Han höll in, satt av och ställde sig bakom sina bägge hästar. Sedan lade han an med sin bössa och väntade på, att dessa indsmen skulle komma närmare. Han skulle bakifrån sina hästar kunna ge dem en kula utan att själv bli träffad av dem. Naturligtvis hade skogvaktaren följt hans exempel och höll, stående bakom sin häst, sitt vapen skjutklart. Indianerna tycktes inte vara rädda. De kom ända fram på mycket nära håll och tvärstannade sina hästar på knappt tjugo stegs avstånd ifrån de vita.
free web hosting | website hosting | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (041) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden41.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 41

Adler stälde sig i porten, aflossade för att förebygga alla
eventualiteter samtliga skott i revolveren, kastade den efter sin
egare, befalde den svarte att icke släppa in denne igen och återvände
sedan till fader och dotter.

Leflor hade icke tagit skada; men det var honom, liksom sutte han
inuti en puka, hvaruppå tusen musikanter trummade omkring.  Han sade
intet ord, ryckte ifrån marken opp sig och sin revolver, riktade
hotande den senare bakåt och linkade derifrån.  Man kunde naturligtvis
förutse, att han skulle uppbåda allt för att hämnas på det aldra mest
påfallande vis.

------------------------------------------------------------------------

Ungefär fyra år --- eller också väl något mer --- efter de nyss
skildrade tilldragelserna red en skenbart ensam man långsamt fram åt
en liten bäcks vatten, hvilken kom ifrån en aflägsen höjd.  Denna höjd
syntes vara ryttarens mål.

Han var icke längre någon ung man.  Han hade i hvart fall redan
tillryggalagt de femtio.  Hans ansigte var väderbrynt, men ögonen
blickade klart och ungdomligt i fjerran.

Det var emellertid icke blott i fjerran, de blickade.  De sökte äfven
genomtränga buskarne till höger och venster.  Emellanåt höll han
hufvudet hälladt åt sidan för att lyssna efter något buller.  I sådana
ögonblick höll han geväret skjutklart i näfven.

Så red han långsamt vidare.  Hans magre häst var i högsta grad
utmattad, och äfven han sjelf syntes vara uttröttad.  Han kom som bäst
förbi ett litet busksnår.  Det förekom honom, som hade han midt i
detsamma hört ett svagt prasslande.  Han höll in sin häst och lyssnade
--- förgäfves.  Således red han vidare men ryckte förskräckt till, ty:

»Puff, paff!« hade der låtit ur busken men icke ur något gevär utan ur
en mensklig mun.

Liksom ryttaren var också hästen förskräckt.  Han höll ånyo in den och
frågade:

»Hvem der?«

»Jag!« svarade det.

»Hvem är du?«

»Det, du är.«

»Nå, hvad då?«

»En åsna, ett dumhufvud, ett nöt!«

»Sapperment! Visa dig då!«

»Strax, guffar!«

Nu rörde sig buskarne, och talaren kom ut.  Vid anblicken stegrade sig
ryttarens häst i höjden, så att han hade möda att tygla djuret.
Anblicken af denne man var emellertid också något att blifva
förskräckt af.  Hans lilla, utomordentligt tjocka figur var helt och
hållet klädd i en drägt af björnskinn med den ludna sidan utåt; men
den hade förlorat så många hår, att mannen mer liknade ett flådt odjur
än ett menskligt väsen.  Likadan såg hans pelsmössa ut.  Hans ansigte
var dock friskt, och hans små ögon blickade helt muntert in i
ryttarens i hög grad förvånade ansigte.

»Good day!« helsade den tjocke grinande.

»Good day!« svarade den andre.

»Nå, är I färdig?«

»Hvarmed?«

»Med er förundran.  I spärrar ju opp näbbet så, som om I ville sluka
mig med hull och hår liksom storken slukar grodan!«

»Tack så mycket!  Ert hull och era hår se icke så aptitliga ut, så att
jag skulle vilja sluka er.  Men huru kommer det sig, att I kallade er
sjelf för åsna?«

»Icke mig sjelf ensam utan er ock.«

»Godt!  Men hvarför?«

»Emedan vi begge drifva omkring här i Vestern och skulle ändå kunna ha
det bättre.«

»Möjligtvis I, men icke jag.«

»Så, så!  Hm, hm!« Han mönstrade ryttaren med skarpa blickar, skakade
på hufvudet och frågade:

»Hvar har I då er vagn?«

Den andre gjorde en rörelse, liksom blefve han förskräckt, betraktade
nu å sin sida den tjocke med en blick, hvarutinnan den tydligaste
misstro uttalades, och frågade:

»Hur kommer I på den tanken att fråga mig efter en vagn?«

»Emedan I har en.«

»Åhå!«

»Skrik Åhå så mycket I vill!  I rider er vagn i förväg för att söka
efter vägen och skjuta er en stek.«

»Fördömt!  Har I talat med bofvarne?«

»Nej.«

»Nej?  I svarar så bestämdt.  I vet således, hvem jag menar?«

»Nej.«

»Åhå!«

»Än en gång Åhå?  Vänj er af med det!«

»Dumheter!  Svara mig ordentligt, annars skall jag öppna munnen på
er.«

»Månne så stort som ert gap, när I fick syn på mig?  Försök en gång.«

»Hvarför icke?  Här är min tandknäckare!«

Han pekade på sin bössa.

Den tjocke visade sitt gevär.  Ryttaren såg det, skrattade föraktfullt
och menade:

»En skön Greta!  Hvad är det för en påk, hvad?«

»Greta?  Det måste vara någon förvexling, denna klubba heter icke
Greta utan Augusta.«

»Hör på, min gode man: tro icke, att jag skojar med er.  I förefaller
mig misstänkt.  I frågade mig efter min vagn, och det lyser mig i
ögonen.  I förnekar att ha sett bofvarne, och jag kräfver ett
uppriktigt svar!«

»Och om jag nu inte ger er det?«

»Så skall jag tvinga er.  I får icke tro, att en vestman frågar bara
för skojs skull.«

Den tjocke betraktade den andre ånyo, skrattade muntert till och sade:

»I en vestman?  Pshaw!  Det skall I icke inbilla mig!  Vet I, hvad I i
detta ögonblick förekommer mig vara?«

»Nå, hvad då?«

»En hedervärd, tysk skogvaktare, der har ertappat en brännetjuf och nu
lexar opp denne efter pligt och samvete.«

»Fördömdt!  Edra ögon äro icke så illa.  Men hvad vet I om Tyskland!«

»Nog mer än I.  Eller skulle I --- ---?  Hm, er engelska smakar af
träaska.  Det vore sannerligen möjligt, att I der öfver i Bismarcks
fädernesland har sönderbitit er förste napp.«

»Det har jag också.«

»Hvad!  Då är I en tysk?«

»Yes!«

»Håll näbbet!  Om en tysk vill tala tyska, så skriker han icke Yes
eller Oui!  Äfven jag är hitkommen deröfverifrån.  Vi äro således
landsmän.  Här är min tass!  Välkommen!«

Ryttaren slog icke strax i den framräckta handen.  Han mönstrade den
lille än en gång med misstro och svarade:

»Så fort går det inte.  Först måste jag vara viss om, att ni verkligen
ingenting vet om bofvarne.«

»Om hvilka bofvar?«

»Dem, der ha bestulit mig.«

»Donnerwetter!  Jag har lärt känna bofvar nog; men jag låter mig
oppäta, om jag kan säga, hvilka af dem alla, der ha snattat af er.
När hände det då?«

»För fyra dagar sedan.«

»Och hvar?«

»Der bak, hvarifrån jag kommer.«

Dervid pekade han bakåt.

