Ja. Med honom gör vi sedan väl en lika så fin affär. Hör du, det är väl ändå egendomligt, att den röde Burkers har sammanträffat med denne Walker. Han är en duktig karl. Den gången i Wilkinsfield blev han också nästan ställd till svars. Han blev ju formligen belägrad, innan vi sedan kom till den svarte Bommys koja. Bröderna Jim och Tim och Tjocke-Sam ville komma åt honom. De hade visst en hämnd att ta ut på honom. Nå, om de visste, att han nu är i Prescott och därtill en stenrik gynnare, så skulle de snarast bryta upp för att avlägga ett besök hos honom. Var månne kan väl dessa tre gynnare hålla hus?
free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (043) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden43.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 43

Det var på denna sida icke brant, så att de mycket väl kunde rida
oppför dess sluttning.  Träden och buskarne stodo icke så tätt, att de
erbjödo hästarne något hinder, men dock så nära intill hvarandra, att
ryttarne icke kunde blifva sedda.

Ankomna der oppe fingo de mycket snart se den dal, de hade till mål.

Den delade berget i tvenne hälfter, der i bakre änden vid
fördjupningens slut sammanhängde genom en brant stigande klippvägg.
Der kunde man icke komma opp --- åtminstone icke med hästarne.  Men
längre hän åt ingången till voro dalskärningens sidor icke så branta.
De visade sig vara mycket väl tillgängliga och voro så bevuxna med
buskverk, att man riktigt snyggt och obemärkt kunde smyga sig fram.

»Se,« sade Sam, »det är så, som jag trodde.  Vi binda hästarne här och
stiga nerför.  Damerna behöfva vi ej, de kunna blifva der oppe,
beskyddade af sina begge herrar.  Jim, Tim och jag, oss räcker det med
än så länge.«

»Hvarför skall inte jag med?« frågade skogvaktaren.

»Emedan jag icke litar på er.«

»Åhå.«

»Ja, visst nog!  Jag vill inte förolämpa er, men ni är alltför litet
präriejägare, för att jag skulle anse, att ni skulle kunna kasa ner
obemärkt.  Vi måste vara försigtiga, så att vi icke bli upptäckta i
förväg.  När det är tid, så skall jag hvissla skarpt tre gånger.
Då kommer ni ner med damerna.  Hästarne hemta vi senare.«

Rothe gjorde ytterligare några invändningar, hvilka emellertid ej
beaktades.

»Vi veta ju alls icke, om inte någon af de sällarne ligger och trycker
här någonstans i närheten,« menade Sam.  »Derför kunna vi omöjligt
lemna damerna ensamma här.  Ni och er son är deras naturlige
beskyddare.  Följaktligen bli ni här hos dem.«

»Men om der händer er någonting der nere?  Huru lätt kan ni icke bli
skjuten.«

»Då hör ni skotten och kommer ner för att göra oss lefvande igen!
Tror inte, att jag lugnt sticker fram näsan, när någon vill kittla mig
på den med gevärsloppet.  Så fort blir inte Sam Barth skjuten.  Han är
visserligen ifrån Herlasgrün, men han har inte risengröt i hufvudet.
Och dermed pasta!  Framåt, I begge!«

Han smög bort tillsammans med Jim och Tim.

De voro ännu ej långt komna, när de befunno sig på ett ställe, hvarest
de kunde se in i dalens främre del.  Der stodo vagnarne.  Dragoxarne
betade i gräset, och hänne vid kanten i vagnarnes närhet satt der en
man vid en eld, hvaröfver han stekte ett stort stycke kött på en gren.

»Sen I den lille gubben?« sade Sam.  »En god, gammal gynnare!  Jag
hade ändå inte trott, att han höll så mycket på oss!«

»Höll på oss?  Hur så?« frågade Jim förvånadt.

»Dumhufvud!  Ser du då icke, hur kärleksfullt han sörjer för oss?  Der
gör den praktkarlen vår frukost färdig!  Der är väl ingenting, der går
opp emot en god vän, man kan förlita sig på!  Lyssna!  Han hvisslade.«

»Ja.  Det gäller väl den andre.«

»Naturligtvis, gamla slughufvud!  Eller menar du måhända, att han
hvisslade på oss?  Se, der kommer hans kamrat.  Han har dithvisslats
till frukosten.  Låt oss se till att komma ner och få vår portion,
annars äta de opp allt för oss.«

Han steg längre ner, och de följde honom.  Det var alls icke svårt.
De hade gräs och mjuk mossa under fötterna, hvarigenom deras steg
blefvo helt ohörbara.  Betäckning funno de bak buskarne, och då
dalväggen alls icke föll särskildt brant ner, så kommo de tre jägarne
i all gemytlighet fram till den plats, hvarest de begge bushwackers
befunno sig.

Detta ställe låg alldeles vid den sida i dalen, hvarest de tre
omtalade hade kommit ner och nu stodo bak ett tätt buskverk på icke
mer än fem eller sex stegs håll ifrån de begge männen, hvars ord de
till följd deraf mycket väl kunde höra.

»Sätt dig!« sade den ene till den andre.  »Jag tror, köttet skall vara
genomstekt.  När vi ha afätit, så håller jag vakt.«

»Denna vakthållning är helt enkelt vansinne,« menade den andre, i det
han förtretadt satte sig ner.

»Det tycker jag också.  Der skall man förjemt ligga och trycka der
framme i busken för att passa på, ifall der kommer någon.  Jag skulle
vilja veta hvem, der skulle komma!«

»Som om vi vore i New York och hade bjudit in gäster!  Jag skulle
vilja slå vad om, att här i en omkrets af många mil icke befinner sig
en menniska.  Och befunne der sig någon, då inser jag icke, hvarför
eller af hvilken anledning han skulle göra ett besök just här i vår
salong.«

»Jag är helt af din åsigt, om än du icke får tala om fullt så stor
omkrets.  Jag tror, att detta skogvaktarfolk ännu skall befinna sig
här någonstans i närheten.«

»Då vore de dumma.  De kunna intet bättre göra än att snarast skudda
stoftet af fötterna.  Hästar ha de inga förutom den ende, och det
lilla af skjutförnödenheter, den gamle just har haft med sig, skall
icke räcka länge.  De måste alltså eftertrakta att komma till en
plats, hvarest der äro menniskor.«

»Men den känna de icke till.«

»Ja, detta folk är fan så dumt.  Jag har aldrig påträffat en tysk, der
hade en sund hjerna i hufvudet.  Der, skär af till dig!  Är köttet
mört?«

»Ja.  Jag skulle vilja veta, hvad dessa menniskor skola äta i dag.«

»Det är mig ganska likgiltigt.  Den gamle Rothe kan få skjuta sig
något.  Jag tror bara, att han inte skall träffa mycket.  Den skall
föreställa skogvaktare!  Ränner omkring på prärien med sin son och två
qvinfolk utan att känna till den!  Det var för lustigt, så glad han
var i Santa Fé öfver att lära känna oss.  Han gladde sig kungligt över
att finna kamrater, han kunde taga sig till Kalifornien tillsammans
med.  Nå, jag tänker, han har lärt känna oss nu!«

»Det är bara en sak, som är förarglig --- att de begge fruntimren voro
så gamla.  Hade de varit unga, så --- nå!«

Han smackade med tungan liksom en, för hvilken någonting smakar godt.
Den andre sade:

»Hvad det beträffar, så var den ena icke så illa.  Hon var visserligen
inte längre sexton år gammal, men ännu riktigt aptitlig. Jag kan
nästan gräma mig öfver, att vi inte togo henne med.  Det hade ju inte
alls varit så illa, om vi hade haft henne här nu.  Då hade vi varit i
besittning af en qvinna, vi nu hade haft god nytta af.«

»Verdammt!« hviskade Sam.  »Använda min Auguste!  Nå, du skall få lära
känna henne!«

»Skola vi derhän?« frågade Jim med en hviskning.

