Ni vet, att slavhandeln är förbjuden? Och likväl pågår den ännu i hemlighet. Ännu kommer de skönaste tjerkessiska flickorna till Konstantinopel för att där säljas till rikets störste män. Jag känner till en gammal, berömd flickhandlare där borta i tjerkesskvarteret, vilken ännu saluför första rangens skönheter. För en kort tid sedan hade han fått in en ung tjerkessiska av en skönhet, varav han dittills aldrig hade haft någon. Han vill sälja henne blott emot den allra högsta summa, och därför har han vikt henne åt Sultanen.
free web hosting | free hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (001) senast ändradt 7 Apr  2006  
 
Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden1.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 1

Första kapitlet.

En tysk sultana.

»I den allbarmhertige Guds namn!  Lof och pris vare Gud, verldens
herre, Allförbarmaren, hvilken herskar på domedagen.  Dig vilja vi
tjena och till Dig vilja vi vädja, på det att Du må föra oss på den
rätta vägen, deras väg, hvilka fröjdas öfver Din nåd och icke deras
väg, öfver hvilka Du vredgas, ej heller de vilsegångnes väg!«

Dessa ord ingå i den första suran ur Koranen, der är muhammedanernas
heliga skrift.  De klingade högt och skarpt ut öfver kyrkogården, och
det var, som om cypresserna och de ständigt gröne cedrarne bugade sig
för dem.

Den, der hade uttalat dem, stod vid en graf, der var infattad i dyrbar
marmor.  Vid grafhögens hufvudände prunkade en turban af alabaster och
en guldsmyckad tafla med inskriften:

»Här hvilar Melek Pascha, mördad på den sextonde dagen i den heliga
månaden Moharrem.  Allah tillintetgöre mördaren!«

Den, der hade uttalat bönen, var en ung man på ungefär tjuguåtta års
ålder.  Han var iklädd en rik turkisk drägt och bar dyrbara vapen i
det fina kaschmirskärpet.  Hans ansigte var magert och uppvisade
skarpt skurna anletsdrag.  Näsan var nästan hökaktigt böjd; ifrån de
tunne, blodfattige läpparne hängde en gles, svartfärgad mustasch långt
ner på begge sidor, så att den täckte de föraktfullt neråtböjda
mungiporna; ögonen voro små, af obestämd färg, genomlöpta af tunna
blodkärl och blickade stickande, kallt och med ett grymt uttryck fram
under de franslösa, rodnade öfre ögonlocken.  Den smala, kantiga
pannan försvann nästan helt under den store turban, mannen bar.

Denne hade dragit värjan och stuckit klingan flere tum djupt i
grafven.  Under hans tal hade hans högra hand liksom besvärjande
hvilat på värjans gyllene, med diamanter smyckade fäste.

På grafvens andra sida stod der en gammal, obeskrifligt mager man i de
ylande dervischernas grofva drägt.  Han hade andäktigt knäpt händerna
och med djupt sänkt hufvud åhört den andres ord.  Nu höjde han på
hufvudet.  Hans stora, fanatiskt glödande ögon riktade sig åt den midt
emot stående, och han begynte nu i salvelsefull ton:

»Du är Ibrahim Effendi, Sultanens vise, rike och tappre gunstling,
hans, der är de trognes herre.  Du är kommen till mig, på det att jag
må blifva vitne till den ed, Du skall aflägga vid denna graf.  Så hör
då den heliga lagens ord, der lyda: `Den svärjandes hand skall
förtvina, om han icke uppfyller sitt högtidliga löfte; hans lekamen
skall uttorka, hans hjerta skall varda till sten, och hans själ skall
vandra i evig skräck och oändlig pina!´ Och efter det, att Du har
erfarit detta, frågar jag Dig, Ibrahim Effendi, om Du ännu är beredd
att aflägga eden vid Din mördade faders graf?«

»Det vill jag,« ljöd det bestämda svaret.

»Nå, välan!  Din faders mördare var en kristen.  Förbannelse öfver
honom!«

»Ja, förbannelse öfver honom!«

»Han var tysk.  Allah unne honom ingen hvila!«

»Ingen hvila i all evighet!«

»Du svär härmed vid Profeten, vid alla heliga Kalifer och vid den
mördades hädangångna själ, att Du skall uppsöka mördaren för att
förinta honom --- honom och alla, der bära hans skändliga namn!«

»Jag svär!«

»Du skall icke sky några motgångar eller lidanden.  Du skall offra
Dina ägodelar, Ditt blod och Ditt lif, derest detta är nödvändigt för
att uppfylla Ditt högtidliga löfte!«

»Vid Allah, det skall jag!«

»Då är Din ed uttalad, och jag mottager densamme för att bilägga den
till andarnes böcker, hvilka Allah har befalt skall tjena hämnarne.
Öga för öga, blod för blod, tand för tand, lif för lif!  Glömmer Du
denne ed, då skall luften qväfva Dig, vattnet dränka Dig och elden
bränna Dig; Din qvinnas blick skall blifva såsom en dolk, och den
älskades kyss skall förgifta Dig; dina vänner skola öfvergifva Dig och
dina anförvandter skola blygas öfver dig; vare Du såsom hunden på
gatan, såsom råttan i träcken och öknens schakal, der dag och natt
ylar af hunger.  Låtom oss nu öfverlemna mördarens namn till de onde
andar, der bo i helvetet, hvarest det är aldra djupast.  Huru lyder
det?«

»Det är ett tyskt namn och icke gjordt för de rättrognes läppar.  Dess
förbannade stafvelser lyda Adlerhorst.«

Dervischen upptog ett stycke papper och en penna ur fickan, nerskref
det för honom främmade namnet så godt han kunde, gräfde med knifven
ett hål i grafven, nerlade papperslappen i detsamma och tilltäppte
hålet igen.  Sedan knäböjde han och lade venstra handen på hålets
ställe, höjde den högra mot himmelen och mumlade några obegripliga
ord.  Sedan, när han ånyo hade rest sig, sade han högt:

»Det är fullbordadt!  Du är Ibrahim Effendi, Melek Paschas ärorike
son.  Han var ingen trög turk utan härstammade från det vilda
Kurdistan, hvilket äfven är mitt hemland.  Der gälla ännu blodets
lagar, och enligt dessa lagar skall Du handla.  Der, hvarest den dödes
hjerta vilar, är äfven hans mördares namn nedgräft.  När han går öfver
den bro, der leder in i det eviga lifvet, skall han slunga detta namn
ner i helvetets djupaste klyftor och afgrunder, och alla Djefvulens
undersåtar skola uppstiga för att förinta enhvar, der bär detta namn.
Jag är färdig.  När äfven Din hämd är till fullbordad, så vet Du, hvar
Du skall finna mig.  Allah vare med Dig!«

Han aflägsnade sig, och efter en kort stund lemnade äfven Ibrahim
Effendi begrafningsplatsen.

------------------------------------------------------------------------

Efter tu år stodo desse två åter vid samma graf --- den mördades son
här och dervischen der.  Ibrahim Effendi bad åter orden i Koranens
första sura, och sedan sade dervischen:

»Du har kallat mig till den ort, hvaruppå Ditt högtidliga löfte
föddes.  Skall jag söka efter mördarens namn?«

»Sök det!«

Dervischen framdrog sin knif och gräfde der, hvarest han för tu år
sedan hade nedgräft papperslappen.  Papperet var försvunnet --- det
hade ruttnat.

»Hvad jag lofvade Dig, det har skett,« sade dervischen.  »mördarens
namn har farit till helvetet.  Derur utläser jag, att Din hämd har
lyckats Dig.«

»Den har lyckats,« instämde Ibrahim Effendi, i det hans ögon kusligt
glimmade.  »Mördaren har dött en obeskrifligt qvalfull död; hans
qvinna har förlorat tungan och händerna; hans söner och döttrar, alla
hans slägtingar äro föraktade, förföljda, skingrade i hela verlden,
utan hembygd och hemland, utan ro och hvila, hungriga och törstiga,
suckande och försmäktande i ett af förbannelse tyngdt armod.«

»Då löser jag Dig nu, såsom vitne till Din ed, ifrån Ditt högtidliga
löfte.  Allah gifve Dig tusen lyckliga år här på jorden och härefter
det eviga lifvet med paradisets alla fröjder och sällheter.«

------------------------------------------------------------------------

Dessa begge scener vid den mördade paschans graf måste skildras, ty de
utgöra nyckelen till alla de hemlighetsfulla gåtor, dem våra »tyska
hjertan och tyske hjeltar« skola hafva att lösa.

