Den »Starka Handen« är en indianhövding, en krigare, ryttare, brottare och skytt som ingen annan. Han besitter en kroppskraft, en knytnäve, som kan hugga sönder stenar, därav hans namn. Han är en vän till de vita i allmänhet men inte någon vän till Förenta Staternas regering, som gör hans folks livsrum allt trängre och trängre. Ve denna regering, när den »Starka Handen« en gång kommer på tanken att ställa sig i spetsen för de sydvästliga indianstammarna! Denne hövding är inte gammal men full av insikt, klokhet och skicklighet, som blott kan jämföras med hans tapperhet. När han uppträder i församlingen, bugar sig alla till marken, och när han reser sig för att tala, då avstannar till och med stormen och tiger för att åhöra den röde hövdingens ord.
free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (042) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden42.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 42

»List? Så, så!  Nå, jag skall säga er något, mylady: man kallar mig
Tjocke-Sam, och Tjocke-Sam är känd som en listig karl.«

»Ja, jag har betraktat er, och ---«

»Så?« frågade han gladt.  »Betraktat mig har ni?«

»Ja, mycket noga.«

»Och huru har jag då förekommit er?«

»Ni har så mycket uppriktigt och trohjertadt i er, att man strax måste
få förtroende för er.  Men dertill har ni någonting så slugt och
klipskt i ert ansigte, att ---«

»Huru?  Slug och klipsk förekom jag er?«

»Ja.«

»Nå, då har ni förändrat er mycket.«

»Hur så?«

»Jag trodde, ni höll mig för dum.«

Han kom nemligen att tänka på de ord, skogvaktaren hade sagt.

»Jag hållit er för dum?  Hvem har sagt det?«

»Det har er svå--- ä, jag tänkte bara!«

»Der har ni misstagit er.  Ni har alltså något så klipskt över er, och
då tänker jag, att ni kanske skall finna medel och vägar att jaga väck
tjufvarne ifrån deras byte äfven utan våld.«

»Då är der blott ett medel och en väg: man måste sno det stulna
tillbaka ifrån dem.«

»Ja, ungefär så!«

»Men det är ju egentligen en dumhet.  Hvad man har stulit ifrån mig,
kan jag öppet fordra tillbaka.«

»Men då blir der strid.«

»Det skadar ju heller icke.  Om jag smyger mig på desse sällar likt en
tjuf, då måste jag vara beredd på att bli ertappad, och då capponerar
de mig.«

»Å ve!  Det vore illa!«

»Bah!  En menniska mindre, det skadar ej!«

»Nej, så får ni icke tala.  För min skull får intet ond ske er.«

»Å, för er skull har mig tidigare --- verdammt!  Här står jag och
pratar dumheter som en skolgosse!  Har ni då funnit sådant välbehag i
desse spetsbofvar, så att ni nu skulle begära förskoning för dem?«

»Tvärtemot, de behaga mig alls icke.  I synnerhet anföraren hade ett
ansigte, man omöjligt kunde skänka något förtroende.  Jag är inte alls
fördomsfull.  Ingen menniska kan rå för sin gestalt, sitt ansigte och
sitt hår, men denne man hade rödt hår, och det var mig svårt att tänka
godt om denne Burkers.«

»Burkers?« frågade Sam hastigt.  »Hette han så?«

»Ja.«

»Sapperment!  Skulle det vara den röde Burkers!«

»Det var han.  Jag hörde en gång två af hans kumpaner tala om honom.
De trodde sig ej aflyssnade och då kallade de honom den röde Burkers.«

»Alle Teufel!  Om det är han!  Nå, Gud nåde honom, om jag får fatt i
honom!  Den har ätit sitt sista bröd!«

»Det låter ju ursinnigt!  Känner ni honom?«

»Ja, om.  Jag hade ett rencontre med honom för några år sedan.  Han är
en mördare, en röfvare, en tjuf och en spetsbof allt igenom.  Han
skulle den gången öfverfalla en plantage.  Jag öfverlistade honom och
han blef tillfångatagen tillsammans med sitt band.  Man skaffade iväg
hela följet till Van Buren för att göra process med dem.  Flere af dem
lyckades det att bli frikända.  De frisläptes och utnyttjade sin
första fridag till att hemta de andre ur fängelset.  Det väckte den
gången uppseende vidt och bredt omkring.  Den röde började
naturligtvis strax sina affärer om igen.  Man var snart honom i
hälarne.  Han var klok och försvann, så att man på en längre tid
ingenting hörde om honom.  Senare blef hans namn mycket omtaladt i
Vestern.  Der någonstans något djefvulstyg blef begånget, då var han
säkert med.  Nu får jag höra, att det är han, der har berånat er.  Nå,
det skall han få för!«

»Är han verkligen så dålig?«

»Frågar ni, om ett rofdjur är dåligt?«

»Så ni skall ej skona honom?«

»Nej, aldra minst honom.«

»Men om jag ber er derom!«

»Gör det ej!  Jag skulle icke kunna afslå eder denna bön, och det vore
rent af syndigt.«

»Barmhertighet kan dock icke vara synd!«

»Å jo!  Om vi ej sätta stopp för hans förehafvanden, drifver han dem
vidare, och då faller allt, han gör, på mitt samvete.  Att han har
bestulit just er, det gör saken än värre.«

»Hur så?«

»Nå, ni är ju min landsmaninna; då är det just, som om han hade gjort
det emot mig sjelf.«

»Min svåger sade mig visst nog, att ni vore tysk, kanske rent af
sachsare.«

»Jag är sachsare.«

»Å säg, hvarifrån är ni?«

»Jag är ifrån Rupp--- ifrån Rodewisch.«

»Ifrån Rodewisch vid Auerbach?«

»Ja.  Ni känner väl detta berömda Rodewisch?«

»Jag känner till det, men om det är så berömdt ---«

»Visst nog är det berömdt, nemligen igenom den gamla, vackra
studentsången, hvari det också heter:

   Die Voigtskarline von Rodewisch
   Die handelt mit Spinat!«

»Då är ni ju ifrån Vogtland, liksom jag.«

»Det är präktigt.  Hvarifrån är ni då?«

»Ifrån Ruppertsgrün.«

»Det är ett nätt litet bo.«

»Känner ni till det?«

»Ja.  Jag var tidigare i mina unga år två gånger på dans der.  Står
den gamla krogen qvar?«

»Den är ombyggd.  Ja så, ni var der på dans?  Ända ifrån Rodewisch?«

»Å nej.  Jag är nemligen slagtare.  Jag hade arbete i Herlasgrün som
gesäll och hade der en mycket god vän, der alltid gick ut och dansade
i Ruppertsgrün.  Han tog mig med två gånger.«

»Det är underbart!  Och nu träffas vi här i det fjerran Amerika.
Alltså ifrån Herlasgrün!  Hm!  Ungefär när var det?«

»Kanske för tjugu år sedan.«

»Herregud!  Hvad var då er vän?«

»Knappmakare.  Jag tyckte mycket bra om honom, det gamle gode Samuel.«

»Samuel?  Hette han Samuel?« frågade hon hastigt.

