Dervischen kände på slavinnans armar, skuldror och barm; han tog ett grepp om midjan, lät visa sig hennes tänder --- kort och gott behandlade han henne alldeles såsom en vara, vilken man ogenerat kan undersöka. Hon hade blivit blek, mycket blek, dock vågade hon inte vara olydig; men när han vände sig bort ifrån henne, utnyttjade hon detta strax till att fly ur rummet.
free web hosting | free website | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (003) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden3.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 3

»Skall någon mer fara med öfver?«

»Ja, en dam,« svarade lorden mycket allvarligt.

»Det vore intressant!  Ni menar naturligtvis en vesterländsk dam?«

»Nej, en turkinna, som vi skola enlevera i afton.«

»Å, är det hon!  Der kom nemligen ett beslöjadt fruntimmer hit och
sade mig, att lord Eagle-nest skulle komma och vänta på henne här.
Jag skulle säga honom, att enleveringen vore omöjlig i dag.«

»Å ve!  Angaf hon ingen annan tid?«

»Nej.«

»Ingen adress heller?  Sitt namn, sin bostad?«

»Nej.«

»Det var som tusan!  Så oförsigtigt af henne!  Hur kan jag bortföra
henne, när jag inte vet, hvem hon är och hvar hon bor!  Nu sitter hon
bedröfvad i sitt harem och kommer inte ut!  Skada, stor skada!  Det
var en skönhet, en stor, en pikant skönhet.  Hennes små händer doftade
så egendomligt, till hälften af cigarr och till hälften af ricinolja
med en droppe bergamottessens.  Det var mycket lofvande, ty
cigarrdoften tyder på en fast karakter och ricinoljedoften på ett
mjukt, elastiskt sinnelag.  Der går den skönaste fröjd till botten för
en.«

Han sänkte hufvudet och skakade det långsamt och missmodigt hit och
dit.

När de hade stigit ur på motsatta stranden och slogo in på vägen till
sin våning, slank den unga menniska förbi dem, hvilken hade varnat
Wallert.  Normann kände strax igen honom och grep honom fast i armen.

»Halt!« sade han.  »Du har kommit undan en gång, men det skall du inte
göra andra gången.«

Den ifrågavarande kunde kanske vara nitton år gammal.  Han förde sig
--- såsom tidigare sagt --- likt en vanlig arbetare; likväl gaf han
intryck af, att detta vore en förklädnad.  Han log vänligt men
sjelfmedvetet emot målaren och frågade honom:

»Tänker du qvarhålla mig?«

»Ja.«

»Det skall du icke kunna, om jag inte vill det!«

»Du medger ändå att ha talat med denne herre der hänne i dag?«

»Ja.«

»Hvem var det, der hade sändt dig?«

»Det får jag inte säga.«

»Här, tag detta!«

Normann drog ett guldmynt ur fickan och räckte honom det; turken
ryggade emellertid tillbaka och sade:

»Herre, förolämpa icke min själ!  Jag tar ingen bakschisch.  Jag gör,
hvad min herskarinna befaller; men jag gör det, för att hon vill, och
icke för penningar.«

Då räckte Wallert honom handen och sade:

»Det är rättsinnadt af dig.  Nu igenkänner jag dig.  Det var du, der
var med i Sötvattnens dal, när ditt anspann skyggade?«

»Ja, det var jag.  Du hejdade de rasande tjurarne och räddade min
herskarinna ur stor fara.  Hon visade dig handen och jag tackar dig
också!«

»Får du tala med mig om henne?«

»Nej.«

»Har hon förbjudit dig det?«

»Hon bjöd mig att varna dig; men hon befalde mig att ingenting mer
göra.«

»Hur kunde hon låta varna mig?  Visste hon om det spratt,  man ville
spela mig?«

»Jag kan och får ingenting säga.«

»Ej heller hennes namn?«

»Nej.«

»Hvar hon bor?«

»Det skall du aldrig erfara.«

Då rodnade Wallerts kinder.  Just det retade hans motstånd.

»Jag skall likväl få reda på det!« sade han.

»Du skall aldrig mer höra af henne.  Hon vill det så!«

Då sade Normann till budbäraren:

»Låt mig säga dig något, min vän!  Om du kommer till Zykyma, så helsa
henne ifrån --- --- ---«

»Allah!  Du vet namnet!« utropade turken.

»Ja, jag känner det.  Säg henne, att vi gå ut att gå till judarnes
kyrkogård och skola vara vid muren.«

»Vid Profeten!  Gören det icke!  Det skulle kunna kosta eder lifvet
och äfven några andra menniskors!«

»Tänker du förråda oss?«

»Då skulle jag äfven förråda min herskarinna och det gör jag icke.«

»Då ha vi intet att oroa oss för.  Hör, hvad jag säger dig!  Man
lockade oss i en fälla.  Jag måste få veta, huru det kunde ske.  Det
viker jag icke ifrån.  Vi skola alltså visa oss der ut vid vattnet om
aftonen.  Hvad du tänker göra, det är din sak; vi skola ock veta att
handla.«

»Du känner icke min herre.  Han är grym.  Han skulle icke skona er, om
han märkte, att I smögen rundt omkring hans hus.«

»Han ville skada oss.  Vi skola ej heller skona honom, om han hamnar i
våra händer.  Det är, hvad jag har att säga dig.  Kanske lyckas det
att tala med din herskarinna.«

»Det är omöjligt.  Vattnet är djupt och bredt; murarne äro höga;
dörrarna äro stadiga och väktarne skola aldrig öppna dem.«

»Inte ens med guldets nyckel?«

»Nej.  De frukta sin herres stränghet.  Han skulle låta dem försvinna
ur de lefvandes land.«

»Får du tala med din herskarinna?«

»Nej, ty jag är ingen eunuck; men emellanåt får jag i hemlighet se
hennes ansigtes sol och höra hennes blida stämma.  Hon har räddat mig
till lifvet och jag åhör numera endast hennes önskningar för att
uppfylla desamma.«

»Du är god och trogen.  Gå hem i Allahs namn.  Vi skola åter ses.«

»Icke snarare, än min herskarinna vill!«

»Säg henne, att min vän skall våga lifvet för att få se henne och tala
med henne.  Hon må göra, hvad hon håller för godt, men han skall höra
på sitt hjertas röst.«

Budbäraren aflägsnade sig, vikande af in på en sidogränd; de tre gingo
till de begge vännernas våning.  Väl ankomna dit, såg sig lorden
omkring, men Wallert frågade Normann:

»Jag är å det gladaste öfverraskad, att du känner till det namn och
den bostad, jag så fruktlöst har efterforskat.  Hvarifrån har du fått
veta dem?«

Normann meddelade honom sitt samtal med Steinbach; detta förhöjde det
intryck, denne hade gjort på vännerna.

»Men nu skulle jag bara vilja veta, hvem det var, du talade med i
muslinhandlarnes basar,« sade målaren.

»Väl icke med henne!«

»Du menar med den gynnaren, der i dag visade sig såsom fruntimmer?«

»I hvart fall.  Hvem kan i detta förbannade omhölje skilja en qvinlig
kropp ifrån en manlig?«

»Men solitären!  Diamantringen!  Hon bar den och han hade den också,
såsom du säger.«

»Det är det, der är gåtan.  Men jag skall lösa den.  Jag säger dig,
att jag skall göra dina ord sanna, du må ha sagt dem på allvar
eller skämt.  I afton går jag ut, om det så bara är för att
rekognoscera.«

»Rekognoscera?« frågade engelsmannen.  »Dumheter!  Ingen menniska får
för sig att rekognoscera!«

»Hvad då?«

»Rekognoscerande är för litet.  Ut måste hon, ut, hon må vilja det
eller ej.«

»Om hon inte vill, förblir hon just der inne!« skrattade målaren.