»Sapperment!  Om ni svarar så klokt, så behöfver jag ju alls icke
fråga till att börja med.  Naturligtvis måste ni ha blifvit bestulen
der bak, hvarifrån ni kommer, och icke der framme, hvaråt ni synes
vilja komma hän.  Jag menar platsen.«

»Det var i en trakt, der helt bestod utaf klippblock, slät som en
bordsskifva.«

»Hm!  En sådan trakt känner jag till; men den ligger icke fyra utan
endast en dagsresa härifrån.«

»Då är det den.  Vi ha måst resa långsamt.  Vi äro fyra personer.«

»Det är intet skäl att rida långsamt.«

»Rida?  Ja, om man bara det kunde.  Men vi fyra ha endast en häst,
nemligen denne.«

»Verdammt!  Då går der visst nog blott ett hästben på var person, och
då går det långsamt.  Och under dessa omständigheter kallar ni er
sjelf så frankt och frimodigt för vestman?«

»Är jag månne icke det?«

»Jag håller er icke för en sådan.«

»Mycket uppriktigt!  Men en man är jag likväl!  Icke?«

»Ja, visst nog!  För en mullvad håller jag er naturligvis icke.«

»Och i Vestern befinna vi oss.  Följaktligen är jag en vestman.«

»Om ni följer denna logik, så är ni förvisso en.  Men der sitter ni på
hästen och är trött.  Sitt af och unna djuret någon hvila och ett par
gröna strå.  Två landsmän, der träffas i Klippiga bergen, kunna väl
ändå snacka i en fjerdedels timme.«

»Det skulle jag väl vilja, men --- --- ---!«

»Men hvad?«

»Jag vet icke, om jag kan lita på er.«

»Donnerwetter!  Har jag då en sådan galgfågelsfysionomi?«

»Inte det, men jag har blifvit försigtig.«

»Ingen menniska har något derimot.  Försigtig måste hvar och en vara
här.  Det skall ni också vara utan att jag tar illa opp.  Sätt er här,
så sätter jag mig midt emot på sex stegs afstånd.  Ni tar ert gevär
skjutklart i näfven, och om jag gör det aldra minsta, der föranleder
er att hålla mig för en dålig karl, så skjuter ni helt enkelt ner
mig.«

»Nå, det skall jag väl icke behöfva!«

»Det tror inte jag iheller.«

»Vi äro ju landsmän; men de der karlarne, jag menar, voro yankees.«

»Hm!  Här får man inte lita på någon landsman.  Kom ihåg det.  Men
kanske har ni hört mitt namn någon gång.  Man kallar mig här i Vestern
för Tjocke-Sam.«

»Tjocke-Sam!  Sapperment!  Ja, om er har jag hört!  Ja, det stämmer,
ni är instoppad i en björnfäll.«

»Nå då så!  Litar ni på mig nu?«

»Ja, af allt mitt hjerta.  Att jag finner en sådan djerf jägare och
skogsluffare, det kan bli min räddning.  Jag befinner mig nemligen i
knipa med mitt sällskap.«

»Godt!  Jag har aldrig öfvergifvit en hjelpbehöfvande.  Kan jag vara
er till nytta, så är jag det hjertans gerna.  Ni kan förlita er på
mig.  Sitt alltså af i Guds namn!«

»Men då förspiller jag min tid!«

»Har ni så brådt om, eller behöfver ni så snabb räddning?«

»Icke det.  Men jag har för afsigt att jaga, och om jag ingenting
skjuter, så ha mitt folk i afton intet att äta.«

»Om det bara gäller det, så skall ni icke bekymra er.  Jag har nog att
äta för oss och för ett flertal personer.«

»Godt då!  Huru skola icke de andre glädja sig öfver, att jag har
funnit er!«

Han satt af hästen, lät den beta och satte sig vid sidan om Sam i
gräset.  Denne frågade utan omsvep:

»Hvilka äro då de tre andra personer, der befinna sig hos er?«

»Min fru, min son och min svägerska.«

»Sapperment!  Två qvinfolk med!«

»Ja.«

»Men huru kommer det sig, att de ha kommit till Vestern?«

»Jag skall vara uppriktig och säga er allt.  Ni tog mig för
skogvaktare, och det är jag verkligen --- ---«

»Å, alltså ändå det!  Ja, Tjocke-Sam är inte dum.«

»Jag tjenstgjorde deröfver i trakten af Zeulenroda och --- ---«

»Himmelelement!  Är det sant?«

»Ja.  Hvarför blir ni så förskräckt?«

»Förskräckt?  Ingalunda!«

»Jag trodde det, eftersom ni ropade så högt.«

»Hm, ja, jag ryter ibland litet så der till tidsfördrif.  Fortsätt
ni!«

»Det gods, hvarest jag tjenstgjorde, tillhörde slägten Adlerhorst.
Der föll öfver dem en ännu icke uppklarad olycka, och godset kom på
främmade händer.  Der uppstod motsättningar till den nye herrn.  Jag
hade rätt och häfdade min rätt.  I vreden glömde han sig och grep
efter piskan, nemligen ridpiskan.  Då kom mitt blod i svallning; jag
försvarade mig och slog ner honom.  Naturligtvis vardt jag afsatt.
Vid den stora konkurrensen och med det dåliga betyg, jag erhöll, ville
det icke lyckas mig att snart få en ny tjenst.  Jag väntade, jag rände
omkring och jag ansträngde mig; jag beklagade mig hos myndigheterna
--- förgäfves. Då rann gallan öfver för mig.  Min son hade länge velat
resa till Amerika.  Jag fattade ett hastigt beslut.  Vi packade, och
de oönskade begåfvo sig åstad.«

»Men inte direkt till fjerran Vestern?«

»Jo.«

»Det var djerft.«

»Nu inser jag det.  Men jag hade tänkt mig alltsammans mycket lättare.
Vi skulle tvärs igenom landet till Kalifornien.  Vi köpte oss vagn,
hästar och dragoxar.  Vi lastade på, hvad vi hade, och kommo till
Santa Fé.  Der träffade vi på ett sällskap, hvilket också skulle till
Kalifornien.  Vi anslöto oss till dem.  Der valdes en anförare.  Der
var en särskild, militärisk ordning, ty vi skulle komma igenom
Indianterritoriet.  Inom fyra dagar nådde vi den klippiga trakt,
hvarom jag förut talade.  Det visade sig der, att jag hade tappat en
hel packe täcken ifrån vagnen.  Jag red naturligtvis tillbaka och fann
dem också efter flere timmar; men det hade under tiden blifvit qväll.
När jag återkom till lägerplatsen, var karavanen icke längre der; men
min fru, sonen och svägerskan lågo bundna och med förbundna ögon på
marken.  Sedan jag hade befriat dem ifrån snörena och banden,
berättade de för mig, att man kort efter det, att jag hade aflägsnat
mig, hade öfverfallit och bundit dem.  Strax derpå hade karavanen åter
brutit opp.  Min vagn hade de naturligtvis tagit med.«

»Hur gammal är då er son?«

»Tjugufyra.«

»Fy fan!  Försvarade han sig inte då?«

»Det hade han icke haft någon tid till.  De sleto omkull honom
plötsligt och bakifrån.«

»Naturligtvis är ni efter de der spetsbofvarne?«

»Ja.  Men jag har icke sett dem.«

»Hm!  Ni måste ju ha funnit deras spår!«

»På den steniga marken?«

Då skrattade Sam till och sade:

»Det var mig en skogsman och jägare!  Ja, om ett ekorrspår inte är
stort som en elefants fotaftryck och ett vagnsspår icke så bredt och
djupt som Elbe, så hittar man ingen mus!  Har ni då tänkt efter,
hvaråt desse skurkar kan ha kört med er vagn?«

»Åt Kalifornien, väl?«

»Eller också icke!«

»De sade ju, att de skulle dit!«

»Pshaw!  Man kan ha inbillat er allt möjligt.  Jag tänker mig, att man
ifrån början har varit besluten att råna er.  Då har man naturligtvis
icke sagt sanningen.  Och när de bakefter öfverföllo de era och körde
bort, då slogo de in på en helt annan väg.  Ni ha emellertid fortsatt
att springa och rida dit näsan pekar.  Ha ni förlorat allt?«

