Han bar fullständigt turkisk dräkt. Därför nästan förundrade de sig bägge över, att han hade uttalat sin bön på den renaste franska. Av hans långa, bredaxlade gestalt kunde man sluta sig till, att han besatt stor kroppskraft. Hans kostym var dyrbart smyckad, och ur hans bälte stack två pistolers guldbesatta kolvar och en knivs med ädla stenar inlagda fäste upp. Han föreföll således vara rik. Man kunde uppskatta hans ålder till kanske trettio år. Hans ansikte var blekt men ej av en sjuklig färglöshet. I de stora, mörka ögonen låg ande och liv; och en kraftig, välansad mustasch gav honom ett krigiskt utseende. Den främmande kunde gälla för att vara ett sällsynt exempel på manlig skönhet. Han bar inga handskar, och så såg man på hans högra hands lillfinger en ensam sten av betydande storlek glänsa. Denna diamant representerade ensam en icke obetraktlig förmögenhet.
free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (002) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden2.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 2

iakttaga muhammedanska damer.  Jag smög mig således försigtigt närmare
från träd till träd och fick till sist se en öppen tummelplats, der
var befolkad med qvinliga gestalter.  Damerna hade aflagt de
vanprydande, säckformiga öfverhöljena och rörde sig i de lätta
hemmadrägter, der låta formernas skönhet framträda så väl.

»Hm!  Som med Tschita.«

»Nå, ja!  Snart fastnade mitt öga för blott en enda.  Det säger jag
dig --- nej för resten, jag kan ändå icke säga någonting; kort och
godt, hon var ett härligt väsen, full af behag och täckhet och likväl
en Juno i plastik och rundning.  Särskilt lade jag märke till de små
fötterna och den härliga, hvita lilla handen, hvarifrån en ensam sten
blixtrade, såsom jag noga såg det, när hon en gång kom närmare mig
utan att ana, att en franker stod dold bak den tjocka trädstammen.
Jag var så entusiasmerad, så jag lemnade gömstället först då, när de
bröto opp och gingo till den vagn, der hade väntat vid dungens kant.
Jag måste slå in på en omväg, men hann sedan åter i kapp vagnen.  När
jag gick förbi dem, skyggade dess anspann.  Körkarlen blef nerdragen,
och de två dumma djuren rusade åstad med vagnen --- jag naturligtvis
efter dem.  De åkande skreko naturligtvis af alla krafter på hjelp.
Det lyckades mig att gripa tag i det ena djuret.  Jag har inga
herkuliska lemmar; men du vet, att jag besitter en muskelstyrka, man
ej tror mig om.  Jag fick oxarne att stanna.  Vagnens gardiner hade
blåst opp, så att räddaren och de räddade kunde se hvarandra.  Jag
helsade och skulle aflägsna mig; men då sträckte en af de omhöljda en
fin, hvit, härlig liten hand emot mig ur mantelen, och en söt stämma
sade:

»Du är en franker; emottag mitt tack efter ditt hemlands sed!«

På denna lilla hand blixtrade ringen med solitären.  Jag kysste den en
gång --- två --- tre --- först tredje gången drog hon den ifrån mig
under de öfrigas stilla fnittrande.  Senare delade vagnarne på sig i
staden.  Jag ville icke iakttaga dem så, att det väckte uppseende, for
således vilse och kunde icke utspeja den ifrågavarandes bostad.«

»Stor skada!«

»I förrgår var jag så i muslinhandlarnes basar.  Jag köpte mig någon
småsak.  Då kom der in en omhöljd qvinna för att låta förelägga sig
några profver.  Det var alldeles samma röst och äfven alldeles de
samma små händerna med diamantringen.  Naturligtvis kunde jag ej tala
med henne.  I går kom jag, då jag hade blifvit af med henne i vimlet,
på tanken att åter gå till basaren.  Knapt var jag inkommen, så kom
äfven hon.

»Å!  Hon intresserar sig således för dig!«

»Jag förnam en fröjd, en sällhet, en lycka, sådan jag alldeles icke
kan beskrifva för dig.  Jag trodde alldeles icke, en sådan känslas
salighet vore möjlig.  Hjertat har verkligen några djup, man sjelf
ännu ej känner.  Det gick väl till på samma sätt för dig med Tschita?«

»Naturligtvis.  En skildring är dervid icke blott öfverflödig, den
är rama galenskapen.  Ord kunna just ej nå opp till kärlekens
gudomlighet.  Men, jag ber, fortsätt!  Jag är alldeles utomordentligt
spänd på att höra mer.  Talade du med henne denne gången?«

»Ja.  Visst nog kostade det mig en icke helt obetydlig utgift för att
aflägsna köpmannen in i hans lokals bortersta krok.  Då vi begge nu
ha egendomsgemenskap, fruktar jag, att du skall blifva vred öfver
denna utgift.«

»Kommer ej på fråga.  Jag har ju sagt dig, hvilken summa jag erhåller
af lorden.  Vidare!«

»`Är du rosen ifrån Sötvattnens dal?´ hviskade jag sakta till henne.

   `Nej´, svarade hon.

   `Jo då!´

   `Nej, nej!´

   `Låt mig få se ditt ansigte blott ett ögonblick!´

   `Du är djerf, främling!´

   `Jag är hitkommen för din skull enbart.  En aning sade mig, att
   också du skulle komma.  I dag skall jag följa efter dig för att se,
   hvar du bor.´

   `För Allahs skull, gör det icke.´

   `Jag skall afstå, om du återkommer.´

   `Jag kommer.´

   `Finge jag ändå en gång tala med dig!  Var barmhertig.  Min själ
   längtar efter dig!´

I detta ögonblick återkom köpmannen.  Vi hade vexlat våra ord helt
sakta och i flygande brådska; likväl hade tiden varit för kort.  Jag
hade inte fått något bestämdt svar.  Jag kunde inte blifva qvar, jag
måste betala och gå.  Utanför blef jag emellertid stående hos grannen,
skenbart betraktande de utlagda varorna.  Då kom hon ut.  Hon fick syn
på mig och gick nu förbi hardt när mig.

  `Följ icke efter!´ hviskade hon dervid till mig.

Nu måste jag följa efter henne, och i förbigående hviskade jag åt
henne:

  `Om du säger mig i morgon, hvar jag kan träffa dig!´

  `Jag skall säga dig det!´

Således höll jag ord och följde icke efter henne.  Naturligtvis var
jag mycket spänd på, om nu äfven hon skulle hålla ord; och verkligen
--- hon kom.  Men köpmannen hade vädrat luntan; han gaf oss intet
tillfälle att samtala ett enda ord.  Men hon hade förberedt sig på
det.  Hon lät en biljett falla så, att jag måste se det.  Naturligtvis
tappade jag då min näsduk, och så plockade jag opp begge.«

»Hvad innehöll biljetten?«

»Här är den.  Läs!«

Hermann sköt öfver biljetten till vännen.  På den stod der med
latinska bokstäfver men på turkiska språket:

   `Hermann Wallert Effendi.  Kom i dag klockan tio till den stora
   begrafningsplatsen emellan Mewlewi Hane och Topdschilar Keui.  Jag
   är i nordvestra hörnet under murgrönan.´

»Hvad!  Vet hon ditt namn?  Det vill säga det namn, du använder här?«

»Icke sant, gåtfullt?«

»Ytterst.  Men det skall få sin förklaring.  Klockan tio är efter
turkisk tideräkning två timmar före solnedgången.  Skall du gå dit i
qvinnokläder?«

»Nej.  En kvinna, der ensam far öfver hafsarmen och sedan hela den
långa vägen ända till begrafningsplatsen --- det skulle väcka
uppseende.  Vi besöka helt enkelt kyrkogården men medtaga kostymen.
Går det utan fara, så blir jag qvar der i dessa mina kläder; är det
emellertid tillrådligare, så påtager jag mig qvinnodrägten der.
Begrafningsplatsen liknar en skog.  Der fins alla gånger en undangömd
krok, så att man obemärkt skall kunna kläda om.«

»För säkerhets skull håller jag vakt.  Om vi bryta opp nu, komma vi
dit just före den angifna tidpunkten.  Tror du icke det?«

»Jo.  Vi rulla alltså ihop den tunna kostymeringen likt en pläd; sedan
låter den sig omärkligt bäras i en rem.«

Redan efter några minuter sutto de i en kaik för att låta sig sättas
öfver Gyllene hornet.

