Han kröp ut ur sitt gömställe och vidare på marken ända fram till baksidan av nästa buske. Sålunda kröp han ifrån buske till buske, tills han nådde de buskar, vilka befann sig på högst sex stegs avstånd ifrån dörren. De bestod av med vildvin igenomträngd, buskaktig fläder och bildade, när man väl en gång hade arbetat sig in, till och med på ljusa dagen ett helt tillräckligt gömställe. Sam befann sig trots sitt betydande kroppsomfång mycket snart i busksnårets inre och han visste där att inrätta sig så slugt och maskera sig med grenar, att det hade fordrats västmannens övade öga för att upptäcka honom.
free web hosting | free hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (038) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden38.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 38

men förblifva nära henne, en trogen engel till hennes skydd och skärm,
så länge hon var kallad att vandra på jorden.

Sålunda skred han, försjunken i saliga och drömska tankar, omkring i
trädgården hit och dit, tills plantageegarens röst väckte honom ur
hans rufvande:

»Här är I ju, monsieur Adler!  Jag har sökt er öfverallt.  Er närvaro
är synnerligen nödvändig!«

»Jag står till tjenst, monsieur,« svarade Adler, ännu halft i drömmen.

»Godt!  Det handlar om att kunna aflossa några lika så goda skott,
liksom I gjorde den gången, när I sigtade på den röde Burkers bror.«

»Men ändock intet liknande!«

»Alldeles det samma till och med.  Burkers är i närheten för att
hämnas i natt.  Kom med mig!  Jag skall berätta er det.« --- ---

Sam hade, efter att han hade tagit afsked af plantageegaren och dennes
dotter, återkommit till Jim och Tim.  Den förre hade brummat
förebrående:

»Hvar blir du af?  Vi ha väntat här redan i två hela evigheter.  Du
hade väl förgapat dig i den lilla, du talade med der hänne?«

»Ja.  Det gick mycket raskt.  Att se, förälska sig, kärleksförklaring,
förlofning, allt är öfver.  Hon drager med såsom min squaw till
Vestern och skall bli min björninna.«

»Å ve!  Der blir en stor mängd unga björnar.  Då får den gamle flitigt
ombesörja villebråd och hallon.«

»Det skall han gerna och flitigt göra.  Men I kunnen se på och slicka
er om munnarne.  I fån intet deraf.  Jag har gjort plantagens herre
uppmärksam på den kommande aftonen.  Vi återvända efteråt till honom
för att hålla krigsråd.  Men nu söka vi först opp vår gode monsieur
Walker.  Kommen!«

De fortsatte sin väg helt i den tidigare ordningsföljden.  Sam främst.
Han var en utmärkt stigfinnare.  Ännu vida mer än två timmar efteråt,
till och med på öppna vägen, bestämde han de spår, den sökte hade
efterlemnat.  Sålunda kommo de ut ur trädgården och till den
sockerplantage, vägen sönderskar i tvenne hälfter.

Långt der utanför sträckte vid horisonten skogen ut sig och sände
enstaka buskverk längre in.  Der fingo de tre syn på Bommys koja.

Sam höll in och mönstrade terrängen.  Efter att han några gånger
eftertänksamt hade vaggat hufvudet hit och dit, sade han:

»Det är utan tvifvel niggerns koja, och denne väg leder oss snörrätt
emot den.  Om vi följa den, så skall man helt visst se oss redan på
långt håll, och då är Walker förlorad för oss.  Vi måste alltså smyga
oss fram.  Det tillgår på bästa sätt så, att vi smyga oss rundtenom
sockerplantagen.  Den är inhägnad med buskar, och om vi hålla oss i de
senare, skall man ej lägga märke till oss.  Kommen!«

De följde hans åsigt utan motsägelse och befunno sig efter föga mer än
en fjerdedels timme gömda i en tät busksträng, hvarifrån man noga kunde
öfverblicka kojans baksida och äfven kunde nå den med en gevärskula.
De lågo på kanske åttio stegs afstånd.  Mellanrummet var besatt med
några också mycket tjocka buskar och buskgrupper.

»Nu blifven I här,« sade Sam.  »Jag smyger mig vidare fram och söker
uppnå de buskar, der stå midt emot dörren.  Sen i mig i fara, så
sänden I mig era kulor till hjelp.«

»Är det inte bättre, om vi gå in strax?« frågade Jim otåligt.

»Nej, du gamle.  Först vill jag veta, hur landet ligger.  Det skenbart
onödiga är mycket ofta det aldra nödvändigaste, och det är inte alltid
den kortaste vägen, der är den bäste.  Väntan leder ibland snabbast
till målet.«

Han kröp ut ur sitt gömställe och vidare på marken ända fram till
baksidan af nästa buske.  Sålunda kröp han ifrån buske till buske,
tills han nådde de buskar, der befunno sig på högst sex stegs afstånd
ifrån dörren.  De bestodo af med vildvin igenomträngd, buskaktig
fläder och bildade, när man väl en gång hade arbetat sig in, till och
med på ljusa dagen ett helt tillräckligt gömställe.  Sam befann sig
trots sitt betydande kroppsomfång mycket snart i busksnårets inre och
han visste der att inrätta sig så slugt och maskera sig med grenar, så
att det hade fordrats vestmannens öfvade öga för att upptäcka honom.

Kojan var oppförd af så kallade logs, af kraftiga, massiva
timmerstockar; äfven taket bestod af sådana tjocka stammar.  På hvar
och en af de fyra sidorna befann sig en uthuggen öppning på föga mer
än en qvadratfot till fönster.  Dörren ledde, såsom det ofta
förekommer, ifrån andra sidan in i det inre.  Den öppnades ej inåt
utan utåt --- liksom äfven luckorna --- och bestod af tjocka, öfver
hvarandra spikade brädor.

Det betraktade Sam mycket noga.

»Hm!« brummade han för sig sjelf.  »Godt, att dörr och fönster gå
utåt.  Då kan man spärra dem, så att de der inne bli fångna likt
vattenmusen i strandhålet.  Jag skall --- ---«

Han hejdade sig.  Der var något bättre att göra än att gifva de egne
tankarne audiens.  Dörren stöttes opp.  En neger utträdde och gick
rundtenom kojan, försigtigt och högst uppmärksamt blickande sig
omkring åt alla håll.  När han ifrån andra sidan återvände till
dörren, sade han in i öppningen:

»Det går.  Der befinner sig ingen menniska i närheten.  Kom ut,
Daniel.«

Der visade sig en annan neger, iklädd blårandigt tyg, barfota,
barhufvad och obeväpnad.  Han blef stående och blickade sig likaledes
omkring.  När han ej märkte något oroväckande, sade han:

»Dumt, att man endast får lof att hviska hos dig.  Hvem är då mer hos
dig?«

»Också en vän.«

»Hvar då?«

»Det angår dig inte.  Du har sagt mig budskapet; jag är med, och hvad
der mer är att anmärka, det kan du lägga till nu.  Han der inne hör
oss icke här.«

»Är han ännu här i qväll?«

»Det tror jag inte.«

»Det är bra.  Vi behöfva inga vitnen.  Först hade vi en annan plan,
men der föreföllo ha varit främmade i vår närhet för att aflyssna oss.
Kaptenen tror visserligen icke derpå, men i fall, i fall.  Då jag
känner dig så väl och du också redan har bevisat oss andra tjenster
--- naturligtvis emot goda pengar --- så blef jag skickad till dig för
att fråga.  Jag är kommen öfver floden på en vassbunt.  Prick nio
komma vi hit.  När det sedan brakar löst på slottet --- det beror på
omständigheterna och bestämmes af den röde Burkers.  Har du brännvin,
så det räcker?«

