Denne rövare, vilken måste lämna ifrån sig sitt skinn och sin näsa, befinner sig här på kärran såsom fånge. Han hade gömt sig hos sin vän, vilken beskyddade honom, vilken ljög för oss, så att vi inte skulle kunna gripa förbrytaren. Även denne medskyldige ligger med på kärran. Till straff för att han har motsatt sig rättvisans utövande skall han nu dömas att verkställa savannlagens stränghet på sin skyddsling. Han skall skära av honom näsan och sedan dra av honom skinnet, flå hela huden av ifrån kroppen.
free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (039) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden39.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 39

»Alldeles icke.«

»Eller står I i affärsförbindelse med honom?«

»Nej, jag skall dock snart ingå i sådan förbindelse med honom.  Jag
känner honom inte, men desto bättre känner jag hans brorson Arthur
Wilkins.«

»Alla tusan djeflar!  Känner I Arthur?  Hvar har I sett honom?  Hvar
befinner han sig?  Lefver han öfverhufvud taget än?«

»Det var flera högst betydelsefulla frågor på en gång.  Tillåt mig att
besvara dem senare.  Nu skulle jag framför allt vilja fråga, om I
noga känner förhållandena på Wilkinsfield?«

»Naturligtvis.  Jag är ju närmaste nabo.«

»Hvem tillhör plantagen?«

»Naturligtvis Wilkins.«

»Hm!  I kan dervid misstaga eder.«

»Svårligen.  Hvem skulle den eljest tillhöra?«

»Hvem, frågar I?  Hvem annan än mig!«

Leflor for opp:

»Hvem?  Er?  I fantiserar väl?«

»Å, jag är kanske mer än vanligt vid sinnenas fulla bruk.  Men tala
icke så högt!  Den svarte behöfver inte höra någonting härom.«

Och nu begynte ett ifrigt hviskande, liksom om det handlade om den
högsta jordiska vigtighet.  Slutligen drog Walker fram en plånbok ur
fickan och tog ur denna fram flera handlingar, dem han förelade
Leflor.  Af de stora sigillen att döma, voro de idel
myndighetsdokument.

Leflor genomsåg dem, höll opp dem emot den igenom fönsteröppningen
infallande solstrålen; kort och godt --- undersökte dem på hvart sätt
och vis.

»Utomordentligt, helt utomordentligt!« sade han.  »Hvem hade kunnat
tro det!  Hvem hade öfver hufvud taget kunnat tänka sig det!  I har
alldeles rätt, master Walker.  I ger mig här en formlig sprängkula i
handen, hvarmed jag skall ladda min hämds eldrör.  När skall I häfda
era anspråk?«

»Naturligtvis snarast.  Har I öfvertygat er derom, att de äro
rättsligt giltiga?«

»Ej ens den mest raffinerade advokat skulle kunna finna någon väg att
bestrida dem.  Jag skulle önska, att dessa era rättigheter tillhörde
mig.«

»Hm!« brummade Walker eftertänksamt.

»Har I icke lust att sälja mig dem?«

»Nej, sir.  Jag skulle ju tvingas förfäkta dem, innan I kunde köpa dem
af mig, och sedan skulle jag inte längre ha någon lust att afhända mig
dem.«

»I misstager er.  Jag skulle köpa dem af er nu.«

»För att erbjuda mig en spottstyfver!  Å nej!«

»Det faller mig inte in att pressa priset för er.  Era rättigheter äro
oantastliga, men likväl skall Wilkins försvara sig.  Der skall bli en
process.  Har I medel att hålla ut en sådan?«

»Hm!  Jag har gifvit min hela förmögenhet för att förvärfva dessa
dokument.«

»Betänk då ganska noga, om I förmår föra processen till slut!  Jag
råder er att sälja era anspråk.  I skall förvisso icke erhålla fulla
summan, men I har dock i hvart fall inte heller utgifvit densamma, och
jag skall icke mycket nedsätta priset för er.  Öfvertänk det!«

»Jag säljer blott vid omedelbar betalning i reda penningar.«

»Och jag är i stånd att gå in derpå.  Jag är mycket angelägen om att
bringa dessa dokument i min ägo.  Jag unnar er icke att tilldela
Wilkins detta öfverdådiga slag.  Jag vill vara den, som kastar denne
man ur huset.  Han har visat mig ut ur detsamma, och det skall bli min
hämd, att jag framträder för honom såsom egare.«

»Nå, huru mycket bjuder I?«

»Det låter sig icke så lätt höfta till på stående fot.  Vi träffas ju
inte heller blott i detta ögonblick.  Har I redan lofvat någon här er
närvaro?«

»Ännu ingen.  Jag känner ju öfver hufvud taget ingen menniska här.«

»Då ber jag om tillåtelse att inbjuda er hos mig.  Vill I vara min
gäst??«

»Då det ligger så till, antar jag er inbjudan utan hvarje
betänklighet.«

»Godt, mycket godt!  Jag skall strax sända ett ilbud till Van Buren
för att låta hemta en notarie.  Han skall få undersöka papperen och
sedan strax företaga det, der erfordras för deras öfvergång i min
ägo.  Eniga skola vi ju blifva.«

»Det hoppas jag.«

»Då håller jag för aldra bäst att strax bryta opp.  Hvarför vill I
sitta längre i denna koja!«  

»I glömmer, att jag sannolikt är belägrad här, sir!«

»Kors!  Det var ju sant.  Förhoppningsvis skall jag äfven erfara, hur
I har hamnat i konflikt med desse jägare?«

»Det skall jag berätta er.  Min skuld är det icke, att jag för
närvarande inte är säker till lifvet.«

»De trakta således efter ert lif!  Jag råder er att vända er till
sheriffen, så att han sätter stopp för deras framfart.«

»Det har jag äfven för afsigt.  Men jag har först i dag åter träffat
dem, och här är hvarken sheriff eller annat polisskydd.  Desse sällar
skola nedskjuta mig och sedan mycket enkelt fly fältet.  Hufvudsaken
är att undkomma dem i detta ögonblick; sedan har jag ju vunnit.«

»Denne Wilkins skulle kunna låta sitt folk bortjaga mördarne, men han
syntes rentaf förälskad i den tjocke.  Mina underhafvande får jag ej
skicka in på främmadt område för detta ändamål.  Man måste alltså med
list enbart --- --- ---  Kors!  Der får jag en gudomligt präktig idé,
master Walker!«

»Jag önskar mycket, att den måtte vara så präktig, som den synes
eder.«

»Det är den, ja det är den!  Om vi blott säkert visste, huruvida de
tre gynnarne befinna sig här i kojans närhet.«

»Jag är öfvertygad derom, att så är fallet.«

»Hvar kunna de månne hålla hus?«

»Jag är tillräckligt förtrogen med präriens bruk för att kunna besvara
denna fråga.  Om de lura på mig, så vilja de se mig komma ut ur
huset.  De gömma sig således på den sida, hvarest dörren befinner
sig.«

Han hade nu talat högre än förut.  Den svarte hörde det och sade:

»Det är rätt.  Jag vet, hvar de äro.«

»A!  Verkligen!  Hvar, hvar?«

Vid dessa frågor reste sig de begge ifrån sina sittplatser och trädde
fram till dörren.  Bommy pekade emellertid på fönstret och förklarade:

»Der hänne, rakt midt emot dörren, är der en hög, tät mezquitebuske; i
densamme gömma de sig.  Jag har visserligen icke sett dem, men jag
fick se grenarne och qvistarne röra sig; det var icke vinden, der
framsköt dem.  Det är säkert; de gömma sig deri.«

»Det skola vi få se.«

Innan de andre kunde hindra honom, hade Leflor öppnat dörren och
trädde ut.  Med händerna i byxfickorna blickade han sig omkring,
liksom sökte han någonting, och skred skenbart helt obesväradt vidare
allt närmare den utpekade busken men icke rakt fram utan på omvägar
och liksom helt händelsevis.  Framkommen i dess närhet lade han sig i
gräset likt en sysslolös menniska, der för ögonblicket intet annat har
att göra än slå tiden i hjel.  Med ansigtet lagt på armen låtsades han
hafva för afsigt att somna, men kikade dervid under ärmen skarpt in i
busken.  Plötsligt for han opp, kliade sig på benet och ropade:

