Han höll fram bössan emot de två. Geväret hade ett mycket egendomligt utseende. Det var i alla händelser inte putsat på flera årtionden. Vid slag med kolven hade olika stycken av den blivit avbrutna och ersatts med nya, vilka ett omkringslaget järnband höll samman. En med de västliga förhållandena obekant hade inte alls hållit det för möjligt, att ens ett enda skott skulle kunna avfyras ur detta gevär utan största livsfara för skytten. Men präriejägaren vet, vad ett sådant vapen har att betyda, och tar det bara med största vördnad i handen.
free web hosting | free hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (035) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden35.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 35

Andra afdelningen.

Blekansigtenas furste.

1. Urskogens Dufva.

Det var tre eller fyra år före de hittills berättade begifvenheterna,
och det var ock i ett helt annat land, ja i en helt annan verldsdel,
när en temligen varm vårafton en björn rörde sig långsamt framåt under
urskogens många hundra år gamla träd.  En björn måste det vara.  Han
gick mjukt, helt på ett vildt djurs vis, föreföll vara temligen tjock
och välnärd samt brummade emellanåt sakta för sig sjelf.  Hans mörka,
lurfviga pels kunde knapt urskiljas ifrån de omgifningar, hvari han
rörde sig.  En europé hade rakt icke lagt märke till honom.  Det
tillkom en präriejägares och vestmans skarpa, vid nattmörkret vana öga
att upptäcka den kuslige gynnaren.  Men just en sådan jägare hade det
strax fallit i ögonen, att denne björn icke gick på alla fyra utan på
bakbenen. Dertill knakar der under en björns tunga ramar emellanåt en
gren, han beträder; här lät sig emellertid något sådant buller ej
höra.  Vidare plägar björnen ej vara ett nattdjur; han är ingen vän af
nattliga vandringar, utan går, när natten sänker sig, i god ordning
och lägger sig, såsom det ock är skick och fason för ärbart folk.

Denne björn måste alltså hafva ett starkt tvingande skäl att handla så
i strid emot sina gelikars vanor.  I hvart fall syselsatte han sig i
sina tankar mycket med sin förhandenvarande utflygts ändamål, ty han
blef allt oftare och allt längre stående, allt mer förundradt rystande
på hufvudet.  Dertill brummade han.  Men detta brummande blef allt
svagare och svagare.  Det var alldeles liksom om mäster Nalle här hade
vittrat någon oråd.

Han blef just stående, nosade omkring i luften, skakade ånyo på
hufvudet, gjorde några underliga rörelser med framramarne och brummade
sedan mycket tyst för sig sjelf:

»Verdammt!  Jag låter mig bli uppäten, om här inte luktar rök!«

Han sniffade igen och fortfor sedan:

»Ja, det är rök.  Man har gjort opp eld, och nog af torrt trä.  Vått
trä brinner annorlunda och dess rök biter också mer i näsan.
Hvarifrån får man torrt trä här i denna gamla skog?  Det har regnat i
åtskilliga dagar.  Lukten kommer derifrån höger, ty för hvart steg
deråt blir den kraftigare.  Det skola vi se!«

Han gick vidare.

Det var förvisso egendomligt, att denne björn icke brummade på
björnars vis utan på menniskors, nemligen med riktiga ord och
meningar.  Ännu egendomligare var det, att der i hans ord tillkännagaf
sig ett så skarpsinnigt öfvervägande.  Det aldra egendomligaste var
emellertid den omständighet, att han brummade helt regelrätt på godt,
tyskt språk.

Han hade nätt och jemnt kommit tjugu små, korta steg vidare, så blef
han ånyo stående, men snabbt, plötsligt, med ett ryck, med en häftig
rörelse likt en, som försättes i mycket liflig förundran inför
någonting.

»Sapperment!  Hvad är det?  Luktar jag rätt?«

Han begynte åter sniffa men mycket långsamt och omsorgsfullt, likt en
gourmand --- en finsmakare, der går förbi ute på gatan framför ett
halföppet köksfönster och ofrivilligt blir stående der samt drar in
luften i näsan för att erfara, huruvida der inne stekes schnitzel à la
Wien eller schnitzel à la Holstein.

»Sannerligen!« brummade han vidare.  »Det luktar kött; här sitter
någon vid elden och tillreder sig en stek.  Och hvad för en stek är
det?  Det måste jag få veta.«

Han pustade nu i långa, ohörbara drag för sig sjelf.

Till sist föreföll han hafva kommit på det klara med det, ty han
brummade:

»Det är intet buffelkött, ej heller peccari, icke heller raccoon,
ingen hjort, intet rådjur, heller intet rapphöns; det är öfver hufvud
taget intet vildt.  Det är väl det aldra tamaste, der bara fins; ty
jag vill bli oppäten, om det inte är helt vanligt fårkött, hvars
hundgemena lukt smädar min näsa.  Fy för den lede!  Äta hammelkött här
i urskogen!  Antingen är det en fårskalle, der äter opp en annan
fårskalle --- det vill säga, att någon dumbom spelar jägare men
förstår sig inte på det --- eller så handlar det om någonting värre.
Det skola vi taga reda på!«

Han smög sig vidare, alltjemt lukten till mötes.  Efter ytterligare
några steg blef han stående och sniffade.  Sedan fnissade han sakta,
så att han sjelf nätt och jemnt kunde höra det, och sade dervid till
sig sjelf:

»Hm!  Jag är den samme knappmakaregesäll Samuel Barth ifrån Herlasgrün
i Sachsen, och som sachsare måtte jag väl ändock förstå mig på denna
doft!  Nu koker den gynnaren sig till och med kaffe!  Nå, den som
dricker kaffe här, han är ingen indianhöfding.  Jag tror alltså icke,
att --- --- Verflucht!«

Vid det sista ordet, hvarmed han helt plötsligt afbröt sitt samtal med
sig sjelf, gjorde han ett språng åt sidan, hvilket man alldeles icke
hade tilltrott hans kroppstjocklek, och duckade sig ner bak ett
tusenårigt bokträds mäktiga stam.  Hvarför gjorde han det?  Å, han
visste mycket väl, hvad han gjorde, denne björn, der beherskade tyska
språket så väl och kallade sig för knappmakaregesäll ifrån Herlasgrün
i Sachsen!

Efter några få ögonblick kunde man höra ett svagt, svagt prasslande,
nästan som när en luftström drager igenom skogen.  Detta buller
närmade sig och fann sitt slut just framför den bok, hvarbakom Samuel
Barth gömde sig.  Sedan hviskade någon på engelska språket och
amerikanskt mål:

»Nu luktar man det tydligt.«

»Ja.« svarade den andra, likaledes låga rösten.  »Man tillreder sig en
stek.«

»Hvaraf?«

»Hm!  Den lukten är mig fatal.  Jag tror, man finner den blott der,
hvarest vissa djur, hvilkas förstånd man ej värderar högt, utfodras
med lupiner!«

»Alltså får?«

»Ja, visst.«

»Jag är af samma åsigt.  Men, hör på, denna historia förekommer mig
misstänkt.  Hammelkött i urskogen!«

»Det är stulet.«

»Naturligtvis!  Vi ha alltså med tjufvar att göra.«

»Kanske med ännu värre folk.«

»Å, det kan äfven vara greenhorns!«

Greenhorn kallar nemligen präriejägaren enhvar, som är nykomling och
ingenting förstår.

»Det tror jag icke,« menade den andre.  »Greenhorns äro der inga här
vid indiangränsen.  Den, der håller till här i urskogen, är ingen
nykomling.  Men sedan när äter en erfaren jägare tamt kött?«

»När han intet vildt har!«

»Prat!  Du vet lika så godt som jag, hvad jag menar.  En jägare
tillgriper sådan näring endast då, när han fruktar att skjuta något
vildt, emedan han genom skottet skulle förråda sin närvaro.  Vi ha
alltså att göra med folk, der måste sky dagens ljus.«

»Tack skall du ha för den upplysningen!  Här är så mörkt, så att jag
knapt kan ana dig.  Känner du lukten?  De ha kaffe också!«

»Ja.  De tyckas göra det trifsamt för sig.«

»I hvart fall måste vi få reda på, med hvem vi ha att göra.  Låt oss
smyga fram inpå dem!«

»Godt!  Men skjut icke, om vi kanske måste försvara oss!  Bowieknifven
är bättre --- Blixt och dunder!  En björn!  Fram med knifven!«

Just då de skulle aflägsna sig, hade björnen dykt opp framför dem.

