Skaffa er då snarast bort, ty jag kommer mycket snart. Även om jag måste processa, så skall jag redan i dag vidta mått och steg för att indriva mitt tillgodohavande på trettiotusen dollars. Där borta i ert goda Tyskland må fordringsägaren inte ha någon rätt; men här hos oss finns lyckligtvis ännu bysättningshäktet. Det måste ni betänka. Om master Wilkins inte betalar mig, låter jag spärra in honom. Och medan jag gör anspråk på plantagen och han sitter i fängelse, skall jag sätta in en god man och låta jaga bort er!
free web hosting | free website | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (040) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden40.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 40

ledsagare, så att saken får ännu mer causa.  Gentlemannen kan få bära
på en säck, och ladyn en korg.  Det skulle förundra mig mycket, om
belägrarne skulle bekymra sig särskildt mycket om detta par.«

Det var omkring två timmar efter midnatt.  Då måste de svarte
arbetarne ut på fälten --- hvar person på sin anvisade plats.  Först
gingo de i en tät hop.  Denne delade efter hand opp sig i enstaka
grupper; grupperna löste sig vidare opp, tills der till sist endast
voro enstaka personer eller högst ett par tillsammans.  Ett af dessa
par skred långsamt ner för risfältets kant emot floden.  Det var en
neger och en negress.

Han hade ett jättestort metspö i näfven, och hon bar en stor lerkruka
på det kortulliga hufvudet.  De hviskade med hvarandra, medans deras
ögon irrade förstulet åt alla håll.

Nerkomna till floden satte de sig begge två ner på stranden.  Han
fäste betet vid kroken och lät den så falla i vattnet.  Hon hade
stält den vattenfylda krukan vid sidan om sig och började af
rundtenom växande, hastigt plockade blommor linda en krans, den hon
satte på hufvudet, när den var färdig.  Mycket värd var denna krans
icke.  Niggerinnan syntes icke besitta någon färdighet i detta slags
arbete.

Under tiden språkade de vidare med hvarandra, negrinnan blott med
sakta stämma.  Då rasslade der till vid sidan om i buskarne.  Der hade
en man legat gömd.  När han reste sig opp, igenkände negressen i den
långe gestalten, den egendomliga kostymeringen och det väderbitna
ansigtet Tim, trappern.

Han kom långsamt närmare och helsade:

»Good day, niggers!  Hvad gören I der?«

»Niggrer fånga fiskar,« svarade den manlige metaren.  »Massa vill äta
carps (karpar).«

»Hvilken massa?«

»Massa Leflor.  Vill äta mycket god många stora carps.«

»A!  I tillhören Leflor?«

»Yes, massa.«

»Eftersom du går och fiskar, så är du väl syselsatt i huset?«

»Oh yes!  Jag är Pluto, och Pluto arbetar i köket.«

»Hon här, är hon ditt qvinfolk?«

»Yes, fästemö, massa.«

»Är hon också i köket?«

»Oh yes!  Mally kokar i köket många stora feta carps för massa.«

»Då veten I väl också hvem, der bor i huset?«

»Massa Leflor bor i hus.«

»Det förstås!  Hafven I gäster?«

»Gäster?  Pluto icke veta, hvad vara gäster.«

»Jag menar, om der äro främmade, dem I måsten laga mat till.«

»Oh yes!  Två främmade.«

»Hvem är det?«

»Massa notary och massa --- massa --- --- ---«

»Nå, hvad heter den andre?«

»Å, Pluto har glömt.«

»Kanske Walker?«

»Yes, yes!  Massa Walker!«

»Hvad gör master Walker?«

»Har ätat.  Skall fara i cab, å nej, utan i stor fin vagn.«

»Hvarhän?«

»Pluto icke veta.  Massa Walker fara med massa notary.«

»Kanske till Van Buren?«

»Yes, yes!  Van Buren.«

»När?«

»Nu snart spänna för.«

»Godt, mycket godt!  Jag önskar er mycket lycka!  God fångst!«

»Tack, tack!  Massa också göra god fångst, stor carp!«

Han sade det så trohjertadt, med så uppriktig min.  Men när jägaren
var borta, grinade han för sig sjelf och menade:

»Den skall icke fånga något; han går för att hemta de begge andre, och
sedan skall de ställa sig åt Van Buren-hållet.  Nu äro vi säkra.  Vi
skola bygga en flotte, och I åker öfver till andra stranden.  Tills i
qväll skall I vara i säkerhet.«

När Leflors svarte kusk, der hade kört notarien till Van Buren, om
aftonen återvände, rapporterade han på sin herres fråga, att han på
vägen hade blivit uppehållen af tre beväpnade män --- två långa och en
mycket tjock, som hade burit björnpels.  De hade tittat in i vagnen
men låtit honom passera utan att besvära honom, när de hade öfvertygat
sig om, att endast notarien var med.

Desse tre män blefvo, förvisso en åt gången och icke tillsammans,
sedda i trakten ytterligare flere gånger, tills den svarte Pluto åter
efter flere dagar satt och fiskade vid floden och Tim ånyo sällade sig
till honom.  Jägaren sporde den svarte om olika saker men fick endast
korta och vresiga svar.

»Du är i misshumör i dag.  Du saknar väl Mally, din fästemö?«

»Mally?  Å, Pluto vill icke höra talas om Mally.«

»Hvarför det?  Har hon bedragit dig?«

»Mycket stort bedrag.  Massa Leflor också vara stort bedrag.«

»Har han bedragit dig också?«

»Yes, mycket!«

»Hur så då?«

»Massa gifva mig Mally --- Mally ny på plantage, Mally min fästemö.
Jag med Mally fiska --- här, der!«

»Det var väl, när jag talade med er?«

»Yes, yes, massa!«  Jag gifva vill Mally en kyss.  Mally mig ger örfil
och hoppa här i vattnet.«

»Blixt och dunder.  Då var hon inte alltför förälskad i dig, synes
det.  Hvad gjorde hon sedan?«

»Simma tvärs öfver flod.  Deröfver aftaga qvinfolksklädning.  Der
under karlkläder.  Efteråt tvätta sig --- vara icke alls mer fästemö,
mer Mally.«

Då gjorde jägaren en rörelse af förskräckelse.  Det hade han icke
väntat.  Han frågade:

»Hon var alltså ingen flicka längre, när hon hade tvättat sig?  Ingen
Mally?«

»Icke flicka, icke Mally och icke negress.«

»Alla djeflar!  Hon var hvit?«

»Ja.  Svart skinn aftvättadt.«

»Igenkände du ansigtet?«

»Ganska mycket!  Var massa Walker.«

»Walker!  Det var som alla nittionio tusan djeflar!  Såg du riktigt
rätt, då?«

»Yes!  Blicka ganska mycket goda ögon.«

»Då har han undkommit, flytt för redan fyra dagar sedan!  Vet du inte,
hvar han har blifvit af?«

»Yes. Mycket!«

»Nå?«

»Han ropa öfver till mig: Om någon fråga, jag skall säga, han vara åt
Trippsdrille.  Tre massa komma efter, två lång massa och en tjock
massa.«

»Fan tage honom!  Hånar också!  Och här stod jag intill honom, såg
honom, hade kunnat gripa honom med begge händerna och alla tio
fingrarne!  Menniska, du svarte, Pluto, trodde du då på riktigt, att
han var flicka?«

»Jag trodde.«

»Och att han var svart?«

»En svart, ja!«

»Men tog du inte i henne?«

»Yes, mycket!  Vid hand och kind.«

»Då måste du ju ha märkt, att han bara hade målat sig.  Han måste ju
ha färgat af sig, och du måste ha blifvit svart!«

»Svart?  Pluto få svarta fläckar?«

Han höll fram de nakne, beckmörke armarne emot honom och grinade för
full hals.  Då insåg Tim vilken dumhet, han hade begått.  Han
tilldelade den svarte en spark och sade vresigt:

»Grina inte, din orangutang!  Jag tror visst, du gör dig lustig öfver
mig!«

»Hvarför icke lustig?  Pluto säkert veta, att Mally icke flicka.
Mally var massa Walker.  Pluto hafva massa Walker påmålat och skaffat
öfver flod.  Massa Tim Snaker ingen orangutang men en väldigt stor
mycket åsna och oändligt mycket dumhufvud!«

Innan jägaren riktigt förmådde tänka sig in i dessa ords innehåll,
hade den förslagne svarte farit opp ifrån sin plats, gripit metspö och
burk samt jagade med en trafvande hästs snabbhet åstad derifrån.

