Hon ledde henne in i ett på orientaliskt vis praktfullt inrett kvinnogemak. Bägge måste slå sig ner vid sidan om varandra på en sidendivan, medan den sköna värdinnan satte sig på en låg kudde med benen i kors under sig. Hon hade alltjämt piskan i handen. »Ni skall väl tro mig om att vara ett riktigt argt, ont väsen,« sade hon med ett roat leende, »men ni skall lära känna mig bättre. Där, som man gör männen till kvinnfolk, där måste kvinnorna bli till män. Vad är ditt namn?«
free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (004) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden4.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 4

»Nej, det medger jag icke.  De skola bo här hos mig.  De stå under
mitt beskydd.«

»Paschan har befalt det så.«

»Paschan?  Hvad angår mig hans vilja?  Du må kräla i stoftet för
honom, du ynklige mask; men jag gör det icke.  Är du beredd på hennes
mottagande?«

»Ja.  Den nya slafvinnan skall taga ett bad och utvälja sig kläder;
sedan skall paschan komma för att helsa henne välkommen.«

»Hon skall taga badet hos mig.  Hon må kläda sig och smycka sig.
Skaffa in allting till mig nu strax!«

Han tvekade.  Då höjde hon ånyo piskan.

»Lyder du eller ej?«

»Herrn skall vredgas på mig och straffa mig!«

»Det unnar jag dig!  Tag du emot bastonaden och slicka tacksamt hans
hand i gengäld!  Men skynda dig nu!«

Han smög sin kos likt en ertappad syndare.  Zykyma grep nu Tschita i
handen och sade:

»Kommen!  Jag skall föra er in till mig.  Jag innehar hela denna sida
af huset och har nog rum till öfvers för er!«

Hon ledde henne in i ett på orientaliskt vis praktfullt inredt
qvinnogemak.  Begge måste slå sig ner vid sidan om hvarandra på en
sidendivan, medans den sköna värdinnan satte sig på en låg kudde med
benen i kors under sig.  Hon hade alltjemt piskan i handen.

»I skolen väl tro mig om att vara ett riktigt argt, ondt väsen,« sade
hon med ett roadt leende, »men I skolen lära känna mig bättre.  Der,
hvarest man gör männen till qvinfolk, der måste qvinnorna blifva till
män.  Hvad är ditt namn?«

»Tschita.«

»Det betyder blomma.  Ja, en blomma är du, en skön, sött doftande
blomma.  Det är, som vore solen ofvanom dig gången bort och hade
qvarlemnat sina skönaste och varmaste strålar hos dig.  Ditt öga är
liksom himmelens, när den inga moln har.  Jag känner, att jag skall
ha dig kär.  Vi äro nu ensamma.  Negern skall rota omkring i
kläderna och förbruka mycken tid på att utvälja det passande.  Ingen
menniska hör oss.  Derför skola vi meddela hvarandra, hvad det är
nödvändigt för oss att veta.  Har du redan haft en herre?«

»Nej.«

»Har du sett paschan?«

»Ja.  Han var hos handlaren för att bese mig.«

»Fann du då behag i honom?«

»Å nej!  Jag --- jag --- jag --- hatar honom!«

Hon framstötte detta med plötslig lidelse, medans hennes ögon fyldes
med tårar.

»Har han förolämpat dig?«

»Nej; men --- men ---«

Hon hejdade sig rodnande.  Hvad hon hade velat säga, det finge hon ju
ej uttala.  Zykyma höll sina mörka ögon pröfvande riktade på Tschita
och sade sedan med ett segervisst leende:

»Jag har sett dig först för några minuter sedan, och de ord, vi ha
talat, äro blott få, men jag känner dig likväl redan.  Tänker du vara
uppriktig emot mig?«

»Å, gerna!«

»Du älskar?«

Tschita såg opp, tvekade att svara, slog sedan händerna för ansigtet
och brast ut i ett hjerteskärande snyftande.  Det var hennes enda
svar.

Den stumma lade de stympade armarne om henne och drog henne till sig;
också hennes ögon fyldes med tårar.

Zykyma frågade nu icke vidare.  Hon gnagde på underläppen med de små
tänderna, liksom hade äfven hon en smärta att bita bort.  Plötsligt
for hon opp ifrån sin sittplats och steg fram till gallerverket för
att länge och ljudlöst blicka ut i den tysta, ensliga trädgården,
hvaröfver redan skymningens slöjor begynte sänka sig.

Sedan vände hon sig åter in emot rummet, slog med piskan igenom
luften, liksom försökte hon träffa någon person, och sade:

»O Allah, jag vredgas på dig, fastän jag är blott en af dina
skapelser!  Hvarför låter du så många, många olyckliga födas!  Du är
icke så god, som det står i böckerna!«

Hon slängde piskan i hörnet, satte sig vid sidan om Tschita på
divanen, grep hennes händer och bad i kärleksfullt hviskande ton:

»Säg mig, att du vill vara min väninna, min syster!«

»Skall jag det, då?«

»Ja, det skall du.  Jag önskar det, jag ber dig derom!  Har du ännu
icke varit i något harem?«

»Aldrig.«

»Då vet du icke, hvad ett harem är.  Ett harem är ett helvete för det
qvinfolk, der bär ett hjerta i barmen.  I haremet herskar den
eländigaste träldom, i haremet gapar den fruktansvärdaste död,
eländet, olyckan, jemmern grinar emot dig ur alla vinklar och krokar.
I haremet herskar en man, den din kropp tillhör, medans din själ
suktar efter frihet.  I haremet --- å, hvad skall jag säga!  Det kan
ju icke sägas.  Men när Profeten talade om helvetets grader, kände han
ännu icke fördömelsens aldra fasansfullaste djup.  Dess djupaste krok
heter --- harem.«

Hon tystnade.  Hennes barm böljade och hennes andedrägt blef hörbar.

»Är du också olycklig?« frågade Tschita.

»Olycklig och eländig som ingen annan.  Men jag är icke gjord för
stillsamt fördragande, till undergifvet lidande.  Jag sträfvar emot,
jag värjer mig, jag försvarar mig.  Man har sålt mig, schackrat bort
mig; men jag har ändå förblifvit herskarinna.  Jag herskar här, jag är
herskarinna och alla de eländige slafvarne darra för mig.  Det skall
så vara och förblifva, till dess ---«

Hon bragte sin mun nära Tschitas öra och fortfor med lägre röst:

»Tills jag är fri.  Jag stannar icke här.«

»Å Gud!  Tänker du fly?«

»Ja.  Jag säger det till dig.  Och förråd mig nu!«

»Förråda?  Nej, å nej!  Tag mig med, å, tag mig med!  Ja, låt oss vara
väninnor, systrar!  Jag är så olycklig, så jag skulle vilja dö!«

»Dö?  Nej, det skola vi icke.  Mitt lif har dykt ner i elände, men det
är dock alltför dyrbart, för att jag inte skulle vilja försvara det.
Hvar är du född?«

»Det vet jag icke.«

»Huru?  Du vet det icke?  Det kan jag inte tro på.«

»Det är likväl så.  Jag har aldrig känt mitt hemland.«

»Hvarifrån är du kommen till Stambul?«

»Ifrån hinsidan hafvet.«

»Hvilket haf?  Der fins haf med olika namn.«

»Det vet jag ej.  Jag bodde med min mor i en liten by.  Vi hade inte
alltid varit der.  En dyster, sträng man gaf oss att äta och dricka.
Sedan kom der ett skepp och bragte oss hit.«

»Kunde du inte erfara af din mor, hvar I tidigare haden varit?«

»Nej.  Hon kan icke tala.«

»Ej heller skrifva?«

»Det kan hon.  Hon visade mig en gång, att hon ville skrifva.  Hon
hade i hemlighet tagit papper af den man, vi bodde hos, och en
blyertspenna.  Denna måste jag binda fast vid hennes högra arm, och
sedan skref hon.«