Såsom tidigare sagt, hade en europés öga under det i urskogen
förherskande nattliga dunklet icke förmått genomtränga en tum; dessa
menniskor här hade emellertid ögon, der voro vana vid mörkret.  De
begge, der hade talat, måste vara fullmogne jägare, ty den, der först
hade lagt märke till björnen, hade trots det talat med låg röst.
Någon annan hade skrikit högt af skräck och derigenom förrådt sig
sjelf inför dem, han skulle efterforska.  Desse två störtade
emellertid två steg tillbaka, sleto utan att gifva något ytterligare
ljud ifrån sig sina knifvar ur bältena och skulle nu kasta sig öfver
djuret, men hörde till sin aldra största förvåning de vänliga orden:

»Goder afton, mesch'schurs!  Gören intet alarm för en björns skull!  I
kunnen äfven sticka era knifvar tillbaka igen.  Min skinka är ännu ej
saftig nog för sådana herrar, som I ären.«

»Blixt och dunder!« svarade den ene.  »En menniska!  Hör I, master,
tacka Gud, att vi icke voro snabbare, eljest sutte nu våra klingor
emellan era refben!«

»Eller min klinga i eder lekamen!«

»I talar ju som en gamling!«

»Är heller inte längre alltför ung.«

»Hvad gör I här?«

»Det samma, som I gören.  Jag vill ha reda på, hvem som njuter hammel
der och dricker kaffe dertill.«

»Är I en trapper?«

»Mestadels.  I ock?«

»Ja.  Alltså hör I då inte till dem der, som dofta af kaffe?«

»Gud bevare oss.  Den gamle Sam Barth får då rakt inte för sig, att
steka en sådan --- --- ---«

Han fick ej tala till slut, ty den ene grep honom raskt i armen och
sade:

»Blixt och dunder!  I sade väl icke namnet Sam Barth?«

»Jo.  Egentligen är fulla namnet Samuel Barth.«

»Vill I dermed mena, att I sjelf är denne Sam Barth?«

»Hvad annars?  Eller hållen I mig kanske för profeten Habakuk eller
för kejsar Karl den tjocke?«

»Verkligen, verkligen?  Är I Barth?  Hvilket sammanträffande!  Om
natten!  I urskogen!  Då träffa vi er, hvars bekantskap vi rent af ha
längtat efter!«

»Längtat?  Menar I kanske, att sockerbagaren har bakat mig, och nu
kunnen I afslicka mig?«

»Ja, ja.  I är Sam Barth.  Det hör man ju.  I är ju berömd igenom det
sätt och vis, I plägar uttrycka er.«

»Naturligtvis uttrycker jag mig, jag sjelf!  Eller menar I, att jag
skulle låta mig tryckas ut af någon annan?«

»Nej, det gör I icke.  Det skulle I alls icke få för er.  Men, säg oss
nu en gång, hvarifrån I kommer, hvarhän i ämnar er och hvad I
egentligen gör här!«

»Det är på en gång tre frågor --- alldeles för omständligt för mig!  I
vet mitt namn.  Säg mig först en gång, om I också har ett, eller om
det har kommit bort för er?«

»Efternamnet är öfverflödigt.  Mig kallar man Jim och här är min bror
Tim.«

»Jim och Tim?  Är I från vettet?« frågade nu Sam Barth, å sin sida
förvånad.

»Hvaröfver förundrar I er?«

»Hette kanske er far master Snaker och er mor ma'am Snaker?«

»Ja.«

»Då vill jag låta mig bli oppäten, om I icke ären de två brödrarne Jim
Snaker och Tim Snaker, der äro kända såsom de bäste skogslöparne
emellan Mississippi och det stora hafvet!«

»Gör inte så stort nummer af oss!  I är ju minst så välkänd som vi.«

»Må så vara!  Men det gläder mig synnerligen att stöta emot er med
näsan, så att säga, här i skogen.  Har länge gerna velat se er.«

»Vi er också.  Vi hoppas, vi skola bli vänner. Icke?«

»Naturligtvis!  Det skaka vi hand på!  Topp!«

Han höll fram högernäfven.

»Topp, topp!« svarade de och tog i hand.

Nu får man emellertid kanske icke tänka sig, att de ens i
öfverraskningen hade sagt ett endaste högt ord.  Å nej.  De voro
medvetna om, att de befunno sig i urskogen, hvarest öfverallt och i
hvart ögonblick fara hotar.  Likaså visste de, att de stodo i begrepp
att aflyssna andra.  Då fingo de naturligtvis icke sjelfva blifva
hörda och upptäckta.  Hela samtalet hade alltså från första till sista
ordet förts så sakta, att ingen på ett afstånd af blott fem steg hade
kunnat ana, att här stodo tre män, som just hade träffat hvarandra för
första gången i lifvet, och hvaraf två hade hållit den tredje för en
verklig, lifs lefvande björn, den de i första bästa ögonblick skulle
gifva sig på med knifvar.

»Så der!« sade Sam.  »Goda kamrater vilja vi och skola vi blifva.
Allt annat är onyttigt nu.  Vi ha först blott att tänka derpå, att der
äro folk i närheten, dem vi skola smyga oss på och aflyssna.  Senare
kunna vi ock tala om oss sjelfva.  Skola vi gå fram tillsammans, eller
skall bara en göra det?«

»Tre äro bättre än en.«

»Öfverens.  Framåt alltså!«

De smögo vidare, den ene efter den andre.

Skogen bestod af högstammiga träd, der stodo temligen långt ifrån
hvarandra.  Derför var det lätt för desse erfarne jägare att komma
framåt.  Snart visade sig för dem ett ljussken i fjerran, hvilket, ju
mer de närmade sig det, blef klarare och klarare.  Sam gick före.  Nu
blef han stående, sniffade i framriktningen och vände sig sedan bakåt
med den lågmälda frågan:

»Lukten I någonting?«

»Ja,« menade Jim. »Whisky«.

»Whisky?  Nej. Jag låter mig träffa, om det icke är rom, god, äkta rom
ifrån Jamaika, eller ifrån någon liknande trakt.  Denne sorten känner
jag väl.«

»Nu brygga de sig rent af grogg.«

»Ja.  De lefva så godt, liksom firade de i afton bröllop och barndop
på en gång.  De skola få se, att vi knappast skola bjuda in oss som
faddrar!«

Han gick vidare, och de andre följde efter.  De sågo nu eldsskenet men
icke sjelfva elden.  Den senare brann nemligen i en lång, smal och
temligen djup sänka, hvars kant de tre jägarne nu nådde fram till.
Det var en liten klyfta, bevuxen med björnbärstorne och ormbunkar.
Der nere hade ett sällskap af män sitt läger, hvilka uppvisade lika så
olika ansigtsfärger, som deras beklädnad och beväpning voro olika.
Der voro hvite, negrer, mulatter --- en indian syntes ock vara med.

Jägarne hade lagt sig ner på den mjuka marken och sköto sig framåt på
bukarne, tills de med sina hufvuden nådde fram till sänkans kant och
kunde blicka ner deri.

»Djefvulen tage dem!« hviskade Tim.  »Dessa fysionomier låta icke
förmoda något godt.«

»Nej,« instämde Sam Barth.  »Jag ser intet annat än
galgfågelsansigten.  Så dumt de låta sin eld brinna.  Det är ju en
flamma, hvaröfver man kan steka en buffel!«

»Godt för oss!  De tro sig alltså vara säkra.  De ha inga vakter
utstält och ana således alls intet, att de kunna bli aflyssnade här.
Dertill tala de så högt, att vi här oppe kunna förstå hvart endaste
ord.  Skål!  Jag skulle önska, att du qväfdes deraf.«

Dermed menade han en af männen, der med sin läderbägare hade öst sig
en slurk het grogg ur den öfver elden hängande jerngrytan och stjälpt
i sig denna dryck lika så glödande.