Tim stod ännu en lång stund der med öppen mun och stirrade åt det
håll, hvaråt negern hade försvunnit.  Sedan detta tillfälle läto sig
emellertid de tre jägarne icke mer se i denna trakt, tills efter
ungefär --- -- --- men det får först senare berättas. --- --- ---

Kort derefter, att notarien hade tagit tillbaka till Van Buren denne
eftermiddag, hade ock Leflor lemnat sin plantage men icke i vagn utan
till fots.  Han gick långsamt och eftertänksamt åt Wilkinsfield,
hvarifrån han under gårdagen två gånger så ödesdigert hade bortvisats.
Ville han måhända åter dit?  Han tog en omväg för att icke behöfva gå
förbi det ännu belägrade lilla blockhuset.  Han var mycket
omsorgsfullt klädd.  Svullnaden i hans sedan gårdagen med arnika
behandlade ansigte hade lagt sig.  Hans drag preglades af spänning,
skadeglädje, hat och triumf.

Han sökte sig sin väg under träden, hvarest der ingen stig var, tills
han var framkommen midt emot den ofta omnämnda verandan.  När han
blickade hän åt densamma, fick han se Almy.  Hon befann sig icke såsom
under gårdagsmorgonen i lätt morgondrägt; hon var i fullständig
toalett efter sydländskt plantagemod.  Hon hade tagit plats i en lätt
vassfåtölj och höll en bok i handen.  Men hon läste icke i densamma.
Visserligen hvilade hennes ögon emellanåt för några korta sekunder på
raderna, men de höjde sig sedan åter ifrån desamma och irrade oroligt
åt det håll, hvarest timmerkojan låg.  Hon föreföll vänta sig någon
komma derifrån.

»Huru skön hon är, så underbart skön!« mumlade Leflor.  »Jag har ännu
aldrig sett en sådan flicka.  Hon har icke yankeedamens skinntorra,
uttråkade och derför åter uttråkade ansigte, men ej heller de
öfvermåttlige former hos en millionärska af nederländskt blod, icke
det matta, karakterlösa blonda hos en dam ifrån det fromma
Philadelphia och ej heller den mörke hyn hos en öfvermodig och
anspråksfull invånarinna i Baltimore.  Hon är en förmälning emellan
gudinnorna Juno, Venus och Flora.  Man kan egentligen inte alls
klassificera henne såsom någon typ och --- --- a!«

Derifrån, hvaråt Almy så otåligt blickade, kom nu Adler, förmannen.
Hon reste sig hastigt, trädde fram till verandans staket och ropade,
innan han ännu var kommen nära:

»Monsieur Adler!  Bra, att I kommer!  Hur står det till der ute vid
kojan?«

»Mycket godt, mademoiselle,« svarade han och skyndade snabbt på sina
steg.

»Har I dem?«

»Blott inneslutna.«

»Å ve!  Då blir der strid.«

»Det tror jag inte.«

»Om det ändock kunde undvikas.  Jag är så väldigt rädd.«

»Å, I behöfver ju icke bekymra er.«

»Inte jag?  Men jag tror, aldra mest jag.«

»Får jag fråga hvarför?«

»Nå, Pa skall helt säkert deltaga i striden.«

»Det skall han dock icke göra!«

»Det skall han, sir.  Jag känner honom.«

»Då skall jag afråda honom derifrån.«

»Edert råd skall ingen framgång ha.«

»Då skall jag tvinga honom att afstå ifrån deltagande i striden.«

»Tror I, han låter sig tvinga?«

»Ja.  Jag skall vända mig till den officerare, hvars föranstaltande
han har att foga sig efter.«

»Å, om I verkligen ville göra det!«

»Jag gör det säkert.«

»Jag tackar eder, sir!  Men --- --- skall också I afstå från
deltagande i striden?«

Han skakade leende på hufvudet.

»Det skall ej vara möjligt, miss Almy.

»Å jo visst!  Hvarför skulle det icke vara möjligt?«

»Emedan jag der är den egentlige anföraren.  Hittills har allting
skett efter mina förfoganden.  Hvad vi hittills ha gjort, har icke
varit oss farligt.  Får jag då fegt träda tillbaka, när det börjar bli
farligt?«

»Nej, nej!  Feg skall man icke kalla er.  I synnerhet inte er!  Men I
behöfver ju inte ställa er der, hvarest det är som farligast.«

»Denne plats känner man dessvärre icke i förväg.«

»Nå, I skall ju snart märka, hvar de flesta kulorna hvissla?«

Hon talade i en förtroligt oroad ton.

»Ja,« svarade han, »det skall jag visst nog märka.«

»Godt!  Och när I det märker, så går I snabbt till ett annat ställe.«

»Å, det skulle verka påfallande, miss!«

»Detta påfallande är icke på långa vägar så illa som omkullfallandet,
sir!«

»Omkullfallande?  Huru?«

»När en kula träffar er, så stupar I ju.«

»Ack!  Det har ju intet att betyda!«

»Intet?  Min Gud!  Då är I ju död!«

Hon hade blifvit blek, hvaremot han hade talat i en lätt, obekymrad
ton.  Men nu blef hans ansigte allvarligt.  Han svarade och lade ett
särskildt tryck på hvartenda ord:

»Döden är lycklig!«

»Huru!  Har I så föga lefvat ert lif?«

»För hvem skulle det då ha något värde?«

»För er ju!«

»Pshaw!«

Han gjorde en afvisande handrörelse och tillfogade sedan:

»Lifvet är af värde för menniskorna blott då, när det är värdefullt
äfven för andra.«

»Jag kan alldeles icke gifva eder rätt, sir!«

»Nå, det är med lifvet just så som med rikedomen.  Är jag kanhända
rik, när jag eger en million eller några millioner?«

»Helt visst.«

»Men jag sätter då fallet, att dessa millioner för andra intet värde
hade?  Jag vill antaga, att jag egde tre millioner i ett aktiebolags
papper, hvilket hade gjort fullständig bankrutt, så att ingen
fordringsegare finge en penny.  Vore jag i detta fall rik?«

»Helt och hållet icke, utan tvärtemot ganska fattig och
beklagansvärd.«

»Se nu, så är det ock med lifvet.  Mitt lif har alldeles det samma
värde för mig, som det har för andra.  Är det ganska likgiltigt för
andra, huruvida jag lefver eller dör --- nå, då kan jag just dö i
frid, då lifvet ingen tillfredsställelse skänker mig.«

»Jag kan inte följa er i era åskådningar och förklaringar.  Men jag
kan icke tro, att I anser ert lif intet värde ha för andra.«

»För hvem skulle det ha något värde!«

»Nå, för Pa till exempel.«

»För att jag är hans tjensteman?  Å, om bushwackers skulle skjuta ner
mig, så får han ju rätt snart en annan förman.  Det vet han säkert.«

»Men ingen sådan!  Han värdesätter och högaktar er --- icke som
anstäld utan som vän!«

»Kanske!«

Han ryckte på axlarne.  Der lade sig ett drag af djupt vemod öfver
hans sköna ansigte.

»Kanske?  Nej, helt visst!« skyndade sig Almy att säga.  »Och förutom
honom äro der ock andra menniskor, som alldeles icke önska, att en
kula skulle träffa er.«

»Hvem skulle det kunna vara?  Kanske den goda My?«

»Sir!«

»Eller rentaf Ty?« log han.