Desse kaikar äro långa, smala, mycket lätta och snabbrodda båtar,
hvari man oftast blott kan sitta enligt orientalisk sed, det vill säga
med benen i kors under sig.  Den båt, de två vännerna togo, var
inrättad för flera personer och händelsevis den ende, der fans på
denna del af stranden.

Just som de begge kaiktschi, såsom roddarne kallas, satte sina åror i
vattnet för att stöta ut ifrån land, närmade sig en man med påskyndade
steg.  Han vinkade åt dem att vänta.  När han kom fram till
landstigningsplatsen, frågade han:

»Mina herrar, skulle ni väl tillåta mig att stiga ombord?  Jag önskar
fara öfver, och detta är den ende kaik, jag ser här för ögonblicket.«

Han bar fullständigt turkisk drägt.  Derför nästan förundrade de sig
begge öfver, att han hade uttalat sin bön på den renaste franska.  Af
hans långa, bredaxlade gestalt kunde man sluta sig till, att han
besatt stor kroppskraft.  Hans kostym var dyrbart smyckad, och ur hans
bälte uppstucko tvenne pistolers guldbesatta kolfvar och en knifs med
ädla stenar inlagda fäste.  Han föreföll således vara rik.  Man kunde
uppskatta hans ålder till kanske tretio år.  Hans ansigte var blekt
men ej af en sjuklig färglöshet.  I de stora, mörka ögonen lågo der
ande och lif; och en kraftig, välansad mustasch gaf honom ett krigiskt
utseende.  Den främmade kunde gälla för att vara ett sällsynt exempel
på manlig skönhet.  Han bar inga handskar, och så såg man på hans
högra hands lillfinger en ensam sten af betydande storlek glänsa.
Denna diamant representerade ensam en icke obetraktlig förmögenhet.

Hans bön uppfyldes naturligtvis.  Han steg i båten.  Den föreföll
sänka sig djupare i vattnet under vigten af hans person.

Under öfverfarten yttrades intet ord, men man kunde märka, att den
främmades blick hvilade egendomligt forskande på Hermann Wallert.

När de kommo öfver på andra sidan, hade han redan tagit opp börsen och
betalade kaiktschierna.  Wallert ville resa någon invändning deremot,
men den andre afvisade detta med en energisk handrörelse.

Båten hade lagt till så, att Normann och Wallert måste stiga ur först.
Just som den senare hade satt foten på land, trädde en man, der var
klädd som en vanlig arbetare, fram till honom och frågade:

»Är du Wallert Effendi?«

»Ja,« svarade den tillfrågade, förvånad deröfver, att denne obekante
turk visste hans namn.

»Jag har att säga dig, att du skall taga dig i akt.«

»Hvar skall jag taga mig i akt?«

»Det vet jag ej.  Kanske på kyrkogården.«

»Hvem låter säga mig det?«

»Hon!«

Han slet sig loss och sprang derifrån.  Det var förvånande!

Den liksom en turk klädde hade stigit ur bakom Wallert.  Han hade hört
det korta samtalet, om än den hemlighetsfulle budbäraren icke hade
haft för afsigt att tala högt.  Der skälfde något likt ett muntert
leende öfver hans fagra ansigte.  Han trädde Wallert närmare och sade:

»Förlåt mig, min herre, om jag för andra gången vänder mig till er
godhet efter det, att jag redan en gång har besvärat eder.  Denne man
nämnde er vid ett tyskt namn.  Är det edert namn?«

»Ja.  Jag heter Wallert.«

»Då är ni tysk?«

»Förvisso.«

»Då gör jag mig nöjet att helsa er som landsman.  Får jag föreställa
mig för er?«

De hade ingalunda blifvit stående på stranden, utan hade långsamt gått
vidare.  Talaren stack handen i en liten, guldstickad saffianspung,
der hängde vid hans bälte, och drog opp ett kort, det han gaf Wallert.
På detsamma stod det enkla namnet »Oskar Steinbach« att läsa.

Wallert bugade sig och presenterade Normann.  Alla tre helsade på
hvarandra medelst hjertliga handtryckningar.

»Hvem skulle ha förmodat en tysk i er,« menade Normann.  »Ni för er
liksom en erketurk.«

»Jag plägar beqväma mig att följa seder och bruk i det land, hvarest
jag befinner mig.«

»Å, då reser ni mycket?«

»Ja.  Mitt öde är den vandrande judens: att ingenstädes finna ro.«

Vid dessa ord gled liksom en skugga öfver hans drag; men han fortfor
strax i muntrare ton:

»Landsmän skola icke blott lära känna hvarandra utan äfven ställa sig
till hvarandras förfogande.  Det gör jag härmed.«

»Tackar så hjertligt!« svarade Wallert på sitt enkla men förnäma vis.
»Vi äro eder naturligtvis lika förbundna.  Kanske vill
tillfälligheten, att vi åter mötas.«

»Tillfälligheten?  Vilja ni öfverlåta det på den?  Menniskan bör vara
sitt ödes herre.  Jag är af allt mitt hjerta och hela själen fäst vid
fäderneslandet och gläder mig, när jag i fjerran land får se ett barn
af fosterjorden.  Derför skall tillfälligheten icke få göra sig
gällande.  Jag är kanhända bättre rotfäst här än ni.  Skulle ni komma
i det läget, att ni behöfva någon hjelp af en vän, så haf då godheten
att försöka taga er till det gamla Kutschu Piati.  Der få ni bara
fråga den gamle hästuthyraren Halef efter mitt namn.«

»Det låter ju mycket hemlighetsfullt!« log Normann.

»Men det är mycket enkelt.  Ännu enklare vore det visst nog, om ni nu
ville tillåta mig deltaga i er nuvarande spatsertur.«

Han sade detta så okonstladt, liksom förstode detta sig sjelft; men i
hans ögonvrå bildades dervid en liten rynka, hvarur skälmaktigheten
kikade ut.

De två vännerna befunno sig i en liten förlägenhet.  De kunde omöjligt
medtaga den älskvärde landsmannen men ville dock icke afslå hans lika
höfliga som välmenta begäran.  Han märkte det strax och tillade derför
utan att invänta något svar:

»Jag har ingalunda för afsigt att påtvinga er min person, men jag har
en känsla af, att ni kanske skola behöfva mig.«

»Hvilket ursprung skulle denna känsla kunna ha?«

»Den man, der talade med herr Wallert.  Jag tror mig ha hört, att
ni blefvo varnade.«

»Den varningen hörde väl till en annan adress,« försökte Wallert
undvika.

»Å, den menniskan nämnde dock ert namn.  Ni skola taga er i akt, och
förvisso på kyrkogården.  Den varnande nämnde ordet `hon´; hans
uppdrag härrör alltså från en qvinlig person.  Det är här något
farligt.  Vesterländingen har för vana att se Orienten i ett
romantiskt ljus; tyvärr sönderfaller denna romantik vid närmare
betraktande i vanligt stoft och der återstår intet förutom den fara,
den främmade faller i, emedan han endera har ingen som helst aning om
densamma eller dock åtminstone underskattar dess storlek.  Jag får
naturligtvis ej bedja er inviga mig i era hemligheter, men jag
tillåter mig åtminstone fråga er, huruvida ni äro beväpnade.«

»Här går man ju aldrig ut obeväpnad.«

»Begagna er då i nödfall icke af något skjutvapen.  En pistol gör
alltför mycket buller.  En knif är dervid mycket fördelaktigare.  Den
arbetar i det tysta, och man kan sätta sig i säkerhet, innan andra
märker, att man har blifvit tvungen att försvara sig.«

»Ack, på så onda vägar skola vi visst nog icke gå!«

»Å!  Hm!« log Steinbach eftertänksamt.  »Jag ber, vilja ni tillåta
mig att notera er bostad?«

Wallert nämnde och beskref den för honom.  När han hade gjort
anteckningen i sin notisbok, bugade han sig mycket höfligt men något
nedlåtande och sade:

»Det skall glädja mig att återse eder.  Jag betraktar enhvar landsman,
så länge han inte har uppträdt fiendtligt emot mig, såsom vän; och
vänner plägar man ju icke glömma.  Adjö, mina herrar!«

»Hvar har jag bara sett alldeles de samma anletsdrag, denne Wallert
har?  Jag har sett dem, det är visst, och förvisso under egendomliga,
ovanliga omständigheter.  Det känner jag på mig, om än det för
ögonblicket är mig omöjligt att komma ihåg.  Desse två unge män
förefalla ha gifvit sig något äfventyr i våld, och äfventyr äro här
alltid förbundna med större eller mindre fara, särskildt när en
qvinlig person dervid har en hand med i spelet.  De ha bestämdt en
hemlighet.  En landsman afvisar man icke så omotiveradt.  De ville
icke ha mig med och likväl intresserar jag mig för dem på ett icke
ovanligt vis.  Jag erfar nu åter en gång, huru snabbt man kan bli
gynsamt stämd för främmade personer.  Men jag skall följa dem
obemärkt.  Det känns, som om de skulle kunna ha god nytta af mig!«

De två vännerna gingo längs den mur, der sträcker sig ifrån
Konstantins palats ner till Jeni Bagtsche.  Der ligger den kyrkogård,
der var målet för deras promenad.

»Ett egendomligt möte,« menade Wallert. »Tycker du inte det också?«

»Helt visst.  Denne man gör ett betydelsefullt intryck.  Inte bara
hans gestalt är kunglig, utan man står der ovilkorligen inför
aningen, att man har att göra med en ovanlig ande.  Detta mörka öga
har verkligen en makt att tränga in i andras inre.«

»Han genomskådade oss strax.  Hvarför meddelade han oss icke sin
adress.  Hvarför sade han oss icke, hvad han är och vad han gör här?«

»Hm!  Han liknade sig vid den vandrande juden.  Kanske ha vi att
göra med en snillrik äfventyrare, med en ny upplaga af Cagliostro,
Casanova eller grefven af Saint-Germain.«

»Det intrycket gör han icke.  Å, kasta en blick på den der figuren,
som stegar fram der längs vattenledningen!  Om det inte är en
engelsman och förvisso en högst förryckt en, så låter jag mig bli
oppäten!«

Der, hvarest vattenledningen ifrån Ederne Kapussi kommer för att leda
åt vägen ifrån Rodosto, kom en lång, magerlagd gestalt.  Den var
synlig blott bakifrån, men man såg mycket tydligt, att cylinderhatt,
rock, byxor och fotbeklädnad bestodo af ett mycket iögonfallande, grå-
och svartrandigt stoff.  Med samma tyg var äfven det väldiga paraply
öfverdraget, det mannen bar på, och på ryggen hängde i en rem ett
långt rör, der snarare liknade ett gammalt muskedunder än ett
teleskop.

»Å, hur har den karlen kommit hit?« menade målaren skrattande.
»Tillåt mig presentera din kusin för dig: lord Eagle-nest!«

»Huru!  Är det han?«

»Lifs lefvande.«

»Då är det förvisso sant, hvad jag har hört om honom.  Han är galen.«

»Icke galen, men en särling.«

»Du talade om att presentera!  Vi behöfva honom ju inte alls just nu.«

»Jag vet det.  Jag föreställer honom alltså för dig endast på
afstånd.  Du får snart nog se honom öga mot öga.  Der försvinner han
bakom träden.  Vi vika deremot af åt höger för att komma till porten.«

Kyrkogården omfattar en mycket vidsträckt, betydande areal och har
flere portar, der tjena såsom in- och utgångar.  Det var igenom
hufvudingången, de inträdde.  Der stod en allvarsam turk, som
betraktade dem med misstrogna ögon.  När de gingo förbi honom, höjde
han handen och sade:

»Halt!  Jag är denne plats´ väktare.  Ären I franker?«

»Ja,« svarade målaren.  »Det ser du väl af vår klädsel.«

»Jag ser det.  Det är min pligt att varna eder.«

»För hvad då?«

»Det är egentligen emot Profetens lag, att otrogne beträda den plats,
hvarest islams bekännare emotslumrar det eviga lifvet.  Men Storherrn
har i sin oändliga godhet tillåtit, att äfven franker skola få inträda
för att se, huru de sant fromme ära sina aflidne.  Emellertid är
dervid åtskilligt eder förbjudet.«

»Godt, min vän!  Men hvad är oss förbjudet?«

»Om I viljen veta det, så måste jag säga eder det.«

»Naturligtvis!  Jag skulle tro, att vi till och med måste veta det?«

»Naturligtvis!  Men min tid är dyrbar och om jag upphäfver min stämma
för att tala till eder, så ären I förpligtade att löna min godhet med
tacksamhet.«

»Å!  Du vill ha en bakschisch?«

»Ja.«

Bakschisch betyder så mycket som drickspengar.  Det är det ord, man i
Orienten oftast får höra.  Normann tog opp ett mynt och gaf honom
det.  Det var tydligen stort nog, ty väktaren nickade belåtet och sade
dervid:

»Edert förstånd är stort och edert hjerta är fullt af insigt; derför
vill jag icke plåga eder med de talrika förordningar, dem I egentligen
måsten känna till, utan blott säga eder tvenne ting: Om I sen en
troende bedja om dagen, så gifven akt på hans andakt utan att störa
honom.  Och om I kommen till qvinnornas afdelning, så sluten edra ögon
och vänden eder bort derifrån, ty för eder äro våra qvinfolks och
döttrars skönheter ej till.  Enhvar, der syndar emot denna förordning,
han har att undergå ett strängt straff.«

Han vände sig bort.

»Det visste vi förut!« skrattade Normann.  »Det var bara för
drickspengarnes skull.  Den gode mannen anar ej, att vi äro komna just
för en af dessa förbjudna skönheters skull.  Alltså måste vi vända oss
åt nordvest.  Murgröna skall der finnas.  Det skola vi se!«

De slogo in på en väg, der ledde i angifven riktning mellan grafvarne
och cypressgrupperna.  Vid denne väg stod der en bänk --- en
sällsynthet på en orientalisk kyrkogård.  På densamma satt der en rikt
klädd turk, der mönstrade de kommande med skarp, stickande blick.

»Se på den gynnaren!« sade Wallert.  »Detta ansigte kan du lägga på
minnet.  Kanske har du en gång att måla en röfvarhöfding, en
massmördare eller öfver hufvud en förskräcklig menniska.«

»Ja, den, han har en galgfågelsfysionomi, ett verkligt
mefistofelesansigte.  Och som han ser på oss!  Just så, som sutte han
här för att öfvervaka oss.«

De gingo vidare.  De lade icke märke till, att den omnämnde under en
nöjd nickning på sitt hufvud sakta hviskade för sig sjelf:

»Den ene är det --- den blonde.  På honom passar beskrifningen
alldeles precist.  Men han kommer ej ensam.  Hvarför har han den andre
med?  Denne är kanske den målare, han delar bostad med.  Godt!  Då
skola vi alltså gripa tvenne missdådare i stället för blott en enda!«

Han reste sig ifrån bänken och följde de begge långsamt fram till en
trädgrupp, hvarunder ett antal män med argsint utseende stodo.

»Hafven I sett desse begge franker, der gingo förbi här?« frågade han.

»Ja, o herre!« svarade en.

»Den lille af dem hvar det.  I skolen gripa honom.  Om den andre
hjelper honom, så tagen äfven honom fast.  Två af eder gå till
murgrönebersåernas ingång och invänta det tecken, der är
öfverenskommet.  Så snart det är gifvet, gån I in och gripen honom.
De andre skola besätta utgångarne för det fall, att det likväl skulle
lyckas honom att undkomma ur löfsalarne.  Jag återvänder nu till min
bänk.«

Vännerna hade också kommit förbi trädgruppen.  De hade lagt märke till
männen.

