Stillsamt, stillsamt, min gosse, annars bringar dig åtta tum kallt stål till vila. Jag är hitkommen i god avsikt och har blivit emottagen av dig på ett sätt, som jag inte är van vid och som jag inte heller skall vänja mig vid för att göra dig till viljes. Vem och vad du är, det angår mig inte; men jag är savannlöpare och handlar enligt savannens lag. Enligt denna består svaret på en förolämpning i en kula eller ett knivstyng.
free web hosting | free hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (037) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden37.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 37

»Ja. Den gången blef det oss mycket hett, men rödskinnen fingo dock
sitta emellan.«

»Och har I inte en gång räddat ett helt settlement ifrån ett
sioux-öfverfall?«

»Också det har jag.  Det var för öfrigt intet hjeltedåd.  Vi voro ju
tretio man emot åttio indsmen; då låter sig saken ju göra.«

»Det och ytterligare annat har jag läst om er.  Jag gläder mig derför
mycket åt att se er här.  Det vore härligt, om I kunde stanna här en
tid, sir.«

»Ja, härligt vore det.  När jag kikar in i era kära, klara ögon, miss,
så känns det mig, liksom om jag för er skull kunde slås med alla
jordklotets indianer.  Kanske kan jag stanna här en eller annan dag;
det skall mycket snart afgöras.  Men framför allt måste jag först tala
med er far.«

»Gå då rundtenom huset, såsom jag redan har sagt, sir!«

»Godt!  Det vore mig kärt, om jag kunde träffa er äfven ifrån andra
hållet.«

Han gjorde åter en enligt egen åsigt högst skicklig bugning och gick
sin väg.  Dervid brummade han mycket belåtet för sig sjelf:

»Jag är ändå en himmelsakkermenter!  Så vackert jag sade det der till
sist!  Den finaste kavaljer kan inte lyckas bättre med det!  Men det
är också ett litet fint fruntimmer!  Söt som Nürnberger Lebkuchen
eller Pulsnitzer Pfefferkuchen af Gottlieb Tobias Thomas, nummer 26,
den lilla paketen för femtio pfennig.  På Vogelwiese i Dresden får man
de bästa.  Jag har ju varit der en gång!«

Han vek af åt framsidan och fick se den höga, hvita portalen.  I
densamma stod der en tjenare i en lätt, till det sydliga klimatet
anpassad livré.  Denne betraktade den kommande med förvånad blick och
förhörde sig om hans afsigt.  När han hade fått upplysningarna, sade
han:

»Då måste I vänta, karl.  Herrn har ingen tid förr än i eftermiddag.«

»Det passar utmärkt!  Jag har inte heller någon tid, så då kunna vi
afklara historien strax!«

Han inträdde.  Tjenaren grep honom emellertid vid den lurfviga ärmen
och menade strängt:

»Förhoppningsvis har I förstått, hvad jag har sagt, master!«

»Och förhoppningsvis har jag också talat tydligt nog!«

»Säkert.  Men här gäller endast det, jag säger, och icke det, I låter
höra!«

»Ja så?  Tag er i akt, så att jag inte låter er höra något annat, än
det, I hittills har hört af mig!  I går nu till er herre och säger
honom, att Sam Barth behöfver tala med honom, och att det är mycket
vigtigt.  Förstådt?«

»Hvad angår mig Sam Barth!  Vänta, tills --- --- ---«

Han hejdade sig, tog ett steg bakåt och gjorde en mycket djup och
respektfull bugning.  Till hallen hade en djup dörr öppnats, och den
unga matmodern hade utträdt.  Hon vände sig vänligt leende till Sam:

»Då I önskade få se mig från denna sidan, så gick jag sjelf till Pa
för att anmäla er.  Var så god, kom med!«

Den tjocke kastade till tjenaren en förintande blick --- ungefär som
en generalfältmarskalk skulle se på en desertör --- och följde henne.

Hon förde honom igenom en hall och inträdde sedan tillsammans med
honom i den parlor, hvari två män befunno sig: Wilkins, hennes far,
och Leflor, hans granne, hvarom hon hade talat.

Den förre var en ännu kraftig man, kanske i slutet af femtioårsåldern.
Han hade helt och hållet en gentlemans utseende, sjelfmedvetet och
dock med en välvillig blick.  De små rynkor, der ströko ifrån hans
yttre ögonvrår och ut på tinningarna, läto förmoda, att hans lif hade
förflutit icke utan andliga ansträngningar.

Den andre skulle kunna räkna nästan tretio år.  Han var lång,
magerlagd, förde sig något framåtböjd; hans klädedrägt var fin och
oklanderlig, hans ansigte slätrakadt.  Han gjorde intryck af att vara
en äkta yankee.  När han blickade mot den inträdande, höll han ögonen
sammandragna och mungiporna nedåtböjda.  Det gaf hans ansigte ett
lurande, oangenämt uttryck.  Efter den första blicken på Sam drog han
opp pannhuden, lät tänderna synas och gjorde en svängning med
skuldran, liksom ville han stöta någon ifrån sig med axelen.

»Här, Pa, är master Barth, som vill tala med dig,« sade dottern.  »Jag
tänker, han är välkommen.«

»Naturligtvis, kära Almy.  Jag helsar er välkommen, sir!«

Han räckte fram handen emot trappern.  Sam grep den, tryckte den
hjertligt och sade:

»Gläder mig, sir, att I icke är vred på mig för störningen.  Kanske
har jag bara miss Almy att tacka för det.«

Han hade strax oppsnappat den sköna flickans namn och uttalade det för
att ej åter tappa bort det.

»Inte enbart hennes rekommendation,« anmärkte plantageegaren, »utan
äfven det rykte, der går före er.«

»Och som i hvart fall gör mer af mannen, än han verkligen är!«

Det sade Leflor, i det han kastade en road och ringaktande blick på
Sam.  Den tjocke vände sig raskt om emot honom och svarade:

»Möjligt, möjligt!  Men ett rykte har jag dock.  Har också I ett,
sir?«

»Hur så --- jag --- rykte?«

Talaren hade öfverrumplats af Sams fråga, så att han icke strax kom på
något klokare svar.

»Alltså intet rykte?  Hm!  Tala då heller icke om mitt, utan sörj
först för, att folk få något godt att berätta om er också!«

Detta intermezzo var husets herre oangenämt.  Han ville göra en
försonlig anmärkning; men Leflor förekom honom.  Han utstötte ett
skratt, der skulle föreställa gladt men lät hårdt och tillgjordt, samt
svarade:

»Rätt så, master!  En jägare måste alltid vara slagfärdig; men han
måste äfven kasta en blick på sin man, så att han inte hamnar inför
en, som står högt öfver honom sjelf.  För öfrigt ser I mig alls icke
ut som en riktig vestman.  Detta skinn är ju bara en mask, och denna
skjutbössa --- a, hvilken löjlig påk!«

Han hade tagit Sams gevär ur dennes hand och höll leende fram det emot
plantageegaren.  Den senare gaf honom en vink för att varna honom.
Den tjockes små, skarpa ögon uppfångade denna vink.  Han sade:

»Det är icke nödvändigt, detta blinkande med ögonen, sir!  Jag vet ju
nu, hur jag ligger till hos denne man.  Om han icke strax lägger min
bössa här på bordet, så skall han få prygel, och förvisso intet
löjligt sådant.  Han skall sedan väl märka, hvem som står högst, han
eller jag.  Sam Barth är en urgemytlig kuf, men han krusar icke.«

»Menniska!« brusade Leflor opp.

»Boy!«

Boy betyder påg, gosse.  Den tjocke utstötte kanske icke detta ord
alltför högt utan sade det lugnt, med endast en helt liten smula höjd
röst; men hela hans hållning gaf visshet om, att hans näfve i nästa
sekund skulle fara in i strupen eller hufvudet på den andre.  Wilkins
stälde sig med ett raskt steg emellan dem begge, tog geväret ur
Leflors hand, gaf Sam det tillbaka och sade:

»Jag ber, käre granne, ingen provokation!  Master Barth är min gäst;
han har er intet gjort, och så inser jag ej, af hvad anledning ni
söker osämja med honom.  Ungdomen är väl en smula öfvermodig
emellanåt.  Icke, sir?«

Denna sista fråga var riktad till Sam.  Han ryckte på axlarne och
svarade:

»Hvad är det, I kallar ungdom?  Jag skulle inte vilja tänja alltför
mycket på detta ord.«

»Helt och hållet så, som det behagar er.  Men det passar er kanske, om
jag frågar efter anledningen till ert besök?«

Leflor hade tigande mottagit den lilla tillrättavisningen; men hans
ögon blixtrade, och hans ansigtsuttryck lät vänta, att han ej skulle
låta detta passera ohämnadt.