»Sen I grytan?« frågade Sam.  »Och sen i brännvinsfatet, der ligger
vid sidan om?«

»Ja. Jag ser också de tvenne döde hamlarne, hvilka ligga der hänne
under ormbunkarne.«

»Hvad följer af dessa tings närvaro?«

»Att de skola låta sig väl smaka deraf.«

»Det också!  Jag menar något annat och för oss mycket vigtigare.  Tron
I, att desse män ha burit hit grytan, fatet och de slagtade baggarne?«

»Säkerligen icke.«

»Nej.  Per jernväg kunna de ej heller ha transporterat dem;
följaktligen är der blott ett att förmoda: att de ha hästar med sig.«

»Men jag ser ingen.«

»Men jag ser, att karlarne ha sporrar på fötterna.  Det är lika så
godt, som såge jag sjelfve hästarne.  I hvart fall ha de bundit djuren
på något afstånd härifrån.  Vi skola passa oss för att komma dem för
nära; annars frusta de och förråda oss derigenom.  Lyssnen!«

Denna sista uppmaning hade en god grund, ty en af männen, der såg ut
att vara anföraren, började som bäst att tala mycket högt.

»Man kunde bli puckelryggig på kuppen,« sade han.  »Våra spioner kunna
vara der för länge sedan.  Härifrån till Wilkinsfield kommer man
mycket lätt på fyra timmar, och de bröto opp i gryningen.«

»De skola ordna sin sak så bra som möjligt,« menade en annan.  »Kanske
tänka de till och med syna den gamle Wilkins i kassaskåpet för att få
noga reda på, huru mycket han har deri.«

»Å, den har nog deri; det vet jag.  Jag har bara sändt dit mannarne
för att få reda på, om han är der nu.  Han far ofta till St. Louis
eller New Orleans.  I detta fall göra vi ingen affär.«

»Men då har han väl också flickan med der,« menade en temligen ung
mulatt.

»Du tycks intressera dig särskildt för densamma, ännu mer än för
pengarne!«

»Hvad skall jag med pengarne?  Jag har hellre en vacker flicka,
särskildt en sådan, der för sin skönhets skull kallas för Urskogens
Dufva. Der lära också vara några täcka negresser.«

»Deraf kan du tryggt utvälja dig någon. Dufvan är emellertid icke
kläckt för din skull.  Der får du låta din aptit förflygtigas.
Lyssna!«

Der ljöd en högljudd hvissling ur fjerran.

»Det är de.  De komma,« sade anföraren.

Alla hans mannar visade nu, huru mycket de hade väntat på de
annalkande.  Dels vände de sig åt det håll, hvarifrån signalen var
kommen, dels störtade de till och med opp för att i denna ställning
emottaga de kommande.

»Hvisslingen kom ifrån vår sida,« sade Tjocke-Sam.  »Snabbt tillbaka
för att gömma oss, så att vi icke bli upptäckta.«

De kröpo ett stycke bakåt derhän, hvarest der stodo två icke alltför
tjocka lindar.  Jim och Tim voro oppe på ögonblicket.  De föreföllo
kunna klättra som ekorrar.  Sam gömde sig emellertid bak en tjock
stam, som erbjöd honom säkerhet.

Efter några få sekunder hörde man stegen af tvenne män, der kommo fram
emellan träden och sedan försvunno ner i klyftan.  Der blefvo
högljudda, välkomnande och frågande röster hörbara.  I nästa ögonblick
stodo Jim och Tim åter hos Sam.

»Dumma karlar!« menade den senare.  »De äro icke det ringaste
försigtiga!  De två kommo sladdrande likt buffeloxar.  De bli i hela
sitt lif aldrig förståndiga.  Kommen!  Vi måste höra mer.«

De kröpo vidare fram till randen af klyftan.  De begge nyankomne hade
under tiden satt sig vid elden och dragit fram sina knifvar, hvarmed
de skuro sig stora köttstycken ifrån den på spettet stuckne hammelen.

»Nå,« frågade anföraren.  »Han I goda framgångar att uppvisa?«

»Mycket goda,« ljöd svaret.  »Vi ha ätit middag hos Wilkins.«

»A!  Det är godt.  Som hvad hafven I utgifvit er?«

»Invandrare från öst.  Vi äro här för att bese land och, i fall det är
till belåtenhet, köpa oss sådant.«

»Mycket godt.  Var Wilkins sjelf der?«

»Ja.  Men nästa vecka reser han bort.«

»Hans dotter?«

»Äfven Urskogens Dufva var närvarande.  Vid alla tiotusen djeflar,
denna flicka är ett sant verldens underverk.  I skolen alla bli galna
i henne.  Det går rakt icke på annat sätt.  Hon får icke tillhöra
någon ensam; då skall der bli mord och dråp.  Vi äkta henne alla
tillsammans.  Den ene efter den andre --- enligt lottning.«

»Vänten riktigt lugnt på det!  Hur står det till med den tyske
förmannen?«

»Denne väktare Adler är ännu der.  Der glunkas om, att han skulle vara
af god, gammal tysk adel.«

»Han skall snart ha blifvit afadlad.  För tu år sedan, när vi gjorde
vårt första och sista besök på plantagen, sköt han i hjel min bror.  Nu
skall han få sota för det.«

»Vi skjuta ner honom.«

»Å nej.  Det vore för litet.  Vi fånga honom lefvande för att
chikanera honom af alla krafter.  Vi skola nog utgrunda något medel,
der är egnadt att visa honom, hvad det betyder att skjuta i hjel
brodern till den röde Burkers.«

»Utgrunda något medel?« skrattade en karl med helskägg och rått
utseende.  »Det är alls icke nödvändigt.  Jag vet ett alldeles
förträffligt.  Jag skulle en gång tillsammans med några kamrater ta
ifrån en rik squatter några hästar och fick dervid ett skott i armen
ifrån en af hans herdar.  I gengäld klädde vi af karlen naken, smorde
in honom tjockt med honung och band honom vid ett träd i närheten af
en myrstack.  På tio minuter var han så öfvertäckt med myror, så att
han såg fullkomligt svart ut, och när vi två veckor senare åter kommo
förbi detta ställe, var der endast hans skelett qvar.  Insekterna hade
ätit opp honom ända in på benen.«

Åhörarne grinade åt denna rysliga redogörelse och anföraren sade:

»Det är en präktig tanke.  Finna vi någon honung, så skall tysken bli
lika så insmord.  Jag gläder mig kungligt åt tanken på, hvad han skall
säga, när myrorna tränga in i hans mun, näsa och öron, utan att han
kan värja sig, huru de äta ut ögonen på honom lifs lefvande!  I morgon
qväll äro vi i Wilkinsfield.  Efter midnatt skola vi först massakrera
negrerna; sedan stiga vi in i huset.  Jag är öfvertygad om, att vi
skola göra ett godt byte, sedan --- --- ---«

»Blixt och dunder!« afbröt honom då en, der plötsligt grep efter sin
bössa och for opp.

»Hvad är der med dig, Holm?«

»Der föll ner en sten der oppe ifrån, och när jag tittade opp, så
tycktes det mig, liksom hade jag sett ett ansigte.«

»Hvem skulle vara der!  Men försigtighet är alltid bra.  Låt oss se
efter ett tag!«

Mannarne reste sig och stego raskt oppåt.

Jim hade lutat sig något för långt ut öfver randen af klyftan.  Dervid
hade en liten sten gifvit vika ifrån sitt underlag och rullat iväg
neråt.