»Vill I drifva gäck i denna allvarliga sak eller till och med bli
trivial, sir?  Då skulle jag bli mycket vred på er!«

»För Guds skull, icke det!« sade han raskt.  »Men jag vet dock ingen
person, som särskildt ogerna ville, att jag på ett eller annat sätt
ginge bort härifrån.«

»Icke?  Nå, Pa har jag nämnt för er; då vill jag åtminstone också tala
om mig sjelf.«

»Om er?«

»Ja,« svarade hon.  »Jag skulle sörja mycket, om något ondt drabbade
er.«

»Verkligen, miss?«

»Ja, visst.«

»Med denna försäkran gör I mig en glädje, den jag ej kan tänka mig
större.  Tack skall I ha, tusen tack!«

Han räckte fram sin hand, och hon räckte honom ifrån verandan sin egen
till mötes.  Han tryckte sina läppar på densamma, höll den fast och
sade:

»Tänk en gång på detta ögonblick, miss, när jag inte mer skall vara
hos er --- --- ---«

Hon inföll synbart förskräckt:

»I tänker väl ändock icke begifva er bort?«

»Nej; men framtiden ligger ju dock blott i Guds hand.  Ingen vet, hvad
nästa ögonblick skall kunna medföra.  Om jag någon gång inte mer är i
er närhet och era tankar dröjer ett ögonblick vid mig, så var då
öfvertygad derom, att mitt lif tillhör blott er och att det icke mer
är till, emedan det icke unnades mig att lefva för er. --- Men nu
måste jag till monsieur Wilkins.  Han väntar på mig.«

Han släpte hennes lilla hand fri och aflägsnade sig raskt.  När han
hade försvunnit rundt hörnet, lade hon begge händerna på hjertat och
riktade bedjande blicken i höjden.  Den lyssnande hörde tydligt den
ljudliga, djupa och tunga suck, der undflydde hennes läppar, och de
derpå följande orden:

»Min Gud!  Han lif är icke mer till, emedan han ej fick lefva för mig!
Så skall jag sedan tänka!  Det betyder ju, att han är död!  Å Gud, det
vore förskräckligt, ganska förskräckligt!«

Hon vände sig om och trädde långsamt tillbaka in i sitt rum, i det hon
stängde dörren efter sig.

»Fördömdt!« hviskade Leflor.  »Denne Bommy är en god iakttagare.  Han
har rätt: Almy älskar denne tyske skurk, han vet det och spekulerar på
henne.  Och hvarför icke?  Hon är skön och rik.  Så slugt han börjar
på att fånga henne!  Han suckar och stönar!  Om han hade talat direkt
om sina afsigter, så skulle han göra henne skygg.  Det vet han.  Han
går längtansfullt omkring henne, förvänder ögonen, talar om att dö.
Det väcker medlidande i henne, och man vet ju, att medlidandet är
kärlekens moder eller åtminstone dess moster.  Jaså, det var derför,
hon afvisade mig!  Hon vill bli madame Adler!  Å, så långt äro vi icke
komna än!  Här står en, som vill ha ett ord med i laget.  Först skola
vi börja med att bevisa, att denne master Wilkins icke blott ej är rik
utan till och med har en mängd skuldförbindelser.  Master Adler skall
bli vitne.  Sedan vilja vi se, om han åstundar den bettlarens dotter
till hustru!«

Han lemnade sitt gömställe.  För att man icke skulle se honom komma
och då märka, att han hade varit vitne till samtalet, tog han en
omväg för att komma fram till bygnadens framsida.

Tjenarne pläga, äfven då intet direkt har meddelats dem, dock alltid
veta, hvad de böra göra.  De besitta en egendomlig instinkt, en
utomordentlig gåfva att gissa allting.

Den svarte, der stod i porten, visste helt precis, att Leflors besök
ej längre var önskadt.  Ingen menniska hade sagt honom det, men han
visste det.  Derför förundrade han sig nu, när han såg denne komma,
och stälde sig så midt i ingången, att plantageegaren icke utan
sammanstötning kunde komma förbi honom.

»Är monsieur hemma?« frågade Leflor, i det han stannade framför honom.

»Vet inte!« ljöd svaret.

Mannen blef stående utan att vika en tum till sidan.

»Men jag vet det!«

»Möjligt.«

»Flytta på dig då!  Hvad står du der för?«

»Jag står här derför, att jag är masters tjenare.«

»Och jag vill med tala master.  Gör således plats!  Hvarför helsar du
öfver hufvud taget icke, din kanalje?«

Han var såsom hvit van vid att behandlas med största underdånighet.
Den svarte svarade, i det han visade tänderna i ett leende:

»Hvarför jag icke helsar?  Emedan massa Leflor först heller inte
helsade.«

»Din hund!  Menar du, att jag skulle ha helsat på dig?«

»Yes, massa.  Jag står här och massa kommer.  Den, der kommer, skall
först helsa.  Men massa har inte ens fört handen till hatten.«

»Är du galen, din fårskalle!  Den tid är inte långt borta, när jag
skall sätta ditt hufvud till rätta!«

Han gaf honom en stöt med armbågen och skred in åt porten.  Negern ref
sig i sidan, såg efter honom och brummade dervid hotfullt:

»Å, massa puttar mig!  Kom bara igen!  Han tror, för att han är hvit
så får han puttas; men en svart har också armbågar, mycket starkare
armbågar än en hvit.  Kom bara igen!  Jag blir här; jag går inte min
väg, förrän du har sett och känt, att jag också har armbågar!«

Leflor steg oppför trappan, gick igenom hallen och trädde utan att
knacka in i det för honom välkända rum, der tillhörde husets herre.

Den senare satt tillsammans med förmannen vid bordet; de voro
fördjupade i ett mycket ifrigt samtal.  Begge uppvisade mycket
förvånade ansigten, när de igenkände den inträdande.  Adler blef
sittande; men Wilkins reste sig opp och sade:

»Monsieur Leflor!  Är det möjligt!«

»Att det är möjligt, det bevisar jag ju.«

»I hos mig!«

»Det ser I ju!«

»Hur har I kommit in?  Ingen har anmält er!«

»Jag fann just ingen menniska, der kunde ha anmält mig.«

»Utan att knacka!«

»Glömde jag det?  Nå, då är det väl ingen sak, man gör som mycket
väsen af.«

»Vill I då åtminstone aftaga er!«

Han pekade på hatten, den Leflor hade behållit på hufvudet.

»Nej tack!  Jag har icke svettats och skall väl heller inte göra det
här.  Hvarför då aftaga hatten.«

Det klingade så hånfullt, och Leflor såg sig med sådan oförskämdhet
omkring i rummet, att Wilkins i rama förvåningen icke visste, hvad
han skulle säga.

»Monsieur,« stammade han, »jag begriper icke --- --- ---«

»Å, jag begriper heller inte,« afbröt honom den andre raskt.

»Hvad?«

»Att I icke erbjuder mig en stol.  Jag skall således taga en i egen
maktfullkomlighet.  Så!«

Han satte sig ner och lade fötterna beqvämt på det bord, vid hvilket
Wilkins hade suttit.  Det var icke blott ett oborstadt, gement
uppförande utan rakt af en förolämpning gentemot de begge närvarande
herrarne.  Wilkins, der ej önskade ett öppet utbrott af fiendtlighet
emellan sig och Leflor, visste icke, hur han skulle bete sig.  Men
Adler reste sig nu långsamt ifrån sin stol, trädde närmare och
frågade:

»Monsieur Wilkins, önskar I, att jag tillkallar några tjenare?«

»Nej, nej, sir!«

»Eller behagar det er, om jag sjelf kastar ut denne gemene grobian?«

Innan den tillfrågade hann svara, svarade Leflor raskt:

»Det skall I låta bli, karl!  Innan I hade sträckt ut handen, hade I
fått en kula i hufvudet.  Det samma skall också ske, om I låter höra
ännu ett endaste ord, der skulle kunna förolämpa mig.  Se här!  Jag
har förberedt mig.«

Han drog opp en revolver ur fickan.

»Pshaw!« grinade Adler till.  »En feg stackare som I får inte leka med
sådana instrument.  Han gör sig dermed endast löjlig och kan, då han
icke förstår att umgås med vapen, blott mycket lätt såra sig sjelf.
Det vilja vi förhindra.«

Ett raskt steg, ett likaså snabbt grepp, och han hade slitit
revolveren ifrån Leflor.  Han stoppade ner den och trädde åter
tillbaka.  Men Leflor for opp, trängde sig nära honom och skrek:

»Tjuf!  Hit med min egendom!«

Han grep tysken i armarne men fick ett så kraftigt knytnäfsslag emot
pannan, att han for tillbaka och störtade omkull.