Almy hade tagit ett steg tillbaka.  Hennes sköna ansigte var
allvarligt, kallt och ogenomträngligt.  När nu Leflors blick föll på
henne, drog hon ännu dystrare ihop ögonbrynen.

Sam låtsades, som om han icke märkte allt detta.  Han svarade på den
till honom riktade frågan:

»Det till och med gläder mig mycket, sir.  Jag har ingen tid till
öfvers för onyttigt tal.  Jag kommer för att fråga, om kanske en man
är er bekant, der bär namnet Walker.«

»Walker?  Det namnet är inte ovanligt.  Jag har väl hört det ibland,
men vet ingen bekant, der heter så.«

»Hm!  Då har der tidigt i dag inte varit någon, der bär detta namn,
hos er?«

»Nej.«

»Tillåt mig frågan, hvilka besök I öfver hufvud redan har haft!«

»Ingen.  Monsieur Leflor är den första person, jag talar med idag.«

»Jag tackar er!  Nu vet jag, hur det ligger till.«

»Får jag kanske veta, hvarför I frågar efter en sådan man hos mig?«

»Ja.  Men först har jag ännu en annan angelägenhet.  Får jag kanske
tala i enrum med er?«

»Visst.  Beträffar angelägenheten er?«

»Nej, utan er.«

»Nå, då kan I förtröstansfullt tala derom.  Inför min dotter har jag
ingen hemlighet, och monsieur Leflor är min granne och vän, der kanske
också får höra, hvad I kommer med.«

»Ja.  Begge kunna egentligen höra på, men oegentligen icke.«

»Hvad menar I med det?«

»Jag vill ej ha henne med, emedan hennes ansigte behagar mig så
mycket, och jag vill ej ha honom med, emedan hans ansigte alls icke
behagar mig.«

»Menniska!  Karl!« utropade Leflor, i det han tog ett steg närmare och
höjde knytnäfven.  »Jag skall lära dig, hur man talar om mig!«

Sam hade redan bowieknifven i handen.  Han spetsade läpparne till en
föraktfull hvissling och svarade:

»Sakta, sakta, min gosse, annars bringa dig åtta tum kallt stål till
hvila.  Jag är hitkommen i god afsigt och har blifvit emottagen af dig
på ett sätt, som jag inte är van vid och som jag ej heller skall vänja
mig vid för att göra dig till viljes.  Hvem och hvad du är, det angår
mig icke; men jag är savannlöpare och handlar enligt savannens lag.
Enligt densamma består svaret på en förolämpning i en kula eller ett
knifstyng.  Jag har af höflighet för master och miss Wilkins icke
gifvit dig detta svar; men jag säger dig i all ärlighet, att ditt
ansigte ej behagar mig.  Om det förolämpar dig, så äro vi riktigt
qvitt, förolämpning emot förolämpning.  Vågar du nu ännu en stafvelse,
så vill jag bli hängd, om inte min klinga i nästa ögonblick sitter
emellan dina refben!  Så, nu är jag färdig med dig!  Och nu ber jag,
master Wilkins, om ett ord i förtroende!«

Almy hade ännu ej sagt ett ord.  Nu vände hon sig till jägaren:

»Får jag då verkligen ingenting höra?«

»Hm!  Egentligen ännu icke; men ni skall redan i dag erfara det.  Säg
mig en gång, miss, kan I tiga?«

»Å, säkert!«

»Jag skall en gång ha tilltro till er, fastän jag eljest är af en
annan åsigt beträffande damers lösmynthet.  I skall således få vara
med.  Har I ett rum, master Wilkins, hvarest vi kunna tala utan att
blifva aflyssnade?«

»Ja, kom, här intill!«

Då inföll Leflor hastigt:

»För min skull skall I icke aflägsna er, monsieur.  Utesluter man mig
verkligen ur förtroendet, så är det jag, som drar mig tillbaka.  Jag
skall under tiden gå ner i trädgården och ber er låta tjenaren kalla
på mig, så snart I åter är tillgänglig för samtal med mig.  Jag skulle
inte vilja gå min väg utan att medtaga ert beslut i vår angelägenhet.«

Han gick.  Plantagens egare höjde vänligt varnande pekfingret och
sade:

»Master Barth, der har I skaffat er en fiende.  Tror I icke det?«

»Hm!  Alla skurkar äro fiendtliga gentemot den ärlige mannen.  En mer
eller mindre, det är likgiltigt.«

»I dömer för snabbt och är för uppriktig!«

»Jag förstår, hvad I vill säga.  I vill säga mig, att jag har
förhastat mig.  Men jag säger er, att denne mans ansigte visserligen
förekommer mig vara ett äkta, riktigt bofansigte; men det hade alls
icke fallit mig in att säga det, om han hade mottagit mig annorlunda.
Han är kanske en välbärgad, en rik plantageegare; det är emellertid
icke värdt ett smul i mina ögon.  Han må försöka bli vestman!  Han
skall ej på fjorton dagar med tusen lyktor lyckas plocka ihop sina
sexton benbitar igen.  Endast män få tala.  Men om en sådan yngling
puttar till mig, så ger jag honom på öronen, så att alla femhundra
kometerna gnistra omkring i hufvudet på honom.  Endast er närvaro har
han att tacka för, att han har kommit så billigt undan.  Hvad han
tänker om mig och hvad han nu rufvar på gentemot mig, det gör mig
alldeles det samma; men han skall akta sig för att mocka gräl med mig;
det kan I, om I nu intresserar er så mycket för honom, meddela till
varning.  Hvad nu vår nästa angelägenhet anbelangar, så önskar jag,
att han intet derom får veta, master Wilkins.«

»Beträffar det kanske också honom?«

»Nej.«

»Betänk då, att han är min nabo, och att grannar i en sådan aflägsen
trakt på mångfaldiga sätt äro hänvisade till hvarandra.«

»Må så vara; men jag litar nu en gång icke på denne man.  Vill I lofva
mig att tiga för honom?«

»Om I prompt begär det, ja.  Men är då er angelägenhet så vigtig,
master?«

»Mycket.  I skall erfara det.  Är er kanske en viss `röde Burkers´
bekant?«

Plantageegaren blef synbart förskräckt.

»Den?« svarade han.  »Å, han är mig blott alltför väl bekant.  Hvad är
der med honom?«

»Han skall aflägga besök hos er.«

»Herregud!  Är det sant?«

»Ja, säkert.«

»När?«

»I natt.«

»Min himmel!  Hvilken underrättelse!«

Han hade rest sig ifrån sin sittplats, tog några raska steg af och an
i rummet, blef sedan stående framför Sam och frågade:

»Huru vet I det, sir?  Han kan ju inte ha sagt er det?«

»Å, visst nog har han sagt mig det.«

»Omöjligt!«

»Verkligen, verkligen!  Han har sagt mig det, men han visste blott ej,
att jag hörde det.«

»A!  I har aflyssnat honom?«

»Ja, i gårqväll, der ute i skogen, fyra timmar härifrån.«

»Hvilken underrättelse, hvilken underrättelse!  Den är visst nog af
aldra högsta vigt för mig!  Almy, mitt barn, tala!  Du är alldeles
förstummad!«

Hon hade visserligen blifvit mycket blek och hade intet ord sagt; nu
svarade hon:

»Lugna dig, Pa!  Det vore förskräckligt att plötsligt bli öfverfallna
af dem.  Men nu, när vi veta om det, kunna vi göra våra förberedelser.
Monsieur Adler skall göra sitt --- alldeles som den gången --- och om
vi tala väl med den gode Sam Barth, så blir han kanske här för att
låna oss sitt skarpsinne, sin erfarenhet och sin berömda bössa.  Icke
sant, master?«

Hon höll leende fram sin lilla hand emot honom.  Sam grep densamma med
två fingrar, sakta och mjukt för att icke göra henne illa, drog den
till det ställe på pelsen, hvarunder han visste sig hafva sitt hjerta,
och svarade med öfverflödande känsla:

»Miss, har jag ej redan sagt er, att jag skulle slås med alla
jordklotets indsmen för er skull?  Har I glömt det?«

»Här handlar det icke om indsmen.«

»Skurk är och förblir skurk, hvit eller röd, grön, blå eller gul, det
gör det samma.  Jag blir hos er; och jag är icke ensam utan har
ytterligare två mannar med, som ha tvättat sig.  I har läst om mig,
miss.  Har kanske också namnet Jim eller Tim Snaker stått i
tidningen?«

»Visst nog.  Det är två bröder?  Icke?«

»Ja, och desse begge skola hjelpa er.«

»Hvilken öfverraskning!  De äro således här?«

»Visst.  De stå der ute i hagen och vänta på mig.«

»Hvarför komma de icke in?«

»Emedan de behöfvas bättre der ute; men senare skola de väl komma
med.  Är den tyske förmannen en dugtig karl?«

»Vi kunna förlita oss på honom,« svarade plantageegaren.