»Fördömdt!« hviskade han.  »Vi skynda tillbaka, annars träffa de oss!«

»Eller vi gripa dem!« svarade Tjocke-Sam.  »Jag fruktar icke desse
sällar; men det är alltid bäst, om de alls ingenting märker utaf oss.«

De tre reste sig och ilade bort.  Först efter en längre språngmarsch
blefvo de stående.  Tim sade bekymradt:

»De skola väl icke upptäcka våra spår?«

»De der?« skrattade Sam.  »Hur skulle de märka dem?  Det föll dem inte
ens in att taga med sig en brand ur bålet.  De sprungo ut i mörkret,
och der skulle inte ens vi kunna se något.  Bofven är alltså den röde
Burkers.  Han I hört talas om honom?«

»Naturligtvis.  Han är anförare för ett band bushwhackers
(stråtröfvare), der syselsätta sig med inbrott och hästtjufverier.
Tyvärr har det ännu ej lyckats att gripa honom.«

»Då skall det lyckas nu.  Vi måste naturligtvis till Wilkinsfield för
att varna egaren och den tyske förmannen Adler, som de vilja låta
uppätas af myrorna.  Vi ha visserligen måst draga oss snabbt tillbaka;
hufvudsaken ha vi dock erfarit.  Jag hoppas, I kommen med?«

»Det är helt sjelffallet.«

»På vägen kunna vi ju tala en smula om oss sjelfva.  I morgon efter
midnatt skall dansen sätta i gång, och fyra timmar ha vi att luffa,
tills vi komma dit; vi ha alltså mycket, mycket tid till öfvers.
Skola vi dit nu strax, redan i natt, eller vänta vi tills i morgon
bitti?«

»Hvarför loda omkring i urskogen i mörka natten, när vi äfven i morgon
komma tidigt nog?« menade Jim.  »Jag föreslår, att vi slå läger i
skogen.«

»Men ändå icke här!« varnade hans broder.  »Vi få icke låta
bushwhackers påträffa oss.«

»Hvarför skulle de träffa på oss?  Det är ju mörkt.  Eld behöfva vi
icke antända, då vi ännu ha några stycken hjortsadel ifrån vårt förra
nattläger.  Det är i hvart fall bättre, att vi bli i närheten af desse
sällar, så att vi kunna iakttaga dem.«

»Det är inte nödvändigt,« menade Sam Barth.  »Desse bofvar äro
visserligen på långa vägar inga vestmän, såsom vi ha kunnat se af hela
deras lägers sätt och vis, men när de bryta opp i morgon och
händelsevis komma förbi den plats, hvarest vi ha varit, så måste de
vara blinda, om de icke lägga märke till, att någon har öfvernattat
der och iakttagit dem.  Hvad vi måste veta, det ha vi ju erfarit; allt
annat kunna vi ju tänka oss.  Jag medger ock, att det är först i
morgon, vi måste bryta opp; men att stanna här i närheten af
stråtröfvarne, det håller jag likväl icke för tillrådligt.  Låt oss
alltså gå vidare, till vi finna ett lämpligt ställe, hvarest vi kunna
snarka utan att höras af dem.  Då kunna vi ock göra opp eld.«

»Derifrån afråder jag,« sade Jim.  »Elden skulle kunna förråda oss,
och det måste vi undvika.«

»Pshaw!« skrattade Sam.  »Vi befinna oss i närheten af stora
bosättningar och icke i indianområdet.  Här är det dock icke så
farligt.  För öfrigt ha vi tre godt samvete och kunna ärligt se
hvarandra i ansigtena; hvarför skulle vi då vilja sitta i mörke?  För
öfrigt ha vi ännu aldrig sett hvarandra och i dag träffats för första
gången.  Då skulle jag ändå vilja kika er i synen ett tag, och det kan
jag bara, om vi tända oss en liten eld.  Viljen I kanske förderfva mig
denna glädje, hä?«

»Om I är så angelägen att få se min näsa,« skrattade Tim, »så skall
jag mycket gerna unna er detta nöje.  Har I då goda ögon?«

»Det skulle jag tro.«

»Nå, då är jag nyfiken på, hvad I tycker om näsan.  Der är redan
mången, der har ansträngt sig för att få se den, och det har icke
lyckats honom.  Kanske går I bättre i land med detta, och det skulle
hjertligt glädja mig.  Gå vi härifrån rakt norr ut, så erinrar jag
mig, att der är ett vattendrag, hvarifrån träden träda tillbaka.  Der
äro djupa buskage, hvilka skola täcka för skenet ifrån vår eld.  Der
kunna vi slå läger.  Moskiter behöfva vi ej frukta.  De lefva
visserligen nära vattnet; men vi ha ju ännu tidiga våren, när denna
landsplåga ännu ej är så vanlig och gängse.  Kommen således!«

Han gick i förväg, och de begge andre följde efter.  Det var
beckmörkt; de kunde icke se hvarandra; men de begge omnämnde följde
Tim med hörselens hjelp.  Ingen af de tre männen stötte emot något
träd eller gjorde något felsteg.  Genom den mångåriga öfningen skärpa
sig en skogslöpares sinnen liksom ett vildt djurs.  Dertill utbildar
sig ett visst något --- en aningsförmåga, en sorts instinkt, der låter
jägaren så att säga »vittra« en fara redan på långt håll.  Halft en
vilde --- kanske till och med till tre fjerdedelar förvildad --- går
han såsom civilisationens pionier i förväg och jemnar med sina råa
medel väg för bildningen att tränga ut till den vilda Vestern.  Städse
omgifven af lurande faror har lifvet för honom så ringa värde, att han
prisgifver det vid en obetydlighet, och dock vet han att försvara det
med list och oförvägenhet, med ett skarpsinne, ett mod och en
uthållighet, hvarom européen alldeles ingen aning har.  En förtjent
officer, der med utmärkelser har deltagit i tio fälttåg, har kanske
icke upplefvat det, en sådan enkel, i paltor omkringluffande vestman
har upplefvat på ett halfår.

De tre männen hade gått framåt under ungefär en fjerdedels timme, när de
fingo höra ljudet af rinnande vatten.

»Der är en elf,« sade Tim.  »Vi hålla oss en smula åt höger, så komma
vi fram till något buskverk.«

Han hade rätt.  Snart trädde träden tillbaka.  Det täta löftaket
öppnade sig, och nu kunde man se himmelens stjernor.  Präriejägarne
stodo mitt i ett tätt buskverk, hvarigenom flödena vältrade fram.  De
blickade omkring sig, så godt stjernornas sken det tillät.

»Se!« sade Tim.  »Der ligger ett träd, som stormen har fällt.  Der är
kanske torr brännved.  Låt oss se efter!«

Hans förhoppning kom icke på skam.  Trädets grenar och kvistar voro
fullständigt uttorkade, och de begge brödrarne begynte strax åt sig
skära loss bränne.

»Dumt, att man måste göra sig så förtegen!« brummade Sam Barth.  »Har
ju en mycket god tomahawk, hvarmed jag hade kunnat hugga loss stora
stycken, men det skulle höras.  Med knifven ger det mer möda och går
långsammare.«

»Av hvem har I fått denne tomahawk?« frågade Tim.  »Har den vuxit på
er egen tomt och mark, eller har I hittat den någonstädes?«

»Hittat?  Är I galen?  Tror I, att Sam Barth är mannen att stoppa en
indiansk stridsyxa i bältet, den han icke har gjort sig väl förtjent
af?  Åhå!  Denne tomahawk är ärligt vunnen i strid.  Den var en
comanchehöfdings egendom.  Jag gaf honom en på skallen med
gevärskolfven, så att han lät lifvet fara i ren förundran deröfver.
Jag lät honom ligga; men tomahawken tog jag med.  Den, der kommer i
beröring med min Auguste, honom går det derhän, som det talas om på
slutet af Matthei Evangelium.«

»Auguste?«

»Ja.«

»Hvem är detta fruntimmer?«

»Fruntimmer? Hihihihi!« fnissade han.  »Auguste ett fruntimmer!  Nå,
låt oss först göra opp eld, så att vi kunna se något; sedan skall jag
visa er denna Auguste, detta fruntimmer.«

De hade snart ihopsamlat flera fång torre grenar och trängde in i
snåret med dem.  I det inre af detsamma funno de en liten, fri,
gräsbevuxen plätt, just stor nog, så att tre personer kunde lägra sig
rundtenom ett litet bål.  Der beslöto de tillbringa natten.

Efter några minuter brann elden, men närd af så litet bränne, att
flammans sken icke kunde tränga igenom och öfver buskarne.  Nu kunde
de nye bekante noga betrakta hvarandra.  De gjorde detta och --- ---
grinade varandra ofrivilligt opp i ansigtena.  Hvar och en af dem
erbjöd en anblick, der var egnad att reta skrattlusten.

Sam Barth var en liten men utomordentligt tjock karl.  Hans hela
kostym bestod af en enda gråbjörnsfäll, den han sjelf hade tillskurit
och efter indiansed ihopsytt med hjortsenor.  Byxa, väst och ärmar
hängde ihop.  Ärmarne bestodo helt enkelt af pelsen på björnens
framramar.  Pelssidan var vänd utåt.  Endast på stöflarne, som han ock
sjelf hade förfärdigat, voro håren vända inåt.  Hans hufvudbonad
bestod af en mössa, den han hade beredt sig af björnens hufvudhud.
Sålunda var det alltså mycket lätt --- i synnerhet om natten --- att
taga honom för en björn.

