Här bakom detta träd har han stannat till. Här har han stått en längre stund och med fotspetsarna åt höger. Hans ansikte har alltså varit vänt däråt, hän emot herrgården. Jalousierna är ännu inte uppdragna; för två timmar sedan har de ännu mindre varit det; endast verandan är öppen. Det måste alltså ha befunnit sig någonting där, som han har velat iaktta. Vänta här ett tag! Jag är av den åsikten, att han har någon avsikt med avseende på plantagens herre. Han har inte gått direkt till denne, utan han rekognoscerar i förväg, han smyger sig i hemlighet omkring bakom träden; hans avsikt är således ingen god, ingen lovvärd. Det är möjligt, att han kommer till ägaren, medan vi ännu söker honom; ja, det är till och med möjligt, att han redan är hos denne.
free web hosting | free website | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (036) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden36.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 36

Den främmade bar nemligen en grå, nästan stadsmässig kostym.  Han såg
alldeles icke ut, som komme han ifrån prärien eller hade strukit
omkring i skogen länge.  Han svarade i en ton, der skulle föreställa
obesvärad:

»Tidigare var jag det, men jag är det inte mer.  Nu bedrifver jag
agenturhandel.«

»I tobak?  Bomull?«

»I allt, hvad sig erbjuder mig.  Men I talade ju om att ge mig något
att äta!«

»Det hade jag så när glömt.  Ursäkta!«

Han lossade en läderväska från sin lasso, öppnade den och drog fram
ett stycke mörkt kött.

»Hvad är det?« frågade Walker.

»Björnskinka, lufttorkad.«

»Det är godt.  Tag hit!«

Han skar sig ett stort stycke deraf och började äta.  Han hade tagit
sitt gevär med ur kanoten.  Det låg honom tvärs öfver knäna.  Det
föreföll smaka honom.  Medans han tuggade det hårda köttet, menade
han:

»Ni vill alltså betala mig.  Egentliga pengar ha väl jägare sällan på
sig.  Hvad har I?«

»Först är det fråga om, huru mycket I skall begära till Van Buren.«

»Två dollars.«

»I är förryckt!«

»Hur så?«

»Kunde jag gå, så vore jag der på fem timmar.  I behöfver icke ro,
båten drifver helt af sig sjelf, och likväl begär I en sådan summa!«

»Om den är er för hög, så blif då sittande här!  Hvart arbete och hvar
tjenst måste betalas.«

»Deri har I mycket rätt.  Det stycke björnskinka till exempel, I har
ätit, kostar fem dollars.«

»Är I galen!«

»Lika så litet som I är förryckt.  I sade ju sjelf, att allt måste
betalas.«

»Jag trodde, I gaf mig det för intet!«

»Och jag trodde, I skulle medtaga mig för intet.«

»Det är något annat.  Och dertill hela fem dollars för detta lilla
stycke kött!«

»Två dollars för denna korta sträcka!  Enhvar sätter sina priser,
såsom det behagar honom.«

»Jag betalar intet.«

»I skall nog betala.«

»Det faller mig alls icke in.«

»Jag utmäter ert gevär af er.«

»Försök det bara!«

Han for opp, då han menade, att Sam ej kunde röra sig så snabbt.
Denne blef lugnt sittande och sade gemytligt leende:

»Ja, jag är tjockare än I och dessutom har jag en halt fot; jag skulle
väl alltså inte kunna ila efter er, om I sprunge ifrån mig med
geväret.  Men det skall I ej göra.«

»Tror I det?« frågade Walker i hånfull ton.

Han var icke för tjock och icke för mager, icke för gammal och icke
för ung, han var en man af så kallad genomsnittspersonlighet, en
dussinmenniska.  Och likväl hade han något i sitt ansigte, som strax
föll i ögonen, utan att man förmådde definiera det.  Den, der en gång
hade sett denna fysionomi, han glömde den icke så lätt igen.

»Nej,« svarade Sam.  »I springer ej ifrån mig.  I tar ju mig med till
Van Buren.«

»Så Djefvulen heller gör jag ej!  Det faller mig alls icke in, att
medtaga er.  Två dollars har jag begärt; fem vill I ha; så skulle jag
alltså ha gifvit er tre och måste också upplåta er plats i kanoten.
Det passar mig naturligvis icke!«

Sam hade sett, att de begge brödrarne hade skjutit sig fram igenom
buskarne bak Walker så ljudlöst, att han rakt ingenting märkte.  Nu
stodo de bak om honom.  Sam var alltså säker på sin sak.  Han svarade:

»Då måste jag verkligen utmäta geväret af er.«

»Jag har ju redan sagt er, att I skulle försöka er att göra det.«

»Å, det stannar ej vid försöket.  Jag hoppas, I har hört nog om mig
för att veta, det jag förstår att ge mina ord eftertryck.  Jag tänker
alltså, att I frivilligt skall öfverlåta mig geväret.«

»Så dum är jag ej.  Försök I taga det!  God natt!«

Han vände sig om för att gå.

»Jag har det redan!« grinade Sam.

Och verkligen, han hade det också i samma ögonblick.  Det hade blifvit
undanryckt ifrån Walker bakifrån och öfverkastadt till den tjocke
trappern.

Walker visste icke, hur det hände honom.  Han snurrade hastigt rundt
och såg sig stå gent emot de begge brödrarne.  Eldsskenet belyste deras
ansigten.  Han igenkände strax Tim.  Skräcken slet ur honom utropet:

»Alla djeflar!  Denne karl!«

»Hvilken karl?« frågade Jim.

»Du lefver?«

Han betänkte ej, att han med denna fråga förrådde sig sjelf.  Han
kunde öfverhufvud taget icke tänka, så förskräckt var han.  Hans ögon
stodo vidöppna.  Det var, som om han ej kunde röra någon lem på sin
kropp.

»Ja, jag lefver,« svarade Jim.  »Din förtjenst är det icke.  Jag
lefver för att göra opp räkningen med dig, mördare!«

Öfver Walkers ansigte gick en hastig skälfvan.  Han hade öfvervunnit
sin skräck.  Han frågade sig, huruvida räddning ännu vore möjlig.  Ja,
men endast genom flykten.  Och förvisso åt kanoten till fick han ej
fly; då hade han varit förlorad.  Äfven om det skulle lyckas honom att
nå den, hoppa i och stöta ut ifrån land, så skulle desse trennes kulor
likväl säkert nå honom.

»Mördare?« sade han i en ton af förvåning.  »Jag förstår er ej.«

»Åhå!  Du förstår mig säkert precis.  Du är icke blott mördare utan
äfven röfvare.  Du stal skinnen.«

»Ursäkta, master!  Jag har ingen aning om, hvad I vill med mig.«

»Ljug icke!« dundrade Jim åt honom.

»Jag ljuger ej.  Det synes mig, som om I håller mig för en man, der
väl måste ha någon likhet med mig.  Det är dock ingen anledning att
tala till mig på detta vis.  Det måste jag alltsammans på fullt allvar
och mycket strängt undanbedja mig!«

Han satte opp ett högst förolämpadt ansigte.  Jim grinade emellertid
högt åt honom och sade:

»Din bof, du spelar inte så illa komedi!  Men den skall snart vara
slut.  Ge hit dina armar ett tag!  Vi skola binda ihop dem en smula.«

Han räckte fram händerna.

»Strax!  Här!« svarade Walker.

Men rakt tvärtom.  Plötsligt tog han ett språng in i buskarne, der
slöto sig bak om honom.  I nästa ögonblick knallade två skott efter
honom.  Jim och Tim hade skjutit, kastade sedan bort gevären, drogo
knifvarne och störtade efter honom.  De hade hört det aflägsna
prasslandet af hans steg.  Huruvida han var träffad, det kunde de icke
säga.

Sam hade makligt blifvit sittande.  Han reste sig nu långsamt ifrån
marken och tog opp de begge gevären --- äfven Walkers.  Han virrade på
hufvudet och brummade:

»Dumhet!  Dumhet!  Och det skall vara riktiga vestmän!  Galenskaper,
galenskaper!«

Han hade rätt.  Walker hade icke tänkt utsätta sig för faran att
träffas af kulorna eller ens blifva gripen.  Han hade tagit ett språng
in i buskarne i medvetande om, att man strax skulle skjuta och sedan
störta efter honom.  Knapt hade grenarne slutit sig bak om honom, så
gjorde han en kort vändning åt höger, tog några steg och duckade sig
ner der, nu hållande sig helt orörlig.