»Åhå!  Jag vill ha en enlevering!  Jag vill ha henne, och jag
vill ordna henne så glänsande, så att de störste tonsättare skola slås
om att få komponera en opera öfver det.  Sedan uppträder jag i egen
person på scenen.  Jag sjunger hjeltetenoren och hon sjunger
förlofningsdiskanten eller bröllopssopranen med alla möjliga löpningar
och drillar.  Man skall lära mig känna och äfven henne, om hon
nemligen är skön nog för att visa sig vid min sida!«

De begge vännerna instämde hjertligt skrattande i hans goda humör.
Emellertid menade målaren mycket snart åter allvarligt:

»Det är framför allt nödvändigt, att du ransakar dig sjelf, käre
Hermann.  Har anblicken af henne endast öfvergående påverkat dig, så
vore det ju löjligt att företaga sig några galna vågstycken.  Är
emellertid det intryck, hon gjorde, ett djupare, ett varaktigt, så är
jag den siste att smäda dig för det.  Jag har ju här också erfarit,
hvad kärlek är, och är beredd att gå med dig igenom vått och torrt.«

»Ja, jag också,« inföll lorden.  »Jag går till och med mycket hellre
igenom vått än igenom torrt med er.  Jag vet inte heller, hvad kärlek
är; jag har lärt känna den här och derför rifver jag ner allt, der
ställer sig i vägen för mig.«

»Har ni lärt känna kärleken här?« frågade Normann.  »Här i
Konstantinopel?«

»Ja.  Der utanför begrafningsplatsen, under olivträden.  När jag
kysste hennes söta lilla hand, då for en sådan stöt igenom min själ,
en sådan stöt, just som om jag med knappen på en ridpiska --- --- ---«

Han hejdade sig midt i sin förklaring.  Hans mun förblef vidöppen och
hans ögon voro med ett obeskrifligt uttryck riktade på Wallerts hand.

»Vidare, vidare!« sade Normann.

»Alla tusen himlar och moln --- --- ---!« for der till sist ur
engelsmannen.

»Hvad är der?  Hur är det fatt?«

»Herr Wallert, har ni en tvillingsyster?«

»Hvarför denna fråga?«

»En tvillingsyster, der i London har varit hos blåsbälgstramparen i
Paulskyrkan och vill låta sig enleveras här i Konstantinopel?«

»Nej.«

»Icke?  Hvilken likhet!  Er hand liknar nemligen helt precist den, som
den hulda räckte mig.  Hon hade också ett sådant litet, aldrasom
käraste ärr på långfingrets ofvansida, liksom ifrån en koppa eller ett
litet sår.  Under handkyssandet fick jag se det lilla ärret mycket
noga.  Och ringen, ringen!  Också just så!«

»Ni misstager er!«

»Nej, nej!  Jag har ju mina ögon!«

»Då är det en tillfällighet.«

»På annat sätt låter det sig icke förklara.  Jag befinner mig
formligen i upprördhet.  Jag måste ge luft åt mina känslor, måste
enlevera någon, sak samma hvem.  Derför föreslår jag, att vi ger oss
iväg i kväll och försöker få denna Zykyma öfver murarne.  Hvad?«

»Inte så sangviniskt!« menade målaren.  »Sådana saker behöfva god tid
på sig och moget öfvervägande.  Vid ett bortförande är äfven hennes
samtycke nödvändigt, hvilken skall enleveras.«

»Samtycke?  Prat!  Flickan blir inte alls tillfrågad, utan fattad,
upplastad och bortskaffad.  En enlevering med samtycke är intet
hjeltedåd.«

»Å, den är äfven med samtycket nog så svår och farlig.  Hvad gör ni
med en person, der har blifvit bortförd emot sin vilja?«

»Hm!  Nå, hvad gör ni med en, der har gifvit sitt samtycke, master
Normann?«

»Gifter mig med henne naturligtvis!«

»Det kan ni ju göra med den andra också!«

»Om hon inte vill?«

»Bah!  Vi äro alla tre stiliga nog.  Jag skulle vilja se den flicka,
der icke skulle vilja ha en af oss!«

»Äfven om ni hade haft rätt, så måste vi först fråga dem, hvarom det
handlar.  Vi få icke handla oöfverlagt.«

»Det är helt sjelfklart.  Vi befinna oss ju här för att öfverlägga.
Känner ni till den plats, hvarest huset står?«

»Icke så noga, som skulle behöfvas.  På judekyrkogården har jag varit
och dervid väl också sett huset i fråga.  Men det är allt.«

»Och vattnet?  De två bäckar, der förenas vid trädgårdsmuren?  Äro de
breda?«

»Det vet jag inte.  Det är mig bara bekant, att vattendraget vid de
gamla kanonsmedjorna utmynnar i hamnen.«

»Sapperment!  Om bara vattendraget vore bredt nog!«

»Hvad vore det då?«

»Jag har kommit på en härlig tanke.  Jag låter uppelda min ångbåt; vi
föra den ända fram till egendomen, lägga till vid muren, klättra
öfver, hemta flickan och ånga sedan tillbaka någonstädes hän, hvarest
man icke skulle kunna ertappa oss.«

De två andre skrattade och Wallert menade:

»Ni föreställer er visst nog enleveringen mycket beqvämt.  Men låt oss
förblifva allvarliga.  Jag har den fasta afsigten att gå ut i dag och
åtminstone taga mig en titt på trakten.«

»Godt, jag går naturligtvis med,« sade kaptenen.  »Men vi måste dock
förbereda oss derför?«

»I hvad mån?«

»I hvad mån?  Hvilken fråga!  Om vi gå så, som vi äro här, då se vi en
bäck och en mur, öfver hvilka vi icke kunna komma, vidare ingenting.
Vi måste alltså taga något med oss, hvilket kan tjena till bro och en
stege dertill.«

»Stegen kunde ju också användas till bro.«

»Riktigt!  Alltså bara stegen!  Ifrån muren kunna vi sedan bese
trädgården och huset.«

»Mycket bra, mylord!  Vi taga alltså en stege på axlarne och trafva
med densamma igenom gatorna för att göra folk uppmärksamma på, att vi
skola bryta oss in någonstans.  Nej.  Det går icke.  Vi skola i dag
först bara rekognoscera.  Innan vi ha satt oss i förbindelse med
Zykyma, så kunna vi ju inte alls fatta något beslut.  Och för att
rekognoscera behöfs icke tre personer.  Då är det nog med en.«

»Hvad!  Jag skall kanske inte med?«

»Ju färre personer, desto mindre uppseendeväckande är saken.«

»Gerna för mig!  Men jag är kommen till Konstantinopel för att hemta
en flicka ur ett harem, och då skall ni väl ändå inte afkräfva mig,
att jag öfverlåter detta nöje å andra.  Nej, jag går med!«

»Men tänk efter!«

Han kastade åt honom en menande blick.

»Hvad skall jag betänka?«

»Ert yttre.«

»Mitt yttre?  Sakkerment, är det månne olämpligt för en enlevering?«

»Inte så.  Er gestalt --- --- ---«

»Min gestalt är lång nog för att klättra öfver murar och stiga in i
harem.«

»Er klädsel.«

»Hvad har ni emot min kostym?  Skulle jag kanske gå i trikåer eller
badbyxor?«

»Det begär ingen menniska, min bäste sir; men ni får medge, att er
kostym är alltför uppseendeväckande.  Ni skulle kunna deltaga i något
sådant endast i det fall, ni klädde er annorlunda.«

»Nå, då kläder jag mig just annorlunda.«

»Så att man inte strax igenkänner engelsmannen i er.«

»I er skulle man deremot strax igenkänna frankern.  Jag kan således
också råda er att anlägga turkisk kostym.«

»Ni har visst inte orätt.  Det är emellertid åter en grund derför, att
vi icke alla tre gå i afton.«

»Hvarför?«

»Vi måste då köpa trenne kostymer.«

»Naturligtvis!  Handlar det kanske om pengarne?«

»Vi äro inga millionärer.«

»Men jag är.  Förstådt?  Jag har sagt, att jag betalar tusen pund
sterling, om ni möjliggör en enlevering ur seraljen eller ur haremet.
Dermed är det alltså sjelfklart, att jag ikläder mig alla dervid
erforderliga utgifter.  Jag hoppas, ni äro införstådda med det?«

»Vi ha ingen grund att motarbeta eder deri.«

»Godt, der köpes således trenne kostymer; men hvad för några?«

»Enkla, helt enkla.  Vi måste kläda oss så, att vi icke väcka
någon uppmärksamhet.«

»Precis min åsigt.  Jag föreslår alltså, att vi nu strax gå till
klädbasaren för att ställa denna angelägenhet i ordning.  Sedan
begifva vi oss strax åstad till judekyrkogården.«

»Är inte er närvaro ombord af nöden under tiden?«

»Nej.  Min kapten vet, hvad han skall göra.  Jag har sagt, att jag
kommer tillbaka vid någon obestämd tidpunkt.  Helst komme jag först
då, när jag kan medtaga en turkinna.  Således, låt oss gå!«

De bröto opp.