»Hvad?«

»Det vet jag inte.  Man har icke lärt mig läsa och skrifva; men jag
såg, att hennes skrift var en annan än den, jag dittills hade sett.
Mannen öfverraskade oss; han såg skriften, sönderref den och slog mor
så, att hon länge var sjuk.  Sedan denna tid har hon inte skrifvit
mer.«

»Hvad hette den by, hvarest I bodden?«

»Det vet jag inte.«

»Och mannen?«

»Det vet jag inte heller.  Jag måste kalla honom Herre.«

»Då lät man dig väl inte tala med någon menniska?«

»Icke med någon.  Jag fick endast tala med mannens gamla mor och hon
besvarade mig aldrig en fråga.  Hon var lika grym som han.«

»Arma, arma väninna!  Lärde man dig bedja?«

»Ja.«

»Till hvem?«

»Till Allah.«

»Då är du alltså muhammedanska.  Ber du ofta?«

»Mycket ofta, och min mor likaså.  Men hon vill icke tåla, att jag
dertill tager bönekulorna.«

»Å!  Verkligen?  Hm!  Vänder hon sitt ansigte åt Mekka, när hon ber?«

»Nej.  Hon ber åt alla håll.«

»Allah!  Din mor är kristen!«

Tschita vardt förskräckt.  Hon visste icke af annat, än att den
kristne var ett till fördömelse bestämdt väsen.

»Hvad säger du?« frågade hon full af rädsla.  »En kristen?  Allah
bevare oss för det.«

»Bekymra dig icke!  Du känner hvarken vår tro eller frankernas.
Frankernas Gud är visare, godare och barmhertigare än Allah, den vi
tillbedja.  Gå ut på gatan och se på de kristne, huru stolt och gladt
de komma gående.  Se de ut, som vore de bestämda för helvetet?«

Tschita tänkte på målaren.

»Du har rätt,« svarade hon. »Jag känner en franker, som --- som ---
som ---«

Hon stammade.  Hon hade nästan talat om honom!

»Hvad var der med honom?«

»Han var --- var --- inte heller fördömd.«

Zykyma grep med begge händerna den nya väninnans vackra lilla hufvud,
såg henne forskande in i de blåa ögonen och sade sedan:

»Tschita, du älskar en franker!«

Den tillfrågade slog i stället för svar armarne om henne och gömde det
glödande ansigtet i hennes skuldra.

»Är det så?« hviskade Zykyma ömt.

»Ja,« flämtade Tschita.  Och beslutsammare lade hon till:  »Nu säger
jag det samma, liksom tidigare du:  Förråd mig nu!«

»Och jag svarar liksom du:  Nej, nej!  Hör, vad jag skall säga dig.
Äfven jag känner en franker.«

»Å Allah!  Älskar du honom?«

»Min hela själ är hans egendom.  Alla mina tankar flyga till honom.
Nu vet du, att jag inte skall förråda dig.  Men säg det för Guds skull
icke till någon annan!«

»Äro der ännu flera andra här?«

»Ja.  De äro fega, falska, ondsinta och sqvalleraktiga.  De längta
efter en blick ifrån paschan, liksom grässtrået längtar efter en
droppe.  De erbjuda honom sin skönhet för en usel gåfvas skull.  De
äro inga qvinnor, inga menniskor, de ha inga själar, inga hjertan.
De äro blott kroppar --- kroppar!  Om de anade vår hemlighet, skulle
de förråda oss och vi vore förlorade.«

»Äro de icke dina väninnor?«

»Nej.  De hata mig.«

»Hvarför?  Har du förolämpat dem?«

»Jag talar icke med dem och kan alltså icke förolämpa dem.  Men jag
har gjort något, det en haremsinvånarinna aldrig förlåter.«

»Hvad?«

»Jag har eröfrat herskarens hjerta.«

»Å, han älskar dig?«

»Ja, han älskar mig --- icke så, som han älskar de andra, utan mer,
vida mer.  Jag vet inte, om jag är skönare än dem; men det vet jag,
att han skulle sälja dem alla eller bortskänka dem, om jag då skulle
tillhöra honom på detta vilkor.«

»Är du icke hans qvinfolk?«

»Nej.«

»Måste du icke åtlyda honom?«

»Han har rätt att fordra lydnad af mig.  Men skulle du åtlyda honom?«

Denna fråga hade Tschita icke väntat sig.  Det var öfver hufvud taget
ett ting, hvaröfver hon alldeles icke hade tänkt efter.  Hon hade
lefvat så ensamt, så öfvergifvet, att hon alldeles icke kände lifvet.
Hon hade blott vetat, att hon skulle säljas för att tillhöra den, der
betalade priset.  Hvad detta tillhörande hade att betyda, derom hade
hon ej haft någon aning.  Hon var ännu barn, ännu kroppsligen och
själsligen ren, en jungfru i detta ords skarpaste betydelse.

»Måste jag icke lyda?« frågade hon.

»Vet du då, hvad han skall kräfva af dig?«

»Hvad är det?«

»Barn, barn!  Du är så ovetande, liksom vore du född först nu.  Han
begär, att du skall omfamna honom.«

»Å nej!« sade Tschita förskräckt.

»Att du till och med kysser honom!«

»Aldrig, aldrig!«

»Ser du!  Du tänker alltså icke åtlyda honom!«

»Jag skall aldrig kyssa honom!«

»Men om han tvingar dig att göra det?«

»Hellre dör jag!«

»Det är rätt!  Men du behöfver inte bekymra dig.  Du står under mitt
beskydd.  Han skall icke våga att ens beröra ett hår på ditt hufvud.«

»Har du då makt öfver honom?«

»Ja.  Han fruktar mig.  Hvarför, det skall du mycket snart erfara.
Men vet din mor om, att du har sett frankern och älskar honom?«

»Ja.  Jag har sagt henne det.«

»Vardt hon vred?«

»Å nej.  Hon var helt hänryckt.«

»Då trodde jag rätt.  Se noga på!«

Hon vände sig till modern och frågade:

»Icke sant, du är en kristen?«

Den tillfrågade hade naturligtvis hört hvartenda ord af samtalet.
Hennes ansigte uppvisade ett uttryck af obeskriflig spänning och
hennes ögon glänste af ett djupt själsuppror.  Hon kände en formlig
ångest öfver, huruvida Zykyma skulle vara skarpsinnig nog.  Nu, vid
denna fråga, nickade hon hastigt samt flere gånger och lät igenom
bekräftande ljud förstå sin glädje öfver att ändtligen kunna meddela
sig.

»Är du född kristen?« frågade Zykyma vidare.

Modern nickade.

»I hvilket land?  På hvilken ort?«

Hon pekade under liflig rörelse vesterut.

»Å, hon är född i frankernas land.  Hon gläder sig öfver, att hon kan
säga mig det.  Hon kan icke tala och ej heller skrifva vår skrift, men
jag skall likväl erfara allt af henne.  Allt, hvad vi vilja veta.  Men
dermed måste vi ännu vänta något.  Vi måste först tala om det
nödvändigaste.  Hvar har du sett din franker?«

»Hos handlaren Barischa.«

»Så han har sett dig?  Med blottadt ansigte?«

»Ja.«

»Har han gifvit dig ett tecken på, att han älskar dig?«

»Å, än mer, ännu mycket mer.«

Hon tog sig modet att förtälja den nya väninnan allt.  Också modern
hörde denna tillståelse.