»Det är polissoldater,« sade målaren.  »Det förekommer mig
besynnerligt.«

»Mig också.  Hvad vilja de här?«

»De äro i hvart fall icke der händelsevis.  De kunna omöjligt ha
för afsigt att arrestera de aflidnes själar.  Derför må man förmoda,
att det gäller en person, hvilken ännu icke är afliden.«

»Sapperment!  Månne mig?«

»Man skulle icke hålla det för möjligt.  Men mitt hjerta bankar.  Är
det en föraning eller blott följden af vårt onda samvete?  Kanske vore
det bäst att helt och hållet uppgifva äfventyret.«

»Har jag icke en tanke på!  Jag måste se henne, jag måste tala med
henne.  Jag afstår icke!«

»Der ser man!  Först virrade du på hufvudet åt mig, och nu kan jag
skaka på det åt dig --- mitt eget alltså.  Uppriktigt erkänt, så ser
jag ej heller nu någon anledning att afstå än.  Desse polisers närvaro
skall mana oss att vara dubbelt försigtiga.  Visst nog, varningen der
nere vid vattnet!  Det är ju betänkligt.«

»Skulle hon ha blifvit förhindrad, emedan man har upptäckt hennes
afsigt?«

»Bah!  Hur skulle man ha upptäckt den!«

»Kanske har hon talat om det med någon annan haremsqvinna?«

»Det vore oförsigtigt!«

»Men dock mycket möjligt.  Desse ha förrådt det.  Och nu vill man
ertappa mig in flagranti.«

»Der ligger förvisso någonting i detta antagande.  Om din aning är
riktig, så skulle din tillbedda ha funnit anledning att hemligen
låta varna dig.«

»Det synes vara så.«

»Nå, det är bäst, vi ställa in oss på det värsta fallet; inträffar det
icke, så är det desto bättre.  Antaga vi således, att desse poliser
äro här endast för din skull; då veta de alldeles säkert, hvad du vill
här.«

»Naturligtvis!«

»De skola således följa dig till det kyrkogårdshörn, hvarhän du är
kallad, för att gripa dig der.«

»Donnerwetter!  Det vore en fördömd sak.  Muhammedanen förstår intet
skoj, när det handlar om ett vackert qvinnoansigte.  Vi ha
visserligen vår ambassadör, men --- men --- hm!«

»Å, jag förmodar, att din kärlek svalnar?«

»Å nej!  Faran kan icke afskräcka mig ifrån att följa inbjudan.  Men
jag skall vara försigtig.  Vet du, Paul, man kan ju inte gripa mig
utan att först iakttaga mig ---«

»Det är visst och sant.«

»Nå, lika för lika!  Om de komma för att öfvervaka mig, så öfvervakar
du dem.  Du skall strax se, om de äro ute efter mig, och i så fall ger
du mig ett tecken.«

»Godt!  Hvari skall tecknet bestå?«

»I en hvissling.«

»Det är icke tillförlitligt.  Kanske hvissla desse gynnare också.
Öfver hufvud vet jag ju alldeles icke, om jag kan vara dig så nära, så
att jag kan varna dig med en hvissling.  Vi få först rekognoscera
platsen.  I värsta fall skola vi försvara vårt skinn så godt vi
kunna.«

»Nå, jag låter mig inte gripas.  Du vet, att jag inte fruktar några få
motståndare, fastän jag inte är byggd som en rese, och dertill har jag
knif och revolver; der --- der är det omtalade hörnet.«

De hade nått den plats, som var angifven i brefvet.  Ifrån hörnet var
den ena muren utomordentligt tätt bevuxen med murgröna.  Dess rankor
voro dragna öfver stöttor och bildade ett stort antal sammanhängande
löfsalar, hvarunder man heta dagar fann välgörande skydd emot solen.
Men hvilken af bersåerna menades?

»Det är i hvart fall inte förbjudet att kika in,« sade Normann. »Se
efter en gång, om du får syn på din engel någonstans, sedan skola vi
---«

Han hejdade sig, ty rätt framför dem uppenbarade sig en slank men
djupt inhöljd qvinnogestalt ibland det gröna löfverket.  Hon lade
handen på bröstet och trädde tillbaka igen.

»Det är hon, det är hon!« sade Wallert, strax helt begeistrad.

»Känner du igen henne då?«

»Ja, ja.«

»Å, dessa qvinnor äro hvarandra högst lika i sina säckaktiga
omhöljen!«

»Hon är det.  Det svär jag på.«

»Godt.  Gå då.  Men tag dig i akt.  Meddela henne till en början
ingenting om mig.  Vet du, här är en sådan mängd asgamar, att skriet
af en sådan inte alls väcker uppseende.  Ser jag, att poliserna äro
ute efter dig, så härmar jag denne fågels gälla skri två gånger efter
hvarandra.  Då vet du, hur du ligger till och kan undfly.«

»Men hvarhän?«

»I löfsalarnes inre, allt längs muren.  Kanske finner du dervid tid
till att draga på dig qvinnodrägten.  Byxor, mantel och qvinnoturban
--- att draga dem öfver dina frankiske kläder fordrar ju bara en
minut.  Slöjan öfver det och ingen menniska skall sträcka ut handen
efter dig.«

»Och hon --- skall jag lemna henne!«

»Bah!  Du kan ju inte bortföra henne nu på ljusan dag!  Och om man
inte finner dig hos henne, så kan man inte heller göra henne något.
Framåt alltså!  Hoppa bara friskt i, vattnet skall icke vara så djupt.
Jag väntar sedan på dig i närheten af hufvudingången.  Men nu skall
jag börja på med att vara din försyn.«

Normann återvände en kort sträcka.  Der var en graf, hvarintill der
stod en sorgeask, som hade nersänkt sina grenar ända till marken och
rundt om grafhögen.  De voro så tätt löfbevuxna, att man icke förmådde
se igenom löfverket.  Tysken sköt med händerna i sär några grenar och
lade märke till, att denna täta löfkupol bildade ett alldeles
ypperligt gömställe.  Han såg sig omkring.  Han var nu fullständigt
obemärkt och --- vips, så slank han in.

Han lade sig på den temligen insjunkna högen.  Platsen var som gjord
för hans afsigt.  Om han hjelpte till med handen, så kunde han se ut
i alla riktningar, utan att man märkte honom.

Han väntade, lifligt spänd på, huruvida en fara skulle nalkas eller
ej.  Den nalkades förvisso.

Redan efter en kort stund hörde han steg.  Han gjorde en liten öppning
emellan grenarne och blickade ut.  Der stodo två af poliserna bakom en
stor cypress.  Ifrån murgrönebersån kunde man icke se dem; men han såg
det af deras blickar och gestikulerande, att deras uppmärksamhet var
riktad åt densamme.  Den ene af dem drog en läderrem ur fickan och
stoppade den i bältet.

»Å!« tänkte Normann.  »Då är det alltså sant.  De vilja taga honom
till fånga.  Här äro två, de andre skola besätta de olika utgångarne.
Jag skall således gifva tecknet.«

Han lät asgamens skri ljuda två gånger.  Det lyckades honom så
förträffligt att efterhärma denne fågels stämma, att de begge
poliserna vredo hufvudena åt alla håll för att få syn på djuret.

Sedan Wallert hade stigit in i löfsalen, hade icke mer än fem minuter
förflutit.  Der förgingo ytterligare lika många; sedan ljöd ifrån
löfsalen en hvissling.  De begge poliserna störtade dit och in i den.

»Himmelelement!« mumlade Normann.  »Nu är jag nyfiken på, huru det
aflöper.  Hafva de honom, har det icke lyckats honom att följa min
varning!«

Han behöfde icke vänta länge, innan en qvinnogestalt visade sig under
ingången.  Slöjan var förd till sidan.  Normann såg ansigtet helt
tydligt.

»Alle Wetter!« fortfor han.  »Det är ju alldeles ingen flicka.  Det är
en gosse, i hvart fall en sådan der snöping, hvilken endast har en
flickas former.  Verkligen, man har varit ute efter Hermann.  Måtte
han ha kommit lyckligt undan.  Nu måste jag frelsa mig sjelf.
Finna de mig här, så märka de i hvart fall, att jag har tjenat till
vakt, och sedan går det mig illa.  Jag skall så der i hemlighet smyga
mig likt en indianhöfding igenom urskogen.  Men hvar äro poliserna?  I
hvart fall ha de begifvit sig iväg igenom löfsalens inre längs
muren --- samma väg, Hermann bör ha flytt längs.  Der susar den
älskliga förbi.  Kunde jag gifva henne en spark eller ett dugtigt
knytnäfsslag, så skulle det fröjda mig!«

Den förklädde gossen hade åter lagt slöjan öfver ansigtet och gick
förbi åt utgången.