När de stego ut ur huset, var engelsmannen den främste.  Han drog
tillbaka foten och blef stående innanför dörren.

»Djefvulen tage karlen!« brummade han.

»Hvilken karl?« frågade Normann.

»Denne dervisch.  Han står der hänne igen och glor opp på huset.«

»Då skulle jag bara vilja veta, i hvilken afsigt han iakttager oss.«

»Skola vi fråga honom?«

»Han skall akta sig för att säga det.«

»Den gynnaren skulle jag ertappa med spioneri i London!  Jag skulle
drifva paraplyet igenom lifvet på honom.  Skola vi tåla detta?«

»Hvad kunna vi göra deremot?«

»Åhå!  Jag är engelsman och har ingen lust att ha en ylande
dervisch trampande omkring på stöflarne.  Jag skulle ge honom så, att
han spärrar opp ögonen för att se, att jag inte är i närheten!  Akta
er, hvad jag skall göra!«

Dervischen stod förvisso icke här utan afsigt.  Såsom redan nämndt,
hade den engelska jagten redan på dagen tilldragit sig hans
uppmärksamhet.  Han hade ju af denna anledning icke släpt lorden ur
sigte.  I det han hade följt denne och iakttagit honom, hade han lagt
märke till, att denne hade gått till den slafhandlare, hvarhän sedan
äfven Normann, lordens ledsagare, hade begifvit sig.  Dervischen höll
det för nödvändigt att erfara, hvem Normann var och hvad han ville hos
handlaren.  Derför inträdde han hos den senare och bankade på samma
dörr, hvarigenom målaren hade blifvit insläpt.

När handlaren upptäckte honom, öppnade han strax dörren.  Dervischerna
ha rykte om sig att vara heliga och blifva --- åtminstone i de lägre
folkklasserna --- alltid behandlade med vördnad.

»Välkommen!« sade Barischa.  »Har du att öfverbringa mig en Allahs
befallning?«

»Nej.  Jag kommer i en annan angelägenhet.  Är du för närvarande rik
på sköna slafvinnor?«

»Jag har alltid de skönaste, du kan påträffa i Stambul.  Tänker du
grunda dig ett harem?«

»Nej.  Du vet, att min orden förbjuder detta.  Men jag har fått i
uppdrag af en hög herre att utsöka en slafvinna, hvaråt hans öga kan
fröjdas.  Derför kommer jag till dig.«

Detta var icke sant; men han erhöll derigenom tillfälle att tala med
gubben och se sig om i dennes hus.

»Är denne herre rik?«

»Mycket.  Han räknar alltid i guldbörsar, icke i silfverbörsar.«

»Förbjuder dig icke din orden att se ett qvinfolks ansigte?«

»Mina ögon tillhöra icke mig utan den, för hvars räkning jag betraktar
slafvinnan; det är således icke jag, som ser, utan han är det, der ser
henne.«

»Då kan du följa med mig.  Jag skall visa dig alla, der äro för
handen.«

Han fördes in i ett större rum, hvarest flickorna voro församlade.
Han betraktade dem med inre nöje men bibehöll sin allvarliga, värdiga
min.  Han hade trott sig få finna Normann här och frågade sig i det
tysta, hvar densamme väl kunde hålla hus.  Han förmodade, att der väl
voro fler flickor för handen, hos hvilka han skulle finna den sökte.
Derför sade han, när han hade betraktat samtliga slafvinnor med en
kännares blick, till handlaren:

»Är detta alla, du har?«

»Ja.«

»Det beklagar jag mycket.«

»Hvarför?«

»Den pascha, der sänder mig, har noga för mig beskrifvit, hur hon
måste vara, den han skulle köpa.  Men ibland dessa här befinner sig
ingen sådan.«

»Hur skall hon då vara?«

»Jag har icke erhållit tillåtelse att tala om min herres flicka.  Om
du inga fler flickor har, så måste jag gå.«

Handlaren tänkte efter ett ögonblick; sedan sade han:

»Är denne pascha verkligen mycket rik?«

»Mycket. Han åtnjuter en alldeles särskild nåd af Storherrn, der
öfverhopar honom med ära och dyrbarheter.«

»Är han snål?«

»Nej.  Han har en öppen hand.«

»Då skall jag säga dig, att jag förvisso har ännu en slafvinna, en
enda.  Hon är den aldra skönaste, jag någonsin har haft, och jag
tänkte erbjuda Storherrn henne.«

»Allah signe Padischan!  Men hvarför skall just han ha denna
slafvinna?  Eger han icke redan de bästa ifrån alla länder?  Skall ej
någon annan få fröjdas åt ett skönt qvinfolk?«

»Du glömmer, att Storherrn betalar aldra bäst.  Han afprutar aldrig en
para från priset.«

»Du har rätt.  Han köpslår aldrig.  Endera betalar han, hvad der
begäres, eller också betalar han alls intet.  Om slafvinnan behagar
honom och han icke ger dig priset, kan du icke stämma honom inför
kadin.  Har du ännu ej erfarit det?«

»Redan några gånger.«

»Gör då, hvad ditt förstånd bjuder dig.  Visa mig slafvinnan, så att
jag åtminstone kan se, om jag får tala med min pascha om henne.«

»Jag skall föra dig till henne.  Men vänta utanför, tills jag
återkommer; jag skall varsko henne.«

Han gick och dervischen återvände under tiden till det främre rummet.
Der befann han sig, när Normann blef tvungen att lemna den älskade.
Begge betraktade hvarandra i förbigående med icke just särskildt
vänliga blickar.  När sedan handlaren återkom, frågade dervischen:

»Köpa äfven franker slafvinnor?«

»Nej, endast Profetens anhängare ha tillåtelse att njuta
salighetens fröjder redan på denna jord.«

»Men du mottager dock otrogne hos dig!«

»Emellanåt.  De komma af olika anledningar.  Hvarför frågar du?«

»Jag såg den franker gå, der var hos dig nu.«

»Han befann sig hos den slafvinna, jag skall visa dig.«

»Har han sett henne?«

»Ja.«

»Kanske till och med obeslöjad?«

»Han måste se henne utan slöja.«

»Är det möjligt?  Har Allah beröfvat dig förståndet, så att du
prisgifver en sådan slafvinna, hvars anblick skall fröjda en pascha,
åt en sådan hunds ögon?«

»Jag vet, hvad Profeten och lagen bjuder mig; men jag måste se till,
hvad som är fördelaktigt för mina affärer.  Slafvinnan är afsedd för
Storherrn.  Han kan ej komma för att betrakta henne, och så tänkte jag
sända honom hennes afbild.  Denne franker är en målare, der
förfärdigar bilden.«

»Det är likväl en synd att tillåta honom se en Profetens dotter.«

»Säg mig, om ett djur, en hund kan se ett qvinfolk, utan att det är
en synd!«

»Det är ingen synd.«

»Nå, denne kristne är ju också bara en hund.«

»Denna ursäkt vill jag låta gälla.  Men får målaren tala med
slafvinnan?«

»Icke ett ord; jag har väktaren stående hos dem.«

»Då skall jag icke fästa något afseende vid, att en obehörigs öga har
hvilat på henne.  Visa mig henne!«

Handlaren förde in honom i det rum, hvarest Normann dessförinnan hade
befunnit sig.  Tschita satt ännu på divanen; emellertid hade hon tagit
slöjan för ansigtet.  Dervischen kunde icke se porträttet, då målaren
hade hängt för det.