»Der!  Det var för tjufven!« sade Adler. »Jag gör inte som andra, der
hota, men äro för dumma och oskickliga till handling.  Jag hotar icke
utan slår till strax.  Ack, kanhända en gång till, monsieur?«

Leflor hade nemligen snabbt rest sig och trängde med knutna näfvar,
högt vrålande af ursinne fram emot honom.  För en motståndare som
Adler var det verkligen oskickligt.  Han erhöll ett andra, så kraftigt
knytnäfsslag, att han raglade in i väggen.

De begge angreppen och afvärjningarna hade inträffat så raskt och
följt så snabbt efter hvarandra, att Wilkins hvarken hade funnit tid
att säga något ord eller genom en rörelse förhindra dessa karambolage
emellan de tvenne männen.  Men nu trädde han emellan dem och påbjöd:

»Halt!  Ingen strid eller kamp, monsieur Leflor, jag anmodar eder att
lemna mitt hus!«

»Jag!  Lemna ert hus utan att ha visat denne gynnare, hvad det
innebär, att förgripa sig på mig?  Det faller mig alldeles icke
in. Här!«

Han grep en stol och ville dermed, skjutande plantageegaren åt sidan,
slå Adler.  Denne tilldelade honom emellertid ett tredje knytnäfsslag,
nu icke i pannan såsom de begge förste gångerna utan i ansigtet, så
att angriparen tappade stolen och åter raglade emot väggen med begge
händer gripande åt ansigtet.

Man hade alls icke kunnat se, hur Adler hade utfört sina tankesnabba
slag; man kunde blott se framgången.  Och nu stod han lugnt skrattande
der och sade, i höflig ton vändande sig till Wilkins:

»I ser, master, att det icke är jag, der är angriparen; jag har blott
för vana att försvara mig, när jag blir angripen med ord eller
gerningar.  Om det är eder önskan, skall jag visst nog låtsas, som om
endast vi två vore här tillstädes.  Handla alltså alldeles efter ert
gottfinnande!«

»Jag önskar intet vidare, än att monsieur Leflor lemnar mitt hus.«

Den omnämnde hade ingen tid till någon anmärkning.  Han hade dragit
opp näsduken för att torka sin redan under gårdagen sårade och nu åter
blödande näsa.  Adler ryckte på axlarne och menade:

»Jag kan visst nog heller icke begripa, hur han kan ta sig för att
intränga här utan helsning och anmälan. Han erhöll redan i går en
fullvärdig uppfostran af mig.  Derefter stod han inför Tjocke-Sam,
blamerad på ett sådant sätt, att jag i hans ställe skulle skjuta mig
en kula för pannan.  Han har blifvit afslöjad som den medskyldige till
en usel neger och en ännu uslare förbrytare.  Att han trots det vågar
visa sig här igen, det är ett bevis på den fullständiga afsaknaden af
all hederskänsla.«

Leflor bockade sig ner för att plocka opp hatten, der hade ramlat af
honom, satte den åter på sig och svarade i stolt ton:

»Det skall strax visa sig hvem, der här kan tala om ära!«

»I talar mycket stolt trots den jämmerliga anblick, I nu erbjuder.
Aftag eder hatt, eljest skall jag uppträda såsom läraren, der visar
sina gossar, huru man skall gå till väga för att vara höflig!«

Han tog ett steg fram emot Leflor.  Denne hade nu insett, att han, då
Adler var honom öfverlägsen, icke skulle komma långt med fysiskt
motstånd.  Han aftog sig hatten och sade:

»Om det för ögonblicket roar er, gerna för mig!  I hvart fall är det
sista gången, jag blottar mitt hufvud för er begge.  Senare skolen I
vara desto höfligare mot mig.  Denne herr förman skall jag emellertid
låta utkasta, sedan jag vederbörligen afstraffadt honom för hans
uppförande nu.«

Adler ryckte föraktfullt på axlarne.  Wilkins, der fruktade, att
våldshandlingarna ånyo skulle utbryta, vinkade lugnande åt honom och
vände sig till Leflor:

»Jag känner alldeles likadant som monsieur Adler. Jag kan icke
begripa, att I efter det, här inträffade i går, så raskt kan besluta
er för att göra mig visit.«

»Jag har all anledning dertill.«

»Då skulle I ha kunnat utföra er afsigt på höfligare sätt.«

»Var I måhända höflig emot mig i går?«

»Så vidt det var mig möjligt, var jag det.  Monsieur Adler, återgif
honom hans revolver!  Jag skall höra, hvad han har att säga, och sedan
har I väl godheten att åter visa er här hos mig.«

»Å,« inkastade Leflor snabbt, »han behöfver alls icke aflägsna sig.
Hvad jag har att säga, det gäller äfven honom.  Jag är öfvertygad
derom, att det i högsta grad skall intressera honom.«

»Blif då här!« sade Wilkins till förmannen.

Denne nickade lättvindigt och svarade med afseende på den till honom
utfärdade uppmaningen:

»Om I tillåter, så stannar jag.  Vapnet skall han få, när han går.
Jag har icke för afsigt att göra det honom så lätt att i någon afsigt
låta sitt krut ryka här.«

»Jag önskar äfven, att mademoiselle blir hemtad,« tillade Leflor, i
det han låtsades icke hafva förstått tyskens ord.

»Menar I måhända min dotter?« frågade Wilkins.

»Ja.«

»Jag kan ingen anledning tänka mig, som skulle göra hennes närvaro af
nöden.«

»Anledningen är till och med mycket tungt vägande.«

»Då anmodar jag er att säga den!«

»Det behöfver jag väl icke.«

»Då skall min dotter bli borta ifrån vårt samtal, monsieur.«

»Menar I kanhända, att jag idag åter skulle uppvärma föremålet för
vårt samtal i går?«

»Å, det skulle man kunna tilltro er!«

»Der misstager I er väldigt.  Hade jag i går vetat, hvad jag i dag
vet, så skulle jag väl icke ha fått för mig att vilja bli er svärson.
I kan således vara öfvertygad derom, att jag icke den ringaste afsigt
har att bli närgången gentemot mademoiselle Almy.«

Han hade sagt det i en stolt, föraktfull ton och intog på sin stol, på
hvilken han hade satt sig ner, en hållning, liksom om han nu vore en
domare, der hade att i all hast afkunna dom öfver några åtalade.

Adler rynkade ögonbrynen.  Hvad han hade hört, det var en förolämpning
för den hemligt älskade, och det kliade i honom att tilldela den
fräcke karlen ett knytnäfsslag för detta; men Wilkins lade handen på
hans arm och sade:

»Stilla!  Vi skola icke upphetsa oss.  Monsieur Leflor vill tala med
mig, och jag har för afsigt att åhöra honom.  Han önskar att min
dotter må vara närvarande; jag skall uppfylla honom också denna
önskan, om han kan motivera den för mig.  Underlåter han det, så ger
jag honom rådet att hellre aflägsna sig.  Almy kommer endast i det
fall, jag kan säga henne, att hennes närvaro är nödvändig.«

»Det är den,« sade Leflor.  »Jag skulle annars alls icke begära hennes
närvaro.«

»Säg då anledningen!«

»Egentligen behöfver jag det icke.  Jag skulle bara behöfva tala, så
skulle I strax skicka efter er dotter.  Men jag skall likväl nedlåta
mig att säga eder det.  Jag har nemligen med mig helsningar ifrån en
person, der står miss Almy mycket nära.«

»Ifrån en henne närstående person?  Det vet jag icke, hvem I dermed
skulle kunna mena.«

»Tänk efter en gång!«

»Der är blott en enda person, om hvilken man skulle kunna säga detta,
och denna person är jag.«

»Skulle der verkligen annars ingen finnas?«

Hans blick var med skadeglad spänning riktad emot plantageegaren.

»Nej,« svarade denne.