»Ja, Samuel.«

»Kanske Samuel Barth?«

»Ja, Barths Samuel.  Der i Herlasgrün gjorde man saken kort och sade
helt enkelt Barthsamel.«

Då slog hon ihop händerna och sade:

»Det är ju knapt, så man kan tro det!«

»Hvad då?«

»Att träffa någon, der känner honom, här i vildmarken.«

»Kände ni honom också, då?«

»Mycket väl, mycket väl!«

»Så, så!  Icke sant, en god, men också rätt dum karl?  Icke?«

»Ja, god var han, hjertegod!  Men dum?  Nej.  Jag tyckte på den tiden,
att han var dum, men i dag inser jag, att han inte var det.  Han var
uppriktig och trohjertad, och det kan nästan se ut som dumhet.«

»Möjligt.  Jag tyckte, han var dum, eftersom han inte trodde mig.  Han
hade nemligen en käresta, han rände till Ruppertsgrün efter.  Hon
bedrog honom och han insåg det ej.«

»Kände ni henne?«

»Nej.  I salen såg jag visserligen, när han dansade med henne, men
vidare brydde jag mig icke om henne.  Det gemena stycket var det inte
värdt.«

»Gement stycke?  Hvarför det?«

»Emedan hon ju drog honom vid näsan, och jag höll honom i höga nummer.
Vi voro nemligen ihop nästan var qväll och musicerade tillsammans, jag
med dragharmonika och han med gitarr.  En tredje slog på triangel
dertill.«

»Ack ja!  Han spelade gitarr.  Hans älsklingssång var, tror jag ---
hm, jag har glömt början, men de sista raderna kan jag än.«

»Menar ni kanske:

   Von dir geschieden
   Bin ich bei Dir,
   Und wo Du weilest,
   Bist Du bei mir.
   Von dir zu lassen,
   Vermag ich nicht,
   Weil Du mein Alles,
   Mein Lebenslicht!«

»Ja, ja, det var den, det!  Den hade en så vacker, enkel men gripande
melodi.  Slutet var:

   Doch du ziehst weiter
   Und weiter fort,
   Nie hör' ich wieder
   Dein süßes Wort
   O sel'ge Tage
   O kurzes Glück,
   Ruft keine Sehnsucht
   Euch je zurück?«

»Sannerligen, ni kan den utantill!  Hvem har då lärt er den?«

»Han.  Ack ja, det är sant: Men du drar vidare och vidare bort!  Han
drog iväg.«

»Och huru!  Det var ju jag!«

»Var det ni?  Hvad då?«

»Hans käresta.«

»Hvad?  Var det ni?  Sapperment!  På er svinastia var det, han stod?«

»Nästan hvar qväll!« suckade hon.

»Utan att falla igenom?«

»Taket var stadigt.«

»Alltså ni, ni var det!  Och jag, som nyss kallade er gement stycke!«

»Det tar jag inte illa opp.  Jag var också ett gement stycke.  Jag
stötte ut honom i vida verlden.  Jag var skuld till, att han gick.«

»Hvarför gjorde ni det, då?«

»Emedan --- emedan jag höll honom för litet dum.«

»Trögdjur!«

»Ja!  Och det var han ju alls icke.  Han var endast uppriktig.  Han
var så god emot mig, att han ingen lögn, ingen osanning kunde säga
mig.  Det tog jag för dumhet.«

»Så går det!  De bästa menniskor bli misskända.  När han tog afsked
med mig, sade han ännu, att han aldrig skulle glömma er.«

»Å Gud!  Sade han det?«

»Ja.  Han gaf mig till och med ett hjerta, det jag skulle medtaga till
er såsom minne af honom.«

»Den käre, snälle!  Men det hjertat vet jag ingenting om.  Ni kom ju
inte med det.«

»Tyvärr icke.  Det var af pepparkaka.  På framsidan klistrade han en
röd lapp, hvaruppå der stod detta rim i skönskrift:

   Du bist so süß wie Pfefferkuchen,
   Doch muß ich meiner Liebe fluchen.
   Ein And'rer küßt Dich auf den Mund,
   Das bringt mich vollends auf den Hund!«

Nu inträdde der en paus i samtalet.  Han inväntade något ord; men hon
sade intet.  Det var alltför mörkt, för att han skulle kunne se hennes
ansigte.  Hvad tänkte hon nu?  Trodde hon det, om detta hjerta?
Märkte hon, att han skojade?  Pepparkaksrimmets sista rad var väl icke
riktigt passande för ett älskande hjerta!

Och som hon alltjemt teg, sade han:

»Jag hade gerna tagit det med till er, men jag hade sjelf en käresta,
som hade blifvit mig otrogen, och så gaf jag henne hjertat.  Det kom
alltså ändå till rätt man, det skall trösta er, mylady!«

»Men det tillhörde mig!«

»Nå ja.  Har detta stycke pepparkaka så stort värde för er, då?«

»Det var ju från honom!«

»Helt riktigt, från honom, och derför har det ett sådant värde.  Det
är just så, som i sången om de gamla oppslitna byxorna.  Der säger
qvinnan:

   »Geh mit Deinen alten Fetzen,
    Die kein Mensch mehr flicken kann!

och han svarar derpå:

    Frau, die mußt Du liebreich schätzen,
    Denn sie sind von Deinem Mann!«

Åter inträdde der en paus.  Det sätt och vis, hvaruppå han uttryckte
sig i denna hjerteangelägenhet, tilltalade henne alldeles icke.  Det
kände han på sig.  Kanske var han med afsigt så drastisk.  Han ville
plåga henne en smula för allt, hvad hon tidigare hade gjort honom.
Men det gjorde honom likväl ondt, och så fortfor han:

»Har ni aldrig hört af honom igen?«

»Aldrig.«

»Har han inte ens skrifvit till er?«

»Jag har inte fått ett endaste bref.  Jag hade gladt mig mycket
deröfver.«

»Å!  Ni hade ju en man!«

»Med hvilken jag dock ej lefde lyckligt.  Men jag skulle ändock vilja
veta, hvar Barth håller hus nu.«

»Det kan jag säga er.«

»Ni?  Min himmel!  Vet ni det?«

»Ja, helt precis.  Han skref till mig ifrån Amerika.  Han visste, att
jag också ville öfver hit.  Jag kom alltså efter och träffade honom i
Cincinnati.  Der voro vi goda vänner, tills han dog.«

»Dog?  Herre Jesus!  Är han således död?«

»Ja.«

»Sedan när?«

»Han lefde blott två år i Amerika.«

»Hvad dog han af?«

»Det visste inte ens läkaren så noga.  Men Samuels sista ord voro:

   Die Liebe ist das schlimmste Gift,
   Das, ach, nur die Verliebten trifft!

Deraf sluter jag, att han kan ha dött af olycklig kärlek.  Frid öfver
hans aska!«

»Min herre, jag vet ej, hvad jag skall tro om er!«

»Hur så, mylady?«

»Jag har sådant förtroende för er, och så uttrycker ni er så, att jag
beklagar, att jag har talat med er om denna angelägenhet.«

»Verkligen?  Nå, jag skall icke bedraga er.  Här är ett klippstycke,
som ligger liksom en bänk.  Kom, mylady!  Sätt eder!  Jag skall ej
längre skämta utan säga eder sanningen!«

»Men snälla ni, sanningen!«

»Säkert!«

»Är han inte död?«

»Nej.«

»Gudi lof!  Han lefver!«

Det lät så gladt, så lyckligt, att det blef honom verkligt tungt att
fortsätta på det afsedda viset.  Men han ville sätta henne på prof.

»Ja, han lefver, och förvisso mycket lyckligt.«

»Lyckligt?  Det unnar jag honom.  Hvar är han?«

»Just i Cincinnati«

»Hvad gör han der?«

»Han var knappmakare och är alltjemt knappmakare, men på amerikansk
vis och i amerikansk skala.  Han har en stor fabrik och bedrifver
affären i kompanjonskap med sin svärfader.«

»Svä---«

Hon fick ej fram ordet.

»Ja, i kompanjonskap,« upprepade Sam.

»Han har --- har en svä- svärfar?«

»Visst!«

»Han är alltså gi-ift?«

»Och nog så lyckligt.  Det äldsta af hans fem barn, en flicka på
sjutton år, skall gifta sig härnäst.«

»Sju-tton --- år!  Glömd, glömd!«

»Glömd?  Hvad menar ni?«

»Han har --- har glömt mig.«

»Å nej.  Han talar ofta om er.«

»Hans dotter är sjutton år gammal.  Han har alltså gift sig redan
efter tre år!  Så snabbt, så snabbt har han glömt mig!«

Hon lade händerna samman och lät hufvudet sjunka djupt ner på bröstet.