Normann öfvertygade sig om, att hans gömställe nu icke var iakttaget,
och kröp ut.  Spejande åt alla håll smög han sig emellan plataner,
akacior, cypresser, sorgeaskar och allehanda buskar, hvarmed grafvarne
voro planterade, vidare för att komma så långt bort som möjligt ifrån
detta hörn.  Dervid kom han fram till en bred, öppen gång, som ej
kunde undvikas.  Han kikade försigtigt ut.  Der fick han syn på en
polis, der kom emot honom ifrån höger.  Till venster stod der en
annan, som föreföll vänta på den förste.

»Skall jag begifva mig tillbaka, så att de icke se mig?« frågade han
sig.  »Nej!  Någon gång måste jag låta mig bli sedd, och då är det
bäst, om jag gör det nu strax.  Man kan inte bevisa något emot mig och
jag behöfver således icke vara rädd.  Nu alltså, låtom oss påtaga en
from mask!«

Han blottade hufvudet och knäböjde vid den graf, hvarintill han stod.
Den låg helt nära vägkanten.  Han hörde polisens steg men låtsades,
som om han icke märkte dem.

Mannen blef stående.  Han igenkände den, han skulle söka efter, och
han var mycket förvånad öfver att se honom --- den kristne --- bedja
här vid en muhammedans graf.  Han väntade en liten stund, sedan
frågade han:

»Hvad gör du här?«

Normann vände snabbt på hufvudet, liksom vore han förskräckt, och
svarade:

»Ser du inte det?«

»Jag tror minsann, du ber!«

»Naturligtvis ber jag!«

»Men det får du icke!«

»Hvarför?«

»Den otrognes andakt skändar den troendes hvilorum.  Hvad har du öfver
hufvud taget här på kyrkogården att göra?«

»Är du kanske dess väktare?«

»Nej.  Men du ser, att jag är khavass (polis)!«

»Det ser jag; men hvad har jag att göra dermed?  Gå du din väg och jag
skall vandra min egen!«

»Det kan du göra, om det lyckas dig.  Men först skall jag taga dig med
till paschan.«

»Till hvilken pascha?«

»Det skall du få se.  Kom!«

»Skall det vara en order?«

»Ja.  Gå framför mig!  Jag har inte tid!«

»Vet du också, hvad det innebär att tvinga en franker till lydnad?
Hvad har jag gjort, så att du vågar tala till mig liksom till en
förbrytare?«

»Det må paschan säga dig.  Gå nu!«

Normann vägrade naturligtvis icke följa detta påbud.  Han blef förd
till den bänk, hvaruppå turken med bofansigtet satt --- i hvart fall
den pascha, hvarom polisen hade talat.  En smula till sidan stod
gossen, der nu hade aflagt qvinnoomhöljet.  Normann igenkände honom
strax.  När paschan fick syn på honom, drog sig hans ögonbryn dystert
ihop.

»Hvarför endast denne?« for han ut emot polisen.  »Hvar är då den
andre?«

Den tillfrågade korsade armarne öfver bröstet, bugade sig nästan ända
till marken och svarade:

»Din ovärdigaste tjenare har endast sett honom och fasttagit honom.
Mina kamrater skola ha sett och gripit också den andre.«

»Bevaka då denne, så att han icke undkommer oss!«

Polissoldaten stälde sig vid sidan om Normann.  Denne steg fram och
sade:

»Man har tvingat mig att gå hit.  Hvem är du och hvem ger dig rätt att
ålägga mig tvång?«

»Tig!« for paschan ut emot honom.

»Jag skall icke tiga, förr än jag vet, hvarför man förgriper sig på
mig!«

»Det vet du, din hund, din förförare!«

»Huru?  Skymfar du mig?  Godt, jag går, för att du inte skall bli
bestraffad för förnärmelse af en mäktig herskares undersåte.«

Han vände sig om för att gå; men polisen grep honom i armen och
paschan röt åt honom:

»Våga dig icke att undfly!  Tager du ännu ett steg, så låter jag binda
dig!«

Normann skulle till att svara men teg, när hans blick föll på en man,
han ej hade väntat sig här.  Nemligen kom lord Eagle-nest i detta
ögonblick in igenom porten och stegade, när han fick syn på målaren,
fram emot denne med långa, bråda steg likt en väldig stork.

När Wallert hade inträdt i löfsalen, hade den förmenta flickan stått
i ett hörn af densamma.  Der hängde murgrönans grenar ner i så långa
och rikliga girlander, att man kunde gömma sig fullständigt under
densamma.

»Kom häråt!« hviskade hon till honom.  »Der kan man inte upptäcka
oss.«

Han följde denna uppmaning och lät sig draga in under grenarne,
hvarest ett förtroligt halfdunkel herskade.  Hon hade fattat hans
hand.  Han höll fast om hennes fingrar, kände och såg den
brilliantring, han så väl igenkände.  Detta var alltså hon.

Och likväl öfverkom honom en egendomlig förnimmelse.  Det kändes
alldeles icke så, som man skall känna det i den älskades närhet.

»Huru skall jag tacka dig, för att du har kommit!« hviskade hon, i det
hon tryckte sig emot honom.

Detta hviskande förvånade honom.  Hvarför talade hon icke högre?  De
voro ju ensamma.  Hon behöfde ju icke just tala så högt, att man hörde
det milsvida omkring!

»Huru länge har du redan varit här?« frågade han i temligen kylig ton.

»Öfver en timme.  Mitt hjerta längtade efter dig.  Jag fruktade
nästan, att du inte skulle komma.«

»Å, det kunde du säkert påräkna.«

»Icke alla franker ha modet att utsätta sig för en sådan fara.  Du
har ju inte visat mitt bref för någon annan person?«

»För ingen.  Hvem har skrifvit det?«

»Jag sjelf.«

»Då förstår du dig alltså på frankernas skrift?«

»Man lär oss nu för tiden mycket frankiskt.  Men hvarför har du inte
kommit ensam?«

»Min vän ledsagade mig utan att veta, hvad jag  ---«

Han hejdade sig, ty just då hade Normann gifvit det öfverenskomna
tecknet.

»Hvad lyssnar du efter?« frågade hon.  »Det var en gam, der gaf hals.
Hvad skulle du säga?«

»Jag skulle säga, att vi befinna oss i fara.«

»Å nej!  Är du rädd?«

»För egen del känner jag ingen fruktan men väl för din.«

»Jag är icke rädd.«

»Men du är ju förlorad, om man finner dig här hos mig.«

»Hvem skall finna oss?«

»De khavasser, der stå utanför under träden.«

»Har du sett dem?  Å, af dem ha vi intet att frukta.«

»Jo!  Jag måste snabbt lemna dig.  Återser jag dig i muslinhandlarnes
basar?«

»Ja, men bara, om du förblifver här nu.«

»Det kan jag icke.  Mitt lif är i fara och äfven ditt.  Farväl!«

Han hade intill detta ögonblick icke sagt ett endaste kärleksfullt ord
eller gjort någon öm åtbörd.  Nu ville han bort; hon höll honom
emellertid fast med handen under kännbar ansträngning af sina krafter
och sade i enträgen ton:

»Om du har mig kär, blif då qvar!«

Hon lade sina fingrar ännu fastare omkring hans handled och sträckte
äfven fram den andra handen underifrån mantelen.  En förirrad, klar
solstråle bröt igenom murgrönan och föll på en liten hvisselpipa af
metall, den hon höll i handen.  Vid anblicken af detta föremål blef
det klart för Wallert, huru det låg till.  Han fick hvarken låta henne
hvissla eller ropa.  Hon hade lockat hit honom; han behöfde icke taga
någon hänsyn till den omständigheten, att qvinnokönet kallas det
svagare.  Han fattade hennes hand, der höll i hvisselpipan.