»Allt förutom det, vi bära på kroppen.«

»Å ve!  Således äfven pengarne?«

»Dem också!  De befunno sig i vagnen, bevakade af de två qvinnorna.«

»Huru mycket?«

»Vi vexlade dem i New-York.  Jag erhöll femtonhundra dollars, men min
svägerska åttatusen.«

»Sapperment!«

»Ja, hon är välbestäld eller snarare var, Gud förbarme sig.«

»Jag hoppas mycket på, att hon åter skall bli det.«

»Hur så?«

»Nå, naturligtvis taga vi ifrån bofvarne pengarne igen!«

»Å, jag ber!  Ni säger det, liksom vore det sjelfklart!«

»Det är också fallet.«

»Som om det vore så helt och hållet lätt!«

»Lätt eller svårt, gjordt blir det.«

»Herregud, om vi kunde få dem igen!  Men vi veta ju alldeles icke,
hvar tjufvarne ha blifvit af!«

»Det skola vi få reda på.  Vi rida tillbaka till det ställe, hvarest
gerningen föröfvades.  Der skall jag finna spåret, det vi helt enkelt
följa.«

»Spåret?  Efter fyra dagar?« frågade skogvaktaren helt förvånadt.

»Hvarför icke?«

»Emedan det är omöjligt.«

»Dumheter och åter dumheter!  Om der funnes gräsmark, då hade det
nertryckta gräset för länge sedan rätat opp sig igen, och der vore
intet att se.  Då det emellertid handlar om stenmark, så kunna vi
förvänta oss att finna spåren.  En tung oxkärra lemnar synliga spår
efter sig till och med i det hårdaste berg.  Sedan fyra dagar har der
hvarken varit betydande vind eller regn.  Man kan förvänta sig, att vi
icke skola tillryggalägga vägsträckan förgäfves.«

»Hm!  Äfven om vi jaga i fatt dem, så får jag intet igen!«

»Hvarför icke?«

»Emedan de i hvart fall icke lemna något ifrån sig.«

»Vi tvinga dem!«

»Vi två?«

»Ni oskyldiga, nyfödda lindebarn, ni!  Huru många vagnar äro der då?«

»Tre med min.«

»Och huru många man?«

»Tolf.«

»Och då menar ni, att vi måste frukta dem?  Detta usla dussin tar jag
på mig ensam.  Jag skjuter dem en efter en väck ifrån vagnarne, så att
der puffar om det!  Sådana skurkar förtjena intet annat.  Men går det
utan blodsutgjutelse, så är det desto bättre.  Huru lyder då
egentligen ert dyra, högt ärade namn, landsman?«

»Jag heter Rothe.«

Dervid kastade han, emedan Sam hade talat om blodsutgjutelse, en
bekymrad blick på dennes bössa.  Sam såg det, öfverlemnade honom
geväret och frågade:

»Ni förstår er ju på vapen?«

»Inte detta slags, ehuru jag annars är en god skytt, liksom min son.
Skjuter ni verkligen med detta gevär?«

»Hvarmed skulle jag annars skjuta?  Månne med näsan?  Då skulle jag
behöfva en mycket kraftig snufva, ty med en vanlig katarr nyser man
icke i hjel någon buffel eller björn.«

»Det skulle jag inte vilja pröfva.  Denne tingest vore mig alltför
farlig!  Och Augusta heter den?«

»Ja, Augusta, gärna för mig också Gustel.«

»Besynnerligt namn på en bössa!  Det är min svägerskas förnamn.«

»Då kommer jag att tänka på, att hon måste ha ett namn till.  Ni heter
alltså Rothe.  Hvad heter er svägerska?  Jag måste ju kunna nämna
henne vid namn, när jag talar med henne.«

»Också Rothe.  Hon var hustru till min aflidne broder och kommer ifrån
Ruppertsgrün.«

»Rupp --- rupp --- rupp --- --- --- rururupppp!«

Han fick ej fram ordet.  Han hade störtat opp och stirrade på
skogvaktaren, liksom såge han framför sig ett spöke.

»Hvarför blir ni så förskräckt?«

»För --- --- skräckt --- --- ?  Jag blir inte förskräckt.«

»Jaså!  Ni sade redan förut, att ni emellanåt gerna skriker.  En
besynnerlig egenhet!  Har ni kanske någon gång blifvit riktigt stort
och starkt skrämd?«

»Nej.«

»Det tänkte jag!  Sådant folk behålla vanligen en rest för hela
lifvet.  Endera stamma de, eller också rycka de helt oväntadt till af
förskräckelse.  Jag tänkte, ert skrikande hade en liknande bakgrund.«

»Nej, alldeles icke.«

»Är ni nervös?«

»Kommer icke på fråga!  En savannlöpare nervös!  Det är precis det
samma, som om jag skulle fråga er, huruvida en krokodilmormor kunde
lägga hönsägg.«

»Då kan jag inte förklara mig er vana.«

»Det behöfs inte heller.  Alltså är er svägerska från Ruppertsgrün?
Och hennes man var er bror?  Hvad voro då hennes föräldrar?«

»De hade landtbruk.  Augusta är egentligen skuld dertill, att jag så
raskt gick med på att utvandra till Amerika.«

»Hur så då?«

»Nå, hon har en särskild förkärlek för Amerika.«

»Det var ju besynnerligt.  Hvad angår då henne detta Amerika?«

»Ja, menniskan är ett egendomligt väsen.  Augusta har nemligen sin
förste kärlek i Amerika; det har hon icke kunnat glömma.«

»Sapperment!  En förste kärlek, alltså en fästeman?«

»Ja.  Min bror var nemligen en egendomlig, halsstarrig karl.  Hon
lefde inte riktigt godt med honom, och då kom hon att tänka på sin
förste älskare igen.  Det var en knappmakare ifrån ---«

»Kna --- kna --- --- knapp --- napp --- --- ---!«

Sam hade åter störtat opp.  Den andre såg bestört på honom och sade:

»Åter ett anfall!  Å ve!  Om der nu hade varit indianer i närheten!
De skulle höra oss.  Det skulle bli en skön historia.  Ni skriker ju
som jättedamens inkastare på en marknad!«

»Sapp --- sapp --- sapperment!  Knappmakare!«

»Förundrar det eder?«

»Ja, mycket!«

»Menar ni kanske, att en knappmakare icke kan ha någon fästemö?«

»Å, å, hva --- hva --- hvarför inte det!  Jag har till och med en gång
hört, att knappmakarne skulle vara riktigt dugtiga och stiliga
karlar.«

»Möjligt!  Åtminstone den, det här är fråga om, må ha varit en bra
karl.  En smula dum, såsom jag förmodar --- --- ---«

»Dum?« föll Sam in.  »Djefvulen tage er!«

»Hvarför just mig?«

»Emedan --- --- nå, det var inte så allvarligt menadt.«

»Godt.  Han hette Samuel Barth och var ifrån Herlasgrün i --- --- ---«

»Her --- herrr --- --- --- herrrrrr --- la las --- ---!« utropade Sam
återigen högt.