»Ni anklagar honom, mylady!  Har ni någon rätt dertill, någon god
rätt?«

»Jag trodde, han älskade mig!«

»Det gjorde han, ja, visst gjorde han det!  Men ni stötte bort honom
ifrån er, ni visade bort honom, bort ut i vida verlden.  Ni tog er en
man, och nu begär ni, att Barth skall bli er trogen hela lifvet!  Tänk
er för!«

»Ack ja, ni har väl rätt.  Men menniskan är så egoistisk.  Jag har
alltid haft honom kär, alltid, alltid.  Det har varit mig omöjligt att
tänka mig honom som gift.  Jag är, såsom jag uppriktigt skall tillstå,
kommen hit öfver i den outtalade förhoppningen, jag kanske skulle
återse honom.  Och nu får jag veta, att han är förlorad för mig!«

»Är ni ond öfver, att han har gift sig?«

»Nej, icke ond.  Men jag är nu min största förhoppning fattigare.«

»Ni skall trösta er.  Tanken på, att han är lycklig, måste hjelpa er
att bära besvikelsen.  Hur hade det varit, om han vore olycklig,
fattig, eländig, höljd i paltor!«

»Det skulle jag vilja, ja, det skulle jag vilja!  Jag skulle ge honom
allt, jag har, allt!«

»Hvad har ni då?«

»Min Gud!  Ja, ni har rätt.  Jag har ju sjelf intet, alls ingenting
mer.  Jag är sjelf en tiggerska.  Jag vet ej, hvad jag skall göra och
hvaraf jag senare skall lefva, om ni inte räddar det förlorade för
mig.«

Nu sade han intet, men han hörde, att hon grät stilla för sig sjelf.
Först efter någon stund menade han:

»Trösta er, mylady!  Det är alltid bättre så, än att han är död.  Ännu
värre vore det, om ni hade misstagit er i eder kärlek.«

»Hur så misstagit?«

»Jag sätter det fall, att han ännu vore fri och ledig.  Ni funne
honom, men han hade förändrat sig så till det yttre och det inre, att
ni icke längre kunde vara god emot honom, att han fast mer vore eder
vedervärdig!«

»Det kan aldrig vara fallet!«

»Å jag ber, säg det ej så kategoriskt!  Lifvet umgås här mycket råare
med menniskan än der borta i fäderneslandet.  Tusenden gå här
förlorade till det yttre och tusenden till det inre.  Hade han blifvit
en usling, så skulle ni ---«

»Jag skulle taga mig an honom,« inföll hon.  »Kanske skulle det lyckas
mig att göra en man af honom.«

»Hm!  Huru föreställer ni er egentligen denne Samuel Barth?  Kanske
skulle hans person inte alls motsvara de förväntningar, ni hyser?«

»Han må se ut, som han vill.«

»Men säg likväl, hur ni föreställer er honom!«

»Nå, han var icke stor, ungefär på er längd; men bara inte så
utomordentligt  ---«

»Jag ber, tala bara vidare!«

»Så utomordentligt tjock skulle han aldrig vara.«

»Der misstager ni er.  Han är just lika så tjock som jag.«

»Verkligen?«

»Ja.  I detta afseende likna vi varandra på håret.  Ett sådan
kroppsomfång är ingalunda någon skönhet, såsom ni väl skulle medge.
Och tänk er en gång, att han ej bodde på någon civiliserad ort i detta
land, utan ströke liksom jag hembygdslös omkring i den Vilda Vestern.
Ett sådant lif har ett dåligt inflytande på menniskan.  Mannen blir
rå, grym och hänsynslös.«

»Det skulle Samuel aldrig bli.  Han hade ett så djupt, godt sinnelag,
och detta skulle bibehållas till och med i ett sådant lif.«

»Gud signe er för detta ord!  Om Barth hörde det, skulle han glädja
sig mycket.  För öfrigt tror jag, han har ett minne af er.«

»Ack ja, men det är alls intet värdt.  En gång i Kirmse kom der en
handlare till dansbanan.  Han salubjöd allt möjligt.  Samuel köpte mig
en hårnål.  Den gode Samuel!  Han var fattig och utgaf sina ynka
slantar för denna.  Jag köpte honom en silfverring, hvaröfver han
visade stor glädje.  Månne han ännu har denna?«

»Han har den ännu, men man ser inte så mycket af den.  Den tjocke
gynnaren har blifvit så fet, så fingrets kött nästan har vuxit ihop
öfver ringen.  Nålen har ni säkert kastat bort?«

ȁ nej.  Jag har bevarat den.  Senare letade jag fram den igen.  Sedan
dess har jag alltid burit den.  Jag har den nu ännu i håret.«

»Sapperment!  Har då silfret hållit så länge?«

»Icke helt.  Jag har några gånger fått låta försilfra nålen igen.
Men, det förekommer mig, som hade ni alltjemt icke sagt mig det
rätta.  Jag ber er enträget att meddela mig hela sanningen.«

»Nå, när ni så enträget ber om det, så måste jag väl lyda.«

»Han lefver alltså ännu?«

»Ja, verkligen.«

»Hvar?«

»På prärien.  Han har blifvit skogsluffare.  Han har inte kunnat
glömma er och ingenstans funnit ro.  Derför har han ingenstans
trifvits.«

»Den gode Samuel!  Men jag kan inte alls tänka mig honom som halfvild
präriejägare.  Han var så mjuk, han kunde inte grumla en
vattendroppe ens.«

»Å, nu är han i stånd att grumla en hel bäck, om han plaskar i med sin
tjocka lekamen.  För öfrigt kan nöden knäcka jern.  Den, der kommer
till den Vilda Vestern, han blir endera snart en dugtigt karl eller
också går han under.  Mig har ju heller ingen sjungit vid vaggan om,
att jag en gång skulle slås med indianer.«

»Nå, för er del är det ju ändock något annat.  Ert tidigare hantverk
var ju redan ett vida gröfre än hans.  Der är skilnad på en slagtare
och en knappmakare, min bäste herre, herr --- jag kommer på, att jag
inte alls vet, vad ni heter.«

»Jag heter Sam, och efter min sköna gestalt kallar man mig öfverallt
för Tjocke-Sam.«

»Sam!  Är det ert slägtnamn?«

»Nej, utan mitt förnamn.«

»Ett besynnerligt namn.  Det har jag ännu aldrig hört.«

»Kanske ändå.  Sam är en förkortning.  Amerikanaren gör allting så
lätt som möjligt för sig.  Han uttalar ej gerna långa ord, utan afhugger
ett litet stycke eller några småstycken deraf.  Han säger pa och ma i
stället för papa och mama, Mo i stället för Salomo.  Så är der en
mängd enstafviga namn, man nästan ej vet hvarifrån, de komma:  Bill,
Will, Rob, Bob och andra.  Så är det också med Sam.«

»Hvad heter det egentligen?«

»Det är första stafvelsen af Samuel.«

»Huru?  Då heter ni också Samuel?«

»Ja.«

»Det var ett besynnerligt sammanträffande.  Ni är hans vän och har
också alldeles samma förnamn.  Men huru lyder ert efternamn?«

»Mitt fullständiga namn är Sam Barth.«

»Barth?  Hör jag rätt?«

»I hvart fall.  Tycker ni ej om namnet?«

»Å, mycket, mycket!  Men det är ju alldeles det samma som hans!«

»Visst nog!«

»Och ni är ifrån --- ifrån Rodewisch!«

»Nja, jag skall uppriktigt tillstå för er, att jag har skräflat en
smula.  Egentligen är jag någon helt annanstans ifrån, nemligen ifrån
Herlasgrün.  Och egentligen har jag inte alls varit slagtare utan
fastmer knappmakare.  Och egentligen är ---«

»Herregud!« afbröt hon honom.  »Jag ber, visa mig!  Fort, fort!«

Hon grep honom om händerna och trefvade pröfvande öfver fingrarne.
Det var ju alltför mörkt för att kunna se någonting.  Då kände hon på
venstra handens ringfinger någonting rundt, hårdt, hvaröfver köttet
hade lagt sig.

»Min frelsare!  Detta är ringen!«

»Ja, det är den, den silfverne!«

»Det är du!  Det är du!  Är det möjligt!«

Hon hade farit opp ifrån sin sittplats. Hon stod framför honom och
höll honom i handen.  Han kände, hur hennes egen skälfde.

»Ja, Gustel, det är jag,« sade han djupt rörd och alls icke i den
sjelfironiska ton, hvari han dittills hade talat.