»Förräderska!  Det skall icke lyckas dig!«

Vid dessa ord for han med den andra handen in under ansigtsslöjan och
lade fingrarne om halsen.  En kraftig tryckning, en rossling --- hon
förlorade hållningen och sjönk ner på marken.

»En så härlig skapelse och likväl en så nedrig förräderska!« tänkte
han.

Han aflägsnade slöjan för att åtminstone snabbt få se hennes ansigte,
men for bestört tillbaka.

»Alla djeflar! En mansperson!  Å, godt, mycket godt!  Här, din
gynnare, har du en sömndryck till!«

Han slog honom med knytnäfven emot tinningen; den förklädde hade redan
åter hemtat andan och skulle till att öppna ögonen; men nu förlorade
han medvetandet.

Wallert såg sig omkring.  Grannbersån var tom; den nästa likaså.  Han
aflägsnade sig deråt.  I den fjerde eller femte löfsalen var der lika
tjock, nedhängande murgröna som i den förste.  Han gömde sig derbakom.
Man skulle mycket väl kunna gå förbi här utan att märka honom.

Han tog remmen ifrån axelen och löste opp qvinnodrägten ur den.  De
vida pösbyxorna voro fort pådragna och tillknutna nertill.  Deröfver
kommo mantelen, den turbanaktiga hufvudbeklädnaden och till sist
slöjan.  Nu lemnade han gömstället, gick blott tvärs igenom
grannbersån och steg ur denna ut i det fria.

Der stod icke långt ifrån honom en polissoldat midt i vägen men med
ansigtet bortvändt.  Snabbt kilade Wallert in emellan buskarne och
hamnade på en sidoväg, der ledde till hufvudgången.

Flyktingen uppnådde densamma och skred derifrån i opprätt, värdig
hållning långsamt fram emot porten.

Vid densamma stod väktaren tillsammans med en polis.  Ingen af de
begge fick för sig att uppehålla den qvinliga gestalten eller ens
förelägga henne något frågande ord.  Wallert kom alltså lyckligt ut
och vek så fort som möjligt af åt en närbelägen olivträdgård för att i
dess träds skydd åter aflägga dessa kläder.

Han var emellertid icke långt kommen, så framträdde lordens svart- och
grårutiga gestalt under bemälda träd.

»Wunderschön!« skrattade Wallert.  »Jag skall presentera mig för min
herr kusin, men visst nog helt annorlunda än jag förmodade för en
liten stund sedan.«

De kommo hvarandra till mötes.

»Good day, mylord --- God dag, min lord!« helsade han.

Lorden blef stående, alldeles stel af förvåning af att höra sig helsas
af en turkinna och dertill på sitt eget modersmål, engelska.

»Good day, sir!« upprepade Wallert.

»Your servant! How do you do --- Er tjenare! Hur står det till?«

Han märkte alldeles icke, huru dumt det egentligen var att uttala
dessa ord.

»Jag tackar,« svarade Wallert med falsettröst.  »Är det redan länge,
ni har varit borta ifrån London?«

»Mycket!  Hvar har ni(*) sett mig der?«

»I Paulskyrkan.«

»Vid hvilket tillfälle?«

»Ni trampade blåsbälgarne under orgelspelet.«

Den gode lorden slet opp munnen och gapade så stort, han kunde.

»Jag ---«

»Ja.«

»Ni misstager er!  Ni synes taga mig för någon annan!«

»Å nej.  Ni är lord Eagle-nest.«

»Han är jag förvisso; men blåsbälgarne har jag ännu aldrig satt i
rörelse.«

»Icke?  Jag hade trott mig kunna svära på det.«

»Men mylady, är ni engelska?«

»Nej.«

»Hvad då?«

»Jag är turkinna och skulle vilja bedja er att enlevera mig ur mitt
harem.«

»För tusan, för tusan!  Är ni ung och vacker?«

»Beggedera.«

»Jag ber, visa mig en gång ert ansigte!«

»Inte förr, än att jag får kalla eder min.  Vid första kyssen skall ni
se, att ni inte hade kunnat bortföra någon skönare.«

»Vid första kyssen?  För tusan, för tusan!  Är ni gift eller ogift?
Skall jag bortföra eder ifrån er man eller er far?«

»Min far.  Ingen man har ännu rört mig.  Ni skall bli den förste, som
får omfamna mig.«

»Verkligen? Eh? Huru? Men huru blir det med enleveringen?  Hvar bor ni
och när skall jag komma?«

»Det skall herr Normann säga er.«

»Normann?  Sapperment!  Menar ni målaren?«

»Ja.«

»Hvad! Känner ni honom?«

»Jag vet, att ni skulle bortföra en turkinna tillsammans; derför
gläder jag mig åt, att jag träffar er här.  Ni kan aftala det
nödvändiga med honom strax.  Jag väntar på er begge.«

Engelsmannen visste icke, om han var vaken eller drömde.  Der kom
honom ju enleveringen ur seraljen rent af springande till mötes.  Han
frågade:

»Strax aftala med honom?  Hvar då?«

»Der på kyrkogården, hvarest han befinner sig.  Ni skall snart få se
honom.  Säg honom, att jag skall vänta på honom der nere vid vattnet,
der, hvarest vi stego ur.  Om ni tar honom med, så kunna vi tre
tillsammans fara öfver i en kaik.«

»Hvad!  Fara öfver?  Jag också med?«

»Det förstås.«

»Hvarhän då?«

»Till min bostad.«

»För tusan, för tusan!  Om det går raskt!  Och derifrån skola vi
bortföra er?«

»Om ni skulle vilja ha godheten, ja.«

»Om jag skulle vilja ha godheten!  Nå, det behöfver ni ju inte alls
fråga om först.  Men, mitt vackra barn, då vore det ju mycket klokare,
om ni blefve hos mig nu strax!  Hvarför först tillbaka till er våning
och sedan bortföra er?«

»Nå, annars vore det ju ingen enlevering!«

Engelsmannen stirrade bestört på henne och sade sedan:

»Å, ja!  Det tänkte jag inte på!  Ni har rätt, fullständigt rätt.  Jag
vill ju enlevera er!  Men om vi begge samarbetar, jag och målaren,
hvem får er då?  Han eller jag?«

»Ni turas om.  Han en vecka och ni en vecka.«

»Fördömdt!« menade den rutige.  »Det är visst nog icke i min smak.«

»Gör ni det då smakligare --- alldeles såsom ni vill.  Ni kan ju
afhandla det med honom sjelf.«

»Godt, det passar mig bättre!  Alltså skall jag nu träffa honom på
grafplatsen för att säga, att han skall komma derhän, hvarest ni stego
ur?«

»Ja, så är det.«

»Och sedan skall ni fara öfver tillsammans med oss två, för att låta
er bortföra?«

»Mycket gerna!«

De små ögonen blixtrade af glädje igenom de väldiga, hornbågade
glasögonens linser.  Han blinkade högst förtroligt åt turkinnan och
frågade:

»Skulle man ändå inte kunna få litet i afbetalning?«

»Hvad då?«

»Nå, en omfamning ungefär.«

»Ni begär alltför mycket!«

»En handkyss.  Det är ändå anspråkslöst!«

»Ja, det passar mig bättre.«

»Således, jag ber!«

Han tog regnskärmen i vänster hand och sträckte uppfordrande fram den
högra.

»Icke så fort!  Vi måste först öfvertyga oss om, att vi äro
obemärkta!«

»Ingen fara!  Jag ser ingen.  Der är ingen menniska i närheten, inte
en själ.  Jag ber, således, er hand!«

Då räckte Wallert fram sin hand ur vecken och sade:

»Det är den första handkyss, jag får af en man.  Må den bekomma eder
väl!«

Den rutige kysste handen både två och tre gånger och sade sedan:

»Ni gör mig till den lyckligaste af dödlige.  Också jag erfar först
nu, hur en handkyss smakar.«

»Nå, huru smakar den, mylord?«

»Helt oförlikneligt!  Denna smak låter sig ej med ord beskrifva.  Huru
härligt måste då först en kyss på edra granatläppar vara!  Jag brinner
af begär att lära känna detta.«

»Så skynda er då att hemta målaren!  Ju snabbare ni nu handlar, desto
snarare kommer ni till det härliga målet.  Farväl, mylord!«

Hon vände sig om och försvann med långsam gång och sjelfmedveten
hållning in under träden.  Han hade blifvit stående och såg efter
henne, tills hon var försvunnen.