»Mer än I behöfven.«

»Godt!  Skaffa alltså undan honom der inne, så att vi äro ensamma i
qväll!«

Han gick sin väg, också åt skogen till, för att der finna betäckning.
Bommy --- värden --- blef stående ännu en liten stund och inträdde
sedan åter i kojan.  Sam höll det ej för tillrådligt att ensam inträda
i dess inre.  Han var öfvertygad om, att Walker befunne sig i
densamma.  Kanske skulle der bli strid; negern skulle hjelpa den
andre.  Det var onödigt att försätta sig i fara.  Derför kröp han fram
ur sitt gömställe, sedan han hade väntat en stund, och smög sig rundt
omkring blockhuset, uppmärksamt lyssnande efter, om han kanske hörde
en röst eller något förrädiskt buller; men der lät sig intet höra.  Nu
återvände han till dörren och vinkade åt det ställe, hvarest de begge
brödrarne befunno sig.  Han lät dem också genom tecken förstå, att de
skulle söka betäckning så mycket som möjligt för att komma fram
obemärkt, men Tim sade till Jim:

»Nu är det sak samma, om man ser oss.  In gå vi ju, och då blir allt
vårt, hvad som deri är.«

»Sam skall skälla.«

»Pshaw!  Han krånglar för mycket.  Nu har han ödslat väck en massa tid
och hvartill?  Der har han legat i busken för att glo på en gammal
nigger.  Löjligt!  Kom!«

Han lemnade sitt gömställe och stegade helt öppet fram åt stugan.  Jim
följde honom.  De hade ännu icke nått fram till Sam, när dörren, der
icke hade varit stängd utan endast stäld på glänt, blef igendragen och
bullersamt förreglad.

»Verdammt!« vredgades Sam.  »Hvad faller då er karlar in, att I kommen
löpande hit så öppet!  Tron i kanske er vara de enda menniskor, der ha
ögon i hufvudet?  Eller menen I, att man har gjort flera fönsterhål i
detta näste bara för det, att man skall kunna kika in, men icke för
att äfven innevånarne skola kunna kika ut?«

»Tim gjorde icke annorlunda,« ursäktade sig Jim.

»Och när han utkläcker en dumhet, då måste du vara med, hä?« Vestmän
viljen i väl vara?  Det fån I slå i någon annan, men försök icke med
mig!  Den, der vill fånga en fågel, han måste fint smyga sig fram i
det fördolda, icke blott dratta in så öppet, liksom I hafven gjort
här!«

»Nå, den fågel, vi ville ha här, den skall väl ändock icke undslippa
oss.  Jag hoppas, han redan befinner sig här i denna gamla bur.«

Han pekade dervid på stugan.  Sam visade sig emellertid föga benägen
att ursäkta deras oförsigtighet.  Han hade verkligen och på fullt
allvar blifvit vred.  Hans eljest redan röda ansigte uppvisade af
ilskan en ännu mörkare färg.  Han svarade:

»Ja så!  Menar du, att han befinner sig der inne?  Om nu så icke är
fallet?«

»Då har du ju ingen anledning att skälla ut oss.«

»Och om han är der inne?«

»Då har du lika litet anledning.  I detta fall kan han ju alls icke
undslippa oss.«

»Ja, du har ett mycket förståndigt hufvud, gamle vän!  Hur skall du då
bemäktiga dig honom?«

»Nå, vi gå helt enkelt in och hemta ut honom.«

»Fint!  Gör det, min son!«

Han pekade på dörren.  Denna ordvexling hade icke förts högljudt.
Dertill voro de tre ju allt för kloka.  De hade hviskat så sakta, att
man i stugans inre icke hade kunnat förstå ett ord.  Jim smög sig fram
till dörren och försökte öppna den.

»Fördömdt!« mumlade han besviket.  »Den är ju reglad inifrån!«

»Ja,« brummade Sam förargadt.  »Först var den öppen.  Men när I kommen
fram så öppet tillsammans, liksom voren I inbjudne af niggern som
faddrar på ett barndop, då låste man förstås snarast.«

»Då knacka vi på!«

»Man skall akta sig för att öppna.«

»Då sparka vi in dörren.«

»Verkligen?  Så klokt!  Att sparka in en dörr, der öppnar sig utåt, i
synnerhet, när den består af så tjockt och dertill dubbelt timmer.«

»Då spränga vi opp den!«

»Försök det!  Jag har intet der emot, om du vill ha en kula för
pannan.«

»Menar du kanske, att niggern skulle skjuta?«

»Hvarför skulle han inte det?  Jag skulle icke förebrå honom det.«

»Han skulle bara våga!«

»Pshaw!  Han är husets innehafvare.  Han kan tillämpa sin
husbonderätt.  Han behöfver blott öppna för den, der är honom
välkommen, kan afvisa hvarenda en annan och får med vapen afvisa
hvarenda en, som emot hans vilja försöker tilltvinga sig tillträde.«

»En nigger!  Hvad tänker du på!«

»Han är frigifven och stugan har gifvits honom i gåfva.  Han är egaren
och har alldeles samma rätt, som en hvit, att försvara sin egendom.
Dervid kan du väl nu intet ändra.«

»Djefvulen tage honom och den, der har frigifvit honom!«

»Haden I tillämpat den nödiga försigtigheten, så hade dörren ej
blifvit låsad, och vi stodo nu der inne och hade vår fisk på kroken!«

»Är han då verkligen der inne?«

»Ja.  De begge, jag aflyssnade, talade derom.«

»Hvem var då den andre svarte?  Väl en af monsieur Wilkins' negrer?«

»Smaklig måltid!  Det var en af de svarte, vi aflyssnade der ute i
skogen i går hos röde Burkers band.«

»Vad säger du!«

»Jag kände strax igen den sällen, när han kom ut, på den randiga
trasa, han hade om lifvet.  Och äfven om detta icke hade varit fallet,
så hade jag vetat, hur det låg till.  Han talade med Bommy om Burkers.
Hade de begge vetat, att Tjocke-Sam låg gömd der i busken, så hade de
väl hållit sina tjocka käftar.«

De yttrade sin förvåning deröfver, att den röde Burkers' ursprungliga
plan hade blifvit ändrad, men också sin glädje deröfver, att den gode
Sam ändå hade erfarit denna.  Denne menade:

»Vi få dock för allt i verlden ej låta det märkas, att en af oss har
aflyssnat, eljest göra vi oss sjelfva ett streck i räkningen.«

»Men hvad skola vi nu göra för att komma in i stugan?«

»Vi måste just försöka och se, om man släpper in oss.«

»De skola akta sig!«

»Naturligtvis!  Då der intet annat gifves, så måste vi åtminstone
gripa efter detta halmstrå.«

»Knacka på då!«

Sam uppvisade ett i högsta grad förvånadt ansigte.