Hans beräkning visade sig helt riktig.  De begge skotten föllo, och
sedan hörde han brödrarne tränga förbi honom igenom buskarne.  De hade
tagit det buller, deras kulor förorsakade i buskarne, för rymlingens.

Sam hade långsamt gått ner till vattnet, steg i kanoten, rodde ut den
ifrån land och höll den sedan på något afstånd ifrån stranden.  Det
var enligt hans åsigt det aldra bästa, han kunde göra.  Han var en
slug karl.

Walker å sin sida lyssnade en liten stund.  När han intet buller
hörde, kröp han långsamt och försigtigt, ytterst försigtigt tillbaka.
Han märkte, att der ingen menniska mer var vid elden.

»De äro efter mig!« tänkte han.  »Men Tjocke-Sam också?  Han var ju
halt!  Eller skulle han kanske ha förstält sig?  Kort och godt, de
äro efter mig.  Nu snabbt till kanoten!  Min bössa ha de tyvärr fått
med sig.«

Han smög sig åt stranden.  Båten var borta.  Han såg den till sin
förskräckelse hålla still på ett afstånd af kanske åtta till tio
meter.  Sam satt i den, såsom man kunde se på den oformliga
pelsmössan.

»Djefvulen tage desse fördömde bofvar!« svor Walker för sig sjelf.
»Ett slughufvud af första storleksordningen är han, denne fettbuk!
Hvad man berättar om honom, synes vara helt sant.  Han har ett
dumhufvuds utseende och uppförande men är samtidigt en äkta fiffikus.
Blixt och dunder!  Min väska ligger i båten.  Den är förlorad,
förlorad!«

Han tänkte efter ett ögonblick; sedan mumlade han:

»Eller ändock ej förlorad!  De komma naturligtvis tillbaka; de skola
se den tjocke och tala med honom.  Kanske gå de tillbaka till elden,
och jag kan undkomma med kanoten.  Jag måste ovilkorligen höra, hvad
de tala om.  Jag gömmer mig alltså här i buskarne vid stranden.  De
skola ej hålla det för möjligt, att jag har djerfheten att dröja här.
Jag är således fullständigt säker.«

Han gömde sig i buskarne alldeles i närheten af samma ställe, hvarest
kanoten förut hade varit bunden, och väntade på sina förföljares
återvändande, hvilkas besvikelse i hvart fall var stor.

Hans tålamod skulle ej länge sättas på prof.  Der rasslade snart i
buskarne och en lång gestalt med ryttarhjelm på hufvudet visade sig.
Det var Tim.  Han blef stående på stranden, just der, hvarest Walker
gömde sig --- högst fyra steg ifrån honom --- så att den senare helt
tydligt hörde, huru den långe öfverraskadt mumlade för sig sjelf:

»Lack-a-day!  Der sitter den bofven i sin kanot och väntar på att få
skratta ut oss!  Vänta du, gosse lille, jag skall sveda pelsen för
dig!«

Han höjde bössan eller åtminstone armarne, liksom tänkte han skjuta.
Han hade i sin upphetsning glömt, att han ju intet gevär hade med
sig.  Han lät således också armarne strax sjunka och fortfor
förargadt:

»Fördömdt!  Der har jag ju intet gevär!  Jag skall snabbt hemta det
och sedan --- --- good lack!  Det är ju inte alls den gossen, utan det
är Sam, den tjocke björnen!  Hvilken lycka, att jag icke hade bössan
med mig; jag hade verkligen drifvit honom en kula genom hufvudet!  Men
hvar har Jim blifvit af?«

Han behöfde ej länge fråga sig det, utan svaret följde strax.  Han
hörde buskarne rassla och sedan trädde den omnämnde fram, ljudligt
flåsande af den snabba språngmarschen samt af upphetsning och vrede.

»Tim, du?« sade han »Har du sett honom eller är --- --- Himmel!  Der
sitter den skurken!«

»Du misstager dig!  Denne gentleman, der ligger för ankar, är Sam
Barth, den tjocke.«

»A, verkligen!  Hvad får den gynnaren för sig?«

»Vet inte jag heller.«

»Det är ett dumt spratt.  I stället för att sätta sig der i båten,
kunde han vara med och förfölja rymlingen.  Jag skall säga honom min
mening.  Som gammal, erfaren vestman måste han veta, hvad --- ---«

Han blef afbruten, ty Sam frågade ifrån kanoten:

»Ären I färdiga med ert fjerrkikeri nu, då?  Jag hoppas, I icke längre
hållen mig för den, som i hvart fall har undsluppit er.«

»Om denne gynnare har ögon!« hviskade Jim till brodern.  »Att kunna
urskilja oss här i buskarnes mörker!  Det är mycket, det är starkt;
det skulle vi visst nog inte gå i land med!«

Och högt lade han till:

»Hvad blir I der ute för?  Är der någon, der har fastnaglat er, master
Barth?  Kom öfver hit!«

»Well, sir!  I skolen snart kunna sluta mig i era armar.«

Han kom fram, steg ur och band kanoten igen just der, hvarest den
förut också hade varit förtöjd.  Tim svarade ovilligt:

»Vad det om att sluta i våra armar beträffar, så misstager I er,
master Sam.  En sådan belöning har I visst nog icke förtjenat.«

»Icke?  Hur så?«

»Ert förhållningssätt är icke en vestmans, utan ett oerfaret barns.«

»A?  Och jag, som trodde, att jag just hade handlat mycket klokt!«

»Eller fastmer tvärtom helt bakvändt, som sagt, liksom ett barn!«

»Det är också bra!  Hos oss i Tyskland ha vi ett ordspråk, der lyder:
Hvad de klokes förstånd ej ser, det märker barnasinnet i sin
enfald. Förstådt, mesch'schurs?«

Uttrycket mesch'schurs är likbetydande med det franska messieurs, mina
herrar.

»Ja, enfald, der har I rätt!« sade Jim argt.  »I hade, i stället för
att gunga omkring på vattnet här, skolat vara med och jaga rymlingen.«

»Menen I det?« grinade den tjocke.  »Ja, dertill är dock den gamle Sam
Barth för dum.  För öfrigt kunde jag ju inte alls springa, jag var ju
halt.«

»Dumheter!  Med sex händer griper man i hvart fall en flyende lättare
än med fyra.«

»Ja, om de sex händerna hade sex ögon till att se med i natten.  Jag
har i hvart fall gjort min pligt bättre än I!«

»Åhå!«

»Nå, då skall jag förklara er det.  Om natten springer jag ej efter
någon rymling.  Jag kan icke se honom.  Och skall jag höra honom, så
måste jag bli stående och lyssna.  Under tiden får han ett sådant
försprång, så att jag då säkert måste uppgifva honom.  Slipper någon
undan mig om natten, så låter jag honom löpa i godan ro och inväntar
dagen.  Då ser jag hans spår och kan förfölja honom --- så länge och
så långt det behagar mig.  I hafven deremot sprungit efter denne
Walker och I hafven sönderstampat hans spår så, att man rakt inte kan
tänka på att upptäcka det!«

»Hm!  Jag måste säga, att detta inte låter så illa.  Men hvarför
sätter I er i båten?«

»Också en mycket klok fråga!  Den, der kommer farande i kanot, han kan
möjligen ha något liggande i densamma.  Icke?«

»Kors!  Låg der något i den?«

»Ja.  Denne tingest der.«

Han bockade sig ner i kanoten, tog ur densamma opp ett föremål och
räckte fram det emot Jim.

