kursiven i antikvastil.

I frakturstilen tecknas vanligen dubbelt »w«. i stället för enkelt »v«. med några få undantag. I antikvastil ifrån samma tid använder man visserligen enkelt »v«., men vi har ändå bibehållit dubbelt »w«. i denna avskrift, för att det skall framgå, när förlagan har enkelt »v«. eller dubbelt »w«..

Frakturstilen i förlagan utnyttjar de gängse ligaturerna, d.v.s. flera bokstäver sammanbundna till ett tecken: »st«., »sl«., »ft«., »fl«., »si«., »fi«., »ff«., »ss«., »ch«., »ck«. med flera. Eftersom teckensatsen iso-8859-1 tråkigt nog saknar flertalet av dessa ligaturer, måste vi klara oss utan dem här. Emellertid har vi bibehållit ligaturen »ß«. för »ss«., när denna är använd i förlagan. I frakturstilen skiljes även emellan »långa s«. (»begynnelse-s«.) i början av ord och stavelser mot »runda s«. i slutet av ord och stavelser. Eftersom teckensatsen iso-8859-1 tyvärr endast har »runda s«., är »långa s«. här ersatt med »runda s«..

Upplevelsen förhöjes, om man får tillfälle att läsa texten i frakturstil (i synnerhet om man verkligen tycker om att läsa och inte bara vill komma åt innehållet). Det kan man göra, om man hämtar PDF-filen daniel.pdf. Filen daniel.pdf innehåller en avskrift i fraktur- och schwabacherstil av »Propheten Daniel«. och är således ingen faksimile med bilder av förlagans textsidor utan riktig text med stilar genom inbäddade typsnitt; den kan därför omvandlas till ren text (om än ligaturerna kommer att återgivas med andra tecken än bokstäver), kopieras in i andra program o.s.v.

Den som är ovan vid att läsa fraktur och har svårt för att känna igen bokstäverna kan med särskild fördel öva sig på »Propheten Daniel«.. PDF-filen daniel.pdf innehåller nämligen texten i frakturstil på förlagans vis i vänsterspalten och samma text i antikvastil i högerspalten.


Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).


Bibelen

eller

den Heliga Skrift.

Samuel Rumstedt, Stockholm 1857.



Propheten Daniel.


1. Capitlet.

Daniels fängelse, fostran, wishet.

Uti tredje årena af Jojakims, Juda Konungs, rike kom NebucadNezar,
Konungen i Babel, in för Jerusalem, och belade det.

2. Och HERren gaf Jojakim, Juda Konung, honom i händer, och en hop af
   kärille utu Guds hus; hwilken han lät föra in uti Sinear land, i
   sins guds hus, och lade de kärillen uti sins guds fatabur.

3. Och Konungen sade til Aspenas, sin öfwersta kamererare, at han
   skulle utsöka honom af Israels barnom, af Konungsliga slägt, och
   herra barnom,

4. Några unga drängar, som ingen wank hade; utan dägelige woro,
   förnuftige, wise, kloke och förståndige; hwilke skickelige woro til
   at tjena i Konungens gård, och til at lära Chaldeiska skrift och
   mål.

5. Deßom bestälte Konungen, hwad man dem dageliga gifwa skulle af hans
   spis, och af det win, der han sjelf af drack; på det at då de så i
   tre år upfödde woro, skulle de sedan tjena inför Konungenom.

6. Så woro ibland dem Daniel, Hanania, Misael och Asaria, af Juda
   barnom.

7. Och den öfwerste kamereraren gaf dem namn; och nämnde Daniel
   Beltesazar, och Hanania Sadrach, och Misael Mesach, och Asaria
   AbedNego.

8. Men Daniel satte sig före i sitt hjerta, at han icke wille orena
   sig med Konungens spis, och med det win, som han sjelf drack; och
   bad öfwersta kamereraren, at han icke skulle orena sig.

9. Och Gud gaf Daniel, att öfwerste kamereraren warde honom gunstig
   och god.

10. Och han sade til honom: Jag fruktar för min Herra Konungen, den
   eder spis och dryck bestyrt hafwer: Om han får se, at edor ansikte
   äro magrare än de andra drängars, som eder jämnåldrige äro, så
   gören I mig brotsligan til döden, inför Konungenom.

11. Då sade Daniel til Melzar, hwilkom öfwerste kamereraren Daniel,
   Hanania, Misael och Asaria, befallt hade:

12. Försök dock der med dina tjenare i tio dagar, och låt gifwa oß mos
   til at äta, och watn til at dricka:

13. Och låt alltså komma för dig wår och de andra drängars ansikte,
   som af Konungens spis äta; och efter som du då ser, derefter gör
   med dina tjenare.

14. Och han hörde dem derutinnan, och försökte det med dem i tio
    dagar.

15. Och efter de tio dagar woro de dägeligare och bättre wid hull, än
   alle de drängar, som spisades af Konungens spis.

16. Så satte Melzar bort deras spis och dryck, den dem tilskickad war,
   och gaf dem mos.

17. Men deßa fyras Gud gaf dem konst och förstånd uti allahanda skrift
   och wishet; men Daniel gaf han förstånd i alla syner och drömar.

18. Då tiden förlupen war, som Konungen förelagt hade, at de skulle
   hafwas inför honom, hade öfwerste kamereraren dem in för
   NebucadNezar.

19. Och Konungen talade med dem: Och wardt ingen ibland dem alla
   funnen, som Daniels, Hanania, Misaels och Asaria, like war; och de
   wordo Konungens tjenare.

20. Och Konungen fann dem i alla saker, de han dem frågade, tio sinom
   klokare och förståndigare, än alla stjernokikare och wisa i hela
   sino rike.

21. Och lefde Daniel intil Konung Cores första år.


2. Capitlet.

NebucadNezars dröm. De wisas fara. Daniels tydning. Fyra riken.

Uti andro årena af NebucadNezars rike såg NebucadNezar en dröm, af
hwilkom han wardt förskräckt, så at han waknade up.

2. Då lät han tilhopa komma alla stjernokikare och wisa, och
   trollkarlar, och Chaldeer, at de skulle säga Konungenom sin
   dröm. De kommo, och trädde fram för Konungen.

3. Och Konungen sade til dem: Jag hafwer haft en dröm, som mig
   förskräckt hafwer, och jag will gerna weta, hwad det för en dröm
   warit hafwer.

4. Då sade de Chaldeer til Konungen, på Syriskt mål: Herre Konung, Gud
   låte dig länge lefwa; säg dinom tjenarom drömen, så wilje wi uttyda
   honom.

5. Konungen swarade, och sade til de Chaldeer: Det är fallet mig utu
   minnet; om I icke låten mig få weta drömen, och uttyden honom, så
   skolen I platt förgöras, och edor hus skämliga förstörd warda.

6. Om I ock låten mig få drömen weta, och uttyden honom, så skolen I
   få skänker, gåfwor och stora äro, af mig; derföre säger mig nu
   drömen, och hans uttydning.

7. De swarade åter, och sade: Konungen säge sinom tjenarom drömen, så
   wilje wi uttyda honom.

8. Konungen swarade, och sade: Sannerliga, jag förmärker, at I
   fördröjen tiden, efter I sen dock, att det är fallet mig utu
   minnet.

9. Men om I icke sägen mig drömen, så skall rätten gå öfwer eder, lika
   som öfwer de der taga sig före at tala lögn och drafwel för mig, så
   länge tiden skall förlöpa; derföre säger mig nu drömen, så kan jag
   märka, at I ock wäl finnen uppå uttydningen.

10. Då swarade de Chaldeer för Konungenom, och sade til honom: Ingen
   menniska är på jordene, den, det Konungen begärar, säga kan, och är
   ej heller någon Konung, ehuru stor eller mägtig han är, som sådant
   af någrom stjernokikare, wisom eller Chaldee, eskar.

11. Ty det Konungen uppå eskar, är för högt, och är ej heller någon,
   som detta för Konungenom säga kan, undantagna gudarna, hwilke icke
   bo när menniskomen.

12. Då wardt Konungen ganska wred, och böd förgöra alla de wisa i
    Babel.

13. Och domen gick ut, at man skulle dräpa de wisa: Wardt också Daniel
   med sina stallbröder sökt, at man dem dräpa skulle.

14. Då förnam Daniel sådana dom och befallning, af Arioch, Konungens
   öfwersta domare, hwilken utfor til at döda de wisa i Babel.

15. Och han hof up, och sade til Konungens befallningsman Arioch:
   Hwarföre är denne stränge domen utgången ifrå Konungenom? Och
   Arioch lät Daniel det förstå.

16. Så gick Daniel up, och bad Konungen, at han skulle gifwa honom tid
   til, at han måtte säga Konungenom uttydningena.

17. Sedan gick Daniel hem, och gaf det sina stallbröder, Hanania,
   Misael och Asarie, tilkänna:

18. At de skulle bedja Gud af himmelen om nåd til denna hemlighet; at
   Daniel och hans medbröder, samt med de andra wisa i Babel, icke
   förgöras skulle.