»Jag?« frågade han.  »Ären I från vettet?«

»Nå, hvarför icke?«

»Sannerligen, I ären icke de jägare, jag har hållit er för.  Man
skulle nästan kunna tro, att I endast haden kallat er för Jim och Tim
utan att verkligen vara de.  Menen I kanske, att de begge karlar, som
befinna sig i stugan, ha sett mig lika väl som er?«

»Nej, säkert icke.«

»Nå, då skall jag heller icke skrifva dem på näsan, att jag är här.
Det vore den aldra största dumhet, der blott tänkas kan.  I knacken
sjelfva på, och när förhandlingen icke leder till något mål, då gån I
åter så öppet bort, som I ären komne, så att man kan se er inifrån.
Jag förmodar, att man sedan skall följa efter er för att se, om I
verkligen aflägsnen er.  I detta fall kilar jag raskt in i stugan och
är sedan husets herre.  I löpen så långt bort, att man måste antaga,
att I hafven fogat er i det oundvikliga, och sedan kommen I hemligen
tillbaka till det buskage, hvarest I förut han legat gömda.  I skolen
väl vara så kloka att upptäcka, hvar jag befinner mig och hur det står
till med mig.  Det öfriga är sedan er sak.  I fall det behöfs, kunnen
I nå stugan med kulor ifrån ert gömställe och ge denne Walker, den vi
äro ute efter, några lod bly, i fall han vågar komma ut eller rent af
försöker begifva sig åstad derifrån.«

Jim nickade instämmande och sade:

»Sam, du är verkligen helt och hållet ett sådant slughufvud, som man
har skildrat dig för oss.«

»Menen I det?  Ja, det är också nödvändigt, att åtminstone jag håller
ihop förståndet, då man med er hjelp inte ens kan norpa en ynka gås,
än mindre någon häst.  Således, knacken en gång.  Men låt det icke
märkas på er, att I veten, att den sökte befinner sig i kojan!  Vi
måste invagga dem i säkerhet.« --- --- ---

Walker hade, nästan drucken af den unga plantageegaredotterns skönhet,
gått ifrån sin tjuflyssnarplats och naturligtvis i den riktning, hvari
de tre jägarne några timmar senare hade funnit hans spår.

Vägen ledde midt igenom sockerplantagen rätt fram till skogsbrynet,
vid hvilkets buskage, såsom redan kändt, negern Bommys koja låg.  Det
kom väl till pass, att den ensamme, försigtigt omkring sig tittande
vandraren icke fick syn på någon menniska, han hade måst frukta att
möta.

Sålunda uppnådde han osedd det lilla blockhuset, hvars dörr som
vanligt stod öppen.  Tjufvar voro här ju inga, då dessa trakters
praktfulla natur låter äfven den fattigaste nästan utan möda slå sig
fram till det, han behöfver för sin lekamliga näring och nödtorft.  På
sin höjd vore då de främmade band att frukta, hvilka emellanåt läto
tala om sig till och med här i Södern, men efter de bofstreck, de
någon gång utförde, strax åter försvunno på längre tid.

Negern satt alldeles bak dörren på ett träblock, der föreföll tjena
honom till älsklingsfåtölj.  Han rökte ur en efter hand allt mer
kortbiten trästump någon hemmaodlad tobak, hvars lukt eller fastmer
stank hade kunnat vräka omkull en oxe i vanmakt.  Dessa menniskors
nerver äro starka, liksom vore de gjorda af jerntråd.

Han höjde de stora, ur det mörka ansigtet hvitt glänsande ögonen emot
främlingen men blef sittande och sade intet ord till välkomnande.  Han
föreföll endast hålla det för passande att med skarp blick mönstra den
inträdde från hufvud till fot för att kunna säga sig, hvad han väl
hade att vänta af denne.

»Good morning, sir!« helsade Walker.

Bommy svarade icke.  Denna höfliga helsning af en hvit gentemot en
svart endast förstärkte hans misstro.

»God morgon, sir, sade jag!« upprepade gästen i skarp ton.

»Det hörde jag,« svarade negern likgiltigt.

»Kan I icke återgälda helsningen?«

»Nej.«

»A!  Hvarför icke?«

»Emedan den ej är uppriktigt menad.«

»Åhå!  Huru tänker I bevisa det?«

»I tilltalar mig icke med du, och I ger mig titeln sir.  Det gör en
hvit endast då, när han menar illa med den svarte.«

»Kanske gör jag det derför, att jag menar det bättre med er än tusen
andra.«

»Om det vore sant!«

»Det kan I tro.«

»Till att börja med tror jag det icke.«

»Blixt och dunder!  I är mycket uppriktig.«

»Det är bättre än bakslug höflighet.«

»Men en alltför stor uppriktighet öfvergår lätt i det, man kallar
grofhet.«

»Tag det, som I vill.«

»Låt gå för det!  Icke sant, I kallar er Bommy?«

»Ja, master.«

»Har I icke någon sup till mig?«

»Nej.«

»Jag trodde, I var krögare.«

»Det är jag.«

»Då har I väl något brännvin!«

»Men ej för alla.«

Han satt också nu alltjemt på sin klots.  Han hade ej gjort några
andra rörelser än de, der voro nödvändiga för att dra röken ur
pipstumpen och åter blåsa ut den.  Han var af bred gestalt med öfver
måttan långa lemmar, såsom man ju är van att se det hos negrer.  Hans
ansigte egde en utomordentlig fulhet.  Det var sönderslitet af
kopporna.  Hans ögon hade ett stirrande, lömskt uttryck, nästan som
man kan iakttaga det hos vilda bufflar på prärien.

Walker hade stält sig bredbent framför honom och dittills fört
samtalet med leende ansigte.  Negerns knarriga väsen föreföll roa
honom.  På de sista grofva orden svarade han honom i lugnaste ton:

»Har I alltså inte en slurk för mig ändå?«

»Nej.«

»Hvarför icke?«

»Jag känner er ej.«

»Hm!  Då är det visst nog nödvändigt, att vi så snabbt som möjligt
lära känna hvarandra.«

»Det har jag ingen tid till!«

»Fy, gamle gosse!  Förut tycktes I mig vara originell; men nu blir I
grof.  Skäms på er!  Men jag vill nu tvunget dricka en gin eller
whisky med er, och då I endast gör detta med bekanta, så skall jag bli
här, tills I har lärt känna mig.«

Der voro olika pålar nerslagna i marken och försedda med brädor; de
utgjorde primitiva bord och bänkar, der kunde duga för de gäster, som
besökte denna lokal.  Walker satte sig på en af desse grofve bänkar
och lade på yankeemaner benen gemytligt på bordet.  Negern åsåg lugnt
detta under några ögonblick; sedan reste han sig opp och sade:

»Huru länge tänker I er slå er ner här, mylord?«

»Så länge, tills vi bli gamla bekanta.«

»Det skall väl aldrig bli, ty om mindre än två minuter skall I flyga
ut igenom dörren här.«

»Gör inga dumma vitsar!«

»Vitsar?  Jag talar på fullt allvar.«

»Det tror jag nu visst nog icke.«

»Då skall I strax bli tvungen att tro på det.  Skaffa ner era ben der
ifrån bordet, eljest skall jag hjelpa er på trafven!«

Han gjorde min af att gripa efter den hvites ben; denne drog dem
snabbt till sig och sade leende:

»Sannerligen, mannen menar allvar!  Nå, det behagar mig!  Jag ser
derigenom, att I är en handlingskraftig menniska, man kan använda.
Säg mig en gång: Förtjenar I er kanske icke gerna två guldmynt eller
också tre?«

Den svartes ögon blixtrade till.

»Två eller tre?« frågade han. »Mycket gerna, men ännu hellre hundra.«

»Godt!  Der kunna väl bli hundra, om jag i er lär känna en nyttig
man.«

»Jessus!  Jessus!  Är det sant?  Hundra?«

»Ja, hundra.  Kanske också ännu mer.«

»Ack, mylord, lägg lugnt era ben på bordet igen.  I kan lägga dem,
hvarhelst det än behagar er.«

»Till och med på ryggen?«

»Ja, till och med på min rygg, nemligen om det betalas väl.«

»Hvad det beträffar, så behöfver I ej bekymra er.  Jag plägar alltid
väl betala det, man uträttar för mig.«

»Hvad är det då, I begär?«

»Först ett glas brännvin.«

Negern rynkade åter pannan och svarade:

»Er fördömda snaps.  Kan I då icke begära något annat?«

»Det skall jag också göra.  Men nu är jag ännu nykter.  Jag måste
helsa magen god morgon.«

»Men om nu master Wilkins har skickat er för att sätta mig på prof!«

»Fy fan!  Det skulle han ej göra.«

»Så säga alla.«

»Är I då så rädd för master Wilkins?«

»Rädd?  Jag?  Pshaw!«

Han drog opp axlarne och gjorde en min, hvarur en utomordentlig
ringaktning talade.  Walker såg detta och anmärkte:

»Hvarför frågar I så efter honom, om I icke fruktar honom?«

»Emedan jag gerna håller ett godt förhållande till grannen.«

»Får I icke servera hvemhelst, I vill, er gin?«

»Hvarför icke, om det behagar mig.  Master har förbjudit sitt folk att
komma till mig, och om än jag kanske ej är rädd för honom, så kan han
ändock skada mig, om jag icke åtminstone någorlunda rättar mig efter
hans vilja.«

»Och I håller mig för en hans utsände?«

»Är det inte möjligt, att I är en?«

»Jag?  Aldrig!  Tvärt emot!«

»Hvad vill I dermed ha sagt?«

»Att jag är ingen vän af er Wilkins.«

»Åhå!  I vill blott invagga mig i säkerhet.«

»Faller mig inte in!  Hvar nu inte en sådan tok, utan haf förtroende
för mig!  Jag skulle vilja erfara ett och annat om Wilkins.«

»Af mig erfar I intet.«

»Kanske ändock.  Jag skall ju löna era tjenster mycket väl.«

»Vänd er till någon annan!«

»Det är der inga.  Denne Wilkins förefaller ju formligen ha förtrollat
sitt folk.  De hänga ju på honom likt kardborrar på en klädning,
alldeles liksom vore han Gud Fader i himmelen!  Men jag behöfver en
man, som har ett klart hufvud och icke låter sig lura.«

»Hm!  Det är jag,« myste Bommy.

»Jag skall uppriktigt tillstå för er, att jag gerna skulle syna honom
i sömmarne efter något fel.«

Då gjorde negern en rörelse af glad öfverraskning och sade:

»Syna i sömmarne efter något fel?  Aha, verkligen?  Säger I
sanningen?«

»Ja, visst nog.«

»Då är I verkligen ej hans vän?«

Walker reste sig opp ifrån bänken, lade handen på hans axel och
svarade i mörk, öfvertygande ton:

»Hans vän?  Jag säger er, att han ingen större fiende kan ha än mig.«

»A, om det vore sant!«

»Det är sant.«

»Kan I svära på det?«

»Ja, med alla verldens eder.«

»Har han gjort er något?«

»Det hör inte hit nu.  Det är endast frågan, om I vill tjena mig, när
det gäller att spela honom ett spratt.«

»Gerna, utomordentligt gerna!  Alltså ett spratt handlar det om, bara?
Det är litet, mycket litet!«

Det beklagande, der ljöd ur dessa ord, var ett helvetiskt.  Hans
skratt var dervid en djefvuls.  Tänderna blixtrade ur den oppspärrade
munnen liksom ur ett rofdjurs käftar, hvilket gläder sig åt sitt byte.

»Å, det är icke så litet.  Der är stor skilnad på spratt och spratt.
Der äro olika sorters spratt och streck, skälmspratt, bofstreck och så
vidare.  Ett lustigt spratt är till att grina åt; men ett mycket
allvarligt streck, som beröfvar andra ära och lif, det kan vara ännu
mer att grina åt.«

»Å Jessus, Jessus!  Om der vore ett sådant streck!«

»Nå, det är ett sådant.  Jag skall öppet tillstå det för er.«

»I vill beröfva honom lif och ära?«

»Förhoppningsvis.  Men först afser det hans egendom.«

»Plantagen?«

»Ja, han skall alltför länge ha innehaft den.  Vill I hjelpa mig med
det?«

»Mycket, mycket gerna, om I betalar bra.«

»Det skall jag, såsom jag redan har sagt er.  Jag kan alltså säkert
räkna med era tjenster?«

»Helt visst!«

»Stäng då dörren, så att vi icke bli öfverraskade.  Jag måste nemligen
säga er, att man icke får se mig här hos er.«

»Hvarför icke?« frågade negern, i det han sköt regeln för dörren.

»Det skall jag säga er, när I har gifvit mig en liten slurk.«

Bommy gick in ett hörn af rummet och lyfte på ett trälock, hvarunder
der befann sig ett fyrkantigt hål, der utgjorde hans källare.  Han tog
en flaska och två glas samt satte sig dermed midt emot den hvite.

Walker hade under tiden sett sig omkring i utrymmet.  Han granskade
hela blockhusets fyrkant.  Två bord och fyra bänkar, förfärdigade på
redan angifvet vis, den träkloss, hvaruppå negern förut hade suttit,
en spis med tvenne grytor och ett stekjern, hålet med flera flaskor
och glas, en yxa, ett par knifvar på andra bordet, ett gammalt
paraply, i ett hörn ett lager af löf och i ett annat en hög bränne;
det var allt, hvad ögat såg.

Negern såg sin gästs iakttagande blick och frågade:

»Behagar er mitt palats?«

»Alldeles icke,« svarade Walker.

»Ja, liksom i New-York eller New-Orleans är här icke inredt.«

»Det behöfs ej heller.  Men något skulle I ju kunna ha i all enkelhet.
Något, sådant en man liksom jag och I emellanåt kan behöfva.«

»Jag har allt, hvad jag behöfver,« sade negern med ett slugt leende.

»Men ändå icke det, jag menar.«

»Nå, hvad menar I då?«

»Hm!  Jag menar ett litet, stillsamt ställe, hvarest man kan tala utan
att blifva aflyssnade och der man icke kan ses af enhvar.«

»A, I menar ett gömställe?«

»Ja, visst nog.«

»Hm!  Jag har redan sagt er, att jag har allt, hvad jag behöfver.«

»Så, så!  Då synes I alldeles icke behöfva ett sådant gömställe?«

Negern blinkade listigt, visade tänderna och sade:

»Icke jag, men emellanåt andra.«

»Blixt och dunder!  Då har I ett gömställe?«

»Ja, sir.«

Walker kastade än en gång en mycket omsorgsfull, forskande blick
omkring sig och sade sedan:

»Men inte här i stugan!«

»Icke?«

»Nej, säkert icke!«

»Huru kommer I fram till denna egendomliga åsigt?«

»Man måste dock se något spår deraf.«

Då gaf negern till ett högtljudt och hånfullt skratt:

»Hahahaha!  Se något spår deraf!  Det vore mig ett fint gömställe,
hvilket en främmad, såsom I är, redan efter fem minuter kan upptäcka.
Då måste jag ju vara vansinnig.«

»Hm!  Jag har en mycket skarp blick.  Jag skulle ovilkorligen märka
något.  Ert gömställe skall väl då alltså befinna sig utanför stugan.«

»Gör er då inte löjlig, sir!  Jag sätter blott det fall, att vi begge
sutto här, och der komme någon, som ej finge se er; han knackade på
der ute.  Skulle jag då kunna skaffa ut er för att gömma er?«

»Förvisso icke.«

»Gömstället måste alltså befinna sig här.«

»Men hvar?  Kanske under löfven i ert nattläger?«

»Att jag skulle vara så dum!«

»Eller der under brännehögen?«

»Hvad tänker I på!  Just på desse platser skulle man först söka.«

»Hvar annars, då?«

»Der frågar I mig för mycket.  I har endast varit här några ögonblick,
och jag känner er ännu ej.  Då får I icke vänta er, att jag strax
skall afslöja eder min största och bästa hemlighet.«

»Helt rätt.  Men denna hemlighet kan väl heller ej vara mycket värd.«

»Hvarför icke?«

»Har I icke fått denna stuga skänkt af plantageegaren, såsom jag
hörde?«

»Jo, och en liten åker dertill.«

»Plantageegaren har väl känt stugan?«

»Mycket noga.«

»Nå, då känner han således äfven gömstället, och det kan alltså icke
vara er till någon nytta.«

»Åhå!  Denna förborgade plats var först icke der.  Jag har först
senare egenhändigt anlagt den, och det har kostat mig mycken list och
möda att icke låta något märkas deraf och icke bli förråd dervid.«

»Hm!  Underbart!  Man kan nästan inte tro det.  De fyra nakna väggarna
och det nakna taket!  Och der skulle vara ett gömställe!«

Han betraktade än en gång noga kojans inre, undersökte sedan sängen
och rishögen, grep sedan också i det visst nog knapt tre fot djupa
källarhålet, trädde till och med fram till spisen och rotade omkring i
askan --- förgäfves.