»En väska,« sade denne.  »Och tung.  Hvad månne är der inuti?  Kanske
ammunition, blykulor.  Den är tung.«

»Har redan undersökt saken.  Der äro förvisso kulor derutinnan, men
dertill ock flere penningrullar --- silfverdollars, såsom det synes.«

»Det är ett godt fynd.  Intet vidare?  Inga papper eller annars
något?«

»Nej.  Varen nöjde med pengarne.  En fattig jägare kan alltid behöfva
dem.«

»Mycket riktigt.  Men den sällen sjelf vore mig tusenfalt kärare än
hans pengar.  Herregud, när jag tänker på det!  Jag har honom stående
framför mig, rätt emellan mina näfvar, och så låter jag honom
undslippa.  Tim, hvad säger du till det?«

»Att vi äro de största åsnor, der någonsin har funnits.  I åravis ha
vi längtat efter att någon gång få påträffa den sällen, och nu, när
han löper oss rätt i garnet, liksom fallen ifrån himmelen, låta vi
honom undkomma.  Jag skäms inför mig sjelf.«

»Rätt så!« grinade Sam.  »Skäms en smula!  Men det kunna vi äfven göra
der vid vårt bål.  Eller ha vi vuxit fast här?«

»Ja, låtom oss gå.  Våra gevär ligga också der.«

»Nej.  Viljen I vara så goda att taga dem här ur kanoten.«

»Här?  Hvarför har I då tagit med dem till båten, Sam?«

»Det begripen I ej?«

»Nej.«

»Det är mycket sällsamt,« skrattade han.  »Jag ville förhindra, att I
skulle ställa till någon olycka dermed.  I haden kunnat träffa den
arme djefvulen.«

»Menniska!  Är det ert allvar?«

»Ja, mitt fulla allvar.  Låt denne Walker löpa!  Hvad hafven I för det, i
fall ni döda honom?  Intet, alls intet!  Kommen!  Nu skola vi sofva,
och sedan på morgonen kunna vi ju se, om vi då kanske ändå kunna
upptäcka hans spår.  Visst nog tror jag inte mycket på det.  Vi skola
till Lebanon på ett rendez-vous, hvarest kamraterna vänta på oss, och
om vi använda en half evighet till att springa efter i fotspåren på
någon menniska, så komma vi för sent och ha gjort oss besvär i
onödan.«

Han skred hän åt bålet.  De förstodo honom icke.  Hvad menade han med
dessa sista ord?  Om den lille staden Lebanon, der låg en dagsresa
härifrån, hade der dock alldeles icke varit något tal!  Att han hade
någon afsigt, det var sjelfklart.  De togo alltså gevären med sig och
följde honom.

Framkommen till bålet frågade Jim:

»Hvad menade I då med --- ---«

»Håll näbbet!« afbröt honom den tjocke sakta men hastigt.  »Sätten er
ner och vänten!«

Han bockade sig ner och kröp in i närmaste buske.  De hörde, hur han
gjorde sin rond.  Sedan återvände han och satte sig hos dem.

»Talen så sakta, att endast vi sjelfva höra hvarandra!« sade han.

»Tänker I kanske, att den sällen ännu är der?«

»Tron I det kanske ej?«

»Åhå!  Så dum skall han väl ändå inte vara?«

»Eller fastmer så listig.  Jag säger er, att i hans ställe skulle jag
helt enkelt ha blifvit liggande här.  Jag hade slängt mig ner bak
första buske och låtit er löpa förbi.  Sedan skulle jag vänta, tills I
haden kommit till ro, och bege mig derifrån med kanoten.«

»Sam, I är verkligen en djerf slyngel!«

»Det är andre ock!«

»Och I menar, att han skulle kunna ha kommit på samma tanke?«

»Ja.  Han såg mig då alls icke ut liksom en, der har stått på näsan;
han hade ett raffineradt bofansigte, och då kan man mycket väl tilltro
honom denna tanke.  För öfrigt hade han sin väska med pengarne i
båten.  Redan för deras skull måste han försöka komma öfver sin
egendom igen.«

»Sam, I är verkligen ingen oäfven karl.  Jag gör er min komplimang.«

»Gören er ingen möda!  En komplimang af tvenne dumhufvuden, som löpa
efter en tredje, hvarest han alls icke är att finna, det är då
sannerligen inte mycket värdt.  Och samtidigt talen I om, att det vore
jag, som har gjort dumheterna!  Jag säger er, att den karlen vore för
länge sedan borta med sin kanot, om jag inte hade satt mig i den!«

»Då beger han sig åstad nu!«

»Det skall han ock!«

»Huru?  Skall han det också?«

»Javäl!«

»Gå sin väg?  Undkomma oss?«

»Naturligtvis!«

»Men, master, har I då glömt, att vi vilja gripa honom?«

»Nej, jag till och med tänker på det.«

»Men om vi vilja gripa honom, få vi ju ej låta honom undslippa.«

»Mesch'schurs, jag tycker synd om er!  Jag har verkligen medlidande
med er!«

Han skakade på hufvudet och blinkade åt dem med sina små ögon, liksom
hade de nyss begått sitt lifs största dumhet.  Deröfver blef Tim
nästan vred.  Han sade:

»Bevisa då för oss, att vi förtjena medlidande!«

»Beviset är redan här; I hafven ju sjelf lemnat det.  I viljen fånga
mannen derigenom, att I icke låten honom undkomma.  Det är fel.  Det
rätta är fastmer, att vi låta honom undslippa för att bringa honom i
vårt våld.«

»Denna galna motsägelse må Djefvulen förstå!«

»Han förstår den visst nog helt säkert, ty han heter icke Jim eller
Tim.«

»Master, vill I förolämpa oss?«

»Nej, jag vill bara undervisa er.  Jag inser ju, att I ännu behöfven
mycken undervisning.  Låt oss antaga, att Walker ännu befinner sig i
vår närhet.  Kännen I den plats, hvarest han gömmer sig?«

»Nej,« svarade Tim.

»Eller tilltron I er kanske att finna denna plats?«

»Nej, det är omöjligt i detta mörker.«

»Huru skullen I alltså fånga honom?«

»Mycket lätt.  Han vill taga sig bort med båten.  Vi behöfva således
endast gömma oss i närheten af densamma för att vänta på karlen och
gripa honom.«

»Å ve!  Då fån I aldrig fatt i honom!«

»Hvarför?«

»Emedan han sjelf i hvart fall redan gömmer sig i närheten af kanoten
för att invänta det gynsammaste ögonblicket.  Han skulle alltså se er
komma och afstå ifrån båten.  Han skulle smyga sig derifrån för att
aldrig visa sig mer.«

Sam hade under hela det lågmälda samtalet emellanåt höjt på hufvudet,
liksom om han lyssnade efter något.  Tim svarade:

»Er åsigt är än en gång alldeles utmärkt.  Alltså tror I på
möjligheten att ändock gripa den sällen?«

»Mycket.«

»Men om han undkommer oss nu, så är han väck!«

»Pshaw!  Ur verlden går han ej.  Hans båt kan inte heller fara rätt
opp i himmelen.  Vi gå tidigt nerför floden.  Hvarest båten ligger,
der har mannen stigit ur, och Djefvulen måtte väl vara med i spelet,
om tre vestluffare som vi icke skulle förmå finna honom.«

»Och om han har afstått ifrån båten och ändock nyss har flytt?  I
detta fall håller I dock honom för förlorad?«

»Inte då iheller.  Om tre timmar blir det ljust.  Då äro spåren ännu
ej utplånade.  Vi skulle säkert upptäcka dem.«

»Af er blir Djefvulen klok, Sam!  Än som I talar si, så talar I
tvärtemot så!«

»Ja, förut, när vi stod vid vattnet, höll I det för omöjligt att finna
spåret.«

»Ja så?  Har jag sagt det?« myste Sam.  »Der hade jag väl mina skäl
dertill, och det gör mig än en gång mycket ondt om er, att I så föga
förstån mig.  Tron I då, att jag är så dum, att jag högt utskriker i
verlden min verkliga åsigt, när jag är nästan precis öfvertygad om,
att den, jag är ute efter, befinner sig i närheten?«

»Aha!  Så är det!  Så --- så!«

»Ja, så --- så!  Tillfälligheten ger er den sällen i handen.  Viljen I
genom felaktigt uppträdande åter låta honom undslippa er?  Jag har
intet deremot.  Gören, hvad I viljen!  Mig angår ju hela denna
historia inte alls.«

»Nej!  I har rätt, master Barth.  Vi skola rätta oss efter ert råd.  I
menar alltså, att vi nu lugnt kunna förblifva liggande för att låta
honom undkomma?«

»Nej.  Jag menar, att I nu skolen gå med mig ner till kanoten.«

Tim såg honom förvånadt i ansigtet.