19. Då wardt denna hemlig ting Daniel genom ena syn om nattene
   uppenbarad; för hwilket Daniel lofwade Gud af himmelen.

20. Och Daniel tog til at tala, och säga: Lofwadt ware Guds Namn,
   ifrån ewighet til ewighet; ty hans är både wishet och starkhet.

21. Han förwandlar tider och stunder: Han sätter Konungar af, och
   sätter Konungar up: Han gifwer de wisa deras wishet, och de
   förståndiga deras förstånd.

22. Han uppenbarar det djupt och hemligit är: Han wet hwad i mörkrena
   ligger; ty när honom är alltsammans ljus.

23. Jag tackar och lofwar dig, mina fäders Gud, at du hafwer förlänt
   mig wishet och starkhet, och hafwer nu det uppenbarat, der wi dig
   om bedit hafwe; det är, Konungens ärende hafwer du oß uppenbarat.

24. Så gick Daniel up til Arioch, den af Konungenom befallning hade
   til at dräpa de wisa i Babel, och sade til honom alltså: Du skalt
   icke förgöra de wisa i Babel; utan haf mig up til Konungen, jag
   will säga Konungenom uttydelsen.

25. Arioch hade Daniel med hast up för Konungen, och sade til honom
   alltså: En är funnen ibland Juda fångar, som Konungenom uttydningen
   säga kan.

26. Konungen swarade, och sade til Daniel, den de Beltesazar kallade:
   Äst du den samme, som mig kan säga den dröm, som jag hafwer, och
   hans uttydning?

27. Daniel swarade inför Konungenom, och sade: Den hemlighet, som
   Konungen eskar af de wisa, lärda, stjernokikare och spåmän, står
   icke i deras magt att säga Konungenom;

28. Utan Gud af himmelen, han kan uppenbara hemlig ting; han hafwer
   tett Konungenom NebucadNezar, hwad i tilkommande tider ske skall;
   din dröm och din syn, då du sof, war denna:

29. Du Konung tänker i dine säng, huru det måtte tilgå i framtiden:
   Och den som hemlig ting uppenbarar, han tedde dig, huru det gå
   skulle.

30. Så är mig denna hemlighet uppenbarad, icke igenom mina wishet,
   lika som hon större wore än allas de som lefwa; utan derföre, at
   uttydningen måtte Konungenom underwist warda, och du dins hjertas
   tankar weta få.

31. Du Konung sågst, och si, et ganska stort och högt beläte stod för
   dig, det war grufweligit uppå se.

32. Deß belätes hufwud war af klart guld, deß bröst och armar woro af
   silfwer, buken och länderna woro af koppar;

33. Deß ben woro af jern, deß fötter woro somt af jern, och somt af
   ler.

34. Sådant sågst du, til deß en sten nederrifwen wardt utan händer,
   han slog belätet uppå deß fötter, som af jern och ler woro, och
   förkroßade dem.

35. Då wordo all tilhopa förkrossad, jernet, leret, kopparen, silfret
   och guldet, och wordo såsom agnar på enom sommarloga, och wädret
   bortförde det, så at man kunde intet mer finna det; men stenen, som
   slog belätet, wardt til ett stort berg, så at det upfyllde hela
   werldena.

36. Detta är drömen: Nu wilje wi säga uttydningen för Konungenom.

37. Du Konung äst en Konung öfwer alla Konungar, den Gud af himmelen
   rike, magt, starkhet och äro, gifwit hafwer.

38. Och allt det, der menniskor bo, och djuren på markene, och
   foglarna under himmelen, hafwer han gifwit i dina händer, och
   förlänt dig magt öfwer detta allt: Du äst det gyldene hufwudet.

39. Efter dig skall et annat Konungarike upkomma, sämre än ditt;
   derefter det tredje Konungarike, som af koppar är, hwilket öfwer
   all land regera skall.

40. Det fjerde skall wara hårdt såsom jern; ty lika wißt som jern
   sönderskär och sönderkroßar all ting; ja, lika som jern sönderslår
   all ting, så skall ock detta sönderkroßa och sönderslå alltsamman.

41. Men at du sågst fötterna och tånar, somt af ler, och somt af jern,
   det skall wara et söndradt Konungarike; dock skall af jerns planto
   blifwa deruti, såsom du sågst jern beblandadt med ler.

42. Och at tånar på deß fötter, somt af jern, och somt af ler woro,
   det skall wara endels et starkt, och endels et swagt rike.

43. Och at du sågst jern beblandadt med ler, skola de wäl beblanda sig
   efter menniskos blod tilsammans; men de skola likwäl intet hänga
   tilhopa, lika som jern icke kan bemängas med ler.

44. Men uti deßa Konungarikes tid skall Gud af himmelen uprätta et
   Konungarike, det aldrig skall förlagdt warda; och hans rike skall
   icke komma til något annat folk; det skall förkroßa och förstöra
   all deßa riken; men det skall blifwa i ewig tid.

45. Såsom du sågst en sten nederrifwen af et berg utan händer, hwilken
   sönderslog jernet, kopparen, leret, silfret och guldet; alltså
   hafwer nu den store Gud tett Konungenom, hwad som framdeles ske
   skall: Och detta är wisserliga drömen, och uttydningen är rätt.

46. Då föll Konungen NebucadNezar uppå sitt ansikte, och tilbad inför
   Daniel; och befallte, at man skulle göra honom spisoffer och
   rökoffer.

47. Och Konungen swarade Daniel, och sade: Det är intet twifwel, edar
   Gud är en Gud öfwer alla gudar, och en Herre öfwer alla Konungar,
   den hemlig ting uppenbara kan; efter du deßa hemlig ting hafwer
   kunnat uppenbara.

48. Och Konungen uphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker;
   och gjorde honom til en Första öfwer hela landet Babel, och satte
   honom til en Öfwersta öfwer alla de wisa i Babel.

49. Och Daniel bad Konungen, at han måtte sätta Sadrach, Mesach och
   AbedNego, öfwer de landskap i Babel; men Daniel sjelf blef när
   Konungenom i hans gård.

48. Och Konungen uphöjde Daniel, och gaf honom stora myckna skänker;
   och gjorde honom til en Första öfwer hela landet Babel, och satte
   honom til en Öfwersta öfwer alla de wisa i Babel.

49. Och Daniel bad Konungen, at han måtte sätta Sadrach, Mesach och
   AbedNego, öfwer de landskap i Babel; men Daniel sjelf blef när
   Konungenom i hans gård.


3. Capitlet.

Belätet stort. Ugnen het. Männerna frälste. Konungen omwänd.

Konung NebucadNezar lät göra et gyldene beläte, sextio alnar högt, och
sex alnar bredt; och lät sätta det i Babels land på en skön plan.

2. Och Konung NebucadNezar sände efter Förstar, herrar,
   landshöfdingar, domare, fogdar, rådherrar, ämbetsmän, och alla
   wäldiga i landet, at de skulle komma tilsammans, och wiga det
   belätet, som Konungen NebucadNezar hade upsätta låtit.

3. Då kommo Förstarne, herrarne, landshöfdingarne, domarena, fogdarne,
   rådherrarne, ämbetsmännerne, och alle wäldige i landet tilsamman,
   til at wiga belätet, som Konung NebucadNezar hade upsätta låtit,
   och de måste gå fram för belätet, som NebucadNezar hade upsätta
   låtit.

4. Och härolden ropade öfwerljudt: Det låter eder sagdt wara, I all
   folk, slägter och tungomål:

5. At när I hören basuner, trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor
   och allahanda strängaspel, så skolen I nederfalla, och tilbedja det
   gyldene belätet, som Konung NebucadNezar hafwer upsätta låtit.

6. Men den som då icke nederfaller och tilbeder, han skall på samma
   stund kastas uti en brinnande ugn.

7. Då de nu hörde ljudet af basuner, trummeter, gigor, psaltare och
   allahanda strängaspel, föllo neder all folk, slägter och tungomål,
   och tilbådo det gyldene belätet, som Konungen NebucadNezar hade
   upsätta låtit.

8. Strax på samma stund gingo någre Chaldeiske män fram, och anklagade
   Judarna:

9. Begynte, och sade til Konungen NebucadNezar: Herre Konung, Gud unne
   dig länge lefwa.

10. Du hafwer, o Konung, låtit utgå et bud, at alla menniskor, då de
   hörde ljudet af basuner, trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor
   och allahanda strängaspel, skulle de nederfalla, och tilbedja det
   gyldene belätet:

11. Och den som icke nederfölle och tilbåde, han skulle kastas uti en
   brinnande ugn.

12. Nu äro här någre Judiske män, hwilka du öfwer de ämbete i Babels
   land satt hafwer, Sadrach, Mesach och AbedNego, de samme förakta
   ditt bud, o Konung, och wörda icke dina gudar, och tilbedja icke
   det gyldene belätet, som du hafwer upsätta låtit.