Sedan denna tid hade vida mer än ett årtionde förflutit.  En skön,
icke alltför het sommardag låg varmt öfver Konstantinopels smäckra
torn.  Tusenden af alla bekännelsers anhängare och alla nationer
tillhöriga fröjdade sig, medans de gingo öfver broarna, åt det
förtrollande panorama, staden utifrån erbjuder.  Vid kajerna lågo ång-
och segelfartyg ifrån alla de sjöfarande folk, och på de glittrande
vågorna vaggade de egendomligt formade turkiske gondoler och båtar,
emellan hvilka då och då en djerf delfin lustigt sköt opp ur vattnet
eller ett sällskap flygfiskar gjorde ett svirrande luftparti.

Ifrån öster, ifrån svartahafshållet, kom en liten, nätt ångjagt
pilande, lätt och graciöst böjande af åt sidan likt en dansös, der i
sin dansörs armar, hängifvet böjande det sköna lilla hufvudet, ger sig
hän åt de berusande tonerna i en straussvals.

Det nätta, utomordentligt snabba fartyget gjorde en lof runt
stadsdelen Galatas utskjutande spets, gick under broarna och ankrade
utanför Pera.  Pera är den stadsdel i Konstantinopel, hvilken
företrädesvis är bebodd af europeer samt deras ambassadörer och
konsuler.

Den omtalade ångjagten hade en egendomlighet, der redan i europeiska
hamnar måste verka påfallande, men här ibland orientaler hade än mer
drastisk verkan.  På förstäfven, hvarest vanligtvis skeppets namn
plägar vara anbragt, höjde sig en godt två meter hög, mycket kraftig,
ur trä utsnidad ram, der omslöt en mycket egendomlig målning.

Bilden förestälde en man i kroppsstorlek.  Allt, han bar --- byxor,
väst, rock, skor, till och med cylinderhatten, var grå- och
svartrutigt men med temligen stora rutor!  Till och med den jättelika
solskärm, han hade i handen, var likaledes rutig.  Mannens ansigte var
utomordentligt långdraget.  En lång örn- eller höknäsa hade passat
deruti, men i stället satt der i dessa långa drag en liten, tjock
trubbnäsa, nästan formad som en tjock stortå.  Den gaf detta ansigte
ett vidunderligt komiskt uttryck.  Var denne bild ett porträtt af en
verkligt existerande menniska, så måste densamme besitta en högst
ovanlig grad af godmodighet och välvilja.

Öfver ryggen hade gestalten någonting långt hängande.  Endera var det
ett blåsrör eller en tubkikare.  Ur venstra bröstfickan, utanpå
rocken, stucko några föremål opp, hvilkas natur och ändamål icke så
lätt läto sig gissa.  Öfver denne bild stod i stora, gyllene
bokstäfver jagtens namn: `Lord Eagle-nest´.

När den lille ångaren styrde in i hamnen, betraktades bilden med
förvåning af de på land stående orientalerna.  Nära kajen stod der en
gammal dervisch, hvars stora, mörka, fanatiskt blickande ögon också
voro förundradt riktade åt densamma.  Han fick syn på inskriften och
försökte dechiffrera den.  En egendomlig ryckning for igenom hans
ansigte.  Han blickade sökande rundtenom sig.  När han på kort håll
fick se en grekiskt klädd man, der bar tecknet för en dragoman (tolk),
trädde han fram till densamme, bugade sig till helsning och sade:

»Ursäkta, herre!  Är du väl bevandrad i vesterlandens språk?«

»Ja.  Det är mitt yrke.«

»Hvilket språk tillhöra orden under denne bild?«

»Engelsmännens språk.«

»Vill du månne säga mig, huru de låta och hvad de ha att betyda?«

»De uttalas `iglnest´ och betyda så mycket som örnnäste eller örnbo.«

Dervischen ryckte ett steg tillbaka men fattade sig snabbt och sade
med en höflig bugning:

»Jag tackar dig.  Jag är fattig.  Allah må betala dig.«

Han skred tillbaka dit, hvarest han dessförinnan hade stått, gaf
jagten en skarp blick och mumlade:

»Örnnäste eller örnbo!  Det är ju det förbannade namnet `Adlerhorst´!
Är det då icke utrotadt?  Mördaren var tysk; detta skepp kommer ifrån
England.  Finnes då detta namn äfven der?  Jag skall stanna här för
att iakttaga.  Denne tysks qvinna skymfade mig.  Min var hämden, och
Ibrahim Effendi var blott mitt verktyg.  Skulle der ännu finnas
anhörige till denna familj?  Det skall jag forska i!«

Ångarens maskin hade stannat, och dess kapten hade nerstigit ifrån
kommandobryggan.  Då öppnade sig dörren till kajutan och ut trädde ---
samme gestalt, sådan den syntes på bilden i fören, precis likadan.
Mycket lång och magerlagd, iklädd grå- och svartrutigt tyg.  Den öfver
måttan höge cylinderhatten och det jättestora paraply, han hade i
handen --- också dessa begge voro rutiga.  I en öfver axelen gående
rem hängde en oändligt lång tubkikare, der såg ut att hafva existerat
redan före syndafloden, och ur den venstra, yttre bröstfickan stucko
två föremål opp, hvaröfver man blott kunde förundra sig, nemligen ---
en väldig strigel och ett rakknifsetui.  I högra handen höll denne
högst ovanlige man en bok, uppå hvilkens permar titelen kunde läsas på
tyska språket:

   `Libretto.  Enleveringen ur seraljen.  Stor opera af Wolfgang
    Amadeus Mozart.´

Äfven ansigtet liknade helt det på bilden; det var mycket långdraget,
ytterst godmodigt och hade den omnämnda stortån i stället för näsa; på
denna satt der ett par hornbågade glasögon med runda glas, hvilka
förstorade det komiska intrycket till det dubbla.

Kaptenen bugade sig och frågade:

»Önskar ers lordskap gå i land?«

»Ja.  Hvar annars?  I land, naturligtvis!  Eller skulle jag kanske
springa på vattnet, ä, hvad?«

Han hade sagt detta i en skämtsam ton och grinade dervid med hela
ansigtet.  Äfven kaptenen skrattade och svarade:

»Det skulle knappast vara möjligt.  Men hvarför gå i land så snabbt?
Konstantinopel måste betraktas härifrån.  Härifrån ser det storartadt
ut; i det inre är det deremot trångt, smutsigt och krokigt.  Turken
kallar sin hufvudstad för `Verldsanletets kindglans´, och det har han
rätt i, nemligen härifrån, hvarest vi nu befinna oss.«

»Kindglans?  Dumheter!  Verldsanlete?  Dårskap!  Har verlden kinder?
Förfärande dumhet!  Desse turkar äro åsnor.  Det enda användbara med
dem är deras qvinfolk --- deras qvinnor och flickor.«

Över kaptenens ansigte for en ironisk skälfning.  Han bugade sig
instämmande och frågade:

»Har ers lordskapliga härlighet redan sett någon turkisk qvinna eller
flicka?«

»Ja, naturligtvis!  Visserligen icke här utan i Berlin.  Berömd opera
--- `Enleveringen ur seraljen´ af Mozart.  Jag skall icke begifva mig
härifrån, förrän jag har hemtat mig en sådan ur haremet.  Här, der,
ser ni,(*) kapten, der är librettot till den!  Der saknas endast
qvinna och harem.  Men begge äro lätta att finna, ty qvinfolk och
harem äro här i mängd.  Men adjö så länge!«

»När får jag vänta ers lordskap tillbaka?«

»Inte alls.  Jag kommer, när det passar mig.«

Han sprang med spänstiga, långa klif längs den smale landgången och
använde dervid det stora, hopfälda paraplyet liksom en lindansare sin
balanserstång.