»Nu igen!« menade skogvaktaren.  »Hör ni, er vana är en farlig en.
Den uppträder alltför ofta.  Om någon fiende är i närheten, får man
ändå inte ryta så!«

»Ack!  Der är ingen här nu.«

»Men om här nu vore någon!«

»Då skulle jag icke ryta.«

»Kanske ändock!«

»Nej, då skulle vi inte tala om någon knappmakare, eller Gustel, eller
Herlasgrün eller Ruppertsgrün.«

»Detta namn bringar er alltså ur fattningen?«

»Ja.«

»Hvarför?«

»Emedan jag också är tysk.  När jag hör namnet på en tysk ort, så går
det mig till själen och jag skriker af hänryckning.«

»Då skall jag, för att ni skall vara tyst, uttala idel främmade ord,
såsom --- ---«

»Håll!  Jag vill inte höra några nu.  Er svägerska är således enka?«

»Ja.  Hon var gift i endast tre år, barnlös; sedan dog min bror.  Hon
har inte gift om sig men grämt sig mycket öfver, att hon dref
knappmakaren öfver till Amerika.«

»Det goda gamla qvinfolket!«

»Ja, ett godt sinnelag har hon.  Men nu är hon fattig som en kyrkråtta
och dertill i ett främmadt land.  Det är illa, mycket illa!«

»Skadar ej; skadar ej!  Hon skall återfå sina penningar och än mer
dertill.«

»Tror ni alltså verkligen, att vi skola återfå dem?«

»Nu först tror jag riktigt på det, då hon är ifrån Ruppertsgrün.  För
denna ort har jag stort förtroende.«

»Hvarför?«

»Emedan --- emedan --- emedan --- --- nå, just derför, att Ruppert är
grön!  Vi ha ingen tid till sådana långa diskussioner.  Vi skola bryta
opp.  Äro de era långt efter er?«

»Nej.  De följa i mitt spår.  Jag skulle tro, att vi skola möta dem om
en timme, i fall vi vända om.«

»Så länge?«

»Ja, eftersom ni måste gå till fots.«

»Jag?  Hm!  Se nu här!«

Han stack tvenne fingrar i munnen och utstötte en gäll hvissling.  Ett
gnäggande svarade, och strax kommo två på indianskt vis sadlade hästar
fram.

»Sapperment!« menade skogvaktaren.  »Ni har hästar, och rent af två!«

»Ja, min käre.  Dessa djur ha den finaste indianska dressyr.  De ha
legat stilla der bak busken och blott inväntat min hvissling.«

»Men hvartill behöfver ni två?«

»Det skall jag säga er.  Der äro två sätt att jaga i Vestern --- till
fots och till häst.  Det förra gör man i urskogen och det senare
utanför densamma.  Jag har smugit mig igenom skogarne ihop med två
kamrater ifrån Nordstaterna och skall i denna trakt, vid denna bäck,
träffa dem igen efter det, att vi skildes åt för några månader sedan.
Härifrån tänka vi oss ut på öppna prärien.  Dertill äro hästar
nödvändiga --- och förvisso goda sådana.  Derför har jag deraf
medbragt tvenne, i fall det för någon af kamraterna icke skulle lyckas
att få någon.  Så är det.  Låt oss nu sitta opp.  Det blir snart
afton.  Vi måste skynda oss.«

De två så sällsamt sammanträffade männen sutto opp och redo i samma
riktning tillbaka, hvarur skogvaktaren Rothe hade kommit.  På vägen
menade denne:

»Jag var först misstrogen emot er, emedan ni visste, att jag hade haft
en vagn.  Jag har ännu inte alls frågat er, hur ni så noga kunde veta
det.«

»Om ni hade varit länge på prärien, så skulle ni inte ha frågat.  Här
i bältet har ni pisksnärtar hängande.  Dem behöfver man endast, när
man kör.  Och den, der kör, han har en vagn!  Icke?«

»Så, således är det alltså.«

»Ja, således och icke annorledes.  Alldeles lika lätt hoppas jag också
afslöja de tjufvar, der ha bestulit er.  Låt oss nu inte snacka utan
rida fort.«

De redo österut; de hade den nedgående solen bakom sig och den vida,
med enstaka buskholmar beströdda savannen framför sig.  Sam var
försjunken i djupa tankar.  Han skulle finna den första och enda
kärleken i lifvet här på prärien!  Hvilken tillfällighet!  Å nej,
snarare ett under rentaf!

Han tänkte icke på de år, der voro förgångna, och icke på den
förändring, de hade medbragt.  Den gamla, djupt i hjertat slumrande
kärleken hade vaknat i hela sin tidigare styrka och kraft.  Hur skulle
Gustel se ut?  Snygg och prydlig som tidigare?  Skulle hon igenkänna
sin Samuel?  Svårligen!  Han hade blifvit så rund och tjock, dertill
färgad af solen och garfvad af väder och vind.  Han hade med afsigt
intet förrådt för skogvaktaren.  Han ville först pröfva, se och höra,
innan han gaf sig till känna.  Hon befann sig i nöd och fara.  Han
fick hjertklappning vid tanken, att han vore kallad att blifva hennes
räddare!  Men --- dum skulle han ha varit!  Hade hon sjelf sagt detta,
eller var det blott skogvaktaren, der hade förmodat det?  Det var
emellertid alldeles riktigt, att den tidigare knappmakaren icke kunde
mäta sig med den nuvarande savannlöparen.  Ja, enhvar säger sig, när
han tänker tillbaka på sin ungdom, att mycket och möjligtvis allt
skulle hafva kunnat göras annorlunda.  Sam finge således icke vara
vred på någon.

Så red han tigande vidare med skogvaktaren till höger och packhästen
till venster.  Han trodde sig icke hafva anledning till någon
utomordentlig försigtighet, då der för närvarande icke hade visat sig
några indianer inom en ej särdeles ringa omkrets.

Derför utstötte han ett ljudligt utrop af öfverraskning, när han
plötsligt af en händelse, då han kastade en blick åt venster, fick se
tvenne ryttare, utaf hvilka han och skogvaktaren redan hade blifvit
sedda, ty de hade satt sina hästar i galopp och kommo i snörrät
riktning sprängande fram emot de tvenne.

»Donnerwetter!« sade han. »Det blir en kär historia.  Tag blott i Guds
namn icke er bössa ifrån axelen!«

»Hvarför icke?  Jag tror, det är indianer, och då måste man ju vara
beredd på försvar.«

»Ja, indianer är det, och förvisso ser det ut att vara fiendtlige
comancher.«

»Å ve!  Och så säger ni, att jag skall lemna mitt gevär i fred?«

»Ja, visst.  Ser ni örnfjädrarna på deras hufvuden?  Det är
höfdingatecknet.  Det är höfdingar; och der de äro, der befinna sig
vanligen ett antal krigare i närheten.  Höfdingar rida icke omkring så
ensamma på prärien, och då de äro två tillsammans, låter det sig
förmoda, att det handlar om en vigtig angelägenhet och att ett större
antal indsmen befinner sig här i närheten.«

»Men ser ni, att de der karlarne gripa efter sina gevär!  Det blir
farligt!«

»Å nej.  Det är liksom bara en vana, de ha.  Än så länge behöfva vi
åtminstone icke vara rädda.  Men af försigtighet skola vi sitta af.
Gör alldeles det samma, som jag gör!«

Han höll in, satt af och stälde sig bak om sina begge hästar.  Sedan
lade han an med sin bössa och väntade på, att desse indsmen skulle
komma närmare.  Han skulle bakifrån sina hästar kunna gifva dem en
kula utan att sjelf blifva träffad af dem.  Naturligtvis hade
skogvaktaren följt hans exempel och höll, stående bak sin häst, sitt
vapen skjutklart.

Indianerna föreföllo icke vara rädda.  De kommo ända fram på mycket
nära håll och tvärstannade sina hästar på knapt tjugu stegs afstånd
ifrån de hvite.

»Halt, icke vidare!« hade Sam ropat, »annars skjuta vi!«

De röde rådgjorde lågmäldt med hvarandra; derpå gapskrattade de,
hvilket eljest icke hör till sedvanan för deras allvarliga ras; och
sedan svarade en af dem på den blandning af indianska, engelska och
spanska, hvilken deromkring talades emellan indianerna och
kaukasierna:

»Fruktar månne blekansigtet oss?«

»Kommer aldrig på fråga!«

»Hvarför gömmen I eder?«

»Derför, att vi finna för godt att göra det.«

»Kommen fram, så att vi kunna tala med eder.«

»Det kunna vi också.  Hvarifrån kommen I?«

»Derifrån.«

Han pekade dervid bakåt.