13. Då befallte NebucadNezar, med grymhet och wrede, at man skulle
   hafwa fram för honom Sadrach, Mesach och AbedNego och männerne
   wordo framhafde för Konungen.

14. Då talade NebucadNezar til dem, och sade: Huru är det?  Wiljen I,
   Sadrach, Mesach och AbedNego, icke wörda min gud, och icke tilbedja
   det gyldene belätet, som jag hafwer upsätta låtit?

15. Nu wäl, reder eder til, så snart I hören ljudet af basuner,
   trummeter, harpor, gigor, psaltare, lutor och allahanda
   strängaspel, så faller neder, och tilbeder belätet, som jag hafwer
   upsätta låtit: Om I icke tilbedjen det, så skolen I på samma stund
   warda kastade uti en brinnande ugn: Låt se, hwilken den Guden är,
   som eder utu mina händer tager.

16. Då swarade Sadrach, Mesach och AbedNego, och sade til Konung
   NebucadNezar: Det är icke af nödene, at wi sware dig deruppå:

17. Si, wår Gud, den wi dyrke, kan wäl hjelpa oß utu den brinnande
   ugnen, och frälsa oß utu dine hand, o Konung.

18. Och om han än icke det göra will, så skalt du ändå weta, o Konung,
   at wi dina gudar intet wörde, ej heller det gyldene beläte, som du
   hafwer upsätta låtit, tilbedja wiljom.

19. Då wardt NebucadNezar full med grymhet, så att hans ansikte
   förwandlade sig öfwer Sadrach, Mesach och AbedNego; och befallte,
   at man skulle göra ugnen sju resor hetare, än han eljest plägade
   wara:

20. Och böd de bästa krigsmän, som uti hans här woro, at de skulle
   binda Sadrach, Mesach och AbedNego, och kasta dem uti den brinnande
   ugnen.

21. Alltså wordo deße männerne, uti deras mantlar, skor, hattar och
   annor kläder, bundne, och kastade uti den brinnande ugnen.

22. Ty Konungens befallning måste man med hast fullgöra: Och elden
   wardt så stark i ugnen, at de män, som Sadrach, Mesach och
   AbedNego, upbränna skulle, blefwo döde af eldslåganom.

23. Men de tre männerne, Sadrach, Mesach och AbedNego, föllo neder uti
   den brinnande ugnen, så bundne som de woro.

24. Då förskräckte sig Konung NebucadNezar, och gick hastigt up, och
   sade til sitt Råd: Hafwe wi icke låtit kasta tre män i elden
   bundna?  De swarade, och sade til Konungen: Ja, Herre Konung.

25. Han swarade, och sade: Ser jag dock fyra män lösa gå i eldenom,
   och dem skadar intet; och den fjerde är lika som han wore en Guds
   son.

26. Och NebucadNezar gick fram för gapet på den brinnande ugnen, och
   sade: Sadrach, Mesach och AbedNego, högsta Guds tjenare, går här
   ut, och kommer hit. Så gingo Sadrach, Mesach och AbedNego, utur
   eldenom.

27. Och Förstarne, herrarne, fogdarne, och Konungens Råd kommo
   tilsamman, och sågo uppå, huru elden ingen magt uppå deßa männernas
   kroppar bewisat hade; och deras hufwudhår icke ens afswedt war, och
   deras kläder intet skadd; ja, man kunde icke känna någon eldslukt
   uppå dem.

28. Då hof NebucadNezar sin röst up, och sade: Lofwad ware Sadrachs,
   Mesachs och AbedNegos Gud, den sin ängel utsändt hafwer, och halp
   sina tjenare, som uppå honom trodde, och icke gjorde efter
   Konungens bud, utan utgåfwo deras lekamen, at de ingen gud ära
   eller tilbedja wille, utan allena sin Gud.

29. Så är nu detta mitt bud: At ho som hälst ibland all folk, slägter
   och tungomål, försmäder Sadrachs, Mesachs och AbedNegos Gud, han
   skall förgöras, och hans hus skamliga förstördt warda. Ty det är
   ingen annan gud, som så hjelpa kan, som denne.

30. Och Konungen gaf Sadrach, Mesach och AbedNego, stort wälde i
   Babels land.

31. Konung NebucadNezar, allom landom, folkom och tungomålom: Gud
   gifwe eder mycken frid!

32. Mig synes godt wara, at jag förkunnar de tekn och under, som Gud
   den högste med mig gjort hafwer;

33. Ty hans tekn äro stor, och hans under äro mägtig, och hans rike är
   et ewigt rike, och hans wälde warar ifrå slägte til slägte.


4. Capitlet.

NebucadNezars trä, högmod, straff, bot, bekännelse.

Jag NebucadNezar, då jag god ro hade i mitt hus, och allt wäl tilstod
i mitt palats;

2. Såg en dröm, och wardt förskräckt; och de tankar, som jag i mine
   säng hade, öfwer synena, som jag sett hade, bedröfwade mig.

3. Och jag befallte, at alle de wise i Babel skulle komma up för mig,
   at de måtte säga mig, hwad drömen betydde.

4. Då hade man fram de stjernokikare, wisa, Chaldeer och spåmän, och
   jag förtälde drömen för dem; men de kunde intet säga mig, hwad han
   betydde:

5. Intil deß Daniel, på det sista, kom för mig, hwilken Beltesazar
   kallas, efter mins guds namn, den de helga gudars anda hafwer; och
   jag förtälde för honom drömen:

6. Beltesazar, du öfwerste ibland de stjernokikare, jag wet, at du
   hafwer de helga andars anda, och dig är intet fördoldt; säg mig
   mins dröms syn, den jag sett hafwer, och hwad han betyder.

7. Så är detta synen, som jag såg i mine säng: si, et trä stod midt i
   landet; det war ganska högt,

8. Stort och tjockt; deß högd räckte up i himmelen, och utwidgade sig
   allt intil landsens ända;

9. Deß qwistar woro dägelige, och båro mycken frukt, der alle af äta
   kunde; all djur i markene funno skugga under thy, och foglarna
   under himmelen satte sig på deß qwistar, och allt kött hade sin
   födo deraf.

10. Och jag såg en syn i mine säng, och si, en helig wäktare kom neder
   af himmelen;

11. Han ropade öfwerljudt, och sade alltså: Hugger trät omkull, och
   hugger bort qwistarna, och rifwer bort löfwet, och förströr deß
   frukt, så at djuren, som derunder ligga, löpa sin wäg, och foglarna
   flyga bort af deß qwistar:

12. Dock, låter stubban blifwa i jordene med rötterna; men han skall
   gå in i jern- och kopparkädjor i gräset på markene, han skall ligga
   under himmelens dagg, och warda wåt, och skall föda sig ibland
   djuren af gräset på jordene.

13. Och det menniskliga hjertat skall warda ifrå honom taget, och et
   wilddjurs hjerta gifwas honom igen, til deß at sju tider framgångne
   äro öfwer honom.

14. Detta är beslutit i wäktarenas råd, och i de heligas tal
   rådslagit; på det de som lefwa, måga känna, at den Högste hafwer
   magt öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han will, och
   uphöjer de förnedrada dertil.

15. Sådana dröm hafwer jag, Konung NebucadNezar, sett; men du
   Beltesazar, säg hwad han betyder; ty alle de wise, som i mitt rike
   äro, kunna icke säga mig hwad han betyder; men du kant det wäl; ty
   de helga gudars ande är i dig.

16. Då wardt Daniel, den ock Beltesazar het, häpen deröfwer, wid en
   tima långt, och hans tankar bedröfwade honom; men Konungen sade:
   Beltesazar, låt icke drömen och hans uttydning bedröfwa dig. Då hof
   Beltesazar up, och sade: Ack! min Herre, at denne drömen gulle dina
   fiendar uppå, och hans uttydning dina owänner.

17. Trät, som du sågst, at det war stort och tjockt, och deß högd
   räckte up til himmelen, och utwidgade sig öfwer hela landet;

18. Och deß qwistar dägelige, och deß frukt mycken war, der alle sina
   födo af hade, och djuren på markene bodde derunder, och himmelens
   foglar på deß qwistar såto;

19. Det äst du, Konung, som så stor och mägtig äst; ty din magt är
   stor, och räcker up til himmelen, och ditt wälde sträcker sig intil
   werldenes ända.

20. Men det, at Konungen såg en helig wäktare komma neder af himmelen,
   och säga: Hugger trät omkull, och förgörer det; dock låter stubban
   med sina rötter blifwa i jordene; men han skall gå i jern- och
   kopparkädjor i gräset på markene, och ligga under himmelens dagg,
   och warda wåter, och föda sig ibland djuren på markene, til deß sju
   tider öfwer honom framlidne äro;

21. Detta är uttydningen, Herre Konung, och sådana dens Högstas råd
   går öfwer min Herra Konungen:

22. Man skall drifwa dig bort ifrå folk, och du måste blifwa med
   wilddjur på markene, och man skall dig låta äta gräs såsom oxar,
   och skalt ligga under himmelens dagg, och warda wåter, til deß sju
   tider öfwer dig framlidne äro; på det du skalt besinna, at den
   Högse hafwer wåld öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han
   will.