»Fördömda myror!  Djefvulen tage er!«

Sedan återvände han släntrande åt kojan.  Walker mottog honom med
orden:

»Det tog lång tid.  Under tiden hade man kunnat bli krokryggad af
otålmodighet.«

»Hm!  Jag måste börja på med klokhet.«

»Äro de der?«

»Ja, alla tre!  Men man måste redan veta om det, annars märker man dem
icke, så väl ha de gömt sig.  Desse sällar äro verkligen sluga.  Vi
skola emellertid vara ännu listigare och bedraga dem på ett sätt,
hvaröfver de skola gräma sig till döds.«

»Då är jag dock nyfiken på att erfara, hur I tänker företaga er det.«

»Ganska enkelt.  I har nästan samma kroppsbygnad som jag.  Vi afkläda
oss här och byta kostymer.  I sitter opp på min häst och rider bort.
De skola taga er för mig och alltså icke hindra er.«

»Alla djeflar!  Den tanken är icke blott högst originell utan den
borgar för min säkraste räddning ifrån den ohyran.  I gör mig det aldra
största tack skyldig.«

»Pshaw!  En hand tvår den andra.  Således, sir, låtom oss ej blygas
inför hvarandra.  Aftag er kläderna.  I ser, att jag redan har
börjat.«

Han klädde verkligen af sig, och Walker gjorde det samma.  Efter fem
minuter hade hvar och en af dem påtagit sig den andres kläder.  De
sågo på hvarandra och grinade.  Äfven Bommy skrattade och sade:

»Å, om jag kunde se hvilka miner, de skola göra bakefter!«

»Det är mycket sannolikt, att denna önskan skall uppfyllas dig,«
menade Leflor.  »De skola väl komma hit för att se sig om efter master
Walker.  Men jag ber, sir, ge mig ändock plånboken ur min rock och tag
här i stället för denna er egen.  I kommer före hem till mig, så att
jag derför skall skicka med er några rader, för att man strax skall
sörja för er och äfven sända ett ilbud till Van Buren efter notarien.
Jag vill dervid icke försumma en enda timme i onödan.«

»Men jag vet ju icke vägen.«

»Det är inte heller nödvändigt.  I rider vägen här, längs hvilken jag
är hitkommen ifrån Wilkinsfield, rakt fram igenom skogen.  När den
senare är till ända, så börjar min egendom.  Om I håller er i snörrät
riktning, så rider I raka vägen fram till min port.  Uppsyningsmannen
skall emottaga eder, och honom ger I de rader, dem jag skall skrifva
er.«

»Det låter verkligen, som om man läste det i en humoresk.  Men när jag
tänker på er, blir jag icke särdeles humoristisk till mods.«

»Hvarför?«

»Emedan I befinner er i fara.«

»Det inser jag icke.«

»Om de hålla mig för er, så skola de hålla er för mig.«

»Det kunna de få göra.«

»Om de då ger er en kula!«

»Bekymra er inte om det.  Det göra de icke.  De vilja ju hellre ha er
lefvande än död.  Jag skall alltså i ro och mak gå till deras
gömställe.  Öfverfalla de mig då, nå, då skola de väl märka, hvem de
ha fått fatt i.«

»Och om de hämnas!«

»Pshaw!  Det skola de väl underlåta.  Detta slags folk är så
samvetsgrant!  Tag er bara i akt, så att de icke se ert ansigte.
Bommy kan nu hemta fram min häst till dörren.  I sitter opp så, att I
vänder ryggen åt desse tjuflyssnare.  På detta vis skola de säkrast
vilseledas.«

Negern gick för att hemta hästen till denna sida af kojan.  Alltså
närmade sig det ögonblick, då Walker skulle träda fram.  Han var dock
mycket bekymrad.  Om de tre jägarne anade bedrägeriet, så skulle han
likväl få sin kula.  Han klädde detta bekymmer i ord; men Leflor sade:

»Gör er icke löjlig, sir!  Se hästen der ute!  Den står rätt utanom
dörren, så att I kan träda ut, utan att desse sällar se ert ansigte.
Sedan vänder I er om, sitter opp i sadelen och rider bort.«

Så skedde, och det lyckades verkligen.

De tre vestmännen hade naturligtvis iakttagit Leflors hela uppförande.
När han åter hade tagit ett språng opp i sadelen för att aflägsna sig,
brummade den långe Jim i skägget:

»Märklig gynnare!  Skulle sofva här!  Men skall dock begifva sig
hemåt!«

»Sofva här?« menade Sam.  »Det har han i hvart fall alldeles icke haft
någon tanke på.«

»Nå, du såg ju sjelf, att han lade sig ner här!«

»Ja, det gjorde han, men det var väl bara för syns skull.  Karlen hade
någon annan afsigt.«

»Hvilken då?«

»Hvem vet!  Om han anade, att vi äro här, och ville öfvertyga sig om
det?«

»Du, det skulle kunna vara fallet!«

»Det tror jag också.  Det tycktes mig, som om han liksom helt i
hemlighet blickade fram under armen.  Om han verkligen märkte oss, så
skall han utkläcka någon plan för att skaffa bort denne Walker ur
kojan utan fara.«

»Blixt och dunder, det skall icke lyckas honom!«

»Nej, då får han med mig, med Sam Barth, att göra, som icke ostraffadt
låter sig dragas vid näsan.  Låt oss hålla ögonen öppna!  Se, der
kommer niggern ut!  Han går till husets framsida.«

»Der är intet mer.  Der kommer han med hästen.  Leflor rider bort.
Det är allt.«

»Låt er icke bedraga!« sade Sam.  »Jag anar, hvad han vill.  Hästen
ställes framför dörren; Leflor sitter opp och rider långsamt bort; men
bak hästen skall Walker befinna sig för att i skydd deraf lyckligt
undkomma oss.«

»Alla djeflar, det är sant!« instämde Jim.  »De kunna icke ha annat
för afsigt.  Tim, lägg an med bössan!  Vi skola visserligen icke se
mer än benen af Walker; men just i dessa skall han få våra kulor, så
att han skall underlåta att springa förbi oss!  Pass på nu!«

De begge brödrarne lade an med sina gevär och höllo sig skjutberedda.
Sam Barth hade icke på deras sätt att göra opp räkning med Walker.
Han lät sitt gevär blifva liggande vid sidan.

»Nu!« sade Tim.  »Der kommer Leflor ut.  Nu skall Walker följa efter!«

Men de tre fingo se sig besvikna.  Den förmente Leflor satt opp med
ryggen åt dem, räckte den svarte handen, vexlade ännu några ord med
honom och red åstad.

»Anamma!« menade Jim.  »Han rider verkligen ensam.  Då befinner sig
Walker alltså ännu der inne.«

Sam virrade långsamt och eftertänksamt på hufvudet.  För honom var
saken icke riktigt säker.  Han brummade:

»Djefvulen tage denna förbannade historia!  Jag blir inte klok på den.
Varför vältrar sig denne Leflor omkring i gräset för att sedan helt
scharmangt trafva åstad!  Den saken förorsakar mig hufvudvärk.  Utan
afsigt har han icke varit här i vår närhet, och utan afsigt har han ej
heller låtit hemta sin häst till denna sida om huset.  Han kunde lika
godt ha stigit i sadelen på andra sidan.  Der är något djefvulstyg på
gång; derpå kunnen I förlita er.«

»Men hvad för något?«

»Det skola vi erfara.«

»Det aldra största sattyget vore det, att vi ligga här framför denna
gamla wigwam, och så befunne sig Walker alldeles icke der inne.  Det
vore sannerligen som gjort, för att man skulle springa i bitar af
förargelse.«

»Han har varit der inne.  Jag hörde helt tydligt, att Bommy sade det
till negern Daniel.  Ut har han heller inte kommit, följaktligen
gömmer han sig ännu der inne.«

»Hör I, Sam, det vore dock aldra bäst, om vi ginge in en gång till för
att genomsöka riktigt.  Kanske funne vi då likväl ett spår!«

»Gerna för mig!  Men då kommer der en helt annan tanke för mig, en
förbannad tanke!«

»Hvilken då?«

»Har I inte sett en yxa derinne?«

»Jo, der var en sådan derinne.«

»Nå, vi ligga alla tre på denna sidan.  Hur vore det nu, om de hade
gjort luft på andra sidan och aflägsnat en af bjelkarne, så att det
vore Walker möjligt att krypa ut!«

»Aflägsna en sådan tung, tjock klots?«

»Jag såg inte så noga på väggen.  Der kan lätt finnas något ställe,
som kanske tidigare har blifvit lagadt, hvarest det icke är svårt att
göra ett hål.  Det är dock aldra bäst, om vi går in en gång till.  Men
hör I, annorlunda än förut!  Icke öppet, utan vi smyga oss fram.
Kommen, vi skola ingen tid förspilla!«

De kröpo ut ur busken och närmade sig --- alltjemt sökande betäckning
--- huset.  Framkomna i detsammas närhet, skredo de sedan rätt fram åt
ett af dess hörn, så att de icke kunde blifva sedda ifrån något
fönster.  Sedan blefvo de först stilla för att lyssna.