»Besynnerligt!  Jag tänker likväl, att en förlofvad måste stå damen
närmare, hvilken är bestämd att bli hans fru.  Eller skulle jag kanske
dervid misstaga mig?«

Wilkins spetsade öronen.

»I talar om en Almys förlofvade?  Det är der ingen, sir.«

»Å jo!  Det är jag öfvertygad om.«

»Hvem skulle det vara?«

»En viss Arthur.«

När Wilkins hörde detta namn, gjorde han en rörelse af förvåning.

»Arthur!  Herregud!  Hvem menar I?«

»I har väl ändock en brorson, der bär detta sköna, poetiska namn?«

»Visst nog.  Jag har honom emellertid icke, utan jag hade honom.  Han
är försvunnen.«

»Det gjorde er i hvart fall glad!«

»Huru kommer I att fråga det?«

»Nå, der äro omständigheter, hvarunder det passar en farbror mycket
väl, om hans brorson försvinner.«

»Det kan jag icke tänka mig.  Hur kommer I för öfrigt på att kalla min
brorson Arthur för min dotters förlofvade?«

»Hm!  Är han det måhända icke?«

»Han var det; men ingen visste om det.  Inte ens Almy har till denna
dag haft någon aning derom.  Jag är icke i stånd att tänka mig, på
hvad vis I har kommit på denna hemlighet.«

»Och ändock är det mycket lätt att tänka sig.  Jag har ju sagt er, att
jag kommer med helsningar.«

»Men väl icke från Arthur sjelf!«

»Ifrån honom sjelf.«

»Omöjligt!«

»Verkligen!  Och förvisso medbringar jag icke blott helsningar ifrån
honom, utan till och med bref eller åtminstone skrifvelser, för hvilka
I skolen intressera er i högsta grad.  I, eder dotter och väl också
denne master Adler, den I så utomordentligt har tagit under ert
beskydd och der har för afsigt att egna sitt lif åt er dotter.«

»Sitt lif?  Hur så?«

»Hm!  Jag hörde, att han sade, hon skulle senare tänka, att han alls
icke lefde mer.«

»Tjuflyssnare!« utropade Adler.  »Hvem ger er rätt att smyga er in här
och --- --- ---«

»Halt!  Tyst!« afbröt honom Wilkins bedjande.  »Ingen mer tvist!  Hvad
jag der hör om Arthur, det är mig visst nog intressant i sådan grad,
att jag nu icke kan höra på annat.  I medbringar således helsningar
och skrifter ifrån honom, monsieur?  Är det sanning?«

»Naturligtvis!«

»Herregud!  Då lefver han?«

»Det vet jag inte säkert.  Jag vet bara, att han är författare till
skrifvelserna i fråga.  De ha kommit mig till handa, och jag håller
det för min pligt att underrätta er derom.«

»Det är rätt, mycket rätt af er, monsieur.  Det försonar mig
fullständigt med er.  Här är min hand.  Låt det förgångna vara
glömt!«

Han räckte fram handen emot Leflor.  Denne grep den och svarade:

»Ja väl!  Låt det förflutna vara glömt, och låt oss mottaga de nya
förhållandena så, som de bjudas oss!«

»De nya förhållandena?  Jag menar likväl, att allt må förblifva vid
det gamla!«

»Å, der skall dock kanske ändra sig ett och annat, och jag är mycket
gerna beredd att foga mig deri.«

»Jag begriper icke, hvad I menar.  Förhoppningsvis får jag be om att
höra helsningarna och de skrifvelser, hvarom I talar, upplästa för
mig!«

»Naturligtvis.  Men jag önskade, att detta blott skulle ske i er
dotters närvaro.«

»Godt, godt!  Jag går och hemtar henne.«

Han gick med bråda steg åt dörren.  När han hade öppnat den för att
lemna rummet, vände han sig ännu en gång om och sade i bekymrad ton:

»Men jag ber, inga fiendtligheter under min frånvaro!«

»Å nej, visst inte!« svarade Leflor.

Men när plantageegaren var borta, så trädde den förre fram till
fönstret, blickade ut med ryggen vänd åt Adler och sade liksom för sig
sjelf:

»När jag inte är i er närhet, och era tankar dröja för ett ögonblick
vid mig, så var då öfvertygad om, att mitt lif tillhör blott er och
att det icke längre skall vara till, emedan det icke förunnades mig
att lefva för er!«

»Bof!« mumlade Adler.

»Gäller detta sköna ord mig?«

»Naturligtvis!«

»Hm!  Det tar jag med ro, emedan jag är er i högsta grad öfverlägsen.«

»Underbart!«

»Å jo!  Det behagar mig att idag vara i lejonets roll, hvilket låter
den lille hunden gläfsa åt sig, emedan det fullt ut känner sin styrka
och mycket väl vet, att der endast fordras en enda tryckning för att
söndermosa gläfsaren och sluka honom.«

»Jemförelsen är mycket gammal och mycket illa träffande.  Jag tänker,
att den lille hunden icke skulle ha gläfst åt det mäktiga lejonet.«

»Gläfs bara på!  Hvad I har gjort, det var bara ett gläfs gentemot
det, jag förmår göra.  Jag skall bevisa det.«

»Framlägg då detta bevis så raskt som möjligt, eljest skall den lille
hunden uppsluka lejonet, innan det har lyckats er att få fram ett ord!«

Nu kom Wilkins tillbaka.  Han medbragte Almy, på hvilken man kunde se,
hur ogerna hon hade följt hans uppmaning.

»Här är min dotter,« sade han.  »Tala nu!«

Almy hade gått hän till Adler.

»Jag ber,« hviskade hon, »ingen tvist med honom!  Han är ju inte värd
det, inte ens att I talar med honom!«

Hennes far hade alltså gifvit henne några antydningar om det
inträffade.  Adler svarade med en instämmande bugning.

Leflor hade ej ens rest sig opp för att helsa på Almy.  Han blef
sittande och svarade på Wilkins' uppmaning:

»Så snabbt och så kort, som I påbjuder, kan jag dessvärre icke fatta
mig.  Har I då sagt till missen, hvarom det handlar?«

»Hon vet, att I kommer med helsningar ifrån Arthur.«

»Vet hon äfven, att han är hennes förlofvade?«

»Ännu icke.  Men jag skall --- --- ---«

»Arthur min förlofvade?« föll Almy sin fader i talet.  »Men Pa, det
kan ju bara vara ett misstag!  Det vill jag intet veta af!«

»Egentligen skulle du ha fått veta det, det är sant; men vi hade våra
goda grunder för att ännu förtiga det för dig.«

»Ja, dem haden I,« hånskrattade Leflor.

»Huru menar I det, sir?« frågade Wilkins.

»Alldeles så, som jag sade er: I haden era mycket goda grunder.«

»Naturligtvis.  Men jag inser icke, hvad I dervid har för anledning
att skratta på detta vis.«

»Å, era grunder roa mig så.«

»Det förstår jag inte.  I kan ju alls icke veta något om mina
grunder.«

»Om jag inte vet om dem, så kan jag åtminstone tänka mig dem.«

»Kanske det, ja.  När Almy blef bortlofvad med Arthur, var hon ännu
för liten för att förstå, hvarom det handlade.  Derför sade man henne
ingenting.  Dessutom ville jag icke påverka hennes känslor.  Jag var
öfvertygad om, att hon alldeles af sig sjelf skulle älska sin kusin.«

»Det hade underlättat kramhandeln för er!«

»Ja, om än jag icke kan inse, hur I kan få för er att använda det så
ovanliga men lika så låga ordet kramhandel.«

»Nå, då skall jag uttrycka mig annorlunda, master Wilkins.  Jag skall
alltså inte säga, att det hade underlättat kramhandeln för er, utan
att det hade undanskaffat ett bekymmer, I annars hade fått på halsen.«

»Bekymmer?  Månne hvilket?«

»Om nu er dotter icke hade älskat sin kusin?«

»Det var omöjligt.  Tyvärr anträdde han sedan en så lång resa och har
ännu inte återvändt.«

»Låt oss emellertid antaga det fallet, att hon icke hade älskat honom
så, som man älskar den man, hvilken man tillhör för hela lifvet?«