»Res dig för fromhetens man och aflägsna slöjan!« påbjöd handlaren.

Tschita stälde sig opp och blottade ansigtet.  Dervischens öga föll på
henne.  Han utstötte ett högt rop och vek tillbaka.  Hans ansigte
uppvisade ett uttryck af utomordentlig öfverraskning.  Nästan föreföll
det, liksom vore han till och med förskräckt.  Det kostade honom
synbarligen en betydande ansträngning att åter uppvisa sin tidigare
likgiltighet.

Tschita rodnade.  Denne mans ansigte var henne vedervärdigt.  Hon lät
åter slöjan falla öfver sitt ansigte; men dervischen trädde snabbt
fram till henne och lyfte opp slöjan igen.

»Hvad säger du om henne?« frågade handlaren.

»Hon är så, som paschan önskar henne.  Skall du tillåta mig att pröfva
henne?«

»Gör det.«

Dervischen kände på slafvinnans armar, skuldror och barm; han tog ett
grepp om midjan, lät visa sig hennes tänder --- kort och godt
behandlade han henne alldeles såsom en vara, man ogeneradt kan
undersöka.  Hon hade blifvit blek, mycket blek; dock vågade hon icke
vara olydig; men när han vände sig ifrån henne, utnyttjade hon strax
detta till att fly ur rummet.

Dervischens mörka ögon formligen brunno.  Der glödde i dem en eld, som
måste väcka äfven handlarens uppmärksamhet.  Derför frågade denne:

»Behagade hon dig?«

»Ja.  Jag skall anbefalla paschan att köpa henne.  Hvar har du fått
henne ifrån?«

»Ifrån andra sidan Kaukasus.«

»Har du sjelf hemtat henne der?«

»Nej.  Hon inskeppades med båt till Stambul.  En af mina agenter har
inköpt henne.«

»Huru lyder hennes namn?«

»Tschita.«

»Heter hon verkligen det?«

»Annat vet jag icke.«

»Hvem är hennes fader, och hvad heter den ort, hvarest hon föddes?«

»Jag vet ingendera.  Agenten sade, att han icke fick säga mig det.«

»Besynnerligt!  Den kristne har alltså sett henne och målat hennes
afbild!  Hvar är den?«

»Här.  Den är inte riktigt färdig än, men det oaktadt utomordentligt
välliknande.«

Han aflägsnade slöjan, och dervischen betraktade porträttet.

»Ja,« menade han, »det är mycket likt henne.  Säg mig det pris, du
begär!«

»Af Storherrn skulle jag begära fem guldbörsar.«

»Han skulle antingen ge dig dem eller ingenting alls.  Jag bjuder dig
fyra börsar, dem du strax skall emottaga, utan att man afprutar en
enda piaster.«

»Har du i uppdrag att nämna denna summa för mig?«

»Nej; men jag vet, att paschan skulle betala så mycket, som jag
bjuder.«

»Han må sjelf komma.  Om han vill köpa Tschita, måste jag sjelf tala
med honom.  Han kan icke få henne ensam utan måste taga hennes moder
med i köpet.«

»Hvarför?«

»Emedan slafvinnan skulle dö utan sin mor.  Då blefve jag tvungen att
återbetala penningarne.

»Hur kan en slafvinna dö, för att hon inte har modern hos sig?«

»Tschita skulle göra det.  Jag känner henne.  Hon kan inte lefva utan
sin moder.  Hon skulle icke gå härifrån ensam.«

»Man skall tvinga henne.«

»Då dödar hon helt visst sig sjelf.  Det har hon sagt; och hvad hon
säger, det gör hon.«

»Det försvårar handelen mycket.«

»Inte så mycket, som du tror.  Der skall ju intet betalas för modern.«

»Då är hon väl gammal?«

»Inte särskildt, men väl obrukbar.  Hon är stum.«

»Det är bra.  Ett qvinfolk, der icke kan tala, har dubbelt värde.
Allah visste detta, när han skapade henne utan talförmåga.«

»Å, hon är icke född stum.  Man har utskurit tungan för henne.«

Då gick der en blixtsnabb skälfning igenom dervischens ansigte; men
han fattade sig strax igen och sade:

»Det gör man ibland der, hvarest de svarte bo.  Men denna slafvinnas
moder kan väl ändå icke vara negrinna?«

»Nej.  Hon är hvit.«

»Hvarför har man då stympat henne så?«

»Det vet jag inte.  Jag har icke kunnat erfara det.«

»Är hon för öfrigt brukbar?  Kan hon koka, steka?«

Den talandes blick var med spänning riktad på handlaren.  Denne
svarade:«

»Hon förmår tyvärr icke göra något arbete, då hon inga händer har.
Också dessa ha beröfvats henne.«

»Alla 'l Allah!  Hon måtte vara en stor förbryterska, då man har dömt
henne till ett sådant straff.  Men hennes dotter behagar mig, och så
vill jag råda paschan att behålla äfven modern.  Han skall besluta sig
att köpa begge, om du tillåter mig att visa honom taflan.«

»Vill du medtaga den?  Jag känner dig icke.«

»Skall du synda mot Allah?  Tror du, att en son af min heliga orden
skulle bestjäla dig på en tafla?«

»Det tror jag inte.  Kan jag få veta, hvilken herre det är, till
hvilken du vill medtaga den?«

»Ibrahim Pascha, son till kurden Melek Pascha.«

»Honom känner jag till.  Han är sultanens gunstling.  Du skall få
taflan.  Ali, eunucken, må bära dig den derhän, hvarest du vill ha
den, och sedan hemta mig den åter.«

Dermed var dervischens besök egentligen slut.  Han hade funnit mer här
än han hade sökt --- oändligt mer; men han glömde trots det icke, hvad
som hade fört honom hit.  Han menade i obesvärad ton:

»Profeten har förbjudit att den troende låter förfärdiga en afbild af
sin kropp och sitt ansigte.  Denna tafla måste således förintas.«

»Då måste Ibrahim Pascha betala den.  Frankern förfärdigar mig den
icke för intet.«

»Jag skall kanske tala med denne målare.  Kan du säga mig, hvar han
bor?«

»Alldeles vid sidan om torget Inger Postan i Pera.  Hans husvärd är
grek och heter Miledas.«

»Jag skall fråga efter honom.  Låt alltså eunucken komma med mig.
Kanske kommer handelen snabbt till stånd.«

Dervischen var mycket opphetsad men lät det icke märkas.  Han afstod
ifrån att tillryggalägga vägen till fots; det hade tagit mycket lång
tid.  Han tog sig vid nästa torg tvenne åsnor --- en till sig sjelf
och en för eunucken --- och red så snabbt, drifvaren kunde följa dem
till fots, öfver Perabron till Gamla Stambul, hvarest Ibrahim Pascha
hade sitt palats.

Paschan beklädde visserligen intet direkt statsembete; men hans fader
hade varit en hög dignitär.  Det hade man ej glömt; och så kom det
sig, att sonen kunde berömma sig af ett icke obetydligt inflytande i
högre kretsar.  Det var kändt, att han vid sidan om sin stora rikedom
egde ett stort antal af de skönaste qvinnor, dem man i det tysta
afundades honom.

Tyvärr kände han sig dock icke så lycklig, som man skulle hafva tänkt
sig.  Och det hade sina anledningar.  Öfver en af dessa anledningar
tänkte han just efter, när han satt ensam i sitt rum med vattenpipans
långa rör i sin hand och framför sig den gyllene kaffebrickan med den
lilla koppen af ungefär ett halft äggs storlek.