»Dörren är öppen nu,« hviskade Jim.

»Hade jag alltså inte rätt?« jublade Sam.  »Nu få vi fatt i den
sällen.  Kommen med in!«

När Walker hade ridit bort, och den svarte åter trädt in i sin koja,
satt Leflor på bänken och hälde opp resten af romflaskans innehåll i
sitt glas.

»Nu kommer det svåraste,« sade Bommy.  »I är ju icke helt säker om
lifvet.«

»Hm!  Nu synes mig denna historia också betydligt betänkligare än
förut.  Jag vet inte säkert, hvad Walker har haft för mellanhafvanden
med desse sällar.  Är det en historia, hvarvid blod har flutit, så är
det lätt möjligt, att de helt enkelt ge mig en kula i hufvudet, så
snart jag kommer ut, och sedan fly sin kos.  Men jag skall först
öfvertänka saken.«

Han reste sig opp och närmade sig fönstret.  I detta ögonblick rörde
mezquitebusken på sig, utan att der var något spår af vind.  Derpå
rörde sig några grenar i en närbelägen buske, och sedan såg Leflor
helt tydligt tre gånger någonting liksom en flyktig skugga pila förbi
tvenne buskars mellanrum.

»De göra det lättare för mig,« sade han.  »De komma, såsom det
synes mig.«

»In igen?«

»Ja.«

»Då är jag nyfiken på, hvad som skall följa.«

»Jag sätter mig här.  Men du går dem till mötes och förhindrar dem, om
de vilja skjuta på mig.  Skynda dig!  De skola vara här om några
ögonblick.«

Han satte sig så, att han vände ryggen åt ingången.  Men Bommy närmade
sig dörren.  De vexlade ännu några ord, der kunde höras utanför; sedan
visade sig de begge brödrarne i dörrhålet, och bak om dem Sam.

»Good morning för andra gången, din svarta uggla!« sade Jim.  »A, har
din skyddsling slunkit ut ur sitt hål?«

»Skyddsling?« frågade negern.  »Hvem?«

»Nå, den gode master Walker?«

»Känner ingen Walker.«

»Godt, min gosse.  Du skall lära känna honom.  Jag skall strax visa
dig honom.«

Han sköt den svarte åt sidan, trädde, följd af Tim och Sam, bakifrån
fram till Leflor, klappade honom på axelen och sade:

»Äntligen ett återseende sedan i gårqväll, master!  Hvar blef I då så
plötsligt af?«

Leflor hade, när han hörde dem komma in, gripit glaset och fört det
till munnen.  Han drack lugnt ur det, vände sig långsamt om och sade:

»Vid alla djeflar!  Hvad är det för en grobian, der vågar tilldela mig
ett slag?  Det måste jag allvarligt undanbedja mig!  Förstådt!«

Det är omöjligt att beskrifva de ansigten, de tre vilseledde
uppvisade.  Dessa ansigten voro så öfver all måtta komiska, att Leflor
brast ut i ett högljudt skratt och dervid frågade:

»Himmel och helvete!  Hvad för ett narrspel är det, här uppföres?
Hvad för folk äro desse två?  Och hvem är --- --- a, hvem ser jag der?
Sam Barth, der icke kan tåla mitt ansigte!  Nå, min lille tjocke sir,
ert eget är inte heller särskildt snillrikt, åtminstone inte i detta
ögonblick!  Hvad stirrar I så på mig för?«

Men han hade dock felbedömt den listige Sam.  Der fordrades blott
detta hån för att fullkomligt återgifva den tjocke hans fulla
fattning.  Han uppvisade plötsligt ett helt annat ansigte, skakade
förundradt på hufvudet och sade:

»Master Walker, hur någon i er belägenhet ännu kan vara så stor i
käften, det begriper jag icke.  Om I tror er kunna draga nytta deraf,
så misstager I er mycket.«

»Walker!« skrattade den tilltalade.  »I har väl rentaf blifvit blind,
sedan vi träffades?«

»Om det roar er att hålla mig för en åsna, så icke mig emot; men
allvaret skall inte låta vänta på sig!«

Han satte opp ett så strängt ansigte, att Leflor likväl förnam en
ängslig sinnesrörelse. Han sade:

»Jag hoppas dock, I känner igen mig!«

»Naturligtvis!«

»Nå, hvem är jag då?«

»Dum fråga!  Med en sådan bringar mig ingen Walker ur fattningen!«

»Men karl, I måste dock veta, hvem jag är!«

»Visst nog!  I är Walker.«

»Jag förstår er icke.  I såg ju mig för någon tid sedan hos monsieur
Wilkins.«

»Der har jag blott sett en endaste man, och det var monsieur Leflor.«

»Nå, han är jag ju.«

»I?  Leflor?«

Han utstötte ett muntert skratt och vände sig till de begge brödrarne:

»Har I redan någon gång sett en sådan gynnare?  Han gör rakt af så,
som fabelen om strutsfågelen förtäljer.  Han tror, att när han ingen
ser, så skall heller ingen se honom.  Löjligt!«

Jim och Tim hade redan öfvervunnit sin förvåning.  Först hade de
hållit hans uppträdande för stolligt.  Nu kunde de visserligen icke
begripa, hvad han egentligen syftade till, men att han handlade med en
helt bestämd afsigt och att de dervid icke finge störa honom, det
begrepo de.  Derför instämde de i hans skratt, och Jim menade:

»Ja, en sådan dumhet har jag heller aldrig påträffat än!«

Det lät för Leflor hans läge framstå såsom ännu betänkligare.  Han
försäkrade mycket eftertryckligt:

»Men masters, mitt namn är verkligen Leflor.«

»Prat!« svarade Sam.  »Kom då inte till oss med sådana barnsligheter!
Leflor red nyss iväg på sin häst.«

»Det var en annan!«

»Pshaw!  Det skall I icke slå i mig!  Jag känner denne man; jag har
nyligen talat med honom.  I står deremot just så inför oss, liksom vi
hade er i gårqväll der ute vid elfven.  I är tjufven och mördaren
Walker.  Era vansinniga undanflykter hjelper er intet.«

»Men, blixt och dunder, jag begriper er icke!«

»Jag begriper er desto bättre!  Med mig gör I ingen maskerad.  Vi ha
alldeles ingen lust att leka fastlagskarneval hos er; Jim, tag och gif
hit remmen!  Vi skola binda händerna en smula på denne master.«

»Det tåler jag ej!« ropade Leflor vredgadt.  »Fråga negern här!  Han
skall intyga, att jag icke heter Walker.«

»Han?  Intyga?  Som redan förut har ljugit för oss?  Då skulle vi vara
ännu dummare än han och I.«

Men då trädde Bommy fram och sade:

»Denne massa är massa Leflor, sir.«

»Tig, din hund!« dundrade Sam åt honom.  »Med dig skall man göra
processen kort.«

»Men, sir, jag säger er, att --- --- ---«

Han kom icke längre med sin försäkran.  Sam stötte honom sin knutna näfve
med sådan kraft i maggropen, att han flög som en säck in i hörnet och
der blef liggande.