»Ännu icke.  Kanske säga de något, der är oss fördelaktigt att veta.«

»Men då äta de opp köttet för oss!«

»Bah!  Det stycket är stort nog.  Och vid sidan om ligger der ett
halft rådjur, de ha skjutit.  Vi vänta litet till!«

Han hade rätt.  Den ene, der hade varit kock, sade:

»Vet du, vi skola dock icke göra oss historien för svår.  Vaktandet är
alls icke nödvändigt.  Jag sätter mig inte der framme längre.  Jag
lägger mig efteråt hellre här och sofver.  Det är mycket bättre än att
förjemt vara vakt och hålla ögonen oppspärrade, medans ändå ingen
kommer.«

»Hm!  Nu går det an; men senare måste vi ändå vakta.  När den röde
Burkers kommer och märker, att vi inte passa på, då få vi våra fiskar
varma.«

»Ja, han är sträng!«

»Tycker du?  Bara sträng?«

»Hvad mer?«

»Hvad mer, frågar du?  Jag menar, att han icke blott är sträng utan
alltför sträng, nästan oförskämd.  Han är kaptenen, ja.  En anförare
måste vi ha, det är väl riktigt.  Men vi äro ändock inga niggers och
heller inga soldater, som fältväbelen kan köra med såsom han vill.
Denne Burkers går ibland på som en slafdrifvare, der blott kan hota
med piskan.  Det skulle man icke tåla ifrån honom.«

»Hvad vill du göra deremot?  En viss disciplin måste der ju ändå
vara!«

»Ja, men den kan handhafvas i gemytlighet.  Han har ju bara oss att
tacka för, att han inte är opphängd några alnar högt --- i synnerhet
oss begge.  Den gången i Van Buren hade han fått den runt kragen, om
vi inte hade hjulpet honom ut ur finkan.«

»Det är riktigt.  Vi sutto ju sjelf ganska djupt i klistret.
Lyckligtvis var der ingen, der kunde öfverbevisa oss om någonting.  Om
jag någon gång träffar denne förbannade tjocke, så skall han få tänka
på mig!«

»Sam Barth?«

»Ja.  Det var hans skuld, såsom vi ju senare fick höra.  Han
tjuflyssnade på oss i skogen, hvarest vi dock voro säkra på att icke
vara iakttagna.  Om han en gång löper mig i händerna, då slagtar jag
honom som ett svin och gör stearinljus af hans fett.  Deruppå kan han
förlita sig.«

»Och jag hjelper till.  Då finner man nog de begge långe brödrarne
Snaker hos honom.  Af dem är der visst nog icke så mycket fett att
skära.«

»Nej, men man skulle kunna nyttja dem till vekar.  Man vecklar
Tjocke-Sam rundtenom och tänder fyr på dem.  Deraf blir ett ljus, der
--- du, hörde du ingenting?«

»Nej.«

»Det var mig, liksom hade det rasslat till i busken der.«

Långe Tim hade, när der talades om honom, höjt knytnäfven och truat
med densamma, hvarvid han hade strukit emot en gren med handen.

»Tag dig i akt, din åsna,« hviskade Sam.

»Blixt och dunder!  Jag en veke!« knorrade Tim.  »Nå, jag skall tända
på er, era kanaljer!  Och I skolen icke behöfva vänta länge derpå.«

»Egentligen är det mycket oförsigtigt af Burkers att qvarlemna oss
här,« fortsattes samtalet.

»Hvarför det?  Der måste ju blifva någon qvar vid vagnarne.«

»Ja.  Men om vi nu icke voro ärliga!«

»Vill du månne schappa med de tunga åkdonen?«

»Nej; det faller mig inte in.  Men man kunde smita iväg med det
andra.«

»För att bli upptäckt och nerskjuten?«

»Man ställer sig ju inte och väntar, tills de komma.«

»Pshaw!  Några få tusen dollars skulle icke räcka länge.  Vi skulle
bli tvungna att afstå ifrån allt, hvad de hemta ifrån Silfversjön.«

»Det är visst nog sant.  Jag skulle egentligen vilja vara med der.
Denna Urskogens Dufva lär ju äga skatter i massor.  Jag är nyfiken på,
om bofstrecket skall lyckas.«

»Hvarför skulle det icke lyckas?  Burkers är slug.  Skada, att han
icke kan slå in på raka vägen!  Han måste göra en så betydande omväg,
så att vi kunna få sitta här och vänta på honom i två veckor.  Han
måste komma till sjöns vestra sida.  Är den affären afklarad, så kunna
de sedan komma tillbaka i rät linje.  Rofvet lastas på här --- och
sedan väck härifrån, in i Arizona!«

»Till Walker.«

»Ja.  Med honom göra vi sedan väl en lika så fin affär.  Hör du, det
är väl ändock egendomligt, att den röde Burkers har sammanträffat med
denne Walker.  Han är en dugtig karl.  Den gången i Wilkinsfield blef
han också nästan stäld till svars.  Han blef ju formligen belägrad,
innan vi sedan kommo till den svarte Bommys koja.  Brödrarne Jim och
Tim och Tjocke-Sam ville komma åt honom.  De hade visst en hämd att
taga ut på honom.  Nå, om de visste, att han nu är i Prescott och
dertill en stenrik gynnare, så skulle de snarast bryta opp för att
aflägga ett besök hos honom.  Var månne kan väl desse tre gynnare
hålla hus?«

»Man har inte hört någonting om dem på länge.«

»Å jo.  De lär ha drifvit omkring der oppe i Svarta bergen.  Jag
skulle gerna ha träffat dem en gång.«

»Det behöfs ju inte.«

»Hvarför icke?  Jag skulle vilja göra opp räkningen med dem.«

»Jag vill intet ha med dem att göra.  Den tjocke lär vara en skojig
karl; men det är bäst att afstå ifrån sådant skoj.  Jag målar aldrig
gerna fan på väggen.

»Tror du, han kommer?«

»Ja.«

»Prat!  Han skall akta sig!«

»Å, han är redan här!« ljöd der bak om dem.

De snurrade förskräckta rundt med hufvudena.  Der stod Tjocke-Sam, den
de nyss hade talat om.  De igenkände honom blott alltför väl.  De voro
så opprörda, att de till och med glömde fara opp.  De blefvo sittande
och stirrade på honom liksom på en öfverjordisk uppenbarelse.  Han
trädde dem närmare och sade muntert grinande:

»Good morning, mesch'schurs!  Spärren icke opp käftarne så stort!
Eller hafven I kanske fått munläsa af glädje öfver mig?«

»Sam Barth!« framstötte den ene.

»Ja, Sam Barth, som han lefver och frodas!  I hafven således tillfälle
att göra stearinljus af mitt fett.  Veken skall icke låta vänta på sig
länge.«

»Fördömdt!  Han har tjuflyssnat!«

»Ja, alldeles som den gången i skogen vid Wilkinsfield.  Har I kanske
något deremot?«

»Till och med mycket, min gosse!«

Den, der sade det, for nu opp och drog sin knif.  Hans kamrat gjorde
detsamma.  Sam virrade grinande på hufvudet och sade:

»Gör er ingen möda!  Era knifvar äro fullständigt onyttiga.  Innan I
voren komna inpå mig, hade jag skjutit er.  Men det är alls icke
nödvändigt.  Tagen och sen ett tag på desse begge män, der ha er på
kornet der!«

I detta ögonblick visade sig Jim och Tim till höger och venster om
busken.  De höllo sina gevär skjutfärdiga och riktade mot de begge
sällarne.  Desse stodo orörliga och fingo icke fram ett ord.

»Nå, hvad sägen I till det?« frågade Sam.

»Indianer!«

»Nå, de bästa ögon hafven I icke.  Desse begge herrar äro inga
indianer.  De äro goda blekansigten, der blott ha bemålat sig en smula
tills vidare för att roa er.  De äro nemligen de begge vekar, I
önskaden er till att göra stearinljuset färdigt.«

»Jim och Tim?«

»Ja.  I hafven så längtansfullt önskat få se oss.  Och vi äro höfligt
folk.  Vi låta icke gerna någon vänta på oss.«

»Djefvulen anamma!  Kom!«

Den, der sade det, skulle till att fly, och hans kamrat gjorde min af
att följa honom.  De insågo, att motvärn vore lönlöst.