Han vardt störd.  En svart tjenare inträdde, bugade sitt hufvud nästan
ända till golfvet och inväntade nu, att hans herre skulle tala till
honom.

»Din hund!« morrade denne.  »Har jag icke sagt, att jag vill vara
ensam!  Skall jag låta piska dig!«

Till sin ursäkt nämnde slafven ett namn:

»Osman, dervischen.«

Hans herres mörka ansigte antog strax ett mindre ursinnigt uttryck.

»Hvad är der med honom?« frågade han.

»Han ber om nåden att få se ditt ansigte, Pascha.«

»Han må komma in.  Men tjuflyssna icke, din schakal, då låter jag
afskära dig öronen!«

Den svarte gick och dervischen kom.

Den senare visade på intet vis den förres ödmjukhet.  Han hade
visserligen aftagit sina gröna tofflor der ute men bugade sig icke en
tum ifrån sin stolta, upprätta hållning.  Endast då han lutade den
insvepta taflan, som han hade burit i händerna, emot väggen, måste han
bocka sig.  Men ingalunda gjorde han detta utaf underkastelse gentemot
paschan.

»Hvad har du med dig der?« frågade han.

»En öfverraskning.«

»Vet du inte, att der icke fins någon öfverraskning för den sant
troende!  Allah bestämmer menniskornas öden, och hvad han sänder, det
måste i ro och undergifvenhet emottagas.«

»Och likväl sänder Allah emellanåt en gåfva, menniskan skulle ha
hållit för omöjlig.«

»Med Allah är allt möjligt.  Säg alltså, hvad du medbringar.«

»En tafla.«

»Huru?  En tafla?  Har du blifvit kristen?«

»Nej.  En kristen har tecknat den.  Tillåter du, att jag visar dig
den, herre?«

»Se dig omkring!  Får jag här se en afbild, ett verk af en otrogen?«

Han pekade på väggarna, hvilkas himmelsblå botten var smyckad med
gyllene koranspråk.  Islam tillåter blott arabesker, ornament och
fromma ordspråk.  Bilder förbjuder den.

»Håller du mig för en otrogen anhängare af Profeten?« frågade
dervischen.  »Hvad jag har med till dig, det får du betrakta.  Jag
vill se, om der verkligen icke fins någon öfverraskning för dig.  Se
här!«

Han drog täckelset af taflan.  Paschans blick föll på porträttet.  Han
utstötte ett högljudt skri och for så hastigt opp ifrån sin kudde, att
han slungade iväg hela kaffebrickan ett långt stycke, och vattenpipans
dyrbara glasflaska krossades.

»Å himmel!  Å helvete!« framstötte han.  »Ser jag rätt?«

»Igenkänner du henne?« frågade Osman.

»Anna von Adlerhorst!«

»Hon är det icke!«

»Tig!  Det är hennes ansigte, hennes mun, hennes gyllene hår!  Hennes
ögon, de underbara stjernor, för hvilkas blick jag skulle ha gifvit
min salighet, om de hade velat lysa för mig!«

»Och likväl är det icke hon.  Det är bilden af hennes dotter.«

»Hennes dotter!  Hur är det möjligt?«

»Skulle det der tyska qvinfolket kunna se ut så nu?  Vore hon så ung
nu?«

»Nej, nej.  Du har rätt.  Men hur kan der finnas en bild af hennes
dotter här i Stambul?«

»Jag kan heller icke förklara det för mig sjelf.  Men det är likväl
säkert, att hon, hvars bild du här ser, är dotter till henne, der
föraktade din kärlek, och samtidigt dotter till den otrogne, tyske
hund, der dödade din fader.«

»Ja, så måste det vara; det kan icke vara annorlunda.  Detta kan
endast vara afbilden af en Ad --- --- en förbannad Adlerhorst.  Men
hvar är originalet?  Hvar är det?«

Dervischen afnjöt det intryck, porträttet hade framkallat.

»Nå, herre, fins der öfverraskningar?« frågade han.

»Ja, ja; detta är en, och förvisso en stor en! Svara!«

»Vill du köpa denna tafla?«

»Är den till salu?«

»Ja.«

»Då köper jag den.  Jag betalar, hvad der begäres för den --- strax,
strax!«

Han gjorde sig alls ingen möda att dölja sin upphetsning.  Han märkte
ej dervischens hånfulla blick; han såg öfver hufvud taget ingenting
--- intet förutom taflan.

»Den lär kosta fem guldbörsar.«

»Fem börsar?  Är du galen?  Det är nästan niotusen tyska
riksdaler!«(*)

»Kanske kan du också få den för fyra börsar, om du betalar strax.«

»En bild kan ju icke kosta så mycket!«

»Och likväl sade du, att du strax skulle betala, hvad der begärdes!«

»Skulle jag ha kunnat hålla ett sådant pris för möjligt?«

»Förvisso icke.  Jag kan emellertid lugna dig.  Så mycket skall
nemligen taflan kosta tillsammans med originalet.«

»Tillsammans med originalet?  Det är alltså här i Stambul?«

»Ja.«

»Menar du rent af en slafvinna?«

»En tscherkessisk slafvinna hos handlaren Barischa, hvilken du ju
känner till.«

»Hur kommer dottern till denne --- denne ---  --- såsom slafvinna till
Storherrns stad?«

»Det är en hemlighet, vi väl ännu ha att utforska.  Hon skall
säljas och dertill på köpet jemte denna tafla och sin moder.«

»Hennes moder?« frågade paschan, i det han vek ett steg tillbaka af
förvåning.  »Är Anna här?«

»Anna?« grinade dervischen på ett nästan diaboliskt sätt.  »Du kallar
henne Anna!  Var hon så mycket din väninna?«

»Nej, nej!  Men svara!«

»Ja, hon är här, stum och utan händer.«

»Å Allah!  Har du sett henne?«

»Nej.  Hon skall icke se mig förr, än att hon befinner sig i vårt
våld.  Sedan skall förskräckelsen blifva desto större.«

»Men hur har du kommit på tanken att gå till slafvinnornas
försäljare?«

»Jag följde efter en engelsman, der var hos Barischa.  Mannen såg
förskräcklig ut.  Hela hans klädedrägt bestod af fyrkantiga gråa och
svarta lappar, och han hette också Adlerhorst.«

»Huru?  En engelsman hade detta tyska namn?«

»Han hade det på engelska.  Der var en tolk, som förklarade det för
mig.  Genom detta namn blef jag uppmärksammad och följde efter honom.«

Han berättade nu hela upplefvelsen.  Paschan åhörde rapporten med
största uppmärksamhet och sade sedan i ifrig ton:

»Jag köper henne; jag köper henne naturligtvis!  Jag skall strax rida
till handlaren, fastän jag inte har tid; ty jag måste öfver till
kyrkogården --- --- å, det vet du ännu icke.  Jag måste också visa dig
en bild.«

»Huru?  Har äfven du bilder?«

»En enda.«

»Du, en troende moslem!«

»Jag behöver den blott i dag för att igenkänna mannen; sedan bränner
jag den eller låter i hemlighet lägga den i hans våning, så att han
inte märker, att den har varit borta.  Allahs försyn är underbar.  Här
är bilden; jag bär den på mig.  Känner du igen den mannen?«

»Alban von Adlerhorst!  Skickad af Djefvulen!«

»Är det han?«

»Ja.«

»Nej!«

»Jo då!  Det är han!«

»Det är icke han.  Skulle denna menniska kunna vara så ung nu?«

»Nej.  Du har rätt!  För öfrigt är han ju död.«

»Ja; han har farit ner i helvetet och till alla fördömelsens andar.
Förbannelse öfver honom!«

»Då är denne här hans son!«

»Det är det, jag också tror.  Men han bär ett annat namn.«

»Det är mycket möjligt.  Hvar är han?«

»Här i Stambul.«

»Så bevare oss Allah!«

»Han vet ju intet om oss.«

»Hur har du kommit öfver denne bild?«

»Jag har låtit stjäla mig den.  Originalet skall redan i dag sitta i
fängelse, och jag skall sörja för, att denne hund aldrig mer får se
friheten.«