Omkring den tjocke buken hade han till bälte slagit en lång, flätad
lasso.  I denna sutto tomahawken och bowieknifven nerstuckna, och
derifrån hängde ock allehanda andra ting: en tobakspipa, några
läderpungar med kulor, krut, tobak, kaffe; en bleckdosa, der kunde
användas såsom fat, gryta och kopp; ett par hästskor och några andra
småsaker, om hvilka man vid första anblicken ännu alldeles icke
förmådde säga, hvartill de voro afsedda.

»'sdeath!« skrattade Tim. »Då är det visst nog intet under, att vi
höllo er för en grizzly och tänkte gå lös på er med knifvarne.«

Grizzlyn är nemligen den gråe, amerikanske björnen, der stående på
bakbenen är nio fot hög --- ett fruktansvärdt, kanske jordens
fruktansvärdaste rofdjur.

»Jag och en grizzly!« skrattade Sam.  »Ären I galne!«

»Nå, ser I icke sådan ut?«

»Hvad angår mig utseendet!  Jag har hört bra mycket godt och berömligt
om er.  Äfven utan att ha sett er, håller jag er för dugtiga karlar.
Och nu talen I som de dummaste söndagsjägare!«

»Åhå, master Barth!«

»Ja.  Vi äro här i närheten af Fort Smith och den goda staden Van
Buren.  Hvarifrån skulle här en gråbjörn komma?  Det är ju rena, rama
galenskapen, att I skulle kunna ha ett sådant fågelbo med hvalfiskägg
i hufvudet.«

»Fördömdt!  I har rätt.  Det var förvisso ett mycket dumt streck af
oss.  Men I hade helt och hållet en björnhöfdings utseende, hvilken
smyger sig igenom skogen om natten för att hålla serenad för sin
allerhjertanskäraste.  Vårt misstag är väl alltså ursäktligt.  Men hör
I, denna klädedrägt är farlig för er!«

»Hur så?«

»Nå, I kan af andra lika väl som af oss bli tagen för en mäster Nalle
och alltså mycket lätt få en kula i kroppen.«

»Bah!  Den karlen måste vara blind!  För öfrigt måste jag också ställa
mig just der, hvaråt han riktar sin bössa, och det gör jag väl ändå
icke.  Men hör på ett tag, master Jim Snaker, I grinar åt mig, och
deri har I mycket rätt, ty jag är en tapper, lifvad karl; men den, der
ser på er, han skulle af vemod och förbarmande vilja gjuta de
bittraste tårar.«

»Hur så?«

»Hur så, frågar I?  Har I då aldrig sett er i spegelen?«

»Det var tolf eller femton år sedan, jag en gång stod framför en sådan
tingest.«

»Men i vattnet har I tittat?«

»Icke blott tittat; jag har till och med flere gånger störtat deri, så
att man hade kunnat vara ängslig och rädd för min skull.«

»Har I då icke en gång sett er egen afbild?«

»Flere gånger.«

»Nå, hvad säger I derom?«

»Att jag är en präktig karl!«

»Ja, en bräcktig karl, nemligen antingen att bräcka sig öfver eller
till att bräcka sönder, förstått, hä!«

»Åhå!  Skall I skratta ut mig?«

»Nej, alls icke.  Jag har dock redan sagt, att jag af medlidande
skulle vilja upplösa mig i den bittraste tåreflod.  En sådan jemmerlig
gestalt, som I är, har jag aldrig förr sett.  Se ett tag på mina
kinder!  Äro de icke så tjocka, fylliga och röda som två rökta
skinkor, hvaremellan min näsa sticker ut likt svansstumpen på en
kuperad råttehund?«

»Ja, det är alldeles riktigt!« grinade Jim.

»Nå, hvar har I då era kinder eller kindben?  De ha, synes det, fallit
in för er, och I har af misstag svalt ner dem.  För att ej tala om
näsan!  Sakkerment!  Hvar har I gjort af den, master Jim?«

I bildade kretsar är det rent af omöjligt att göra sig lustig öfver
någon annans kroppsliga brister; i fjerran Vestern äro der emellertid
väderhärdade, med beck impregnerade typer, der icke skulle röra på
minspelet åt en fin vits.  Der är allt plumpt och intet tages illa
opp, nemligen såvida det ej kommer ur munnen på en personligen
oangenäm menniska.  Enhvar grinar der gerna med åt sig sjelf.

Och ur denne synvinkel dög Jims anblick förvisso att grina åt.  Han
var oändligt lång och magerlagd, liksom ock hans broder.  På denne
spindelmagre kropp fladdrade en amerikansk officerares vida
soldatkappa.  De läderbyxor, der kommo till synes nedanom denna
uniformskappa, hade väl i sina nedre delar varit så defekta och
sönderrifna, att egaren hade hållit det för beqvämast att afskära dem
kort ofvan knäna.  Derför visade han nu de nakna, brunbrända,
skelettaktiga smalbenen ända ner till fötterna, der voro nerstoppade i
väldiga träskor.

På hufvudet bar han en tingest, der tidigare en gång hade varit en
filthatt; men dess brätte hade så fullständigt gått förloradt, att
hufvudbonaden nu liknade en sådan liten skål, hvari de tyska
bondqvinnorna pläga gifva sin qvarg dess välkända form.  Nu, i detta
ögonblick, hade han aftagit denna hufvudbeklädnad; och då visade sig
hjessan så fullständigt skallig och kal, att man ej ens med
förstoringsglasets hjelp skulle hafva kunnat finna ett endaste, ensamt
hårstrå.

Näsan saknades, i hvart fall icke till följd af något födelsefel, ty
det ställe, hvarest den skulle hafva varit närvarande, uppvisade de
tydliga spåren efter någon våldshandling.  Stället var blodrödt och
svullet.

Hans broder Tim var, såsom redan anmärkt, likaså lång och magerlagd;
men han hade en näsa, och hvad för en!  Den var till förvexling lik
ett gamnäbb.  Tunn och spetsig, skarpt byggd och böjd, af hetta, väder
och vind utgarfvad och uttorkad, syntes den verkligen bestå af horn,
alldeles liksom en roffågels näbb.

Hans klädsel var nästan ännu besynnerligare än den gode Jims.  Hans
spindelmagre kropp var nemligen instoppad i en svart --- ---
prestrock, der icke lät mer synas än den nedre hälften af de jättelike
buffelläderstöflarne.  På hufvudet bar Tim en ryttarhjelm med
tagelbuske.

Begge brödrarne voro likadant beväpnade, nemligen med bössa och
bowieknif.

Sådana jägaregestalter existera icke blott i någon romanskrifvares
fantasi.  Å nej!  De löpa och rida i hundraden och åter hundraden
omkring i den vestliga urskogen och på prärien.

En vestman begifver sig mycket väl utrustad till de mörka och blodiga
markerna, såsom de vilda nejderna kallas.  Snart är hans kostym
förderfvad och oppsliten.  Han kan ej förnya den; han har endera icke
tillfälle dertill, eller ock felas der honom penningar eller något
bytesmedel.  Han är således tvungen att tillgripa det första bästa,
der erbjuder sig honom.  Efter förhållandevis kort tid består hans
kostym af plagg, han har funnit, fråntagit besegrade motståndare eller
också rent af --- --- tagit med sig, det vill säga stulit.

Så hade det också varit med Jim och Tim.  Tim hade emellertid till sin
fromme prestrock dertill ett dyrbart, i grella färger skimrande
santillotäcke, det kännaren säkerligen skulle hafva värderat till
minst femhundra dollars.

När Jim hade blifvit tillfrågad om sin näsa, lade han pannan i djupa
veck, men kanske icke af vrede öfver den ofina frågan, utan i hvart
fall derför, att han blef påmind om den upplefvelse, vid hvilken han
hade beröfvats sitt ansigtes smycke och prydnad.