23. Men det som sagdt är, at man ändå skall låta blifwa stubban af
   trät med sina rötter qwar: Ditt rike skall blifwa dig, då du känt
   hafwer magten i himmelen.

24. Derföre, Herre Konung, låt mitt råd täckas dig, och går dig lös
   ifrå dina synder, genom rättfärdighet, och ledig ifrå dina
   mißgerningar, genom wälgerningar emot de fattiga; så hafwer han
   tålamod med dina synder.

25. Allt detta wederfors Konung NebucadNezar.

26. Ty efter tolf månader, då Konungen gick på Konungsborgene i Babel;

27. Hof han up, och sade: Detta är den store Babel, som jag upbygt
   hafwer til et Konungs hus, genom mina stora magt, mine härlighet
   til äro.

28. Förr än Konungen deßa orden uttalat hade, kom en röst af himmelen:
   Dig, Konung NebucadNezar, ware sagdt: Ditt rike skall dig aftaget
   warda;

29. Och man skall drifwa dig bort ifrå ditt folk, och du skalt blifwa
   med wilddjur, som på markene gå; gräs skall man dig äta låta såsom
   oxar, til deß sju tider öfwer dig framlidne äro; på det du skalt
   förnimma, at den Högse hafwer wåld öfwer menniskors rike, och
   gifwer dem hwem han will.

30. I samma stund wardt ordet fullkomnadt öfwer NebucadNezar, så at
   han wardt bortdrifwen ifrå folk, och han åt gräs såsom oxar, och
   hans lekamen låg under himmelens dagg, och wardt wåter, til deß
   hans hår wäxte såsom örnafjädrar, och hans naglar wordo såsom
   foglaklor.

31. Efter den tiden hof jag, NebucadNezar, up min ögon til himmelen,
   och kom åter til sinne igen, och lofwade den Högsta; jag prisade
   och ärade honom, som lefwer ewinnerliga, hwilkens wälde är ewigt,
   och hans rike warar slägte ifrå slägte.

31. Emot hwilkom alle de, som på jordene bo, för intet räknas; Han gör
   allt såsom han will, både med krafterna i himmelen, och med dem som
   bo på jordene; och ingen kan stå hans hand emot, eller säga til
   honom: Hwad gör du?

33. På samma tid kom jag til sinne igen, och til mina Konungsliga äro,
   til mina härlighet, och til min skapnad, och mitt Råd och wäldige
   sökte mig; och när jag wardt åter fast uti mitt rike igen, och fick
   ännu större härlighet.

34. Derföre lofwar jag, NebucadNezar, och ärar och prisar Konungen i
   himmelen; ty alla hans gerningar äro sanning, och hans wägar äro
   rätte, och den som stolt är, kan han ödmjuka.


5. Capitlet.

Belsazars gästabod, synd, död.

Konung Belsazar gjorde et härligit gästabod til sina wäldiga och
höfwitsmän, och drack sig drucken med dem.

2. Och då han drucken war, böd han bära fram de gyldene och silfwer
   kärille, som hans fader, NebucadNezar, utu templet i Jerusalem
   borttagit hade, at Konungen, med sina wäldiga, med sina hustrur,
   och med sina frillor, skulle dricka deraf.

3. Alltså wordo framburne de gyldene kärille, som utu templet, utu
   Guds huse, i Jerusalem tagne woro; och Konungen, hans wäldige, hans
   hustrur och frillor, drucko deraf.

4. Och då de så drucko, lofwade de de gyldene, silfwer-, koppar-,
   jern-, trä och stengudar.

5. På samma stund syntes finger, såsom ene menniskos hand, de skrefwo
   twärs öfwer ifrå ljusa stakan, på den hwitmenade wäggene i
   Konungssalenom; och Konungen wardt warse handena som skref.

6. Då förwandlades Konungens ansikte, och hans tankar förskräckte
   honom, så at hans länder bäfwade, och hans ben darrade.

7. Och Konungen ropade öfwerljudt, at man skulle låta komma wisa,
   Chaldeer och spåmän, och lät säga til de wisa i Babel: Den
   menniska, som denna skriftena läs, och kan säga hwad hon betyder,
   han skall warda klädd i purpur, och bära en gyldene kädjo om
   halsen, och warea den tredje herren i mitt rike.

8. Så wordo alle Konungens wise uphafde; men de kunde hwarken läsa
   skriftena, eller underwisa Konungenom uttydningen.

9. Deraf förfärades Konungen Belsazar ännu fastare, och tappade platt
   sin hy; och hans wäldige wordo illa tilfrids.

10. Då gick Drottningen, för sådana Konungens och hans wäldigas
   ärendes skull, up i salen, och sade: Herre Konung, Gud unne dig
   länge lefwa; låt dina tankar icke så förskräcka dig, och omskift
   icke så din hy.

11. Det är en man i ditt rike, som hafwer de helga gudars anda; ty uti
   dins faders tid wardt i honom funnen uplysning, klokhet och wishet,
   sådana, som de gudars wishet är; och din fader, Konung
   NebucadNezar, satte honom öfwer de stjernokikare, wisa, Chaldeer
   och spåmän;

12. Derföre, at en hög ande wardt funnen i honom; dertil förstånd och
   klokhet til at uttyda drömar, råda uppå mörkt tal, och uppenbara
   hemlig ting, nämliga, Daniel, den Konungen lät Beltesazar kalla: Så
   låt nu kalla Daniel, han warder wäl sägandes uttydningen.

13. Då hade man Daniel up för Konungen, och Konungen sade til Daniel:
   Äst du Daniel, en af de fångar utaf Juda, hwilka Konungen, min
   fader, utu Juda fört hafwer?

14. Jag hafwer hört sägas om dig, at du hafwer de helga gudars anda,
   och at uplysning, förstånd och hög wishet, i dig funnen är.

15. Nu hafwer jag låtit komma för mig kloka och wisa, at de skola läsa
   mig denna skriftena, och underwisa mig hwad hon betyder, och de
   kunna intet säga mig hwad sådant betyder;

16. Men om dig hörer jag, at du kant gifwa uttydning, och uppenbara
   det hemligt är; kant du nu läsa denna skriftena, och underwisa mig
   hwad hon betyder, så skalt du med purpur klädd warda, och bära en
   gyldene kädjo om din hals, och wara den tredje herren i mitt rike.

17. Då swarade Daniel, och sade inför Konungen: Behålt dina gåfwor
   sjelf, och gif din skänk enom androm; jag will dock wäl läsa
   Konungenom skriftena, och underwisa hwad hon betyder.

18. Herre Konung, Gud den högse gaf dinom fader, NebucadNezar, rike,
   magt, äro och härlighet.

19. Och för sådana magts skull, som honom gifwen war, fruktade och
   räddes för honom all land, och folk, och tungomål: Han drap hwem
   han wille, han slog hwem han wille, han uphöjde hwem han wille, han
   nedertryckte hwem han wille.

20. Men då hans hjerta uphof sig, at han wardt stolt och högmodig,
   wardt han kastad ifrå sin Konungsliga sol, och miste sina härlighet:

21. Och wardt drifwen ifrå menniskor; och hans hjerta wardt likt wid
   wilddjur, och han måste löpa ibland wildåsnar, och åt gräs såsom
   oxar, och hans kropp låg under himmelens dagg, och wardt wåt, til
   deß han lärde weta, at den Högste hafwer wåld öfwer menniskors
   rike, och gifwer dem hwem han will.

22. Och du Belsazar, hans son, hafwer icke ödmjukat ditt hjerta,
   ändock du allt sådant wetst;

23. Utan hafwer uphäfwit dig emot himmelens Herra, och man hafwer måst
   bära hans hus kärille fram för dig, och du, dine wäldige, dina
   hustrur och dina frillor, hafwen druckit win deraf: Dertil lofwat
   de silfwer-, gyldene, koppar-, jern-, trä- och stengudar, hwilke
   hwarken se, eller höra, eller känna; men den Guden, som hafwer din
   anda och alla dina wägar i sine hand, hafwer du intet ärat.

24. Derföre är denna handen sänd ifrå honom, och den skrift, som der
   upteknad står.

25. Och detta är skriften, som der upteknad är: Mene Mene, Thekel
   Upharsin.

26. Och hon betyder detta: Mene, det är: Gud hafwer räknat ditt rike,
   och ändat det.

27. Thekel, det är: Man hafwer wägit dig på ene wåg, och funnit dig
   allt för lättan.

28. Peres, det är: Ditt rike är åtskildt, och gifwit de Meder och
   Perser.

29. Då befallte Belsazar, at man skulle kläda Daniel uti purpurkläde,
   och gifwa honom ena gyldene kädjo om hans hals; och lät förkunna om
   honom, at han war den tredje herren i rikena.