»Karl, jag skall ställa er till svars för detta!« ropade Leflor
hotfullt.  »I hafven ingen rätt att förgripa er på någon menniska
här!«

»Det blir allt snyggare!« grinade Sam.  »Hör du, om du tar käften så
full bara en enda gång till, så skall jag stoppa igen den för dig, så
att du skall få tänka på Sam Barth en tid framöfver!  Jag har ingen
lust att höra så storvulet pladder af en sådan kanalje.  Enhvar
skördar, hvad han sår, om icke på detta sätt så på något annat.«

Då knöt Leflor näfven och hotade:

»Karl, dua mig en gång till eller säg en gång till ordet kanalje, så
skall jag svara, hvad som tillkommer dig!«

»Godt!  Svara mig en gång!  Här, der har du min fråga!«

Men en blixtliknande snabbhet, man alldeles icke hade tilltrott den
lille tjocke, der såg så otymplig ut, tilldelade han motståndaren
underifrån ett slag emot näsan, så att blodet strax sprutade ur
densamma, fattade honom i samma ögonblick om begge höfterna, lyfte
honom högt opp och vräkte honom med sådan kraft till golfvet, så att
det lät, som om alla ben i kroppen knäcktes.

»Så, svara nu då, din hundsfott!  Hit med remmen!  Vi skola linda in
de sällarne, så att de om fem minuter se ut som mörbultade oxrulader.«

Begge --- såväl Leflor som negern --- hade fått ett sådant bevis på
den tjockes jättekraft, att de icke vågade värja sig.  Desto häftigare
motsatte de sig dock i ord.

»Hör I,« hotade han, »varen blott stilla, eljest skall jag göra er
tystlåtna!  Det passar mig på intet sätt att i all evighet ha sådana
ynkliga skapelser att gläfsa åt mig.  Nu lägger jag er tillsvidare
till ro.  Viljen I icke vara stilla der, så fån I en sittopp, såsom det
tillkommer stygga gossar!«

Han tog först den hvite och slängde honom på Bommys nattläger; sedan
kastade han den svarte liksom en säck hän på den förste.  De voro så
hårdt sammansnörda med jägarens lassoer, så att de alls icke kunde
röra på sig.  Tala vågade de icke mer, än mindre svära och skälla, i
synnerhet som Sam nu gaf de andre instruktion:

»Jag går nu för att ombesörja transport af desse gynnare.  I blir hos
dem, reglar dörrarne inifrån och släpper ingen menniska in utan min
tillåtelse.  I nödfall använden I edra bössor.  Sådana bofvar, som den
hvite der är en, måste man hålla fast.  Göra de larm, så ge dem en
knytnäfve på näsan; det är det bästa lugnande medel för dylika
bofvar.«

Han gick sin väg och hörde, att dörren förreglades bakom honom.  Han
hade för afsigt att återvända till slottet men gladde sig icke så
litet, när han på kort håll fick syn på den tyske förmannen, der kom
ridande till häst.  Han ilade honom till mötes och frågade, när han
nådde fram:

»Sir, får jag förmoda, att I hör till Wilkinsfields innevånare?«

»Ja visst, master Sam,« svarade den tillfrågade på tyska språket.
»Jag heter Adler och är förman.«

»Sapperment, det är präktigt, en tysk!  Herr Adler, ni är den man, jag
behöfver.  Har budet till Van Buren begifvit sig åstad?«

»För länge sedan.«

»Jag behöfver ännu en annan, men det måste vara en förståndig karl.«

»Hvarhän?«

»Till Leflors plantage.«

»Det var illa.  Vi stå sedan tidigt i dag i fiendskap till honom.«

»Skadar intet.  Han får som bäst sin lön.  Vi söka nemligen efter en
bof vid namn Walker; han höll till i Bommys koja, som vi belägrade.
Då kom Leflor och gaf denne kanalje sina kläder för att rädda honom
och påtog sig derför den andres.  Till följd deraf togo vi Walker för
Leflor och läto honom rida bort.  Förmodligen har han begifvit sig
till Leflors egendom.  Vi måste strax ha visshet derom.  Vi skulle
äfven vilja erfara hur, hvar och på hur lång tid den gynnaren är
inqvarterad der.«

»Bytat kostym med en sådan menniska?  Det är likt Leflor.  Han är
sjelf en skurk.  Bud skall jag vara sjelf.«

»Ni sjelf?  Härligt!  Men godt vore det, om Leflor icke erfore, att vi
hade förfrågat oss.«

»Oroa er icke!  Han skall inte erfara det.  Förmannen på hans plantage
är tysk, en landsman således; han vet allt och skall icke förråda
mig.«

»När kan ni vara tillbaka?«

»Om jag strax träffar landsmannen, så högst en fjerdedels timme.  Är det
brådskande?«

»Till och med mycket.«

»Då rider jag i karrier.  Jag har för öfrigt redan haft en
sammanstötning med Leflor i dag.  Han förolämpade mig.  Han anhöll om
frökenens hand och fick korgen.«

»Mycket godt!  För öfrigt skall ni kräfva upprättelse.  Är der kanske
inte en vagn, som icke är öppen?«

»Hvartill?«

»Transportera en fånge.«

»Låt gifva er en bomullskärra och en häst dertill.  Hvar finner jag er
vid min återkomst?«

»I herrgården hos monsieur Wilkins.«

De skildes åt.  Adler red åt ena sidan och Sam trafvade vidare åt
motsatt håll.  Trots sin lekamens omfång tog han sig rätt snabbt
framåt.  Han svettades visserligen dugtigt men uppnådde herrgården
inom fem minuter.  Der stodo flera af de nämnda kärrorna beredda att
köras ut på fälten.  Sam föste utan att först fråga mycket den svarte
köraren åt sidan, grep piska samt tömmar och for åstad i galopp.
Efter två minuter höll han in framför Bommys koja.

Han knackade på.  Man öppnade för honom.  De begge fångne lågo ännu
så, som han hade slängt hän dem.  Han fattade Leflor, hifvade opp
honom och gaf Jim ett tecken att göra likadant med negern.

»Fatta tag!  Vi lastar på dem!«

Han fick opp den hvite på kärran; den svarte lades der, och sedan
rafsade de tre ihop nattlägrets löf och utströdde dem öfver de begge
fångarne.  Sedan for Sam iväg till herrgården.

Hans begge följeslagare gingo vid sidan om honom, än mer förundrade
och nyfikna på, hvad han egentligen hade för afsigt, än bekymrade om
följderna deraf, hvad de hade gjort.

»Hvad har du egentligen i kikaren, Sam?« frågade Jim halfhögt, så att
det ej kunde höras af Leflor och Bommy.

»Dum fråga!  Negern har beljugit och bedragit oss, och plantageegaren
har spelat oss det andra skurkstrecket.  Få tre gode vestmän hålla
till godo med det?«

»Nej!  Du har rätt.  Men hur skall det förlöpa?«

»Godt, det skall jag säga er.  Ingen menniska kan för detta kröka ett
hår på våra hufvuden.  Leflor förklädde sig för att vilseleda oss, och
just denne förklädnad tjenar oss till rättfärdigande.  Han får, vad
som rätteligen tillkommer honom --- hvarken mer eller mindre.«

Då kom en häst galopperande efter honom.  Det var Adler.  När han
upphann Sam, skulle han till att tala högt, men fick en vink.  Den
tjocke öfverlemnade foran till följeslagarne och blef efter ett stycke
tillsammans med Adler.

»Uppgjordt,« sade den senare.  »Jag sammanträffade med förmannen redan
före egendomen.  Walker kom till häst och i Leflors kläder; han
stannar der en längre tid och har erhållit två gästrum på andra
våningen.  Till följd af en lapp, han medbragte från Leflor, afsändes
strax ett ridande bud för att snarast hemta en advokat ifrån Van
Buren.«

»A!  Hvarför det?«

»Det visste förmannen ej.«

»Det hänger i hvart fall ihop med Walker.«

»Ni har visst lastat löf, herr Barth?«

»Tills vidare, ja.  Var vänlig och rid snabbt till herrgården och
trumma der ihop allt tillgängligt folk.  Jag skall bereda folket en
glädje.«

»Hvad då för en?«

»Intet skall afslöjas.  Blott så mycket skall jag säga, att det
handlar om två fångar.«

»Ni är en --- --- ---«

»Tyst!« afbröt honom Sam.  »Skynda er, så att jag finner hela kören
församlad.«

Adler red vidare i traf, medans bomullskärran följde i skridt.