»Halt!« sade Sam.  »I undkommen oss icke. Den, der rör sig ur fläcken,
han får ett skott i kroppen!«

»Försök det!«

Han tog ett stort, snabbt språng framåt för att komma bak om vagnen
och under dess skydd till andra sidan dalen.  Hans följeslagare kom
efter honom.  Men en kula är snabbare än den snabbaste löpare.  De två
skotten brakade, och de begge flyende störtade till marken.

»Der ha de det!« sade Sam.  »Hvarför ären I så dumma att vilja rymma
ifrån oss.  Tacka öfver hufvud taget Gud, att vi ha varit så nådiga!
I hafven blott fått dessa kulor i benen!  Näste gång sigta vi högre.«

Under dessa ord lossade han sin lasso och skred fram till de på marken
liggande.  Jim och Tim stodo redan der.  De sårade afstodo ifrån
lönlöst motvärn, hvarigenom de ju endast kunde försämra sitt läge.  De
blefvo bundna.

»Så!« sade Sam.  »I ären de två dummaste menniskor, jag någonsin under
mitt långa lif har påträffat.  Der skullen I hålla vakt men sitter vid
rådjurssteken och har inte skjutbössorna hos er.  I ären mig några
sköna gynnare!  Skäms på er!  Då jag emellertid icke är någon
menniskoätare, så roar det mig icke att bringa er om lifvet.  Om I
ären förnuftige, så skall jag skänka er lifvet.  Vi skola således se
till era sår ett tag.  Hållen er still!«

Han hade, då de stodo bak buskarne, sagt de begge brödrarne, att de i
fall af flyktförsök skulle sigta så, att der endast uppstod ett
köttsår i låret.  Det hade de rättat sig efter.  Kulorna hade gått
tvärs igenom öfverbenets muskler, så att såret väl var smärtsamt men
ingen lifsfara.

Han afskar dem byxorna och hemtade sedan första, bästa bomullsföremål
ifrån vagnen, hvilket sönderskars för att tjena till förband.  De
sårade förhöllo sig tigande.  De läto göra med sig, hvad segrarne
ville.  De sågo, att de åtminstone icke behöfde bekymra sig om sitt
lif, och det lugnade dem för ögonblicket.

När förbanden voro lagda, menade Sam:

»Så, det är färdigt.  Nu vilja vi ha reda på, hvad I egentligen hade
att göra i denna sköna trakt.  Hvem tillhöra desse vagnar?«

»Oss naturligtvis!« svarade den ene, der bet ihop för att på samma
gång döfva sin förbittring och smärtorna af sitt sår.

»Eder?  Hvad menen I då med detta ord `oss´?«

»Oss begge.«

»A!  I begge ären egare till vagnarne?«

»Ja.«

»Hvem har då kört hit dem?«

»Vi!«

»I begge ensamma?«

»Ja.«

»Då hafven I lyckats med ett mästerstycke, jag afundas eder.  Två
ensamma personer förstår att lyckas med dessa oxspann!  Det är en
rentaf beundransvärd prestation.  Var der ingen, der hjalp er?«

»Nej.«

»Inte ens den röde Burkers?«

»Nej.«

»Nå, mina små pysar, gören er ändå icke så löjliga!  Det skolen I icke
inbilla mig; och sedan vill jag säga er, att vi tre ha lurat på er en
lång stund och hört ert samtal.  Vi veta besked.  I hören till
Burkers.«

»Nej.«

»Nå, om I viljen, så skola vi rätta oss helt efter era önskningar.
Jag ser, der ligger en rätt nätt oxpiska, hvaruppå I synes ha aptit.
Jag är beredd att stilla er aptit.  Jim, hemta mig den!  Vi skola se,
om den är behjelplig till att få desse herrar litet språksamma.«

Jim hemtade den.  Den var flätad af kraftiga remmar på samma vis som
den bekanta jagtpiskan, der ofta kommer till användning vid
slädkörning.  Han pröfvade, om han förstod att bruka den, och sade
sedan till Sam:

»Det går.  Hur mycket skall jag räkna opp för dem?«

»Du slår så länge, till dess de säga sanningen.  Rapp efter rapp, ett
på den ene och sedan ett på den andre.  Vi vända på de mesch'schurs,
så att de visa oss sina frånsidor.«

Nu märkte de begge, att det gälde allvar.  Derför förklarade de, att
de skulle tillstå sanningen.

»Godt!  Om I icke tagen ert förnuft till fånga, så skola vi göra er
ett.  Huru var det alltså med Burkers?«

»Han var med här.«

»Hvar är han nu?«

»På jagt.«

»Så, så!  Hvad skall han då jaga?«

»Hvad han finner.  Vi behöfva kött.«

»Och det hemtar han ifrån Silfversjön?«

De begge männen tego.  Sam fortfor:

»I märken, att vi ha hört allt.  Men hvad vi veta, det behöfva vi icke
höra af er.  Jag vill alltså icke granska ert inre.  I hafven begge
ett öfver måttan ömt samvete, så jag vill icke affordra er att förråda
er käre kapten.  Men ett skulle jag mycket gerna ha reda på.  Hvem är
egentligen den skogvaktare, I talen om?«

»En tidigare bekant.«

»Hvar befinner han sig nu?«

»I St. Louis.«

»Hm!  Med sin son och de begge qvinnor, I nämnde?«

»Ja.«

»Underbart!  Det synes mig dock, som haden I sagt, att den gynnaren
vore ganska dum, för att han hade begifvit sig ut på prärien.  Der
döljer sig i hvart fall en hemlighet der bak om.«

»Nej.«

Sam utstötte ånyo en skarp hvissling och svarade:

»Jag måste naturligtvis tro på det, jag icke kan öfverbevisa er om
såsom lögn.  Derför skall jag icke vidare besvära er så när som på
ytterligare en sak.  I taladen om en viss Walker.  Hur veten i då, att
denne man nu befinner sig der borta i Prescott?«

»Burkers sade det.«

»Och hvem vet han det af?«

»Ifrån en budbärare, Walker sände honom ifrån Santa Fé.«

»I viljen göra affärer med honom.  Af hvilket slag äro väl dessa?«

»Det veta vi icke; det är Burkers' sak.«

»Och kanske också en smula vår.  Nu skola vi lemna er i fred.  I hafven
uttömt all er uppriktighet öfver oss; för det äro vi eder tacksamma;
derför vilja vi icke längre plåga er utan i stället hellre se oss om
efter er stek.  Kommen, I begge!«

Han satte sig gemytligt ner vid bålet, och brödrarne gjorde det samma.
De höggo in på köttet och låtsades icke märka, att steg läto höra sig
bak om dem.  Det var skogvaktaren, der kom med de sina.

De begge bofvarne voro naturligtvis icke så litet förskräckta inför
anblicken af honom.  Hans fru och svägerskan ilade strax hän åt sin
vagn för att se, hvad som ännu var till städes af deras egendom.  De
begge förbrytarne hviskade sakta med hvarandra.  I hvart fall talade
de om det förhållningssätt, de under dessa omständigheter borde slå in
på.