30. I den samma nattene wardt de Chaldeers Konung Belsazar ihjälslagen.

31. Och Darios utaf Meden tog riket in, då han tu och sextio år gammal
   war.


6. Capitlet.

Darios Konung. Daniel i kulone.

Och Darios syntes godt wara, at han skulle sätta öfwer hela riket
tjugu och hundrade landshöfdingar.

2. Öfwer deßa satte han tre Förstar; den ene war Daniel, hwilkom de
   landshöfdingar skulle räkenskap göra, at Konungen deß mindre
   bekymmer hafwa skulle.

3. Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar widt öfwer; ty
   en hög ande war i honom; derföre tänkte Konungen at sätta honom
   öfwer hela riket.

4. Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar der efter, huru de
   kunde finna en sak med Daniel, den emot riket wore; men de kunde
   ingen sak eller mißgerning finna; ty han war trogen, så at man
   ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.

5. Då sade männerne: Wi finne ingen sak med Daniel, utan om hans
   Gudstjenst.

6. Då kommo de Förstar och landshöfdingar tilhopa inför Konungen, och
   sade til honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge
   lefwa.

7. De Förstar i rikena, herrarne, landshöfdingarne, Rådet och
   ämbetsmännerne, hafwa alle betänkt, at man skall låta utgå en
   Konungslig befallning, och et strängt påbud, at ho som hälst i
   tretio dagar någon ting will bedja af någon Gud eller mennisko,
   utan af dig Konung allena, han skall warda kastad för lejon uti
   gropena.

8. Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifwa
   dig; på det at det icke skall omwändt warda, efter de Meders och
   Persers rätt, det ingen öfwerträda djerfwes.

9. Alltså underskref sig Konungen Darios.

10. Som nu Daniel förnam, at sådant bud underskrifwit war, gick han up
   i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öpna fönster emot
   Jerusalem: Der föll han tre resor om dagen uppå sin knä, bad,
   lofwade och tackade sin Gud, såsom han tilförene plägade göra.

11. Då kommo deße männerne hopetals, och funno Daniel bedjandes och
   åkallandes inför sin Gud.

12. Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga
   budet: Herre Konung, hafwer du icke underskrifwit et bud, at ho som
   hälst i tretio dagar något både af någon Gud, eller af någon
   mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för
   lejon i gropena?  Konungen swarade, och sade: Det är sant, och de
   Meders och Persers rätt skall ingen öfwerträda.

13. De swarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar,
   aktar hwarken dig, o Konung, eller din bud, som du underskrifwit
   hafwer; ty han beder tre resor om dagen.

14. Då Konungen detta hörde, wardt han fast bedröfwad, och winlade sig
   storliga, at han måtte fria Daniel; och arbetade derom intil solen
   undergick, at han måtte hjelpa honom.

15. Men männerne kommo samman til Konungen, och sade til honom: Du
   wetst, Herre Konung, at de Meders och Persers rätt är, at all bud
   och befallningar, som Konungen beslutit hafwer, skola oförwandlade
   blifwa.

16. Då befallte Konungen, at man skulle hafwa Daniel fram, och de
   kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade til Daniel:
   Din Gud, den du utan återwändo tjenar, han hjelpe dig.

17. Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom
   förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina wäldigas ring,
   på det at ingen skulle eljest något bruka på Daniel.

18. Och Konungen gick sin wäg på sina borg, och åt intet, och lät
   ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofwa.

19. Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen up, och gick
   med hast til gropena, der lejonen uti woro.

20. Och som han kom til gropena, ropade han til Daniel med sorgeliga
   röst, och Konungen sade til Daniel: Daniel, du lefwandes Guds
   tjenare, hafwer ock din Gud, den du utan återwändo tjenar, förmått
   frälsa dig för lejonen?

21. Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge
   lefwa!

22. Min Gud hafwer sändt sin ¢ngel, hwilken lejonens mun tilhållit
   hafwer, at de hafwa ingen skada gjort mig; ty för honom är jag
   oskyldig funnen: Så hafwer jag ej heller något gjort emot dig,
   Herre Konung.

23. Då wardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene;
   och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada
   gjord wara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.

24. Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och
   kasta dem in för lejonen i gropena, samt med deras barn och
   hustrur; och förr än de kommo ned til botnen, fingo lejonen dem
   fatt, förkroßade ock alla deras ben.

25. Sedan lät Konungen Darios skrifwa til all land, och folk, och
   tungomål: Gud gifwe eder mycken frid!

26. Detta är min befallning, at uti allt mins rikes herradöme skall
   man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefwande Gud, som
   blifwer ewinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans
   herradöme hafwer ingen ända.

27. Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tekn och under,
   både i himmelen och på jordene: Han hafwer frälst Daniel ifrå
   lejonen.

28. Och Daniel war wäldig i Darios rike, och deßlikes i Cores, den
   Persens, rike.


7. Capitlet.

Fyra djur, fyra riken.

Uti första årena Belsazars, Konungens i Babel, hade Daniel en dröm och
syn på sin säng; och han skref den samma drömen, och författade honom
alltså:

2. Jag, Daniel, såg en syn om nattene, och si, de fyra wäder under
   himmelen stormade emot hwartannat på stora hafwena.

3. Och fyra stor djur stego up utu hafwet, ju det ena annorlunda än
   det andra.

4. Det första såsom et lejon, och hade wingar såsom en örn: Jag såg
   til, intil deß at wingarne wordo thy afryckte, och det wardt tagit
   bort af jordene, och det stod på sina fötter såsom en mennisko, och
   thy wardt et menniskligt hjerta gifwit.

5. Och si, det andra djuret dernäst war likt enom björn, och stod på
   den ena sidone, och hade i sinom mun, ibland sina tänder, tre stora
   långa tänder, och man sade til det: Statt up, och ät mycket kött.

6. Efter detta såg jag, och si, et annat djur, likt enom parde, det
   hade fyra wingar, såsom en fogel, på sin rygg; och det samma djuret
   hade fyra hufwud, och thy wardt magt gifwen.

7. Efter detta såg jag i denna synene om nattene, och si, det fjerde
   djuret war grufweligit och förskräckligit, och mägta starkt, och
   hade stora jerntänder; åt omkring sig, och förkroßade, och hwad
   qwart war, trampade det med sina fötter: Det war ock mycket annars,
   än de förra, och hade tio horn.

8. Då jag nu skådade hornen, si, då gick der ut ibland dem et annat
   litet horn, för hwilko de tre främsta hornen af stött wordo; och
   si, det samma hornet hade ögon såsom mennisko ögon, och en mun, den
   stor ting talade.

9. Sådant såg jag, till deß solar framsatte wordo, och den gamle satte
   sig, hwilkens kläde war snöhwitt, och håret på hans hufwud såsom
   ren ull: Hans stol war alltsammans eldslåge, och hans hjul brunno
   af eld.

10. Och af honom utgick en lång eldstrimma: Tusende sinom tusend
   tjente honom, och tio sinom hundrade stodo för honom: Domen wardt
   hållen, och böckerna wordo uplåtna.

11. Jag såg til, för de stora ords skull, som det hornet talade: Jag
   såg til, intil deß djuret dräpit wardt, och deß kropp förgicks, och
   i eld kastad wardt;

12. Och de andra djurs wälde också ute war; ty dem war en tid och
   stund bestämd, huru länge hwartdera wara skulle.

13. Jag såg i denna synene om nattene; och si, en kom i himmelens sky,
   såsom ens menniskos son, allt intil den gamla, och han wardt
   framhafd för honom.

14. Honom gaf han wåld, äro och rike, at all land, och folk, och
   tungomål, skulle tjena honom: Hans wälde är ewigt, det icke förgås,
   och hans rike hafwer ingen ända.

15. Jag, Daniel, förskräckte mig derföre, och sådana syn förfärade mig.

16. Och jag gick til en af dem, som der stodo, och bad honom, at han
   skulle gifwa mig en wiß underwisning om allt detta; och han talade
   med mig, och tedde mig, hwad det betydde:

17. Deßa fyra stora djur äro fyra rike, som på jordena komma skola;

18. Men dens Högstas helige skola intaga riket, och skola besitta det
   i ewig tid.

19. Sedan hade jag gerna wetat en wiß underwisning om det fjerde
   djuret, hwilket platt annars war, än all de andra, ganska
   grufweligit; det jerntänder och kopparklor hade, det omkring sig
   åt, och förkroßade, och det qwart war med sina fötter trampade:

20. Och om de tio horn på deß hufwud, och om det andra som upwäxte,
   för hwilko tre afföllo; och om det samma hornet, som ögon hade, och
   en mun, som stor ting talade, och större war än de der bredwid woro.

21. Och jag såg det samma hornet strida emot de heliga, och det behöll
   segren emot dem;

22. Til deß den gamle kom, och höll dom för dens Högstas heligom, och
   tiden kom, at de helige intogo riket.

23. Han sade alltså: Det fjerde djuret skall wara det fjerde riket på
   jordene, hwilket mägtigare skall wara än all rike; det skall upäta,
   förtrampa och förkroßa all land.