»Det är en förbannad historia,« svarade han.  »Tror I, master Sam, på
att man har afskurit mig den?«

»Om I säger mig det, så måste jag väl tro på det.  Men lät ni den då
lugnt falla af?«

»Kan I försvara er, när man har fjättrat era händer och ben, så att I
ligger orörlig likt en träklots, man har skurit ut ur ett träd?«

»Visst nog icke då. Men ni hämnades?«

»Kan I hämnas, när sårfebern håller er nere, så att der förflyta flera
veckor, innan I åter kommer till förståndet?«

»Donnerwetter!  Då var I sårad också på något annat ställe?«

»Och om!  Ett lungskott, in der framme och ut igen der bak.«

»Det är likväl tur.  Vore icke kulan åter utkommen der bak, så hade I
fått tro på det.«

»Alldeles riktigt.  Och likväl vore jag hinsides, om icke Tim hade
passat opp och skött om mig likt en mor, der icke bättre kan uppoffra
sig för sitt barn.«

Han räckte med en kärleksfull, tacksam blick åt sin bror fram handen.
Denne tryckte densamma hjertligt och sade, rördt afvisande tacket:

»Pshaw!  Man gör sin pligt, vidare intet!  Du skulle göra ännu mer för
mig.«

»Att göra mer är alls icke möjligt!  I skall nemligen veta, master
Sam, att jag blef sårad i den djupaste ödemarken, hvarest der ingen
bostad, ingen menniska fans.  Tim måste bygga en koja och vara allt,
allt --- läkare, skötare, matare, tröstare --- jag vill vara fördömd,
om jag någonsin glömmer honom för det!«

»Men I känner dock väl den indsman, der sårade er och stympade ert
ansigte?«

»Indsman?  I menar, att det skulle ha varit en indsman?«

»Naturligtvis.  En hvit behandlar ju icke en hvit på detta sätt och
vis!«

»Der råmar I just som den ko, der ännu aldrig har haft kopporna.
Fjerran Vesterns störste skurkar ha hvit hud.  Kom ihåg det!  Den som
icke längre kan ha sin tillvaro i öst, emedan han måste frukta polis
och fängelser, han beger sig till Vestern.  Så är det!«

»Men I vet karlens namn?«

»Icke det heller.«

»Å ve!  Hur tänker I då qvittera denna angelägenhet?«

»Det vet jag heller ej.  Jag skulle vilja bedja dag och natt, att den
karlen åter skulle komma inför min åsyn.  Då är han förlorad.«

»Då känner I hans ansigte?«

»Ja, det känner jag.«

»Då är der ännu hopp om, att I kan ge honom betalt för denna
historia.  Hade han då en hämd att taga ut på er?«

»Alls icke.  Jag befann mig med Tim alldeles ensam på bäfverjagt.  Vi
hade gjort mycket goda affärer och fått ihop en mängd skinn.  Tim var
utgången för att skjuta någonting, och jag väntade honom tillbaka
hvilket ögonblick som helst; men i stället för honom kommo der två
andre, hvite jägare, der hade funnit våra spår.  De slogo sig ner hos
mig.  Jag tog väl emot dem, gaf dem att äta och dricka samt besvarade
deras frågor så mycket, det var mig möjligt.  Plötsligt tog den ene
sin bössa och sköt på mig.  Jag förlorade medvetandet.  När jag åter
kom till sans satt Tim och hukade sig ner hos mig.  Han hade förbundit
mig.  Våra hästar voro väck, våra fällar också och min näsa dertill.
Den hade de skurit af mig.«

»Verdammt! Någon tid till förföljande var der väl icke?«

»Nej.  Vi måste låta dem undkomma.  Jag förlorade ånyo medvetandet och
återfick det först efter flera långa veckor.  Tim måste naturligtvis
blifva qvar hos mig.  Så undkommo desse bofvar.«

»Ett skymfligt band!  Jag skulle hjertligen unna er, att I någon gång
finge möta dem.«

»Det är min hetaste önskan.  Jag skall återbetala dem skurkstrecket,
så att de skulle få tänka på det.  Men under denna historia glömma vi
alldeles, att I har något att säga oss.«

»Jag er?«

»Ja.  I talade ju om er Auguste.«

»A, den Auguste!  Ja, det är sant.«

»Menar I kanske er fru eller er syster eller rent af er käresta?«

»Käresta?  Hm!  Hvar skulle jag vid mina femtiofyra år få en käresta
ifrån!«

»Nå, en grå björninna!« grinade Jim.

»Der ligger någonting i det!  Jag betackar mig för en sådan omfamning!
Hon, hvars pels jag nu bär på kroppen, värmde mig så det räckte.  Det
var nemligen en hon och icke en han.  Och likväl har I icke gissat så
fel, ty Auguste var verkligen min käresta.«

»A!  Alltså ändå!«

»Ja.  Men det är tretio och några till år sedan dess.  I skolen
nemligen veta, att jag är tysk.«

»Nå, det är just ingen skam för er!«

»Det skall heller ingen påstå!  Det skulle jag snabbt kurera.  Jag är
sachsare.«

»Ännu bättre.  Sachsarne äro godt folk.  De göra icke gerna någon
något.«

»Ja, vi äro gemytliga, i synnerhet oppe Vogtland.  Jag är nemligen
född i Herlasgrün.«

»Denna metropol känner jag icke till.«

»Metrum har den men ingen pol; de ligga i norr och söder på
jordklotet.  Jag var en dugtig knappmakaregesäll, en frisk liten karl,
snygg, klok och förståndig, i högsta grad älskvärd; och hvarhelst jag
blott visade mig, der blefvo töserna alldeles paffa.«

»Åhå!«

»Jo, det är sant!  Jag skulle strax kunna svära på det med tusen
kroppsliga vitneseder. Jag skräpper ej, utan det var verkligen så;
men det är gudagåfvor, hvaröfver man ej får vara stolt.  Töserna voro
verkligen alla ute efter mig.  Då kunnen I tänka er, att jag satte
näsan temligen högt i vädret.«

»Nu står den desto djupare, nemligen emellan de tjocka kinderna!«

»Ja, den har med tiden dragit sig tillbaka.  Alltså, den, der får
kärleken så att säga serverad på fat ifrån alla håll, han blir mycket
lätt kräsen.  Det var ock fallet med mig.  Jag ville ha något
förnämt.«

»Lyckades det er?«

»Ja, jag gick nemligen en gång på marknad i Ruppertsgrün. --- I skolen
nemligen veta, att der i Vogtland ha de fleste orter ett grün der bak
--- der såg jag en, som var helt efter min smak.  Hennes far var
landtbrukare.  Han hade en häst, fyra koer, trenne svin, tvenne
getter, ett dussin höns, sex stycken gäss, tvenne ankor --- och om jag
inte misstager mig, höll han sig dessutom med dufvor, kaniner och en
bikupa.  Denna förmögenhet stack mig i ögonen, ty hon var enda
dottern.  Hon hade visserligen några koppärr i ansigtet, men de gåfvo
henne en så der rätt vemodig, välgörande, medlidande anstrykning, så
att jag strax tänkte: Denna eller ingen.  Naturligtvis hette hon
Auguste.«

»Nu kommer hon!« grinade Tim.

»Ja, der är hon!  Hon var också mycket lycklig deröfver, att jag lade
mig för hennes fötter i kärleksfull tillbedjan, och när jag frågade
henne, om jag finge följa henne hem efter Kommerserådsbalen, så
svarade hon, att det skulle vara hennes lifs största lycka att vid min
sida få susa hem till hemmets husdörr.«

»Det var mycket vackert uttryckt!«

»Ja, den Gustel hade alltid någonting så poetiskt gripande i sitt hela
väsen.  Och jag hade naturligtvis den rätta förståelsen derför.  Der
öfverkommer mig alltid ett djupt vemod, när jag tänker på den tiden af
det söta hoppet ur Schillers klocka.  Ingenting öfverträffar kärleken.
Den är evig, om än den bringar mången man om lifvet.«

»Nå, er har det åtminstone inte bragt om lifvet.«

»Nej; men det har strypt mig ordentligt.«

»Hur gick det till?«

»Det blef på följande vis: Naturligtvis rände jag var qväll ifrån
Herlasgrün till Ruppertsgrün.  Den Auguste var så öm, så eldig, jag
var så kärleksfull och glödande, och så passade vi just så bra för
hvarandra.  Allra mest gladde jag mig deröfver, att hon var så
utomordentligt praktisk.  Hvad hon sade och hvad hon gjorde, det hade
det riktiga hugget, hvartenda ord ifrån henne träffade spiket på
hufvudet.  Kort och godt, vi voro ett par, liksom voro vi ihopsamlade
af dufvorna.  Men historien hade dock en hake.«

»A! Hvilken då?«

»Hennes far ville icke.«

»Å ve!  Och hennes mor?«

»Hon ville verkligen inte alls.«

»Dubbelt illa!«

»Ja, den Augusta skulle ha med sig något förnämt, ingen knappmakare
utan en tjensteman, en embetsman, kanske en sådan der lärare eller
brefbärare, eller en vexelkarl.  Der går nemligen jernbanan till
Plauen förbi och der äro vexelkarlar, så det räcker.  Men som jag nu
icke var någon tjensteman, så var vår kärlek en rätt stillsam en.  Jag
hoppade öfver stängslet och steg opp på svinastian.  Der kunde jag
precis nå så högt opp med handen, att hon kunde räcka mig sin ifrån
kammarfönstret.  Det var min jordiska vallfarts lyckligaste ögonblick.
Kunnen I tänka er det?«

»Mycket väl,« grinade de begge.