När de tre jägarne nådde sitt mål, stod Almy med sin far på verandan;
framför densamma voro alla plantagens innevånare, så långt de icke
voro syselsatta ute på fälten, församlade!  De svarte gjorde ett
väldigt hallå.  De stodo inför en hemlighet; de omsvärmade vagnen för
att få se den aftäckas.  Enhvar ville hafva den bästa platsen.

Adler hade suttit af hästen i närheten.  Han kallades in på verandan
och tillfrågades om den äfventyrliga frakten.  Han hade visserligen en
liten aning om, hvilken öfverraskning den tjocke skulle bereda de
närvarande, men höll det för tillrådligt att icke tala derom; dock
sade han åtminstone:

»Att döma af allt, man har hört om denne tappre Sam, har der varit ett
vågadt och dervid dock humoristiskt intermezzo.  Han fruktar ingen
djefvul, och ve den menniska, der vågar ge sig i gräl med honom på
något vis.«

Nu ljöd Sams röst:

»Högt ärade hvite och svarte ladies och gentlemän!  Jag står i begrepp
att ge er ett exempel på savannens lag, så att I en gång skolen få
erfara, hur det går till ibland männen i fjerran Vestern.  Hvad heter
den tjocke, svarte sir der hänne med cylinderhatten på hufvudet och
den store sabelen på den vapenföra sidan?«

»Det är master Scipio, negerhyddornas nattväktare,« svarade en.

»Jag tackar, mylord!  Alltså, min dyre master Scipio, vill I en gång
säga mig, om I är i besittning af någon näsa?«

Den nattsvarte nattväktaren for snabbt med alla tio fingrarna åt den
trakt af ansigtet, om hvilken han var öfvertygad, att han till dato hade
haft det omnämnda föremålet.  När han ännu kände den på ort och
ställe, nickade han nöjdt, drog sin breda käft ännu fem gånger bredare
och svarade:

»Yes!  Master Scipio har en näsa.«

Alla grinade.  Till och med herrskapen på verandan kunde icke värja
sig emot en liten munterhet.  Sam fortfor:

»Hvem är den svarta mylady, som der lutar sig emot trädet?«

»Det är miss Juno ifrån köket,« svarade en annan negrinna.

»Tack så mycket, madame!  Alltså, miss Juno, hvems egendom är väl den
näsa, master Scipio bär i sitt ansigte?«

»Master Scipio sin egendom,« svarade den tillfrågade, högeligen stolt
öfver förmånen att blifva tillfrågad.

Scipio grep ånyo åt näsan, nickade mycket eftertryckligt med hufvudet
och instämde:

»Yes!  Master Scipio sin egendom.«

»Så säg mig en gång, master Scipio, om något menniskobarn får taga
ifrån eder näsan?«

»Oh no!  Ingen den mig fråntaga får.«

»Om nu någon afskure eder näsan, hvad skulle I då göra, master?«

»Då skulle jag också skära af honom hans.«

»Godt!  Mycket bra!  Det är savannens lag.  Hvad någon tager ifrån
mig, det tager jag ock ifrån honom.  Nå, här sen I en hvit gentleman
stående i vagnen.  Han heter master Jim Snaker och är en berömd
savannman.  En gång hade han fått ett byte på ganska många pelsverk,
der utgjorde en hel rikedom.  Han slog läger med densamma på prärien.
Han blef öfverfallen och rånad.  Man tog icke blott ifrån honom
skinnen, utan en af röfvarne sköt honom en kula genom bröstet och
afskar honom sedan näsan.  Det dröjde flere månader, innan såret
läktes.  Sedan dess har han sökt efter den man, der icke blott
beröfvade honom hans bäfverfällar utan äfven hans näsa.  I dag har han
så funnit honom.  Master Scipio, hvad måste väl denne man ge ifrån
sig?«

»Sin näsa.«

»Helt riktigt!  Sin näsa --- och hvad mer?«

»Skinnen.«

»Men om han icke längre har dem?«

»Då kan han ingenting lemna ifrån sig.«

»Åhå!  Ett skinn har han ännu, nemligen sitt eget.  Hvad skall ske med
detsamma?«

»Det måste han lemna ifrån sig, man afdrager honom det.«

»Mycket godt!  Master Scipio, I är född till sheriff eller lordmayor!«

»Yes, yes, sir!  Är mycket klok, är utomordentligt klok, underbart
klok!« grinade den svarte smickradt.

»Denne röfvare, der måste lemna ifrån sig sitt skinn och sin näsa,
befinner sig här på kärran såsom fånge.  Han hade gömt sig hos sin
vän, som beskyddade honom och ljög för oss, så att vi icke skulle
kunna gripa förbrytaren.  Äfven denne medskyldige ligger med på
kärran.  Till straff för att han har motsatt sig rättvisans utöfvande
skall han nu dömas att verkställa savannlagens stränghet på sin
skyddsling.  Han skall afskära honom näsan och sedan afdraga honom
skinnet, flå hela huden af ifrån kroppen.«

Det jubel, der nu utbröt, kan ej beskrifvas.  Alla skreko, skrattade
och dansade om hvarandra.

»Flå honom!  Drag af huden!  Skär af näsan!  Å Jessus, Jessus, en stor
fest!«

Sådana och liknande uttryck utstöttes.  Almy vände sig rysande bort
och frågade:

»Pa, är det möjligt?«

»Å nej,« log han.  »Hvem vet, hvad denne Sam har för afsigt.  Han ser
då rakt inte mordlysten ut.«

Den tjocke vände sig till jägaren:

»Jim Snaker, du är den kränkte.  Det tillkommer dig att lyfta ner
dennes medhjelpare ifrån vagnen och ge honom din knif, så att han kan
uppfylla sin pligt.  Gör det!«

Den långe Jim lät höra ett bredt, belåtet skratt, grep under löfven
och drog ner Bommy ifrån vagnen, lade honom på marken, lossade hans
fjättrar och tilldelade honom sedan en så kraftig lusing, att den
träffade for opp med ett ljudligt skrik.  Nu blef han igenkänd.

»Bommy, Bommy, å Bommy är det!  Bommy är medskyldig!  Bommy måste flå
af skinnet!« ropades der rundtenom.

»Nu ner med den andre också!« sade Sam.  »Den, der röfvade pelsarne
och afskar näsan.«

Allas halsar blefvo längre, och allas hufvuden sträcktes opp för att
få se detta vidunder, der nu till straff skulle få huden afflådd.  Jim
grep ånyo in under löfven, drog fram honom, slängde ner honom och knöt
opp hans band.  Han blef liggande men icke af svaghet, å nej!  Han
kände en kraft inom sig, liksom hade han kunnat mörda hela verlden.
Men skammen, den oerhörda blamagen --- den höll honom fast vid marken,
så att man ej skulle se hans ansigte.  En ogagnelig begynnelse!

Jim grep honom med sina jernarmar och lyfte opp honom, liksom man
ställer ett barn opp.  Näsan hade af Sams knytnäfsslag svullnat för
honom; håret hängde rufsigt om hans hufvud; kläderna voro i oordning.
Först trodde ingen sina egna ögon.  Men sedan bröt det ut --- först
ensamt och sakta men sedan i kör och högt, öfverljudt:

»Massa Leflor, massa Leflor!  För honom skall näsan afskäras och
hunden flås af!«

»I misstagen eder!« ropade Sam.  »Det är icke massa Leflor, utan denne
man heter Walker och kanske liknar massa Leflor.«

»Nej, nej, det är massa, massa Leflor!« brölade der rundtenom.

»Lugn!  Stilla!  Hvem denne bof är, det måtte väl jag veta bättre än
I!  Det är ju jag, som har fångat honom!«

Först nu kom der rörelse i fången.

Han utstötte ett hest ursinnesskrik och försökte slita sig loss ur
Jims grepp; men strax grep äfven Tim tag i honom, och nu stod den
fångne mellan dem begge, omspänd af deras seniga armar, så att han
ej förmådde röra sig.  Hans ögon voro blodsprängda, och ur hans läppar
kom der ett hvitt skum.