Almy lade snabbt till:

»Han skulle våga sitt lif för oss!«

»Nå, då skall det väl lyckas oss att afklara skurkarne.  Låt det
närmare redogöras för eder, master Wilkins!«

Han rapporterade om allt, der hade skett sedan föregående afton; fader
och dotter hörde på med största spänning.  När han var färdig med
berättelsen, frågade Wilkins honom:

»Denne Walker är alltså också här, inom min egendoms område.  Hvad kan
han vilja!«

»I hvart fall är det en helt bestämd afsigt, der för honom hit.
Kanske uppsöker han er.  Vill I lofva mig att i så fall qvarhålla
honom, tills jag återkommer?«

»Visst!  Det lofvar jag er.  I tänker alltså följa hans spår vidare
nu?«

»Det är sjelfklart.  Vi måste ha fatt i honom, i hvart fall och till
hvart pris.«

»Och om hans spår förlorar sig?«

»Då leder det säkert till Bommy.«

»Bommy?  A!  Känner I till honom?«

»Först sedan en halftimme.  Hvad för en gynnare är denne svarte?«

»En otacksam, karakterlös och egennyttig sälle.  Min bror hade
frigifvit honom och till och med gifvit honom en liten areal.  Då han
var alltför lat för att lifnära sig genom arbete, började han handla
med brännvin.  För att ej låta honom förpesta mitt folk, förbjöd jag
dem att köpa af honom.  Sedan denna tid söker han skada mig på alla
sätt och vis.  I menar alltså, att Walker har uppsökt honom?«

»Det skulle jag vilja svära på.«

»Då måste han känna honom.«

»Kanske inte.  Han har frågat era begge negrinnor My och Ty efter
någon, som är eder fiendtligt sinnad; de ha nämnt denne Bommy för
honom.  Han skall naturligtvis uppsöka honom.  Det är det säkraste
bevis för, att det är en gentemot er fiendtlig afsigt, der har fört
honom hit.«

»Månne han är en förbunden till den röde Burkers?«

»Svårligen.  Jag menar fastmer, att de begge alls icke veta om
hvarandra.  Men möjligt vore, att de funne hvarandra här, om jag inte
hade aflyssnat bandet.  Nu vet I allt, master.  Nu skall jag gå till
mina begge följeslagare för att tillsammans med dem uppsöka den käre
Bommy.  Kanske ertappa vi den sällen hos honom.«

»När kommer I tillbaka?«

»Så snart som möjligt.  Då ha vi tid att öfverlägga om en plan emot
öfverfallet.  Men sägen till dess ingen menniska någonting derom.
Niggrerna äro pratsamma skapnader.  De skulle göra ett hiskeligt
spektakel, om de erforo det, och då skulle den röde Burkers för tidigt
upptäcka, att vi vänta på honom; han komme alltså icke alls, och det
vore dock jämmerskada.«

»Men Leflor skulle dock vilja erfara det.  Han skulle gerna komma med
några af sitt folk för att bistå oss.«

»Då håller jag mig väck tillsammans med Jim och Tim.  För öfrigt har
jag en aning, som om denne Leflor ej alls är någon så stor vän af er.
Invänta nu lugnt min återkomst; sedan skola vi se, om det är
nödvändigt att draga hit främmad hjelp.  Adieu, master; adieu, miss!«

Han gaf dem handen och gick, efterlemnande dem i en ingalunda lugn
sinnesstämning.

Leflor hade, liksom han hade sagt, gått ut i trädgården.  Han hade
blifvit utomordentligt förargad öfver Sam.  Den gode tjockisens
uppträdande hade emellertid så imponerat på honom, att det hade
injagat skräck i honom; men han föresatte sig att gripa tillfället
till hämd.

Hvad kunde denne jägare vilja Wilkins?  Leflor gissade hit och dit;
han kom icke på någonting men hoppades likväl lätt och snabbt få
erfara det.

Så skred han långsam hän längs den breda grusvägen, försjunken i
dystra tankar, tills han blef väckt ur sitt rufvande af steg, der
nalkades.  En ung, enkelt men dock elegant klädd man, hvars
uttrycksfulla ansigte skuggades af en fin panamahatt, kom med snabba
steg ut ifrån en sidoväg och stötte, då han på grund af buskverket ej
hade kunnat se Leflor, nästan samman med denne.

Öfver Leflors ansigte ryckte ett fult drag.  Han blef stående och
frågade:

»Monsieur Adler, är I blind?«

Den tilltalade stegade lugnt vidare utan att svara, utan att låtsas ha
sett den frågande eller hört.  Då ropade den senare med högre röst:

»Master, hör I mig icke?«

Och när nu ännu intet svar följde, stegade han hastigt fram bak om
honom och grinade hånfullt:

»A, I fruktar mig!  I har intet godt samvete!«

Då hejdade Adler sina steg, vände sig långsamt om och lät Leflor komma
fram till honom.  Hans ansigte syntes i detta ögonblick vara formadt
af vax; det var fullständigt orörligt.  Till och med hans ögon hade en
egendomligt stel blick, der icke föreföll vara riktad på Leflor utan
förbi denne.  Ett sådant ansigte har man endast då, när man måste göra
sig all möda att bemästra en inre upphetsning, när man är tvungen att
visa hänsyn och vara höflig, medans man dock känner raka motsatsen.

»Har I hört?« frågade Leflor, der blef stående framför Adler.

»Hvad?«

»Att I är rädd för mig!«

»I talade således med mig?«

»Naturligtvis!  Der var ju ingen annan menniska i närheten.«

»Jag trodde öfver hufvud, att der alls ingen var till städes, monsieur
Leflor.«

»Pshaw!  Försök inte inbilla mig någonting.  Ert uppträdande emot mig
är ett sådant, att jag icke längre kan tåla det.  Hvarför helsar I mig
icke?«

Då sköt en lysande blixt ur Adlers ögon in i den andres ansigte; men i
samma ögonblick hade förmannens drag återfått sitt lugn.  Han ryckte
lätt på axlarne och svarade:

»Jag förundrar mig öfver er fråga.  Jag skulle aldrig och i intet fall
uttala den emot någon menniska.  Men då den nu en gång är uttalad, så
skall jag besvara den, om än jag naturligtvis icke är tvungen att göra
det.  Jag har helsat på er tio gånger, tjugu gånger.  I har icke gjort
det igen; naturligtvis underlåter då jag det också.  Så är det.«

»Så, alltså så!« menade Leflor hånfullt.  »I har alltså menat, att
också jag skulle helsa, jag först?«

»Naturligtvis.«

»Det är lustigt.  Jag, plantageegaren, plantageinnehafvaren, skulle
helsa på en tjenare!«

»Hvarför icke?  Om I fäster så mycket vigt vid tjenarens helsning, att
I vill aftvinga honom den, så är denne tjenare i hvart fall en så
vigtig person, att äfven I kan helsa på honom.«

»Det fattades bara!  Hvarifrån kommer I nu?«

»Så får endast monsieur Wilkins fråga mig!«

»Godt!  Det skall bli annorlunda.  Men bege er nu till stallet för att
se efter, om min häst har fått sitt foder!«

»Jag skall icke beröfva er nöjet att sjelf sörja för er häst.«

De stodo öga mot öga.  Det var klart, att Leflor med afsigt stälde
till gräl.  Han hatade förmannen.  Till detta hat kom vreden öfver den
behandling, han hade vederfarits af Sam Barth.  Nu bröt det loss.