»Hvilket ändamål har er fråga?«

»Och låt oss vidare antaga det andra fallet, att han hade blifvit här
i stället för att anträda sin långa och farliga resa.  Hvad då?«

»Nå, då hade han väl gift sig med någon annan.«

»Och hans förmögenhet --- ---?«

Den talandes blick var nu med genomträngande skärpa riktad emot
Wilkins!  Den senare blef en schattering blekare och svarade:

»Hans förmögenhet hade jag måst utbetala honom.«

»Hvaremot den nu tillhör er?«

»Ja.«

»Med hvad rätt?«

»Han är spårlöst försvunnen, och jag är hans ende arfvinge.«

»Ja så!  Hm, hm!  Hade I då verkligen också måst utbetala honom hans
förmögenhet?«

»Hvarför icke?«

»Kanske hade den varit för betydande och öfverstigit era krafter.«

»Helt visst icke.  Hvar och en vet, att jag egde denna plantage i
kompanjonskap med min bror.  Den tillhörde till hälften honom.  Efter
hans död öfvergick naturligtvis denna hälft på Arthur, hans ende son.«

»Ja, ja, så enkelt det ligger till med denna sak eller snarare synes
ligga till.«

»Huru skulle den annars ligga till?«

Adler hade icke satt sig igen, sedan Almy hade kommit in.  Han hade
lutat sig emot väggen.  Med armarne i kors iakttog han Leflor.  Nu tog
han ett steg fram och sade:

»Jag ber, monsieur Wilkins, låt er icke dragas vid näsan af denne man.
Han har något i kikaren emot er.  Hans afsigt är icke god.  Han vill
spela er något bofstreck, tillfoga er något slag.  Han vet någonting
om er och ger er nu giftet droppvis.  Se på hans ondskefulla leende!
Låt honom tala.  Låt honom säga, hvad han vill.  Sedan veta vi det och
skola gifva honom ett lika så kort och bestämdt svar.«

Leflor gaf till ett hånskratt.

»Hvilken skarpsinnig menniska denne tysk är!« sade han.  »Han har
gissat rätt.  Jag har ett streck i beredskap.  Jag skall fatta mig
kort.  Jag vill berätta en historia för er.«

»Spela inga spratt!« sade Wilkins.  »Jag har inte tid att höra på
historier.«

»Min kan och måste I höra, sir.  Jag skall göra er till viljes och
fatta mig mycket kort.  I skall redan vid de första orden märka, att
berättelsen är högst intressant.  Alltså: der voro en gång två bröder,
der egde alldeles lika medel.  De köpte en plantage i kompanjonskap
och betalade hvar och en hälften af priset.  Begge voro mycket
ordentlige män men af olika politiska åsigter.  När inbördeskriget
utbröt i Förenta Staterna, höll den ene med Nordstaterna och den andre
med Sydstaterna.«

Berättaren gjorde en paus och fixerade Wilkins med skarp blick.  Denne
flyttade sig förläget på sin stol.«

»Bröderna grälade visst nog icke om sina politiska tänkesätt, ty de
höllo hjertligt af hvarandra.  Den ene, der höll med Nordstaterna,
vexlade sin andel i reda penningar och understödde dermed
Nordstaternas regering.  Hans pengar tog slut.  När kriget var till
ända, och Nordstaterna hade vunnit, tänkte man alls icke på de offer,
den gode mannen hade gjort.  Han var alltför stolt för att resa
anspråk derpå.  Egentligen var han nu en fattig man.  Han hade måst ge
brodern svart på hvitt derpå, att han hade fått sin förmögenhet
utbetald.  Den senare hade medlidande och sade: `Låt det förlorade
vara borta.  Vi ha nog med pengar.  Jag har en son, du har en dotter.
De två kunna gifta sig med hvarandra, så kommer min hälft, der ju
återstår oss, äfven dig till godo.´ Så sade den gode mannen; sedan ---
dog han.«

Berättaren gjorde ånyo ett uppehåll.  Wilkins hade lagt hufvudet emot
stolens ryggstöd.  Han såg likblek ut.  Nu reste han sig långsamt,
stirrade på Leflor och frågade med skälfvande stämma:

»Monsieur, hur vet I det?«

»Tänkte I kanske, det var en hemlighet?«

»Ingen visste det förutom jag, min bror och hans son.  Ingen af oss
tre har förrådt det.«

»Hm!  Mer om det efteråt!  Tycker ni om berättelsen?«

»Plåga mig icke!  Hvem har berättat er det?«

»Säg mig först, hvarför I är så upphetsad!  Tillstår I kanske, att I
sjelf är den broder, der förslösade sin förmögenhet?«

»Förslösade?  Nej!  Jag har offrat den på fäderneslandets altare.«

»Kalla det, hvad I vill.  Men det var icke blott er andel, I lät
utbetala.  I utstälde ock papper på er broder till ett värde af
tretiotusen dollars, och han inlöste dem.  Är det sant eller ej?«

»Det är sant.  Men menar I måhända, att dessa papper voro
förfalskade?«

»Å nej.  Det gick alltsammans högst ärligt till!«  Och i hånfull
uppriktighet tillfogade han:  »Ärligare än det mig nu är kärt!«

»Då begriper jag emellertid icke, hur I har kommit till kännedom om
allt detta.«

»Mycket enkelt: er brorson har sqvallrat.«

»Det är icke sant!«

»Åhå!  Hvem annars skulle ha sagt det!  Det var en hemlighet; det
är mycket riktigt.  Er bror dog och tog hemligheten med sig på
hinsidan; de döde sqvallra som bekant icke.  I har sjelf aktat er för
att säga någonting.  Hvem återstår då förutom er brorson?«

»Jag kan icke tro det.«

»Var han då införstådd med att verkligen äkta Almy, såsom det var
faderns vilja?«

»Han har aldrig nekat till det.«

»Men riktigt hållit af, nemligen så som man älskar en fästemö, det har
han heller icke, eljest hade han väl underlåtit att spela er detta
spratt.«

»Hvilket spratt?«

»Anar I det icke?«

»Jag har icke den minsta aning om, hvad I kan mena.«

ȁ ve!  Jag har hittills trott, att han hade meddelat er det
brefledes.«

»Intet ord.«

»Då beklagar jag att behöfva öfverraska er så oangenämt.«

Han stälde sig långsamt opp.  Äfven Wilkins reste sig.  Han hade
ingen färg i ansigtet mer.  Han visste, att Leflor ville hämnas på
honom, och han kunde tänka sig, att det, han nu skulle få höra, icke
var något godt, i synnerhet som Leflor sjelf hade betecknat det som
något oangenämt.

»Hvad har I att meddela mig?« frågade han.

»Intet vidare, än att jag är kommen för att föreställa mig för er
såsom den nuvarande ägaren af Wilkinsfield, monsieur och
mademoiselle.«

Han gjorde en djup, hånfull bugning för de begge omnämnde.  Almy
förblef tyst.  Hon endast såg bekymradt på på sin fader.  Ej heller
denne fann några ord.  Han höll ögonen vidöppna och stint riktade på
Leflor.  Hans läppar bäfvade, hans händer skälfde; han ville tala och
kunde det ej.

»Far, min far!  Tag dig samman!« bad dottern, i det hon hastigt trädde
fram och lade armarne om honom.

Äfven Adler kom för att understödja dem.  Leflor mönstrade gruppen och
sade:

»Underbart!  Alldeles liksom på scenen!  En utmärkt tablå!
Utomordentligt rörande!«

Det återgaf plantageegaren hans sjelfbeherskning.  Han sköt Adler och
Almy ifrån sig och sade bedjande:

»Låt mig!  Antingen ha vi förstått fel, eller också föreligger der
något annat misstag, hvilket strax skall uppklaras.«

»Något misstag är icke till städes.  Ett uppklarande skall I förvisso
strax finna,« genmälde Leflor, i det han stack handen i fickan och drog
fram sin plånbok.