»Är I från vettet?«

»Nej, det är jag väl ej.«

»Nyss rådde I oss att ej bekymra oss om båten; och nu säger I, att vi
skola gå hän till den!  Sir, vi ha erfarit, att ni är ett godt hufvud;
men nu har I väl ändå en skruf lös!«

»Ja, det skramlar, men inte i mitt hufvud utan i era begge.  Hafven I
då ingenting hört?«

»Nej.  Hvad skulle vi ha hört?«

»Det, jag har hört.  Kommen med ett tag!«

Han reste sig opp och gick med dem till båten.

»Nå, hvar är den?« frågade han.

»Blixt och dunder!  Väck!«

»Ja.  Sen ett tag der öfver!  Der flyter den.«

»Ja, men der är ingen i.«

»Pshaw!  Menen I, att mannen skulle föreställa sig för er?  Han har
lagt sig ner i båten.  Vi skola tro, att den har flutit iväg, emedan
den icke var ordentligt förtöjd.«

»Så är det, ja.  Men jag tänker, att det är aldra bäst, om vi skicka
öfver honom några goda kulor.«

»Dumhet!«

»Hvarför dumhet?  Menen I, att vi ej skola träffa?«

»Det menar jag inte.  På dessa sextio fot skjuter jag om natten mitt
namn i båten.  Men till hvad nytta är det för er?  En sådan sälle
måste man ha lefvande.  Hvad kunnen I ha hans lik till?«

»I har än en gång rätt.  Vi låta honom alltså vara.  När det har
blifvit ljust, smyga vi hän längs stranden.  Då skola vi väl upptäcka
den plats, hvarest han har lemnat båten.«

»Hm!« skrattade Sam.  »Nu ären i på en gång så segervissa.  Der måste
jag sätta på er en dämpare.  Karlen är slug, såsom I nu han erfarit,
ty han har verkligen dröjt här för att desto säkrare undkomma.  Det är
mycket väl möjligt --- ja till och med sannolikt --- att han än en
gång skall försöka vilseleda oss.  Först veta vi ju inte alls, på
hvilken strand han skall stiga ur.«

»Då måste vi dela på oss.  Vi söka både här och der.«

»Ja.  Men hur kommer man öfver?«

»Här är buskverk tillräckligt till att bygga en liten flotte af
risbuntar, hvilken bär en man.«

»Rätt.  Jag skall gondoljera mig öfver.  Floden är icke bred.  Vi
kunna se hvarandra ifrån begge stränderna och ge hvarandra tecken.  Så
vidt vore allt godt och glatt.  Men jag tänker mig, att karlen icke
stiger ur der, hvarest han skall sökas.  Han skall naturligtvis
antaga, att vi följa honom och att vi först skola söka efter kanoten.
Är han så klok, som jag bedömer honom, så skall han stiga ur
någonstädes och låta kanoten flyta vidare.«

»Det vore dumt!«

»Icke så mycket, som det förefaller.  Stranden är öfverallt sandig
eller åtminstone med mjuk mark.  Han måste alltså ovilkorligen
efterlemna ett spår der, hvarest han stiger ur.  Vi finna här i hvart
fall hans fotaftryck, betrakta detsamma noga och kunna sedan rätta oss
derefter.  Han hade inga präriestöflar på utan nya stöfletter.  Det
synes mig, som om han kommer neråt floden ifrån Fort Gibson kanske,
hvarest han har köpt denna fotbeklädnad.  Ett sådant spår låter sig
barnsligt enkelt särskilja ifrån andra spår.  Men nu, mesch'schurs,
skola vi försöka få oss en liten smula sömn till slut.  I morgon är
vårt dagsverke stort.  Vi måste fånga denne sälle och sedan bege oss
till den der master Wilkins för att varna honom för tjufbandet --- i
nödfall bistå honom.  Jag lägger mig ner.  Good night!«

En solig, gyllene vårmorgon hade gått opp öfver Wilkinsfield.
Dagstjernans strålar gnistrade öfver flodens vågor och glittrade i de
daggdroppar, der likt strålande diamantperlor sutto på bladen och
blommorna.  Negrerna och negrinnorna, der hörde till plantagen, drogo
pratande ut öfver bomullsfälten.  Det larm, de gjorde, klingade på
långt håll likt det buller, en skara pratande starar göra.  Också i
herrgården, i ekonomibygnaderna och i trädgården hade dagsverket
begynt.  Endast ner vid floden var der ännu stilla.  Derstädes var der
ingen menniska att se.

Och dock en!  En indiansk kanot kom flytande nerför floden.  I
densamme satt --- Walker.  Han höll kurs på stranden.  Det var i hvart
fall hans afsigt att lemna båten här.  Men det gjorde han icke utan
att tillämpa den påbjudna försigtigheten.  Han mönstrade stranden med
skarpa blickar; och först der, hvarest den bestod af stora stenar, der
intet spår efterlemnade, lade han till.  Han tog ett språng ur
kanoten, sträckte och tänjde på lemmarne och sade för sig sjelf:

»Så der, här är jag.  Förhoppningsvis gör jag goda affärer.  Hade jag
ej mött desse tre fördömde sällar i går afton, så kunde jag här ha
uppträdt helt öppet och ställa mina kraf, såsom det ock var min
afsigt.  Men i hvart fall förfölja de mig, och om de finna mig, så är
jag förlorad.  Jag måste alltså verka i hemlighet, åtminstone den
första tiden.  Denne tjocke björn lockade mig iland.  Jag skulle bara
vilja veta, hur de visste, att det var jag!  Hm!  Obegripligt!«

Han virrade på hufvudet, lät blicken forskande glida oppför floden och
menade sedan:

»Jag skall vilseleda dem.  Helt visst söka de efter kanoten.  Der,
hvarest de finna den, der skall jag enligt deras mening ha stigit ur.
Jag låter den alltså drifva härifrån och vidare.  Och för att den icke
till följd af sin lätthet snarast åter går in till stranden, så tynger
jag den med några stenar.«

Han lade i flere större stenar, så att den nu gick så djupt, som om en
man sutte deri.  Dervid aktade han sig, så att han ej efterlemnade
något spår af sin fot.  Sedan puttade han till kanoten, så att den
åter gled ut tillbaka till det djupare vattnet och snabbt fördes bort
af det samma.  Han blickade efter den, men ryckte förskräckt rundt med
ansigtet åt land, när han plötsligt igenom en qvinlig stämmas
ljudliga, skriande rop blef störd i sitt betraktande.

»Jessus, Jessus!  Der flyter den väck!«

Två negrinnor hade ifrån trädgården dykt opp på strandhöjden.  De buro
en stor korg med tvätt, hvarmed de hade att syselsätta sig vid floden.
De hade fått syn på honom och äfven båten.  Och då de ej kunde tro,
att han sjelf hade stött ut den, så hade den ena utbrutit i detta
förskräckelsens rop.

Detta möte var honom utomordentligt oangenämt; emellertid fick han
icke låta detta märkas på honom.  Han vände sig alltså om åt de begge,
ryckte beklagande på axlarne och sade:

»Ja, der är den väck.  Jag hade glömt att förtöja den.«

»Längre ner hänger en af vår herres båtar.  Om I skyndar er att stiga
i den, så kan I ännu upphinna er egen.«

»Det gör ingenting!  Jag behöfver den inte mer.  Hvem ären I?«

När han nu mönstrade dem, visade de, förläget grinande, sina vita
tandrader.  Den äldre svarade:

»Vi äro My och Ty.«

My och Ty äro förkortningar af Mary och Tony.  Negern älskar sådana
förkortningar; emellertid äro de gängse äfven för amerikanaren i
gemen.  Bröderna Snakers namn till exempel, Jim och Tim, äro
förkortningar af Joachim och Timotheus.

»My och Ty alltså!  Hvilken är My?«

»Det är jag,« menade den äldre, blygt ryckande i den hvita halsduken.