»I vägrar alltså åtlyda mina befallningar?« for han ut.

»Om befallningar kan der ifrån er sida alls intet tal vara!«

»Åhå!  I skall snart vara öfvertygad om motsatsen.  Eller skulle I
kanske icke ha att åtlyda master Wilkins svärson?«

Adlers ansigte blef en skuggning blekare, och hans stämma bäfvade
sakta, när han svarade:

»Det skall i hvart fall I aldrig bli!«

»Icke?  Jag säger er, att jag nyss har anhållit om Almys hand!«

»I har blifvit afvisad!«

»Så kan endast en förryckt svara.  Jag har erhållit ett ja.«

»Då är den person, som har gifvit er det, förryckt; då jag hvarken
håller min principal eller hans dotter för sinnessjuka, så ser jag mig
tvungen att helt enkelt hålla ert påstående för en osanning, en
uppfinning, en lögn.«

Då trädde Leflor ett steg tillbaka och sade:

»Lögn, beskyller ni mig för det?«

»Just er, ja!«

»Fördömde tyske hund!  Här har du!«

Han måttade ett slag med den knutne näfven och slog dermed Adler --- i
ansigtet?  Å nej.  Det ville han göra, men hans knytnäfve tog endast i
luften, och han sjelf erhöll tvärt om ett så väldigt boxarslag i
magtrakten, att han föll omkull och störtade till marken i en vid
båge.

»Å Jessus, å Jessus!« skrek en qvinlig röst.

»Hjelp, hjelp!« ropade en annan.

My och Ty hade återvändt med sin tvätt ifrån floden.  De hade för att
komma fortare hem slagit in på sidovägen, hvarifrån Adler dessförinnan
var kommen.  De hörde röster och blefvo stående.  Emellan grenarne
kände de igen de begge männen.  De förstodo hvartenda ord, der sades,
och när nu de begge slagen föllo, utstötte de förskräckta sina rop.

Leflor hade knapt kunnat resa sig opp.  Han fick ej luft.  Likväl
ville han störta sig öfver Adler, som lugnt inväntade honom i en van
boxares ställning; men när de begge negrinnorna började skria och han
alltså märkte, att hans så plötsliga nederlag hade haft vitnen,
föredrog han att snabbt försvinna bak buskarne.

Adler blef som segrare stående ännu ett ögonblick, ryckte föraktfullt
på axlarne och steg fram till negresserna.

»Hvad gören I här?  I hafven tjuflyssnat!«

»Å nej, massa!  Icke tjuflyssnat,« svarade Ty.  »Vi kommo från
vattnet, alldeles af en tillfällighet.«

»Hafven I hört och sett allt?«

»Allt.  Massa Adler är en stark hjelte.  Å Jessus, Jessus, så massa
Leflor rullade på marken liksom en hund, som faller ut igenom
fönstret.«

Hon grinade högt åt denna framställning, och den goda My stämde in.

»Laga så I kommen in i köket!« befalde Adler.  »Och jag förbjuder er
att säga någonting till någon!  Hören I det?«

»Å, vi höra!«

»Om I pladdren, så skall det gå er illa.  Tigen alltså.«

»Å, massa, vi tiga, vi tiga mycket!«

De togo åter opp sin tvätt och trafvade åstad.  När de ankommo till
det stora köket, befann sig Almy där.  Hon hade måst lemna sin far
ensam med Leflor, der hade återvändt ifrån sin spatsertur, och sökte
sig nu syselsättning här för att icke låta sig oroas alltför mycket af
tanken på det väntande öfverfallet.

»Missus, missus Almy, vi äro här igen!« ropade My redan vid
inträdandet.

»I hafven dröjt mycket länge,« tadlade matmodern.  »I skullen ha
kunnat bli färdiga mycket snarare.«

»Snarare?  My och Ty kunde inte snarare.  Mycket förhinder och mycket
annat arbete.«

»Hvad då för förhinder och arbete?«

»Först kom der en man i indiankanot.«

Almy visste detta redan af Sams berättelse.

»Sedan kom björnen.  Derefter mannen med näsan och mannen utan näsa.
Ty måste ro.  Här är den nya hatten.«

Begge visade fram sina bildhälfter.  Almy, der kände sina tjenarinnor,
skrattade ej ut dem utan visade sig mycket förtjust öfver gåfvorna.

»Och till sist,« rapporterade My, »kom striden med massa Leflor och
massa Adler.«

Nu blef den unga matmodern uppmärksam.

»En strid emellan dem begge?«

»Ja.  Massa Leflor förolämpade massa Adler.  Massa Adler skulle helsa
på honom, åtlyda honom och se efter hans hästar.  Massa Leflor är
svärson till massa Wilkins.  Massa har nu fått ett ja af massa
Wilkins.«

Almy blef röd och sedan desto blekare.

»Hvem har sagt det?« frågade hon hastigt.

»Massa Leflor?«

»Till massa Adler?«

»Ja.«

»Hvad svarade denne?«

»Han sade, det är lögn.«

»Det är det också.«

»Då vardt massa Leflor mycket vred och och tog sats för att slå massa
Adler.«

»Min Gud!  Det blir en olycka!«

»Nej, missus, ingen olycka, ty den gode massa Adler var mycket
snabbare och träffade massa Leflor i magen, så snabbt, så att han
gjorde en kullerbytta långt åt marken.  Å Jessus, Jessus, så härligt
det var, mycket härligt!«

»Och hvad hände der sedan?« frågade Almy full af ängslan.

»Jag skrek, och Ty skrek.  Sedan schappade den arge massa Leflor.  Men
massa Adler kom till oss och befalde oss, att inte alls sä --- --- --
å, Jessus, Jessus, nu har jag ju sagt det i alla fall!  Nu skall det
gå oss mycket illa.«

»Lugna dig!  Jag skall icke förråda er; men säg det inte till någon
annan.«

»Nej, nej!  Men få vi icke säga det till Nero, kusken?  Han kan massa
Leflor inte tåla och skall skratta af stor glädje, att massa har gjort
en sådan stor kullerbytta.«

»Nej; ej heller han får veta det.«

»Då skola vi tiga.  Ingen menniska får erfara det, ingen menniska.«

Men två minuter senare stod My hos Nero, den svarte körkarlen, der var
hennes fästeman, och berättade för honom under de äfventyrligaste
gester och pantomimer alla sina upplefvelser denne dag.

En liten stund senare infann sig tjenaren för att be Almy komma till
sin far.  Denne befann sig icke längre i sin parlor, hvarest han hade
talat med Leflor, utan i sitt arbetsrum.  Han mottog dottern med ett
ansigte, hvarur bekymmer, sinnesrörelse och spänning visade sig.
Pekande på en länstol sade han:

»Sätt dig, kära barn!  Jag har något vigtigt att meddela dig.«

Han lade ena foten öfver den andra och strök långsamt med handen öfver
pannan, liksom blefve det honom svårt att finna en början.  Almy satte
sig icke; hon blef fastmer stående och sade i lugn, nästan
affärsmässig ton:

»Jag vet, hvad du tänker säga mig.«

»Svårligen.«

»Säkert.  Det synes dig bli svårt, att afhandla detta ämne.  Jag
skulle vilja taga det så lätt som möjligt.«

»Du talar om det väntade öfverfallet.  Å, det bekymrar mig nu mindre
än --- --- ---«

»Än mitt giftermål,« föll hon honom i talet.

Han for förvånadt opp:

»Huru, du vet det?«

»Ja.  Leflor har haft ordet på läpparne en längre tid.  Hans hetsiga
uppträdande i dag lät mig förmoda, att han skulle tala med dig om sina
afsigter.«

»Det har han gjort,« svarade plantageegaren synbart lättad öfver, att
Almy så obesväradt kom in på detta ämne.