»Nå, jag hoppas, I nu veten, hvad klockan är slagen,« sade Sam.  »Det
är till och med just de här, I skulle ha så god nytta af.  Jag är
dessvärre ingen pastor, eljest skulle jag gerna vara beredd att
välsigna detta äktenskap.  Men jag tänker, att jag kan ge er min
välsignelse på annat sätt.  Der står skogvaktaren.  Äfven han kan få
döma er. Hvad anser ni?«

Denna fråga var riktad till Rothe.  Han svarade:

»Jag är icke blodtörstig.  Jag vill endast ha min egendom tillbaka.
För öfrigt ser jag, att desse sällar äro sårade.  De äro nog
bestraffade.«

»Då vill ni låta dem löpa?«

»Ja.«

»Efter savannens lagar ha de förtjenat döden.  Men då ni vill ha det
så, skola vi låta dem löpa.  Men något måste vi ge dem till åminnelse.
Vi räkna opp tjugufem goda rapp till hvar och en.  Det skall bidraga
väldigt till läkandet af deras skottsår.  Kanske är jag beredd att
efterskänka dem dessa rapp, om de svara mig sanningsenligt på en
fråga: Hvem har de penningar, I hafven fråntagit dessa menniskor?«

»Vi veta ingenting om några pengar.«

»Åhå!  De befunno sig ju i vagnen.«

»Då har den röde Burkers dem.  Det var han, der genomsökte vagnen,
icke vi.«

»Godt, då skall I få era tjugufem rapp.  Haden I aflagt bekännelse, så
skulle detta straff ha blifvit er efterskänkt.«

»Hvad man icke vet, det kan man icke tillstå!«

»Nå, godt!«

Han gick för att leta efter en hacka.  Den ene af de begge fångarne
hviskade till den andre:

»Vore det icke bättre att säga honom allt?«

»Prat!  Då förlora vi ju pengarne!«

»Men vi få pisk!«

»Nej.  Han hotar oss bara.  Döda oss vill han icke; han skall alltså
blott kunna lemna oss här.  Vi behålla pengarne, dem vi senare skola
vara i trängande behof af.  Denne fördömde sälle är det Djefvulen, der
har fört hit.  Han har träffat skogvaktaren och funnit vårt spår.  Den
skulle det aldrig ha lyckats att spåra opp dem.  Blixt och dunder!
Hvad skall han väl med hackan?«

Sam hade hittat en hacka i en af vagnarne.  Han gaf skogvaktaren den
och sade:

»Här!  Gräf alltså ett tag der framme vid den förste vagnen under
venstra bakhjulet.  Der skall väl det sökta finnas.«

Derpå återvände han till fångarne och iakttog med innerlig fröjd den
bestörtning, de uppvisade, när skogvaktaren började gräfva.

»I gören ju miner, liksom om plommonträden hade blifvit hagelskadade!«
sade han.  »Icke sant, vi veta ganska noga, hvar penningarna äro att
finna?«

»Djefvulen tage er!«

»Pshaw!  Med den har jag intet att skaffa.  Han får hålla sig till
er.«

Skogvaktarens familj stod intill honom vid vagnen; Jim och Tim voro
ock der.  Efter en stund utstötte Rothe ett glädjerop.  Han drog opp
ett hästtäcke, hvarutinnan en stor läderpåse var invecklad.

»Kom här med den!« sade Sam.  »Vi skola se, hvad der är i.«

Påsen öppnades.  Den var full med penningar.  Beloppet uppgick till
öfver nio tusen dollars.

»Det tänkte jag!« skrattade den tjocke.  »Denne röde Burkers har
varit så vänlig att stoppa i sina egna pengar också.  Nå, det är
räntan, han betalar.  Master Rothe, der har ni alltså återfått era
pengar.  Stoppa undan dem, och passa bättre på dem i framtiden!«

Hvarken skogvaktaren eller Auguste ville hafva något af öfverskottet.
De kräfde, att de tre jägarne skulle dela på det.  Desse gingo
emellertid ej in derpå.

Nu rådgjorde man om, hvad som skulle göras med fångarne, vagnen och
dess innehåll.  Man begärde, att Sam skulle bestämma deröfver.  Han
sade:

»Vi medtaga det, vi kunna föra med oss utan att öfverlasta våra
hästar.  Allt det andra elda vi opp --- äfven vagnarne.  Desse
spetsbofvar skola icke kunna draga nytta deraf.«

»Kunna vi då icke taga vagnarne med oss?« frågade skogvakterskan.

»Nej, det är omöjligt.«

»Då förlorar jag ju allt, mina sköna sängkläder, mitt linne ---«

»Gråt bara inte deröfver.  Vi kunna icke släpa med oss sakerna.  Jag
skall sörja derför, att ni finna ersättning för denna förlust.  Vi
lemna detta rum till häst.  Vagnarne kunna vi omöjligen använda.  De
äro oss till hinders.«

Qvinnan måste gifva efter i detta.

Den ene vagnen innehöll olika klädesplagg, skjutförnödenheter och
lifsmedel.  Allt, der kunde medtagas, nerpackades.  Medelst några af
sängkläderna inrättades tvenne mjuka sadelsitsar för qvinnorna.  Sedan
skötos vagnarne tillsamman och stuckos i brand.

De fångne sågo med hemlig tandagnisslan på.  De kunde intet ändra men
föresatte sig att hämnas senare vid ett eventuellt sammanträffande.

Tills den förstörande elden hade gjort sin pligt, förblefvo de resande
i dalen.  Sedan gjorde de sig redo för uppbrott.  Sam sade till de
begge bushwackers:

»Vi vilja icke, att I skolen gå under i eländighet.  Derför qvarlemna
vi er edra vapen och äfven någon ammunition.  Hungra ihjel kunnen I
icke.  Här rinner vatten, och der hafven I era dragdjur.  Om I skjuten
ner en stut, så hafven I så mycket mat, I orken äta.  Men nu måste jag
ge er de tjugufem, I hafven förtjenat, emedan I hafven ljugit.«

Alltjemt trodde de, att han ej skulle göra det; men redo kommo Jim och
Tim fram, hvilka hade skurit sig några goda, spänstiga käppar till
verkställandet.

»Göra vekar af oss!« sade den förre.  »Nu skola vi draga några vekar
öfver eder, och förvisso ej illa.  I skolen känna svedan, när de
brinna, utan att I behöfven tända dem.«

De begge qvinnorna aflägsnade sig för att ej behöfva vara med och se
på exekutionen; men de andre blefvo qvar.  Jim och Tim åtogo sig
utförandet och de gjorde sin sak så förträffligt, att den ene af
delinqventerna, hvilka fördrogo straffet i ordlös förbittring, efter
det sista rappet skar tänder och sade:

»Lifvet har I skänkt oss.  Det behålla vi blott för att använda det
till hämd.«

»Till hämd emot oss?« skrattade Sam.

»Ja.«

»Det skulle kunna föranleda oss att drifva en kula igenom hufvudet på
er.«

»Gör det gerna för mig!  Men om vi icke blifva liggande här; om vi
åter blifva friska och sunda, så tagen er i akt för oss.  Det första
återseendet sänder er på väg till helvetet.  I skolen icke ha slagit
oss för intet!«

»Gör dig ingen möda med att skrämma oss.  Om du skulle låta mig få se
dig någon gång igen, så skulle du få femtio oppräknade i stället för
tjugufem.  Sådana kanaljer, I ären, borde man egentligen göra ett
hufvud kortare.  Hade det kommit an på mig enbart, så hade det blifvit
så.  I hafven endast dem, I hafven berånadt, att tacka för era lif.
Sköten väl om er, så att I snart blifven friska!  Hvad I sedan slagen
er på, det är mig egalt; akten er bara för att någonsin åter komma
inför min åsyn!«

Den nu följande ridten öfver Sierra de los Mimbres till Sierra della
Acha aflöpte helt lyckligt och utan särskilda tilldragelser.  Af sitt
tidigare uppehåll vid Silfversjön kände Sam vägen derhän.  Han visste,
att brådska var af nöden; derför aktade han sig för hvar omväg och
hvart onödigt uppehåll.

En lycka var det, att de begge qvinnorna uthärdade ridten ganska väl,
ehuru de icke voro vana vid detta sätt och vis att resa.  Visst nog
gjorde sig den gode Sam stor möda med att göra dem saken så lätt som
möjligt.

Jim och Tim hade tvättat krigsmålningen ur ansigtena.  I den trakt,
hvarest de befunno sig, var det ej längre fördelaktigt att uppträda
såsom indianer.  I vagnarne hade de funnit tvenne hattar, dem de nu
buro till sina kostymer.