Wilkins hade hittills tigit.  Nu trädde han fram och frågade högt:

»Master Barth, hvad är det?  Hur kan I komma på att tillfoga monsieur
Leflor sådant våld?«

»Monsieur Leflor?« svarade den tillfrågade i förundrad ton.  »Ursäkta,
det är en viss Walker, men icke er plantagegranne.  Se på hans
kläder!«

»Dessa hade förvisso nästan kunnat vilseleda mig.  Men mannen sjelf är
monsieur Leflor.«

»Omöjligt!  Han höll sig ju gömd hos Bommy, när vi sökte efter honom.«

»I måste misstaga er!«

»Å nej.  Vi äro tre med sex mycket goda ögon.  Vi sågo den riktige
Leflor taga in hos Bommy och sedan åter rida bort.  Hvad säger master
Adler till denne man?«

»Att I misstager eder,« svarade den tillfrågade.  »Det är monsieur
Leflor.«

»Underbart!  Men vi kunna ju icke ha varit blinda!  Är han Walker, så
skola vi transportera honom till Van Buren, för att låta ställa honom
inför rätta; men är han verkligen Leflor, så måste vi frigifva honom.
Han må sjelf befria sig ur sitt läge genom öppna svar.  Säg alltså,
hvem I är!«

Denna fråga var riktad till den fångne.

Han svarade ej.  Den upprepades, och han teg ånyo.

»I sen, att jag har rätt,« sade Sam.  »Vore han Leflor, så skulle han
svara.«

Då knarrade han i fruktansvärd förbittring:

»Jag är Leflor!  Släpp mig lös!«

Strax gjorde han ett försök att befria sig ur den fasta omslingringen,
förgäfves.

»Icke så snabbt!« sade Sam.  »Om I verkligen är Leflor, så ha vi rätt
att erfara, hur det kommer sig, att vi måste taga er för brottslingen.
Förklara oss det!«

Han svarade ej.

Då trädde Wilkins ända fram till verandans kant och sade i befallande
ton:

»Sam Barth, jag bjuder er att släppa denne man fri nu!«

»Då skojar ni ju bara!« menade Sam i sin vänliga ton.

»Nej, det är mitt allvar.  Jag befaller er det!«

Då antog på en gång den tjockes godmodiga ansigte ett annat uttryck.
Hans ögon blixtrade vredgadt opp och hans gestalt sträckte på sig.
Han svarade:

»Ursäkta, sir, om jag vid all högaktning icke kan uppfylla eder
önskan!  Om någon befallning är der alldeles icke tal.  Vi tre män äro
frie, oafhängige prärieluffare.  Vi åtlyda blott den lag, der herskar
på savannen.  Skulle denne lag förvägras lydnad, så skulle de
menskliga odjuren höja sina hufvuden, synd och förbrytelse skulle
blifva Vesterns förskräcklige herskare.  Hvad vi med vårt hjerteblod
ha afkämpat vildmarken, det vilja vi icke af feg svaghet prisgifva åt
förderfvet.  Hjelp och räddning åt enhvar rättsinnig men undergång och
förderf åt hvar gudlös, detta är det valspråk, vi icke skola afvika
från.  Vi grepo igår en länge eftersökt bof; han undkom oss åter.  Vi
följde hans spår, der till sist förde till Bommys koja.  Här står han,
som vi ha funnit, i den klädedrägt, hvari vi i går grepo honom, och på
den plats, hvarhän hans spår ledde.  Han säger, att han är en annan.
Godt.  Vi skola vara nådiga och höra på honom, hvilket icke vore oss
nödvändigt enligt savannens lagar; men han skall svara oss och
förklara, hur han är kommen i förbrytarens kläder.  Det kunna och
måste vi kräfva, och om någon skulle hindra oss, så gör jag, så sant
jag lefver, processen kort och skjuter honom inför alla församlade en
kula genom hufvudet.  Jag heter Sam Barth och förstår, när det handlar
om en eländig bof, intet skoj.«

Han tog verkligen bössan ifrån skuldran, riktade loppet emot Leflors
hufvud och såg sig sedan utmanande rundt omkring.

Hans ord hade bildat ett formligt tal, och detta hade gjort ett
oerhördt intryck.  Alla tego, och ingen vågade säga emot.  De sågo på
Sam, att han strax skulle hafva skjutit.  Almy nästan skälfde och
ändock förmådde hon ej bortvända sitt öga ifrån den dystra gruppen.

»Nå, karl, hur ligger det till?« fortfor Sam.  »Om I ej svarar, så
antaga vi, att I är Walker, och då har I händer och fötter fria för
sista gången i lifvet.  Vi vänta ingen evighet på edert godhetsfulla
svar!«

»Jag är Leflor,« framstötte han.

»Hur har I kommit i bofvens drägt?«

»Jag bytte kostym med honom.«

»Hvarför?«

Han tvekade med svaret.

»Om I ej kan tala, så skall inte heller jag tala vidare utan blott
handla.«

»Jag ville rädda honom.«

»Red han derifrån på er häst och i er kostym?«

»Ja.«

»Hvarför hjelpte I honom?  Kände I honom?«

»Nej.«

»Då erbjöd han er någon fördel?«

»Nej.«

»I ljuger!«

»Jag säger sanningen.«

»Hvar har han blifvit af?«

»Det vet jag inte.«

»Der ljuger I en gång till.  Skäms på er!  I vill vara en gentleman,
en förnäm, rik plantageegare, och är rädd för en usel präriejägare.
Men jag är alltför stolt för att befatta mig vidare med er.  I är
denne tjufs, röfvares och mördares förbundne.  I har burit hans kläder
och hjelpt honom till flykt; derigenom har I blifvit förvexlad med
honom.  I har skrattat ut Sam Barth och velat bedraga honom.  Nu har I
följderna deraf.  En man som I måste alltid akta sig för att komma i
konflikt med en rättskaffens vestman.  Vi äro icke så spetsfundiga och
raffinerade som I, men vi ha vårt skarpsinne och vårt sunda förnuft,
till hvilket all er klokhet icke når fram.  Gå nu bort och akta er i
framtiden för liknande!«

Jim och Tim släpte den fångne.  Han tog några snabba steg framåt för
att komma ut ur området med de många på honom hvilande blickarne, men
blef dock än en gång stående, vände sig om, höjde armen och ropade
hotfullt:

»Kommen ihåg det, I alla!  Jag kommer åter!  Och dig, din tjocke,
tyske hund, skall jag visa, hvad hämd betyder!«

»Börja det då mycket klokt!« svarade Sam.  »Ty när du för andra gången
faller i mina händer, så tage dig Djefvulen, i hvars raritetkammare du
hör hemma.«

Leflor ilade bort med långa, snabba steg.  Äfven Bommy ville gå, men
då lade Sam handen på hans arm och sade:

»Halt, svarte!  Med dig har jag ännu ett allvarsord att tala.«

Han hade icke gripit hårdt.  Bommy slet sig loss och tog ett språng
derifrån.

»Godt, då tvingar jag dig att bli stående,« sade den tjocke, i det han
lade bössan till kinden för ett skott.

Men då böjde sig Wilkins ner ifrån verandan, grep bösspipan och drog
den oppåt.

»Halt, master!  Vi vilja intet blod utgjuta!«

»Å, bara en liten smula, ett skott i lårköttet.«

»Nej!  Beror er lycka så mycket deraf, att I kan tala mer med den
svarte?«

»Inte min men kanske er, sir.«

»Låt honom då löpa!  Jag vill inte ha andras blod att tacka för min
lycka.«

»Hm!  Alldeles som I vill!  Men om jag inte får tala med någon mer, så
vill jag åtminstone tala några ord med er.«

Han svingade sig opp på verandan; Jim och Tim följde honom.  Wilkins
gaf det församlade folket en vink.  Folk aflägsnade sig, men icke
särskildt lugnt, utan den upphetsande tilldragelsen dryftades under
larm och skrik in i minsta småsak.  Negern är en virtuos på att larma,
och negressen öfverträffar honom dertill.

Wilkins uppvisade ett mycket allvarligt ansigte.  Han såg nästan vred
ut.  Han frågade Sam:

»Var I verkligen osäker på Leflors identitet?«

»Icke det ringaste,« svarade Sam öppet.