»Hvarför?«

»Han har haft afsigter med mitt harem.«

»Hvad säger du?  Är det sanning?«

»Ja.  För en kort tid sedan foro några af mina qvinnor tillsammans med
sina väninnor till Sötvattnens dal.  Der skenade djuren till den vagn,
hvari Zykyma --- min älsklingsqvinna --- satt.  En franker kom dit och
höll in tjurarne.  Hon räckte honom handen till tack, den han kysste.«

»Det har en paschas qvinfolk gjort, en rättrogens, en anhängares af
Profeten?«

»Ja,« svarade paschan ursinnigt.  »Du var med, då jag köpte Zykyma.
Du har inte sett henne.  Hon är mitt harems krona; men hon är en
djefvul.  Jag får icke röra henne.«

»Det skall jag tro på, herre?«

»Det är så.  En man får icke tala om sina qvinnor; men du är min
hjelpare och förtrogne; du kan få veta det och skall tiga derom.
Zykyma har en liten dolk, hvilkens spets är förgiftad.  Dermed
afvärjer hon mig.  Aldrig i lifvet skall en man beröra henne.«

»Tag dolken ifrån henne!«

»Kan jag det?  Jag får inte våga räcka ut min hand efter densamma.
Den minsta rispa med den spetsen --- bara i huden --- räcker, för att
den drabbade på några få sekunder skall falla död till marken.  Denna
dolk kommer ifrån en ö, hvarest der lefva vilda menniskor, ännu långt
bortom landet Indien.«

»Befall då några andre att fråntaga henne vapnet!«

»Det har jag befalt; men ingen af de snöpte och ingen af tjenarinnorna
ha modet att åtlyda denna order.  Jag har låtit piska dem ---
förgäfves.  De låta sig hellre slås i hjel än att de dö af det
fruktansvärda giftet ---«

»Man må vänta, tills hon sofver!«

»Då kan ingen komma till henne.  Hon låser in sig.  Hon är en höfdings
dotter; hon har en gång varit i ryssarnes hufvudstad och har der sett
mycket, en moslems hustru egentligen icke borde ha sett.  Derför har
hon ock räckt denne främmade hund sin hand och låtit kyssa den.  Den
hunden skall störta ner i alla helveten!  Jag erfor det och blef
uppmärksam.  Hon är skön, mycket skön.  Hon kan förföra en franker.
Hon gick till muslinväfvarnes basar och sammanträffade med honom hos
en handlare.  Jag skulle ha låtit öfvervaka henne.  Hon fick inte
gå ut mer.  Men i hennes ställe skickade jag min hvite eunuck till
basaren.  Jag tänkte efter, hvarför den främmade kunde ha igenkänt
min qvinna.  Han hade blott sett hennes hand; på denna enbart kunde
han icke igenkänna henne, alltså på den ring, hon bar.  Jag fann på en
förevändning att begära den af henne och satte den på eunucken.  Det
lyckades.  Den främmade hade låtit sig öfverlista och är förledd till
ett aftaladt möte med Zykyma.  Han kommer två timmar före solnedgången
till kyrkogården Mewlewi Hane, hvarest jag skall låta gripa honom.
Poliserna äro redan der.«

»Han vederfares den rättvisa, der tillkommer honom.  Han får icke
finna någon nåd.  Men hur har du kommit öfver hans bild?«

»Jag hade befalt, att man skulle följa efter honom.  Jag ville
naturligtvis få reda på, hvar han bodde.  Jag erfor detta och mutade
värden, der i hemlighet fråntog honom bilden.  Husvärden är grek och
heter Miledas.«

»Huru?  Miledas?  Bor han kanske i närheten af Inger Bostan?«

»Ja, helt nära vid sidan om.«

»Hvilket sammanträffande!  Der bor äfven den målare, som har
förfärdigat denna tafla!«

»Allah!  Der bor en målare hos honom, det vet jag.  Han kallar sig
Wallert och målaren heter Normann; det är två tyska namn.  Månne bror
och syster veta om hvarandra?«

»Nej.«

»Hur förmodar du det?«

»Brodern skulle strax slita henne ur handlarens händer.  Vet du öfver
hufvud taget, om han sjelf vet sitt egentliga namn?«

»Han känner det men får icke nämna det.  Men tiden går.  Låt oss tala
mer om det senare.  Nu skyndar jag till handlaren för att köpa
slafvinnan.  Jag skall låta sadla hästen.  Gå du i förväg för att säga
honom, att jag kommer.«

»Skall jag förblifva der, tills du kommer?«

»Ja.  Du skall ju gifva akt på, att allt förlöper i sin ordning.
Handlaren skall skaffa ut dottern samt modern till mitt hus vid
vattnet.  Du följer efter dem obemärkt för att se, om begge blifva
riktigt aflefvererade.  Sedan ledsagar du honom hit för att vara
vitne till, att han får penningarne.  Gå nu!«

»Och taflan?«

»Den förblir här!«

Dervischen aflägsnade sig.  När han var gången, gick paschan fram till
porträttet, betraktade det en stund och mumlade sedan för sig sjelf:

»Anna von Adlerhorst!  Jag bar en himmel i hjertat.  Du skapade deraf
ett helvete.  Jag har tagit hämd, en fruktansvärd hämd.  Men slutet
på min hämd skall ännu komma: du skall blifva vitne till, huru din
dotter --- din afbild --- är min slafvinna och måste gifva mig den
kärlek, du förvägrade mig!«

Han insvepte åter taflan och gaf sedan de nödvändiga befallningarna.
En af tjenarne måste ut till huset vid bäckarne, för att man der
skulle förbereda sig på den nya slafvinnans mottagande.

När han satt af hästen hos Barischa, mottog denne honom med slaflik
underdånighet:

»Har dervischen sagt dig, hvad jag vill?« frågade han.

»Ja, o pascha.  Må ditt öga finna välbehag i den blomma, du tänker
plocka!«

»Vet hon redan om mig?«

»Icke ett ord.«

»Hon får ej heller någonting veta.  Hon skulle kanske inte åtlyda dig.
Om hon behagar mig och jag köper henne, så har du att skaffa fram
henne och hennes moder till deras bestämmelseort, hvilken dervischen
skall beskrifva för dig.  Du lockar ut dem, i det du säger till dem,
att du skall låta dem fara på spatsertur till Sötvattnens dal.  På
detta vis kringgår du alla svårigheter, de kunna göra dig.  Jag
förbjuder dig äfven att säga någon som helst annan menniska, hvem der
har köpt henne.«

»Få icke de andra slafvinnorna veta det?«

»Nej.«

»Men min eunuck skall få reda på det.«

»Också han får ingenting veta om det.  Jag befaller det!  Men nu vill
jag se henne.«

Han fördes in i det rum, hvarest målaren plägade arbeta, och eunucken
hemtade Tschita.  När paschan fick se den sköna flickan, kunde han
knapt bemästra sin hänryckning.

»Hon är skönare, tusenfalt skönare, än hennes moder var!« tänkte han.

Med den möda, han nerlade, lyckades det honom att framstå som kall.
Han virrade afvisande på hufvudet och sade, så att såväl Tschita som
äfven eunucken kunde höra det:

»Man har lofordat henne mer, än hon förtjenar.  Jag har ingen
användning för henne.«

Sedan gick han.  I det främre rummet blef han emellertid stående hos
handlaren och sade:

»Hör min vilja!  Jag ger dig fyra börsar guld för flickan och en börs
silfver för taflan, icke en para mer.  I annat fall må du försöka, om
Padischan skall betala dig.  Går du in på det?«

»När får jag guldet?«

»Strax, derefter att du har aflefvererat de tvenne qvinnorna.
Dervischen skall ledsaga dig hem till mig, hvarest pengarne redan ligga
redo.«

»Så mottag henne, herre!  Du skall aldrig få se ett qvinfolk, der är
skönare än denna flicka.«

Dermed var handelen afslutad.  Paschan öfverlemnade dervischen sin
häst och begaf sig till stranden för att i en kaik låta sätta sig
öfver till andra sidan, hvarest Wallert var tillfångatagen.  Han kom
dit redan före denne.