»Hvad svarade du honom?«

»Ännu intet.  Jag måste ju först tala med dig.  Jag skulle icke lofva
någon menniska din hand utan ditt medgifvande, mitt kära barn.«

»När har du stämt möte med honom igen för att erfara vårt beslut?«

»Han har inte alls gått.  Han bad om att få svar strax.  Han väntar i
parlorn.«

»Då är han mycket angelägen om det,« skrattade hon gladt.  »Jag skall
strax gå till honom.«

»Verkligen, barn, verkligen?«

Han reste sig gladt från sin stol.«

»Ja, du tillåter väl, Pa, att jag sjelf säger honom det, icke sant?«

»Mycket gerna, mitt kära barn.  Din munterhet låter mig gissa hvilket
svar, du skall ge honom.«

»Och hvilket jag mycket gerna unnar honom.«

Då grep han henne vid handen och frågade, nu plötsligt åter
allvarligare:

»Ger du dig verkligen så gerna åt honom?  Jag hade förmodat att stöta
på åtminstone något litet motstånd.«

»Hvarför motstånd, Pa?  Vi begge ha ju alltid blott en önskan och
vilja.«

»Ja; men vänta ännu ett enda ögonblick, Almy, och låt oss fråga, om
han verkligen är det värd.«

Hans ton klingade nästan ängsligt, åtminstone bekymradt.  Men Almy
skrattade hjertligt och svarade med en vänlig nick åt honom:

»Han är värd det, Pa, säkert, han är värd det!«

»Nå, om du är af denna öfvertygelse, och om ditt hjerta redan har
talat så tydligt!«

»Ja, det har talat.«

Han virrade sakta på hufvudet.  Der flög liksom en besvikelse öfver
hans milda ansigte.

»Det hade jag icke förmodat,« sade han.  »Men det är sant, I qvinnor
ären fullständigt, fullständigt oberäkneliga.  Jag trodde mig känna
dig helt precist; och nu ser jag, att jag alls icke kände dig, att jag
misstog mig.«

»Ja, du misstog dig, Pa, men på ett helt annat sätt än du tror.  Jag
ber, kom!«

Hon grep hans hand och utträdde med honom till den parlor, hvarest
Leflor stod och väntade vid fönstret.  Han tänkte kanske på Adler, ty
hans panna låg i dystra, hotfulla veck.  Nu vände han sig om, och när
han fick se den sköna flickan leende vid faderns hand, antog hans
ansigte ett triumfens uttryck.

»Så snabbt!« sade han.  »Jag tillåter mig naturligtvis att tyda detta
till ett lyckligt omen för mig.«

»Ja,« nickade plantageegaren allvarligt.  »Almy lät mig inte alls tala
till punkt.  Så snart, jag började, förklarade hon, att hon gerna
sjelf och strax skulle lemna svaret.«

»Hvilken lycka!  Almy, får jag hoppas?«

Han trädde fram emot henne och ville gripa hennes hand; men hon vek
ett steg tillbaka och frågade, icke allvarligt, utan sorglöst
skrattande;

»Hvad hoppas I då, monsieur?«

»Att I har beslutat er för att uppfylla mitt hjertas hetaste önskan.«

»Hvilken önskan är det?«

»Att få kalla er min.«

»Och I hoppas, att jag skall uppfylla denna önskan?«

»Ja, det hoppas jag.«

»Det begriper jag icke.  Denna förhoppning riktar sig ju emot
framtiden.  Den kräfver ju något, man ännu icke innehar.«

»Förvisso, miss Almy.«

»Om I hoppas att ega mig, så eger I mig alltså icke?«

»Tyvärr icke, ännu icke.«

»Hvarför säger I då till andra personer, att I redan har erhållit vårt
löfte?«

Hennes ansigte hade på en gång antagit ett helt annat uttryck; det
var allvarligt, ja strängt riktadt emot honom; han måste slå ner sina
ögon för hennes blick.

»Skulle jag ha sagt det?«

»Ja.«

»Det är endera ett missförstånd eller rent af en lögn, miss.«

»Det är hvarken det ena eller det andra.  I har sagt det; det är ett
faktum.«

»Till hvem?«

»Till monsieur Adler.«

Då utropade han vredgadt:

»A!  Ja så, han har pratat, den ärelöse sällen!«

»Han har intet ord sagt.  My och Ty ha varit vitnen till era
påståenden och ert nederlag; de berättade det strax för mig.  I era
sista ord medger I er ha sagt, att I redan hade erhållit mitt ja.
Håller I mig för en så lätt och billig vara, att I menar, det endast
skulle behöfvas er vilja för att ega mig?  Der har I förvisso
misstagit er.  Det ord, I har sagt till förmannen, är icke blott en
lögn utan till och med en skymf för mig.  En man, der skymfar mig och
säger sådana uppenbara lögner, honom kan jag naturligtvis ej tillhöra.
Om kärlek skall jag helt och hållet tiga, man måste dock åtminstone
kunna högakta den, man egnar sin tillvaro och sitt lif; men icke ens
det är här fallet.  I är sjelf skuld dertill, att I nu är den
blamerade inför monsieur Adler.«

Han hade låtit henne tala till punkt utan att afbryta henne.  Han såg
på henne stelt och med ett uttryck af tvifvel, af misstro.

»Hör jag rätt?« frågade han sedan.  »I skämtar!«

»Då vore jag icke blott lättsinnig utan i högsta grad frivol, och der
misstager I er än en gång.«

»Då säger I således nej?«

»Ett bestämdt nej.«

Han gjorde ånyo en paus.  Han hade varit så säker på att få ett ja, så
att han nu icke så snabbt kunde finna sig i det nästan omöjliga.

Wilkins å sin sida hade, vilseledd af Almys munterhet, bestämdt trott,
att hon ej endast kunde säga ja till Leflor, utan att hon till och med
i hemlighet älskade honom.  Ej heller han kunde så lätt finna sig i
sin villfarelse.  Han frågade:

»Almy, skämtar du verkligen ej?  Tänk dig för, mitt barn!«

»Det är icke nödvändigt, att jag tänker efter, far.  Jag skall icke
hämnas den skymf, han har tillfogat mig; jag skall förlåta honom; men
min förolämpares qvinna kan jag omöjligt bli; och du, som genom mig
också blef skymfad, kan ändock icke förundra dig deröfver.«

Wilkins' ansigte hade uttryckt ett slags förlägenhet.  Men nu begynte
hans ögon stolt lysa opp.  Han nickade instämmande med hufvudet och
sade till Leflor:

»Der har I det, monsieur!  I har varit oförsigtig.  Alltför stor
säkerhet är mycket ofta bedräglig.  Jag tillstår uppriktigt, att jag
mycket väl begriper min dotters logik.«

»Ja så!  I samtycker således med henne?«

»Fullständigt.  Det är en förolämpning, I har tillfogat oss.
Följderna af densamma kan jag tyvärr ej efterskänka er.«

Först nu började Leflor inse, att han verkligen hade fått korgen.
Hans ansigte blef grönt af förargelse; hans kinder tycktes falla in;
hans panna rodnade, och de långe, benige fingrarne ströko hektiskt
oppåt och neråt öfver rocken.  Han pressade samman tänderna och skar
tänder i nästan pipig ton:

»Men kommer I ännu ihåg allt, jag sade er förut, monsieur?«

»Jag kommer ihåg det,« svarade Wilkins, i det han gjorde en rörelse,
liksom behöfde han först bemanna sig särskildt inför detta svar.

»Och har I kanske tagit det med i betraktande vid ert svar?«

»Icke blott kanske utan fullständigt.«

»Men I föreföll dock vid ert inträdande vara öfvertygad om, att missen
skulle säga ja.  Förut lofvade I mig också att tillråda henne det.
Ändringen har försiggått mycket snabbt.  Måtte I icke ångra den!
Eller önskar I kanske ännu någon betänketid?  Jag skall återkomma i
morgon, gerna för mig äfven i öfvermorgon.«

»Nej tack, sir!  Vårt beslut står fast.  Icke sant, kära Almy?«

»Ja.  Förolämpningen har egt rum; den kan ej göras ogjord.«

Då trädde Leflor ett steg närmare plantageegaren och sade i fräsande
ton, nästan med en kattstämmas klang:

»Nå väl!  Enhvar sin egen lyckas smed.  Jag kan intet vidare säga, än
att ångern snarast skall komma till er begge.  Då skolen I förgäfves
längta efter mig!«

»Det också!« utropade Almy.  »Ut med er, annars kallar jag på
tjenaren!«

»Å jag ber, jag ber!  Jag går ju!  Men tagen eder i akt, när jag
återkommer!«

Han gick.

De begge blefvo stående utan att säga ett ord, tills en hästs hofslag
blefvo hörbara der nerifrån.