»Du arma, kära!« menade Zykyma, när berättelsen var till ända.  »Då
skall han alltså icke återse dig, när han återkommer i morgon!«

»Gud, hvad skall han göra?«

»Han skall efterforska och söka men icke finna dig.«

»Då dör jag af grämelse.  Kanske skall Ali --- eunucken --- säga
honom, hvem der har köpt mig.«

»Det är möjligt, att ej heller Ali vet.  Paschan är klok och
dervischen ännu klokare.  Men det skall icke hjelpa dem.  Målaren
skall likväl erfara, hvar du befinner dig.«

»Hvem skall säga honom det?«

»Derom skola vi språka senare.  Men det är nödvändigt att veta, hvad
han heter och hvar han bor.  Har han nämnt sitt namn för dig?«

»Ja.  Detta namn har en främmad klang.  Jag hade möda med att lägga
det på minnet.  Han heter Paul Normann.  Paul är hans namn och Normann
heter hans slägt.«

»Det är så hos frankerna, att de ha tvenne namn: ett för personen och
ett för familjen.  Men hvar bor målaren?«

»Det har jag icke frågat honom.«

»Det var illa!  Det skulle du icke ha glömt!«

»Jag trodde ändock, att jag skulle återse honom.«

»Nå, vi skola likväl veta att finna honom.  Handlaren vet
naturligtvis, hvar han bor.  Hos honom gäller det alltså att förfråga
sig.«

»Men hvem skall fråga honom?«

Zykyma skulle till att svara, men då hördes steg utanför.  Eunucken
kom, ledsagad av flere gossar, der alla buro på de föremål, som voro
afsedda för Tschita.

Nu tog det förtroliga samtalet naturligtvis slut.  Man afstod
visserligen ifrån badet men icke från toaletten.  Der voro drägter af
tyger, hvars dyrbarhet tjusade hjertat, och dertill smycken, sådana
blott bäras i harem.  Qvinnogemakens invånarinnor äro afskurna från
omverlden.  De komma icke eller åtminstone i mycket ringa beröring med
lifvet.  De ha uppgiften att behaga sin herre och tillbringa sin tid
med syselsättningar, der ha afseende på denna uppgift.

Der var medbragt en vaslampa, då aftonen under tiden hade instält sig.
Vid den lilla flammans sken begynte de två flickorna utvälja de för
Tschita lämpliga föremålen.

Den snöpte hade åter måst aflägsna sig tillsammans med sina gossar.

Äfven modern deltog i denna syselsättning.  Der var ju ingen annan
för henne.  Hennes önskningar och afsigter måste visst nog vara
inriktade på någonting helt annat.

Tschita hade påtagit ett par qvinnobyxor af ljusrödt siden, deröfver
en guldsmyckad liten jacka af samma tyg.  Zykyma fäste ett af
venetianska guldsekiner sammanfogadt smycke i håret och lade henne en
likadan kedja om den skimrande halsen.  Sedan tog hon några steg
bakåt, betraktade henne och sade sedan:

»Huru skön du är!  Mycket, mycket skönare än jag!«

»Å nej!« svarade Tschita rodnande.  »Den skönaste af oss tvenne är
du!«

»Det får du inte tro!  Jag är icke afundsjuk på dig.  Jag gläder mig
desto mer åt de härliga gåfvor, Allah har förlänat dig.  Du skall
förskaffa paschan många bekymmer.«

»Hur så?«

»Ju större den skatt är, man eger, desto mer vakar man öfver den.  När
han ser dig, skall han blifva förtrollad.«

»Han må hellre icke alls se på mig!«

»Det skall han till och med mycket snart göra.«

»Men ändå inte redan i dag, väl?«

»I hvart fall redan i dag.  Han skall komma, så snart han är
återkommen ifrån begrafningsplatsen.«

»Är han på begrafningsplatsen?«

»Ja.  Han tänker --- men, det skall jag berätta dig senare.  Jag
gläder mig åt de lidanden, du skall förorsaka honom.«

»Jag skall intet förorsaka honom, hvarken fröjder eller lidanden.  Han
må alls icke bekymra sig om mig!«

»Barn --- ja, du är ett barn, ett kärt, skönt, litet barn, der
alldeles intet anar, hvarför och hvartill det lefver.  Oss qvinnor är
en gåfva förlänad, sådan ingen annan dyrbarare fins: den gåfva, att
taga mannens hjerta till fånga för all tid, för hela lifvet.  Vi kunna
erbjuda mannen de största saligheter men äfven bereda honom ett
helvete.  Paschan skall, när han ser dig så, glöda af begär efter
denna salighet, men han skall blott känna plåga.  Han skall hungra och
törsta efter dig liksom --- lyssna!«

Det hade låtit likt ett svagt fågelrop nere i trädgården.  Tonen
upprepades.

»Å, han är här!  Allah vare tack!« sade Zykyma.

»Hvem?«

»Du skall få se honom.  Jag inviger dig nu i en hemlighet, der kan
kosta mig lifvet.  Men du skall icke förråda mig, då den skall bringa
äfven dig stor nytta.  Vänta!«

Hon bar lampan in i sidogemaket, för att der skulle vara mörkt här hos
dem.  Sedan aflägsnade hon gallerverket af trä från fönstret och
släpte ner ett snöre, hvarmed hon drog opp en temligen stark lina.

»Hvad gör du?«

»Jag får besök.«

»Hvem kommer?«

»Min förtrogne.«

»Gud!  En man?«

»En gosse, eller snarare en yngling, som skall hjelpa oss att lemna
denna plats.«

»Om man ertappar honom!«

»Å, han är mycket klok.  Han skall ej låta sig gripas.  Han har i
förväg öfvertygat sig om, att ingen tjuflyssnare är till städes.«

De hade under dessa ord fäst linans ena ände vid en jernkrok, hvari
gallret hvilade, och gaf sedan tecken.  Några ögonblick senare visade
sig den omnämnde i fönsteröppningen och kom inklättrande.

»Äro vi säkra?« frågade hon.

»Ja, herskarinna,« svarade han.  »Allah!  Men du är ju icke ensam!«

»Oroa dig inte.  Dessa två väninnor skola icke förråda dig.  Jag har i
det tysta utstått svår ångest.  Är han fången?«

»Nej.«

»Räddad således?  Allah vare lof och tack!  Lyckades det dig då att
varna honom?«

»Ja, men inte så, som jag ville.  Jag hade velat tala längre med
honom; men der befunno sig ytterligare två hos honom, så att jag intet
mer kunde säga, förutom att han skulle taga sig i akt.«

»Men vet du säkert, att han är räddad?«

»Ja.  Jag har talat med honom efteråt.  Der var åter en annan hos
honom, en franker i en kostym, sådan jag ännu aldrig har sett någon.
De tre talade om dig.  Jag skall säga dig, att de komma hit i afton.«

»Huru?  Förstår jag rätt?  Hit?  Då veta de, hvar jag befinner mig?«

»Ja.«

»Å!  Du har afslöjat det!«

»Nej, herskarinna!  Jag har intet ord sagt; det förefaller, som om de
ha erfarit det på grafplatsen.«

»Hvilka äro de, der voro hos honom?«

»Det vet jag inte; jag kunde ju inte fråga.«

»Nej; men du skulle ha öfvervakat dem.«

»Det var omöjligt.  Jag såg dervischen komma, hvilken icke fick se mig
tillsammans med honom, och aflägsnade mig.«

»Ditt budskap förskaffar mig bekymmer.  Han skall komma, icke ensam,
utan tillsammans med de andre?«

»Ja.  Jag bad dem att icke göra det, men de befalde mig säga dig, att
du kunde göra, hvad dig behagar, men äfven de skola handla efter eget
godtfinnande.«

»Det är oförsigtigt, i högsta grad oförsigtigt.  De skola förderfva
sig sjelfva och mig dertill!«

»Skall jag varna dem?«

»Det har du ju redan gjort!«

»Ja, men de hörde inte på mig.  Men om du vill, så väntar jag, tills
de komma.«

»Huru tänker du komma ut till dem?«

»Å, det är icke svårt.  Förvaltaren är en hård och grym men ingen klok
man.  Jag skall finna en förevändning för att få komma ut.  Hvad skall
jag säga dem, när jag träffar dem?«

Hon tänkte efter några ögonblick och svarade sedan:

»Säg honom, att han skall komma i morgon vid midnatt --- alldeles
ensam.  Jag vet visserligen inte på hvilket vis, det skall blifva
honom möjligt att komma öfver vattnet och muren i trädgårdshörnet, men
jag skall invänta honom der.  Gick dervischen endast af en händelse
derhän, hvarest I befunnen er?