»Så fortgick det under en lång tid.  Om ingenting hade kommit emellan,
så stode jag kanske ännu hvar afton på svinastian och räckte fingrarne
i vädret.  Men då kom ödet i en ung lärarbefattningskandidats
skepnad.«

»Hvad är det?«

»En lärarbefattningskandidat var på den tiden en tjuguårig
hjelpskolmästare med en årlig lön af hundratjugu daler(*) jemte tio
nya groschen månatligen för orgelspelet och fem groschen för hvart
lik, han sjöng ut till kyrkogården.  Privatlektioner gaf han extra för
femton pfennig i timmen.  Vid en sådan inkomst kastade en sådan
kandidat naturligtvis alltid ögonen på en rik flicka, och den
ifrågavarande, hvarom jag talar, lät sina falla på min Auguste.«

»Tusan så otrefligt!«

»Å, det var icke blott otrefligt utan till och med mycket störande, ty
en vacker afton, när jag kom och skulle klättra opp på svinastian, då
stod han redan der oppe och fingrerade på samma sätt, som det
egentligen borde vara mitt uteslutande privilegium, ty det var min
uppfinning.«

»Och hvad gjorde I?«

»Hvad skulle jag göra?  Jag var helt desperat och frågade Auguste,
hvem der var henne kärast, han eller jag.  Jag yrkade på ett
afgörande.«

»Och hur beslöt hon sig?«

»För sin Guido.  Han bar nemligen det sköna namnet Guido; och emedan
jag bara hette Samuel, så hade han redan derför vunnit partiet.
Auguste var ju mycket poetiskt lagd, såsom jag redan har sagt, och
derför är det intet under, att en Guido var henne kärare än en
Samuel.«

»Fogade ni er lugnt i det?«

»Lugnt?  Å nej!  Jag gick mycket oroligt hem, nemligen till
Herlasgrün.  Men nästa dag --- det var en söndag --- var jag om
aftonen åter i Ruppertsgrün.  Jag träffade henne i salen och framlade
saken för henne.  Hon åhörde mig helt beredvilligt och förståndigt,
och när jag var färdig, sade hon mig också sina skäl.  Hon ville inte
förderfva förhållandet till sina föräldrar och inte heller till
skolläraren.  Hon var god emot mig, men honom hade hon kär.  Jag kunde
inte ge henne alldeles orätt, men jag sade henne i öfversvallande
vemod, att jag skulle resa till Amerika, om jag måste släppa henne.
Då visade det sig strax, att hon alltid träffade spiket på hufvudet,
ty hon var helt införstådd med det och erbjöd mig strax de tjugufyra
daler, hon hade sparat ihop, såsom resepengar.  Det tröstade mig.
Nästa morgon skickade hon mig pengarne och jag skickade henne en lapp
med afskedsversen:

   Min Gustel lemnar jag nu här;
   Samuels ande är henne när!«

»Hade I sjelf skrifvit det?« frågade Tim

»Nej.  Diktat det hade jag, ty mina ådror äro mycket poetiska; men
skrifvandet var icke min starka sida, så jag gick till skolläraren och
lät skrifva de begge raderna i kansliskrift på ett nyårskort.  Jag
betalade honom tjugu pfennig för det.«

De begge jägarne hade all möda att icke utbrista i ett högljudt
skratt.  Men Jim förfrågade sig:

»Var det samme lärare, som hade stått på stian?«

»Ja.«

»Och honom, den lät I skrifva det?«

»Hvarför icke? Jag behöfde rimmet och han behöfde de tjugu pfennig.
Två dagar senare var jag borta.  Jag hade också sparat ihop en liten
summa.  Familj och slägt var der inga, der hade kunnat qvarhålla mig;
jag hade hvarken qvinna eller barn; och så tog jag på mellandäck till
Amerika.

Jag tog strax ända till Cincinatti, der jag arbetade i tre månader.
Sedan reste jag till St. Louis, der jag blef qvar i ett halfår.
Efteråt städslade jag mig som forman på en karavan till Santa Fé.  Der
lärde jag känna Vestern och prärien och har heller inte längtat
tillbaka igen.«

Han hade berättat historien om sin olyckliga kärlek i ironisk,
sjelfgisslande ton.  Nu grinade han sakta för sig sjelf och fortfor:

»Det var min första och enda kärlek.  Och för att jag alltid skall
komma ihåg den, har jag här gifvit min bössa namnet Auguste.  Den är
också glödande och eldig och äfven den träffar alltid hufvudet på
spiket, liksom hon der borta i Ruppertsgrün.  Här, se på den!«

Han höll fram bössan emot de två.  Geväret hade ett mycket egendomligt
utseende.  Det var i alla händelser icke putsadt på flera årtionden.
Vid slag med kolfven voro olika stycken af densamma afbrutna och
ersatta med nya, dem ett omkringslaget jernband sammanhöll.  En med de
vestliga förhållandena obekant hade alldeles icke hållit det för
möjligt, att ens ett endaste skott skulle kunna affyras ur detta gevär
utan största lifsfara för skytten.  Men präriejägaren vet, hvad ett
sådant vapen har att betyda, och tager det blott med största vördnad i
näfven.

Ett sådant gammalt skjutjern har kanske tidigare varit en praktfull
kentuckyrifle.  Den har aldrig kommit ur sin egares hand, den har
hundrade gånger räddat lifvet på honom, men den har under tidens lopp
och i de tusentals faror, den har genomlefvat med honom, lika ofta som
han blifvit sårad och skadad och alltid åter blifvit lappad och lagad.
Egaren har studerat den, han älskar den, han vill ingen annan bössa
hafva; han känner den, han är invigd i dess minsta egendomlighet, och
så ofta han använder sig af den, så ofta gör han ett mästerskott,
medans en med vapnet obekant visst träffar runt hörnet eller rent af
sårar sig sjelf.

»Hm!« brummade Jim.  »Det är den berömda rifle, hvarom man berättar så
mycket?«

»Ja, mesch'schurs.«

»I lär med den en gång ha dödat tre indsmen med ett enda skott!«

»Det har jag förvisso gjort.  Eller tron I det kanske icke?«

»Möjligt är det.  Fiendens ställning måste visst nog ha varit en
passande.  Men I skall ha träffat alla tre genom hufvudet!«

»Ja, också det är sant.  Jag stod vakt och såg dem krypa an.  Jag
duckade mig ner bak en buske.  De kommo krypande fram på bukarne och
blefvo liggande bak om ett dike, så att deras pannor bildade en rät
linje till mitt gevärlopp.  Naturligtvis tryckte jag af.  Det var ett
riktigt enfilierskott på tio stegs afstånd.  Kulan gick igenom tvenne
hufvuden och blef sittande först i det tredje.«

»Blixt och dunder!  Ett sådant skott är en fröjd!«

»Ja, dock icke för de träffade.  Men mesch'schurs, vi skola icke
glömma hufvudsaken.  Taladen I icke förut om, att I hafven några goda
stycken stekt hjortsadel?«

»Jo.  Är I hungrig?«

»En jägare och vestman är alltid hungrig.  Det måsten I lägga på
minnet.«

»Då skola vi packa opp.«

De drogo köttet ur sina väskor.  De stycken, de afskuro och hvaraf Sam
erhöll en del, blefvo i stället för med salt ingnidna med krut och
sålunda förtärda med största aptit.  Dervid hvilade samtalet, så att
der till och med i det närmaste grannskapet herskade djup stillhet.