När han kom förbi dervischen och såg dennes öga så pröfvande riktadt
emot sig, spottade han föraktfullt och mumlade för sig sjelf:

»En dervisch!  Fatalt ansigte!  Ominös fysionomi!  Skulle kunna ge
karlen en spark!«

Kaptenen hade leende sett efter honom.  Styrmannen kom fram och
frågade, likaledes leende:

»Är det ännu bortförandet, der spökar?«

»Naturligtvis!  Han söker efter ett harem.«

»Men han blir bortblåst likt öfverflödig ånga.«

»Bevars!  Han håller bara på att svärma, tills han finner på något
annat.  En enlevering ur ett harem är ett oting.  Han skulle inte få
för sig att bränna fingrarna; men han är nu en gång sådan, att han
måste ha någon äfventyrlig, omöjlig idee.  För oss är det bara
fördelaktigt, och som han utöfver sina nycker är en omåttligt rik och
äfven hjertegod herre, så är jag helt och gerna beredd att ånga hela
jordklotet rundt på vår lilla tingest tillsammans med honom.  För en
sådan masters skull vågar man något.  Hans like fins icke!«

Den, hvarom fråga var, spatserade genom Pera med långsamma steg och
helt roadt iakttagande allt, hvad der erbjöd sig för hans blickar.
Deraf kom det sig, att han emellanåt såg sig om; och då märkte han,
att dervischen hela tiden höll sig noga efter honom.

»Hvad vill den der karlen mig?« frågade han sig.  »Skall snart bli
honom qvitt!«

Han steg efter en krökning af gränden in i en krok och stannade der.
Dervischen kom; han hade trott sig hafva engelsmannen långt framför
sig och besatt icke så mycken sjelfbeherskning, som nödigt var till
att dölja hans öfverraskning.

»Hvarför ränner du efter mig, ditt dumhufvud?« fräste den rutige åt
honom --- naturligtvis på engelska språket.

Dervischen förstod icke dessa ords betydelse.  Han svarade på
turkiska:

»Agnamaz-im (jag förstår icke)!«

»Mes?  Ja, din mes, far och flyg, eljest skall jag hjelpa dig på
trafven!«

Dervischen märkte på engelsmannens åtbörder, att han skulle gå framåt.
Men han ville ju följa efter denne --- icke gå framför honom.  Derför
blef han stående.  Då gjorde den rutige kort process.  Han höll det
väldiga paraplyet framför sig och spände opp det med sådan kraft och
snabbhet, att de kraftige fiskbensstafvarne slogo dervischen i
ansigtet.  Det var en förolämpning, dertill af en europee; men
dervischen kände till den engelske ambassadörens makt och inflytande;
han stegade således vidare och ropade hotfullt åt britten:

»Köpek, intikamyny alarim (din hund, jag skall utkräfva hämd)!«

»Hvad pratar han för dumheter?« brummade lorden roadt för sig sjelf.
»Denna turkiska är ändå ett dumt språk!  Man skulle först behöfva lära
sig det, innan man förstår det.  Det engelska språket förstod jag
strax --- redan som barn.«

Han gick vidare på temligen långt håll bak om dervischen.  Sedan vek
han rundt ett hörn, rundt åter ett och var nu temligen säker på, att
han ej skulle möta turken igen.

I det han sålunda skred framåt, fick han plötsligt höra sång.  Tonerna
kommo ur ett hus, det han som bäst var på väg förbi.  Han blef stående
och lyssnade.  Det var ingen turkisk musik; det var snarare en
vesterländsk melodi!  Han upptäckte en skylt öfver dörren och såg af
den fransyska inskriften på densamma, att han stod framför ett
europeiskt kaffehus.  Han steg in.

I den skumma ingången, der icke lofvade mycket, var der alldeles
mörkt.  Der var till venster en dörr, den han mer kände med handen än
han såg den.

»Just en snygg liten sylta!« brummade han.  »Men kanske det kan bli
ett äfventyr.«

Han öppnade dörren och kände sig angenämt öfverraskad, när han
inträdde i ett stort rum, hvari flera lampor brunno, så att att det
var upplyst till dagsljus.  Några fönster voro här emellertid icke,
utan högt oppe i taket blott talrika öppningar, hvarigenom tobaksröken
drog opp.

Han såg ett stort antal gäster.  En del voro orientaliskt klädda,
andra europeiskt.  De förre sutto nere på golfvet på låga, mjuka
kuddar, rökte tigande sina tschibuker eller sina vattenpipor och hade
små orientaliska kaffekoppar stående på knapt mer än sex tum höga
småbord.  De senare hade deremot tagit plats på riktiga stolar vid
högre bord, drucko kaffet ur större koppar och rökte cigarrer eller
cigarretter.

Den sällsamt klädde engelsmannens uppträdande väckte allmänt
uppseende.

»Müdschüzatly, tschok müdschadly (underbart, högst underbart)!«
mumlade de förvånade turkarne.

Äfven det samtal, der hade förts vid europeernas bord, afstannade
ögonblickligen.  Allas uppmärksamhet riktade sig emot honom, och öfver
månget ansigte flög der ett muntert leende, hvarvid ord såsom
»engelsman --- galen --- spleen --- pajas« sakta flögo hit och dit
ifrån mun till mun.

Honom sjelf lemnade dock denna uppmärksamhet mycket likgiltig.  Han
styrde åt det enda bord, hvarest der ännu fans en ledig sittplats, och
tog der gemytligt plats, efter det han höfligt hade bedt den ende
herre, der satt, om tillåtelse.  Ty lorden hörde under inga
omständigheter till de engelsmän, der tro sig vara opphöjda öfver alla
nationaliteter, taga alla rättigheter i anspråk för sig sjelfva och
anse det vara en stor ära för någon annan, när de någon gång unna
honom ett stolt ord.

Flere negergossar pilade hit och dit för att betjena gästerna med
pipor, tobak, kaffe och glödande kol.  Lorden bestälde på franska
språket kaffe till sig, blef förstådd och ögonblickligen betjenad.
Han tog tubkikaren ifrån ryggen, lutade den jemte regnskärmen emot
väggen, sträckte behagligt ut sina långe lemmar och drog opp ett fyldt
cigarretui ur fickan.  Dervid kastade han en pröfvande blick på gästen
midt emot.

Denne var en kanske tjugufyraårig ung man af högväxt, kraftig gestalt
och ett sannskyldigt adonishufvud.  Hans drag voro allvarsamma.  Der
låg en fläkt af ve- eller svårmod utbredt öfver dem, hvilken gjorde
dem ännu intressantare.  Han hade rökt ut en cigarr, lade resten ifrån
sig och stod i begrepp att stoppa handen i fickan.  Då sträckte
engelsmannen fram sitt etui emot honom och sade:

»Var så god att taga en af mig!«

Den andre såg öfverraskad opp och tvekade.  Då stack den rutige handen
i västfickan, drog opp ett litet kort, gaf honom det och sade:

»Nu får ni(*) väl lof att taga för er?«

På kortet stod der »Lord Eagle-nest«.  Den unge mannen gjorde en
rörelse af förvåning och föreföll hafva ett utrop på läpparne,
undertryckte det emellertid, tog en af de erbjudne cigarrerna och tog
sedan också fram sitt eget kort för att öfverlemna detsamma.

»Å, ni har också kort?« frågade lorden.  »Jag trodde inte,
civilisationen hade framskridit så långt här än!«

»Jag är ingen turk, såsom ers lordskap ser.«

På hans kort stod der: »Paul Normann, målare« --- och förvisso på
tyska språket.

»Huru?  Är ni tysk?« frågade lorden på renaste högtyska.  »Låt oss då
tala tyska.  Jag har slägt i Tyskland, visserligen mycket aflägsen,
men de bära dock mitt namn, inte Eagle-nest naturligtvis, utan
Adlerhorst.  Jag har sökt efter dem på sista tiden, men tyvärr funnit
alla spår bortsopade.«

»Knappast troligt,« menade den andre.  »Slägtingar till en engelsk
lord kunna ju icke försvinna spårlöst!«

Dervid kastade han en förväntansfull blick.

»Skulle heller inte ha hållit det för möjligt.  Egendomarna voro i
andra händer, samtliga familjemedlemmar försvunna.  Egendomliga öden,
hm!  Tänd då.  Det är en Peru, har sjelf hemtat dem i Amerika.  Har
åtta eller nio tusen med mig.«

»Här i Konstantinopel?«

»Ja.  Är nemligen här på egen jagt.  Har måst förse mig väl med mina
älsklingscigarrer, eftersom jag inte vet, när jag kommer hem igen.«

»Så har ni då intet bestämdt mål?«

»Nej.  Söker äfventyr.«

»Dem är det lätt att få tag i --- men också svårt, hvartefter lyckan
är en gunstig eller ej.«

»Mig är den icke gunstig.  Der, läs en gång!«

Han drog fram librettot, hvilket han på vägen hade stoppat ner.
Målaren läste titelen.