»Der rider han sin väg!« sade Wilkins med en djup suck --- af lättnad
eller betryck?  Det lät sig ej säga.

»Grämer du dig deröfver, Pa?«

»Å nej!  Men för fem minuter sedan hade jag ej trott på denna utgång.«

»Han sade, du skulle öfvertala mig!«

»Det lofvade jag honom förvisso.«

»Hur kunde du det!  Jag har upprepade gånger sagt dig, att han är mig
osympatisk.  Jag har inför hans anblick samma känsla, den äfven Sam
Barth hade.  Kunde du verkligen tro, att jag skulle älska honom, att
jag trodde mig kunna bli lycklig med honom?«

»Nej, mitt barn.  Ej heller jag sätter värde på honom.  Derför var jag
så ängslig inför tanken på en förbindelse med honom.  Men han fann
medel att tvinga mig hålla en sådan förbindelse för önskvärd.«

Hon såg förvånadt på honom.

»Hvilka medel var det, Pa?«

»Du vet, att jag under inbördeskriget var anhängare till Nordstaterna.
Samtliga jordegare här äro än i dag ursinniga sydstatare.  Den, der
utgör ett undantag, kan lätt igenom allehanda ränker och intriger bli
ruinerad.  Jag lemnade den gången i min patriotiska ifver månget offer
och har gjort mycket, ingen här får veta.  Huru Leflor har lyckats
komma på allt det, kan jag icke förstå; men han vet allt, och det är
honom möjligt att störta mig i förderfvet.«

»Hotade han kanske dermed, i fall du skulle förvägra honom min hand?«

»Ja.«

»Då har du det uppenbaraste bevis på hans gemena sinnelag, hans
ondskefullhet och bottenlösa dålighet.  Hellre gå och tigga än vara en
sådan skurks qvinna!«

»Menar du verkligen det?«

»Ja, uppriktigt, käre far.«

»Almy, du känner ej armodet.«

»Jag skulle förstå att bära det.  Skammen och olyckan att vara en
sådan menniskas hustru skulle jag icke kunna uthärda, skulle jag icke
kunna öfverlefva.  För öfrigt äro vi ju inte fattiga, Pa.«

»Men han kan misskreditera oss och störta oss i armod.«

»Då sälja vi och draga bort!«

Han suckade djupt och skakade på hufvudet.  Han hade något tungt,
mycket tungt på hjertat.  Skulle han säga det?  Hans blick föll på den
vackra flickans sköna, lysande, rena gestalt.  Fick han tala om den
hemlighet, der beröfvade honom nattro, tärde på hans lif och hotade
uttorka märgen i honom?  Nej, nej, åtminstone ännu ej. --- Ännu icke
nu, så hade han alltid tänkt, och dock måste den tid komma, då han
vore tvungen att tala.  Hvad då?  Han afskakade sig denna förfärliga
tanke, ty han kände sig nu för svag att tänka den till slut.

Almy lade armarne om honom, tryckte det lilla hufvudet emot hans bröst
och frågade smeksamt:

»Då är du väl missnöjd med mig, Pa?«

»Nej, å nej,« svarade han, tvingande sig till ett muntert leende.

»Då menar du, att jag har handlat rätt?«

»Alldeles rätt och resolut, mitt barn.«

»Så resolut skall du ock få se mig i afton.  Jag skall också taga ett
gevär för att försvara oss emot bushwhackers.  Vet master Adler redan
om det?«

»Nej.  Jag har ännu alls icke fått se honom.  Skicka honom till mig,
när du ser honom!«

Hon gick för att begifva sig till sin bostad för några ögonblick.  Det
var henne nu ett behof att ännu en gång tänka efter öfver afvisandet
af Leflor för att sedan lägga tilldragelsen till handlingarna för
alltid.

Just som hon öppnade dörren för att inträda, hörde hon bullret af den
andra dörren.  När hon vände sig om, fick hon se Adler, der kom ut ur
sitt rum och på godt eller ondt måste komma förbi hennes.

Var det fel att vänta på honom?  Säkert icke.  Och likväl slog hennes
hjerta hastigare vid denna tanke.  Han skulle komma till Pa; hon
tänkte säga honom detta; endast derför blef hon stående.  Var det
kanske orätt?  Å nej!  Det var till och med mycket rätt.  Det var
lydnad emot Pa.  Men hvarför kände hon då det bränna så i sitt lilla
ansigte?  Hvarför blef plötsligt hennes andetag så korta?

Och nu var han der --- ännu tre steg --- två till --- nu bara ett
till!  Nu gick han förbi.  Han hade mycket vördsamt aftagit hatten,
och hon hade icke en gång svarat.  Han måste hålla henne för stolt,
för ohöflig eller rent af för feg, för en pensionsflicka!

Denna sista tanke var högst fatal.  Den gaf henne talförmåga:

»Monsieur!«

Tyvärr hade hon sagt detta ord så sakta, att han ej kunde höra det.
Han var ju redan på fyra stegs afstånd.  Förut hade hon sagt denne
Leflor sin mening i all offentlighet, denna dåliga menniska, och här
afklarade hon ej att framföra ett litet meddelande ifrån sin far, och
han var dock en så god menniska, en så själagod menniska och nu redan
på sex stegs afstånd, hela sex steg.  Om ej nu, så kunde han senare
alldeles icke höra henne!

Hon nickade, tryckte och svalde.  Äntligen!

»Mon --- --- sieur --- --- Ad --- --- ler --- ---!«

Hon hade uttalat det, kanske icke särskildt högt; det kunde knapt
höras; han hade i hvart fall hört det mer med hjertat än med öronen,
ty han blef stående, vände sig om, aftog hatten och frågade vördsamt:

»Befaller I något, miss Almy?«

»Nej, monsieur,« andades hon förläget.

»Jag trodde mig ha hört mitt namn.  Ursäkta, miss!«

Redan höjde han armen för att åter sätta på sig hatten.  I nästa
ögonblick skulle han vända sig om för att gå sin väg.  Sedan var det
förbi.  Och ändå måste han till far, som ju behöfde honom så
nödvändigt!  Ja, säkert, det var endast tanken på faderns uppdrag,
ingen annan tanke, ingen annan anledning, som nu gaf henne mod till
orden:

»Jag sade --- sade er för --- förvisso.«

Då kom han långsamt närmare.

»Alltså kallade I på mig, miss!  Jag ber, säg mig, hvarigenom jag kan
åtlyda er?«

Så talade han städse och alltid till henne.  Han, som ej vek undan en
hårsbredd för någon menniska, var så ödmjuk inför henne --- nästan som
en slaf.  Och dock hvilade dervid hans sköna, mörka ögon så fullt,
säkert och sjelfmedvetet på hennes ansigte.  Denna motsägelse mellan
ordets ödmjukhet och hans väsens sjelfmedvetande var det, der gjorde
Almy så förlägen, der alltid förvirrade henne, när hon kom i hans
närhet.  Och likväl kände hon sig så lycklig i hans närhet.

»Jag ville be er --- --- ett litet uppdrag för --- af --- af Pa,« sade
hon.

»Mycket gerna, mademoiselle.«

Hon hade stått i sin öppna dörr.  Det hade skett helt ofrivilligt,
helt utan afsigt, att hon inträdde i rummet, visst utan hvar afsigt.
Huru kom det sig nu bara!

Och han --- nå, han följde henne naturligtvis.  Han trodde ju sig få
ett uppdrag, kanske att ge Pa något föremål, och för att mottaga detta
föremål, måste han ju också komma med in.  Det var ju helt logiskt!

Han hade ännu aldrig varit här.  Det lilla rummet var aldrasom nättast
inredt.  En fin, obestämbar doft andades honom till mötes.  Hvad för
en lukt var det nu?  Ingen och likväl någon.  Af ingen blomma, af
ingen blomning, och likväl af hvar blomma det bästa och af hvar
blomning det sötaste.  Är det sant, att hvar ren, orörd flicka har sin
doft liksom hvar orörd blomsterknopp?

Almy befann sig i en ryslig förlägenhet, i synnerhet som Adler hade
dragit igen dörren efter sig.  Hvarför skulle han ej hafva gjort det?
Det hade tvärt om varit högst ohöfligt, om han hade lemnat ingången
öppen!