»Hafven I några män?«

»Jessus, Jessus!  Om vi ha män!  Vi äro flickor, jungfruliga flickor,
massa!«

»Så, så!  Hos hvem tjenen I?«

»Hos massa Wilkins här.  Vi äro i köket.«

»Är er massa god?«

»Mycket god, mycket god.«

»Och hur ären I till freds med hans dotter?«

»Ännu mycket godare, ännu mycket, mycket god!«

»Äro begge hemma?«

»Ja.  Massa dricker te och missis chokolad.«

»Då ega de begge alltså sina underlydandes kärlek?«

»Ja, kärleken, den mycket aldra största kärlek.«

»Skönt!  Det gläder mig!  Der är således ingen, der är missnöjd med
herrskapet?«

»Nej, ingen.«

Men då föll den yngre strax in:

»En, o en känner jag.«

»Hvem är det?«

»Bommy, den stygge Bommy.«

»Är det också en neger, en tjenare?«

»Ingen tjenare, ingen neger, utan en fördömd nigger, en usel nigger.«

»Nigger« är den förolämpande, skymfande formen af ordet »neger«.
Detta ord tog sig visst nog lustigt ut i en svart flickas mun.

Den afsigt, hvari Walker var kommen till Wilkinsfield, lät det
förefalla honom tillrådligt att hålla sig till en man, der lefde på
spänd fot med egendomens innehafvare.  Derför hade han stält de
senaste frågorna, och derför förhörde han sig vidare:

»Hvar bor då denne Bommy?«

»Mellan här och nästa plantage, rakt här igenom trädgården, der hänne
på andra sidan sockerfältet, der får man vid dungens rand se hans
stuga, hvari han utskänker gin och whisky.«

»Då är han krogvärd?«

»Ja.  Han blef frigifven och fick stugan i gåfva.  Då han ej vill
arbeta, så låter han komma brännvin till sig för att sälja.  Men vår
massa har förbjudit att dricka brännvin hos Bommy; derför är Bommy
vred.«

»Den dåliga menniskan,« menade Walker, der bet ihop och dolde
skrattet.  »Skolen I stanna länge här vid floden?«

»Mer än ganska många timmar.«

»Så skall jag säga er något.  Hafven I sett mig?«

»Ja.«

»Nej, I hafven icke sett mig.  Förstådt?«

Hvar och en af dem spärrade opp sin stora mun och såg i högsta grad
förundradt på honom.  De kunde ej begripa, att de icke hade sett en
man, der dock stod framför dem.

»Jessus, Jessus!« menade My.  »Vi se ju massa lifs lefvande stå här!«

»Men I fån icke ha sett mig!  Der skola komma folk här förbi, der
skola fråga er efter mig.  Dem sägen I, att jag har farit förbi här i
min indianske kanot, alltjemt nerför floden.  Hafven I förstått?«

»Ja, ja!« nickade begge.

»Tycken I om prygel?«

»Jessus, Jessus!  Hvem skulle tycka om prygel!«

»Då skall jag säga er, att I skolen få mycket prygel, om i förråden
mig.«

»Vi förråda intet!«

»Godt!  I sägen, att jag har farit förbi.  Glöm det icke!«

Han steg oppför hela den temligen branta stranden och följde den
angifna vägen in i trädgården.

Denna var anlagd liksom en park; men söderns öfverväldigande
växtlighet hade redan åter förvandlat den halfvägs till en vildmark.
Man kunde här gå under träden utan att behöfva låta sig blifva sedd af
någon.  Det passade Walker mycket bra.  Han ville ju först bara
rekognoscera.  Derför stegade han alltjemt vidare och undvek alla
öppna platser, han kom förbi.

Herrgården gjorde ett imposant intryck.  Det var slottsliknande bygdt
i senrenässansstil men för att passa det sydliga klimatet rikligt
försedt med luftiga balkonger och verandor.  I en af verandorna erbjöd
sig för Walker en bild af underbar skönhet.

I en hängmatta hvilade ett ungt, qvinligt väsen, ögonsynligen ännu
omhöljdt i den tunna nattdrägt, der lemnade de härlige armarne och de
små fötterna fria.  Det upplösta håret hängde svart och glänsande ner
ifrån hängmattan nästan ända till marken.  Det lilla ansigtet var väl
nog skarpt anlagdt men högst fint tecknadt och till följd af sin mjuka
plastik samt den morgonröda fläkt, der lifvade det alabasterhvita, af
en skönhet, sådan man till och med i den välsignade södern blott
sällan någon gång får se.  I handen på den ene, i hängmattans nätverk
stödde armen vilade det härliga lilla hufvudet.  Denne arm erhöll till
följd af sitt läge en skenbart stegrad yppighet.  På den andra, en
smula utsträckta handen, satt der en papegoja, med hvilken den sköna
flickan skämtsamt pratade.  Öfver henne hängde der i en gunga en
liten, näpen lejonapa, och framför verandan putsade, kedjad vid en
jernstång, en klippörn sin glänsande fjäderdrägt.  Dertill bildade
blommande, i de eldigaste färger prunkande lianer en ram omkring den
lefvande målningen, der låg den tanke nära, att tropikernas fé hade
uppstigit för att en gång, medans hon andades lycksalighet, låta sitt
hjerta slå i menskliga känslor.

Walker stod länge bak trädet.  Han nästan uppslukade med ögonen den
sköna, knapt skylda flickan.  Han hörde sirenstämmans söta, lockande
ton:

»Mon chéri, mon favori, mon doucereuse --- min ömme älskade, min
äskling, min söte!«

Och papegojan svarade derpå:

»Ma belle, ma charmante, ma petite femelle --- min sköna, min
förtjusande, min lilla qvinna!«

Då sträckte sig lejonapan ner, ryckte henne sakta i håret och kastade,
när hon leende såg opp emot denna, till henne ett dussin slängkyssar.
Helt visst hade denna först lärt det af henne.

Nu vände papegojan bort hufvudet ifrån henne, såg sig sökande omkring
och ropade mycket högt:

»Mon amant, mon bien-aimé, où est-tu? Où est-tu?  Min skatt, min
älskare, hvar är du?  Hvar är du?«

I dessa trakter talas nemligen företrädesvis franska.  Den sköna
matmodern gaf henne en öm smekning med fingret och sade:

»Tyst!  En älskare får ingen ha.«

Men gojan skakade på sig, utstötte ett underbart menskligt klingande
fnissande och svarade, flaxande med vingarne:

»Je suis monsieur Adler, monsieur Adler, le bon monsieur Adler --- jag
är herr Adler, herr Adler, den gode herr Adler!«

Adler hette, såsom redan nämnt, plantagens tyske förman.  Fågelns
sköna matmor rodnade till tinningen, fastän ingen menniska var ---
eller åtminstone syntes vara --- till städes.  Hon for opp och
försvann med papegojan in igenom den dörr, der ledde från verandan
till hennes gemak.

»Hvilket qvinfolk!« sade Walker, i det han förde handen öfver pannan.
»Fördömdt, att jag ej kan uppträda öppet!  Jag skulle veta att tvinga
henne bli min fru.  Visserligen har jag redan tre qvinnor, min
egentliga fru och tvenne indianskor; men de skulle ju intet erfara.
För dem vore jag försvunnen.  Jag skall här invänta, hvad desse tre
jägare skola företaga sig emot mig.  Är denna fara öfver, så vet jag,
hvad der är att göra.  Men nu först till sockerfältet och Bommy, den
svarte krogvärden.  Kanske vinner jag i honom en förbunden gentemot
plantagens egare.«

Han smög sig vidare och tog sig också lyckligt ut ur trädgården utan
att blifva sedd af någon.

My och Ty --- de begge negresserna --- hade väl syselsatt sig med sin
tvätt i mer än två timmars tid.  Negrinnor prata gerna och skratta
ännu mycket hellre.  Den minsta småsak föranleder dem att lemna sin
skrattlust fritt lopp.  Derför blef tiden dem alldeles icke lång.  De
grinade och pratade om allt och ingenting utan att hålla sig till
något af de ämnen, de berörde, och blefvo mycket förvånade, när de
märkte, att de hade uträttat blott en helt liten del af sitt arbete.

Nu förskräcktes de öfver detta och kastade sig med tiofaldig ifver
öfver tvätten.  Dervid hörde de alls icke, att der närmade sig steg.
De blefvo uppmärksamma på den man, der kom fram åt stranden, först när
han helsade:

»Good morning, girls!«

Då rättade de opp sig ifrån sitt arbete, vände sig om åt talaren och
utstötte strax ett skri af förfäran.

»Jessus!  En björn!« skriade My.

»Ett vidunder!« skrek Ty.