24. De tio horn betyda tio Konungar, som i de rikena upkomma skola,
   efter dem skall en annar upkomma, han skall wara mägtigare än någor
   af de förra, och skall undertrycka tre Konungar.

25. Han skall försmäda den Högsta, och för störa dens Högstas heliga;
   och skall taga sig före att förwandla tider och lag; men de skola
   warda gifne uti hans hand i en tid, och några tider, och en half
   tid.

26. Derefter skall domen hållen warda; så skall då hans wälde
   borttaget warda, så at han skall i grund förderfwad och förgjord
   warda.

27. Men riket, magten och wäldet under hela himmelen skall warda
   gifwit dens Högstas heligo folke, hwilkes rike ewigt är; och allt
   wälde skall tjena honom, och lyda honom.

28. Det war änden på talet. Men jag, Daniel, wardt swårliga bedröfwad
   i mina tankar, och mitt ansikte förwandlade sig uppå mig; dock
   behöll jag talet i mitt hjerta.


8. Capitlet.

Wädurens och Bockens strid.

Uti tredje årena af Konung Belsazars rike syntes mig, Daniel, en syn,
efter den som mig i förstone synts hade.

2. Men jag war, då jag denna syn såg, i Susan, hufwud stadenom i Elams
   land, wid den älfwen Ulai.

3. Och jag hof up min ögon, och såg; och si, en wädur stod för
   älfwene, och han hade tu hög horn; dock det ena högre än det andra,
   och det högsta wäxte sidst.

4. Jag såg, at wäduren stötte med hornen wäster ut, norr ut och söder
   ut, och intet djur kunde bestå för honom, eller fria sig ifrå hans
   hand; utan han gjorde hwad han wille, och wardt stor.

5. Och wid jag gaf der akt uppå, så kom en getabock, wästan efter,
   öfwer hela jordena, så at han intet kom wid jordena; och den bocken
   hade et skönt horn emellan sin ögon.

6. Och han kom allt intil den wäduren, som en horn hade, den jag såg
   stå för älfwene, och han lopp i sine wrede wäldeliga intil honom.

7. Och jag såg, at han kom hardt intil wäduren, och förgrymmade sig
   öfwer honom, och stötte til wäduren, och sönderslog hans tu horn;
   och wäduren hade ingen magt til att stå honom emot, utan han stötte
   honom til markena, och trampade uppå honom; och ingen förmåtte
   hjelpa wäduren utu hans hand.

8. Och den getabocken wardt ganska stor, och då han som starkast
   worden war, gick det stora hornet sönder, och i deß stad wäxte fyra
   sköna, emot fyra himmelens wäder.

9. Och af eno dera wäxte et litet horn, det wardt ganska stort, söder
   ut, öster ut, och in emot det lustiga landet.

10. Och det wäxte allt intil himmelens här, och kastade somliga neder
   dädan, och af stjernorna til jordena, och trampade uppå dem.

11. Ja, det wäxte allt intil Förstan för hären, och tog bort ifrå
   honom det dageliga offret, och förödde hans helgedoms boning.

12. Och sådana magt wardt honom gifwen emot det dageliga offret för
   syndernas skull, så at han skulle slå neder sanningena, och hwad
   han gjorde, skulle framgång hafwa.

13. Men jag hörde en Heligan tala; och den samme Helige sade til en
   som talade: Huru länge skall dock denna synen, om det dagliga
   offret, wara, och om synderna, för hwilkas skull denna förödning
   skre, så at både helgedomen och hären förtrampad warder?

14. Och han swarade mig: Det är tu tusende och trehundrade dagar,
   efter afton och morgon räknandes, så skall helgedomen åter wigder
   warda.

15. Och då jag, Daniel, såg den synena, och hade gerna förståndit
   henne, si, då stod för mig såsom en man.

16. Och jag hörde emellan Ulai ene menniskos röst, som ropade och
   sade: Gabriel, uttyd deßom synena, så at han förstår henne.

17. Och han kom hardt intil mig: Och jag wardt förskräckt, då han kom,
   och föll neder uppå mitt ansikte, och han sade til mig: Gif akt
   häruppå, du menniskobarn, ty denna synen lyder uppå ändans tid.

18. Och då han talade med mig, dignade jag af wanmägtighet neder på
   mitt ansikte til jordena; men han tog uppå mig, och rätte mig up,
   så at jag blef ståndandes.

19. Och han sade: Si, jag will wisa dig, huru det gå skall på yttersta
   wredenes tid; ty änden hafwer sin bestämda tid.

20 Wäduren med de tu horn, som du sågst, äro de Konungar i Meden och
   Persien;

21. Men getabocken är Konungen i Grekeland: Det stora hornet emellan
   hans ögon är den förste Konungen.

22. Men at fyra stodo i deß stad, då det sönderslagit wardt, betyder,
   at fyra rike skola upkomma af det folket; men icke så mägtig, som
   han war.

23. Efter deßa riken, när öfwerträdelsen stor worden är, skall upkomma
   en arg och listig Konung.

24. Han skall wara mägtig, dock icke genom sina kraft: Han skall
   underliga föröda, och skall hafwa framgång, at han det uträttar;
   han skall förstöra de starka, och det heliga folket.

25. Och genom hans klokhet skall hans bedrägeri framgå, och han skall
   uphäfwa sig i sitt hjerta, och genom framgång skall han många
   förderfwa, och skall upsätta sig emot alla Förstars Första; men han
   skall utan hand förlagd warda.

26. Denna synen, om afton och morgon, som dig sagd är, hon är sann;
   men du skalt hålla synena hemliga, ty det är ännu en lång tid dit.

27. Och jag, Daniel, wardt swag, och låg i några dagar krank: Sedan
   stod jag up, och bestälte Konungens ärende, och förundrade mig uppå
   synena; och ingen war, som kunde reda mig henne ut.


9. Capitlet.

Daniels bön. Sjutio års weckor.

Uti första årena Darios, Ahasveros sons, utaf de Meders slägte,
hwilken öfwer de Chaldeers rike Konung wardt;

2. Uti de samma första årena af hans rike förmärkte jag, Daniel, i
   böckerna, uppå det åratalet, der HERren om talat hade til Propheten
   Jeremia, at Jerusalem skulle öde ligga i sjutio år.

3. Och jag wände mig til HERran Gud, til at bedja och åkalla med
   fasto, uti säck och asko.

4. Och jag bad til HERran min Gud, bekände och sade: Ack!  HERre, du
   store och förskräcklige Gud, du som håller förbund och nåde dem,
   som dig älska, och hålla din bud.

5. Wi hafwe syndat, gjort orätt, hafwe warit ogudaktige, och wordet
   affällige; wi hafwe wikit ifrå din bud och rätter.

6. Wi lydde icke dina tjenare, Propheterna, som predikade i ditt Namn
   wårom Konungom, Förstom, fädrom, och allo folkena i landena.

7. Du, HERre, äst rättfärdig; men wi måstom skämma oß, såsom det ock
   nu går dem af Juda, och dem af Jerusalem, och hela Israel, både dem
   som när, och dem som fjerran äro, i all land, dit du dem utkastat
   hafwer, för deras mißgerningars skull, som de emot dig bedrifwit
   hafwa.

8. Ja, HERre, wi, wåre Konungar, wåre Förstar och wåre Fäder, måstom
      skämma oß, at wi hafwe syndat emot dig;

9. Men din, HERre wår Gud, är barmhertighet och förlåtelse; ty wi äre
   affällige wordne:

10. Och lydde icke HERrans wår Guds röst, at wi hadom mått wandrat i
   hans lag, som han oß genom sina tjenare, Propheterna, förelade;

11. Utan hele Israel öfwerträdde din lag, och weko af, så at de icke
   lydde dine röst; derföre hafwer ock den förbannelse och ed kommit
   öfwer oß, som i Mose, Guds tjenares, lag skrifwen står; ty wi hafwe
   syndat emot honom.

12. Och han hafwer hållit sin ord, som han talat hafwer emot oß, och
   wåra domare, som oß döma skulle; så at han hafwer låtit gå så stor
   olycka öfwer oß, at sådant är icke skedt under hela himmelen, såsom
   öfwer Jerusalem skedt är.

13. Såsom det skrifwit är i Mose lag, så är allt detta stora onda
   öfwer oß gånget: Icke bådom wi heller inför HERran wår Gud, at wi
   måttom wändt oß ifrå wåra synder, och tänkt uppå dina sanning.

14. Derföre hafwer icke heller HERren försummat sig med denna
   olyckone, utan hafwer låtit henne gå oß utöfwer; ty HERren wår Gud
   är rättfärdig i alla sina gerningar, som han gör; ty wi lydde icke
   hans röst.

15. Och nu, HERre wår Gud, du som ditt folk utur Egypti land med
   starka hand förde, och gjorde dig et Namn såsom det nu är: Wi hafwe
   ju syndat, och hafwe, thy wärr! warit ogudaktige.