Då höjde Sam plötsligt hufvudet, liksom lyssnade han efter någonting.
De begge andre sade intet.  De spetsade också öronen, men varseblefvo
intet.

»Pst!« sade han sakta.  »Hörden I det?«

»Nej, ingenting,« hviskade Jim.

»Det var i vattnet.«

»En groda eller fisk, väl.«

»I är sjelf en groda, om I tror, att Sam Barth icke vet att skilja en
fisks språng ifrån ett årslag.«

»Årslag!  Tror I?«

»Helt säkert.«

»Då skulle der vara en båt i närheten?«

»Jag skulle vilja slå vad om det.  Lyssnen!«

Der kunde nu höras ett plaskande, liksom när vatten porlar öfver en
sten, men helt sakta.

»Hören I det?« hviskade Sam.  »Vågorna stryka förbi rodret eller
åran.«

»Då seglar han icke medströms.«

»Nej.  Det är ett stycke ofvan om vårt läger.  Kommen, vi måste veta,
hvad det är.«

De stoppade ner allt, grepo efter sina gevär och smögo sig så fort som
möjligt hän åt stranden.  Stjernornas sken simmade likt glänsande
fosfor på vattnet, så att en mörk punkt, der rörde sig långsamt på
detsamma, kunde urskiljas.  Den kom långsamt närmare.  Det var en båt.

Medans de tre med skärpta blickar iakttogo den, gjorde båten en lätt
vändning efter strömriktningen.

»Han har dragit in rodret,« anmärkte Sam.  »En ensam man sitter deri.
Det är en indiansk barkkanot; den går till kanten i vatten.«

Då hördes ett strykande ljud och i kanoten blixtrade en flamma opp.

»A, han har dragit in rodret för att få händerna fria,« sade Sam.
»Han tänder sig en cigarr.  Se!  Man kan urskilja hans ansigte.«

Då kände han sin arm gripen af Jims näfve och så klämd, att han hade
velat ropa högt.

»Djefvulen!« hviskade denne. »Är det möjligt?«

»Hvad?«

»Om ljusskenet icke bedrar, så känner jag detta förbannade ansigte.«

»Hvem är det?«

»Pst!«  Han tänder en andra tändsticka.  Den första räckte inte.
Helvete och död!  Tim, vi ha honom, vi ha honom!«

»Sakta, sakta,« varnade hans broder.

»Hvem är det då?«

»Den, der tog näsan ifrån mig.«

»Åhå!«

»Säkert!  Endera han eller en, der är honom så lik, som jag dig och du
mig.  Han måste i land!«

»Godt!  Men låt oss icke rådgöra länge.  Han får ej upptäcka oss.  Han
måste tro, att Sam är ensam här.  Master Sam, förstår I mig?«

»Naturligtvis.  Eller menar I, att jag har sigillack i hufvudet i
stället för hjerna!«

»Anropa honom då och locka honom fram åt elden.  Vi skola dyka opp i
rätta ögonblicket.«

»Schön!  Packen er iväg nu!  Han är snart der.«

Några sekunder senare var mannen i kanot på linje med Sam.  Man såg,
att han tänkte låta båten drifva förbi.

»Ahoi, holla!« ropade Sam, visserligen icke alltför högt, men dock så,
att han kunde höras af mannen, utan att hans röst trängde längre i
fjerran.

»Halloh! Har I hört!« upprepade Sam.

»Hvad är det?« frågade den främmade.

»Lägg till ett tag!«

»Nej tack!«

»Jag måste bedja er derom.  Jag behöfver eder.«

»Men jag inte er!«

»Misstror I mig?«

»Naturligtvis.  Hur många ären I?«

»Jag ensam.«

»Lögn!«

»Det är sanning.«

»Hvem är I?«

»Jag är trapper och skall till Van Buren.«

»Gå då!«

»Jag har stukat foten och kan ej gå längre.«

»Har I kanske ett namn?«

»Ja.  Man kallar mig Sam Barth.«

Den andre teg en stund --- kanske af öfverraskning.  Sedan dref han
med några årslag sin lilla farkost åter tillbaka ett stycke för att ej
komma utom hörhåll och sade sedan:

»I menar, att I är den tjocke Sam Barth med den berömda
Auguste-rifle?«

»Ja, densamme.«

»Behold! och I är verkligen ensam?«

»Det säger jag ju.  Varhän ämnar I er?«

»Också till trakten af Van Buren.  Vill I verkligen med?«

»Ja, om I tillåter mig det.«

»Kan I då betala?«

Det var en mycket egendomlig fråga.  Ingen vestman låter sig af en
annan betala för en sådan tjenst --- i synnerhet en så ringa.

»Hvarmed skall jag betala?« frågade Sam onödigtvis.  Men han ville
gifva Jim och Tim tid att gömma sig väl i närheten af elden.

»Med pengar naturligtvis.«

»Nå, så mycket, det skall kosta, kan jag kanske ändå få ihop.«

»Godt!  Men ve er, om I icke är ensam!«

»Jag oroar mig icke.«

»Jag skulle skjuta ner er!«

»Gerna för mig.«

»Då skall jag försöka.«

Han styrde sin kanot närmare.  Sam menade dervid:

»I kan ju vid min eld öfvertyga er om, att jag är alldeles ensam.«

»A!  I har en eld?  Men jag ser ingen.«

»Menar I, att Sam Barth är så dum att göra opp en eld, hvaröfver man
skulle kunna steka sig en oxe?  Der misstager I er.«

»Har I någonting att äta?«

»Icke mycket, men till två skall det räcka.  I har väl intet förråd
med er?«

»Det har tagit slut för mig.  Jag har redan inte ätit sedan tidigt i
morse.  För mig till elden!«

Han hade under tiden lagt till, steg ur, förtöjde sin kanot och
betraktade den tjocke.

»Nå, känner I kanske igen mig?« frågade denne.

»Nej, men I är Sam Barth.«

»Hur vet I det?«

»När man ser en sådan björn, så är det I.  Alltså till elden nu.«

»Kom!«

Sam stöttade sig på sin bössa och linkade i förväg som om han
verkligen måste halta.  Han oroade sig för, att mannen vid elden
skulle märka, att der hade legat mer än en, kände sig emellertid
mycket lugnad, när han ankommen dit märkte, att de begge brödrarne hade
sopat igen sina spår fullständigt.

Den främmade såg sig försigtigt och misstroget omkring, men såg snart
ut att vara lugnad, ty han satte sig ner och frågade:

»Men hur kan en så erfaren vestman som I skada foten?«

»Jag blef hängande i en sådan tusan till rot och störtade ner,«
svarade den tillfrågade, der också slog sig ner i all gemytlighet.
Dervid lade han emellertid sitt ben så, som om han kände stora smärtor
i detsamma.

»I skall alltså till Van Buren?  Hvad skall I der?«

»Hemta ny ammunition och bota min fot.«

»Hvar kommer I ifrån?«

»Ner ifrån Svarta bergen, der jag har jagat.«

»Utan häst!«

»Den blef stulen ifrån mig der bak Ozarkbergen, när jag öfvernattade i
ett litet, öfvergifvet settlement.  Djefvulen tage de spetsbofvarne!«

»Äro här sådana?«

»Det ser så ut.«

»Inget band, väl?«

»Möjligt.«

»Der oppe lär ju en viss Burkers härja.  Har I hört om honom?«

»Hört, ja, men då jag icke hör till hans band, så kan jag tyvärr
heller icke meddela några upplysningar.«

»Det är heller icke nödvändigt.  Jag känner honom.«

»Sapperment!  Verkligen?«

»Ja.  Han skulle en gång bestjäla mig, och då utvexlade jag några
kulor med honom!«

»Mycket intressant!  Men, master, I känner mig och mitt hvarifrån och
hvarhän.  Får jag nu kanske också erfara ert namn?«

»Jag heter Walker.«

»Tack!  Jägare är I väl icke?«


(Slut på tretiofemte afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 36


-- 

(*)Daler: vår öfversättning af tyska »Thaler« (tre Mark).  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 035 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).