»I visste således säkert, att det icke var Walker?«

»Ja.«

»A, då har I helt enkelt velat uppföra en komedi för oss?«

»Komedi?« menade den tjocke, å sin sida nu också mycket allvarligt.
»Jag vet inte, hvad I förstår med komedi; men jag menar, att der äro
komedier, man icke ofta nog kan se på.  Till underhållning var det
icke.«

»Nödvändigt var det heller icke!«

»Nödvändigt?  Hm!  Straff är naturnödvändigt, och afskräckande är
önskvärdt.  Denne man hade understådt sig att lura mig; han måste
alltså bära följderna.«

»Alltså blott afseendet på er, såsom det förefaller, mycket starkt
utvecklade sjelfkänsla föranledde eder att uppföra detta skådespel!
Det måste jag tadla strängt, master Barth!«

»Gör, hvad som behagar er!  Jag gör också, hvad som behagar mig,
nemligen min pligt.  Af denna anledning ville jag qvarhålla Bommy.«

»I sade ju, att I icke afsåg detta för er egen skull utan för min
skull!«

»Förvisso.  Jag för min del är färdig med denna menniska.  Men han har
i hvart fall hört på mycket af det, Leflor har talat med Walker om.
Han måste bringas till erkännande och i nödfall tvingas dertill.«

»Jag afstår derifrån.  Jag vill inte ha någon mer upphetsning, ingen
mer skandal!«

»Jag har hvarken pligt eller lust att öfvertala er till någonting, der
strider emot era känslor, men jag menar, att I genom Bommy skulle
kunna erfara mycket om Walker och Leflor.«

»Walker angår mig alldeles icke, och allt, hvad Leflor beträffar,
skall jag i hvart fall erfara.«

»Kanske först då, när det är för sent.  För öfrigt är jag ingalunda af
den meningen, att Walker icke angår er, utan jag anser fastmer, att
han kan ge er mer att göra.  Det var inte utan afsigt, han smög sig
igenom er egendom, och det synes ha varit han, der föranledde Leflor
att snarast skicka efter en notarie.  Bommy måste veta något om det.
Har I nu låtit honom gå, så skola vi i afton, då han ändock skall
falla i våra händer tillsammans med bushwackers, tala riktigt
allvarligt med honom.«

»Nej.  Det skall icke ske, så länge min vilja gäller något, och jag är
af den åsigten, att här på denna plats endast denna min vilja är
bestämmande.  Jag vill ingenting veta om Leflor och intet erfara om
honom.  Blir Bommy gripen tillsammans med de öfrige, så må han bli
behandlad som bushwackers' medbrottsling, men öfrigt bortser jag
ifrån.«

»När kommer militären?«

»Efter mörkrets inbrott.  Monsieur Adler har genom budet låtit bedja,
att trupperna icke skola låta sig ses.«

»Det är mycket klokt.  På detta vis skola vi släppa loss ett oväder
öfver de sällarne.  Jag hoppas, att många af dem måste bita i gräset!«

Wilkins' panna drog sig samman.

»Det hoppas jag inte.  Jag vill fånga dem och öfverlemna dem till
rättvisan.  Den må sedan förfara med dem enligt lag.«

»Det låter visserligen mycket vackert men duger till ingenting.  De
sällarne bli inburade och erhålla hvart tillfälle att schappa.  Det
känner man nog till.  En kula i hufvudet --- och förvisso strax ---
det är den bästa medicinen emot denna farsot.«

»I är ett odjur!«

»Åhå!  Om en loppa biter mig, så blir hon infångad och knipsad.  Och
tappar en menniska mig på blod och lif, mitt gods och mina ägodelar,
så har hon förtjenat det samma, ja ännu mer, ty loppan har af Försynen
erhållit rätten att vara matgäst hos hvar gentleman och lady, hvaremot
menniskan sjelf skall förtjena sin slurk och sin bit.  Jag är
menniskovän och har ett hjerta, der bankar i tjuguenåttondelstakt
inför hvart lidande, men när menniskan upphör att vara Guds afbild, då
måste man försvara sig emot henne.  Något annat gifves der icke.  Den,
som i afton kommer framför mitt gevärslopp, han måste tro på det.  Det
är savannens lag och från den gör jag intet afsteg; det är hvar
rättskaffens vestman sina kamrater skyldig.  Den kanalje, jag idag af
falskt öfverseende skonar, han skjuter väl i morgon ner min bäste vän
för mig, i öfvermorgon en annan och så vidare.  I det jag har skonat
honom, så är jag medskyldig till de andres död.«

Wilkins gjorde en högst ogillande handrörelse och sade:

»Efter det, I der säger, så måste jag enträget bedja er att i afton
alls icke deltaga i affären!«

»Är det ert allvar?« frågade Sam förvånadt.  »Alle Teufel!  Det är
förunderligt!  Förhoppningsvis skall officeraren tänka annorlunda än
I, mylord.  Och förhoppningsvis skall han ock ställa sitt goda folk
till förfogande mot Walker.«

»Hvad är dervid er afsigt?«

»Walker befinner sig hos Leflor.  Jag får icke intränga der; men
dertill har militären makt.  Jag skall genom soldaterna låta hemta mig
den sällen ifrån Leflors plantage.«

»Jag har ju redan sagt, att jag önskar, Leflor skall lemnas i fred!«

»Men jag önskar motsatsen, sir!  Vi tre måste hemta Walker!«

»Om dessa fiendtligheter utgå härifrån, skall jag få en oförsonlig
fiende i Leflor.  Det önskar jag icke.«

»Förhoppningsvis behöfver I icke frukta honom!«

Plantageegaren höjde hastigt hufvudet, fixerade Sam med skarp blick
och sade:

»Har I måhända för afsigt att förolämpa mig?«

»Nej, sir!«

»Men er ton är mig en obeqväm en!«

»Er är likaså för mig!«

»Då skall det för begge sidor vara fördelaktigast, om vi afstå ifrån
hvarandra.  Så vidt det kommer an på mitt inflytande, skall
officeraren i fråga inte låna sig till att vara poliskonstapel för er
privathämd.«

Han hade sagt detta i den aldra skarpaste ton.  Han fruktade Leflors
hämd.  Sam å sin sida var också mycket förargad; men han förstod
bättre att beherska sig.  Han frågade nu:

»I skall således förmå officeraren att lemna Walker i fred hos
Leflor?«

»Ja.  Och jag är öfvertygad, att mitt inflytande skall vara nog
derför.«

»I hvart fall.  Jag besitter ju alldeles intet inflytande.  Vi få
således icke medverka i qväll, och Walker skall heller inte bli
arresterad?  Dertill säger I, att det vore bäst för begge sidor, om vi
afstå ifrån hvarandra?  Mylord, jag är en enkel man; men en sådan som
jag har blifvit förfaren och stålsatt i strider emot alla möjliga
faror och hinder.  Jag trodde mig önska det riktiga; men håller I er
för erfarnare och skarpsinnigare, så vore det efterhängset af mig om
jag skulle besvära er vidare.  Jag önskar, att I aldrig åter behöfver
ett oangenämnt råd af en främmad.  Tänk emellanåt någon gång på Sam
Barth, den tjocke!  Gud vare med eder!«

Han lade sitt gevär på axelen, hoppade ner ifrån verandan och skred
rakt fram öfver den öppna platsen hän åt de träd till, hvarest Walker
hade stått för att betrakta Almy.

»Good bye!« sade Jim.

Han gick med ett enda steg af sina långa ben ner och följde den
tjocke.

»Farewell!« knarrade Tim i rasande ton och styltade derifrån likadant
som sin bror.

De tre jägarne hade varit ensamma med plantageegaren, då Almy hade
återvändt till sitt rum, hvaremot Adler hade gått efter negrerna för
att anvisa dem deras sysslor.  Nu stod Wilkins der helt allena och
bestört.  Det hade han visst nog ej haft för afsigt.  Gå sin väg
skulle de icke, i det aldra minsta icke på detta vis.  De skulle ju
blifva qvar för att erfara hans stora tacksamhet.  De voro komna för
att varna honom för bushwackers; der voro hans räddare, och nu
förolämpade han dem, nu visade han bort dem!  Så fick det ej vara!

»Messieurs!« kallade han efter dem.  »Mesch'schurs, hvar skall I hän?
Men så stanna då der!«

Men de hörde icke på honom.  De gingo bort.  Ingen vände sig om.
Redan hade Tim såsom den siste försvunnit bak träden.