16. Ack HERre! för alla dina rättfärdighets skull, hålt up af dine
   wrede och grymhet öfwer din stad Jerusalem, och öfwer ditt helga
   berg; ty för wåra synders skull, och för wåra Fäders mißgerningars
   skull, lider Jerusalem och ditt folk försmädelse, när alla de som
   här omkring äro.

17. Och nu, wår Gud, hör dins tjenares bön och hans begäran, och war
   miskundsam öfwer din helgedom, som förlagd är, för HERrans skull.

18. Böj neder din öron, min Gud, och hör; låt up din ögon, och skåda,
   huru wi förstörde äro, och staden, som efter ditt Namn nämnder är;
   ty wi ligge inför dig med wåra böner, icke uppå wåra rättfärdighet,
   utan på dina stora barmhertighet.

19. Ack HERre! hör; ack HERre! war miskundsam; ack HERre! akta uppå,
   och gör det: Fördröj icke, för din egen skull, min Gud; ty din stad
   och ditt folk är nämndt efter ditt Namn.

20. Som jag ännu så talade och bad, och mina och mins folks Israels
   synder bekände, och låg med mine bön upför HERranom minom Gud, för
   mins Guds helga bergs skull;

21. Rätt då jag så talade i mine bön, slög den mannen Gabriel fram,
   den jag tilförene i synene sett hade, och tog uppå mig i
   aftonoffrens tid.

22. Och han underwiste mig, och talade til mig, och sade: Daniel, nu
   är jag utsänd til at underwisa dig.

23. Ty då du begynte at bedja, gick denna befallningen ut; och jag
   kommer fördenskull til at underwisa dig; ty du äst behagelig och
   täck; så märk nu til, at du må förstå synena.

24. Sjutio weckor äro bestämda öfwer ditt folk, och öfwer din helga
   stad; så skall öfwerträdelsen blifwa förtagen, och synden betäckt,
   och mißgerningen försonad, och den ewiga rättfärdigheten framhafd,
   och synen och prophetien beseglad, och den Aldraheligaste smord
   warda.

25. Så wet nu, och märk til, ifrå den tiden, då befallningen utgår, at
   Jerusalem skall igen upbygd warda, intil den Förstan Christum, äro
   sju weckor; och twå och sextio weckor, så skola gatorna och murarne
   åter upbygde warda, ändock i bullersam tid.

26. Och efter de twå och sextio weckor skall Christus dödad warda, och
   de skola icke wilja honom: Och et Förstans folk skall komma, och
   förstöra staden och helgedomen, så at det skall blifwa ändadt,
   såsom igenom en flod, och efter stridena skall det öde blifwa.

27. Men han skall mångom stadfästa förbundet i ena wecko långt: Och
   midt i weckone skall offret och spisoffret återwända, och
   förödningens styggelse stå bredowid wingarna; och är beslutet, at
   det skall öde blifwa allt intil ändan.


10. Capitlet.

Gabriel synes, styrker, lärer Daniel.

Uti tredje årena Konungs Cores af Persien wardt Daniel, den Beltesazar
het, något uppenbaradt, det wist, och om dråplig ting är; och han
aktade deruppå, och förstod synena wäl.

2. På samma tid war jag, Daniel, sorgse i tre weckor långt.

3. Jag åt ingen kräselig mat; kött och win kom intet i min mun, och
   jag smorde mig ej heller, til deß tre weckor framledna woro.

4. På fjerde och tjugonde dagen i första månadenom war jag wid den
   stora älfwena Hiddekel:

5. Och uplyfte min ögon, och såg: Och si, der stod en man i linkläder,
   och hade et gyldene bälte omkring sig.

6. Hans kropp war såsom en hyacint, hans anlete syntes såsom en
   ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloß, hans armar och fötter
   såsom en glödandes koppar, och hans tal war såsom en stor dön.

7. Och jag, Daniel, såg sådana syn allena, och de män, som när mig
   woro, sågo henne intet; dock föll en stor förskräckelse öfwer dem,
   så at de flydde bort, och gömde sig.

8. Och jag blef allena, och såg den stora synena; men ingen magt blef
   uti mig, och min hy wardt förwandlad på mig, och jag hade ingen
   magt mer.

9. Och jag hörde hans tal; och i det jag det hörde, seg jag neder uppå
   mitt ansikte til jordena.

10. Och si, en hand tog uppå mig, och halp mig uppå knän, och uppå
   händerna:

11. Och sade til mig: Du älskelige Daniel, gif akt uppå orden, som jag
   med dig talar, och res dig up; ty jag är nu sänder til dig. Och då
   han sådant sade til mig, reste jag mig up, och darrade.

12. Och han sade til mig: Frukta dig intet Daniel; ty ifrå första
   dagenom, då du af hjertat begärade förstå, och betwingade dig inför
   din Gud, äro din ord hörd, och jag är för dina skull kommen.

13. Men den Försten öfwer det riket i Persien hafwer ståndit mig emot
   i en och tjugu dagar, och si, Michael, en af de ypperste Förstar,
   kom mig til hjelp; då behöll jag segren när Konungenom i Persien.

14. Men nu kommer jag til at underwisa dig, huru dino folke härefter
   gå skall; ty synen skall ske efter någon tid.

15. Och som han detta med mig talade, slog jag mitt ansikte neder åt
   jordena, och teg stilla.

16. Och si, en som war lik ene mennisko tog uppå mina läppar: Då
   öppnade jag min mun, och talade, och sade til honom, som för mig
   stod: Min Herre, mine ledamöter bäfwa mig öfwer synena, och jag
   hafwer ingen magt mer:

17. Och huru kan mins Herras tjenare tala med minom Herra, efter ingen
   magt är nu mer uti mig, och jag hafwer ej heller någon anda mer?

18. Då tog åter en uppå mig, hwilken war såsom en menniska, och han
   stärkte mig;

19. Och han sade: Frukta dig intet, du älskelige man, frid ware med
   dig, war tröst, war tröst. Och som han med mig talade, förmannade
   jag mig, och sade: Tala, min Herre; ty du hafwer stärkt mig.

20. Och han sade: Wetst du ock, hwarföre jag är kommen til dig? Nu
   will jag åter mina färde, och skrida med Förstanom i Persien; men
   när jag far mina färde, si, så skall Försten af Grekeland komma.

21. Dock will jag låta dig förstå, hwad skrifwit är, det wißerliga ske
   skall: Och ingen är den mig hjelper derutinnan, utan edar Förste
   Michael.


11. Capitlet.

Persers, Grekers Konungar. Antichristus.

Jag stod ock med honom uti första årena Darios, den Medens, til at
hjelpa och styrka honom.

2. Och nu will jag underwisa dig, hwad som i sanning ske skall: Si,
   tre Konungar skola ännu blifwa i Persien; men den fjerde skall få
   större rikedomar än alle andre: Och som han i sina rikedomar är
   aldramägtigast, skall han upwäcka alla emot det riket i Grekeland.

3. Sedan skall en mägtig Konung upkomma, och regera med stora magt,
   och skall göra ehwad han will.

4. Och som han är kommen uppå det högsta, skall hans rike brista, och
   dela sig i fyra himmelens wäder; dock icke til hans affödo, ej
   heller med sådana magt, som hans warit hafwer; ty hans rike warder
   utrotadt, och skall komma främmandom til lott.

5. Och Konungen i Söderlanden, den en af hans Förstar är, skall mägtig
   warda; men emot honom skall ock en mägtig warda, och regera,
   hwilkens wälde skall stort warda.

6. Efter någor år skola de befrynda sig tilhopa; och Konungens dotter
   i Söderlanden skall komma til Konungen i Nordlanden, til at göra en
   förening; men hon warder icke blifwandes wid arms magt, ej heller
   hennes säd ståndandes; utan hon skall warda öfwergifwen, samt med
   dem som henne framförde, och med barnena, och med dem som henne en
   tid långt wid magt hållit hade.

7. Men en Telning af hennes slägte skall upkomma, han skall komma med
   härs kraft, och falla in uti Konungens fäste i Nordlanden, och
   skall blifwa wid sig, och få öfwerhandena.

8. Och han skall bortföra deras gudar och beläten, samt med de
   kosteliga klenodier, både af silfwer och guld, in uti Egypten; och
   skall blifwa wäl ståndandes för Konungenom i Nordlanden i någor år.

9. Och då han hafwer dragit igenom det riket, skall han draga hem i
   sitt land igen.

10. Men hans söner skola warda wrede, och samka tilhopa många härar;
   och den ene skall komma, och fara fram åt såsom en flod, och åter
   reta den andra til wrede inför hans fäste.

11. Då skall Konungen i Söderlanden warda wred, draga ut och skrida
   med Konungenom i Nordlanden; och skall hemta tilhopa en så stor
   hop, at den andre hopen skall warda gifwen honom i hans hand:

12. Och han skall föra samma hop bort; och skall hans hjerta förhäfwa
   sig deraf, at han så mång tusend underlagt hafwer; men dermed får
   han intet öfwerhandena med honom.