Den gamle flickhandlaren hade gjort en mycket god affär.  Han gladde
sig deröfver men fördolde likväl denna glädje, när han återvände till
Tschita.  Han uppvisade fastmer ett vredgadt ansigte, då han sade:

»Nu kunde du ha fått en förnäm herre och blifvit en stor paschas
herskarinna.  Men du satte opp ett sådant ansigte, att han strax blef
bortskrämd.  Är du sjuk?«

»Nej.«

»Och likväl är du sjuk.  Dina kinder äro bleka.  Har du ondt?«

»Ingenstädes.«

»Desto värre.  Om man är blek och bedröfvad utan att känna verkliga
smärtor, så är det mycket farligt.  Jag tror, du måste ha luft och
solsken.  Har du någon gång hört talas om Sötvattnens dal?«

»Hvarest qvinnorna leka?« frågade hon raskt.

»Ja, den platsen menar jag.«

»Den har jag hört om.«

»Skulle du vilja komma dit en gång?«

»Å gerna, så gerna!«

Hennes ögon strålade af förtjusning.

»Nå, då skall jag hyra en vagn.  Du skall fara dit ut.«

»I dag?  Nu, herre?«

»Ja, nu strax.«

»Allah må tacka dig!  Hvem mer skall fara med?«

»Ingen.  De andra äro icke sjuka.«

»Å, en är ju sjuk, mycket sjuk, nemligen min moder.  Vill du icke
ha den nåden att tillåta, att jag får taga henne med?«

»Jag vill göra dig en glädje men jag hoppas, att du är desto piggare,
när der åter kommer en köpare.«

Der blef naturligtvis en utomordentligt glad upphetsning.  Eunucken
gick för att beställa en araba --- en tvåhjulig, oxdragen vagn --- i
hvilken moder och dotter stego opp utan att ana, att de icke skulle
komma tillbaka igen.

Vagnens förhängen drogos hårdt till.  Ingen skulle se den dyrbara
perla, den innehöll.  Handlaren gick vid sidan om, och dervischen kom
stolt ridande på något afstånd bakom, följd af de mötandes förvånade
blickar, hvilka aldrig i sitt lif hade sett en dervisch af de ylandes
orden på en så god och dyrbart sadlad häst.

Vägen gick igenom Sankt Dimitri och Piali Pascha.  När de hade lemnat
den senare stadsdelen bakom sig, red Osman framför.  Han ville vara
den förste, der emottog moder och dotter och kunde afnjuta de begges
förskräckelse.

Paschans budbärare hade redan varit der och haremstjenarne hade gjort
allting i ordning för emottagandet.  En kort stund derpå knarrade
vagnen in igenom den öppnade porten och stannade inne på gården.

»Stig ur!« bjöd handlaren.  »Vi äro på ort och ställe.«

Hela den paschan tillhöriga jordegendomen bildade en spetsvinklig
trekant, längs hvilkens långsidor två bäckar runno, hvilka förenade
sig i den spetsiga vinkelen.  Tätt intill vattnet --- således sköljda
af detta --- höjde sig väl sex alnar höga, tjocka murar.  I den mur,
der bildade den tredje sidan och således räckte från den ena till den
andra, befann sig ingångsporten, gjord af kraftigt, jernbeslaget trä
och försedd med tunga reglar och lås.

Igenom denne port kom man in på gården och från denne in i den bygnad,
hvarbakom den trekantige trädgården låg, der var planterad med
skuggande träd och prydd med skönt blommande buskage.

På denne gård stod alltså vagnen.  De begge qvinnorna stego ur.
Tschita såg sig förvånadt omkring och sade till handlaren:

»Jag trodde, vi skulle fara till Sötvattnens dal?«

»Ja, det göra vi också,« svarade han under ett belåtet leende.

»Det kan ju inte vara här!«

»Nej.  Jag har först medtagit er hit för att föra er till några
qvinnor, som skola åka med.  Se mannen der!  Följ honom opp till
gemaken.  Han skall visa er de qvinnor, der skola åka med.  Jag väntar
här, till dess I återkommen.«

Detta lugnade flickan.  Hon nickade uppmuntrande åt sin moder och
vände sig tillsammans med henne åt dörren, hvari den omnämnde mannen
stod.

Han hade ett magert, på intet vis förtroendeingifvande ansigte, och i
hans bälte satt der en piska --- det säkra tecknet på, att han skötte
ett vigtigt embete här.  Han betraktade dem, der närmade sig, med
skarpa ögon, steg åt sidan för att släppa in dem och sade:

»Jag är paschans ställföreträdare, förvaltaren öfver detta hus.  Det
hafven I att gifva akt på!«

Det förundrade Tschita.  Hon svarade:

»Det angår inte oss.  Vi ha ingenting med dig att göra.  Hvar äro
de qvinnor, vi skola besöka?«

»Följen mig!«

Hans ansigte hade under hennes ord antagit ett skadegladt uttryck.
Han vände sig kort om och skred med dem framför sig igenom en gång,
der ledde till en innergård.  I densammes midt befann sig en af
stensäten omgifven vattenbassäng.  Gården bildades icke af murar utan
af en fyrkantig pelargång, hvarå öfvervåningen hvilade.  De med täta
trägaller försedda fönsteröppningarna bevisade, att det var här,
qvinnogemaken befunno sig.

Der befann sig icke en menniska på gården.  Mannen förde dem öfver
densamme till en smal trätrappa, der ledde oppåt.  Der öppnade han en
dörr och inträdde tillsammans med dem.  Der stod en tjock neger med
fett, svampigt ansigte och utomordentligt tjocke läppar, hvilken
bugade sig för mannen.  Den senare pekade med hela handen på honom och
sade:

»Det är Omar, från och med nu er vaktare, den I hafven att åtlyda.
Han skall anmäla för mig, om han är nöjd med er.«

Tschita såg förvånadt på honom igenom slöjans öppning.

»Vår vaktare?« frågade hon.  »Som vi ha att åtlyda?  Hör jag rätt?«

»Jag upprepar aldrig mina ord.  Om I ännu icke veten, hvad det är
fråga om, så kommer här en, der skall säga eder det.«

Han pekade på en dörr, hvarigenom i detta ögonblick dervischen
inträdde.  Han hade hört förvaltarens ord och sade till flickan:

»Såsom det förefaller, har Barischa ännu icke sagt, hvarför I befinnen
eder här?«

Hon igenkände i honom den, der samma dag hade varit hos handlaren och
stört hennes samvaro med målaren.

Hade hon redan af detta skäl ingen anledning att vara honom välvilligt
sinnad, så gjorde hans ansigtes luriga, hånfulla uttryck ett dubbelt
oangenämt intryck på henne.

»Han har sagt mig det,« svarade hon.

»Det förefaller icke så.«

»Vi skola afhemta qvinnor här för att gå till Sötvattnens dal
tillsammans med dem.«

»Då har han vilseledt er.  I skolen icke gå till vattnet utan
förblifva här.  Detta hus tillhör den mäktige Ibrahim Pascha, der har
köpt er.«

»Köpt? --- --- ---?« andades hon, i högsta grad förskräckt.

»Ja.  Det måste du dock veta.  Han hade dessförinnan varit hos dig för
att bese dig.«

»Han!  Jag behagade ju honom icke!«

»Det var ett skämt.  I skolen från och med nu bo här.«

»Å Allah!«

Hon lutade sig emot väggen för att icke störta omkull.  Detta slag kom
så oförberedt, så oanadt, att det träffade med dubbel kraft.  Hennes
moder steg snabbt fram till henne och drog henne till sig.

»Å mor, å mor!« ljöd der otröstligt.