Hela sällskapet var utomordentligt spändt på att lära känna Urskogens
Dufva.  Vid uppbrottet denna morgon hade Sam sagt, att detta hade
varit deras sista nattläger, då de skulle nå fram till sjön samma dag.
Nu befunno de sig på en temligen bred högslätt, der inneslöts till
höger och venster af skogklädda höjder men sjelf intet träd uppvisade
utan bestod af gräs och andra slags kortvuxna gräsväxter.  Den
föreföll afsmalna framåt, och Sam sade, att Silfverfloden kom ner
ifrån de till venster liggande höjderna der framme, hvarest slätten
vardt helt smal, och i ett högt fall nerstörtade till sjöns dalkittel.

Mot slutet af denna förklaring såg han sig om i den riktning,
hvarifrån de voro komna, och sade öfverraskadt:

»Sapperment!  Vi äro icke de enda menniskor, här fins.  Se der!«

När nu äfven de andre såg sig om, sågo de tvenne ryttare på ännu
temligen långt håll bakom sig.  Detta afstånd förminskade sig
emellertid synbart, då ryttarne kommo fram i skarpaste galopp.  Utom
skotthåll höllo de in för att betrakta sällskapet.

»Indianer,« sade Sam.  »De synas begge ännu vara unga af gestalterna
att döma, ty deras ansigten kan man icke urskilja.«

»Apacher eller comancher?« frågade Jim.

»Det vet jag inte.  De ha intet tecken på sig, hvarefter man skulle
kunna besvara denna fråga.  A, de synas ha lugnat sig.  De komma
fram.«

Indianerna satte åter sina hästar i galopp. Ju närmare de kommo, desto
bättre kunde man urskilja dem.

Den ene och större af dem var ändock väl blott tjugu år gammal och
iklädd en mörk jagtdrägt af elghud.  Han bar en dubbelbössa, der
hängde i remmen öfver hans skuldra.  Hans ansigte var obemåladt och
brunt men med nästan kaukasiska drag.

Den andre var yngre och iklädd en hvit jagtdrägt af rådjurshud.  Denna
drägt var sydd med rödfärgade hjortsenor.  Denne mindre hade färgat
sitt ansigte med tvärs öfver detsamma gående röda och gula streck, så
att hans egentliga drag ej kunde urskiljas.  Äfven han bar ett gevär,
men en praktfull Lefaucheux-bakladdare --- en stor sällsynthet hos en
indian.

De begge voro utomordentligt godt beridna.  Den äldre satt på en svart
hingst, och den yngre på ett skimmelsto.

Begge tvärstannade sina hästar, när de voro framkomna.

»Uff, uff!  Lo, lo!« ropade den yngre med gosseaktigt fin stämma,
liksom om han förundrade sig öfver något.

Den äldre mönstrade sällskapet med allvarsam min och sade sedan:

»Blekansigtena hafva en lång väg bakom sig?«

»Ja, en mycket lång,« svarade Sam.

»Hvarifrån komma de?«

»Från hinsidan bergen.«

»Och hvarhän vilja de?«

»Till Silfversjön.«

»Vilja de kanske jaga der?«

»Nej.  Vi vilja hvila ut der.«

»Då vet min hvite broder kanske icke, att derstädes intet rum fins,
hvarest en främmad får resa sin wigwam?«

»Hvem vill förhindra mig det?«

»De röda nationernas krigare.«

»De skola icke bortvisa mig.  Jag är deras vän.«

»Alla blekansigten kalla sig de röde männens vänner, men deras tungor
äro falska.  De handla annorlunda än de tala.«

»Är min röde broder redan så till åren kommen, att han har gjort
sådana erfarenheter?«

»Blekansigtena sörja för, att den röde mannen lär känna dem redan i
ungdomen.  Min hvite broder skall handla mycket klokt, om han
återvänder tillsammans med de sina.  Han finner ingen plats vid
Silfversjön.«

»Är platsen då opptagen?«

»Ja.«

»Af hvem?«

»Der befinner sig Urskogens Dufvas bo, och de röde krigare sörja
derför, att ingen roffågel närmar sig detta bo.

»Jag är ingen roffågel.  Jag kommer som en Dufvans vän för att göra
henne ett vigtigt afslöjande.«

»Hon skall icke mottaga den hvite mannen.«

»Jag skall försöka, om hon gör det!«

Då sade den yngre:

»Hon skall göra det.  Du är henne välkommen.«

»Jag tackar dig, gosse.  Dina ord klinga behagligare än din broders.«

»Jag talar gerna vänligt med dig, ty du är en djerf jägare, och ditt
hjerta är fullt af godhet och ärlighet.«

»Hur kan du veta det?«

»Enhvar skulle beskrifva Sam Barth så, som jag har gjort.«

»Sapperment!  Du känner mig?«

»Ja.  Äfven Jim och Tim skola vara Dufvan mycket välkomna.«

»Alle Wetter!  Äfven desse känner du?«

»Mycket väl.«

»Det kommer jag inte ihåg!« menade Jim.  »Hvarifrån skulle du känna
oss?«

»I har en gång gjort mig en stor tjenst.«

»Hvilken då?«

»Mer derom senare!«

Han gaf sin häst sporrarne och sprängde åstad i full karrier, följd af
den andre indianen.

»Nä, stek mig en stork!« sade Jim.

»Stek dig den sjelf!« grinade Sam.

»Jag har aldrig förr sett den lille gynnaren!«

»Inte jag iheller.  Och likväl --- --- hm!«

»Hvad då --- hm?«

»Han talade den renaste engelska, hvaremot den andre uttryckte sig på
indianmischmasch.  Der förekommer mig vara något bekant med denne
lille.«

»Månne ansigtet?«

»Det kunde man ju alldeles icke se.  Nej, men rösten --- denna
stämma!«

»Har du hört den?«

»Hvilken fråga!  Naturligtvis har jag hört den; jag har ju mina öron!
Men den förekommer mig bekant.  Det är mig, liksom om jag redan någon
gång hade hört den.«

»En förvillelse!«

»Det är möjligt.  Men såg du hans händer?«

»Hvad angår mig händerna!«

»Der ser man, hvar du har ögonen.  Du vill gälla för en vestman och
ser ändock icke sådant!  Händerna voro små som damhänder, helt späda
och så hvita, som ingen indsman har.  Det förekommer mig mycket
förunderligt.«

»Nå vänta, tills vi komma till Dufvan!  Hos henne skola desse begge
indianer befinna sig.  Af deras tal kunde man se, att de känna henne;
och de ha ju slagit in på den riktning, der leder till henne.«

»Naturligtvis måste jag vänta; de äro just väck.  Der rida de, och
huru!  Så kostbara hästar har jag nästan aldrig sett förr.  Låt oss se
till att komma efter!«

De fortsatte den afbrutna ridten.  Efter någon tid trädde de höjder,
hvaremellan högslätten låg, närmare samman, med dem skogen, och ifrån
sidan närmade sig den lilla floden, hvars vatten matade Silfversjön.
Sedan förnummo de bruset af ett högt vattenfall.  Den lilla elfven
störtade sig väl öfver femtio meter ner i en klippbassäng, den hade
urholkat, och flöt derifrån vidare sjön till mötes, den man emellertid
ännu icke kunde se.

Den väg, ryttarne hade slagit in på, gick i en vid, sig allt djupare
sänkande båge neråt omkring vattenfallet till bassängen och derifrån
längs den lilla elfven fram tills träden, hvilka derstädes bildade en
sluten skog, åter trädde åtskils ifrån hvarandra.  Nu kunde man så
öfverskåda sjöns hela dal.

Den erbjöd en anblick af underbart gripande skönhet.

De nästan lodrätt oppstigande väggarna kunde inga träd bära men voro
bevuxna med buskverk, der öfverallt hade funnit någon spricka i
klippan för sina rötter.  Blott här och der stodo på något vågrätt
ställe en ceder, men af sådan mäktighet liksom i den berömda
Yosemitedalen i Kalifornien.  På dessa klippväggar kunde ingen
mensklig fot klättra opp eller ner.  Der voro endast två vägar in i
dalen, nemligen der, hvarest den lilla floden kom in, och der, hvarest
den åter lemnade dalen.