»Och jag, som inte kände igen dig!«

»Jag igenkände dig strax.  Men det är ju inte att undra på, då jag har
förändrat mig så väldigt.«

»Då har min önskan gått i oppfyllelse och min aning har ej bedragit
mig.  När svågern började tala om Amerika, tänkte jag på dig.  Jag
hade ingen aning om landets storlek.  Och likväl, det tycktes mig ändå
så, som om jag helt bestämdt skulle träffa och återse dig.  Min
längtan ---«

Hon hejdade sig.  Hade det ej varit mörkt, så hade han sett, huru
djupt röd hon blef.

»Tala vidare, Gustel!  Din längtan ---«

»Å, gå!  Derom kan jag ju icke tala.«

»Hvarför icke?  När du höll mig för en främmad, skämdes du ej utan
sade mig allt.  Nu, när du vet, hvem jag är, vill du tiga.  Är du rädd
för mig?«

»Det skulle jag väl vilja!«

»Det får du ej!«

»Men det måste jag ju, när jag har handlat så illa emot dig.«

»Nå, hvad det beträffar, så är det aldra bäst, om vi icke tänka mer på
det.«

»Ja, om du kunde förlåta mig.«

»Det har jag gjort för länge sedan.  Himmelelement!  Jag skulle av pur
glädje kunna ge månen der oppe en örfil, så att han sjelf skulle tro
sig vara en pannkaka!  Aldrig har jag tänkt, att jag kunde återse dig,
och nu träffar jag dig på denna gamla prärie.  Huru dumma äro de
menniskor, som mena, att der ingen Gud fins!  Endast den käre Gud
är det, som har fått dig på den tanken, att resa öfver hit till
Amerika.  Eller tror du inte det?«

»Ja, det var som en ingifvelse.«

»Och nu står du der, här framför mig!  Hör du, Gustel, det känns
alldeles så, som om jag först i går hade varit i Ruppertsgrün och der
--- vet du, hvilken väg, jag alltid tog?«

»Mycket noga.«

»Öfver staketet.«

»Ja, genom trädgården in på gården.«

»Vid muren stod sågbocken lutad; den stälde jag emot svinastian.
Först opp på bocken, sedan på stian och sedan --- hm!«

»Fram till fönstret.«

»Ja.  Du räckte ner handen till mig, och jag höll opp alla tio
fingrarna, och der hade vi hvarandra.  Men beqvämt var det dock ej.
Icke?«

»Det är sant.«

»Af det eviga oppåttittandet hade jag ännu tidigt om morgonen ont in
nacken.  Vi hade kunnat ha det beqvämare, men du ville inte.  Nja,
kanske hade du velat, men jag var för blyg.  Jag hade hundra gånger
föresatt mig att ge dig en dugtig kyss, men när jag sedan stod framför
dig, så hade jag ej mod dertill.  Sedan kom på en gång plötsligt
gallan öfver mig.  Jag drog dig till mig och vände på ditt ansigte.
Vi stodo vid husdörren, jag hade följt dig hem ifrån dansen.  Jag
spetsade redan läpparne likt munnen på en karp.  Då prasslade det till
oppifrån och ner. Det var om vinteren och der låg fullt med snö på
taket.  Denna hade blifvit lös och rasslade ner på oss just i detta
vigtiga ögonblick, så att vi stodo der likt två snögubbar, hostande,
pustande och nysande, så att det hade kunnat väcka hela byn.  Minns du
det än, Gustel?«

»Å, mycket väl!«

»Men den smällkyssen fick jag ändå, och när sedan knuten var
itusliten, så inrättade jag mig efter hand bättre.  Himmelen vet, hur
det smakar, om än der ändock intet är att svälja och det också hvarken
är sött, surt, beskt eller salt!  Om jag idag inte hade detta dumma
björnskinn på mig, så ---«

»Nå, så ---«

»Så skulle jag rätt hjertligt taga dig i armarna och profva, om jag
kanske under loppet af de tjugu åren har glömt bort, hur man kysser.
Något snöskred behöfva vi ej frukta, och der --- hm, hvad säger du
till det, min lilla Gustel?«

Hon tvekade några ögonblick med svaret; hon kunde ju ändå inte säga,
huru gerna hon hade oppfylt hans önskan, men frågade då:

»Hvad är der i vägen med björnpelsen?«

»Egentligen ingenting; men när man flere månader i sträck ej kommer ut
ur denna hud, så befinner man sig icke i särskildt aptitligt
tillstånd.  Och ett sådant hjertelidande vill jag ändå inte förskaffa
dig.«

»Å, jag har ju heller ingen balståt på mig!«

»Menar du det?  Så då får jag?«

Han mer kände det än han såg, att hon nickade, ty han hade ju redan
lagt ena armen om henne.  Nu drog han henne till sig och kysste henne
länge och innerligt på de villigt emot honom kommande läpparne.  Sedan
satte han sig på stenen, drog henne ner vid sidan om sig och kysste
henne om och om igen.

Det varade länge, mycket länge.  De begge hade alldeles förlorat
måttstock för tiden.  De kände sig unga, liksom vore de ännu yngling
och flicka, liksom den gången i Ruppertsgrün.  De märkte alldeles
icke, att der bak den sten, hvaruppå de sutto, någonting rörde sig,
sakta och långsamt, hän åt bålet.  De talade i hviskande ton.  De hade
ju så mycket att berätta för hvarandra.  Hon hade så mycket att bedja
honom om förlåtelse för, och han så mycket att förlåta.  Och
förlåtelsen blef så ofta upprepad och hvar gång åter beseglad med en
kyss.  Sam hade på länge icke tänkt på, att hans vaktpass till slut
för länge sedan vore öfver och att han skulle väcka Jim, men då blefvo
från den visst nog helt nerbrunna elden höga rop hörbara.

»Sapperment!« ryckte den tjocke till och blickade åt himmelen, der
visst nog visade blott få stjernor.  »Nu har jag vaktat i tre timmar.
Hvad står då på der?«

Han såg, huru de sofvande hade vaknat och störtat opp, och ilade dit.

»Hvad är der?  Hvad är der med er?«

»Tjocke, har du blifvit blind och döf?«

»Nej.«

»Hvar äro då våra gevär?«

»Äro de väck?«

»Ja, alla.  Eller har du spelat något sådant dumt spratt igen?«

»Faller mig ej in!  Läggen er snabbt ner på marken, så att I icke
erbjuden något mål!  Hur har detta blifvit?«

De lågo alla på marken --- också Auguste, der hade kommit med.

»Det måste du ju veta,« sade Jim.  »Du hade ju vakt.  Hvarför har du
inte väckt mig?  Din tid var ju öfver för länge sedan!«

»Jag tyckte synd om dig.  Jag ville lemna dig i fred.«

»Djefvulen tage dig med ditt beklagande!  Vi ha blifvit påsmugna och
bestulna.  Kanske är det till och med ännu värre!«

»Knappast!  Mördare hade ej nöjt sig med gevären utan arbetat med
knifvarne.  Verdammt!  Jag har ingenting hört!«

»Tyvärr!  Kanske tänkte du dig öfver vattnet igen till --- till -- nå,
hvad heter det der gröna nästet?  Ruppertsgrün, der din Augusta kysses
med den der andre!  Om gevären verkligen äro väck, då skall du få med
mig att göra!  Du är så dum, som du är tjock!«

»Nå, håll du flabben!  Kanske är det alls ej så illa.  Bara vi ha
hästarne igen.«

»Strunt!  Den, der stjäler gevären, han tar också med sig hästarne.
Men det är sant, det måste ha varit fördömdt skickliga karlar!  Jag
skulle icke lyckas med det.  Jag hade mitt gevär hårdt i armarna.«

»Jag också,« förklarade Tim.

»Då måste vi vara desto försigtigare.  Det är min skuld och jag skall
alltså företaga vågstycket.  Jag kryper hän till hästarne.«

Utsträckt tätt emot marken kröp han ut i natten.  Men redan efter
några få sekunder hörde de honom ropa:

»Hvad är det?  Kom här ett tag!«

De följde hans uppmaning.  Kanske femton steg ifrån dem voro de
saknade gevären oppstälda tillsammans, och på toppen af denna pyramid
befann der sig ett hvitt papper.