»Det hade jag icke vetat, om du icke hade sagt mig det.  jag trodde, I
haden fallit rätt ner ifrån himmelen.  Men hvarhän skolen I?«

»Deråt.«

Han pekade framåt.

»Riden då vidare!«

»Det skola vi göra, när vi ha talat med er.«

»Dertill ha vi icke tid.«

»Sedan när hafva blekansigtena blifvit så ohöfliga?  De hafva dock
alltid mycket gerna talat med den röde mannen!«

»När de ha tid, ja.«

»Tid hafva de alltid.  De tala med den röde mannen för att bedraga
honom och dertill hafva de städse tid.  Kommen fram; vi vilja hålla
ett rådslag.«

»Jag vet icke, hvad vi skola rådgöra med er om.  Hvem ären I?«

»Det skola vi säga dig.«

»Å, I förtigen era namn, det anbefaller jag er icke.  Vi skola alltså
åter sitta opp och rida vidare.«

»Om I gören det, så skola vi följa edert spår.«

»Det gör man endast i fiendtlig afsigt.«

»Vi göra det och känna vår afsigt.«

»Då skall jag säga eder, att vi skola låta eder smaka våra kulor, om I
besvären oss mer, än vi kunna tåla.«

»Prärien tillhör alla menniskor.  Enhvar kan rida, hvarhän han vill.«

»Hvad talar ni egentligen med dem?  Jag förstår icke denna
språkblandning.«

Sam förklarade det för honom, och sedan menade skogvaktaren:

»Det låter visst nog fiendtligt.  Hvad skola vi göra?«

»Hm!  Jag är inte riktigt klar öfver det sjelf.  Jag vet ej, hvad jag
skall tänka om dem.  Comancher äro de icke, såsom jag nu ser.«

»Hvad annars?«

»Inte Pawnees iheller.  Siouxer lika litet, ty de komma numera icke så
långt söderut.  De ha målat ansigtena, men visst nog icke med de
krigsfärger, hvaruppå man kan igenkänna stammen.«

»Låt de gynnarne stanna och så rida vi vidare!«

»Då komma de efter oss.  Hvar savanninnevånare följer det spår, han
finner. Desse gynnare kunna icke veta, om vi icke tillhöra en stor
trupp.  För att erfara detta, skola de alltså följa efter.«

»Å ve!  Då stöta de på min familj!«

»Naturligtvis!  Och då vet man ej, hvad som sker.«

»Då bli vi hellre här!«

»Äfven jag håller detta för det bästa.  Låt oss alltså se, hvad de
vilja oss!  Jag vet verkligen icke, hvad saken gäller.  De ha förutom
sina ridhästar ytterligare tvenne ledige sadlade hästar.  Sådana för
annars ingen höfding med sig.  Hm!«

Han steg långsamt fram bakifrån sina hästar och skred fram emot
indianerna med geväret i anläggning.  De hade suttit af och kommo dem,
då Rothe hade följt Sams exempel, till mötes --- också de med sina
gevär skjutklara i näfvarne.  Fem steg ifrån hvarandra blefvo
partierna stående.

»Ären I komne för att röka fredspipan med oss?« frågade Sam.

»Kanske röka vi den med dig,« svarade den, der redan förut hade talat.
»Vill du sätta dig hos oss?«

»Ja.«

Nu satte de fyra sig ner.  Två och två midt emot hvarandra, med
gevären lagda tvärs öfver knäna.  De betraktade hvarandra pröfvande.

De två höfdingarne voro af lika gestalt, långa och magerlagda, med
seniga lemmar.  Helt klädda i buffelhud hade de bundit opp sitt hår
till en tofs, hvari höfdingafjädern var fästad.  Deras egentliga drag
kunde man ej urskilja, då ansigtsmålningen var mycket tjockt
påstruken.

»Alltså, hvad viljen I?« frågade Sam.  »Hvarför uppehållen I vår
ridt?«

»Vi vilja veta edra namn.«

»I hafven ännu icke sagt oss era egna.«

»Vi äro höfdingar.  En höfding säger sitt namn först då, när de andre
hafva svarat.«

»Också vi äro höfdingar,« menade Sam.

»Det säger du; men vi tro det icke.«

»Hållen I mig för en lögnare?«

»Ja.«

»Donnerwetter!  Jag säger sanningen!«

»Bevisa det.  Vi kunna bevisa, att vi äro höfdingar, ty vi hafva
fjädrarna, anförarnes tecken.  Men hvad hafven I?«

»Menen I kanske, att en hvit också skulle sätta på sig fjädrar?«

»Nej; men blekansigtena hafva ock sina särskilda tecken, dem de bära
på bröstet eller på axlarne och hvaraf man märker, hvem som är
höfding.«

»Nå, nu skall jag också sätta på mig epåletter!« skrattade Sam emot
skogvaktaren.  Sedan lade han till, vänd emot de röde:

»Dessa tecken bära vi blott i krig.  Men nu ha vi vanliga kläder.  För
öfrigt är jag icke soldat utan jägare.  Jag har icke till yrke att
föra krig emot indsmen.  Jag älskar dem och är deras vän.«

»Du kallar dig vår vän och vill likväl icke säga oss ditt namn!«

»Nå, om I så nödvändigt viljen veta det, så skall jag äfven nämna det
för eder.  Jag heter Daniel Willers och min följeslagare kallar sig
Isaak Balten.«

Det var naturligtvis en osanning.  Han höll det icke för tillrådligt
att nämna sitt verkliga namn.

»Och jag är Råmande Tjuren,« sade höfdingen allvarligt och värdigt.

»Och jag,« menade den andre lika stolt, »är Dansande Björnen.«

»Jag har ännu aldrig hört era namn,« sade Sam.

»Vi hafva heller aldrig hört edra.  I kunnen icke hafva jagat länge i
denna trakt.«

»Vi känna denna prärie; men vi äro stillsamme jägare.  Vi jaga icke
efter berömdhet utan efter bäfrar och bufflar.«

»Hafven I ock lärt känna andre jägare?«

»Några.«

»Hafven I kanske någon gång träffat en, der låter kalla sig Sam
Barth?«

»Ja.«

»Der lära vara två andre tillsammans med honom, långa och magra likt
tältstänger.«

»Jag känner dem.«

»Hvad heta de?«

»Jim och Tim.«

»Det är rätt.  Äro desse tre jägare kanske edra vänner?«

»Nej.«

»Det är mycket godt.«

»Hvarför?«

»Då skulle vi döda eder.«

»Åhå!  Vi två skulle icke låta bringa oss om lifvet så utan allt
motvärn; det säger jag eder.  Är då Sam Barth en fiende till er?«

»Ja.«

»Hvarför?«

»Han hafver dödat några af våra bröder.«

»Det tror jag icke.«

»Vi veta det.«

»Till hvilken stam hören I?«

»Till pawnees stam.«

»Då ären I mycket felaktigt underrättade.  Den lille Sam har ännu icke
dödat någon pawnee.«

»Huru vet du det?«

»Det har han sjelf sagt mig.«

»Då är du alltså ändock hans vän?«

»Nej.  Man kan tala med en man utan att man är hans vän.«

»Om du ljuger för oss, så skall du likväl blifva tvungen att dö.  När
har du sett honom?«

»För några månar sedan.«

»Hvar?«

»Der oppe i Svarta bergen.«

»Det stämmer.  Der har han varit.  Han hade sina tvenne vänner med
sig.  Han skilde sig ifrån dem och sade, att han åter skulle träffa
dem här i denna trakt.«

»Å!  Huru veten I det?«

»Tim och Jim sade oss det.«

»Ha de sagt eder det, trots att de äro era fiender och hans vänner?«

»Så är det.«

Den tjockes ögonbryn drogo mörkt ihop sig, men endast för ett
ögonblick.  Han var klok nog att dölja sina tankar.  Han lät det
också, såsom han trodde, icke alls märkas, att han nu mönstrade dem
skarpt och in i hvar enskildhet.