»Han skall uppsluka oss!  Å Gud! O Herre! Å Massa, massa!«

De slogo ihop händerna öfver hufvudena och sjönko ner på knä.

»Låt oss fly, låt oss fly!« vrålade Ty.

»Hvarhän då?«

Hon hade rätt.  Bakom dem var floden och framför dem björnen.  Åt
sidorna kunde de ingen räddning finna, då denna väg ju stod också
björnen till förfogande.

»Skriken icke så, era småkryp!« skrattade Sam Barth.  »Sen I då icke,
att jag har ett menniskoansigte!  Eller eger jag verkligen ett så
förskräckligt björntryne?«

Nu först erinrade de sig, att han ju hade helsat dem med menskliga ord
och nog så vänligt.  De granskade honom också närmare och då sågo de
in i ett rundt, fylligt ansigte, hvari godmodigheten syntes vara
hemmabakt.  Det gaf dem modet åter.  My reste sig opp ifrån sin
knäböjande ställning och jemrade:

»Hvilken skräck!  Mina strumpor ha gått opp i maskorna!«

De voro emellertid trasiga äfven förut.

»Jag är död!« klagade Ty.  »Jag har förlorat talförmågan af fasa!«

»Det hör jag!« fnissade Sam.  »Men sägen mig en gång, I töser, ser jag
då verkligen så skräckinjagande ut?«

»Icke I, men ert skinn.«

»Mitt skinn!  Aha!  I tänken, att det har vuxit ut på min egen kropp.
Nå, se då här!«

Han aftog sig mössan, och nu såg man hela det blottade hufvudet.
Först nu märkte de, att de hade med en menniska att göra, och deras
fasa förvandlade sig snabbt till motsatsen.  De grinade högt och
sprungo omkring jägaren för att betrakta honom ordentligt.  Mysande
lät han det ske; sedan sade han:

»Ären I nu öfvertygade om, att jag är en menniska?«

»Ja,« svarade My.  »En man, en monsieur, en skön, mycket vacker,
skojig massa.«

»Skojig?  Nå, gerna för mig!  Af er svartmyror kan jag tåla det.  Hvem
är då er herre?«

»Massa Wilkins.«

»A!  Ja så!  Är han hemma?«

»Ja.  Massa dricker te.«

Hon glömde, att der sedan förut hade förflutit nästan tre timmar och
att massa nu väl icke längre skulle dricka te.

»Huru länge hafven I hållit på med att tvätta här?«

Hon tittade i tvättkorgen och såg, huru litet, der var färdigt.
Derför svarade hon:

»Några små, helt små minuter.«

En sådan svart flicka har absolut intet sinne för tiden.  Sam visste
det.  Han trädde närmare och undersökte de fotspår, deras nakna fötter
hade trampat ner i den våta stranden.  Sedan frågade han:

»Hvad heter du?«

»My, och denna här är Ty.«

»Då, min kära My, är du en stor lögnerska!«

»Hvad?  My lögnerska?  Å massa, jag ljuger inte.«

»Men nyss ljög du.  Du sade, att I bara haden varit här i några små
minuter, och I hafven i hvart fall varit här i flere timmar redan.«

»Å, några små timmar, ja.«

Hon sade det så obesväradt, liksom om der emellan minuter och timmar
ej vore den ringaste skilnad.  Sam tog ej illa opp.  Han nickade
grinande åt henne och frågade sedan:

»Hvad sade han till er då?«

»Han?  Hvem?«

»Den man, der steg ur den indianske kanoten här.«

De hade ingen aning om, att han endast skakade busken på försök; de
visste i sin förvåning ej, hvad de skulle säga.  De skulle ju tiga,
och denne visste det redan!

»Nå, svara!« ansatte dem den tjocke.

Begge sågo villrådigt på hvarandra.  Den andre hade hotat med prygel,
men denne hade björnskinn på och bössa i näfven; han var i hvart fall
fruktansvärdare än den förste.  My var den klokaste af de två.  De
skulle säga, att mannen hade farit vidare i kanoten, och de skulle
förtiga, att han hade gått in i trädgården.  I sitt negeraktiga
skarpsinne beslöt hon att vara mycket klok och söka en utväg, hvari
det påbjudna och det förbjudna bragtes i jemvigt; derför svarade hon
modigt:

»Han kom och for i sin kanot in i trädgården här.«

Sam nästan vrålade af grin.

»Flicka, är du förryckt!  I trädgården är der ju icke en droppe
vatten.  Icke sant, han steg ur här?«

»Ja,« tillstod hon.

»Kanoten sprang vidare på vattnet här?«

»Ja, massa.«

»Och mannen rodde på sina ben in här i trädgården?«

»Mycket rodde!« nickade hon.

»Han förbjöd er att säga det?«

»Vi skulle få prygel.«

»Oroa er inte!  Detta prygel skall han sjelf få; derpå kunnen I
förlita er!«

Det ingaf dem förtroende, och efter ytterligare några korta frågor
erfor han hvartenda ord, Walker hade talat med dem.  Också att der
längre nere låg en båt, sade de honom vid detta tillfälle.

»Kunnen I ro?« frågade han.

»Ro?  Ja,« svarade My i stolt ton.  »Vi ro missis hvar dag på
vattnet.«

»Så se då hän åt andra stranden ett tag!  Sen I de begge männen, der
står?«

De begge skuggade sina ögon med de svarta, tjocka händerna och nickade
jakande.  Floden var här alldeles icke bred, så att brödrarnes långe,
skinntorre gestalter mycket noga kunde upptäckas.  Ty sade:

»Det är en prest med soldathufvud och en soldat med en liten
prestmössa.«

»Ja.  Desse begge masters äro mina mycket gode vänner.  De vilja gerna
komma öfver hit och ha ingen farkost.  Om en af er vill fara öfver med
båten, så ger jag er denne praktfulle bild, hvaruppå I kunnen se, hvad
för en hatt I nu måsten köpa er.  Sådana som denne är sedan kort tid
på modet.«

Han öppnade sin björnpels och drog fram ett med många veck försedt
papper.  Det var ett blad ur ett gammalt nummer af någon illustrerad
journal.  Sällan har en präriejägare ett stycke papper på sig.  Till
följd af dess ovanlighet hade Sam hållit det i helgd.  Det var väl
hundrade ting, der redan hade varit invecklade deri.  Fett-, sot-,
smuts- och blodfläckar befunno sig i mängd deruppå, så att det hade
blifvit helt genomsynligt och de trycksvarte bokstäfverna på ena sidan
bakvändt men tydligt kunde läsas på den andra.  Träsnittet kunde
likväl urskiljas någorlunda.  Det visade ett flickhufvud med
mongoliska anletsdrag; på detta hufvud satt der en sydkinesisk säfhatt
med ett brätte, der hade ett för tio personer afsedt familjeparaplys
omfång.  Derunder stodo orden: »En kinesisk skönhet ifrån kejsar Fung
lu tschus tid, femhundra år före Kristi födelse.«

Sam slätade ut papperet och visade bilden för de begge svarta.  Som
bekant äro negrinnorna utomordentligt fåfänga.  De älska iögonfallande
former och skrikiga färger.  När My och Ty fingo syn på hufvudet och
icke minst hatten, klappade de i händerna af glädje, utstötte ett
skratt af förtjusning, så att man helt tydligt kunde se dem ända in i
gommen, och den förra ropade:

»Hvilken hatt!  Å Jessus, Jessus!  Huru skön!  Hvem är denna förnäma
dam?«

»En negerdrottning ifrån New-York.  Hon har trehundra millioner i
förmögenhet och bär städse de nyaste hattarne.«

»Och bilden skall blifva vår?«

»Ja, om en af er skaffar öfver båten.«

»Det gör jag!«

»Nej jag!«

Der begynte en täflan om, hvem som skulle ro och alltså bli egarinna.
Sam afgjorde striden på så vis, att han sade, att han skulle
sönderskära bilden i tvenne delar, hvaraf hvar och en skulle erhålla
en; men den, der fick hattens högra hälft, skulle ro.

Begge voro införstådda.  Ty erhöll ifrågavarande sida af den dyrbare
bilden och hastade med ilsprång iväg efter båten.  Men My höll sin
hälft högt opp, dansade af förtjusning och utstötte dervid allehanda
lyckorop, så att en, der hörde henne på långt håll, skulle ha kunnat
tro, att hon vore stucken af en tarantel.