»Hvad skall det betyda?« frågade Tim.

»Det skola vi strax erfara,« svarade Sam, i det han grep efter
papperet.  »Tagen era bössor, jag ser till hästarne.«

Han smög sig bort och återvände först efter en längre stund till
lägerplatsen, hvarest de andre hade lagt sig ner.

»Allt är i bästa ordning,« anmälde han.  »Hästarne äro der och jag har
ej sett till någon menniska.  Heliga åska!  Om det hade varit fiender!
Våra själar befunne sig då redan i femte himmelen!«

»Der ser du, hvad du kunde ha stält till med genom din
ouppmärksamhet!« brummade Jim.

»Du skall ej säga något!  Du hade heller ingenting hört.  Det är visst
nog magstarkt, att någon kan smyga sig in midt ibland eder och
fråntaga eder bössorna.  Den karl, der har gjort det, han är en
savannvirtuos.  Men någon fiende är han säkerligen ej.«

»Men hvarför lät han ej se och höra sig?«

»Det är också mig en gåta, men det skall kanske snart uppklaras, om vi
tittar på papperet.  Det är, såsom jag känner, intet tryckpapper utan
ett skrifpapper.  Kanske står der något på det.  Der är ännu glödande
aska.  Blås ett tag på den, Tim, och lägg på några grenar!  Jag skall
läsa.«

Tim gjorde detta, och när nu flamman klart sprakade opp, höll Sam
papperet i ljuset och läste.  Det var väl ej så särskildt lätt att
dechiffrera, då orden voro skrifna i mörke med blyerts.  Det dröjde en
stund.  Men sedan for Sam opp med ett glädjerop och utropade med hög
röst, så att det väl måste ha skallat en engelsk mil i den nattliga
stillheten:

»Hallo, sir, halloo!  We thank to you thousand, thousand times!
Halloh, sir, halloh!  Vi tackar er tusen, tusen gånger!«

I ett nu hade Jim farit opp och sade, i högsta grad förskräckt:

»Är du från vettet, Tjocke!  Du ryter ju, så vi få alla Klippiga
bergens indianer på halsen!  Nu kommer du strax ner och håller
käften!«

Han ryckte och slet i Sam för att åter få honom att sitta ner, men den
tjocke skrattade och sade:

»Inga bekymmer!  Der han är, den jag menar, der taga alla indsmen till
flykten.  Jag skulle helst vilja ropa en gång till, sedan ---«

»För Guds skull, låt bli!«

»Pshaw!  Tar ni mig för ett barn!  Jag tror, Tjocke-Sam alltid vet,
hvad han gör.«

»Ja särskildt, när han har vakt.  Då somnar han lugnt och låter
fråntaga sig gevären!«

»Nja, vad det beträffar, så hade jag helst velat örfila opp mig sjelf,
det är sant.  Så har man aldrig örfilat opp mig förr.  Men nu är det
annorlunda.  Nu, när jag vet, hvem det var, så kan jag förlåta mig
det.  När han vill, så bär han er alla bort ifrån elden, utan att I
märken det.  Det kunnen I lita på.«

»Var inte dum!  Hvem var det då?«

»Det står underst på lappen, på indianskt språk.  Spetsa öronen!  I
han haft det aldra förnämsta besök, man hafva kan här i fjerran
Vestern!« Han satte sig åter ner för att ånyo hålla lappen intill
elden.

»Om jag ej visste,« sade Jim argt, »att här ingen enda droppe
eldvatten fins, så hade jag trott, att du hade beskänkt dig sjelf och
var drucken.  Hvem är då denne utomordentlige karl?«

»Å, der äro två af dem.  Hören alltså på och förundrens!  Här står
stort och tydligt `Tan-ni-kay´ och der vid sidan om läser jag ---«

»Tan-ni-kay!« utropade Jim, öfverraskadt oppfarande.  »Det är något
annat!  Är det sant?  Står der verkligen det?«

»Ja, naturligtvis!  Så mycket skulle jag ändå kunna stafva mig till!«

»Du har en gång sagt, att du inte kunde läsa!  Jag tror, det var på
den aftonen, när vi träffades i skogen vid Wilkinsfield.«

»Det var på skoj.  En tysk, och dertill en sachsare, kan alltid läsa.
Han födes direkt inlindad i ABC samt stora och lilla
multiplikationstabellen; till napp får han ett pennfodral, och när han
skriker, så skriker han efter noter.  Läsa kan jag alltså, äfven det
andra namnet.«

»Och det lyder?«

»Lata-nalga.«

»Lata-nalga!  Blixt och dunder!  Det är ju visst nog de berömdaste
män, der någonsin har funnits här i Vestern.  Ingen annan kommer i
närheten af dem, och då är det ej att undra på, att de så öfverdådigt
ha lyckat smyga sig på och af oss.«

»Hvad betyda då dessa namn?« frågade skogvaktaren, hvars vetgirighet
naturligtvis också hade vaknat, då han såg de andre så opphetsade.

Sam Barth förklarade:

»Lata-nalga borde egentligen heta Lata-nalgut.  Det kommer ur
apachespråket och betyder `Starka Handen´.  Tan-ni-kay är en
förkortning af Natan-si-ni-tle kayi, också ur apachernas språk och det
betyder `Blekansigtenas Furste´.  Förstod ni det?«

»Naturligtvis.  Men hvilka äro desse två?«

»Den `Starka Handen´ är en indianhöfding, en krigare, ryttare,
brottare och skytt som ingen annan.  Han besitter en kroppskraft, en
knytnäfve, der kan sönderhugga stenar; deraf hans namn.  Han är en vän
till de hvite i allmänhet men ej någon vän till Förenta Staternas
regering, der gör hans folks lifsrum allt trängre och trängre.  Ve
denna regering, när den `Starka Handen´ en gång kommer på tanken att
ställa sig i spetsen för de sydvästlige indianstammarne!  Denne
höfding är ej gammal men full af insigt, klokhet och skicklighet, som
blott kan jemföras med hans tapperhet.  När han uppträder i
församlingen, buga sig alla till marken, och när han reser sig för att
tala, då afstannar till och med stormen och tiger för att åhöra den
röde höfdingens ord.«

»Ni blir ju formligen poetisk!«

»Ja, det skulle enhvar vilja bli, der talar om denne man.  Han är
oförliknelig, och der är blott en enda, der kan mäta sig med honom,
ja, som väl rent af öfverträffar honom.  Och då menar jag
Blekansigtenas Furste.«

»Också en indian?«

»Å nej; det visar ju redan hans namn.  Han måste vara ett blekansigte,
en hvit.«

»Men hans namn är ju indianskt!«

»Just derför har det desto större värde.  Indianen besitter en
ovanligt skarp blick i fråga om bedömandet af en annan.  Han finner
för hvar menniska ett träffande namn, der noga beskrifver hennes
framträdande egenskaper och egendomligheter.  Att just de vilde ha
kallat denne hvite för Blekansigtenas Furste, är det tydligaste bevis
för, att denne man verkligen är den utomordentligaste hvite, de ha
sett.«

»Vet man, hvem han är?«

»Nej.  Han känner Vestern, liksom jag känner linjerna i min hand, och
likväl har man först sedan ungefär tre fjerdedels år talat om honom.
Men på denna korta tid har han också blifvit så berömd, att tvååriga
indianbarn svärma om honom, och de hvite mor- och farföräldrar berätta
om honom.  Han är den gamle `öfverallt och ingenstädes´.  Hvarest
någonting stort sker, der har han anstiftat det, och `Starka Handen´
är med.  Begge äro nemligen helt oskiljaktlige vänner.  Det är, som
vore han allestädes närvarande.  Idag har han gifvit siouxerna på
skallen och efter en kort tid hör man redan, att han har drifvit
comancherna i trångmål.  I går har han räddat en hvit familj ifrån en
säker död och i morgon eller öfvermorgon rycker han en god indian ur
fiendernas våld.  Han lär vara lika så stark, som en brunbjörn, och
ändå ett barn till lynnet.  Han kommer och försvinner likt en ande.
Aldrig lemnar han några spår efter sig, och finner man någon gång
spåret efter hans häst, så upphör det plötsligt mitt i djupa sanden,
hvarest det dock är som synligast, liksom hade ryttare och häst
plötsligt flugit derifrån.  Derför säga de röde, att han eger en
andehäst, der har fyra vingar.«