»Ja, om detta uppklarande måste jag visst nog bedja!«

»Naturligtvis!  Men jag kan aldrig få för mig att ge er dessa papper i
händerna utan hvar säkerhet derom, att I strax återlemnar mig dem.«

»Jag återlemnar dem, så snart jag har läst dem.«

»Ert hedersord?«

»Ja.  Jag hoppas, I skall åtnöja er dermed!«

»Naturligtvis!  I har ännu aldrig brutit ert ord.  Tag således här
dessa tre anvisningar, hvar och en på tiotusen dollars, utstälda af er
på er bror.«

Wilkins betraktade papperen noga.

»Ja, det är de,« sade han.

»Tag här sedan er egna förklaring och underskrift, att er bror har
utbetalat er andel i plantagen till er och ytterligare tretiotusen
dollars derutöfver, bevitnad af notarie och försedd med sigill.  Är
det riktigt?«

»Ja,« tillstod Wilkins, sedan han undersökt handlingen.

»I medger således, att plantagen nu tillhörde er brorson Arthur
Wilkins«

»Som ärlig man måste jag medge det.«

»Och att I endast har förvaltat den för honom?«

»Ja.«

»Att I är skyldig honom de tretiotusen dollars?  Eller har I
återlemnat honom dem?«

»Nej.«

»Godt!  Är han myndig?«

»Ja, om han ännu lefver.«

»Han har alltså rätt att sälja plantagen till hvem, han vill?«

»Denne rätt har han; men jag är öfvertygad om, att han aldrig skulle
taga detta steg utan att meddela mig det och rådfråga mig.«

»Der misstager I eder.  Det har han gjort.«

»Nej och åter nej och tusen gånger nej!«

»Och jo och åter jo och tusen gånger jo!«

»Hvar skulle han ha gjort det?«

»I Santa Fé.«

»Till hvem?«

»Till en amerikanare vid namn Walker.  Jag har i min tur köpt
plantagen af honom och strax betalat i reda penningar.«

»I har väl aldrig varit i Santa Fé?«

»Han har varit här hos mig.  Här har I köpehandlingen ifrån Santa Fé.
Granska den!  I skall intet oriktigt finna.«

Plantageegaren tog handlingen, granskade hvar rad och hvart ord.
Sedan lät han den falla till bordet, sjönk sjelf ner i fåtöljen och
sade:

»Det är sant, otroligt och likväl sant!  han har sålt farmen med
allt, allt, allt!«

»Är intet misstag möjligt?« frågade Adler.

»Nej.  Köpet är afslutadt inför mayorn.  Denne har noga undersökt
Arthurs rättigheter och förklarat dem för obestridliga.  Lika så
obestridliga äro nu äfven denne Walkers rättigheter.«

»Walker?  A!  Är det kanske den samme Walker, den monsieur Leflor i
går räddade och tog med sig hem?«

»Alldeles densamme,« grinade Leflor.  »När vi hade kommit hem till
mig, köpte jag plantagen af honom.  Han har nyss redan afrest.  I
kunnen deraf se, att han egentligen mycket väl kunde ha låtit sig
blifva sedd här. Det var han, der var egaren.«

»Kan I då bevisa, att I verkligen har köpt plantagen af honom?«

»Till bevis. Här är köpebrefvet!«

Wilkins granskade äfven denna handling.  Det var alldeles regelrätt
affattadt.  Ej ens den knepigast advokat hade kunnat upptäcka det
ringaste fel eller ens den minsta försumlighet deri.

Leflor fick tillbaka aktstycket och frågade:

»Erkänner I det?«

»Denna fråga kan jag naturligtvis icke besvara.«

»Hvad tänker I göra?«

»Det vet jag heller ej.«

»Nå, jag vill medge, att denna angelägenhet icke blott kommer olägligt
för er, utan att den till och med är ett svårt slag för er.  Men I kan
intet göra.  Det aldra bästa är, att I fogar er i det oundvikliga.«

»Jag skall naturligtvis fråga en rättslärd.«

»Godt.  Jag ger er en hel veckas tid.  Har I till dess intet beslut
fattat, så gör jag mina anspråk gällande hos myndigheterna och låter
helt enkelt kasta ut er.«

»Dermed skall I väl ändock blifva tvungen att vänta litet, monsieur.«

»Det få vi se!  Att vilja bestrida mina rättmätiga och väl betalda
anspråk, det vore galenskaper.  Med denna angelägenhet äro vi färdiga.
Plantagen tillhör mig.  Men hur ligger det nu egentligen till med det
der beloppet?«

»Med hvilket belopp?« frågade Wilkins förvånadt.

»Nå, med de tretiotusen dollars?«

»Huru skulle det ligga till med dem?  Dem är jag ju skyldig min
brorson.«

»Icke längre.  Han har sålt skulden.«

»Åhå!  Till vem?«

»Till denne Walker.  Af honom köpte jag i min tur den i går.  Det kan
I ju tänka er, då I ser, att jag har handlingen i min ägo.«

»Bevisa det för mig!«

»Mycket gerna.  Här, läs dessa skrifter en gång.«

Wilkins läste.  När han var färdig, sade han, nästan stönande:

»Det är sant.  Han har sålt denna skuld.«

»Det vill jag ändock icke tro,« sade Adler.  »Stod I då icke på god
fot med honom?«

»Å, alltid, alltid!«

»Lemnade han er i ofred?«

»Nej, alldeles tvärt emot.«

»Då vill jag tro, att han af någon oss obekant anledning har sålt
plantagen.  Detta har inbringat honom en ganska betydande summa.
Skulden hade han då endast kunnat sälja i afsigt att fullständigt och
grundligt ruinera er.  Det gör ingen brorson emot sin farbror.«

»Men det är ju hans handstil här!«

»Vet I det säkert?«

»Liksom vore det min egen.«

»Och likväl tror jag icke derpå!«

Då anmärkte Leflor i skarp ton:

»Om I tror derpå eller ej, det är här alldeles likgiltigt!  I skall i
hvart fall alls icke blifva tillfrågad, och derför kan jag endast råda
er, att hålla ert munläder orörligt!«

Adler svarade deremot i lugn ton:

»I njuter väl af, att kunna uppträda på detta vis här.  I menar er
vara herre till Wilkinsfield, och af denna anledning --- --- ---«

»Och af denna anledning skall I vara den förste, jag drifver åt
helvete,« inföll Leflor.

»Att I har det för afsigt, derom är jag fullständigt öfvertygad; men
lyckas er skall det icke!«

»Åhå!  Menar I, att jag skall förlora, när det kommer till en
process?«

»Om I vinner eller förlorar, det är alldeles likgiltigt i denna
fråga.  Åt helvete jagar I mig i intet fall.  När I skall sätta er fot
här, är jag för länge sedan borta.«

»Det är er lycka, ty jag skulle drifva några goda hundar emellan benen
på er.«

»Gör det i er fantasi, hvilken förvisso tycks ha en mycket
hundaktig karakter; i verkligheten skall I ej lyckas dermed.«

»Skaffa er då snarast bort, ty jag kommer mycket snart.  Äfven om jag
måste processa, så skall jag redan i dag vidtaga mått och steg för att
indrifva mitt tillgodohafvande på tretiotusen dollars.  Der öfver i
ert goda Tyskland må fordringsegaren icke ha någon rätt; men här hos
oss fins lyckligtvis ännu bysättningshäktet.  Det måsten I betänka.
Om master Wilkins icke betalar mig, låter jag inspärra honom.  Och
medans jag gör anspråk på plantagen och han sitter i fängelse, skall
jag insätta en god man och låta bortjaga er!«

»Hm!  Er advokat är en slug karl!«

»Ja.  Er är han i hvart fall vuxen.  Alltså, monsieur Wilkins, kan I
betala?«

»Nej.«

»Då måste I ovilkorligen i finkan!«

»Bara icke så brådt om!« inföll Adler.  »Innan I talar om
bysättningshäkte, måste I tänka derpå, att äfven era anspråk
beträffande de tretiotusen dollars icke äro rättsligt erkända.  Tills
detta har skett, kan I tills vidare sätta er sjelf i den finka, hvarom
I talar.  Om monsieur Wilkins hör på mitt råd, så visar han er nu på
dörren.  Det är i hvart fall det bästa, han kan göra.«