Dalbottnens största del var fyld med vatten --- Silfversjön.  Solen
stod redan högt, och under dess strålar glänste vågorna likt poleradt
silfver.

På dess närmaste kant, hvarest den lilla elfven tömde sig i sjön, stod
missionens gamla bygnad.  Den var bygd liksom ett kloster, oppförd
helt och hållet af sten.  De, der i gamla tider hade oppfört den, hade
varit tvungna att skydda sig emot fiendtliga angrepp.  De hade gifvit
murarna en betydande tjocklek och på första våningen icke anbragt
några fönster men väl talrika skottgluggar.  Af samma anledning var
der också blott en endaste ingång, hvilken tillslöts med en mäktig
träport.  Vid sidan om denna befann sig en ringklocka, der i hvart
fall först på senare tid hade anbragts der.

I bygnadens närhet betade flere hästar, ibland dem äfven den svarte
och den skimmel, de begge unge indianer hade ridit.  Vid sjöns strand
voro flere barkkanoter förtöjda.  Midt på vattenytan såg man en ö.  En
liten stenbygnad, der befann sig på densamma, lät förmoda, att den
mycket ofta besöktes ifrån stranden.

Rundtenom sjön voro der en mängd konstgjorda opphöjningar, mest
ungefär tolf alnar höga och gräsbevuxna, ofvanpå dem något slags buske
med i jorden nerstuckna lansar och allehanda annan utrustning.  Sam
förklarade:

»Det är höfdingagrafvarna, der i hela trakten anses vara heliga.«

»Ligga de i sina kistor under så väldiga högar?« frågade skogvaktaren.

»Ligga?  I likkistor?  Får ingen menniska för sig!  En höfding pressas
icke in i någon kista.  Man påkläder hans lik den bästa drägten,
sätter opp det på hans älsklingshäst samt ger det vapnen och
medicinpungen i handen.  Ordet medicin betyder här inte så mycket som
läkemedel, utan dermed menas här helgedom.  Medicinpungen innehåller
amuletter och andra föremål, der ha blifvit vigda af prästen ---
medicinmannen.  Så hopar man opp lätt jord omkring hästen och liket.
Djuret kan till sist icke mer röra sig och qväfves, för att det icke
skall behöfva kämpa så länge mot döden.  Jorden växer högre och högre,
stenar läggas der ofvanpå, hvilka gifva grafven hållning.  När högen
väl har nått sin höjd, så sticker man allehanda höfdingens redskap,
hans lansar och pilar samt hans båge ner der i jorden ofvanpå och
hänger olika saker deri, hvilka ha varit honom kära under hans lefnad.
Dessa föremål äro oantastbara.  Enhvar, der förgriper sig på dem,
begår ett brott, der kan sonas med döden enbart.  Här ha varit hvite,
der ha vanhelgat grafvarna.  Derför blef på den tiden, när jag kom hit
för förste gången, hvart blekansigte fiendtligt emottaget och
bortvisadt med vapenmakt. --- Här äro vi nu vid porten.  Vi skola
bli tvungna att ringa på.«

Han drog i klocksträngen.  Man hörde klockans ton liksom ur fjerran.
Efter en stund öppnades ett litet kikhål; och en gammal, rynkig
indianskas ansigte visade sig.

»Bor Urskogens Dufva här?« frågade den lille tjocke.

»Palomo Nakana bor här,« ljöd svaret.

»Är hon hemma?«

»Hon är här.«

»Jag har att tala med henne.«

»Der har skedt ett stort under.  I ären blekansigten, som endast
bringa ofärd, och likväl har jag blifvit befald att släppa in er alla.
Kommen I med arglistig afsigt, så skolen I icke lefvande lemna detta
hus.  Riden derför hellre strax åter bort!«

»Vi äro Dufvans vänner.  Vi ha intet att frukta.«

»Kommen då in.«

Porten gick opp, och de anlände följde den breda, hvälfda portgången
in på en stor, fyrkantig gård, der inneslöts af bygnadens fyra
flyglar.  Också här lät sig ingen menniska se.

På hvar sida af gården befann der sig en dörr.  Här voro talrika
fönster; men det var i de färraste, der ännu fans någon rest af en
gammal glasruta.  Hvar skulle väl här midt i indianområdet en glasruta
komma ifrån.

»Hvem är det, der är anföraren?« frågade den gamla gumman.

»Det är jag,« menade Sam.

»Stig opp för denna trappa.  De andre må vänta.«

Hon pekade på dörröppningen, hvari der emellertid saknades dörr.  Han
satt af hästen och gick oppför stentrappan.  Der oppe kom han in i en
korridor.  Der stod den äldre af de indianer, der hade mött dem der
ute.

»Du skall träffa Dufvans fader,« sade han.  »Kom med mig!«

Han förde honom till en dörr, öppnade densamma och vinkade åt honom
att inträda.  När så hade skett, stängde han åter dörren utifrån.

Sam befann sig nu i ett högt, dystert utrymme, der förutom de nakna
stenväggarna intet mer uppvisade än ett groft tillyxadt bord och några
lika så primitiva bänkar.  Framför honom stod der en man i indiansk
skinndrägt.  Hans ansigte bar ett väldigt helskägg, så att man nästan
ej kunde urskilja anletsdragen.  Var han indian eller hvit?  Det lät
sig svårligen afgöra.  Han räckte fram högra handen åt Sam och sade:

»Hjertligt välkommen, master Barth!  Jag gladde mig mycket, när jag
hörde, att jag skulle få återse er en gång!«

Den tjockes blick forskade förgäfves i det skäggiga ansigtet efter
något igenkänningstecken.  Han skakade på hufvudet och svarade:

»Jag vill låta uppäta mig på stället, om jag vet, hvar jag en gång
redan har sett er.  I talar en öfverdådig engelska, så då kan I väl
icke vara någon indsman?«

»Der förmodar I helt rätt.  Jag är ingen indian utan en hvit.«

»Och Dufvans far?«

»Ja.«

»Får jag tala med henne ett tag?«

»Naturligtvis.  Egentligen har I redan talat med henne.«

»När då och hvar?«

»För en half timme sedan.«

»Sapperment!  Derom vet jag visst nog intet.«

»Der voro två indsmen, hvilka mötte er.  Med desse har I ju talat.«

»Visst nog.  Men någon qvinsperson var der icke med.«

»Å jo.  Den mindre af de begge indianer var min dotter.«

»Hvad!  Donnerwetter!  Jag tänker, jag har goda ögon och --- nå ja,
det förekom mig så besynnerligt.  Dessa små, hvita händer och denna
röst.  Jag är öfvertygad om, att jag någon gång redan hade hört
denna stämma.«

»Helt riktigt, sir.«

»Men jag vet alldeles icke hvar.  Jag får då för mig ha hört, att
Urskogens Dufva egentligen heter Almy; jag känner ingen Almy förutom
en enda --- hm!«

»Hvem är denna enda?«

»Dottern till en plantageegare vid Van Buren.«

»Menar I Wilkins?«

»Himmelelement!  Känner I den mannen?«

»Ja, jag känner honom, och hon der känner honom också.«

Han öppnade en sidodörr och ropade namnet Almy der in.  Dottern kom på
denna kallelse fram.  Hon var högst enkelt klädd på indianskt vis.
Hennes drägts alla delar bestodo af det finaste, snöhvitt garfvade
skinn.  Den korta, knapt öfver knäet räckande lilla kjolen; det snäfva
lilla lifvet, der lade sig styft omkring den förtjusande barmens
fyllighet; damaskerna, som utan veck slöto sig omkring vaderna; de
små, liksom för ett barn gjorda mockasinerna --- allt var förfärdigadt
af snöglänsande läder och prydt med stickerier af rödfärgade senor.
Om halsen bar hon ett kostbart snöre med tänder och klor af gråbjörn
--- dyrbart genom den fara, hvarmed detta kraftiga djurs nerläggande
är förbundet.  Det praktfulla, mörka, i långa, tunga flätor
nerhängande håret bar intet annat smycke än den dubbelnål, hvaruppå
befunno sig två nuggets(*) af ett gåsäggs storlek.