»Nej.  Jag iakttog honom.  Han stälde sig i närheten af frankerns
bostad.«

»Då öfvervakar han honom?«

»Ja.«

»Varna frankern!  För stunden har jag intet annat budskap för dig.
Tag dig i akt, så att du icke blir upptäckt!«

»Äfven om man grepe mig, så skulle jag icke förråda dig, o
herskarinna.  Du vet, att mitt lif tillhör dig, att jag gerna skulle
gifva det för dig.«

»Det vet jag.  Du är en god och trogen bundsförvandt, Allah skall
gifva mig tillfälle att tacka dig för det.«

Hon gaf honom handen, hvaremot han full af innerlig värme tryckte sina
läppar.  Sedan svingade han sig åter ner i trädgården.  Hon lossade
linan, kastade ner den efter honom och tillslöt sedan åter
fönsteröppningen med gallret.

»Det är ett stort vågstycke!« sade Tschita.  »Om man upptäcker er i
färd med det, måsten I begge dö.«

»Å, jag skulle icke låta mig döda så lätt.  Jag skulle värna mitt
lif,« svarade Zykyma, i det hon åter hemtade lampan.

»Du?  Emot män?«

»Ja.  Jag fruktar dem icke.«

»Hur skulle dina krafter kunna räcka emot dem?«

»Har du icke sett, att jag piskade negern, utan att han vågade sig på
något motstånd?  Ingen menniska har ännu vågat beröra mig med en
fingertopp.  Jag har en räddare, en talisman.  Här är den.«

Hon grep i det breda sidenskärpet, der låg slaget omkring hennes fulla
och ändock så slanka midja, och drog fram en liten dolk.  Det sirliga
vapnet hade en fin, tveeggad klinga och ett fäste, der såg ut att
bestå af massivt guld och bar en stor, dyrbar perla upptill.

»En dolk!« sade Tschita.  »Tror du, man skall bryda sig om detta lilla
vapen?«

»Å, säkert!  Se, jag håller klingan opp emot ljuset.  Ser du, att
spetsen har en något mörkare färg?«

»Ja.«

»Den är förgiftad.«

»Å!  Det är väl farligt?«

»Mycket.  Den menniska, jag ger en helt liten rispa i handen, sjunker
efter några få ögonblick död ner inför mig.  Hon är räddningslöst
förlorad.  Man vet det.  Jag behöfver blott gripa efter denna dolk, så
fly alla för mig.«

»Har du bevisat dem, att den verkligen är så farlig?«

»Ja.  Jag stack en hund med den så, att han knapt kände något.  På tre
eller fyra sekunder sträckte han ut sina lemmar till mina fötter och
var död.«

»Då är vapnet dig af mycket stort värde.  Håll hårdt i det, så att man
icke skall taga det ifrån dig!«

»Det har man försökt; det skall emellertid icke lyckas någon
menniska.  Den förblir i min besittning.  Den är mig kär icke blott
på grund af giftet, ty den är ett dyrbart minne af --- --- honom.«

»Honom?  Du menar frankern?«

»Ja.«

»Å, har han skänkt dig dolken?«

»Han har gifvit mig den.  Han hade fått den i det fjerran Indien i
gåfva af en furste.  Jag skulle försvara denna dolk såsom mitt eget
lif.«

Då hörde de utifrån eunuckens hasande steg.  Han steg fram under
dörröppningen och sade:

»Paschan kommer.  Han befinner sig redan framför huset.  Han skall
vilja se den nya.  Gör dig således färdig att emottaga honom!«

Ibrahim Pascha kom ifrån begrafningsplatsen.  Fänget hade misslyckats
honom, och derför befann han sig i en mycket misslynt stämning.  Det
märkte förvaltaren strax, hvilken emottog honom framför ingången.

»Har man hemtat den nya slafvinnan? förhörde sig hans herre.

»Hon är kommen tillsammans med sin mor, o herre.«

»Hvar bor hon?«

»I de utrymmen, du har anvisat henne.«

Det var nu visst nog ej sant.  Eunucken hade ännu icke funnit mod att
anmäla, hvad som hade vederfarits honom genom Zykyma.

Till följd deraf begaf sig paschan till andra sidan af första
våningen.  Den svarte kom der gående emot honom, svettande af ångest.

»Öppna!« påbjöd paschan.

»Icke här, o herre,« sade slafven.  »Hon är der hänne hos Zykyma.«

»Hos den der?  Hvem har befalt det?«

»Zykyma.«

»Å!  Din hund, hvem är herre och herskare här --- jag eller denna
tscherkessiska?!«

»Du, o herre.  Men hon trädde fram, när jag kom med den nya slafvinnan
och jag måste lyda henne.«

»Henne alltså, men inte mig!  Derför skall du nu --- --- hit med din
piska!«

»Nåd, herre!  Piskan är borta.«

»Borta? Hvarhän?«

»Zykyma har den.«

»Zykyma och åter denna Zykyma!  Hur kan du till och med gifva henne
piskan!«

»Hon slet den ifrån mig och slog mig dermed!«

»Din fege hund!  Du skall efteråt få tjugu rapp på fotsulorna för
det!«

Tjugu slag på de nakna fotsulorna, det var ett utomordentligt
smärtsamt straff.

»Nåd, nåd, o herre!« bad eunucken och föll strax på knä.  »Skall jag
låta henne förgifta mig!  Hon har ju dolken!«

»Tag den då ifrån henne!«

»Det kan ingen!«

»Emedan I alla ären fege hundar!  Huruvida jag efterskänker dig
straffet, det skall ankomma på den nya.  Hur har hon fogat sig i sin
belägenhet?«

»Först grät hon.«

»Och sedan?«

»Sedan var hon vid godt lynne.  Jag hörde henne tala mycket högt och
muntert med Zykyma.  Hon befinner sig i det gula gemaket.«

»Är hon vänlig, så är det tur för dig, eljest måste du uthärda
slagen.  Kom ihåg det!«

Han begaf sig till det angifna gemaket.  Han befann sig i
utomordentlig spänning öfver, huru den sköna flickan skulle mottaga
honom.

När han inträdde till henne, låg hon ledigt utgjuten på divanen.
Lampskenet belyste hennes mjuka, härliga figur.  Han drog igen dörren
bakom sig och sköt för regeln för att icke blifva störd vid den
afsedda kärleksscenen.  Stannande vid dörren betraktade han henne en
stund.

Zykyma hade haft rätt.  Han kände sig förtrollad.  Han hade
visserligen sett denna klart lysande flickgestalt redan hos handlaren
men endast ett kort ögonblick.  Och nu var hon ändå helt annorlunda
klädd än på dagen.  Nu --- i detta ögonblick --- var han strax och
fast besluten att utvälja henne till sin älsklingshustru.

»Tschita!« sade han.

»Herre!« svarade hon enkelt.

Hon hade vid hans inträdande på intet sätt höjt sig ur sin hvilande
ställning.  Hon förblef äfven nu lugnt liggande, alldeles som om hon
ingen som helst hänsyn hade att taga till honom, eller alldeles som om
hon visste, att hon vore aldra skönast i denna ställning.

»Jag helsar dig välkommen!« fortfor han.