»En mozartopera,« sade han.  »Den känner jag till.«

»Jag också.  Men det är jag inte nöjd med.  Jag vill inte längre bara
vara publik; jag vill sjelf bortföra.«

»Sjelf?« skrattade Normann.  »Hvem då?«

»En turkinna.«

»Å!  Och hvar?«

»Här i Konstantinopel.«

»Ni skämtar!«

»Hvarför skulle jag skämta?  Det är mitt allvar.  Jag är medlem af
Travellerclub i London, hvari endast den blir upptagen, hvilken har
gjort en resa om minst fem tusen engelska mil.  Jag har varit långt,
mycket långt och har fått med mig många reseminnen.  Nu vill jag få
med mig en turkinna.  Operan är god; jag tyckte om den.  Hvad som är
möjligt för skådespelarne, det klarar jag också af.  Jag enleverar en,
men skön måste hon vara!«

Normann log stillsamt --- nästan medlidsamt --- för sig sjelf.  Han
bildade sig den uppfattningen, att lorden laborerade med en fix idee,
hvilken likväl lyckligtvis vore helt ofarlig för andra.  Den, der är
anfäktad med spleen, föresätter sig mycket, han icke utför.

»Ni ler,« menade engelsmannen.  »Ni misstager er på mig. Jag har sedan
tvenne veckor tillbaka farit Dardanellerna och Bosporen fram och
tillbaka för att komma på något harem, hvari jag skulle kunna smyga
mig in om natten.«

»För att förlora hufvudet!« inföll målaren.

»Åhå!  Så snabbt går det ej!  Blir jag upptäckt, så betalar jag för
fruntimret.  Paschorna bruka ju köpa sina fruar, alltså kunna de äfven
sälja dem igen.  För öfrigt är jag engelsman och står under
Drottningens af Storbritannien och Irland beskydd.«

Målaren föreföll hafva en invändning på tungan men höll den tillbaka.
Hans fagra, öppna ansigte antog ett egendomligt spändt uttryck, och
liksom under en plötslig beslutsamhet sade han:

»Om ni har för afsigt att genomföra ett bortförande i verkligheten, så
går det ingalunda på det sätt, ni förefaller hålla det för möjligt.«

»Hur då?«

»Hm!  Derom låter det sig blott svårligen tala.«

»Tala ni bara, tala ni!  Ni behagar mig, och det vore mig kärt att få
höra er mening.«

»Jag menar, att ni måste sätta er i förbindelse med en erfaren man,
der mycket noga känner förhållandena här.«

»Alldeles riktigt!  Men jag känner just ingen sådan man.  Jag vill
ha en enlevering, och jag betalar tusen pund sterling, om
äfventyret kommer till stånd.  Månne ni är närmare förtrogen med
förhållandena här?«

»Jag har redan i tre år rest omkring i Turkiet och har varit här i nio
månader.«

»Praktfullt, praktfullt!  Säg mig, skulle ni kanske ha tid och lust
att hjelpa till med ett bortförande?«

»Hm!  På vissa vilkor, ja.«

»Hvilka vilkor menar ni?«

»För att tala derom, måste jag lära känna er bättre.  Man för vid ett
sådant vågadt äfventyr lätt sitt hufvud till marknads.  Jag är på
intet sätt utan mod, jag älskar tvärt om faran och har ofta redan sökt
opp den --- men bara med det ändamålet att öfva mina krafter och
pröfva ---«

Han ville fortsätta, men lorden föll honom i talet.

»Öfva och pröfva krafter!  Helt riktigt!  Jag skall också öfva och
pröfva mina egna --- här i Konstantinopel.  Man måste i så fall kunna
mycket --- hoppa öfver murar, slå in dörrar, släpa bort qvinnor och så
vidare.  Hör ni, ni är min man!  Ge mig ett tillfälle!  Ni skall inte
alls deltaga i det sjelf.  Jag utför sjelf hela historien.  Är ni
rik?«

»Tyvärr icke!«

»Det gläder mig!«

»Men inte mig.«

»Förstå mig rätt!  Det gläder mig, ty det blir mig derigenom möjligt
att vara er tacksam.  Spåra ni opp ett harem, hvarest der befinner sig
en verkligt skön qvinna eller flicka.  För öfrigt skall ni inte göra
någonting.  Det öfriga ombesörjer jag sjelf.  Men jag måste först få
se fruntimret.«

Målaren såg eftertänksamt ner framför sig.  Efter någon stund anmärkte
han, i det ett öfverlägset leende spelade på hans läppar:

»Ni är en nobelman, och jag vill gärna ha förtroende för er.  Jag
lofvar er att tänka efter och efterforska.  Säg mig således huru
länge, ni afser blifva här!«

»Huru länge?  Naturligtvis tills jag har en turkinna!«

»Godt!  Och var kan jag finna er?«

»På min jagt, der ligger nere i Peras hamn.  Ni känner strax igen
henne.  Hon bär mitt namn och mitt noggrant afmålade porträtt.«

»Men inte så, väl, som ni sitter här?«

»Alldeles precis så!«

»Å!  Det var intressant,« log målaren.

»Ja, jag är på pricken.  Hvad är ni, herr Normann?  Landskapsmålare?
Porträttmålare?«

»Porträttmålare!«

»Det passar ju förträffligt!  Vill ni afmåla mig?«

»Hm!  Om ni allvarligt önskar det, ja.«

»Härligt!  Vi kunna börja i morgon direkt.  Och då är det min egenhet
att utbetala en del af honoraret prenumerando.  Tillåter ni mig det?«

»Förvisso icke gerna; det hör inte till min vana.«

»Men till min.  Tillåt mig alltså strax ställa denna angelägenhet i
ordning!«

Han drog ur en af sina många fickor opp en stor, tjock plånbok, tog
derur ett kuvert och klistrade igen det, efter att han hade stuckit in
någonting i det.  Sedan öfverräckte han målaren det.  Denne grep det
blott tvekande men måste likväl taga emot det, då lorden skulle hafva
blifvit allvarsamt förargad öfver en vägran.

»I morgon, alltså,« sade den senare.  »Kom på förmiddagen.  Och i dag
kunna vi --- som sagt, jag tycker om er.  Har ni tid nu?«

»Bara litet till.  Jag har en sittning.«

»Alltså också ett porträtt?«

»Ja.  Och då ni är vänlig emot mig på detta vis, så vill jag vara
uppriktig.  Jag har att måla en dam.«

»Huru?  Hvad?  Månne en turkinna?«

»En tscherkessiska.«

»Det är ju det samma!  Donner und Doria!  Är hon skön?«

»Enastående, säger jag er, oförliknelig!«

»Om ni skall måla henne, så måste ni ju också se henne och tala med
henne!«

»Väl se, men tala med henne får jag ej.«

»Men huru kommer det sig, att ni, en främmad --- en otrogen --- får se
och afmåla qvinnan eller flickan?«

»Det är mycket enkelt och likväl högst intressant.  Ni vet, att
slafhandelen är förbjuden?  Och likväl pågår den ännu i hemlighet.
Ännu komma de skönaste tscherkessiska flickorna till Konstantinopel
för att der säljas till rikets störste män.  Jag känner till en
gammal, berömd flickhandlare der hänne i tscherkessqvarteret, hvilken
ännu saluför första rangens skönheter.  För en kort tid sedan hade han
fått in en ung tscherkessiska af en skönhet, hvaraf han dittills
aldrig hade haft någon.  Han vill sälja henne blott emot den aldra
högsta summa, och derför har han vikt henne åt Sultanen.  Han har
vändt sig till den öfverste eunucken och af denne hört, att detta icke
kan möjliggöras så snabbt och lätt.  Den kortaste och säkraste vägen
vore att förelägga Sultanen flickans porträtt.  Då der nu icke fins
några muhammedanske målare, så är gubben tvungen att vända sig till en
europee, och hans val har fallit på mig.«

Lorden hade hört på med största spänning.  Han formligen sprattlade af
belåtenhet.  Han frågade:

»Ni har alltså redan haft en sittning med henne?«

»Redan fem.«

»Och hon är verkligen så skön?«

»Underbart skön!«

»För tusan, för tusan!  Skola vi enlevera henne?«

»Hon är ju inte i något harem!«

»Kan man få se henne?«

»Ja.  Den, der vill köpa en flicka, måste ju se henne.«

»Och der fins ännu fler?«

»Oppemot tjugu.«

»För tusan, för tusan!  Hvar bor den gamle gynnaren?  Jag går
ögonblickligen dit.  Men är man tvungen att köpa?«

»Nej.  Man måste naturligtvis säga, att man har för afsigt att köpa.
Behagar en ingen, eller om priset är för högt, så går man just bara
sin väg.«

»Skola vi gå dit?  Nu med det samma?«

»Icke tillsammans.  Jag skulle inte vilja låta den gamle veta, att jag
har meddelat er någonting.«

»Godt, då går jag ensam dit, och förvisso strax.  Säg mig bara
adressen!«

»Jag för er dit.  Vi taga en gondol, det är beqvämast.  Medans ni
beser flickorna, så väntar jag i ett närbeläget kaffehus, dit ni
kommer för att säga mig, huru ni har roat er.«

»Härligt, härligt!  För tusan, för tusan!  Det är högst intressant!
Ni hade rätt.  Man måste vända sig till en, der känner till
förhållandena --- då sätta äfventyren i gång på fläcken.  Således, kom
med!«

De betalade och gingo ut.  Då de stego ut ur huset, stod dervischen
med sin sockertoppsliknande hufvudbonad skjuten bak i nacken och
väntade i närheten.

»Han märkte ändå, hvar jag blef af!« sade lorden.

»Hvem?«

»Den der dervischen.  Han rände efter mig i dag, hvarför vet jag ej!«

»Det är en ylande.  Äcklig kast!  I hvart fall skall han tigga af er.
Fäst intet afseende vid honom.«

De gingo ner till vattnet och togo sig en kaik med tvenne roddare.
Mellan Tophane och Fonduki stego de ur.  Målaren förde engelsmannen,
der äfven här åter väckte allmänt uppseende, genom några gränder och
sade sedan, pekande på ett kaffehus:

»Der inne väntar jag.  Gå ni vidare.  Ni går fram till dörren på
venster hand och säger, att ni vill köpa en slafvinna.  Gubben heter
Barischa och förstår så pass mycket franska, så ni kan tala med
honom.«

Lorden följde denna anvisning och försvann snart bakom angifven dörr.
Normann satte sig emellertid på kaffehuset för att invänta honom.  Här
öppnade han kuvertet.  Det innehöll hundra pund, således tvåtusen
mark.

»Det är Guds Försyn!« tänkte den lycklige unge mannen.  »Vår kassa var
nästan sprängd.  Jag hade icke haft någonting att gifva eunucken och
till följd deraf ej heller kunnat tala mer med Tschita.  Denne lord
var mig trots sina egenheter utomordentligt sympatisk.  Jag skulle
kunna hålla af honom.  Hvad skall Hermann säga, när jag berättar för
honom om detta underbara sammanträffande!«

Der förgick öfver en half timme, innan lorden kom.  Han hade satt den
gråsvarta hatten `på sniskan´ och skjutit opp de stora glasögonen i
pannan.  Hans utseende var detsamma som hos en man, der kommer ifrån
ett sällskap, hvari han har roat sig med besked.  Han satte sig hos
målaren och lät sig serveras kaffe.

»Nå, har ni sett skönheterna?« frågade Normann.

Den tillfrågade tände sig en cigarr och svarade:

»Ja, om!  Det var ett bildgalleri, och förvisso ett lefvande ett!
Aderton styck!  Den ena skönare än den andra.  Jag önskar, jag vore
turk!  Då skulle jag för länge sedan ha tagit mig en fru eller köpt
en.  Kanske skulle jag rent af ha haft några dussin eller flera
hundra!«

»Ni är således icke förmäld?«

»Nej.  Jag var dem alla alltför bildskön!«

»Ja, engelskorna ha smak!« grinade Normann.

»Djefvulen tage dem!  Kan jag rå för mitt ansigte eller ens min näsa?
Jag är ful, det vet jag, men jag är stenrik och en bra karl.  Det
uppväger hela denna näsa.  Men dessa ladys nappa icke, och söka ibland
tvättmadammerna, det ville jag inte.  Så jag har alltså förblifvit
ogift och behöfver inte betala någon nippertippa.  Men vore jag turk,
så köpte jag mig de skönaste qvinfolk, och de skulle få smeka mitt
skägg efter noter.«

»Hvilken behagade er mest?«

»Alla behagade mig.  Alla!  Och priserna voro icke så höga.  Der var
en georgiska, som man skulle kunna måla af; hon skulle kosta en half
börs guld, det är åttahundrafyrtio riksdaler(**).  En lesghierinna,
der var skönare än sjelfvaste Kleopatra, kostade femtio börsar
silfver, det är fyrahundra riksdaler.  Sedan fans der en negrinna från
Sudan, slank som en silfvergran och en gestalt som af ebenholts, tjugu
börsar silfver, således femhundrasextio riksdaler.«

»Nämnde man för er namnet på hvar och en?«

»Ja.«

»Var Tschita med?«

»Nej.«

»Då har ni ändå icke sett skönheternas krona.«

»Den skurken!  Han sade mig, att han hade visat mig alla!«

»Han märkte, att ni icke ville köpa någon, och aldra minst Tschita.«

»Hvad betyder Tschita?«

»Blomma.«

»Nå, om denna är ännu skönare än de andra, så är det mycket bra, att
han inte visade mig henne; eljest blefve jag kanske renegat och
öfverginge till islam.  Men det står fast, att jag skall bortföra en
af dem, jag har sett.  Kanske den svarta.  När hon fick se mig, vände
hon ögonen utåt liksom snigelen sina horn och visade mig ett
tandgarnityr, med hvilket man kan krossa kiselstenar.  Jag synes
alltså ha gjort intryck på henne.  De voro öfver hufvud alla högst
vänliga emot mig.  De blefvo mig förevisade den ena efter den andra
--- och hvarenda en log emot mig.  En af dem blir således bortförd,
det är visst.«

»Det tror jag icke.«

»Hvarför icke?«

»En flicka, man kan köpa, och som icke befinner sig i ett harem,
bortför man inte.  En sådan enlevering vore för det första onödig och
för det andra intet vågstycke.«

»Det är visst nog sant.  Jag får alltså tåla mig till ett annat
tillfälle och då förlita mig helt på er.  Likväl är jag er stort
tack skyldig för adressen till denne handlare.  Låt er kopp fyllas än
en gång!«

»Nej, tack!  Jag skulle vilja bryta opp.  Den öfverenskomna tidpunkten
är inne, och jag måste vara punktlig.«

»Då får jag inte uppehålla er och skall nu få gå ensam tillbaka till
Pera.  Då kommer ni alltså till min jagt i morgon förmiddag?«

»Alldeles säkert.«

»Jag tillstår uppriktigt för er, att jag gläder mig hjertligt inför
denna sittning.  Farväl då; jag blir först sittande här ännu en liten
stund, tills cigarren är slut.

Det var alldeles icke det sätt, man kunde förvänta sig af en hög
engelsk aristokrat.  Målaren kände sig utomordentligt väl stämd
gentemot denne man; han hade gerna blifvit längre hos honom men måste,
liksom han nyss hade sagt, vara punktlig.

Slafhandlarens hus var --- liksom de flesta hus i Stambul --- bygdt af
trä.  Det hade inga fönster åt gatan; men åt gården lågo der några
gemak, hvilka derifrån erhöllo ljus och äfven luft.

Ingången var olåst.  Tamburen var trång och låg.  Man såg på höger och
venster sida hvardera en dörr.  Normann knackade på den förra.  En
skjutlucka öppnades, och en lång näsa visade sig.  Efter att denna
åter hade dragit sig tillbaka, öppnades dörren.

Denna näsa hörde hemma i ansigtet på egaren till detta hus.  Han
besvarade målarens helsning med tvungen höflighet; konstnären blef ju
tåld och betald blott derför, att porträttet utan honom ej blefve
färdigt.