»Der ligger i hvart fall mycken öfverdrift deri.«

»Ja, jägaren --- såväl den röde som den hvite --- är mycket böjd för
det öfversinnliga och till öfverdrift.  Den ensamhet, hvari han
befinner sig, den storartade naturen, han genomströfvar, de faror, der
omgifva honom --- allt det eggar hans fantasi och ger den en
egendomlig, främmadartad inriktning.  De hjeltedåd, der berättas om
vid lägerbålet, få snart en öfverjordisk anstrykning.  Men äfven om
man ifrånräknar denna öfverdrift, blir der af de omtalade begge
männens gerningar så mycket qvar, att man måste tillstå, att de skola
uppnås af ingen.«

»Är denne Blekansigtenas Furste en yankee?«

»Den, der det visste!  Han visar sig aldrig omgifven af många
menniskor och försvinner lika så snabbt, som han är kommen.  Ingen
vågar utfråga honom, och sitt namn säger han ej.«

»Men man måtte väl igenkänna honom som fursten?«

»Jag har ännu aldrig sett honom, men man har sagt mig, att man först
efter hans aflägsnande märker med hvem, man har haft att göra.  Det är
alldeles så, som nu här hos oss.  Han har varit här och åter gått sin
väg, utan att vi ha märkt det.  Men nu, när han är borta, veta vi,
hvem som har besökt oss.  Men med dessa förklaringar glömma vi
hufvudsaken, nemligen papperslappen.«

»Naturligtvis!  Det är i sanning alldeles så, som vore han
allvetande.  Lyssnen nu!«

Han böjde sig emot elden och läste:

»Rid rakt åt nordvest --- på fyra timmar en trång dal, tre akacior vid
ingången --- der inne vagnarne --- endast två man vakt --- de andre
ridit söderut för att bestjäla Palomo-nakana --- främste vagnen,
venstra bakhjulet era pengar nergräfda --- håll bättre vakt senare ---
vi hade också kunnat vara fiender --- gratulerar Sam Barth och Gustel
ifrån Ruppertsgrün.  Tan-ni-kay --- Lata-nalga.«

Jim och Tim skakade på hufvudena.  Den förre sade förundradt:

»Skulle man hålla det för möjligt!  Stå dessa ord verkligen der på
papperet?«

»Förstås!  Här, läs sjelf!«

Han höll fram lappen till honom.

»Dumheter!  Behåll bara lugnt papperet!  Jag vill hellre brottas med
femtio indianer än med tre bokstäfver.  Indsmen klarar jag af men inte
de der kråkfötterna.  Alla ha just sina starka och sina svaga sidor.
Men, hör du, Sam, denna sak förekommer mig en smula osannolik!«

»Hvarför?«

»Emedan för det första desse sällar skulle hålla hus blott fyra
timmars väg här ifrån.«

»Är det omöjligt?«

»Omöjligt är det väl ej.  Men de skola dock icke stanna så nära den
plats, hvarest de ha begått stölden.«

»Hm!  Man känner ej deras skäl derför.«

»Och lemna blott två man vid vagnen!«

»Någon måste ju bli qvar som vakt!«

»Och pengarne nergräfda!  Dem stoppar man ju på sig och behåller på
sig!«

»Se, så klok du är!  Desse sällar ha brutit opp för ett roftåg.  De
veta ej, om det skall lyckas.  Lyckas det ej, så löpa de risk att
förlora det, de ha på sig.  Det är derför mycket klokt, att de ha
gräft ner dem.«

»Hm!  Det är alltsammans möjligt, men särskildt sannolikt är det
icke.«

»Jag tror det.«

»Betänk, om någon usling har spelat oss det sprattet för att vilseleda
oss.  Kanske en ur spetsbofvarnes eget sällskap.  De afleda oss ifrån
det rätta spåret och komma under tiden i säkerhet.«

»Pshaw!  En sådan bof hade ej klarat af att smyga sig fram på detta
vis; han hade ej heller qvarlemnat oss gevären och hästarne.«

»Det är visst nog sant.«

»Och dertill hoppas jag, att vi, när dagen gryr, skola finna ett spår
efter vagnen, om än der redan ha förflutit fem dagar.«

»Så du tänker alltså följa detta skriftliga råd?«

»Naturligtvis!  Vi ha ju ännu tid att rådgöra.  Af stor fördel vore
härvid, om vi ej behöfde uppsöka något gömställe för våra ladies.
Fyra timmar kunna de hålla ut till häst.  Vi kunna således medtaga dem
direkt.  Det synes mig, som om den röde Burkers redan i förväg kände
den dal, hvari vagnarne stå.  Det är hans gömställe, hvarur han tänker
företaga ytterligare några roftåg.  Vagnarne bjuda honom det
förträffligaste tillfälle att sedan beqvämt föra det röfvade i
säkerhet.  Som sagt, jag tror på allt, der står här på lappen.  Och då
dessa begge namn äro skrifna derinunder, så är jag beredd att svära på
innehållet liksom på evangeliet.«

»Hvarför är denne Blekansigtenas Furste så hemlighetsfull?  Hvarför
väckte han oss inte för att meddela oss det muntligen?«

»Det har han nog haft sina skäl till.«

»Naturligtvis!  Men hur vet han allt detta?«

»Det är hans ensak.«

»Och hur vet han, att denna goda lady är ifrån orten Ruppertsgrün?«

»Jag förmodar, att han har befunnit sig längre här hos oss, än vi
antaga, och aflyssnat oss.«

»Och hvad har det för samband med gratulationen?  Ären I kanske begge
två födda på samma datum och firen I idag eder födelsedag?«

»Nästan så är det.  Vi fira vår återfödelsedag.«

»Du ser mig då ej ut som något återfödt lindebarn, Tjocke.  Skoja
icke!«

»Nå, då skall jag vara tydligare.  Du sjelf har idag redan anspelat på
den ladyn, hvars bekantskap jag hade gjort der öfver --- ---«

»Ja, på svinastian!«

»Hvar, det är likgiltigt.«

»Men så likgiltigt är det väl ej, att hon gaf dig respass.«

»Å, i högsta grad likgiltigt!  Eller menar du kanske, att jag har
aftynat mycket?«

»Nå, ja.  Du har tvärtom påtynat dig en nätt liten buk.  Grämelsen
öfver den olyckliga kärleken har bekommit dig mycket väl.  Hur skulle
du då lägga ut af lycklig kärlek!«

»Det skall du mycket snart kunna erfara och iakttaga, då jag just nu
har insjuknat i en mycket lycklig kärlek.«

»Till hvem då?«

»Icke till dig, min söte Jim; men bemälda kärlek är en så lycklig en,
att jag har föresatt mig att bli äkta make inom den aldra närmaste
tiden.«

»Å ve!  Dig skulle jag vilja se som äkta make, i röd morgonrock med
gula tofsar, vattnande blommor och tvättande handdukar!«

»Det kan du få vara med och se på.  Och för att du inte skall oroa dig
för, om det är en squaw, så skall jag visa dig henne.«

»I nästa indianby, väl?  Der skola vi väl finna någon röd urmoder, der
är böjd att fastnagla sitt ömma hjerta på din rygg.«

»Det skulle hon kunna.  På mig ha spikarna mycket att fastna i, men
hos dig skulle de gå igenom, liksom i ett stycke cigarrlådeträ på två
tiondels tums tjocklek.  Men ända tills vi komma till en indsmenby, så
länge skall jag ej låta dig vänta.  Egentligen kan du hjertligt
beklaga mig.  Sedan jag hade läst opp gratulationerna, så borde du
egentligen ha begripit, hvem som skall ha nöjet att vara den der
urmodern.  Spärra opp ögonen och kasta ett öga på min fästeqvinna.
Här sitter hon, rätt framför dig.«

Han pekade på enkan.  Jim satte opp ett mycket förvånadt ansigte och
sade:

»Du håller visst på att förlora förståndet, Tjocke!«

»Alldeles icke; jag har fastmer ännu aldrig haft det i så godt behåll
som nu.  Denna lady är densamma Auguste, under hvars fönster jag stod
på svinastian ---«

»Och som då gaf dig korgen ---«

»För att nu desto härligare åter taga mig till sig.«

»Är det sant, mylady?«

Äfven skogvaktaren visade sig i högsta grad öfverraskad men gladde sig
slutligen, när han erfor sammanhanget.  Jim var nu öfvertygad om, att
Sam hade talat allvar, och sade, denna gång visst verkligt uppriktigt:

»Jag måste gratulera er, mylady; men egentligen beklagar jag det, att
I hafven återfunnit hvarandra.  Vi förlora med vår Sam en jägare af en
sort, hvaraf få skola finnas.  Vi förarga visserligen hvarandra en
smula emellanåt, men det är blott till tidsfördrif, liksom barn pläga
göra; på allvar känna vi varandra och förstå att uppskatta den andres
värde.  Gör alltså vår lille tjocke så lycklig, det bara är er
möjligt!«

»Hur vet du, att I skolen förlora mig?« frågade Sam.