»Menar I det?  Ser man på, så klok och vis I är!  Äfven jag har ett
godt råd till honom, hvilket emellertid är tusen gånger bättre än ert.
Om han är förståndig, så skall han för öfrigt inse, att jag menar
mycket mer väl med honom än I.  Era afsigter känner jag!«

Wilkins hade nästan blifvit bedöfvad af det, han nu hade erfarit.  Der
surrade och burrade i öronen och det flimrade för ögonen.  Han hörde
alldeles precis, hvad som sades; men orden trängde fram till honom
liksom ur fjerran och genom bruset af en bränning.  När han nu hörde
Leflors sista ord, trodde han sig kunna finna räddning.  Derför
frågade han:

»Hvilket råd har I då för mig?«

»Kan I ej tänka er det?«

»Nej.«

»Och det är ändock ganska så enkelt!  Genom att jag ger er detta råd,
bevisar jag för er, att I ingen bättre vän har än mig, och att hvar
annan menniska, der talar annorlunda än jag, endast har sin egen
fördel för ögonen men icke er.  Jag förundrar mig verkligen öfver mig
sjelf.  Jag befinner mig i en så underbar stämning, liksom hade I
gjort mig idel godt i stället för så mycket ondt.  Jag vill också
glömma det, här inträffade i går, och icke mer tänka derpå; men jag
hoppas, att I också skall inse, hur väl jag menar!«

»Säg då, vad I råder mig till.«

»Godt!  Jag är öfvertygad derom, att I skall följa mitt råd.  Der är
ju verkligen icke mer att göra för er.  Om I är förståndig, kan I
rädda plantagen för er.  Sök efter en rik man för miss Almy, en som
har medel att förvärfva plantagen!«

»Skulle I då vara beredd att åter sälja den, i fall den tillerkännes
er?«

»Nej, aldrig i hela lifvet.«

»Nå, då kunde ju inte heller den rikaste svärson förvärfva den.«

»Det är heller inte af nöden.  I måste bara välja en, den
plantagen redan tillhör.«

»A, det är tydligt nog!  I menar er sjelf?«

»Ja.  Det skulle ge hela historien det bästa slutet.  Jag hoppas, I
inser det!«

»Naturligtvis inser jag det.  I kommer och fråntager mig plantagen.
Dertill ger jag er tretiotusen dollars och min dotter!  Hm!«

»I grinar?«

»Icke af glädje!«

»Det medger jag.  Jag har förstånd nog till att inse, hur obehaglig
denna angelägenhet är för er.  Men om I har lika mycket förstånd, så
skall I också erkänna, att mitt råd är det bästa.«

Då reste sig Wilkins ifrån sin stol, vände sig till Adler och frågade:

»Hvad säger I till det?«

»Hvad jag redan har sagt: drif ut den karlen!«

Då trädde Leflor fram, stälde sig midt emot Adler och sade:

»Jag har icke den ringaste lust att förarga mig mer här, än vad som
hittills har skett.  Denne man ger er ett råd, och jag har gifvit er
ett annat.  Hvilketdera skall I följa?«

Wilkins befann sig i största förlägenhet.  Han kände till landet och
dess förhållanden.  Han visste, att han gick en svår tid till mötes.
Allt det kunde han undvika, om han uppfylde Leflors önskan.  Derför
vände han sig till sin dotter:

»Almy, svara du i mitt ställe!  Men gör mig sedan inga förebråelser,
när jag handlar enligt din vilja och det blir annorlunda och värre än
du tänker dig.«

»Skall du inte heller göra mig några?«

»Visst icke!«

»Då vill jag hellre arbeta, så att mina händer blöda, och hellre
hungra, än att jag tillhör en man, der heter Leflor.«

Den omnämnde utstötte ett ljud, der ljöd spetsigt och skarpt likt en
hvissling ur hans mun.  Han hade verkligen trott, att man skulle rätta
sig efter hans råd.  Nu framstötte han:

»Det är ju galenskaper!  Der rusar I ju med öppna ögon i förderfvet!«

»Detta förderf är mig angenämare än I!« svarade den sköna flickan.

Det var honom då ändock alltför mycket.

»A!« väste han. »Om jag vore er far!«

Hon hade dittills hållit sig skenbart likgiltig.  Under hela
olycksbudskapet hade intet skräckens ord undsluppit henne.  Hon var
alldeles för stolt och föraktade Leflor alldeles för mycket, för att
hon skulle låta honom märka, huru djupt rystad hon var af den förlust,
der skulle träffa dem.  Men nu stod hon stolt och med högburet hufvud
inför honom för att säga honom, hvad hon hade att säga.  Hon frågade
strängt:

»Hvad skulle I göra, om I vore min far, monsieur Leflor?«

»Jag skulle befalla er att göra mig till viljes.«

»Och om jag inte lydde?«

»Då skulle jag tvinga er.«

»Hvarmed?«

»Med --- med --- --- med allt, hvarmed man kan tvinga vanartiga barn.«

»Nå, min far är inte så olycklig att ha vanartiga barn.  Skada, att er
egen icke längre lefver.  Han hade kunnat företaga det af er omtalade
experimentet på er.  Mitt sista ord är uttaladt.  Er närvaro har intet
ändamål längre.  I kan gå!«

Hon stod der trots sin ungdom liksom en drottning.  Hennes höjda arm
visade på dörren.  Hennes ögon blixtrade.  Hon var i sin stolthet, i
sin moraliska vrede, i sin qvinliga harm så skön, så hänförande skön,
att Adler ej förmådde vända ögonen ifrån henne.

Men det gick likadant med Leflor.  Han glömde att gå.  Han blef
stående med ögonen riktade mot henne, liksom om han ville uppsluka
henne.

»Nå!« utropade hon.

Han for tillsammans och grep efter sin hatt.

»Alltså verkligen?« frågade han.

»Verkligen!  Intet ögonblick längre, annars kallar jag på
tjenstefolket.«

Redan höjde han foten för att gå.  Men då öfvermannade honom intrycket
af hennes skönhet; han vände sig om och ropade, ej mer sig sjelf
mäktig:

»Ja, jag går, men bara tills vidare; men jag kommer åter för att göra
dig till mitt qvinfolk.   Det skall du bli, du skall!  Det svär jag!
Om än alla englar och alla djeflar vore deremot, så skulle du likväl
tillhöra mig.  Du är min egendom.  Här är tecknet!«

Två snabba steg, han grep henne och slet henne till sig i sina armar.
Han ville kyssa henne.  Hon utstötte ett skrik och böjde hufvudet åt
sidan.  Men i samma ögonblick hade redan Adler fattat honom om nacken,
så att den fräcke nu i sin tur utstötte ett skrik.  Tysken kastade
honom likt en boll emot dörren, så att den for opp och Leflor störtade
ut i hallen.  Innan han kunde resa sig, hade Adler redan åter gripit
honom och slängde honom på nästa dörr, der likaledes for opp.

Naturligtvis flög Leflor nu ut igenom dörren och ut på förstugans
stenplattor.  I den senare stod emellertid den neger, der ännu väntade
på den hvite.  När han nu såg denne i detta tillstånd, for han emot
honom och ropade skrattande:

ȁ Jessus, Jessus!  Hvem kommer der?  Massa Leflor kommer flygande!
Skall flyga vidare!«

Han grep den hvite och lyfte honom ifrån golfvet, skakade honom,
liksom om alla ben i kroppen skulle skramla, och kastade honom sedan
sista stycket ut igenom främre porten.  Detta gick så snabbt som
tanken, så att Adler nu först trädde ut igenom dörren.  Han såg icke
Leflor men den svarte och frågade:

»Hvar är den gynnaren?«

Negern grinade med hela ansigtet, så att hans mun räckte från det ena
örat till det andra, pekade ut på gårdsplanen och svarade:

»Der ligger han, massa!  Skall jag kasta ut honom öfver trädgården
och efteråt kanske till och med opp i molnen?«

»Nej, min bäste!  Han har fått nog.  Låt honom löpa!«

»Han skall fort nog se till att packa sig iväg.«


(slut på fyrationde afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 41


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 040 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).