Negern åsåg honom med stolt tillfredsställelse.

»Icke sant?« sade han, »Bommy är skicklig?«

»Utomordentligt, om det nemligen är sant, att här är en sådan plats.«

»Der är en sådan, och ingen finner den.«

»Då är jag verkligen kommen till rätt man hos er.  Jag måste nemligen
säga er, att det kanske är nödvändigt att gömma mig här en kort tid.«

»För hvem?«

»Hm!  Måste I veta det?«

»Naturligtvis.  Jag måste dock erfara, för hvem och i hvilken
angelägenhet, jag försätter mig i fara.«

»Nå, jag skall alltså en gång vara uppriktig emot er, fastän jag
eljest icke plägar upplysa en menniska om någon angelägenhet, der ej
angår henne.«

Han fylde sitt glas, stjälpte i sig dess innehåll och fylde äfven
negerns.  Han påtog sig en min af förtrolig uppriktighet; men likväl
föll det honom alldeles icke in att inviga negern i sina hemligheter.

Den senare tömde sitt glas två gånger; det kom ju på den främmades
räkning; och han sade:

»Låt höra då, mylord.  Jag är mycket nyfiken.«

»Icke sant, master Wilkins har en bror?«

»Ja, en äldre bror.«

»Kände I honom?«

»Visst nog kände jag honom.  Jag var hans liftjenare.  I skall lägga
märke till, att jag förmår uttrycka mig bättre, än den vanlige
negern.  Detta kommer sig deraf, att jag städse var nära massas
person.  Han dog och förordnade i sitt testamente, att jag skulle
frigifvas och erhålla denna stuga såsom egendom.«

»Mycket godt!  Då känner I således familjen Wilkins förhållanden
mycket noga?«

»Så noga, som en liftjenare kan känna till dylikt.  Man ser då mångt
och mycket.«

»Hade denne äldre Wilkins icke också barn?«

»Endast en son.«

»Lefver han ännu?«

»Det vet jag inte.  Han har begifvit sig ut på resor och är hittills
ej återkommen.«

»Hvarhän?«

»Det vet jag inte, men farbroren och brorsonen skola väl veta det.
Det har aldrig kommit till mitt öra, att någon som helst annan person
skulle ha yttrat någonting rörande detta.  Jag var icke mer på
slottet, när brorsonen begaf sig åstad.«

»Hurudant var ert förhållande till honom?«

»Mycket dåligt.  Han var motsatsen till sin far och kunde ej tåla
mig.  Jag har erhållit månget slag och mången spark af honom.  Han
menade, att jag till följd af hans faders godhet hade blifvit en
mycket fräck yngling.«

»Deri hade han väl mycket orätt?« frågade Walker med ett menande
leende.

Negern gaf till ett gapskratt och svarade:

»Höflig emot denne gosse var jag visst nog aldrig.  Derför förebrådde
han sin fader ännu i dennes graf, att den senare hade tänkt på mig i
sitt testamente.«

»Hm!  Hm!  Jag tror, han ännu lefver.«

»Huru?  Hvad?  Har I kanske en aning om, hvar han befinner sig?«

»En aning, ja.  Han sänder just nu tre af sina bäste vänner hit på
besök.«

»Hvad är det, I säger, mylord!  Hvilka äro desse gynnare?«

»Tre jägare.  Nemligen Tjocke-Sam och de --- ---«

»Den tjocke Sam Barth kanske?« afbröt honom negern raskt.

»Ja.  Känner I honom?«

»Genom berättelser.«

»De begge andre äro bröderna Snaker, hvilka såsom häst- och mulröfvare
länge ha drifvit omkring i Vestern.  De komma, såsom jag tror, hit på
hemligt uppdrag af den unge Wilkins.  De veta, att jag också befinner
mig här för att omintetgöra deras afsigter; och således är det
möjligt, att de söka efter mig.«

»Skola de icke finna er?«

»Nej, för allt i verlden icke!  De få icke ana, på hvad vis jag skall
agitera mot dem här.  Jag vet alldeles bestämdt, att de redan i dag på
förmiddagen skola söka efter mig.  Derför är det mig kärkommet att
höra, att I har ett så godt gömställe.«

»Det har jag visst nog; men --- --- ---«

Han kom af sig och blickade eftertänksamt ner på golfvet.  Det, Walker
hade sagt honom, räckte ej för honom; det var honom alltför dunkelt,
alltför litet, alltför otillräckligt.  Walker kände det mycket väl.
Hvad han hade sagt, var ren uppfinning.  Han måste komma med en annan
anledning; och det tyngst vägande skäl, det aldra mest öfvertygande är
städse det, han nu tillgrep.  Han stoppade nemligen handen i fickan
och drog opp en börs, igenom hvars maskor talrika guldmynts glans
blixtrade.  Han tog fram tre af desamma, höllo fram dem till negern
och sade:

»Här, Bommy, en liten handpenning, om I vill bli min kumpan.«

Den svarte grep snabbt och girigt efter dem; men den hvite drog handen
med guldet ännu snabbare tillbaka.

»Hvad?  Hvarför ger I mig dem icke?« frågade Bommy.

»I har ju ännu ej svarat mig.«

»Ja, ja!  Jag hjelper er!«

»I ger mig ock ert gömställe, om jag skulle behöfva det?«

»Visst nog, visst nog!  Ge bara hit pengarne.«

»Bara tålamod, tålamod!  Först skaka vi hand på det!«

Han höll fram handen; den svarte slog kraftigt i handen och erhöll
sedan pengarne.  Han höll opp dem framför ögonen, drog ansigtet till
en min af förtjusning, gjorde ett luftsprång och ropade:

»Guld, guld, guld!  Och jag kan få ännu mer?«

»Ännu mycket mer, om I tjenar mig troget.«

»Å, jag är trogen, mycket trogen.  Jag kämpar för er!  Jag dör för er!
Jag gör allt, allt för er!  Är det idel guld, hvad I har der i
pungen?«

»Idel guld.  Och jag har ännu mer.«

»Ännu mer?  Hvar?  Hvar?«

Hans ögon blixtrade girigt till, roflystet, rofgirigt --- --- ja,
blodtörstigt.

Walker såg denna blick och blef förskräckt.  Han förstod, att han hade
försatt sig i lifsfara.  Derför skyndade han sig att svara:

»Icke här utan på banken.«

»Å!  A!  På banken!« sade den svarte i besviken ton.

»Der kan jag hemta mig det i hvilket ögonblick som helst.«

»När skall I hemta er det?«

»Så snart jag behöver det --- om några dagar.«

»Då är I således rik?«

»Mycket rik.  I ser alltså, att jag kan belöna er och äfven skall
belöna er, om --- --- --- lyssna!«

Der ljöd hofslag af en häst.  Ryttaren höll in utanför, vid kojans
framsida, hvarest emellertid dörren ej befann sig, och slog med piskan
emot fönsteröppningens kant.

»Bommy, din gamle korp!  Är du der?« ropade han.

»Kors!  Man kommer!  Skall denne man kanske inträda här?« frågade
Walker ängsligt.