»Nå, jag förmodar, att du såsom äkta man snällt skall stanna hemma för
att skala potatis och snida vispar.  Det är din skyldighet.«

»Vänta och se!  Vi ha öfver hufvud taget ingen tid nu att tala om mina
angelägenheter.  Vi äro här ännu icke färdiga med skrifvelsen.  Der
står nemligen: `De andre hafva ridit söderut för att bestjäla
Palomo-nakana´.  Veten I, hvad det har att betyda?«

»Naturligtvis!« svarade Tim.  »Man säger, att Nakana gömmer på stora
skatter.   Dem tänker den röde Burkers hemta.«

»Hvem är denne eller denna Palomo-nakana?« förfrågade sig
skogvaktaren.

»Det är ingen han utan en hon,« svarade Sam.  »Detta qvinliga väsen är
omgifvet af likadana hemligheter, som Blekansigtenas Furste.  Man har
talat om henne i ungefär tre år.  Hon lär vara ung, en flicka af helt
utomordentlig skönhet, en hvit, der dock af indsmen högaktas som en
gudinna --- hvarför, det kan man ej säga.  vi tre ha smugit omkring på
jagt i norr och på långa tider ej kommit till södern; derför äro vi
ännu aldrig komna till henne.  Nu hoppas jag, vi få se henne, då vi
befinna oss i närheten.«

»Ja, vet du då, hvar hon bor?« frågade Jim.

»Ja.«

»För kort tid sedan visste du det ännu ej.«

»Det är mycket riktigt.  Jag visste ej mer om henne, än vad också I
hade hört, nemligen att hon hade slagit opp sin wigwam der, hvarest
comanchernas och apachernas områden stöta samman.  Desse begge stammar
ha sedan gammalt varit dödsfiender.  Men Nakanas boning är dem helig.
Hvarest den sköna flickan befinner sig, der är neutral mark.  Hvarhän
hennes öga blickar, der upphör fiendskapen och blodshämden,
comancherna komma från öster och apacherna från vester för att hedra
henne och öfverösa henne med gåfvor.  Det visste vi.  Men för två
veckor sedan sammanträffade jag med en scout (stigfinnare), der hade
varit hos henne och beskref vägen till henne.  Hon bor med sin far i
en nerlagd mission.  Jag frågade efter namnen men kunde ej få reda på
annat, än att hon bara kallar honom Pa, men han henne Almy.«

»Du,« menade Jim då.  »Det namnet förekommer mig bekant.  Hette ej den
sköna unga lady Wilkins på Wilkinsfield så, hvarest vi den gången
sammanträffade med Walker, den vår kloke Tim så vackert lät åter
löpa?«

»Jo, den unga ladyn hette så.  Det var öfver hufvud taget en olycklig
trakt.  Wilkins hade förlorat sin process emot grannen Leflor.  Han
skulle sättas i bysättningshäkte och sköt efter Leflor.  Det försatte
honom under ransakning för mordförsök och han flydde med sin dotter.
Den gode tyske förmannen --- Adler hette han väl --- hade redan
dessförinnan också försvunnit.  Ingen visste hvarhän.  Men vi komma
ifrån ämnet.  Vi talade ju om Nakanas boning.  Stigfinnaren har
beskrifvit den så för mig, att jag mycket väl förmår finna den.  Vi
befinna oss här öster om Sierra de los Mimbres.  Om vi rida ännu en
half dag söder ut och öfvergå den vester ut, så komma vi till Sierra
della Acha, der sänder sitt vatten till Rio Gila och genom denna till
Colorado, der utmynnar i Kaliforniska viken.  Der oppe på Acha är der
en underhärlig bergssjö, vid hvars stränder jag för tio år sedan
hamnade tillsammans med comancherna.  De höllo området för mycket
heligt, emedan de der oppe begrafva sina berömde höfdingar.  De tålde
derför intet blekansigte der oppe, och jag var glad att undkomma med
lifvet och några knifstyng.  Vid sjöns strand stå en gammal katolsk
missions gamla bygnader, som icke längre voro bebodda.  Man säger, att
der en gång i tiden har bott ett rikt folk, tolteker eller något
liknande skall deras namn ha varit.  Detta folk fann mycket silfver i
bergen, och när det sedan blef undanträngt, nedgräfde det omätliga
skatter i sjöns närhet.  Derför, och emedan sjöns vatten vid klart
väder samt när solen står som högst på himmelen glittrar likt flytande
silfver, har man gifvit den namnet Silfversjön.  I den gamla missionen
vid stranden bor Nakana.«

»Hvad betyder ordet Nakana?« förfrågade sig skogvaktaren.

»Egentligen heter det fullständigt Palomo-nakana.  Begge orden höra
till tehuadialekten.  Det förra betyder dufva och det senare skog,
urskog --- tillsammans alltså Urskogens Dufva.  Hvarför denna flicka
kallas så af indianerna, det vet jag visst nog ej.  Kanske erfara vi
det.«

»Skall ni verkligen dit?«

»Ja, och jag tänker, att ni skall följa med.«

»Ni glömmer, att vi skola till Kalifornien!«

»Och ni vet ej, att den bäste vägen härifrån och till Kalifornien går
öfver Sierra della Acha.  Äfven måste ni betänka, att jag ej utan nöd
kan skilja mig ifrån Auguste igen och att ni öfver hufvud ännu ej
veta, hur hennes framtid skall utveckla sig.  Först skola vi återtaga
det, som är frånstulet er.  Sedan veta vi, att Urskogens Dufva är i
fara, och det är vår pligt att varna henne; alltså uppsöka henne vid
Silfversjön ---«

»Egentligen onödigt!« infogade Tim.

»Hvarför?«

»För det första emedan den röde Burkers redan har brutit opp och
alltså ankommer dit före oss.  Vi skola alltså komma för sent för att
varna.  Det är säkert.«

»Icke så säkert, som du tror.  Vi ha godt samvete och kunna alltså
rida rakt fram; Burkers är emellertid känd som tjuf.  Låter han sig
påträffa, så blir han helt enkelt hängd.  Han skall alltså uppsöka de
ensligaste trakter och måste taga en betydande omväg.  Men hvad ville
du säga för det andra?«

»Att vår varning öfverhufvud taget är onödig i alla fall.  Tror du
kanske, att Blekansigtenas Furste endast har meddelat oss, att Dufvan
befinner sig i fara?  Han har i hvart fall begifvit sig hän till
henne.  Kanske har han endast derför gifvit oss skriftlig
underrättelse, för att icke bli uppehållen af oss och kunna komma dit
fort.  Förstådt, Tjocke?«

»Mycket väl.  Men just emedan Fursten är på väg dit och `Starka
Handen´ är med honom, så vill jag också dit.  Jag vill ovilkorligen
lära känna desse begge berömde män.  Förstådt, Långe?«

»Ja, och du har alla gånger rätt.  Men menen I ej, att det nu vore
bättre att sofva ännu en timme?  Våra hästar äro klokare än vi; de
ligga i gräset och vila sig; men vi sitta här och prata, liksom vore
det helg i morgon.  Blunden nu och språken invärtes i stället!  Det är
det bästa, jag kan råda er till.«

De andre instämde.  Vakten gick på och snart lågo utom den alla i en
vederqvickande sömn.  Men i dagbräckningen var sällskapet åter redan
vaket. För qvinnorna inrättades sittplatserna på hästarne så beqvämt
som möjligt; morgonmålet var snart öfver, och toaletten tager i
Vestern ingen lång stund i anspråk, så solen var ännu ej högt stigen
öfver den östliga horisonten, när den lilla kavalkaden redan satte sig
i rörelse rakt åt nordvest, såsom der hade stått på lappen.