»I ären således komne tillsammans med dem?« frågade han vidare.

»Ja.«

»Hvar äro de nu?«

»De äro bortridne; vi veta icke hvarhän.«

»Och I söken nu denne Sam Barth?«

»Ja. Vi tänkte, du hade sett honom.«

»Jag har icke sett honom; men jag är först sedan några timmar
tillsammans med min följeslagare här.  Han har varit längre i denna
trakt och har kanske träffat honom.  Skall jag fråga honom?«

»Hvarför skola vi icke sjelfva fråga honom?«

»Han skulle icke förstå er, då han ej kan tala ert språk.«

»Fråga honom då!«

Det var det, Sam ville.  Han ville få lof att tala med Rothe utan att
väcka de indsmens misstänksamhet.  Nu hade han fått tillfälle dertill.
Han tog således på sig en otvungen min och sade på tyska till honom:

»Beherska ert ansigte.  Vi befinna oss i stor fara.  Uppvisa ett
eftertänksamt ansigte, som om ni försökte komma ihåg någonting; men
vissa det icke, om ni skulle bli förskräckt.  Se vänligt på desse
gynnare, fastän vi ha all anledning att önska dem åt Djefvulen till.«

»Hvarför?«

»De söka mig för att mörda mig.«

»Sapperment!«

»Ja.  De ha redan dödat begge mina bäste vänner.«

»Men nej då!«

»Jo.  De äro visserligen alltför kloka för att säga mig det, men jag
har först nu upptäckt, att de två gevär, de der hafva, ha tillhört
mina färdkamrater.  De ha tagit dem ifrån dessa.«

»Djefvulen tage dem för det!«

Men vid dessa ord såg han vänligt på dem och nickade förtroligt åt
dem.

»Det är pawnees.  Desse bofvar skola erfara, hvad det innebär att döda
vänner till Tjocke-Sam.  Jag skall svänga om med dem, liksom vore de
unga getter.«

»Hvad skall ni göra?  De sällarne skola helt naturligtvis försvara
sig!«

»Det skola vi göra dem så svårt som möjligt.  Se nu noga på mig.  När
jag säger ordet `Nu´ till er, så griper jag den enes gevär; ni tar i
samma ögonblick den andres.  Vi fara opp, gå några steg bakåt och
lägga an med gevären.  Det måste visst nog aflöpa blixtsnabbt och för
dem helt oväntadt.  Sedan ha de endast knifvarne qvar, med hvilka de
icke klara sig emot gevären.  Göra de blott en min att försvara sig,
så skjuta vi ner dem.  Tror ni er om att kunna göra det, jag säger?«

»Naturligtvis!«

»Godt!  Se nu noga på!«

Nu vände han sig åter emot de tvenne höfdingarne.  De hviskade några
ord till hvarandra, sedan frågade den ene:

»Nå, har du frågat honom?«

»Ja.  Han har sett honom här.«

»Här?  Det är väl icke möjligt.  Här äro inga spår förutom edra och
våra egna.«

»Nå, der oppe är Sam Barths spår med.«

»Jag förstår dig icke.«

»Du skall strax förstå mig!«

Vänd till skogvaktaren ropade han:

»Nu!  Men fort!«

Begge grepo efter indianernas gevär, ryckte undan dem, ryckte sjelfva
några steg bakåt och lade an med bössorna mot de röde.  De senare
blefvo besynnerligt nog sittande i bästa gemyt och låtsades, som om
ingenting hade händt.

»Så der, era hundar, nu har jag er!« ropade Sam hotfullt.

»Och vi dig!« svarade den ene höfdingen i lugn ton.

»Vi behöfva endast trycka af, så ären I borta!«

»Och I likaså.«

»Hur så?«

»Tron I, att två höfdingar befinna sig ensamma?  Bak om oss, i hvart
busksnår, gömma sig de andre röde krigarne.  Jag behöfver blott höja
min hand, så slå deras kulor ner eder.«

»Fördömdt!« menade Sam, bekymradt sneglande åt det afsedda busksnåret.

»Nedläggen alltså gevären!« befalde vilden.

Sam lät förvisso geväret sjunka men sade:

»Tron I, jag är rädd?«

»Ja.«

»Då misstagen I er väldigt.  Jag skall visa er, att jag inte ens
fruktar en hel hop röde krigare.  Jag är Sam Barth, den I söken.«

»Det veta vi.«

»Hvad?  I veten det?«

»Ja.  Du är Sam Barth, Tjocke-Sam.  Men du är icke blott det utan
äfven ytterligare något dertill.«

»Hvad då?«

»En stor åsna.«

»Donnerwetter!«

»Ja, en stor åsna.  Du har hvarken ögon eller öron; du är blind och
döf.  Dessutom har du felbedömt oss.  Tror du, att de röde männen icke
förstå blekansigtenas språk?  Vi ha hört, hvad du har talat med din
följeslagare.«

Han satte opp ett alldeles förbluffadt ansigte och svarade:

»Det var ju på tyska!«

»Ja.  Vi kunna så mycket af detta språk, så att vi mycket väl
förstodo, hvad du talade med honom.  Du rådde honom att fråntaga oss
gevären.«

»Förbannadt!  Indianhöfdingar, der förstå tyska!  Det har jag aldrig
förr råkat ut för!«

»Du skall råka ut för ännu mer.  Har du då aldrig hört våra röster?«

»Nej.«

»Och ännu icke sett oss?«

»Aldrig.«

»Du är verkligen en väldig åsna.  Du skulle ju ha känt igen oss på
våra bössor!«

Nu hade talaren på en gång en helt annan röst --- en röst, der
förvisso förekom den gode Sam mycket bekant.

»Alla gode andar!« utropade denne.  »Hvad skall jag då tro?  Det är
till sist rent af en maskerad!«

»Men en utomordentligt vällyckad sådan.«

»Der är väl ändå Djefvulen på spel!«

»När man icke igenkännes af sin aldra bäste vän, då måste förklädnaden
ha varit utmärkt!«

»Alltså verkligen, verkligen!  Det är I, I gudsförgätne rackare!  Hvem
hade kunnat tänka sig det!«

Och vändande sig till skogvaktaren förklarade han:

»Kan ni tänka er, det är alls inga indianer!«

»Hvad säger ni!«

»Ja.  Det är Jim och Tim, mina vänner, dem jag skulle träffa här.
Nej, nej, något sådant har jag visst nog aldrig upplefvat!«

»Att inte känna igen oss!« skrattade Jim.

Han hade stält sig opp och sträckte på sina långa lemmar.

»Nå, egentligen är det inte att undra på,« försvarade sig Sam.  »Desse
kostymer, hårtofsen med örnfjädern, den tjocke färgen i ansigtet och
--- och, ja, det är hufvudsaken, Jim har ju en näsa!«

»Ja, det har jag,« skrattade den andre förnöjdt.