Då ilade plantageegaren efter dem, raka vägen, der ju också de hade
gått.  Han sprang vidare och vidare utan att se dem.  Han ropade deras
namn --- förgäfves.  Han kände icke desse rättskaffens, karakterfulle
mäns sätt och vis.  Han hade bortvisat dem --- om det var på allvar
eller i öfverilning, det var likgiltigt; en trapper gör aldrig så.  De
skulle gå, och de gingo alltså.  Att de i samma ögonblick, han icke
längre kunde se dem, hade afvikit skarpt i rät vinkel emot sin
tidigare riktning, det anade han ej.  Då han hela tiden sprang vidare
i rät linje, var det omöjligt, att han skulle kunna inhemta dem.  Han
var heller ingen vestman, så att han icke kunde uppsöka och finna
deras spår.

Slutligen tänkte han på Adler, sin förman.  Han gick för att uppsöka
denne och träffade honom först efter en längre stund.  Han beklagade
sin motgång för denne och meddelade honom i hast det samtal, der var
skuld till, att jägarne hade aflägsnat sig.

»Nu äro de borta.  Hvad säger I till det?« slöt han sin redogörelse.

Adler ryckte vemodigt på axlarne.

»För sent!« sade han.

»Kunna vi ej finna dem?«

»Nej.«

»Men de ha ändock icke gått ur verlden!  De kunna icke ha aflägsnat
sig långt bort!«

»De äro gångna och vilja icke återkomma, mylord.  När sådana män vilja
detta, så låta de sig icke finna.«

»Men vi måste söka efter deras spår!«

»Det vore förgäfves.  De skola utplåna sina spår eller alls inga
göra.«

»Master Adler, I har så länge och så ofta varit i Vestern; I är en
mycket god stigfinnare.  I skall upptäcka deras spår.«

»Just derför, att jag känner sådana mäns egenheter, så vet jag noga,
att jag inte skall finna dem.  De skola ha skiljt sig åt för att åter
förenas på någon gifven punkt.  Vi skulle i gynsammaste fall få fatt i
blott en af dem, och denne skulle icke komma med tillbaka.  Det är han
de begge andre skyldig, sir!«

»Jag var i en häftig stämning.  Jag har gjort orätt, verkligen orätt!«

»Och jag hade gladt mig så mycket åt den gode Sam, som är min
landsman.  Denne gamle, djerfve och listige björn är en karl, som
uppväger hundra förnäme herrar.«

»Då gör det mig desto mer ondt.  Äfven er har jag beröfvat nöjet.  Är
der då intet hopp att åter nå dem?«

Adler tänkte efter en kort stund och sade sedan:

»En väg är der --- men bara en --- att kanske åter finna dem.  Om de
likväl återvända, det skulle jag vilja betvifla.«

»Hvad menar I då?«

»De ha haft något i åtanke för Walker.  Denne befinner sig hos
Leflor.  Följaktligen skola de bevaka Leflors hus så strängt, att det
blir Walker så svårt som möjligt att undkomma.  Der måste man alltså
söka dem.

»Vill I göra det?«

»Ja, om I önskar det.«

»Jag önskar det till och med mycket.  Sitt opp till häst, sir, så att
I på kort tid kan genomsöka långa sträckor.  Kanske finner I dem,
innan de komma derhän.«

»Jag skall önska det men betviflar det.«

Efter några minuter red han derifrån.  När han återvände, hade aftonen
redan inbrutit.  Han hade icke sett någon af de trenne.

Några andre voro emellertid komna, nemligen ett detachement af
Förenta Staternas dragoner och en öfverlöjtnant.  De hade medbragt
lediga hästar för att strax och lätt kunna transportera eventuella
fångar.

Der hölls krigsråd och då märkte Wilkins mycket väl, hvilket värde Sam
Barths råd hade haft.  Adler var den ende, der till följd af sina
tidigare präriefärder dög att ersätta den gode tjockisen.  Hans råd
accepterades äfven.

Han låg nu vid tiden ifråga i skydd af mörkret i en buske icke långt
ifrån timmerkojans dörr och såg de inväntade komma en och en, den ene
efter den andre.  När han ansåg, att de allesamman voro der, kröp han
tillbaka dit, hvarest de med allt nödvändigt försedde dragoner väntade
på honom.  Han förde dem nu till kojan.

Nu ljödo olika dofva slag i natten.  Der stäldes några starka pålar
emot dörren och slogos ner i marken men fastspikade i dörr och
luckor.  Inifrån hördes först ett ljudligt, oredigt tumult; sedan blef
der tyst.

Bakefter blossade eldar opp rundtenom kojan, för att man skulle kunna
se enhvar, som måhända på något vis ville förskaffa sig utgång.  Bak
desse eldar växte någonting svart opp ur marken.  Hvad det var, det
kunde de belägrade genom sina kikhål, dem de hade gjort sig, icke
urskilja.  Men när morgonen dagades, visade det sig såsom en rundtenom
kojan oppförd, af risbuntar och allehanda träverk bestående mur med
talrika öppningar för gevären.  Ur hela den vida omnejden kom gammal
och ung dit för att bevista det egendomliga skådespelet med
belägringen af bushwackerbandet.

Det senares medlemmar insågo, att motstånd vore förgäfves.  De hade
genom detsamma blott förvärrat sin lott.  Men gåfve de opp, så var der
ett hopp tillstädes, att den enskilde icke kunde öfverbevisas om något
förderfligt och alltså skulle kunna frikännas.  Vatten var der intet,
proviant ej heller, och så kom det sig då, att de inneslutne framåt
aftonen gåfvo sig på nåd och onåd.

Denna belägringsnatt hade äfven genomvakats på annat håll.  Nemligen i
ett med jernluckor försedt rum på sin bottenvåning satt Leflor
tillsammans med den på aftonen ankomne notarien och Walker vid flitigt
kontrollerande, skrifvande och beräknande.

Notarien förklarade affären vara fullständigt ofarlig för Leflor, och
framemot morgonen var den afslutad.  Walker erhöll en ganska betydande
summa bestående af banksedlar och vexlar på goda hus.

Han befann sig i synlig upphetsning.  Hans ansigte vände sig ideligen
åt dörren, som om han nu längtade att snabbt komma iväg.

»Nu kan I njuta lifvet, sir,« menade notarien.  »I har, trots att I
icke har erhållit fulla priset, gjort en god affär.  Oss förestår
emellertid en process, hvars utgång visserligen helt otvifvelaktligen
är en för oss gynsam, men hvars varaktighet ändock måste betraktas som
ett ganska oangenämt påbröd.  I kan deremot strax taga för er.«

»Det säger I, men det är icke så!«

»Huruvida?«

»Der ute stå tre hundar, der äro beredda att kasta sig öfver mig, så
snart de få syn på mig.«

»I menar Sam, Jim och Tim.  Skulle de verkligen drifva omkring här?«

»Helt säkert!«

»Bed myndigheterna om skydd!«

»Det gagnar mig intet!«

»A!  Hur så?  Det var mig en nyhet.  Myndigheterna förfoga dock öfver
medel till ännu helt andra ting.«

Walker finge ej säga, att de myndigheter, till hvilka han skulle vända
sig för skydd, egentligen hade mycket allvarlig anledning att försäkra
sig om hans egen mycket farliga person.  Han svarade:

»Myndigheterna skulle säkert få ut mig ur detta hus.  Först derigenom
bli desse tre trappers riktigt uppmärksammade.  De följa mig ända der
hän, hvarest myndigheterna öfverlemna mig åt mig sjelf, och då
öfverfalla de mig.«

»Skulle de verkligen kunna följa er så lätt?«

»Om I betviflar det, så känner I inte denna sorts menniskor.  En äkta
savannman förföljer sin fiende i tio år steg för steg rundtenom hela
jordklotet.  Han når honom säkert.«

»Det är ju ett mycket farligt sällskap!«

»Å, visst.«

»Nå, master Walker har mörkt hår.  Han får klippa sig kort och låta
krusa det ulligt.  Sedan svärtar han sig om armarne och ansigtet samt
går bort härifrån såsom neger.  Det är det mest närliggande och
dertill enklaste, der kan finnas.«

»Mina anletsdrag äro icke negeraktiga.«

»Förkläd er då till negress!  De svarta ladies ha i genomsnitt
regelbundnare drag än de mörke gentlemän.  Är der ingen trogen neger,
I kan fast förlita er på, master Leflor?«

»Å, flere!«

»Ge då master Walker, om han går såsom negrinna, en manlig


(slut på tretionionde afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 40


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 039 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).