»Nej.  Det är massa Leflor.  Han rider nästan dagligen förbi men
kommer mycket sällan in.«

Han gick fram till fönsteröppningen och svarade:

»Ja, massa, Bommy är här.«

»Kom ut med ett glas till mig, men fort!«

Negern fylde ett glas och bar ut det.  Walker reste sig ifrån sin bänk
och trädde fram till hålet.  Han betraktade ryttaren och hörde ock
följande ord, der vexlades emellan denne och negern:

»Massa skall kanske till master Wilkins?«

»Ja, din gamla nattskatta.«

»Och till missis Almy?«

»Hvad angår det dig, Bommy?«

»Mig?  Å alls intet, alls intet!«

»Men du gör en sådan illmarig min!«

»Är inte mitt ansigte alltid så?«

»Nej.  Det är så, liksom om du fördolde någonting vigtigt för mig.«

»Fördolde?  Å, I skojar, massa!«

»Dumheter!  Jag känner dig!  Hvad är det, der ligger dig på tungan?«

»Ingenting nu, ingenting nu, massa!«

»Nå, när då?«

»När --- hm, när massa har talat med massa Wilkins --- då!«

»Talat?  Hvaröfver och hvarom?«

»Om missis Almy.«

»Kors, Bommy!  Du synes mig verkligen ha någonting på hjertat, du icke
kommer ut med.  Jag är nyfiken att få erfara det; men jag känner dig
så väl, så jag vet, att du inte skall säga mig det nu.«

»Nej, inte nu, men --- sedan.«

»Godt.  Och då det ligger till på det viset, så skall jag säga dig,
att jag skall tala med monsieur Wilkins nu.«

»Nu?  Å Jessus, Jessus!  Jag vet mycket väl, hvilket svar I skall
erhålla.«

»Nå, hvilket då?«

»Låt missis Almy ge er det!  Men massa, skall I på återvägen kanske
också dricka ett litet glas?«

»Hvarför?«

»Emedan jag då skall säga er, hvad jag nu ännu ej kan säga er.«

»Godt!  Jag kommer.  På återseende, Bommy!«

Han red bort, och negern återvände till kojans inre.

»Hvem var denne man?«

»Massa Leflor, en plantageegare, vår närmaste granne.  Hörde I kanske,
hvad jag talade om med honom?«

»Ja.  I talade ju så högt, att jag rent af måste höra det, äfven om
jag ej hade velat det.  Det såg ut att handla om en hemlighet.«

»Å nej.  Massa Leflor är förälskad i missis Almy, master Wilkins'
dotter.«

»Kors!  Gör han kanske sitt besök nu i ändamål att be om hennes hand?«

»Ja, det gör han.«

»Skall ha få ett ja?«

»Nej, säkert icke.«

»A!  Hvarför icke?«

»Om der inga grunder fins, hvarom jag ingenting vet, så skall han
afvisas af Wilkins, ty han är lättsinnig och äfven ond.«

»Å ve!« grinade Walker.  »Jag tror, äfven vi äro det senare.«

»Och om än master Wilkins sade ja, så säger missis Almy ändock nej, ty
hon älskar en annan.«

Då Walker hade sett den sköna flickan, så intresserade samtalets
närvarande ämne honom utomordentligt.  Han frågade:

»Känner I denne andre?«

»Ja.  Det är master Adler, plantagens tyske förman.«

»Och Leflor vet det icke?«

»Nej.  Alla veta det; alla se det; men de begge, som älska hvarandra,
veta det ännu ej sjelfva; och Wilkins och Leflor veta det ej heller.
Leflor skall bli afvisad och få ett förskräckligt hat till master
Wilkins.«

Walker uppsatte ett mycket eftertänksamt ansigte, blickade en stund
tankfullt framför sig och frågade sedan:

»Är Leflor rik?«

»Mycket.«

»Hm, hm!  Jag kommer på en tanke.  Skall han vid sin återkomst väl
uppriktigt säga, att han har blifvit afvisad?«

»Hvarför icke, sir?«

»Han kan ju skämmas!«

»Men ej inför mig.  Å, vi ha redan utfört månget streck tillsammans,
massa Leflor och jag!  Och han vet mycket väl, att han i mig skall ha
en mycket god bundsförvant för hämden.«

»Kanske i mig också.  Skulle I kanske kunna kalla in honom ett tag?«

»Ja, om I vill tala med honom.«

»Endast i det fall, att han har blifvit afvisad, men eljest icke.«

I detta ögonblick bankade det på dörren, som Bommy åter hade reglat.

»Kors!  Der kommer någon!« hviskade Walker bekymradt.  »Hvem är det?«

Den svarte trädde fram till dörren.  Der var en liten springa, genom
hvilken han kunde se ut.

»Det är Daniel, en bekant till mig,« sade han.

»Han får ej se mig.  Hvar är gömstället?«

»Kom, mylord!«

Han gick fram till spisen.  Denna bestod af en lång och bred
stenplatta, der med baksidan var infogad i väggen och med den andra
sidan hvilade på trenne klotsar af eketrä, hvilka stodo vågrätt på
golfvet, voro rått utsågade ur trädet och tjockare än en mansbredd.
Negern sköt den venstra af desse begge sidoklotsar åt sidan, hvad som
skedde förhållandevis lätt, och sade:

»Så tänkte I er det väl icke?«

Utrymmet bak spisen var ihåligt och så djupt, att till och med en stor
man hade kunnat sätta sig riktigt trifsamt der.  Luft att andas var
der nog af.

»Alla djeflar!« sade Walker förvånadt.  »Det är visst nog ett
gömställe, sådant man sig intet bättre tänka kan!«

»Skynda er då in!  Daniel knackar igen.  Han går sin väg annars,
emedan han tror, att jag inte är här.«

Walker satte sig der inne.  Den svarte rullade tillbaka den runde
klotsen till sitt tidigare ställe och öfvertygade sig om, att den
intet spår hade efterlemnat utanför sitt nuvarande läge.  Sedan gick
han till dörren för att öppna denna och släpte in negern Daniel.

Han lade dervid fingret på munnen till tecken, att der icke skulle
talas, satte sig tillsammans med honom i det längst bort ifrån spisen
belägna hörnet och talade i hviskande ton med honom.  De talade, såsom
redan omnämnt, om den röde Burkers förehafvanden; dock kunde Walker
naturligtvis icke förstå ett ord deraf.

Bommy var angelägen om, att Daniel snart skulle gå sin väg igen, och
följde honom ut, hvarvid begge aflyssnades af Sam Barth.  När han
sedan trädde tillbaka in i kojan, glömde han att regla dörren igen,
och gick strax till spisen för att åter släppa ut Walker.

Detta gick långsamt och försigtigt, så att Sam redan hade smugit sig
rundtenom huset, när Walker kröp fram ur gömstället.  Den senares
blick föll --- till hans lycka --- åt den endast på glänt stående
dörren.

»Hvarför har I --- --- ---«

Han hejdade sig förskräckt.  »Hvarför har I låtit dörren stå öppen?«
skulle han säga; men den andra frågan fastnade i munnen på honom, ty
han såg igenom dörrspringan Jim och Tim skynda fram.

»Hvad är der!« frågade negern.

»Pst!  För Guds skull, sakta, sakta!«

Han skyndade fram till dörren, drog igen den och sköt för regeln, der
var tjock som en mansarm.  Negern begrep naturligtvis, att någon
befunne sig i närheten, och ilade till fönstret.  Han kom fram tidigt
nog för att upptäcka de begge brödrarne vid deras sista steg.

»Hvilka äro desse karlar?« hviskade han.