»Till det härliga målet!« upprepade han hänryckt.  »Ja, henne bortför
jag, denna och ingen annan!  Denna gång, denna hållning!  Dessa manér,
denna stämma och dessa veka små händer.  För tusan, för tusan!
Målaren Normanns härliga Tschita kan ej vara så skön som denna
turkinna!  Min måste hon bli, min, min, min!  Om än man stoppar henne
hundra gånger i en säck, kastar i hafvet och dränker, så skall jag
hemta opp henne till mig igen alla hundra gångerna!  Hvad skall
målaren säga!  Jag måste strax till honom.«

Han vände sig om emot begrafningsplatsen.  När han passerade sjelfva
ingången till densamma, fick han strax syn på den sökte och gick
direkt fram emot honom.

»Se der, master Normann,« sade han.  »Godt, att jag träffar på er!
Jag har att göra eder ett vigtigt meddelande, hvaröfver ni skall bli
förvånad!«

Han räckte fram handen emot honom, men erhöll dervid en stöt af
polissoldaten.

»Geri tschek!« påbjöd mannen.

Britten gaf målaren en häpen blick och frågade:

»Huru var det?  Gary check?  Hvad vill denne karl mig?«

»Han sade geri tschek!  Det betyder: gå tillbaka!«

»Hvad!  Det låter ju rakt af, liksom ville man här befalla mig
någonting!«

»Så är det också.  Det är en polis.«

»Hvad har jag med polisen att göra?«

»Å, å!  Jag är fången.«

»Ni?  Icke möjligt!  Hvarför?«

De hade talat engelska.(*) Paschan hade tigande åhört dem.  Nu sade
han till lorden och förvisso på engelska om än med brutet uttal:

»Hvad har ni med min fånge att göra?«

»Angår det er?«

»Ja.  Det är jag, som för befälet här.  Hvem är ni?«

»Jag är lord Eagle-nest.  Förstådt?«

»Förstådt, ja!   Men det angår mig lika litet, som ni har någonting
med polisen att göra.  Aflägsna eder!«

»Åhå!  Talar man så med en pär af Storbritannien och Irland!  Jag
skall veta att skaffa mig upprättelse och --- å, hvem är det?«

Dörrarna till vaktstugan hade hade öppnats och Steinbach kom ut.  Han
kunde redan ha befunnit sig i dess inre en längre tid och derifrån
iakttagit händelseförloppet.  Han kom fram, nickade vänligt åt målaren
och vände sig sedan frågande till paschan:

»Hvarför är mannen fången?«

»Hvad angår det dig?«

»Kanske mer än dig!«

»Allah 'l Allah!  Känner du mig?«

»Ja, du är Ibrahim Pascha, Melek Paschas son.«

»Så skall du veta, att man har att åtlyda mig.«

»Dina tjenare ha att åtlyda dig, men eljest ingen annan menniska!«

»Det vågar du säga mig?  Hvem är du?«

»Känner du inte mig?«

»Nej.«

»Så hör mitt namn!«

Han böjde sig ner emot den sittande och hviskade honom någonting i
örat.  Paschan reste sig strax ifrån bänken.  Hans ansigte lade sig i
höfliga veck; han gjorde en bugning och sade:

»Ursäkta, att jag ännu icke har haft lyckan att få se ditt ansigte!
Jag har i dag låtit gifva mig en afdelning poliser för att bestraffa
en skymf, mitt hus skulle vederfaras.

Den hemlighetsfulle tysken log honom öfverlägset opp i ansigtet och
frågade:

»Hvilken skymf menar du?«

»Man skulle förföra min älsklingsqvinna.«

»Hvem skulle göra det?  Denne man?«

Dervid pekade han på Normann.

»Nej, det var inte han, utan hans vän.«

»Inte han?  Och likväl har du låtit gripa honom?«

»Han är hitkommen i sällskap med denne.  Denne är medskyldig.«

»Kan du bevisa det?«

»Jag svär på det!«

»Hvar är hans vän?«

»Vi söka efter honom.«

»Och hvar är din qvinna?«

»Der hemma i haremet.«

»Jag trodde, man hade tänkt förföra henne!«

»Ja, det skulle man.«

»Hvar då?  Här?«

»Ja.«

»Och hon är icke här?  Hon kom icke?«

»Nej.  Hon vet intet derom.«

»Å!  Man skulle förföra henne; men hon vet intet derom och har inte
alls kommit!  Hvar har du dina tankar?  Om hon ej är här, kan hon icke
ha blifvit förförd och således kan ej heller någon menniska gripas
af polisen.«

Paschan hade icke väntat sig ett sådant argument.  Han drog ihop
ögonbrynen och lade pannan i veck.  Vreden rörde på sig inom honom.

»Denne mans vän heter Wallert,« sade han.  »Han talade med min qvinna
der ute i Sötvattnens dal.  Jag erfor detta och i hennes ställe skref
jag honom ett bref för att få hit honom.  Han kom. Jag påtog denne
slaf qvinnokläder; han skulle hållas för att vara qvinnan.  Wallert
gömde sig med honom i bersån.  Det hade han gjort, äfven om det
verkligen hade varit min qvinna.  Jag söker honom och skall gripa
honom.  Han skall få sitt straff!«

»Ja, den skyldige måste straffas.  Men det är inte han, utan du.«

»Jag?  Vid Profeten, det får ingen säga mig!«

Han hade lagt sin hand på bältet.  Steinbachs ansigte blef nu
allvarligare och denne sade:

»Tag handen ifrån bältet!  Det kan jag icke tåla.  Du säger, att
Wallert skulle förföra din qvinna; det är icke sant, det är omöjligt,
då hon inte alls har varit här.  Du har deremot velat förföra honom
för att förderfva honom.  Du lockade hit honom, alltså är det du, der
har gjort dig förjent af straff.  Du har ännu ej sett mitt ansigte.
Det brukar vara mildt och vänligt.  Förorsaka icke, att det lägger sig
i vredgade veck.  Jag vill icke ge dig någon order, men jag råder dig
att gå hem och tänka på något klokare än på det att störta oskyldiga
främlingar i förderfvet.  Kom, Normann.  Kom, lord Eagle-nest!  Vi
ha icke längre här att göra.«

Han vände sig skarpt om och gick ut igenom porten.  Den qvarblifvande
paschan knöt näfvarne och brummade några ord efter honom, hvilka icke
läto som välsignelser.

När de tre hade kommit utanför porten, blef Steinbach stående och
frågade leende målaren:

»Nå, hade jag inte rätt, när jag sade, att ni mycket snart skulle
behöfva min hjelp?«

»Hvem kunde ana det!«

»Att ni befunno er i fara?  Det var ju mycket lätt att ana.«

»Det var inte det, jag menade, utan att ni kunde hjelpa oss här.«

»Ja så!  Nå, jag gläder mig öfver, att jag kom på tanken att följa
efter er.  Tro mig: den, der kommer i Ibrahim Paschas händer, han har
all orsak att klaga.  Var ni glad att ha sluppit undan så!«

»Men Wallert!  Han befinner sig ännu på begrafningsplatsen!«

»Nej.  Han är redan borta.«

»Å, tack gode Gud!  Har ni sett honom?«

»Ja.  Säg honom, att jag kände igen honom på stöfletterna.  Jag stod i
väktarens bostad, när han undkom igenom porten.  Han vågade mycket.
Har han meddelat eder allt?«

»Ja, allt.«

»Visste han, om hvems hustru det handlade?«

»Nej.  Han trodde, hon var flicka.«

»Det är hon också.  Paschan har ännu ej fått röra henne.  Der
föreligga mycket egendomliga förhållanden, hvaröfver jag icke vill
tala.  Hvar har han sett henne?«

Normann berättade i all korthet, hvad han hade erfarit af vännen.
Steinbach nickade då och sade:

»Hennes namn känner han således icke?«

»Nej.«

»Han skall få veta det.  Hon heter Zykyma.  Det torde på tyska betyda
Oleanderblomma.«