13. Ty Konungen af Nordlanden skall åter samka en större hop
   tilsammans, än de förre war; och efter någor år skall han draga dit
   med stor härs kraft, och med stora rikedomar.

14. Och på samma tid skola månge sätta sig upp emot Konungen af
   Söderlanden; skola ock deßlikes någre affällige af dino folke
   uphäfwa sig, och upfylla prophetien och falla.

15. Alltså skall Konungen af Nordlanden draga ut, och bolwerk göra,
   och winna fasta städer; och Söderlandens armar skola icke kunna
   förtagat, och hans bästa folk skola icke kunna stå emot;

16. Utan han skall, när han kommer til honom, skaffa sin wilja, och
   ingen skall kunna stå honom emot; han skall ock komma in uti det
   lustiga landet, och skall förderfwat genom deß hand.

17. Och skall ställa der sitt ansikte efter, at han må komma med allo
   sins rikes magt; men han skall förlika sig med honom, och skall
   gifwa honom sina dotter til hustru, på det han skall förderfwa
   honom; dock skall det icke lyckas honom, och der warder intet af.

18. Derefter skall han wända sig emot öarna, och winna många af dem;
   men en Förste skall twinga honom, så at han måste wända igen med
   skam; på det honom icke skall wederfaras mer skam.

19. Alltså skall han wända tilbaka til sins lands fäste, och skall
   stöta sig och falla, så at man intet skall finna honom mer.

20. Och i hans stad skall en upkomma, hwilken sitta skall uti
   Konungsliga äro, som en öfwerträdare och tyrann; men efter få dagar
   skall han förgås, dock hwarken genom wrede eller strid.

21. Uti hans stad skall upkomma en föraktelig man, hwilkom riksens ära
   intet betänkt war: Han skall komma, och få sin wilja, och intaga
   riket med sötom ordom.

22. Och de armar, hwilke såsom en flod komma, skola för honom, såsom
   med ene flod, öfwerfallne och sönderbrutne warda; dertil ock den
   Försten, som förbundet med gjordt war.

23. Ty sedan han med honom befryndad är, skall han listeliga handla
   med honom; och skall draga up, och warda honom öfwermägtig med fögo
   folk.

24. Och der skall lyckas honom, så at han skall komma inuti bästa
   städerna i landena, och skall beskaffa, det hans fäder eller
   föräldrar icke göra kunde, med rof, skinneri och byte, och skall
   fara efter de fasta städer, och det en tid långt.

25. Och han skall upwäcka sina magt och sitt hjerta emot Konungen i
   Söderlanden, med stor härs kraft: Då skall Konungen af Söderlanden
   uprett warda til strid, med en stor mägtig härs kraft; men han
   blifwer intet beståndandes; ty förräderi skall warda gjordt emot
   honom.

26. Ja, de som hans bröd äta, de skola hjelpa til at förderfwa honom,
   och hans här undertrycka, så at ganska månge skola slagne warda.

27. Och båda Konungarnas hjerta skall tänka til, huru de skola göra
   hwarannan skada, och skola dock öfwer et bord tala falskeliga med
   hwarannan; men det skal fela dem; ty änden är ännu bestämd in uppå
   en annan tid.

28. Sedan skall han draga hem igen med stora rikedomar, och skall
   ställa sitt hjerta emot det helga förbundet: Der warder han något
   beskaffandes, och sedan draga hem i sitt land igen.

29. Derefter skall han åter, på belägen tid, draga emot Söderlanden;
   men det skall icke lyckas honom i den andra resone, såsom i den
   första.

30. Ty af Chittim skola skepp komma emot honom, så at han skall warda
   förtwiflad, och måste wända tilbaka igen: Då skall han förgrymma
   sig emot det helga förbundet, och skall beskaffat, och skall se sig
   om, och draga dem til sig, som det helga förbundet öfwergifwa.

31. Och hans armar skola der stå; de skola oskära helgedomen i fästet,
   och aflägga det dageliga offret, och upsätta en förödnings
   styggelse.

32. Och han skall skrymta, och gifwa dem ogudaktigom, som förbundet
   öfwerträda, god ord; men det folk, som sin Gud känna, skola
   förmanna sig, och beskaffat.

33. Och de förståndige i folket skola lära många andra; derföre skola
   de förföljde warda med swärd, eld, fängelse och rof, en tid långt.

34. Men i den samma förföljelsen skall dem likwäl ske en liten hjelp;
   dock skola månge gifwa sig til dem bedrägeliga.

35. Och de förståndige skola somlige förföljde warda, på det de skola
   warda bepröfwade, rene och klare, til deß at det får en ända; ty
   det är ännu en annar tid för handene.

36. Och Konungen skall göra ehwad han will, och skall uphäfwa och
   upkasta sig öfwer allt det Gud är, och skall grufweliga tala emot
   den, som är alla gudars Gud, och det skall lyckas honom, intil des
   wreden är ute; ty det är beslutit, huru länge det skall wara.

37. Och sina fäders Gud skall han intet akta: Han skall icke akta uppå
   qwinnokärlek, eller uppå någon gud; ty han skall upsätta sig emot
   alla.

38. Men sin egen gud, Maußim, skall han dyrka; ty en gud, der hans
   fäder intet af wißt hafwa, den skall han ära, med guld, silfwer,
   ädla stenar och klenodier.

39. Och han skall göra dem stora äro, som hjelpa honom stärka Maussim,
   med den främmande guden, som han utwalt hafwer; och skall göra dem
   til Herrar öfwer stora rikedomar, och utskifta dem landet til lön.

40. Och på ändalyktene skall Konungen af Söderlanden stötas med honom;
   och Konungen af Nordlanden skall församla sig emot honom, med
   wagnar, resenärer, och mång skepp, och skall infalla i landen, och
   förderfwa, och draga derigenom:

41. Och skall infalla uti det lustiga landet, och månge skola dräpne
   warda; men deße skola undslippa hans hand, Edom, Moab och Ammons
   barns Förstar.

42. Och han skall sända sina magt i landen, och Egypten skall icke
   undslippa honom;

43. Utan han skall med sitt indragande warda rådandes öfwer gyldene
   och silfwer skatter, och öfwer all klenodier i Egypten, Libyen och
   Ethiopien.

44. Men et rykte skall förskräcka honom, af östan och af nordan; så at
   han skall draga ut med stora wrede, i det sinnet, at han skall
   många förgöra och förderfwa.

45. Och han skall upslå sins palatses tjäll emellan hafwen, omkring
   det lustiga helga berget, til deß med honom warder en ände; och
   ingen skall hjelpa honom.



12. Capitlet.

Upståndelsen, domen, änden.

På samma tiden skall den store Försten Michael, som för ditt folk
står, upresa sig; ty en sådana bedröfwad tid skall komma, at ingen
slik warit hafwer, ifrå den tid menniskor hafwa warit til, intil den
tiden: Uti den samma tiden skall ditt folk frälst warda, alle de som i
bokene skrifne äro.

2. Och månge de, som under jordene sofwa ligga, skola upwakna, somlige
   til ewigt lif, somlige til ewig försmädelse och blygd.

3. Men Lärarena skola lysa såsom himmelens sken, och de som många
   underwisa till rättfärdighet, såsom stjernor i ewighet.

4. Och du, Daniel, fördölj deßa orden, och besegla denna skriftena
   intil den yttersta tiden; få skola månge deröfwer komma, och finna
   et stort förstånd.

5. Och jag, Daniel, såg, och si, der stodo twå andre, en på denna
   stranden wid älfwena, en annar på den andra strandene.

6. Och han sade til den, som i linkläder ofwan uppå älfwenes watn
   stod: När skall då änden warda med sådana under?

7. Och jag lydde til den mannen, som i linkläden stod ofwan uppå
   watnena; och han hof up sina högra och wenstra hand til himmelen,
   och swor wid honom som lefwer ewinnerliga, at det skulle wara til
   en tid, och några tider, och en half tid; och när deß heliga
   folkens förskingring en ända hafwer, så skall allt sådant ske.

8. Och jag hörde det, men jag för stod det intet; och jag sade: Min
   Herre, hwad skall ske derefter?

9. Han sade: Gack, Daniel, ty det är fördoldt och besegladt intil
      yttersta tiden.

10. Månge skola renade, luttrade och bepröfwade warda; och de
   ogudaktige skola föra et ogudaktigt wäsende; och de ogudaktige
   skola intet aktat; men de förståndige skola aktat.

11. Och ifrå den tiden, när det dageliga offret borttaget, och
   förödelsens styggelse upsatt warder, skall wara tusende tuhundrade
   och niotio dagar.

12. Wäl är honom, som då förbidar, och räcker intil tusende trehundrad
   och fem och tretio dagar.

13. Men du, Daniel, gack bort, til deß änden kommer, och hwila dig, at
   du må upstå i dinom del, när dagarne hafwa ända.

   Ände på Propheten Daniel.


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).