»Jag dig också.«

»Verkligen?«

»Måste jag icke det?  Det är du, der är herskaren, husets herre.«

»Men jag önskar, att du icke skall helsa mig välkommen såsom herskare.«

»Såsom hvad, då?«

»Såsom den, du älskar.«

»Jag älskar icke.«

»Men du skall älska!«

»Kanske.  Der är ännu godt om tid!«

»Tror du det?  Nej, der är icke godt om tid.«

»Å, men visst.  Jag är ful.«

»Nej.  Du är tvärtemot skön, skön som paradisets jungfrur.«

»Du sade sjelf, att jag icke vore skön nog.«

»Det sade jag af ett godt skäl.  Men här kan jag tillstå för dig, att
jag ännu aldrig har funnit ett så härligt qvinfolk, som du är.  Jag
sätter mig hos dig och skall befalla alla mina tjenare att betrakta
dig som herskarinna öfver detta hus.  Hvar önskan skall uppfyllas dig,
och man skall bemöda sig att utläsa alla dina tankar ur dina ögon.
Kom, räck mig din hand!«

Han hade stigit fram, satt sig vid sidan om henne och skulle nu fatta
hennes hand.  Men då for hon opp och vek tillbaka ifrån honom bort
till divanens ände.

»Huru?  Flyr du ifrån mig?« frågade han.  »Hvarför?«

»Du vill ha kärlek och jag har ingen.«

»Den skall infinna sig.«

»Till dig?  Aldrig någonsin.«

»Å!  Hatar du mig kanske?«

»Ja.«

»Vid Profetens skägg, du är uppriktig!«

»Jag håller det icke för nödvändigt att ljuga för dig!«

»Förvägrar du mig all kärlek?«

»Ja.«

»Å, du är icke blott uppriktig utan till och med modig.  Vet du, att
jag har köpt dig?«

»Ja.«

»Att du är min egendom?«

»Nej.«

»Jag har betalat för dig, följaktligen tillhör du mig!«

Han talade lugnt och utan upphetsning.  Det sätt, hvarmed hon afvisade
honom, roade honom och gjorde honom icke ens vred.  Detta sköna, ännu
helt och hållet barnsliga väsens motstånd utöfvade endast en lockande
retning på honom.  Han lofvade sig af henne en högst angenäm
förändring af det eviga, dagliga enahanda.

»Du misstager dig,« svarade hon.  »Att du har betalat pengar, det är
icke på långa vägar skäl för, att jag också skulle tillhöra dig nu.
Så var det förr.«

»Hur så?«

»Nu har Storherrn förbjudit slafveriet.  Jag är fri.«

»Dåraktiga! Jag hör, att du har talat med Zykyma.  Det är alldeles de
samma ord, jag har hört ur hennes mun.  Låt dig icke förledas af
henne!  Jag har velat hennes lycka; men hon var ej klok nog att
mottaga den af mig.  Nu kan hon få förbli slafvinna, för att tjena
den, jag skänker all min ömhet.  Mitt hjerta tillhör nu blott dig.
Vill du blifva min sultana?«

»Nej.«

»Skämta icke.«

»Jag skämtar ej.  Jag säger dig mina tankar!«

Nu lade han pannan i veck och hostade otåligt för sig sjelf.  Han
började ändock förargas.

»Jag varnar dig för att försöka vara klok.  Det är bättre att
frivilligt gifva, hvad man eljest tvunget måste gifva.«

»Å, ingen kan tvinga mig att älska dig.«

»Nej; men jag kan tvinga dig att uppfylla mina önskningar!«

»Aldrig.«

»Hvad skulle du då göra?«

»Jag försvarar mig!«

»Månne du har en dolk!  Det är löjligt.  Lilla vän, jag hoppas, du
hittills endast har talat på skämt.  Kom här och kyss mig.«

Han sträckte ut armarne efter henne.  Då for hon opp ifrån divanen och
flydde ända till motsatta väggen.

»Hellre dö!« sade hon.

»Är du galen!  Du tillhör mig och har att lyda mig!  Kom här, hit, vid
sidan om mig!«

Hon blef stående.

»Vet, att jag har rätt och makt att bestraffa olydnad.  Jag skulle
kunna hemta dig hit; men det strider emot min värdighet.  För att
bringa dig till lydnad har jag mina tjenare.  Hvad du nu försmår,
skall du då enträget bedja om.  Jag erbjuder dig således min kärlek,
mitt hela hjerta.  Du skall bli min qvinna, mina söners moder.  Du
skall herska öfver mig, och jag skall vara intet mer än den öfverste
af dina tjenare.  Men din kärlek vill jag i gengäld ha i utbyte.
Jag säger dig ännu en gång:  Kom, var min sultana!«

»Aldrig!«

»Hvarför icke?«

»Jag hatar dig.  Du har intet godt öga och intet godt samvete.  Den,
som får se ditt ansigte, han vänder sig bort ifrån dig.  Välj dig en
annan sultana!«

»Tycker du?  Du är en mask i min hand och likväl vågar du sätta dig
opp emot mig!  Jag trodde, det var ett barnsligt, lynnigt trots; men
nu inser jag, att Zykyma har undervisat dig.  Jag skall sörja derför,
att denna onda sådd icke bär mer frukt.  Försmår du mig?  Godt, du
skall senare hålla det för den största nåd att få öfverösa mig med
ömheter.  Du kallar mig en ond menniska; det måste jag straffa, och
straffet skall du strax få.«

Han gick till dörren och öppnade den.  Utanför stod eunucken och
väntade på sin herskares order.  Han gaf honom en vink att komma in
och befalde sedan:

»För ner denna slafvinna till prygelbänken och låt gifva henne fem
rapp på hvardera nakna fotsulan --- men så, att sulan spricker!«

Den tjocke förvred sitt ansigte till ett bredt grin och steg fram till
Tschita.

»Kom!  Bort!«

Han skulle gripa henne; men hon slank ifrån honom in i hörnet.  Han
följde henne också dit men for förskräckt och med ett ljudligt skrik
tillbaka ifrån henne till dörren.

»Hvad är det, karl?« frågade paschan.

»Der!  Hon har den!« framstötte den svarte.

»Hvad är det, hon har?«

»Dolken!«

Först nu fick paschan syn på det farliga verktyget i flickans händer.

»Fördömelse öfver dig, din mes!« vredgades han.  »Snabbt, tag den
ifrån henne!«

»A! Å!  Hon sticker!«

»Din hund, skall du lyda!«

Han räckte befallande ut handen.  Den svarte samlade ihop allt mod,
han hade, och närmade sig åter Tschita.  Kanske var hon icke så
beslutsam, som Zykyma, hvarinför han kände dödsångest.

»Stoppa undan den!  Stoppa undan den!« sade han.  »Stick den i skärpet
eller kasta bort den.  Om du sticker dig, är du dödens.«

»Jag skall inte sticka mig sjelf, utan dig,« svarade hon.

»Det skall du inte göra!  Du är ett beskedligt barn, ett vackert barn!
Du gör det ej!«

Sättande den ene foten långsamt framför den andre trädde han henne
allt närmare och närmare.

»Snabbt, din skurk!« bjöd paschan.

»Ja, snabbt!« upprepade eunucken, i det han räckte fram de utspretande
fingrarna, liksom lekte han blindbock.  »Fort, kasta bort den och kom
med mig!«

Nu var han henne helt nära; då höjde sig handen med dolken och på
ögonblicket flydde han åter tillbaka till dörren.

»Hon sticker, herre; hon sticker!« ropade han ängsligt.

»Din fege schakal!  Framåt, snabbt!«

»Nej, nej!  Försök sjelf, o herre!«

»Godt, jag skall sjelf afväpna henne; men sedan borrar jag dolken in i
fläsket på dig, din kanalje!«

Han gick fram emot Tschita.  Han trodde henne ändock icke om att
sticka.

»Hit med dolken!« bjöd han henne.  »En sådan leksak är ingenting för
dig!«

Han grep efter hennes arm.

»Der har du den!« svarade hon.