Men der stod han nu och väntade på uppdraget.  Hvad skulle hon göra?
Att han skulle komma till Pa, det hade hon ju kunnat säga der ute med
några korta ord.  Hvarför alltså taga honom med in?  Hon måste alltså
uttänka ytterligare något.  Men hvad?

Hennes öga flög ängsligt sökande omkring för att finna ett föremål,
som kunde komma henne till räddning.  Dervid stötte hennes blick på
hans ögon.  Dessa hvilade med häpen tillbedjan på henne.  Hon blef
deröfver ännu mycket, mycket mer förvirrad.  Hennes kinder rodnade
till purpurglöd.  Hon hade kunnat snyfta högt af qval och trångmål,
och likväl var det också åter så underbart, så himmelskt, att han stod
här i hennes lilla rum, hvarest han ännu aldrig hade varit, och der
hon så många tusen gånger --- på honom --- a, der kom räddningen!

»Almy, Almy, min Almy!« ropade papegojan der utanför.

Ja, den käre fågelen var räddaren i nöden.  När nöden är som störst,
är hjelpen som närmast, och den kommer mestadels ifrån ett håll,
hvarifrån man alldeles icke hade väntat sig den.

»Master Adler, förstår I er på or --- --- or --- --- or --- ---«

Hvad hette nu bara ordet?  Hvarför hade hon just hamnat på detta
främmade ord.  Det är ju högst oangenämt och känsligt att veta första
stafvelsen af ett ord men ej de fyra derpå följande!

Han hade hört papegojans rop.  Han anade, hvad hon menade.  Han
frågade:

»Ornitologi?  Icke sant?«

»Ja, monsieur, ornitologi menade jag.«

»Jag har tidigare sysslat mycket med fågelkunskap.«

»Äfven med papegojor?«

»Äfven med dem.«

»Ja, I vet allt och allt; det har jag ofta beundrat.  Nu vet I till
och med, hvad en papegoja --- --- ---«

Hon hejdade sig förskräckt och blef blodröd i det kära, sköna
ansigtet.  Hvilken blamage.  Hon hade tänkt säga:

»Nu vet I till och med, hvad en papegoja är!«

Hvad skulle han tänka om henne!  Hon slog ner ögonfransarne.  Det var,
som om blicken vore henne fastbunden vid golfvet.  Hon kände, att hon
i nästa ögonblick skulle gråta.  Då ljöd hans milda, lugna,
välklingande stämma:

»Hvad en papegoja kan ha för sjukdomar?  Ja, det vet jag.  Befinner
sig er kanske icke väl, miss Almy?«

Hennes ögonfransar flögo i höjden, och en stor, lång, värdefyld blick
af tacksammaste glädje.  Han hade ju ändå besparat henne de
förödmjukande tårarne.

»Tyvärr, ja.« svarade hon.  »Jag oroar mig rätt mycket för det kära
lilla djuret.«

Och dervid såg hon verkligen så sorgsen ut, liksom om hon af idel
trångmål nästan skulle vilja gråta.  Hon hade alls icke minsta aning
om, hur oändligt förtjusande det klädde henne, hur oemotståndligt det
verkade.  Adler hade velat knäböja för henne i tillbedjan.

»Får jag deltaga i denna oro?« frågade han i bedjande ton.

»Ack, om I det ville!« suckade hon lättadt.

»Huru gerna, huru gerna!«

»Skulle I då kunna hjelpa, monsieur?«

»Jag hoppas det, miss Almy.«

»Skall jag hemta in den?«

»Ja.  Jag ber er derom!«

Hon gick ut.  Men väl utkommen grep hon icke strax efter fågelen utan
lade först begge de små händerna lugnande på den böljande barmen och
hviskade:

»Å Gud!  Han är hos mig, han, han!  Huru rädd jag är!  Så rysligt
ängslig jag är!  Och ändå är han så vänlig.  Min himmel!  Hvad skall
jag göra?  Jag har sagt, att papegojan skulle vara sjuk, och likväl är
hon fullt frisk.  Om han märker det, så blir jag sjuk, jag, jag!  Af
skam!  Hvilken sjukdom väljer jag då?  Tyfus eller rödsot, magkräfta
eller lungemfysem, ledgångsreumatism eller hjernkramper?  Jag sjelf
vet det ej!  Och han väntar der inne; jag får ju icke låta honom vänta
längre!«

Hon tog fågelen i hans lilla kedja ner ifrån sittplatsen till sin hand
och bar honom in till Adler.  Hennes lilla ansigte var nu så blekt af
förlägenhet, liksom vore hon sjelf sjuk.

»Der är han,« andades hon.

Adler trädde närmare och betraktade fågelen.

»Spetsbof, spetsbof!« ropade papegojan.  »Gå, Pellejöns, gå!«

Almy blef dubbelt så blek.  Skulle han kanske taga åt sig dessa
skällsord?  Å, det vore illa, mycket illa!  Hennes lilla hand,
hvaruppå fågelen satt, började skälfva.  Hade Adler sett det?  Han tog
denna mjuka, lilla alabasterhvita hand i sin, för att stödja den.
Sedan frågade han:

»Har I noga iakttagit er älskling?  Till och med riktigt noga?«

»Riktigt noga hvar dag.«

»Sedan när är han sjuk?«

»Sedan --- sedan --- ---« hon tänkte säga, sedan några månader eller
veckor; men denna lögn hade dock varit alltför stor.  Derför fortfor
hon --- »först sedan kort tid.«

»Det märker jag också,« sade han.

Hvad menade han med det?  Visste han kanske rent af, att gojan
räknades som patient sedan två minuter tillbaka?  Säkert icke!  Hans
min var ju så uppriktig, så ärlig och så oskyldig!  Och nu frågade
han:

»Är I klar öfver hans lidande?«

»Ja, fullständigt klar,« undslapp der henne.

Men redan i nästa ögonblick insåg hon hvilket stort fel, hon hade
begått.  Hvad nu, om hon skulle namngifva sjukdomen?  Hvad skulle hon
svara?  Att han lede af svindel?  Å, då kunde ju Adler tro, att hela
sjukdomen vore svindel!  Ej för allt i verlden!  Fetthjerta --- ja,
det vore bättre.  Hjertat är känslornas säte; fetthjerta är således en
sjukdom, der kommer sig af alltför många, alltför feta känslor.  Derom
läte det sig i hvart fall tala.  Men lyckligtvis kom det alls icke så
långt.  Adler nickade nemligen eftertänktsamt med hufvudet och sade i
vänlig ton:

»Då skall jag se efter, om min diagnos stämmer med er.  Jag håller
nemligen er lilla älskling för utomordentligt nervös.«

Då föll hon snabbt och jublande in:

»Ja, ja, det är det, det är det!  Hon lider af nervositet, en
betydande nervositet, den arma, kära gojan.  Det har jag också
funnit.«

»Se bara, miss Almy, hur han just nu skälfver.  Er lilla hand
skälfver helt ofrivilligt med.«

Å, hade han vetat, att det var hon, der skälfde och icke papegojan!
För att afleda honom derifrån, sade hon i beklagande ton:

»Jag fruktar mycket, att der intet botemedel skall finnas.«

»Hvarför?«

»Pa sade en gång, att nerver vore mycket svåra att återställa, om
deras stämning en gång hade lidit.«

»Det är riktigt --- tillämpadt på menniskor.  Men en papegoja har
mycket starkare nerver än en menniska.«

»Anser man det?  Verkligen?« frågade hon trohjertadt.