Det en gång så rosiga lilla ansigtet såg blekt ut.  En fläkt af djupt
svårmod, der besjälade det, kunde ej mildras ens genom det vänliga
leende, hvarunder hon sträckte fram sin lilla hand jägaren till mötes.

»Välkommen, master Sam!  I kände väl knappast igen mig tidigare?«

»Himmelsapperment!« utropade han. »Är det då sant eller ej?«

»Det skall väl vara sant.«

»Mademoiselle Wilkins!«

»Det är jag.«

»Då är denne sir eder far, monsieur Wilkins ifrån Wilkinsfield?«

»Naturligtvis.«

»Jag vill låta mig oppäta, om jag igenkände er begge!  I här, I!  Det
är ett blått underverk och ett grönt och ett gult dertill!  Hur i all
verlden ären I då komna hit in till Silfversjön, midt emellan
comancher och apacher?«

»Det är en lång och sorglig historia, den jag väl nog skall berätta
er,« svarade Wilkins.  »Jag bär sjelf skulden dertill.  Jag gjorde den
gången det felet, att jag icke följde ert råd.«

»Ja, ja!  Hm!  Den, der icke hör, han måste just känna.  I hade en
sådan sorts respekt för denne, denne --- nå, hur var det nu, den
kanaljen hette?«

»Leflor.«

»Ja, Leflor.  Den sällen syntes mig vara der för att få ett godt rep
om halsen.  I krusade på tok allt för mycket för honom.«

»Ja, jag skulle ha hört mer på er.  Jag hade kanske till och med gjort
det, men I var så plötsligt försvunnen.  Jag lät förvisso strax söka
efter er, men kunde icke få tag i er.«

»Ja, när den Sam icke vill låta sig blifva funnen, då blir han just
icke funnen.  Han är en sakramentskad gynnare!  Icke?  Något för
tjock men för öfrigt ett helt rejält menniskobarn.«

»Jag kunde inte tacka er den gången.  Jag vill härmed göra det i
efterskott, och det skulle hjertligt glädja mig, om jag kunde bevisa
er en tjenst i dag.«

»Det kan I, det kan I mycket väl.«

»Säg mig då blott, hvad I önskar.«

»Jag önskar, att I låter dugtigt anlöpa den röde Burkers.«

»Honom?  A, det skulle jag väl vilja.  Om denne sälle bara någon gång
ville komma mig i händerna.«

»Det skall han, det skall han, sir!«

»Huru?  Jag förstår er icke.«

»Nå, jag tänker, I vet det redan!«

»Hvad skulle jag veta?  Jag vet om ingenting.«

»Det var besynnerligt!  I känner ju den apachehöfding, man kallar
`Starka Handen´?«

»Visst nog känner jag honom.  Jag har ganska mycket att tacka honom.
Han är vår beskyddare.«

»Och känner I kanske också en hvit jägare, man har gifvit namnet
`Blekansigtenas Furste´?«

»Honom känner jag icke, men jag har hört ganska mycket om honom.«

»Då har jag förvisso förirrat mig i mina förmodanden.  Jag trodde, att
desse begge män stodo att finna här hos er.  Det syntes mig helt
sjelfklart, att de skulle komma för att varna er.  De begge männen
måste ha blifvit förhindrade af någonting.«

»Varna mig?  Hotar mig månne någon fara?«

»Visst nog.  Den röde Burkers har än en gång er i sigte; han tänker
aflägga ett besök hos er här vid Silfversjön.«

»Han?  A, om det vore sant!«

»Visst nog är det sant.«

»Befinner han sig då i denna trakt?«

»Ja, om!  Med ett helt band.  Han är redan på väg hit.  Han tror, att
Urskogens Dufva eger stora skatter.«

»Och hur har I då erfarit, att han har detta streck emot mig i
kikaren?«

»Genom Blekansigtenas Furste.  Jag skall i korthet berätta er saken.«

Han berättade den senast tidens tilldragelser för honom.  När han hade
slutat, sade Wilkins rystande på hufvudet:

»Det är verkligen underbart!  Två gånger tänker denna menniska beråna
mig och två gånger är det I, der kommer för att varna mig.  Jag är er
verkligen utomordentligt förbunden.«

»Om I det anser, så skall I väl uppfylla den enda bön, jag har?«

»Nå, hvilken?«

»Låt icke den kanaljen undkomma denne gången!«

»Denna önskan skall helt säkert uppfyllas er, master Barth.  Jag
önskar blott, att de ock verkligen skola komma.«

»Förhoppningsvis skola de bevisa oss den ynnesten.  Blekansigtenas
Furste är pålitlig.  Han hade icke skrifvit det, om det icke vore
sant.  Får jag hjelpa er en smula med denna fångst?«

»Om det bereder er nöje, ja, om än jag alldeles icke är utan skydd.«

»Hm!  Jag har hittills endast sett en gammal indianska och en ung
gosse.  Månne det är ert hela skydd?«

»Å nej.  För det första erbjuder detta hus skydd emot en hel mängd
fiender.  Jag har provianterat rikligt i förskott och skulle kunna
hålla ut en lång belägring.  Vapen och skjutförnödenheter har jag nog
af.  Mitt bästa skydd är dock indianerna, der vörda min dotter nästan
som ett högre väsen.«

»Hm!  Intet under!« menade Sam, i det han vänligt betraktade den sköna
flickan.  »Mademoiselle Almy är också verkligen något helt för sig
sjelf, något högre.  Så mycket är åtminstone säkert, att hon är något
högre än Sam Barth.  Men äro desse indsmen då till hands, när I
behöfva dem?«

»Ja.  Åtminstone kan jag hålla ut här så länge, tills de komma.«

»I måste således underrätta dem?«

»Ja.«

»Måhända sända ett bud?  Det är omständligt och farligt.«

»Å, det bud, jag sänder dem, är snabbare än den snabbaste ryttare.«

»Åhå!  Honom skulle jag vilja se!  Och om de nu fångar honom på
vägen?«

»Det kunna de icke.«

»Nå, nå!  Det säger jag er, att äfven den slugaste karl kan blifva
gripen!«

»Min budbärare skall öppet gå tvärs igenom ibland dem eller gå förbi
dem, och de skola släppa förbi honom.«

»Då förtjena de prygel.  Hvem är då denne praktkarl?«

»Vattnet.«

Sam gjorde en högst förvånad min.  Han frågade:

»Vattnet?  Hm!  Ja, jag kan tänka mig det så ungefärligen, hvad I
menar.  I stoppar ett bref eller något sådant i ett litet skrin och så
lägger I det i floden, hvarest den lemnar sjön.  Floden tar det med
derhän, hvarest det uppfångas.«

»Det vore högst otillförlitligt.  Nittionio af hundrade gånger skulle
skrinet förbli obemärkt.  Der kan ju inte sitta någon dag och natt vid
floden och passa på.«

»Hur är det då?«

»Sjön hade tidigare ett litet sidoaflopp, der hade banat sig en väg
igenom dalens sida.  Vi ha tillslutit öppningen.  Ifrån detta hus går
der en tråd derhän till denna.  Jag behöfver blott draga i den, så är
vattnets väg åter fri; det rinner ner, icke i stora vågor utan såsom
en liten, smal bäck.  Så snart den visar sig der nere på slätten, så
veta dennas innevånare, att jag befinner mig i fara, och komma mig
till hjelp.«

»Inte illa!  Riktigt snyggt uttänkt.  Men jag tänker, att vi alls icke
skola behöfva det.  Såg ni oss komma nu?«

»Ja.«

»Då skall I ha märkt, att Jim och Tim åter äro med mig, dertill en
tysk skogvaktare med sin son.  Vi äro således mannar nog för att taga
itu med de sällarne.  Vi skjuta ner dem, såsom de komma.«

»Hellre skulle jag vilja ha dem lefvande.«

»Det är visst nog ännu bättre.  Men huru tänker I då er att taga itu
med det?«

»Jag tänker mig det alls icke vara svårt.  Tänker I kanske, att dessa
menniskor skola göra ett stormanlopp emot mina murar?«