En blixtsnabb rörelse med hennes hand --- --- och paschan hade knapt
tid att göra ett språng tillbaka.  Dolken hade skurit opp ärmen för
honom.  Der hade icke felat en fjerdedels tum, för att angriparen skulle
blifva till ett lik.

»Orm, du giftiga!« skar han tänder.  »Du vill mörda din herre!  Det
skall du pligta för!  Kunna vi icke komma dig nära, så skall du icke
få komma till oss.  Vi skola innesluta dig, tills du försmäktande ber
om nåd!  Hungern skall sönderrifva din buk och törsten förtära din
själ.  Sedan skall du gerna visa lydnad för att uppehålla ditt lif!«

»Alldeles likadant som med mig!« ljöd det ifrån den sida, hvarest
Zykyma i sidorummets öppnade dörr nu visade sig.  »Stäng oss inne.  Vi
skola tacka er, ty då ha vi glädjen att icke få se dig!«

»Du är Djefvulens syster!« svarade han.

»Ja.  Denna Djefvulens syster förstår att öppna stängda dörrar
inifrån.  Du har förgäfves utgifvit den summa, du har betalat för
Tschita, o pascha.  Jag har slutit ett förbund med henne.  Hon är min
väninna, min syster; och följaktligen kan hon aldrig vara ditt
qvinfolk!«

»Å, I skolen begge två komma att lyda!  Jag har medel att betvinga er.
Men nu skall denne hund under tiden få sitt straff.  Marsch!  Jag
skall lära dig en lexa, der skall föranleda dig att bättre respektera
mina befallningar!«

Han stötte eunucken framför sig för att ge honom bastonaden.  Redan
efter en liten stund ljöd den tuktades vrålande genom husets alla
utrymmen.

När Normann, Wallert och lorden utträdde genom den husdörr, hvarifrån
de hade upptäckt dervischen, stegade engelsmannen så snabbt fram emot
den senare, så att denne icke kunde undkomma och således hellre blef
stående.

»Hvad gör du der?« frågade lorden honom, naturligtvis på engelska
språket.

»Jag förstår dig icke,« svarade dervischen.

»Packa dig iväg!«

»Allah inhal el kelb!« brummade turken.

»Hvad säger han?« frågade britten sina tvenne ledsagare, der stodo vid
sidan.

Normann svarade:

»Han talade arabiska, och det betyder `Gud fördöme den hunden´.«

»Hvad, kallar han mig hund?  Mig, en äkta, riktig englishman?  Här är
svaret!«

Han tog sats och gaf dervischen ett par så kraftiga örfilar, att denne
flög med hufvudet emot den mur, hvarintill han stod.

»Så!  Der har han dem och kan utan qvitto behålla dem.  Vi gå vidare!«

Den träffade stod alldeles orörlig; han sade intet ord och rörde ingen
hand; men i hans inre kokade det.  Han visste, att han skulle hämnas,
och hämden skulle bli blodig.  En otrogen hade vågat slå en Profetens
trogne son!

»Det var för öfveriladt handladt!« sade Normann, när han gick vid
sidan om engelsmannen.

»Verkligen?  Skulle jag ha gifvit honom örfilarne långsammare?
Kanske i begrafningsmarschtakt?«

»Inte alls!«

»Inte alls?  Alla djeflar!  Han kallade mig för hund och önskade mig
fördömelse!«

»Det gjorde er ingenting.  Det är farligt för en kristen att slå en
moslem här i Konstantinopel.«

»Skulle jag kanske vänta, tills jag någon gång träffar den bofven i
London eller Liverpool?«

»Låt oss icke skämta.  Det har händt och dermed kunna vi icke ändra
det!«

På klädbasaren köpte de sig kostymer och begåfvo sig med dessa till
ångjagten, emedan denna låg rätt beqvämt och nära dem och lorden ville
utnyttja detta tillfälle att visa sig för sitt folk.  De hade
tillräcklig tid för att der intaga en aftonmåltid.  När de voro
färdiga dermed, klädde de om sig och begåfvo sig åstad.  Dock måste de
dessförinnan förse sig med papperslyktor.  På den tiden fans der i
Konstantinopel icke den nuvarande gatubelysningen.  Enhvar, som
beträdde gatan om aftonen, måste hafva en lykta; bar han ingen med
sig, så blef han arresterad och var tvungen att tillbringa en hel natt
på ett af polisvaktkontoren ibland allsköns slödder.

De slogo in på alldeles samma väg, oxvagnen med Tschita hade följt på
dagen.  När de hade Haskeui bakom sig, hvarifrån vägen leder till
Hamambachis, upphörde de regelbundna gränderna och de kunde släcka
lysena.  Lyktorna fäldes ihop och stoppades i fickorna.

Sedan kommo de till de tvenne bäckarnes förenade lopp, som de följde
till föreningspunkten.  Det var denna natt mörkt, men det var dock
möjligt att se några steg framför sig.

Framför dem flöt det vatten, på hvilkets andra sida muren dunkelt
reste sig.  Men huru bred bäcken egentligen var, det syntes icke så
tydligt.  Lorden menade:

»Hade jag haft mitt paraply med, så skulle jag ha kunnat mäta
bredden och äfven djupet.  Skall se närmare efter ett tag.«

Han steg helt nära vattnen och hukade sig ner der.  Sedan sträckte han
öfverkroppen så långt framåt, som det var görligt, och ansträngde sig
att se motsatta stranden.

»Nå?« frågade Normann.

»Djupt är det.« rapporterade lorden.

»Hvaraf sluter ni er till det?«

»Jag håller handen i vattnet och känner, att det flyter mycket stilla
och utan böljeslag.  Då måste det vara djupt.«

»Och huru bredt?«

»Hm!  Det är alltför mörkt.«

»Ungefär?«

»Nå, jag böjer mig redan nog emot --- emot --- jag balanserar, ba-
bal-«

»Fall inte i!«

»Nej, det får jag verkligen inte för mig.  Jag håller jemvigten, för om
man väl tappar jemvigten --- jem- jemvi- --- Sakkerment!«

Han åstadkom ett väldigt plums och den gode lorden var försvunnen
ifrån jorden.

»Han har ramlat i!« sade Wallert bestört.  »Der är djupt och han kan
drunkna.«

»Af med kläderna!  Vi måste efter!«

»Ja; om inte --- lyssna!«

Det plaskade rakt framför dem.

»Är det ni, mylord?« frågade Normann.

Han snörflade och pustade.

»Sir, hör ni oss?«

Der hostades litet och sedan fortfor den förolyckade alldeles precis
der, hvarest han hade afbrutit sitt tal, med detsamma:

»Tappa jem- je- jemvigten, det är ju rent åt fanders!«

»Tack gode Gud!  Är ni skadad?«

»Nej.«

»Således ej heller drunknad?«

»Drunknad?  Nej, drunknad är jag icke, men oppblötad och förvisso rätt
ordentligt.«

»Men hur kunde ni bara ---«

»Tappa jemvigten?  Ja, på det, man talar om, det brukar man ju gifva
aldra minsta akt, och jag talade ju om jemvigten.«

»Ni lutade er alltför långt ut.«

»Ja.  Jag tänkte, jag skulle kunna lägga näsan der borta på andra
stranden.  Nå, Gud vare tack, huru djupt här är, det vet jag nu!«

»Hur då?«

»Det går mig precis till hakan.«

Han hade nemligen qvarblifvit deri.

»Och huru bredt?«

»Öfver tre alnar.«

»Kan man få fotfäste der hänne?«

»Nej, men vatten.«

»Då stiger muren opp direkt ur vattnet?«

»Ja.  En bro, måhända en bräda, låter sig alls icke utlägga der.«

»Otrefligt, högst otrefligt!  Lyssna!«

»Der kommer någon.«

»Fort opp ur vattnet, mylord!«

»Hvarför då?«

»Vi måste bort härifrån.  Man får ju icke upptäcka oss här.«

»Nå, just derför stiger jag icke opp utan blir i vattnet.  Allraminst
der söker man en enleverare ur seraljen.  Spring bara inte för långt
bort.«

De två försvunno och lorden förhöll sig helt stilla.