»Jag har sett på bilden igen,« sade den gamle.  »Det är lyckadt
hittills.  Huru mycket längre behöfver du hålla på?«

»Det vet jag icke bestämdt.  Färgerna torka långsamt, eftersom der är
så fuktigt i din bostad.«

Att han arbetade långsamt blott derför, att han skulle kunna vara
tillsammans med porträttets original så länge som möjligt, det finge
han naturligtvis icke säga.

»Ju fortare du blir färdig, desto större blir den bakschisch, jag ger
dig utöfver den summa, vi ha gjort opp om.  Gå vidare nu.  Den
svarte väntar redan på dig.  Du kommer senare än vanligt.«

Genom ytterligare en dörr hamnade Normann i ett andra, sedan i ett
tredje rum och slutligen i en gång, der löpte längs gårdens ena sida.
Der satt en tjock neger på huk på en matta.  Detta var den snöpte, der
hade att öfvervaka målaren under sittningen.  Han måste bevaka, att
Normann hvarken talade något ord med tscherkessiskan eller än mindre
vidrörde henne.

Och likväl hade det lyckats Normann att öppna den svartes hjerta för
sig --- nemligen med guldets nyckel.  Han hade gjort det begripligt
för denne, att Tschita måste tala, för att han skulle kunna studera
hennes ansigte i dess olika rörelser.  Den snöpte hade till en början
vägrat men sedan till slut gifvit sitt samtycke på flera vilkor.  Han
begärde nemligen för hvar sittning femtio piastrar --- alltså tio mark
--- i drickspenningar; så fick hans herre ingenting veta; och
slutligen fingo de uttalade orden icke hafva någonting försåtligt i
sig.  Normann hade gått med på dessa vilkor i det han hoppades, att
den svarte efter hand skulle visa sig mindre sträng.

När han nu steg ut i gången, reste sig väktaren långsamt och under ett
plågadt stönande ifrån sin sittplats men bemötte den unge mannens
helsning med ett vänligt leende.

»Hvad är der med dig?  Har du ondt någonstans?« frågade Normann.

»Fråga icke här, utan kom in,« svarade eunucken.  »Herrn skulle kunna
tjuflyssna.«

Han öppnade en dörr, och de inträdde i ett ljust, vänligt utrymme,
hvars blåmålade väggar voro prydda med ordspråk ur Koranen i gyllene
skrift.  Vid ena väggen stod der en röd ottoman, och midt emot denne
staffliet med taflan, der var omhöljd med en helt fin schal.

»Nu kunna vi tala,« sade den svarte.  »Hvad skulle du göra med en man,
der slår dig?«

»Jag skulle utmana honom på tvekamp och döda honom.«

»Det kan jag inte.  Jag är hans slaf; han har köpt mig; jag får icke
kämpa med honom och får ej heller döda honom.«

»Så du har blifvit slagen?«

»Ja.«

»Af Barischa, din herre?«

»Af honom.  Af någon annan skulle jag ju icke låta mig bli slagen.«

»Hvarför gjorde han det?«

»Derför, att jag hade släpt in en man, jag ej skulle ha släpt in.
Han var engelsman och bar frankiska kläder med idel fyrkanter.  Han
hade en regnskärm och en bok i handen och bar en bössa af läder på
ryggen.«

»Hvarför skulle du icke släppa in honom?«

»Jag skall öfver hufvud icke släppa in någon franker, emedan en
franker icke köper sig någon qvinna.  Men då ännu ingen hade begärt
att släppas in, så länge jag har varit här, så visste jag inte detta.
Nyss var den fyrkantigt fläckige här.  Min herre var vänlig emot
honom, ty engelsmännen äro mäktiga, men vred på mig.  När den främmade
hade gått, tog han till piskan, och jag måste lägga mig på mage.  Jag
fick så många rapp, så att köttet har fläkts opp för mig.«

»Det beklagar jag mycket.  Jag skall taga med mig en salva till dig i
morgon, hvilken helar dina sår och lindrar dina smärtor.«

»Gör det!  Jag skall tacka dig för det.  Jag får inte slå tillbaka på
min herre, men jag skall hämnas på honom.«

»Tag dig bara i akt!  Du skulle kunna ådraga dig fler slag.«

»Jag skall gå mycket klokt till väga, och du skall hjelpa mig med
denna hämd.«

»Jag? Hur så?«

Den svarte var verkligen rasande.  Hans pipiga röst, som ju alla
snöpte hafva, hade sjunkit ner till ett halfhögt, vredgadt knarrande.
Han svarade:

»Du har alltid gifvit mig femtio piastrar för att få tala med Tschita.
Jag har tillåtit dig att endast tala ofarliga ord.  Jag skall hämnas
på min herre genom att jag tillåter dig ännu mer.  Passar det dig
eller icke?«

För målaren hoppade hjertat till af förtjusning.  Han hade icke fått
tala ett ord med Tschita om sig sjelf eller henne, om hennes eller
sina egna förhållanden.  Den svarte hade bevakat begges blickar och
miner, liksom Djefvulen skulle bevaka en själ, man ville undanrycka
honom.  Normann visste intet om detta härliga väsen, alls intet.  Han
visste blott, att han älskade den oförlikneliga och att han skulle
gifva sitt lif, om detta kunde göra henne lycklig.  Derför svarade han
hastigt:

»Jag skall vara din förbundne.«

»Du skall alltså tala med henne så, som en broder talar med en
syster?«

»Ja.«

»Å, du skall till och med tala med henne, som om hon vore din älskade!
Vill du det?«

»Jag vet icke, om hon skulle tåla det.«

»Å, hon uthärdar det.  Jag vet, att hon tänker på dig och att hon
inväntar din ankomst med stor längtan.  Men säg mig också, om du har
pengar på dig?«

»Jag har några.«

»Om du ger mig hundra piastrar i stället för femtio, så skall du också
få vidröra henne.«

»Är det ditt allvar?«

»Det är mitt allvar och min hämd.  Du skall sitta hos henne på divanen
och ha hennes händer i dina egna.  Du skall få kyssa henne och tala
med henne om allt, hvad du vill.«

»Och om din herre öfverraskar oss?«

»Det kan han ej.  Jag skall stå här vid dörren och hålla vakt.  Jag
skall icke se, hvad I gören, ty jag skall vända ryggen åt eder.  När
Storherrn köper sig denna sköna sultana, så skall hon dessförinnan
ha blifvit omfamnad och kysst af en otrogen.  Det är min hämd på
herrn.  Är nu äfven du införstådd dermed?«

»Ja.«

»Så gif mig hundra piastrar!«

Det var närmare tjugu mark.  Normann skulle hafva gifvit mer, mycket
mer; han hade gifvit allt, som tillhörde honom, för den tillåtelse,
han nu fick för en så ringa summa.  Han tog guldmyntet ur fickan och
gaf den svarte det.  Denne betraktade det med lystna ögon, stoppade
ner det och sade sedan:

»Jag tackar dig!  Nu skall jag hemta Tschita.«

Han gick, och Normann trädde fram till staffliet.  Hans hand darrade,
när han aflyfte täckelset ifrån arbetet.

Och det var ett mästerverk, der här blickade emot honom, ett skapelsen
mästerverk och tillika ett konstnärens mästerverk.  Han hade arbetat
på det med kärleksglödande hjerta.  När hans öga nu betraktade detta
härliga hufvud, kunde han icke annat --- han lutade sig fram emot
duken och kysste den mun, som dock endast var hans eget verk.  Och när
han som bäst med sina läppar vidrörde målningen, ljöd der en underbart
kärleksfull, välklingande stämma:

»Allahs helsning!«

Han ryckte tillbaka, och hans fagra ansigte begynte glöda i flammande
rodnad.  Der vid dörren stod den svarte med grinande ansigte, och midt
i rummet --- Tschita, med hela kroppen och till och med hufvudet
omhöljdt af den vida, hvita slöjmantelen, der endast hade öppning för
ett öga.

Den mjuka mattan hade dämpat deras steg, och begge hade sett kyssen;
det var säkert.  Emellertid fattade sig målaren och besvarade
helsningen så obesväradt som möjligt.  Tschita gick fram till
ottomanen samt bortlade slöjan och det öfriga omhöljet.  Sedan löste
hon sitt hår, vände sig emot honom och frågade:

»Är det nu rätt så?«

Så hade hon alltid frågat med precis de samma orden; och likväl var
det i dag helt, helt annorlunda.  På hennes felikt sköna ansigte låg
der blygsel såsom en blid morgonrodnad, och i hennes röst vibrerade
den kyss, hon oafsigtligen hade iakttagit.