»Det är Jim och Tim Snaker.  Då skall Sam Barth ej vara långt borta.«

»De söka naturligtvis efter er?«

»Ja.«

»Hm!  Hvad skola vi göra?«

»Släpp för Guds skull ej in dem!«

Han kände en sann dödsångest.  Han visste ju, att han vore förlorad,
om han fölle i händerna på desse jägare.  Han bockade sig fram emot
den lilla springan, blickade ut igenom densamma och vände sig
hviskande tillbaka:

»Der, se ut!  Der står Sam också, den tjocke.  Han synes skälla ut de
begge andre.«

»Huru veta de då, att I är här?«

»De måste ha funnit mitt spår.  Jag upprepar:  Släpp ej in dem!«

»Hvad tänker I på!  Släppa in dem måste jag!«

»Hvarför?  Hvarför då?« frågade Walker, formligen skälfvande af
rädsla.

»För er skull.«

»Dumheter!  Just för min skull skola de ju stanna ute.  I är husets
herre här.  I kan ju bortvisa dem.«

»Ja.  Men der är Tjocke-Sam för slug.  Han skall låtsas, som om han
ginge sin väg, men lägga sig på lur i närheten.  Det blir då en
formlig belägring, och de få er ändå.«

»Fördömdt!  Hvad råder I?«

»Gå in i gömstället!«

»Men om de finna det!«

»Dumheter!  Hosta eller nys bara icke!«

»Alla djeflar!  Hvad gör jag!«

Han var dödsblek.  Det knackade på dörren.

»Fort, fort!« ansatte honom den svarte.

»I skall icke förråda mig?«

»Faller mig icke in!«

Men Walker hade sett Bommys blickar; han litade ej på honom.  Han tog
fram ytterligare tre guldstycken, gaf honom dem och hviskade åt honom:

»Om de icke upptäcka mig, får I femtio till,  så snart jag har fått
pengarne från banken!«

»Godt, godt!  Snabbt in!«

»Hollah!  Öppna!« ljöd der ute den långe Jims stämma.

På några få ögonblick gömde sig Walker under spisen.  Den svarte gick
till dörren och frågade:

»Hvem är der ute?«

»Gäster.«

»Huru många då?«

»Två.«

»Åhå!  Der äro dock tre!«

Der uppstod en paus.  Utanför hviskade man ett ögonblick.  Sedan sade
Jim:

»Huru många vi äro, kan vara dig egalt.  Öppna bara, karl.«

»Hvem ären I då?«

»Fördömme dig för din nyfikenhet!  Är det skick och fason att fråga ut
ärligt folk!  Vi vilja dricka en slurk.  Förstådt?  Eller är detta
himmelriket, framför hvilkets portar hvarenda en själ skal examineras.
Då vilja vi först berätta om din!«

»Gören det gerna för mig och kommen in!«

Han sköt ifrån regeln.  De tre jägarne inträdde.  Sams plan hade varit
onödig.  Han hade icke tänkt på den möjlighet, att äfven han hade
blifvit sedd inifrån.

Att inträda och att se sig om med en enda rask blick, det var
naturligtvis ett och detsamma.  Der var förutom Bommy ingen menniska
att se.  De tre satte sig vid det ena bordet.  Brödrarne Snaker
öfverläto den frågandes roll på den kloke Sam.

»Gif oss en morgondryck, du svarte!« sade den tjocke.  »Du har väl
något, der värmer en gammal jägares mage?«

»Det skall räcka till,« svarade negern.

»Ack, ja!  Der är en hel källare full.«

Han trädde fram till det öppna hålet, blickade ner i det, knäböjde
sedan och låtsades, som om han ville betrakta flaskornas etiketter,
undersökte dervid med de trefvande händerna hålets alla fyra sidor och
dess botten.  En kort vinkning underrättade sedan följeslagarne om,
att han ingenting hade funnit.  han återvände alltså till sin plats
och grep om glaset.

»Häll opp en till dig sjelf ock, och skåla med oss, svarte!  Gå dina
affärer bra?«

»Någorlunda.«

»Det ser man!  Den, der blir betald med guldmynt, han har ingen
anledning att klaga öfver dåliga tider!«

Walker hörde naturligtvis dessa ord.  Ångestsvetten bröt ut ur alla
hans porer.  Äfven negern blef förskräckt.  Han hade i brådskan lagt
de sista guldstycken, han hade fått, på bordet för att få begge händer
fria till ekblockets rörelse.  Der lågo de ännu.  Han bemödade sig om
att uppvisa en oberörd min, skålade med Sam, tog sedan pengarne,
stoppade dem i fickan och svarade:

»I hade haft rätt, om detta vore min inkomst för i dag.  Tre guldmynt
hvar dag, det vore mycket godt!«

»Hvad för penningar är det då?«

»Det skall väl vara er likgiltigt, master.  Jag frågar heller icke er
efter eder pung!«

»Mycket rätt.  Men om du gjorde det, skulle du få ett höfligare svar
än ditt.  Har du redan haft gäster i dag?«

»Ja.«

»Huru många?«

»Der saknas några till hundra.«

»Det tro vi dig osvuret.  Men det vore oss långt kärare, om du gåfve
oss ett bestämdare svar.  Vi tänka nemligen träffa samman med en
gammal bekant här hos dig.«

»Hvem är det?«

»Du skall också redan ha sett honom.  Hans namn är Walker.«

»Walker?  Detta namn har jag aldrig hört här, master.«

Han sade dermed sanningen, då Walker ännu ej alls hade sagt, hvad han
hette.

»Icke?  Förhoppningsvis har du dock den lofvärda vanan att fråga dina
gäster efter deras namn!«

»Nej; det gör jag tvärt emot aldrig.  Sålunda skall jag till exempel
ej heller fråga er.  Hvad angår mig ert namn, om blott jag får
betalt.«

»Gör oss då åtminstone den tjensten att säga, hvad för några
personligheter, der äro komna in hos dig i dag!«

»Massa Leflor har varit här.«

»Hvem mer?«

»Ingen mer!«

»Hm!  Har du kanske icke någon gång för ett ögonblick varit borta
ifrån din stuga?«

»Nej.«

»Icke?  Eljest tänkte jag, att der under din frånvaro hade kunnat
smyga sig in någon här och gömt sig utan din vetskap.«

»Menar I den der Walker?«

»Ja.«

»Det är en omöjlighet.  Hvar skulle en menniska gömma sig här?«

»Kanske der under lägret?«

»Sen efter.«

»Eller under brännveden?«

»Der hade han utsökt sig en mycket obeqväm plats.«

»Visst nog; men vi skola likväl se efter en gång, om det ändock icke
är fallet.«

De tre jägarne undersökte löfven och riset mycket noga men funno
naturligtvis intet.  Den svarte åsåg dem ängsligt.  Huru, om de kommo
på tanken att också undersöka spisen!  Det kunde han ju förhindra!

Han tog ett fång ris, kastade det på spisen, tände det och gick sedan
ut med en gryta för att hemta vatten.

»Fördömdt!« sade Jim.  »Hvar gömmer han sig?  Han måste vara här!«

Sam vinkade åt honom och svarade:

»Jag sade er ju redan strax, att han inte alls är i Wilkinsfield.  Då
skulle vi ju ha funnit kanoten också.  Han har rott längre nerför
floden.  Nu ha vi ödat dyrbar tid här och kunna skynda oss för att
åter inhemta den.  När den svarte kommer in igen, skola vi betala och
sedan strax bryta opp.«

Bommy kom och stälde grytan med vatten på elden.  Han underblåste
flamman för att alstra ett ljudligt knastrande, så att man icke skulle
kunna höra något hostande eller nysande ifrån Walker.  Sedan vände han
sig med ett vänligt grin till Sam:

»Jag skall brygga mig ett glas grogg.  Förhoppningsvis bli de masters
här för att dricka en med mig!«

»Nej tack för din brygd, svarte!  Vi skola se till att vi få lemna din
rökiga stuga bakom oss.«

Han bad om notan och betalade.  Sedan aflägsnade sig de tre åt skogen
till.  Der bak buskarne, hvarest de ej längre kunde ses ifrån kojan,
blefvo de stående.