Stegen närmade sig; långsamma --- liksom af en menniska, der ser sig
uppmärksamt omkring.  Fotgängaren kom närmare och skulle gå förbi
lorden.  Då den senares hufvud befann sig i jemnhöjd med marken, så
kunde han mycket noga se den ifrågavarandes gestalt emot
stjernehimmelen.  Han igenkände till sin glädje den unge pojke, der
hade varnat Wallert på eftermiddagen.

»Pst!« lät lorden.

Ynglingen blef stående.

»Pst!  Hallå der!« Han blickade omkring sig men såg ingen menniska,
fastän ljuden hade hörts alldeles i närheten, nästan liksom komna ur
marken.

»Hallå!  Du!  Lillen!«

Nu bockade han sig ner och såg hufvudet ofvan vattnet.

»Allah 'l Allah!« sade han.  »Hvem är du och hvad gör du deri?«

»Icke sant, en dugtig groda?  Skulle se, huru djupt här är.  Men gyttja
är här!  Fy fan!  Jag får inte opp benen!«

»Hvem är du, vill jag veta!«

Den ene talade engelska och den andre turkiska.  Derför förstodo de
hvarandra icke.  Då drog lorden med en sista ansträngning opp benen ur
gyttjan och steg opp.

»Jag vet inte, hvad du menar, Lillen,« sade han.  »Pst!  Hallå!
Normann!  Wallert!«

Han uttalade de begge namnen försigtigt, i dämpad ton; likväl blefvo
de uppfattade.  Vännerna hade aflägsnat sig blott så långt, som det
var oundgängligen nödvändigt, och sedan lagt sig ner på marken.  De
hörde talandet samt sedan äfven sina namn och kommo fram.

»Ni kallade, mylord?« sade Normann.  »Hvem är det?«

»Det är den lille käcke karlen, der talade med oss i dag.«

»Å, är det du,« sade Wallert, der igenkände ynglingen.  »Det är bra!
Har du talat med henne?«

»Ja.«

»Hvad sade hon?«

»Du skall komma i morgon vid midnatt --- men alldeles ensam.«

»Utmärkt, alldeles utmärkt!  Men hvarhän?«

»Här i detta hörn af trädgården.  Hur du skall komma in der, det veta
vi icke.  Du måste sjelf finna ett medel.«

»Jag måste komma och jag kommer alltså, om jag så skall borra mig
igenom muren.«

»Och för dervischen skall du taga dig i akt.  Han öfvervakar dig; jag
har sjelf sett det.«

»Det veta vi redan.  Har du något mer att säga?«

»Nej.  Jag har redan försummat alltför mycket.  Paschan väntar.«

»På hvem?  På dig?«

»Ja, och på den åsna, jag skall hemta honom ifrån nästa plats.«

»Å, är paschan här i huset?«

»Ja.  Han skall tillbaka till sitt palats och vill icke gå utan rida.
Jag har blifvit utskickad för att hemta honom djuret och drifvaren.
Inställ dig alltså i morgon qväll.  Jag skall hålla vakt, så att ingen
upptäcker eder.«

Han ilade bort åt staden till.

»Tusan till turkiska,« menade lorden.  »Den, der ej kan detta språk,
förstår intet ord deraf.  Hvad sade karlen?«

Wallert förklarade honom det.

»Präktigt, präktigt!  Alltså ändtligen ett bortförande!  Redan i
morgon!«

»Först bara öfverläggningen.  Ännu vet jag icke, om der blir ett
bortförande derur.«

»Hvad annars, då?«

»Låt oss invänta det!«

»Nå, jag har ingen lust att invänta det!«

»Vill ni bort tidigare, då?«

»Det är visst nog inte så, jag menar det.  Jag ville säga, att jag
icke har någon lust att vänta alltför länge.  Vi göra som så: vi gå
tillsammans med hvarandra ---«

»Huru?  Med hvarandra?  Deraf blir intet!  Ni har hört, att jag skall
komma ensam!«

»Ack, hvad jag hör och hvad jag gör, det är två olika saker!  Dit in
kan ni gå ensam; vi blifva här utanför och efteråt skall det visa sig,
hvad som skall hända.«

»Gerna för mig!  Men hur komma in?«

»Ja, det är historien.  En stege är alla gånger det bästa.«

»Det är det visst nog!  Men det är alltför påfallande.«

»Iögonfallande?  Hur så?  Den, der sträcker ut näsan för långt, han
får en smäll derpå och --- himmel, der får jag en idé!«

»Få vi höra den?«

»Ja.  Lukta ett tag på mig!«

»Nej tack!  Jag är ingen vän af sådana parfymer.«

»Ej heller jag, men jag måste finna mig i, att jag har fallit i.
Der hemtas nu en åsna till paschan.  Hur vore det, om vi parfymerade
honom också?«

»En djerf idé!« skrattade Wallert.

»Det kan alls icke skada honom.  I dag gillrade han en sådan miserabel
fälla.  Vi måste spela honom ett spratt.«

»Det kan bli obehagligt för oss.«

»I hvad mån?«

»Vi göra honom uppmärksam på oss.«

»Bah!  Vi bära andra kläder.  Han kan icke igenkänna oss.«

»Hm!  Normann, hvad säger du till det?«

»Vid er dumdristighet fick jag der en idé.  Hur vore det nemligen, om
vi kunde få portnyckelen här?«

»Sapperment!  Det vore präktigt!  Men hur skulle det vara möjligt?«

»Kanske inte alls svårt.  Här äro inga portvakter, som ombesörja
öppnandet.  Paschan passerar säkerligen der vid olika dygnets timmar
--- också nattetid --- in och ut.  Alltså har han förmodligen en
nyckel på sig.«

»Det är möjligt.  Menar du kanske, att vi skola fråntaga honom
densamma?«

»Ja.«

»Huru?«

»Vi leka helt enkelt en smula Schinderhannes(*) eller Rinaldo
Rinaldini.  Der är väl ingen förutom åsnedrifvaren med honom.  Desse
två skola vi väl snart klara af.«

»I hvart fall.  Skola vi fråga vår förtrogne, om paschan har nyckel?«

»Nej.  Härom behöfver han intet ana.  Finna vi ingen nyckel, så ha
vi åtminstone satt skräck i karlen.  Kom till sidan, så att vi icke
synas.  Jag tror mig höra steg.«

Efter några få ögonblick kom Zykymas förtrogne förbi med en åsnegosse
och hans djur.  När stegen hade förklingat, frågade engelsmannen:

»Hvad heter bof på turkiskan?«

»Tschapkyn.«

»Och skurk?«

»Chovarda.«

»Godt!  Jag tackar!  Nu kan han komma!«

De behöfde icke vänta länge, förrän de hörde åsnans hofslag.  Gossen
löpte framför med den i en staf hängande papperslyktan i handen; bak
om honom struttade åsnan, der var så liten, att paschans fötter nästan
vidrörde marken.  Herrn befann sig i en ursinnig stämning.  Han hade
denne dag haft en mycket olycklig dag.  Men han tänkte, att der ännu
äfven skulle komma ett slut.  Han vardt å det oangenämaste oppskrämd
ur sitt mörka rufvande, ty plötsligt dök rakt vid sidan om honom opp
en lång gestalt och röt honom i öronen:

»Tschapkyn!  Chovarda!  Hundsfott!  Kom ner ifrån åsnan!«

Han kände två händer om halsen och skulle utstöta ett rop på hjelp,
men kunde blott stöna och rossla och förlorade sedan alldeles
medvetandet.