»Ja.  Hos henne är allt hårdare och fastare än hos oss.  För jag
bevisa det genom en närliggande jemförelse?«

»Jag ber!«

»Känn en gång på hennes näbb, så hårdt det är.  Och tag deremot era
läppar, er mun, så mjuk, så full, så varm, så härligt tecknad, så ---
med ett ord --- utsökt!«

Han böjde sig en smula närmare, liksom för att närmare betrakta hennes
mun, men höjde strax hufvudet igen och sade:

»Der ser I, nu får er lilla goja ett svårt anfall af nervositet.  Der
är intet misstag möjligt, det är nerverna.«

Men hon visste precis, hvad det var, der skälfde.  Och då hon höll i
papegojan, måste denna skälfva med.  Hvarför kom han nu med denna
jemförelse?  Hvarför beskref han hennes läppar, hennes mun så
ingående?  Var det verkligen nödvändigt?  Till förklaring, ja!  Lärde
män gå ju alltid så på djupet.  Så väl, att det hade gått öfver så
lyckligt.  Ett ögonblick hade hon varit rädd, att han också skulle
jemföra sin egen mun med hennes, kanske hvilken af dem begge, der vore
varmare!  För att han ej skulle komma på denna tanke, utlade hon för
honom en mycket skicklig terapeutisk snara:

»Hvilket medel kunde der väl hjelpa?«

»För att utröna detta, måste man känna det ondas orsak.  Nerverna
pläga angripas af vissa upphetsningar och försvagas.  Ha der varit
några dylika?«

»Ja, mycket ofta!«

»Af hvilken art?«

»Gojan kunde rakt icke tåla att se monsieur Leflor.  Hon försattes, så
snart hon såg honom, i en väldig upphetsning.«

»A!  Är det på det viset!  Då måste man alltså afstå ifrån hjelp för
det arma djuret.«

»Hur så?«

»Man kan ju icke visa en vän i huset på porten för en fågels skull!«

»Hvarför icke?  Gojan är mig ju kärare än grannen.«

»Möjligt.  Men I borde trots det icke vara ohöflig mot den senare.«

»Det skall jag vara, om jag derigenom förmådde rädda den arme
fågelen.«

»Men Pa?  Hvad skall han säga till det?«

»Han skall samtycka med mig!«

»Det kan man knappast tro!«

Det var en så egendomligt djup blick, han nu sänkte i hennes ögon.
Hon kände denna blick i sitt hjertas djupaste botten.  Der töade,
grönskade, knoppades och blommade på en gång så, att hon ej annat
kunde, hon måste säga honom det:

»Leflor kommer öfver hufvud taget alls icke åter.«

Adler ryckte tillbaka, men af glad öfverraskning.  Der undslapp honom:

»Gud vare tack!  Verkligen?  Verkligen?«

»Ja.  Jag har nyss sagt honom det.«

»Och er far?«

»Var närvarande och gaf mig rätt.«

»Det skedde alltså på grund af papegojan?«

Det ryckte dervid så egendomligt omkring hans mun, nästan liksom en
smula näsvist.  Det måste bestraffas, och förvisso strax.  Derför
svarade hon:

»Ja, blott på grund af papegojan.«

Strax förändrades Adlers ansigte.  Han böjde sig ner till henne och
frågade:

»Blott?«

Det var blott denna enda stafvelse, men deri låg en verld full af
kärlek och ännu mer, kanske till och med ängslan.  Det gjorde henne
ondt.  Hon fick ju alls icke gå så hårdt åt honom; derför svarade hon:

»Ja, bara papegojan, och det var just Leflor.«

»A --- ja så ---!«

»Ja.  Han pratade för mycket.«

»Verkligen?«

»Och förvisso riktigt dåliga osanningar.«

»Den dåliga menniskan!  Hvem afsåg då dessa osanningar?«

»Mig och --- --- ---«

»Och --- --- ---?«

»Och honom.«

Hon hade åter blifvit glödande röd.  Men han frågade trots det vidare:

»Det förstår jag icke.  Hvad sade han?«

»Han sade, att --- att --- --- att --- --- min Gud, I vet det ju sjelf
också!«

»Jag?«

»Ja.  Han sade er det idag, der ute i trädgården, och I gaf honom
derför strax hans välförtjenta straff.«

»Alltså det, det är det!  Och det var lögn?«

»Trodde I kanske på det?«

Hon gaf honom en förebrående blick.

»Nej,« svarade han.  »Jag kallade honom ju också strax för lögnare.«

»Det var mycket rätt.  Men han skall hämnas för det, monsieur Adler!«

»Jag fruktar honom inte alls.  Man har alltså att vänta sig, att han
återkommer?«

»Man har ej att vänta sig det, utan det är helt och hållet säkert.  Är
det er obehagligt?«

»Mig gläder det tvärt om mycket, i synnerhet för den goda papegojans
skull, hvilken nu helt säkert skall bli frisk igen.«

»Endast för hennes skull?«

»Ja.  För öfrigt är ju Leflor mig fullkomligt likgiltig.«

Hon kände, att han nu ville straffa henne, ty hon hade ju förut också
svarat just så.  Der flög en fläkt af bedröfvelse öfver hennes lilla
ansigte.  Det gjorde honom ondt och derför lade han sin hand på hennes
arm, trädde henne ett litet, helt litet steg närmare och frågade:

»Jag ber, har I bortvisat Leflor endast till följd af fågelens
nervositet?«

Hon blickade fullt och ärligt opp emot honom och han på samma sätt ner
emot henne.  Längs desse blickar slingrade sig deras själar öfver till
hvarandra.  Nu var det Almy omöjligt att längre upprätthålla skenet.
Hon svarade utan att släppa sina ögon ifrån hans:

»Nej.  Fågelen är ju alls icke sjuk.  Icke sant, monsieur Adler?«

»Jo, han är kärnfrisk,« log han.

»Och jag kunde inte tåla Leflor.  Han är en ond menniska.  Nu är han
borta och kommer inte igen.  Gud vare tack!«

I detta ögonblick flaxade papegojan med vingarne och ropade:

»Adler, Adler!  Min söte, min käre!  Hvar är du då?«

Almy hade velat sjunka djupt, djupt ner i marken.  Öfver Adlers
ansigte gled ett saligt sken; men han beherskade sig och sade:

»Se, hon längtar efter sina kamrater, efter klippörnen(*) ute på
verandan.  Det blir bäst att gå ut med honom.«

Åter räddning i den aldra- och aldrahögsta nöden.  Almy kastade till
honom en blick af innerligaste tack och bar hastigt ut fågelen.  När
hon återvände, hade hennes ansigte ett helt egenartadt uttryck, så
fromt, så förlöst, liksom komme hon just ifrån Herrens bord, hvarest
hon hade erhållit syndernas förlåtelse.  Hon räckte fram den lilla
handen emot honom och frågade:

»I är väl icke arg på mig, monsieur?«

»Jag arg på er?  Hvarför skulle jag vara det?«

»Emedan jag sade er osanning beträffande papegojan.«

Då grep han den erbjudna handen och äfven den andra, tryckte begge
till sitt hjerta och sade i öfversvallande känsla:

»Det var ingen osanning, du söta, du rena, du härliga flicka.  Det var
den mur, hvarbakom din själ flydde, när den trodde sig ha hamnat i
trångmål.  Almy, Almy, du är så mycket och ännu mer värd än hela
verlden.  Jag skall beundra dig och dyrka dig så länge, jag lefver, om
än blott på afstånd, ack blott i fjerran!«

Han lät hennes händer sjunka och var i nästa ögonblick borta.  Hon
gled ner i en fåtölj och lade ansigtet i händerna.  Så låg hon länge,
länge stilla och orörlig.  Endast barmen höjde och sänkte sig i saliga
känslor, och mellan fingrarna med deras fläkt af rosenrödt trängde
emellanåt en tåreperla fram --- tårar af obegriplig, ofattbar och
dittills oanad lycka.

Och Adler befann sig i en alldeles liknande stämning.  Diktarordet

   »Jublande opp emot himmelen
    Till döds bedröfvad«

var den mest träffande skildringen af hans nuvarande själstillstånd.
Han visste sig älskad och förvisso så rent, så fromt, så heligt som
sällan någon hade blifvit älskad.  Han älskade henne tillbaka.  Han
hade kunnat uthärda alla jordens qval för henne utan att afgifva ett
ljud, utan en ryckning på ögonfransarna.  Dessa qval hade varit liksom
saligheter för honom, då han var så lycklig, att uthärda dem för denna
enda.  Men finge han säga det afgörande ordet?  Finge han binda hennes
lif vid hans?  Hans tanke gick till andra sidan hafvet, till familjen
Adlerhorsts gräsliga öde.  Han var en son af densamma; om än det var
honom förbjudet, hade han haft modet att bibehålla ena hälften af sitt
namn, hvaröfver der låg en olöslig förbannelse.  Finge han draga den
hett älskade med ner i den afgrund, denna förbannelse hade öppnat för
honom och de sina?  Nej och än en gång nej och tusenfalt nej!  Han var
besluten att afstå ifrån henne,


(Slut på tretiosjunde afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 38

-- 

(*) »Adler« betyder örn.  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 037 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).