Den tilltalade kunde icke säga ett tröstens, ett lugnande ord; tungan
felades ju henne.  Hon lät höra ett rått, oartikuleradt ljud, der väl
skulle gälla för en medlidandets ton.

Dervischen trädde fram till henne och borrade in blicken igenom den
beklagansvärdas slöjöppning, liksom ville han se tvärs igenom dessa
täta höljen och sade:

»Du gamla, du skall icke förundra dig öfver, att jag har bragt eder
hit.  Du känner ju Ibrahim Pascha, der på den tiden ännu kallades
Ibrahim Effendi.«

Hon skakade på hufvudet.

»Ljug icke!«

Hon ryste ånyo på hufvudet.

»Du ljuger.  Tillstå åtminstone, att du igenkänner mig!«

Hon gaf samma förnekande tecken.

»Å. jag förstår dig!  Du vill förkorta hämdens triumf för mig.  Du är
slug, men din slughet hjelper dig intet. Min hämd har dock lyckats.«

Och vänd till förvaltaren och negern tillfogade han:

»Detta gamla qvinfolk är fullt med ondska och lömskhet.  Gifven icke
efter för henne; skämmen ej bort henne med förhastadt öfverseende.
Låt henne smaka piskan, när hon är motspänstig!«

»Odjur!« utropade Tschita.

»Skymfa bara!« skrattade han. »Just denna vrede bevisar för mig, att
min pil träffade.  Jag skall väl inte återse er mer, ty I inträden i
haremet; men jag är öfvertygad om, att I mycket ofta skolen tänka på
mig.  Farväl, I begge!«

Han gick, och förvaltaren med honom.  Der ute klirrade reglarna
framför dörren.  De två voro inlåsta.

»Å Gud, å Gud! Å Allah!« grät Tschita, i det hon lade hufvudet till
moderns bröst.

Denna drog dottern än närmare sig med sina stympade armar.  Den svarte
öppnade emellertid en annan dörr, pekade der in och sade med en fet,
pipig röst:

»Gån!  Jag skall anvisa eder edra gemaker!«

När de icke strax hörsammade denna befallning, drog han den piska, han
hade i bältet, svängde den hotfullt och varnade:

»Lyden strax, eljest följer straffet med det samma!«

Då stapplade de två ut i den gång, hvaråt dörren ledde.  Den svarte
sköt dem vidare och vidare ända fram till ett rum, hvarest ingenting
befann sig annat än några vid väggarna liggande kuddar.

»Här hafven I att vänta, till jag för er vidare,« sade han.  »Aftagen
slöjorna.  Jag måste betrakta er, så att jag lär mig igenkänna er.«

De lydde.  När han fick se flickans sköna ansigte, drog ett oändligt
vidrigt, nästan djuriskt grin öfver hans ansigte.  Han lade handen på
hakan och sade:

»Du är vacker, mycket vacker.  Om du gerna lyder paschan och
tillvinner dig min välvilja, så skall du kanske beherska hela huset.
Aflägg nu mantelen!«

Nu vände han sig till modern.  Hennes ansigte var sönderrifvet af
koppärr.

»Hvilken kontrast!« utropade han.  »När herskaren får se dig, skall
han blifva sjuk af skräck och jag får bastonad.  Han får inte alls se
dig.  Jag måste gömma dig och skall ge dig en kammare i en annan del
af huset till bostad.  Du hör icke dit, hvarest skönheten och kärleken
herskar.  Följ mig!«

Han vände sig åt dörren.

»Håll!« sade Tschita.  »Hon är min mor!«

»Det vet jag!«

»Jag skiljer mig icke från henne!«

»Du skall lyda.  Framåt, du gamla!«

Tschita lade begge armarne om modern och ropade:

»Hon blir här eller så går jag med!«

»Du blir här och hon går!  Ser du piskan?«

»Du skall icke våga slå!«

»Jag skall slå.  Ännu är du icke paschans älsklingshustru.  Du är
ingen herskarinna utan en slafvinna, jag får tukta.  I skolen alltså
begge två få smaka piskan, om I icke lyden.  I hafven hört, hvad
dervischen sade.  Alltså må du sätta dig ner här, och framåt med den
gamla!«

Han sträckte ut handen efter modern, der emellertid vek tillbaka ifrån
honom.  Då slet han mantelen af hennes kropp, så att han bättre kunde
sigta och träffa, och måttade ett rapp med piskan.

Detta var för mycket för Tschita.  Låta misshandla hennes moder?  Nej!
En fruktansvärd vrede bemäktigade sig henne; hon kände ett oanadt mod
i sig och kastade sig öfver eunucken.

»Katta!  Försöker du bitas?«

Med dessa ord stötte han henne ifrån sig och riktade nu piskan emot
henne men kom ej till att utföra rappet, ty i dörren visade sig
hjelpen: Zykyma, der kom in med raska steg och obemärkt af honom, slet
piskan ur näfven.

»Din hund, skall du slå?« sade hon i befallande ton till honom.  »Det
skall du underlåta!  Här, smaka sjelf på den!«

Han hade vändt sig om emot henne och erhöll i detta ögonblick ett
sådant rapp öfver ansigtet, att han utstötte ett högljudt skrik af
smärta; och hållande händerna mot det träffade stället raglade han in
i väggen.  Der blef han stående utan att våga säga ett ord.

Zykyma gjorde i sin skönhet, der igenom hennes nu befallande och
hotfulla hållning ytterligare framhäfdes, ett mäktigt intryck på de
begge nödstälda.

Hon var en af dessa mörka, yppiga väsen, der endast kunna födas i
Orienten.  Såsom hon stod der, klädd helt i rödt siden, med det
upplösta, rika håret svallande ner öfver skuldrorna nästan till
golfvet, med blixtrande ögon och dock höjd piska, syntes hon vara född
till drottning.

Hennes fina näsvingar med en fläkt af rosenrödt darrade under
ögonblickets upphetsning; hennes läppar hade sakta öppnat sig för att
låta de små, smala, skinande tänderna lysa fram; och den ene,
utomordentigt nätte, i en sidentoffel naket instuckne lille foten var
hotfullt framskjuten, liksom ville den kasta sig öfver negern.

»Har han redan slagit er?« frågade hon med sin kraftiga, men ovanligt
välklingande stämma.

»Inte än; men han skulle,« svarade Tschita.

»Ären I de två nya?«

»Det vet jag inte.  Vi kommo hit för att hemta några qvinnor till en
spatsertur.  Då fingo vi höra, att Ibrahim Pascha hade köpt mig.«

»Då ären I det.  Hvarför svarar den andra icke?«

»Hon kan det ej.  Man har utskurit tungan för henne.«

»Å Allah!  Och hvad ser jag der!  Hon har inga händer!«

Ett oändligt medlidande glänste i Zykymas ögon, när hon gick fram till
den stympade, lade handen på hennes axel och dervid sade:

»Var icke rädd mer!  Du står under mitt beskydd.  Arma du!  Man har
varit grym emot dig, grymmare än panter och tiger äro.  Och denne fege
stackare ville slå dig?  Å, han skal strax få sin lön!«

Två raska steg fram till negern.  Hon måttade, och rapp efter rapp
susade och klatschade ner på honom, utan att han vågade fly eller göra
motstånd.

»Så,« sade hon sedan.  »Så skall det alltid gå dig, om du vågar
förolämpa en af dessa två med bara ett ord.  Du är hvarken man eller
qvinfolk utan bara en feg, föraktlig varelse.  Du vågar dig bara på
svaga och värnlösa, usla slafvar under en likaså usel herre.  Hvem har
befalt dig att bruka piskan emot dessa två?«

»Dervischen och förvaltaren,« jemrade han sig.

»Då skall jag tala ett allvarsord med den senare.  Säg honom, att han
skall taga sig i akt för mig.  Hvar skola dessa mina väninnor bo?«

»Der hänne på gårdens framsida.«

(slut på tredje afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 4.

-- 

(*)Riksdaler: vår öfversättning af tyska »Thaler« (tre Mark).  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 003 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).