När åsnegossen hörde engelsmannens rop och vände sig om, märkte han
strax, att det handlade om ett röfvareöfverfall.  Han fattade
tyglarne, svingade sig blixtsnabbt opp i sadelen och jagade åstad utan
att ens gifva ett endaste ljud ifrån sig.

»Honom äro vi af med!« skrattade lorden.  »Nu gäller det denne här.
Jag tror, han har förlorat medvetandet.«

»Tala icke!« hviskade Normann åt honom.  »Om han hör er, så märker han
på er engelska, hvem vi äro.«

»Han är vanmäktig!« menade Wallert.  »Låt oss söka i hans fickor!«

De funno i byxfickan en börs, i västen uret och i jackan en väldig
nyckel.

»Der är den!« sade Wallert.  »Bort nu.«

»Håll, icke så snabbt!« emotsade Normann.  »Om han endast saknar
nyckelen, så märker han, att det har gällt just denna.  Vi måste
alltså fråntaga honom allt.  Helst hela jackan, så att han tror, vi
ha haft användning för jackan och endast liksom till på köpet tagit
nyckelen!«

Det skedde.

»Skola vi doppa honom ett tag?« frågade lorden, när de hade stoppat
ner allt.

»Nej; det är öfverflödigt.  Pojkstreck vilja vi ju ändå icke begå.«

»Passar mig också.  Då gå vi alltså!«

Efter något mer än en half timme befunno de sig åter på jagten,
hvarest de ömsade kläder.  Det ofrivilliga badet hade icke skadat
engelsmannen, då natten hade varit mycket mild.  När de närmare
betraktade sitt rof, sågo de, att uret var ett dyrbart, med
brillianter besatt verk.  De öppnade locket.  Då utstötte Wallert ett
rop:

»Min himmel!  Hvad är det, jag ser!«

Han slet uret till sig och stirrade på lockets insida.  Ögonen
föreföllo vilja tränga ut ur hufvudet.

»Hvad är det fråga om?« frågade lorden.

Vid ljudet af denna röst kom Wallert på, att han nästan hade afslöjat
sig.  Han tvang sig således till fattning och svarade:

»Jag betraktade i dag i tysthet er sigillring med det ingraverade
vapnet.  Se nu ett tag på detta ur.«

Han gaf honom det.

»Väl också ett vapen deri?« menade britten.

»Ja, och nästan edert eget.«

»Nästan?  Å!  Alla djeflar! Himmel och helvete!  Det är ju helt precis
de tyske Adlerhorsts vapen!  Och derinunder --- Herre Gud --- der står
ju alldeles tydligt namnet Alban von Adlerhorst!  Hvad har det att
betyda?«

Äfven Normann grep efter uret och betraktade det noga.  Han kastade
genom en blick åt vännen en stilla uppmaning att hålla sig och sade
sedan till engelsmannen:

»Namnet är förvisso mycket riktigt.  Och om ni verkligen känner detta
vapen, så ---«

»Känner?  Naturligtvis känner jag det!  Jag är ju sjelf en Adlerhorst!
Vi stå här inför en gåta.«

»Hvilken förhoppningsvis går att lösa.  Ni berättade mig, att ni hade
sökt efter edra slägtingar i Tyskland men icke funnit dem.  Var der
ibland dem en Alban?«

»Naturligtvis.  Familjeöfverhufvudet hette så.«

»Honom har detta ur tillhört.  Det befinner sig i paschans ägo.  Denne
måste veta, hvarifrån han har fått det.  Vi finna här ovilkorligen
ett spår af edra försvunna anförvandter.«

»Här i Konstantinopel!  Hvem hade trott det!  Jag skall uppsöka
paschan strax i morgon bitti!«

»Det skall ni icke göra!«

»Ja så!  Hvarför icke?«

»Tänker ni säga honom, att ni har röfvat uret af honom?«

»Förbannadt!  Ni har rätt.  Men hvad annars skall jag då göra?«

»Det skall öfvervägas.  Gör intet, innan ni har talat med oss.  Vi
skola komma till er mycket tidigt.

»Ja.  Men, hm!  Der stoppar ni ju uret på er, master Wallert!«

»Å, ja visst!« besinnade sig denne.  »Det tillhör ju er, såsom
förhållandena ligga.«

Han gaf lorden det.

»Tack!« menade denne.  »Låt oss nu se, hvad der befinner sig i
börsen.«

Det sammanräknades.  Innehållet uppgick till några hundra piastrar.

»Hade inte trott, att der någonsin skulle kunna blifva en stråtröfvare
utaf mig,« skrattade lorden.  »Men jag är mycket tillfreds med min
första framgång.  Skada blott, att detta slags födkrok vanligen får en
ände i galgen!  Och här är nyckelen.  En jättekarl, der ---
Himmelelement, så dumma, vi ha varit!«

»Hvarför?«

»Är det den rätte nyckelen, då?«

»Förhoppningsvis!«

»Detta förhoppningsvis räcker emellertid icke för mig.  Vi hade ju der
ute det aldra bästa tillfälle att undersöka, om den passar.«

»Det är sant.  Att vi inte tänkte på det!«

»Det måste vi taga igen!«

»Gå ut der igen?«

»Ja.  Jag springer strax ut der.«

»Nej, sir.  Blif ni och hvila ut er inför morgondagen.  Vi begge skola
företaga denna spatsertur.«

De skildes snart derpå åt.  Nästa morgon kom målaren och anmälde, att
de redan under natten hade gått ut och funnit, att nyckelen passade.
Sedan drog han fram ett nummer af tidningen `Stambul´ och visade
honom, att rånöfverfallet på paschan redan var offentliggjordt.  Der
var till och med oppsatt en belöning för gerningsmannens upptäckande.
Och hvad som var det mest påfallande --- uret var beskrifvet och
vapnet omtaladt.

»Har ni redan beslutat något?« frågade engelsmannen.

»Ännu icke.  Jag kommer i hvart fall åter, så snart vi ha ett beslut.«

Han gick och qvarlemnade lorden tidningen.  Denne läste rapporten om
igen och fann der paschans palats angifvet såsom den plats, hvarest
eventuella anmälningar och meddelanden skulle inlemnas.  Grändens namn
var nämndt.

»Hm!« menade britten.  »Det är i hvart fall klokast att strax gå till
rätt smedja.  Desse två ungdomar erfara icke tidigt nog, hvad jag gör.
Det är ju icke de, der äro intresserade, utan det är det jag, der är.«

Han gick opp på däck, hvarest styrmannen satt för att låta sig stekas
en smula af morgonsolen.

»Master Smith,« frågade han, »har ni lust att gå ut och spatsera?«

»Hvarför icke?« svarade den tillfrågade.  »Skall jag kanske ledsaga
ers härlighet?«

»Ja.  Ni är ju en god boxare?«

»Nå, det vill jag tro!«

Vid dessa ord visade styrmannen sina tvenne näfvar, der förvisso helt
hade ett utseende, som om han med dem skulle kunna dräpa en oxe.

»Jag skall nemligen till en karl, jag icke litar på.«

»Å!  Nå, mig kan ers lordskap lita på!«

»Ja, det gör jag.  Karlen är nemligen en pascha!«

»Gör ingenting!  Skall jag krossa några ben på honom eller sno ihop
några muskler?«

»Icke strax i första ögonblicket utan först då, när han blir
obelefvad.  Ni blir hos mig och viker icke ett ögonblick ifrån mig.«

»Nå väl, han må taga sig en smula i akt.  Jag har ännu aldrig haft
någon pascha mellan fingrarna; det få vi se, huru länge det dröjer,
innan han tappar andan.«

Mindre än en fjerdedels timme senare gingo de begge öfver Perabron.


(slut på fjerde afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 5.

-- 

(*) Schinderhannes och Rinaldo Rinaldini äro namn på röfvarehöfdingar.
Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 004 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).