»Påklistrad!«

»Å nej.«

»Hvad annars då!  Den måtte väl icke ha vuxit ut på dig!«

»Hvarför icke?«

»Nå, det har jag aldrig hört, att afskurna näsor åter växa ut på
präriejägare, liksom svansarne på kräftorna.«

»Och likväl har denna näsa vuxit.«

»Prat!«

»Ja, ja.  Det är verkligen otroligt --- men det är sant.  När vi hade
gått ifrån dig, så kommo vi till Fort Jackson.  Der var en doktor ---
en ung men mycket skickligt karl.  När han såg, att näsan felades mig,
måste jag säga honom, hur jag hade förlorat den.  Han formligen bad
mig om tillstånd att få göra mig en ny.  Jag gick in på det, ty en
näsa ur andra äktenskapet är dock bättre än ingen alls.  Icke?«

»Visst nog.  Men hvarifrån tog han den?«

»Fan vet.  Han skar mig litet i ansigtet, på med gips, ett förband
deröfver; på två veckor var det läkt och jag hade en näsa.  Jag tror,
han tog kött till den ifrån kinden.  Nå, hvarifrån han fick det, det
är mig likgiltigt, när jag bara har min näsa.  Den ser visserligen
icke alldeles klassisk ut, men det är dock i alla fall ett luktdon.
Rösten låter bättre än förr och nu är ändtligen också det satans
tecknet, på hvilket man alltid strax igenkände mig, väck.  `Han har
ingen näsa!´ det låter förbannadt eländigt för den, der just inte har
någon.«

»Besynnerligt och underbart!  Men hur hafven I kommit öfver denna
förklädnad?«

»Förklädnad?  Pshaw!  Det är vår nuvarande klädedrägt, alltså ingen
förklädnad.  Vi kom på vänskapligt vis ihop med en pawneehöfding.  Det
vill säga, siouxerne hade tagit honom till fånga och skulle binda
honom vid pinopålen.  Vi befriade honom och bragte honom lyckligt till
hans wigwam.  Hans tacksamhet var gränslös.  Vi blefvo emottagna likt
brudtärnor och fingo desse tvenne indianske kostymer till skänks jemte
de fyra hästar, du ser här.«

»Mycket godt!  Hästarne ha vi god användning för.  Der framme äro tre
personer, der inga riddjur ha.«

»Hvem är det?«

»Det skall jag berätta senare.  Tänken I behålla desse kostymer på?«

»Naturligtvis.  Våra gamle kostymer ha vi skänkt desse gode pawnees.
De voro oändligt lyckliga öfver ridhjelmen och soldatkappan.«

»Men det är farligt att gå omkring som indsmen.«

»Ibland, men ibland icke.  Vi skola alltså än vara rödskinn och än
blekansigten --- alldeles såsom tillfället fordrar det.  Men du är
ändå en tusan till karl!  Hade vi verkligen varit indsmen och icke
förstått tyska, så hade du lurat oss.«

»Säkert, om än det var högst fatalt för mig att höra, att der i
busksnåret funnes ännu fler röde.  Men jag hade er i mitt våld och
behöfde således icke vara rädd.  För öfrigt kommer jag på nu, att det
kanske är mig till fördel, om I gån omkring såsom indianer.  Vi ha
nemligen en liten kupp framför oss, till hvilken denna maskerad är
helt och hållet lämplig.«

»Hvad är det för ett spratt?«

»Vi sätta oss igen.  Jag skall berätta för er.«

Utaf det dessförinnan så fiendtliga uppdykandet blef der nu en mycket
fredlig scen.  Sam berättade för de två färdkamraterna om skogvaktare
Rothes upplefvelser.

Detta var än en gång ett exempel på det skarpsinne och den
försigtighet, hvarmed folk, der röra sig i den vilda Vestern, pläga gå
till väga.  Sam hade helt enkelt bestämt någon punkt på prärien, der
han skulle sammanträffa med Jim och Tim, och de hade nu verkligen
funnit hvarandra der --- utan väg och stig, utan kompass och ur.  Der
äro tusentals exempel, hvilka väcka förundran hos enhvar, der är van
vid att gå till väga endast med vetenskapens hjelpmedel.

»Hvad sägen I till det?« frågade den tjocke, när han var färdig med
sin rapport.

»Hvad skola vi säga,« svarade Jim. »Der är blott ett, vi kunna säga:
Vi rida efter denne skurk och taga det röfvade tillbaka igen.  Det är
ju sjelfklart.«

»Det var ju så, jag tänkte mig det, att ni skulle gå med mig på det.«

»Nå, vi vore ju ena sköna gynnare, om vi skulle lemna denne man
sittande i klistret.  Jag tror bara, att de spetsbofvarne skola
tvingas lemna ifrån sig något mer, än de ha stulit.«

»Det tycker jag också; men vi måste gå en smula listigt till väga.«

»Naturligtvis,« menade Tim.

»Nå, gå du med dig och ditt naturligtvis!  Om vi sätta igång så, som
du den gången der i Wilkinsfield, när du skulle afslöja den der Walker
och hade honom rätt framför näsan, och sedan ---«

»Håll truten! Det var den gången; det är för länge sedan förbi och det
skall just icke inträffa igen!«

»Jag hoppas det.  I hafven under tiden lärt så mycket af Sam Barth,
att sådana dumheter väl numera inte längre äro tänkbara.«

»Hur menar du då, att vi skola gå till väga för att taga ifrån de der
karlarne deras byte igen?«

»Det kan jag ju inte veta än.  Vi måste invänta och se, hur och hvar
vi påträffa dem.  Endast så mycket tänker jag mig, att modet skall
fara ner i byxorna på dem, när de få syn på er.  De skola taga er för
indianer och få tusan så mycket respekt --- mer respekt än jag har för
er, hoppas jag.  Men nu skola vi icke pladdra bort tiden till ingen
nytta utan bryta opp, så att vi snart finna dem, vi söka.«

Man satt opp.  Sam befann sig i ett tillstånd af lindrig upphetsning.
Han gaf sin häst fria tyglar och de andre följde naturligtvis efter
med samma snabbhet.

Redan hade solen gått ner i vester.  Ryttarne kommo ut på öppna
prärien, hvarest der inom en betraktlig omkrets ej voro några buskar,
och då fick man syn på tre ensamma punkter, hvilka rörde sig i rät
linje ifrån öster.

»Det är de,« sade Rothe.  »De gå temligen snabbt för att redan före
mörkrets inbrott åter sammanträffa med mig.«

»Rid ni dem till mötes,« sade Sam.  »De skulle kunna bli förskräckta,
om de finge se oss främmade på långt håll.  Vi skola vänta här på er.«

Så skedde.  Rothe nådde på knapt två minuter de sina och meddelade
dem hvilken hjelp, han hade funnit för dem.  De voro uttröttade, men
den goda nyheten lät dem glömma all utmattning.

När de sedan kommo tillsammans med de tre öfrige och tackade dem,
måste den gode Sam göra sig möda med att undertrycka sina tårar.

Auguste var inte fullt fyrtio år gammal; man hade kunnat hålla henne
för tretio.  Hennes runda, fulla former läto henne framstå såsom
yngre än hon var.  Visserligen kunde ögonblickets bekymmer synas på
henne, men sammanträffandet med de tre jägarne hade framkallat ett
hoppfullt leende i hennes ansigte.  Hon hade nästan icke förändrat sig
jemfördt med tidigare. Sam kände strax igen henne som den forna
fästemön.

Han tog först ett inslaget stycke villebråd ifrån sin packhästs sadel
och sade:

»Våra vänner äro nog hungriga.  Låt oss hålla en liten rast här.  Jag
har ett godt stycke hjortsadel, hvilket jag stekte mig vid elden
tidigt i morse.  Det måste taga slut.  I morgon bitti skjuter jag en
annan stek.«

»Det behöfs icke,« menade Jim. »Vi två ha försett oss med proviant.
Det räcker för en dag eller två.  Så då äta vi!  Dervid kunna vi fråga
oss, hvad vi hädanefter skola göra.  Jag skulle så snart som möjligt
få fatt i de karlar, vi söka.«

De satte sig i det storflockiga, doftande buffelgräset och började
äta.

Sam afvände ingen blick ifrån lärarenkan; han lät det emellertid icke
märkas.  Han kände det så egendomligt i hjertat.  Han trodde sig nu
nästan hafva henne tio gånger kärare än tidigare.

Han tänkte på, huru han skulle gå till väga, för att de begge
qvinnorna, hvilka ju ej voro vana vid präriens ansträngningar och
umbäranden, skulle besparas desamma; det var emellertid svårt.