Han nickade jakande och vände sig åt sina färger för att under denna
tid återvinna sin sjelfbeherskning.  När han sedan åter vände sig åt
henne, hade hon tagit plats på ottomanen.

Hon var endast lätt klädd.  Porträttet hade ju till afsigt att
framhäfva hennes skönhet så mycket som möjligt.  Hon bar byxor af
finaste gult siden och en kort liten jacka af samma tyg men i djupt
rosa färg.  Denna lilla jacka, halft öppnad, lät den snöhvita blusen
af finaste muslin framträda i all sin glans.  Ärmarna voro oppskurna
och hängde långt ner, så att de alabasterhvite armarnes plastik kunde
beundras opp öfver armbågarne.  Den lille, nakne foten hvar instucken
i en liten blå sidentoffel, der såg ut att hafva kunnat tillhöra ett
sexårigt barn.

Det härligaste var dock detta hänförande väsens hufvud.  Tschita var
blond och i den ovanligare mörke, askblonde ton, hvaröfver en
silfverglans vibrerar.  Att beskrifva ett sådant ansigte med ord är
just en omöjlighet.  Hennes stora ögon voro af en stjerneklar
septemberaftons djupe, mättade blånad, och likväl var det, som om en
glödande sol strålade bak detta blå.  Hon hade icke färgat ögonbryn
och ögonfransar med khol, såsom den orientaliska seden är.  Hon kände
instinktivt, att hvilken som helst konstgjord tillsats endast kunde
vara henne till förfång.  Hennes kinders skinande hvithet var
öfverdragen med en fläkt af den rodnad, man kan iakttaga, om man
bortom Norges snötäckta fält får se norrskenet flamma opp omkring
polen.  Der låg öfver det lilla ansigtet en ymnighet af oskuld och
ren, omedveten jungfrulighet, och dertill kom en rörande anstrykning
af bekymmer och själslidande, hvilken böjde de veka, barnsliga dragen
i bestämdare konturer.  Och från detta lilla englahufvud svallade det
rika hårets ymnighet, der nästan ej kunde tyglas, ner i naturliga,
retsamma vågor, så att de små, hvita händerna ständigt hade att göra
för att förhindra ett fullkomligt omhöljande af hela detta outsägligt
tjusande väsen.

På all denna prakt och härlighet glodde negerns ögon med fäaktig
likgiltighet, hvaremot Normann måste anstränga hela sin beherskning
för att åtminstone skenbart förblifva lugn.

Han hade tagit pensel och palett i händerna.

»Vill du inte sänka hufvudet litet lägre!« bad han bara för att ändå
säga någonting.

»Så?« frågade hon, i det hon åtlydde honom.

»Litet till.«

»Som nu?«

»Det är för mycket.  Vänta!«

Han lade åter ifrån sig pensel samt palett och trädde fram till henne
för att lägga handen på hennes späda tinning och sålunda gifva det
lilla hufvudet det önskade läget.  Då for emellertid detta lilla
hufvud opp.  Ur dess ögon blickade rena skräcken, och med en af rädsla
brusten ton frågade hon:

»Allah il Allah!  Vill du dö?«

»Nej, inte dö,« svarade han.

»Du måste ju dö; du vidrör mig ju!«

»Vill du då, att jag dör?«

»Nej, å nej!  Men om min herre får reda på det!«

»Ingen skall säga honom det.«

»Inte Ali här iheller?«

»Han skall tiga.«

Då flydde rädslan ur hennes anletsdrag; hennes ögon började lysa, och
med en förväntansfull ton frågade hon:

»Har du talat med honom?«

»Ja.  Ser du inte, att han har vändt sig bort?  Han vill icke höra
någonting och ingenting se.«

»Allah signe honom, den gode, den barmhertige!«

»Då vill du gerna, att jag talar med dig?«

»Å, så gerna,« svarade hon.  »Jag tänker på dig om dagen och drömmer
om dig om natten.  Då är du en rik pascha och kommer för att köpa
mig.«

Då knäböjde han för henne, tog hennes händer i sina och frågade i den
ton af oändlig ömhet, till hvilken den mänskliga rösten synes förmögen
blott en enda gång i lifvet:

»Skulle du då gerna gå med mig, om jag köpte dig?«

»Öfver all, all måtta gerna.  Herrn säger mig alltid, att Sultanen
skall köpa mig, att jag då skall bära dyrbara klädedrägter och härliga
smycken och herska öfver hans harem och regera hela jorden tillsammans
med honom.  Men jag vill icke till Sultanen, icke till Padischan, icke
till Storherrn.  Du, du, bara du ensam skall köpa mig, och då vill jag
inte ha några smycken utan bara ditt leende, och då vill jag ej
heller herska utan jag vill älska dig och tjena dig hela lifvet långt.
Men kan du köpa mig?  Herrn vill ha mycket, mycket för mig.  Är du
rik?«

»Nej,« tillstod han sorgset.  »Jag är fattig.«

»Och likväl är jag hellre hos dig.  Jag vill inte ha någon annan.
Hellre ville jag dö!«

Och böjande sig ner till hans öra hviskade hon helt sakta, så att
negern icke kunde höra det:

»Bortför mig.«

»Ja, det gör jag,« hviskade han tillbaka.

»Men det kan kosta oss ditt och mitt lif!«

»Jag ger det gerna för dig.«

Hon sade intet ord till detta men hon tog hans hufvud i sina små
händer och såg honom in i ögonen med en blick full af sällhet och
hänförelse, hvarigenom hela hennes själ flög öfver till honom.

Då reste han sig ifrån knäböjningen, satte sig vid sidan om henne,
grep ånyo hennes små händer och sade:

»Tschita, du är mitt lif; du är mig kärare än himmel och jord, än
allt, der fins.  Är jag dig då verkligen kärare än Padischan?«

»Tusen gånger kärare!«

»Då skall Allah hjelpa, tro mig!«

Hon blickade med strålande ögon opp till honom.  Han böjde sig ner och
lade sin mun på hennes läppar.  Hon hade alldeles säkert ännu aldrig
kysst; det kände han, men hon öfverlemnade honom munnen, och när han
slutligen åter frigaf henne den, hviskade hon sakta, i det hon lade
sitt sköna lilla hufvud till hans bröst:

»Så måste det vara i himmelen hos de salige.  Å, huru kär, huru kär
jag har dig!  Kunde jag bara alltid ligga vid ditt hjerta så som nu!«

»Det skall du!«

Och sakta lade han till:

»Jag skall helt säkert hemta dig; jag enleverar dig.«

»Och min mor också?« frågade hon.  »Utan henne skulle jag inte gå,
fastän jag skulle vilja dö utan dig.«

Han tryckte henne till sig och frågade nu åter högt:

»Har du en mor?«

»Ja.  Hon kan icke vara utan mig, ty man har utslitit hennes tunga och
afhuggit henne händerna.«

Han rös till och stirrade full af fasa på henne.

»Är det sant?« frågade han.

»Ack ja!«

»Hvem har gjort det?«

»Det vet jag icke; jag var den gången ännu så liten, att de måste bära
mig på armen.  Man ville ofta skilja mig ifrån henne, men man gjorde
det icke, emedan man fruktade, att jag skulle dö af längtan.  Och
äfven nu går jag icke ifrån henne; hellre dödar jag mig sjelf.  Den,
der köper mig, måste också köpa henne.«

»Har du ingen far?«

»Nej, ingen menniska på jorden utöfver min mor.«

Ett med oändlig ömhet förenadt medlidande öfverkom honom.  Han slog
begge armarne om henne och sade:

»Din mor skall alltid förblifva hos dig, och  --- ---«

Då vände sig eunucken om emot dem och sade:

»Fort bort ifrån hvarandra!  Herrn kommer!«

I ett nu stod Normann med det likgiltigaste ansigte framför staffliet
och strök på första bästa färg.  Och då inträdde redan Barischa.