Sam bekymrade sig icke om henne.  Han undersökte med van noggranhet
marken, och förvisso ej förgäfves.  På stranden var der visst nog
intet att finna, då Walker hade utplånat sina spår der.  Men vid
randen af trädgården märkte Sams skarpa, öfvade öga flera nertryckta
grässtrå.  Detta tecken upprepade sig med steglånga, regelbundna
afstånd, så att intet tvifvel kunde vara för handen, att någon hade
gått här.

Under tiden hade Ty kommit fram till andra stranden.  Jim och Tim
stego i, och då begge voro skickligare på att framföra en båt än
negressen, så dröjde det endast helt kort tid, innan de lade till på
denna sida och stego ur.

»Du vinkade,« sade Jim.  »Har du ett spår?«

Brödrarne hade nemligen denne dags morgon druckit brorsskål i flodens
vatten med Sam, så att de nu tilltalade honom med »du«.

»Ja,« svarade han.  »Jag tänker, att vi snart skola ha honom fast.«

Och vändande sig till negrinnorna fortfor han:

»Hören, jag har ännu en sådan bild.  Den är vida skönare än den
förste.  I skolen få den, om I gören, hvad jag säger er.«

»Skola vi hemta öfver någon mer, massa?« frågade My nyfiket och
begärligt.

»Nej.  När den man kommer, der steg ur här, och frågar er, om vi ha
varit här, så fån I icke säga honom det.«

»Å nej, massa.  Vi skola prata, att massa utan näsa, massa med näsa
och massa björn icke varit här.«

»Dumheter!  I fån icke beskrifva oss, ty då märker han ju, att vi ha
varit här.  Om I icke han sett oss, så kunnen I ju heller icke veta,
huru vi se ut!«

»Å, riktigt!  Men få vi icke visa honom den sköne bilden, massa?«

»Nej.  Dermed förråden I oss ju också.«

»Då skola vi hellre gå bort och tvätta någon annanstans vid floden.«

»Mycket bra.  Det är i hvart fall den klokaste tanke, I hafven haft i
era lif.  Jag är fullständigt öfvertygad om, att i fall karlen kommer,
så kommen I på håret att berätta allt, liksom I hafven sagt mig allt,
trots att han hade förbjudit er.  Laga alltså att I kommen väck
härifrån, I svarte maljägare, och visst nog så långt, det behöfs!«

»Men den andre bilden, massa?«

»Den kommer jag till er med, I tygellösa hord, I!«

Nu togo de sin tvätt och ilade åstad oppströms.

Sam förde sina vänner till randen af trädgården, visade dem spåret och
meddelade dem, hvad han hade erfarit af negresserna.  Jim lade fingret
eftertänksamt på det ställe, hvarest hans näsa tidigare hade befunnit
sig, och frågade:

»Du menar, att vi skola följa detta spår, Sam?«

»Ja, åtminstone så långt, det är synligt.«

»Det vore väl en dumhet, icke?«

»Svårligen.  Hvarför menar du det?«

»Detta spår är säkerligen två timmar gammalt.  Under denna tid kan han
ha afvecklat sina affärer här och tänker lemna orten.  Det är derför
mycket möjligt, att han återvänder hit, medans vi följa hans spår,
helt enkelt annekterar båten och schappar.«

»Ja, så är det!« nickade Tim instämmande.

»Nej, det är icke så,« svarade Sam i öfvertygad ton.  »Jag kan mycket
lätt bevisa det för er.  Han kom farande i en indiansk kanot.  Här
hvarken byggas eller brukas sådana.  Hvad följer derur?«

»Att han kommer långt bort ifrån, i hvart fall ner ifrån bergen,«
svarade Jim.

»Så är det!  Vidare: Han visste säkert, att vi skulle söka efter
honom; och likväl har han tagit af här, så nära det ställe, hvarest
han undslapp oss.  Är det kanske en tillfällighet?«

»Å nej.  Han har redan i förväg och helt säkert tänkt sig hitåt.«

»Naturligtvis.  Derur kan man sluta sig till, att han också skall
blifva här.  Dertill har han låtit kanoten flyta vidare.  Det gjorde
han, för att vi skulle tro, att han vore på väg längre nerströms;
annars måste han frukta för att löpa oss i armarne.  Jag är fastmer
fullkomligt öfvertygad om, att han är kommen till Wilkinsfield i en
angelägenhet, der skall qvarhålla honom här en längre tid.  I dag och
i morgon åtminstone skall han vänta, innan han drar vidare.  Han
antar, att vi skola söka honom så länge, och om detta är förgäfves,
afstå ifrån vidare förföljande.  Derför kunna vi lugnt lemna båten i
vattnet.  Jag visste heller icke, huru vi skulle kunna undandraga
honom den.«

»Vi skulle kunna taga den ur vattnet och gömma den i trädgårdens
buskar så länge.«

»Derigenom skulle vi endast förråda vår närvaro.  Han vet, att der är
en båt.  Finner han den ej mer, så skall han söka efter den.  Men i
stället för båten finner han negrinnorna, och dessa veta säkerligen
intet klokare att göra än att noga berätta honom allt.  Nej, nej, låt
oss följa spåret!  Jag är af den fasta öfvertygelsen, att vi intet
bättre kunna göra.«

De följde honom, medans han med böjdt hufvud för att ej förlora spåret
gick i förväg.

Efter en stund blef han stående och sade:

»Halt!  Icke vidare!  Eljest förderfven I spåret för mig.«

Han hukade sig helt ner och undersökte marken med största
uppmärksamhet.

»Hm!« brummade han.  »Här bak detta träd har han blifvit stående.  Här
har han stått en längre stund och med fotspetsarna åt höger.  Hans
ansigte har alltså varit vändt deråt, hän åt herrgården.  Jalousierna
äro ännu ej uppdragna; för två timmar sedan ha de ännu mindre varit
det; endast verandan är öppen.  Der måste alltså ha befunnit sig
någonting der, han har velat iakttaga.  Vänten här ett tag!  Jag är af
den åsigten, att han har någon afsigt med afseende på plantagens
herre.  Han har icke gått direkt till denne, utan han rekognoscerar i
förväg, han smyger sig hemligen omkring bak träden; hans afsigt är
således ingen god, ingen lofvärd.  Det är möjligt, att han kommer till
egaren, medans vi ännu söka honom; ja, det är till och med möjligt,
att han redan är hos denne.  Kanske har master Wilkins befunnit sig
der på verandan, när --- --- men nej!  En papegoja, en liten lejonapa
och de fine gardinerna vid dörren --- det är platsen för en dam.  Det
skola vi se!«

Utan att meddela brödrarne några förhållningsregler, stegade han raskt
fram åt bygnaden.  Just i samma ögonblick öppnades den med de omtalade
gardinerna behängda verandadörren, och den unga, sköna dam, der förut
hade iakttagits af Walker, utträdde.  Hon upptäckte jägaren och
utstötte ett halfhögt rop af förskräckelse.  I första ögonblicket hade
hon tagit honom för en björn; men strax märkte hon, att hon hade
misstagit sig.

Sam närmade sig henne.  Örnen fick syn på honom, gaf till ett högt
skrik, flaxade med vingarne och stampade med klorna omkring på
jernstafven.  Också han lät sig vilseledas af pelsklädnaden, dock
lugnade han sig vid ett smeksamt tillrop ifrån sin unga matmor.

Den tjocke blef stående nedanför trappstegen.  Han hade först tänkt
tala på sitt korthuggna jägarevis; men flickans skönhet gjorde ett så
djupt intryck på honom, att det var honom, liksom stode han inför en
drottning.  Han gjorde således en djup, djup bugning.  Efter sin egen
mening hade ingen grefve lyckats göra en finare och elegantare
bugning.  Då emellertid den gode Sam ingalunda hade varit någon hof-
och ceremonimästare och nu var instoppad i en björns skinn, så utföll
denna bugning så högst komisk, att damen höll näsduken till läpparne
för att kunna dölja sitt skratt.