Sam red före, vid hans sida naturligtvis hans ungdoms älskade.  Desse
begge hade så mycket att fråga och svara hvarandra.  Men trots det var
der icke det ringaste af intresse, der undgick Sams skarpa, kloka små
ögon.

Ju längre, desto mer skakade han på hufvudet.  Medans de andre redo
rakt fram, började han i galopp göra afstickare åt höger och venster
samt sade, när han resultatlös återvände ifrån en af dessa:

»Jag trodde mig kunna finna vagnspåret, men förgäfves.  Hade Fursten
ej gifvit oss sin anvisning, så stode vi liksom oxarne framför berget
och komme aldrig opp.«

»Om blott denna anvisning stämmer,« brummade Jim, der också hade
blifvit förtretad.

Äfven han hade sökt efter spåret utan att upptäcka det ringaste.
Derför tillade han:

»Jag tror, de ha farit iväg åt ett helt annat håll.«

»Fursten ljuger ej; jag litar på honom.«

Så gick det vidare och vidare.  Sam höll städse ögonen riktade på
marken.  Väl två timmars tid hade man ridit, när han plötsligt höll
in.

»Jim, ser du något?« frågade han, pekande framför sig.

»Nej, ingenting förutom gräs.«

»Men i gräset?«

»Intet, alls intet.«

»Hm!  Om jag inte misstager mig alldeles, så har jag funnit spåret.«

»Det skulle jag vilja veta!  Äfven jag har ju ögon!«

»Använd dem riktigt, då!  Titta en gång bakåt och framåt!  Ser du då
ingenting alls i gräset?«

»Torra strå!  Skall det vara ditt spår?«

»Naturligtvis.  Dessa strå äro oppryckta i regelbundna, täta linjer,
icke fullt fyra alnar bredt.  De ligga ofvanpå i helt snörrät linje.
Om allt ej bedrar mig, så äro de oppryckta med ett ting, der har den
största likhet med en räfsa, en kratta.  Denna räfsa har haft något
större bredd än vagnen.  Ut öfver denna bredd finner du ej ett endaste
oppryckt strå.«

»Kors! Du har rätt, Tjocke!« medgaf Jim, och hans broder instämde.

»Desse sällar ha haft ett räfsliknande verktyg på hvar vagn,« fortfor
Sam.  »Det måste ju ni veta, herr skogvaktare!«

»Det vet jag visst nog.  De läto göra sig dessa jernräfsor i Santa Fé.
Först nu tänker jag på det.  Jag är just ingen präriejägare.«

»Icke sant, dessa räfsor hängdes bak på vagnen och släpades efter
densamma, så att det af hjulen och hofvarne nedtryckta gräset åter
skulle rätas opp?«

»Så är det.  Den röde Burkers sade, att det vore för indianernas
skull, så att desse ej skulle upptäcka vårt spår.«

»Denne sälle fruktade de hvite mer än de röde.  Han har redan i Santa
Fé utgått ifrån, att han skulle bedraga er.  Nå, nu ha vi alltså
lyckligt funnit spåret.  Lappen bedrog oss ej.  Bara friskt åstad!«

Det var, som om hästarne blefvo smittade af sina herrars muntra
stämning --- så käckt sträckte de ut.  Prärien började smycka sig med
buskverk.  Terrängen steg högre och högre.  Enstaka träd visade sig.
Vid sidan låg der en temligen betydande höjd.  Sam red opp för att få
öfverblick.  När han återvände, grinade han gladt och sade i belåten
ton:

»Tio minuter till, så äro vi der.  Men vi måste ta en omväg.  Man får
vänta sig, att der vid dalens ingång står en vaktpost eller att en
eller begge stryka omkring i trakten.  Då vi helst böra öfverraska
dem, så få vi ej låta oss bli sedda.  Derför föreslår jag, att vi rida
rundt omkring denna höjd, så att vi komma ifrån ett annat håll.«

»Har du sett dalen, då?« frågade Jim.

»Ja, det vill säga, ingången till den samma och äfven de tre akaciorna
framför.  Men att skåda in i det inre, det var mig visst nog omöjligt.
Kom, här rida vi åt venster.«

De veko af i den nämnda riktningen och höllo sig så, att de redo hardt
när höjdens fot.  Ankomna till andra sidan, fingo de nu se det berg,
hvari ett tidigare väl bredare vattendrag hade urtvättat dalen.  Nu
var det litet och smalt, så att det knapt kunde kallas mer än bäck.
Vid dess stränder stodo några glesa buskar, hvilka gjorde det möjligt
att närma sig dalen utan att blifva sedd derifrån.

»Det är bra,« sade Tim Snaker.  »På detta vis kunna vi närma oss helt
obemärkta och öfverraska de sällarne, så att de få kolera af skräck.«

»Tanken om koleran är icke illa,« svarade Sam.  »Det andra duger desto
mindre.«

»Hur så?«

»Du menar naturligtvis, att vi helt gemytligt skola komma in i dalen
igenom ingången?«

»Naturligvis!  Det är ju det beqvämaste.«

»Men tillika det dummaste.  Den, der eftersträfvar att göra allt
riktigt beqvämt för sig, han skall icke komma särskildt långt.  Har du
någon gång varit med, när polisen skall fånga någon?«

»Nej.  Jag har aldrig varit policeman och ej heller har någon velat
arrestera mig.«

»Nå, då skall jag säga dig, att polisen alltid är så klok att inte
döna in i huset igenom framdörren.  Så måste vi också göra.  Det säger
sig sjelft, att de två bushwackers, vi äro ute efter, ha träffat vissa
säkerhetsföranstaltningar.  Hvari dessa bestå, det kan du väl tänka
dig.  Eller du har kanske blifvit af med dina två tankar?«

»Icke helt ännu.  Jag menar, att en af dem skall hålla vakt vid dalens
ingång.«

»Naturligtvis.  Han skall der gömma sig bak en buske eller bak en
klippa, hvarest vi alls icke kunna se honom.  Men han får syn på oss
och ger oss ifrån sitt säkra gömställe några kulor.  Hans kumpan hör
skotten och gömmer sig också för att emottaga oss, utan att han kan
ses af oss.  På detta vis bli vi i allt gemyt afborstade ifrån
hästarne och förpassade opp till himmelen, hvarifrån vi sedan kunna
sticka ner våra näsor för att se, huru de sällarne grina åt oss.«

»Du tänker alltså komma in i dalen ifrån andra hållet?«

»Naturligtvis!  Om du har ögon, så ser du skogen der hänne till
venster.  Vi kunna nå den på mindre än en fjerdedels timme.  Befinna vi
oss ibland dess träd, så kan ingen menniska se oss.  Vi följa
skogsbrynet och komma sedan fram till berget ifrån sidan.  Vi rida då
oppför detta, hvarvid vi ej kunna ses, emedan der är rikligt med
virke, så stöta vi just i rät vinkel på dalen ---«

»Hvilken kanske har så branta väggar, så vi inte alls kunna komma
ner!«

»Förhoppningsvis skall det ej bli så illa.  Ner måste vi i hvart fall
--- du också.  Och går det icke på annat sätt, så kastar jag ner dig.
Det är det aldra snabbaste.  Alltså framåt!«

De redo i traf fram åt den omnämnda skogen, der med randen bildade en
båge, hvilken stötte till det berg, der utgjorde målet för deras ridt.
Följande denne båge nådde de naturligtvis också fram till berget.


(slut på fyratioandra afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 43.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 042 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).