Han sade i hänsynslös ton till målaren:

»Du kan gå nu.  Kom tillbaka i morgon!«

Normann vände sig långsamt emot honom och svarade:

»Jag är ännu icke färdig för i dag.«

»Det kan jag inte hjelpa.  Här är en, der vill se och tala med
Tschita.  Kanske blir hon köpt af en, der betalar lika mycket som
Sultanen.«

Han vände sig till flickan, mönstrade henne med en kännares blick och
sade:

»Just så, som du nu är, skall han se dig.  Jag skall föra honom hit.
Således, franker, kom i morgon åter.  Ali må visa dig ut.«

Normann följde denna tillsägelse så fort som möjligt för att ej väcka
misstanke.  Han kastade icke ens en blick till åt den älskade.  Han
hängde för porträttet och gick ut.  Ute i det främre rummet stod den
väntande.  Till målarens förvåning var det just den dervisch, hvaruppå
lorden hade riktat hans uppmärksamhet.

Hvilka afsigter hade denne man?  Månne han befattade sig med mer än
blott bettleri?  Normann kände plötsligt en beklämning, hvaröfver han
ej förmådde göra sig sjelf tillräcklig räkenskap.

Han gick ner till bryggan och tog sig en kaik för att låta sig sättas
öfver till Pera.  Han hade hyrt in sig i en af de högre gatorna i
denna stadsdel men förfogade dock icke ensam öfver sin lägenhet utan
delade den med en vän, der vid hans inträde stod vid fönstret
försjunken i tankar.

Denne vän var icke lika lång och kraftig, som målaren.  Med blondt hår
och ljus, nästan flickaktigt späd hy kunde han blott komma från något
land i norr.  Hans drag hade något uttaladt aristokratiskt; och när
han vände sig om, visade hans rörelser en tilltalande skicklighet, der
knappast går att tillegna sig genom uppfostran, om den ej är medfödd.

»Redan tillbaka?« menade han.  »Jag trodde inte, att jag fick vänta
dig än.«

»Sittningen blef tyvärr afbruten, just när den var som intressantast.«

Den andre såg hastigt opp och fixerade målaren skarpt.  Sedan sade han
i spänd ton:

»Intressant!  Har du talat med henne?«

»Ja.«

»Älskar hon dig?«

»Ja, Hermann.  Jag tror, jag är en lycklig menniska, om Gud fogar det
till det bästa.«

Då räckte vännen honom handen och sade hjertligt:

»Jag unnar dig det och gratulerar.«

»Huru?  Jag trodde, du var helt emot sådana här romanaktiga nycker,
såsom du kallade det?«

»Hm,« brummade Hermann förläget, »ja, utifrån min ståndpunkt eller
snarare ur flera synpunkter måste jag vara emot det.  En sådan flicka
besitter ingen bildning, inga kunskaper, kort och godt --- ingenting
alls; fria till henne kan man inte, köpa henne vill man inte, alltså
--- och så vidare.  Det är i alla händelser en dumhet.  Och likväl har
jag sedan i förrgår blifvit mer öfverseende.«

»Och af en anledning, väl?«

»Ja.«

»Får man höra denna anledning?«

»Om du lofvar mig att inte skratta ut mig.«

»Naturligtvis lofvar jag det.  Du brukar inte befatta dig med
löjligheter.«

»Men här är det väl så,« sade Hermann, i det hans eljest mycket
allvarliga ansigte antog ett skalkaktigt uttryck.  »Hvad skulle du
säga, om äfven jag hade blifvit förtrollad af två ögon igenom
ansigtsslöjan?«

»Det händer icke dig.«

»Inte det?  Vill du kanske ha godheten att se efter en gång, hvad
som ligger här på soffan!«

Normann trädde fram till nämnda möbel och undersökte de klädesplagg,
der lågo på densamma.

»Hvad skall detta betyda?« frågade han.  »Det är ju en fullständig
gatukostymering för en turkisk qvinna!«

»Det är visst det.  Jag skall senare påtaga mig den för att gå ut på
gatan med den.«

»Är du galen, Hermann!«

»Nej.  Jag går till ett aftaladt möte.«

»Med en dam?«

»Ja.«

»Då ramlar rent af himmelen ner!  Du har ännu så länge icke haft det
ringaste intresse för någon som helst dam, fastän det ofta har legat
dig nära.  Och här --- i Stambul --- börjar du bedrifva allotria?«

»Kanske är det bara ofog och dumheter, men kanske tränger det äfven
djupare.  Och det har kommit snabbt, mycket snabbt.  Jag känner icke
längre igen mig sjelf.«

»Får man veta, om hvad eller hvem det handlar?  Naturligtvis är det i
alla fall en flicka?«

»Det vet jag inte.  Det kan äfven vara en qvinna.«

»Är du galen!«

»Hör på!  Jag visste icke, hvilket dumt, oöfverlagdt, egenvilligt ting
menniskohjertat är.  Nu litar jag ej längre på mig sjelf, ty jag har
fullständigt förlorat min hittillsvarande makt öfver hjertat.  Kom, så
skall jag berätta dig någonting.  Tänd dig en --- å, du röker redan!
Och hvad för en sort!  Det är ju något helt och hållet högfint.  Hvar
fås de?«

»Det är skänkt vara.«

»Af hvem?«

»Af din `cousin´,« svarade målaren sneglande på vännen.

»Kusin?  Tala tydligare!«

»Godt!  Således utan hvar inledning: jag har träffat lord Eagle-nest.«

Då for Hermann åter opp ifrån den stol, hvaruppå han hade satt sig,
och utropade:

»Vill du kanske pröfva mig?«

»Nej.  Hör på, käre vän.«

Han berättade för honom å det utförligaste om sitt möte med den
sällsamme engelsmannen.  Hermann gick dervid utomordentligt upprördt
omkring af och an i rummet och frågade, när vännen hade slutat:

»Du har väl inte sagt, att jag är en Adlerhorst?«

»Om dig har der alldeles icke varit tal.  Jag reser med dig för att
upptäcka den fruktansvärda menniska, hvars spår leder till Turkiet,
och dervid kanske återfinna dina förlorade anhöriga; men talar om våra
hemligheter, det gör jag icke.«

»Tack gode Gud!  Ja, detta sista skott på vår stams engelska gren lär
vara ett underligt helgon.  Han vill alltså bestämdt ha en
enlevering?«

»Ja.«

»Löjligt och obegripligt, om han inte vore engelsman!  Förhoppningsvis
är det bara en nyck?«

»För honom är det tvärt om mycket allvarligt, och kanske kan jag göra
honom till viljes.  Det är möjligt, att jag låter honom spela en roll
i min angelägenhet med Tschita, men naturligtvis utan att jag bringar
honom i fara.  Men vi vänta och se, och så egna vi oss hellre åt din
hjerteangelägenhet!«

»Vid hvilken du emellertid har en roll att spela, och förvisso redan i
dag.«

»Gerna.  Meddela mig blott nödiga instruktioner.«

»Du skall bevaka vårt möte.«

»Mycket gerna; men jag hoppas, att hon också är värd ett sådant
vågstycke.«

»Jag skulle vilja önska det.  Således, hör på!«

Han satte sig nu åter ner, tog sig en cigarrett och berättade:

»Du vet, att Sötvattnens dal är en omtyckt utflygts- och nöjesort för
den härvarande befolkningen.  I synnerhet besökes den gerna af
qvinnor, hvilka fara dit i de bekante beslöjade oxvagnarne för att
någon gång utan tvång få röra sig i det fria.  Nyligen var du
opptagen, och jag visste intet bättre att företaga mig än besöka denna
dal.  Jag genomkorsade den i alla riktningar och kom dervid in i en
liten skog af plataner, hvarest jag öfverraskades af högljudda, muntra
qvinnoröster och glada skratt.  Jag borde ha dragit mig tillbaka, men
jag vill uppriktigt tillstå, att nyfikenheten segrade.  Jag ville en
gång

(Slut på första afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 2

-- 

(*) Här står i tyska texten »Sie« redan innan herrarne börja tala
tyska, då det egentligen borde hafva varit »Ihr« enligt det vanliga
bruket vid tal på andra språk än tyska i denna roman.  Vi översätter
här trots inkonseqvensen enligt förlagan med »ni« (brukas här
motsvarande »Sie«) och icke »I« (brukas här motsvarande »Ihr«).

(**)Riksdaler: vår öfversättning af tyska »Thaler« (tre Mark).  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 001 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).