»Du vinkade åt oss,« sade Tim.  »Du tror alltså också, att han gömmer
sig der inne?«

»Helt säkert!«

»Men hvar?«

»Det vete Djefvulen!  Ett hål måste der vara någonstans i kojan.
Marken var så fast tillstampad, så att man alldeles intet spår kunde
se.  Jag slår vad om mitt hufvud, att guldmynten voro från Walker.
Det går ej på annat sätt.  Två af oss lägga sig här i bakhåll.  Den
tredje skyndar till monsieur Wilkins med tillsägelse att skyndsammast
skicka efter militär ifrån Van Buren.  Der måste Djefvulen vara på
spel, om vi ändock icke fångar den fågelen!«

Bommy hade kikat efter dem och naturligtvis reglat dörren bak om dem.
Sedan släpte han fram Walker ur gömstället.  Den senare såg ut som ett
lik, och ändock stodo der tjocka svettdroppar i hans ansigte.

»Det var förskräckligt!« sade han.  »Först rädslan för, att de skulle
upptäcka mig, och sedan hettan ifrån elden!«

»Å,« grinade negern, »ifrån elden var der alldeles ingen hetta.
Värmen stiger oppåt, och plattan är så tjock, att den först efter
flere timmar blir genomhettad, i synnerhet af en så liten eld.  Den
hetta, der har utdrifvits er, kommer sig af ångesten.  Äro desse tre
jägare verkligen så fruktansvärda?«

»De trakta efter mitt lif.  Det hade varit slut med mig, om de hade
upptäckt mig.«

»Hvad har I då gjort dem för ondt?«

»Det skall jag berätta er senare.  Nu måste jag framför allt veta,
hvar de gömma sig.«

»De äro väck.«

»Det är inte sant!«

»Jag såg dem ju gå.«

»De ha bara låtsats aflägsna sig.  Den tjocke är en slug gynnare, men
i dag tog han fatt rent af alltför slugt.  Medans I gick efter vatten,
sade han högt, att de strax skulle vidare nerströms --- --- ---«

»Nå, det är ju mycket bra för er!«

»Tvärt emot mycket illa!  Han vet, att jag är här, och han sade det
för att göra mig spak.  Att de äro komna hit är ett tydligt bevis på,
att de ha funnit mitt spår.  De skola lägga sig på lur strax i
närheten af stugan för att vänta, tills jag går.  Det är då ett, der
är säkert.«

»Då måste I bli här, tills det blir natt.«

»Hvarför inte längre?«

»I skall väl icke affordra mig, att jag låter min bostad belägras
under en half evighet!  I kan ju inte dagarne i ända gömma er i det
trånga hålet under spisen, och jag har också mer att göra än sätta mig
här och bevaka er.  I afton får jag flere gäster, der icke få se er.«

»Då tänker I prisgifva mig?«

»Nej.  I betalar mig bra, och jag tjenar er.  Der skall väl tills i
qväll dyka opp något medel att utan fara skaffa er väck härifrån.  En
plats, hvarest I sedan skall vara säker, skall der också finnas.  Vi
skola tänka efter.«

Då ljödo en hästs hofslag utanför.  Det var Leflor, der återvände.
Han ropade der ute:

»Bommy, är du der?«

Negern steg fram till fönsteröppningen och svarade:

»Ja, massa.  Här är jag.«

»Kom ut med en snaps till mig, men en stor en!«

»Har master Wilkins sagt ja?«

»Nej.  Djefvulen tage honom!«

»Kom då in till mig ett tag.  I skall få erfara något, der är godt för
er.«

Der ute fans en påle, vid hvilken Leflor, sedan han hade suttit af,
band sin häst.  Sedan gick han till husets baksida och inträdde, då
negern hade öppnat dörren, som han emellertid strax åter reglade bakom
honom.  När han fick syn på Walker, studsade han till och frågade
vredgadt:

»Der är redan någon.  Hvarför kallar du in mig här, svarte?«

»För ert bästa, massa,« svarade den tillfrågade.  »Denne master
intresserar sig för er.«

»Hvem är han?«

Walker hade rest sig opp ifrån sin bänk och svarade i den svartes
ställe:

»Förlåt, monsieur!  Jag hoppas, att detta vårt händelsevisa möte skall
bli fördelaktigt för oss begge.  Jag heter Walker.«

»Walker?« frågade Leflor förvånadt.  »Alla djeflar!  Min herre, man
söker er!«

»Ja så?  Hvem söker efter mig?«

»En tjock karl vid namn Sam Barth, der ytterligare har två
följeslagare med sig.«

»Det vet jag redan.  Huru vet I det?«

»Den tjocke bofven var hos Wilkins.  Han trodde sig kunna finna er hos
denne.«

»När?«

»För kanske en timme sedan.«

»Fördömdt!  Sedan ha de alltså gått hit.  Alltså veta de säkert, att
jag är här, och således skola de ock vänta på mig i närheten.«

»Hvad vilja de er?«

»Vi ha en liten affär med hvarandra, en sådan, man kallar blodshämd.«

»Då beklagar jag er.  Denne Sam Barth är den bäste spårhund, der är.
Har han kanske tilltänkt er en kula?«

»Intet annat.  Han var nyss här tillsammans med de begge andre men
fann mig icke och skall nu lura på mig.  Jag hoppas, I skall erbjuda
mig ert skydd.«

»Jag?  Mig angår era angelägenheter alldeles icke.«

»Kanske likväl!«

»Icke hvad jag vet.  Den tjocke förolämpade mig hos Wilkins
visserligen å det dödligaste, så att jag, uppriktigt erkändt, brinner
för att spela honom ett spratt; men hvad I har otalt med honom, det
ligger mig utomordentligt fjerran.«

»Kanske närmare, än I tror.«

»Hur så?«

»Ursäkta, sir, om jag der ställer en fråga, der skall förefalla er
mycket närgången!  Men den hör till saken.«

»Fråga bara.«

»I har anhållit om Wilkins' dotter och fått korgen?«

»Blixt och dunder!  Har denne svarte skurk här pratat?«

»Ja.  Men I får förlåta honom det, ty han har gjort det blott till er
fördel.«

»Det skulle I kunna få förklara för mig!«

»Gerna!  Sätt er hos mig!  Må Bommy hålla vakt, så att vi ej bli
störda.«

De hemtade sig en flaska rom ur hålet, satte sig tillsammans och
började tala med hvarandra i hviskande ton.  Bommy satte sig på sin
träklots, tände sin pipstump och bevakade genom springan i dörren med
skarpt öga de utanför liggande buskagen.  Han kunde intet förstå af de
begges lågmälda samtal men föreföll ej vara särdeles oppsatt med att
få erfara något, der icke frivilligt sades honom.

Walker hade börjat samtalet med denna anmärkning:

»Om jag hade anhållit om en flickas hand och blifvit afvisad, då
skulle min första känsla vara den att återgälda denna nedrighet.  Får
jag antaga, att detta också hos er är fallet?«

»Hm!  Jag är ingen annan sorts menniska än I.«

»Det kommer visst nog an på det sätt och vis, hvaruppå man får
korgen.«

»Det var förvisso så gement som bara möjligt.  Jag tillstår, också
utan att känna er och era afsigter, att jag tänker mycket på
vedergällning.«

»Har I redan en plan?«

»Ja.«

»Som säkert skall lyckas?«

»Om någon absolut säkerhet kan jag visst nog ej tala.  Och det är det,
som förargar mig alldeles ofantligt.«

»Lugna er.  Jag har medlet i min hand, hvilket möjliggör eder en helt
uppenbar hämd.«

»Hur skulle I komma på det?  Känner I Wilkins?


(Slut på tretioåttonde afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 39


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 038 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).