»Ursäkta!« sade han  »Säkert miss Wilkins?«

»Ja, det är jag.«

»Tänkte jag nog!  Gläder mig mycket att lära känna er, miss!  Hoppas I
skall vara nöjd med mig.«

»Hur så?  Jag nöjd med er?«

»Ja.«

»Det förutsätter ju ett visst förhållande.«

»Naturligtvis ett förhållande!« nickade han. »I skall emellertid få
ursäkta, om jag dermed tyvärr ej menar något kärleksförhållande!«

Hon rodnade en smula och svarade grinande:

»Det ursäktar jag gerna!«

»Mycken ära, mycken ära.  Man märker strax, att man icke blott har att
göra med en skön utan äfven fin dam, med en dam af bildning, hållning
och ambition.«

»Och I förefaller en --- en --- --- en --- --- ---«

Det blef henne svårt att finna det rätta ordet.

Han såg på henne med så hjertlig och uppriktig beundran, att det hade
gjort henne ondt att säga något, der hade kunnat förolämpa honom.  Men
han löste henne ur ögonblickets förlägenhet, i det han strax och med
eftertryck inföll:

»Och jag förefaller också vara en fin herre, en gentleman?  Ja, miss,
det är jag, det är jag till och med mycket, om än jag ej infinner mig
i frack och hög hatt inför er.  Jag kommer som en mycket god vän till
er.  Det skall jag snart bevisa för er.  Derför hoppas jag kunna få
ett svar på min fråga, den jag måste förelägga er.«

»Gör det, sir!«

»Befann I er för ungefär två timmar sedan här på denna veranda?«

»Ja.«

»Var der någon hos er?«

»Nej.«

»Blef I iakttagen?«

Hon rodnade i täck förlägenhet.  Hon tänkte på den nattdrägt, hon hade
burit.  Hon svarade derför tvekande:

»Det vet jag ingenting om.  Skulle jag kanske ha blifvit iakttagen?«

»Ja, miss.«

»Af hvem?«

»Af en främmad, der bakifrån den tjocke platanen.  Karlen stod der en
längre stund för att se på er.  Men I behöfver ej rodna för det.  Den,
som har ett sådant fint och aldra som hjertekäraste litet dockansigte
såsom I, hon kan låta sig beskåda vid vilken som helst tid på dygnet
utan att behöfva skämmas.  Endast en, der är ful, vänder näsan åt
nordväst, när ett ögas blick faller på henne ifrån sydost.«

Han hade ingen aning om dumheten i det, han hade sagt.  Hon ville
egentligen bli vred på honom, men blef det ej.  En blick in i hans
röda, tjocka, ytterst godmodiga ansigte aftvang henne fastmer ett
vänligt, urskuldande leende, men likväl frågade hon:

»Är I hitkommen bara för att säga mig sådana saker?«

»Nej; det gör jag bara så der i förbigående, emedan mitt hjerta
öfverflödar inför anblicken af er.  Egentligen kom jag för att
förfråga mig om, huruvida man kan få tala med master Wilkins.«

»Svårligen just nu.  Han har besök.«

»Så tidigt på dagen!  Det väcker förundran!«

»I kommer ju lika tidigt!«

»Ja, det är rätt; men jag har något högst nödvändigt att tala med
honom om.  A, der kommer jag på något!  Skulle kanske denne karl
befinna sig hos honom --- --- ---?«

»Hvilken --- ---?  Hvem?«

»Den, der iakttog er.«

Hon rodnade än en gång och förvisso ännu djupare än förut.  Om
densamme, der nu befann sig hos hennes far, hade sett henne i hennes
djupa negligé, så hade det varit i högsta grad oangenämt för henne, ja
ännu mycket mer än oangenämt.  Derför förvandlade sig skammens rodnad
strax till vredens rodnad, när hon svarade:

»Skulle Leflor ha vågat --- --- ---«

»Leflor?  Icke Walker?  Hm!  Kanske kallar han sig Leflor här.«

»Hvem är Walker?«

»En man, jag söker, en bof, der kommer ner ifrån Klippiga bergen för
att --- --- ---«

»Är det han, der har sett mig?« inföll hon hastigt.

»Ja, han.«

»Det lugnar mig.  Monsieur Leflor är en annan.  Han är egare till
grannplantagen och befinner sig nu hos Pa, i hvart fall för att
afhandla brådskande affärer med honom.«

»Min är ännu mer brådskande.  Jag ser mig tvungen att störa herrarne.«

»Om det är fallet, så får jag besvära er att gå till framsidan.  Der
befinner sig stora porten, och tjenaren skall anmäla er.  Blott får I
ej, såsom här, glömma att nämna ert namn.«

»Förlåt mig, miss!  Men när jag ser på er, så glömmer jag mitt dopbref
och äfven mitt vaccinationsintyg.  Jag heter Sam Barth och är
savannlöpare till ståndet.«

Då trädde hon hastigt ett steg längre fram, sköt öfverraskadt det
sköna lilla hufvudet högre och frågade:

»Sam Barth, --- --- den --- --- den tjocke?«

»Ja, Sam Barth, den tjocke.  Så kallar man mig.«

»Förträffligt!  Jag har läst om er!«

Nu var det hans tur att förundras.

»Läst?  Om mig?«

»Ja, redan flere gånger.«

»Det är omöjligt, min kära miss,« svarade han, dragande fingrarna ur
fickan och eftertänksamt betraktande dem.  »Jag visste verkligen inte
om någonting, I skulle ha kunnat läsa af dessa händer; de ha ingenting
skrifvit, der skulle ha kunnat komma för era ögon.«

Nu gaf hon till ett klart skratt.  Rösten lät som en liten
silfverklocka.

»Det vill jag ej bestrida, och det är inte heller det, jag menar.  Om
I verkligen är Sam, den tjocke, en tysk präriejägare, så har jag
verkligen läst om er, nemligen i tidningen.«

»I tidningen?« frågade han och spärrade opp munnen på vid gafvel.

»Ja, min bäste sir.«

»Sapperment!  Der har väl ändock icke stått något signalement deri!«

»Å jo!  I var så noga beskrifven, att jag säkert hade igenkänt er, om
jag inte hade blifvit vilseledd af björnskinnskostymen.  I har kanske
ännu icke burit den särskildt lång tid.«

»Först sedan nyligen.  Men, miss, der har väl ändå icke varit någon
häktningsorder!«

»Häktningsorder?  Har I så dåligt samvete, att I kommer rätt på denna
fråga?«

»Mitt samvete är godt och rent som ett nytvättadt litet skjortbröst;
men af misstag kan också den ärligaste karl någon gång få en
häktningsorder efter sig.  Och då I talar om mitt signalement, så
ligger den tanken nära, att jag genom någon näsvis tillfällighet har
blifvit förvexlad med någon menniska, hvars samvete ej är nytvättadt.«

»Å nej.  Om någon häktningsorder är der ej tal.«

»Gud vare tack!  Nu blir mig mitt hjerta åter så lätt som en
gentlemans steg, hvilken inga sulor på stöflarne har!«

»I synes alls icke veta, att I är en berömd personlighet?«

»En personlighet är jag, berömd var jag en gång, der borta i den gamla
hembygden, nemligen i Herlasgrün.  Der kände man mig i alla gränder
och på alla hörn.  Om det är så äfven här?  Hm!«

»Jo, det är så.  Visserligen är mig ert Herlasgrün fullständigt
obekant, men --- --- ---«

»Obekant?  Banan ifrån Werdau till Hof går ju förbi der, och jag
hoppas dock, att I har hört talas om Mylauer- och
Gölzschthalerbroarne!«

»Tyvärr icke; men om er har jag hört.  De jägare, der emellanåt
återvända ifrån Vestern, berätta om allehanda egna och främmade
upplefvelser, och dervid nämnas naturligtvis äfven de framstående
prärielöparne.  Till dem hör I.  Och hvad som berättas, det plägar
sedan mycket snart också blifva tryckt.«

»A!  Då har man tryckt mig?«

»Inte er, utan om er.«

»Rätt!  Hade man tryckt mig, det vill säga, hade man spärrat in mig i
en tryckpress, så hade min gestalt väl undergått en liten förändring.
Det hade väl varit ett högst oangenämt tryckfel för mig.  Men, hvad
har man då tryckt om mig?«

»Ett och annat.  Har I icke en gång tillsammans med blott sex andre
jägare försvarat en Santa-Fé-karavan emot comancherna?«


(Slut på tretiosjette afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 37


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 036 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).