»Det blir bäst,« sade han, »att vi uppsöka ett gömställe för de tvenne
damerna, der de kunna förblifva, tills vi återvända ifrån vårt
hämdetåg.  Tror du inte det, Jim?«

»Hm!« brummade den nämnde, medans han mödosamt svalde ett otuggadt
broskstycke.  »Vi få räkna efter.  För fyra dagar sedan inträffade
det.  Huru många mil kan man tillryggalägga med oxvagn på en dag?«

»Högst åtta.«

»Alltså tretiotvå mil.  Dem rida vi i nödfall på en dag.  Engelska mil
äro just kortare och mindre än andra.  I dag äro der inga spår mer att
finna.  Det är för mörkt för det.  Men vi skola redan om aftonen komma
dit, der tjufveriet har egt rum.  Der slå vi läger, för att hästarne
skola få hvila.  Vid dagbräckningen finna vi förhoppningsvis spåret;
och om vi strax och snabbt följa det, kunna vi redan på qvällen hinna
i fatt bofvarne.  Tror du inte det, Sam?«

»Jag är af samma åsigt.«

»Men de ladies, de ladies!  Hvar skola vi göra af dem?  Det är
frågan.«

»En sådan ridt, den i morgon skall bli, kunna de icke orka med; det är
visst.  För i dag kunna vi icke låta dem slippa stiga till häst och
åter vända om.  I dag måste de rida med så godt det går.«

»Hvad det beträffar,« menade skogvaktaren, »så skola de icke förorsaka
oss något stort besvär.  De äro visserligen alls icke några
ryttarinnor, men under den långsamma och långtråkiga vagnfärden ha de
för att få omvexling emellanåt satt sig i sadelen.  Jag är öfvertygad
derom, att de åtminstone icke skola falla ur.«

Skogvaktarens son hade burit den packe med täcken, hvilket hade
blifvit dem så ödesdigert.  Dessa täcken kunde nu komma till god
nytta.  De lades på sadlarne, så att de två qvinnorna fingo en lätt
sits.  Sedan började man fortsätta ridten.

Vägen var alldeles icke särskildt lång, då skogvaktaren med sin ende
häst för fyra personer icke hade tillryggalagt några långa sträckor.
Sam höll sig, liksom förstode det sig sjelft, på den forna fästemöns
sida, hvars häst han ledde vid tygeln.  Han gjorde sig all möda att
bespara henne ridtens ansträngningar.  Hon märkte detta och var honom
tacksam derför.  Men naturligtvis kom det icke för henne, att uti den
man, der var iklädd denne fule björnpels, förmoda den samme, der en
gång hade varit hennes tillbedjare.

Ännu långt före midnatt uppnåddes platsen.  Lägret var snart slaget;
likväl bemödade man sig om att undvika utplånande af de spår, man
skulle finna följande morgon.

Ett öfverfall var nu icke att vänta.  Fientlige jägare eller indianer
förmodade man ej i närheten; och så uppgjordes en eld, hvarintill de
rånade än en gång utförligt berättade, hvad de här på detta ställe
hade upplefvat.

»Så äfven ni blef alltså bunden?« frågade Sam enkan.

»Ja,« svarade hon.  »Det var förskräckligt.  Jag blef fruktansvärdt
rädd för, att de skulle bringa mig om lifvet.«

»Nå, de skola få äta opp det, de ha söndersmulat.  Jag skall taga
desse sällar vid parabeln, så att de förlora både syn och hörsel.«

Man åt igen, nu af Jims och Tims förråd.  Sam skar opp det bästa för
Auguste och lade opp det till henne, liksom hade han att betjena ett
barn.  Hon iakttog honom dervid.  När han såg hennes varma blick hvila
på sig, blef det honom än varmare om hjertat.  Han blef till sist
orolig för, att han skulle afslöja sig, och reste sig opp ifrån elden
för att löpa omkring omgifningarne en gång, såsom han sade för att se,
huruvida man verkligen befunne sig i säkerhet.

När han efteråt återvände, blefvo vakterna utlottade.  Han fick första
vakten.  Man såg än en gång till hästarne, sedan lade sig alla ner för
att söka sömnen.

Alla?  Nej.  Sam stod på afstånd, så att han icke kunde träffas af
eldsskenet, och lyssnade såsom ett försigtighetsmått ut i natten, så
att intet misstänkt buller skulle kunna undgå honom.  Och der, vid
elden, satt Auguste.  Hon hade icke lagt sig ner.  Hon lade efter hand
gren efter gren på flamman, så att den ej skulle slockna, och gaf de
egenartade känslor och tankar audiens, hvilka nu trängde sig på henne.

Den lille tjocke följeslagaren hade gjort ett utomordentligt
välgörande intryck på henne.  Hans blick var så trogen och hans
ansigte så fullt af uppriktighet.  Allt, han hade sagt, hade låtit så
godt.  Hon tänkte på det, der skulle företagas under morgondagen.  I
hvart fall lågo der faror deruti.  Voro dessa stora?  Hon skulle så
gerna hafva vetat det.  Hon ville hellre afstå ifrån sina röfvade
penningar än medgifva, att ett menniskolif för deras skull ginge
förloradt.  Hon reste sig opp. Hon ville tala med Sam. Hon aflägsnade
sig ifrån elden och försökte sedan med blicken genomtränga mörkret för
att se, hvar han stod.

Han hade sett henne.  Han kom närmare.

»Ni sofver icke, miss Rothe?« frågade han.

»Ännu icke,« svarade hon.

»Och likväl behöfver ni det.  Först det ansträngande gåendet och sedan
den raska ridten.  Ni borde verkligen söka ro.  Man vet icke, hur ni
skall få anstränga er i morgon.«

»Å, ansträngningen gör mig intet.  Men der skall komma faror i
morgon.  Det är värre.«

»Faror?  Hur så?«

»Ni måste kanske kämpa med röfvarne.«

»Sannolikt.«

»Nå, det är ju farligt.«

»Å, inte alls!«

»Icke?  Hvar strid medför fara!«

»Nej, icke alla.  Den strid,till exempel, den vi antagligen skola ha
att utkämpa i morgon, är egentligen ingenting att tala om.  Vi följa
efter de der karlarne; komma vi ifatt dem, så smyga vi oss försigtigt
nära, så att de alls icke märka oss.  Sedan skjuta vi helt enkelt ner
dem och få allt, de medföra.«

»Min Gud!  Skola ni skjuta ner allihop?«

»Alla, förstås.«

»Ur bakhåll?«

»Naturligtvis.«

»Det är ju rysligt!«

»Å, tycker ni kanske, att vi på ridderligt vis skulle säga till desse
bofvar: Hören på ett tag: vi komma för att skjuta eder.  Här äro vi.
Varen nu så förståndige att försvara eder.«

»Nej, det menar jag icke, utan det är mig förskräckligt, att dessa
menniskor skola blifva dödade.«

»De ha intet annat förtjenat!«

»Men ett menniskolif är dock ett dyrbart gods.«

»Ja, det är det emellanåt.  Men när någon utnyttjar sitt lif till att
begå nidingsdåd, då måste man taga det ifrån honom.  Ser jag
någonstädes en giftig ört växa, då rifver jag opp den och tänker icke
derpå, att äfven den är skapad.  Och denna växt rår inte för att den
är giftig; menniskan är emellertid sjelf skuld till, att hon är dålig
och gudlös.«

»Och likväl skola vi vara barmhertiga!«

»Hm!  Ja!  Hm!  Barmhertig!«

Han visste icke, hvad han skulle svara henne.

»Skulle ni då kanske inte kunna få tillbaka det röfvade utan
blodsutgjutelse?«

»Utan blodsutgjutelse?  Hm!  Utan strid?«

»Ja.«

»Hm!  Desse sällar skola icke frivilligt åter lemna det ifrån sig.«

»Men använd då hellre list än våld.«


(slut på fyratioförsta afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 42.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 041 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).