»Månne man kunde få reda på, hvar denne Ibrahim Pascha bor?«

»Hvarför eller hvartill?«

»Bara så, intet särskildt!«

»Bah!  Era tankar äro lätta att gissa.  Ni önskar veta, hvar han bor,
för att erfara, hvar hon kan finnas.  Men dervid skulle ni kunna
missräkna er.  Hon bor nemligen icke hos honom.«

»Å ve!«

»Raka motsatsen till å ve!  Och då jag intresserar mig för er, så
skall jag beskrifva den plats för er, der hon uppehåller sig.  Känner
ni kanske till judekyrkogården på hinsidan om stadsdelen Khaladschi
Oghli?«

»Ja.«

»Der äro två vattendrag, som förena sig för att sedan flyta ut i
hamnen.  I sjelfva den vinkel, hvilken bildas genom deras förening,
står ett midt i en trädgård beläget hus.  Der håller paschan den
värdefullaste delen af sitt harem fördold.«

»Och äfven denna Zykyma?«

»Ja.  Men tänk icke på något umgänge med henne eller än mindre ett
bortförande.  Trädgårdens murar äro oöfverstigliga och vetta på två
sidor åt vattnet.  För öfrigt håller paschan mycket sträng vakt.  Jag
varnar er!«

»Tack!  Men, herr Steinbach, hur vet ni allt detta?«

»Af en ren tillfällighet.«

»Å nej.  Ni är en annan, än ni synes vara!«

»Tror ni det? Hm!«

»När jag ser, att en pascha lyder er, så måste han väl ändå stå under
er.«

»Detta kan ju vara ett felslut.«

»Åhå!« menade då lorden.  »Mig, en lord af Gamla England, behandlade
denne hundturk som en åkersork.  Men så snart ni kom, så gaf han med
sig.  Ni är ingen vexelkarl eller möllarelärling utan någonting helt
annat.  Nämnde ni inte mitt namn tidigare?«

»Jo.«

»Hvarifrån känner ni mig?«

»Jag har haft nöjet att se eder i London.«

»Hvar?  Hos hvem?«

Steinbach ryckte på axlarne och svarade:

»Kanske skola vi tala härom senare någon gång.  Men nu måste jag taga
afsked.  Det skymmer kraftigt och i denna trakt bryter natten in
snabbt.  God natt alltså, mina herrar.  Helsa herr Wallert ifrån mig!«

Han vände sig skarpt om och vek raskt af rundt nästa grafplatshörn.

»En hemlighetsfull man!« sade målaren.

»Jag skall taga reda på hemligheten!  Så han har alltså sett mig
också!  Kanske också vid blåsbälgarne i Paulskyrkan.«

»Hur kommer ni in på desse bälgar?«

»Emedan tidigare --- ä, Sapperment, herr Normann, någonting har händt
mig, hvaröfver ni skall glädja eder!«

»Säg mig först, hur ni har kommit hit till kyrkogården, mylord!«

»Nå, på dessa mina ben!«

»Det visste jag redan utan ert svar!«

»Nå ja.  Ni vet, att jag har någonting för afsigt, jag menar
naturligtvis enleveringen.  Då har jag hört, att de turkiska damerna
gärna besöka sina kyrkogårdar, att de till och med fira sina
sammankomster och sqvallersällskap der.  Till följd deraf kom jag hit
för att se mig omkring, hvilken jag skulle kunna bortföra.«

»Så, så!  Er möda var förstås förgäfves?«

»Åhå!  Hvad tror ni om mig!«

Han stälde sig i en pose och tog på sig en min, sådan en romersk
triumfator skulle kunnat anlägga.

»Alltså fann ni ändå något?« frågade målaren klentroget.

»Ja.«

»Hvar?«

»Der, till höger, under träden.«

»Der hade jag velat lyssna!«

»Ja visst!  Då hade ni fått höra ert blåa underverk.  Vi äro nemligen
eniga.«

»Hvilka äro dessa vi?«

»Nå, vem annars än jag och hon.«

»Hon?  En qvinna?«

»Nej.«

»Således en man?«

»Sapperment!  Gör inga dumma vitsar!  Med en qvinna förstår jag ett
gift subjekt af qvinligt kön.  Det är emellertid den ifrågavarande
icke; hon är ogift, en flicka.«

»Hoppla!« menade målaren, för hvilken det icke ville synas riktigt
troligt, att lorden hade gjort en sådan bekantskap här.

»Tviflar ni kanhända?«

»Å nej!  Har ni sett henne?«

»Herregud!  Jag måtte väl se henne, när jag talar med henne och
öfverenskommer med henne, att jag skall enlevera henne.«

»Ja så!  Var hon vacker?«

»Den rena Venus, om än jag inte har sett hennes ansigte.«

»Inte det?  Och likväl vet ni, att hon är en Venus?«

»Ja.  Jag fick kyssa henne på handen.«

»Då har ni visst nog avancerat mycket snabbt.  Vet ni namnet?«

»Nej.«

»Bostaden?«

»Inte det heller.«

»Jag trodde, ni tänkte bortföra henne!«

»Naturligtvis!«

»Då måste ni ju veta, hvar hon bor!«

»Det är sant; hittills vet jag det icke; men hon skall föra oss dit
nu.«

»Oss?  Hvem är det?«

»Det är naturligtvis vi, ni och jag.«

»Ja så!  Hon tänker leda oss till sin våning?«

»Ja; hon har lofvat mig det.«

»Hvar skall vi då träffa henne?«

»Der, hvarest ni stego ur.  Hon skall vänta der.«

Nu började en aning gry i målarens hufvud.  Han satte opp ett högst
spändt ansigte och frågade:

»Hur kom ni till att tala med henne?«

»Hon kom ifrån begrafningsplatsen och gick åt olivträden.  Jag mötte
henne och då helsade hon mig på engelska.  Jag frågade henne, om hon
kände igen mig, och då påstod hon, att hon hade sett mig i
Paulskyrkan, der jag under orgelspelet trampade blåsbälgarne.«

Nu kunde Normann icke hålla sig längre.  Han brast ut i ett högljudt,
hjertligt skratt.  Det förargade engelsmannen.  Han stötte vredgadt
med paraplyet emot marken och frågade:

»Hvad grinar ni åt?  Jag tycker inte, att en enlevering är något
löjligt.  Man riskerar ändå alltid dervid ett stycke af sitt skinn!«

»Alltid!  Således har ni kysst henne på hand?«

»Ja.  Och hvilken liten hand!  Hon var en riktig, äkta turkinna.  Det
såg jag på det, att hon inte hade något begrepp om ett verkligt,
ordentligt äktenskap.  Hon föreslog mig, att vi två, nemligen ni och
jag, skulle dela henne mellan oss, efter att vi hade bortfört henne.
Hvar och en skulle ha henne åtta dagar åt gången såsom hustru.«

Normann brast ånyo ut i ett högljudt skratt.

»Ja, nu kan ni grina,« menade lorden; »deremot har jag intet, ty det
förekommer mig ohyggligt skojigt.  Men jag har sannerligen glömt
hufvudsaken.  Hon uppdrog nemligen åt mig, att er vän --- å, denne
tysk, som verkar vara en pascha, sade ju också, att er vän hade
aflägsnat sig!«

»Ja; vi träffa honom vid vattnet.  Kom med!«

När de kommo ned till stranden, höll der en kaik, hvari Wallert satt
och väntade.  Hans ögon skeno lustigt opp, när han fick syn på
engelsmannen.  Normann förestälde de tvenne för hvarandra.  Lorden tog
tysken i noga betraktande och sade sedan:

»Underbart!  I mitt galleri har jag porträttet af en slägting, som ni
liknar precis.  Men jag ber, herr Normann, kaiktschin tänker ju redan
bege sig åstad!«

»Skall han inte det?«

»Nej.  Ni vet ju, hvem vi vänta på.«

Wallert ansträngde sig att uppvisa en obesvärad min och frågade:


(slut på andra afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 3.

-- 

(*) Ni: här användes i tyska texten »Sie«, ehuru samtalet säges
utspinna sig på engelska, så att tilltalet borde vara »Ihr« på det
vis, som för öfrigt mest brukas i denna roman.  Vi bibehålla dock
förlagans inkonseqvens här.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 002 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).