»Förvisso icke.«

»Nej.  De skola först undersöka läget.  De skola skicka en af de sina
till mig; han kanske skall be om gästfrihet och öppna dörren för dem
om natten.«

»Det är mycket tänkbart.  Men vi skola mottaga dem!«

»Naturligtvis.  Men såsom det synes, ha vi ännu tid.  Vi behöfva icke
handla brådstörtadt.  Först skall jag gå med ner för att äfven helsa
på de andre.  Vi ha redan låtit dem vänta alltför länge.«

»Helt rätt!  Men --- hm!  Skulle vi väl kanske kunna bo här en tid?«

»Naturligtvis.«

»Äfven de begge ladies?«

»Visst nog!«

»Der måste jag nemligen säga er, att den ena af dem är min förlofvade,
der en vacker dag till och med skall blifva min fru.  Er skall det
visst nog vara ganska likgiltigt --- men mig desto mindre.  Jag skulle
gerna vilja ha henne så mycket som möjligt i säkerhet.«

»Hvad det beträffar, så kan I vara lugn.  Hon är redan hos mig
alldeles lika säker, liksom om hon sutte i Abrahams sköte.«

»Nå, när det är nödvändigt, att hon sätter sig i någons sköte, så
vill jag dock helst sjelf vara denne Abraham.  Det bästa är godt nog.«

»Jag har således inbjudit er.  Och er förlofvade kan bli här hos mig,
så länge, det behagar henne.  Gerna för mig i flera år.  Men nu skola
vi gå ner på gården.«

Efter en stund sutto alla de nyankomne i en stor sal vid en måltid,
som förvisso endast bestod af majskakor och jättestora buffelstekar.
När de hade afätit, kunde Sam icke komma till ro.  Han tänkte på den
röde Burkers och ville ovilkorligen hafva en plan utarbetad.  Dertill
var det nödvändigt att noga känna orten och dess omgifvningar, och
följaktligen anmodade han Wilkins att gifva honom tillåtelse till en
rekognoscering.

»I Guds namn,« svarade denne, »Gör bara hvad helst, I håller för
nödvändigt.  Jag skall sjelf följa med.«

De bröto opp fyra tillsammans: Sam, Wilkins, Tim och Jim.  Wilkins
afsåg föra dem rundtenom sjön, så att de skulle lära känna hela
trakten.  På vägen förfrågade sig Sam om, huruvida det vore möjligt
att komma ner till sjön ifrån höjderna.

»Nej,« svarade Wilkins.  »Det är bara genom dalens tillflödes- och
afloppsportar, man kan komma till mig.  Och dessa begge platser äro så
beskaffade, att två vakter äro tillräckliga för att underrätta mig om
hvarenda en, der närmar sig.«

De vandrade hän längs sjöns ena långsida och kommo så fram till dess
ene ände, hvarest den lilla elfven åter trädde ut och brytande fram
igenom en klippskrefva rusade ner ifrån höjden i flere på hvarandra
följande forsar.  Vid sidan om desse forsar var der blott så mycket
utrymme, så att två mötande ryttare knapt kunde vika åt sidan för
hvarandra.

När de fyra männen stodo der oppe och följde flodens fall med blicken,
sköt Sam plötsligt de andre till sidan och sade:

»Träden fort tillbaka!  Sen I den mannen?«

»Hvar?« frågade Jim.

»Ända nere.  Han kommer långsamt ridande opp längs floden.  Det är en
hvit.«

Nu sågo äfven de andre den ryttare, han menade.  De gömde sig bak
träden och iakttog honom.

»Den gynnaren förekommer mig misstänkt,« menade Sam.  »Hvad för en
gammal grofbenad klippare, han rider!  Han sitter helt framåtböjd och
söker efter spår.  Dervid gå ögonen åt höger och venster, liksom en
spetsbofs.«

»Du, jag vet, hvem det är!« sade Jim.

»Nå, hvem då?«

»Det är den i röde Burkers band, han har skickat ut till att
rekognoscera.«

»Tror du det?  Deri kan du ha rätt.«

»Skola vi tala några ord med honom?«

»Naturligtvis.  Men kom ännu ett stycke tillbaka.  Här är för trångt.
Vi måste ha plats till att fasthålla honom.«

»Den gynnaren har alls intet gevär!«

»Det har han naturligtvis qvarlemnat, så att vi skola hålla honom för
en fredlig menniska.  Han skall ha misstagit sig på oss.«

Ryttaren kom långsamt närmare.  Han hade för länge sedan märkt dem men
låtsades icke om det.  Han var af lång, bredaxlad gestalt och bar ett
tätt helskägg.  Han var iklädd kraftigt, ogarfvadt wapitiskinn.  I det
breda läderbältet sutto der en knif och en stor yxa; något annat vapen
märkte man icke på honom.  Om axlarne hade han snott en lasso och på
ryggen bar han en tornister, der gaf honom ett egenartadt utseende.
Han hade lagt den store, kraftige hästens tygel om dess hals och
stoppat händerna i byxfickorna.  Så kom han helt gemytligt
framåtstruttande.

Hästen frustade, viftade med öronen och piskade med svansen hit och
dit.

»Nej, är inte denne man dum!« sade Sam.  »Hans klippare är mycket
klokare.  Hästen har för länge sedan vittrat oss, men han märker alls
icke, hur orolig den är.  Och det skall vara en röfvare!  Pshaw!«

Nu skulle den främmade förbi.  Då trädde Sam fram och ropade:

»Halt, karl!  I är icke så helt och hållet ensam, som I synes antaga!«

De andre tre hade följt den tjocke.  Den främmade sneglade åt honom
ett tag, ryckte på axlarne och svarade:

»Vet jag!  Har märkt er för länge sedan.«

»A!  Å!  När då?«

»Redan när jag var långt nere.  Er kropp är icke så tunn, så att
man kan taga den för en streck på vägen.«

»Ja så!  Har I sett oss?  Och likväl kommer I opp hit?«

»Såsom I sen, ja.«

»Hvad vill I då der oppe?«

»Hm!  Se mig om en smula.«

»Det är förbjudet.«

»Hvem har förbjudit det?  I, måhända?«

»Ja.«

»Det fäster jag icke stort afseende vid.  Adjö, master!«

Han nickade åt den tjocke och skulle fortsätta.  Snabbt grep Sam
hästen i tygelen.  Men Jim stälde opp sig till höger och Tim till
venster om ryttaren; begge grepo efter stigbygelremmarna.

»Halt, karl!« menade Sam.  »I skall vänta.«

Den främmade hade allt jemt händerna i byxfickorna.  Han tog ej heller
nu opp dem, log muntert åt den tjocke och frågade:

»Viljen I uppehålla mig?«

»Ja.  Sitt af ur sadelen ett tag.«

»Hm!  Der har I mitt svar!«

Han utstötte en skarp hvissling --- ett tryck med låren --- hans
klippare steg med alla fyra till väders, sparkade ut framåt och bakåt,
blef sedan stående, efter det han på detta vis två gånger hade vändt
sig i cirkel.

Sam hade slungats emot ett träd, Jim låg till höger och Tim till
venster på marken; begge reste sig långsamt och alla tre gnedo sig på
de kroppsdelar, hvarmed hästens hofvar hade kommit i beröring.

Den främmade satt helt gemytligt i sadelen --- ännu med näfvarne i
lommorna --- och sade:

»Icke sant, mesch'schurs, det är temligen illa, när en sådan häst icke
vill låta sig fasthållas?«

»Ett fördömdt odjur är det, ert kreatur!« vredgades Sam.  »Tag er i
akt, så att jag inte ger det en kula i dess tjocka skalle!«

»Det skulle vara den sista kula, I aflossade.  Vi rafters förstå att
försvara vår egendom.«

»A!  I ger er ut för att vara en rafter, en skogshuggare?«

»Ja, sir.«

»Och I menar, att vi tro på det?«

»Hvad I tron, det är mig egalt.«

»Nå, vi skola säga er efteråt, hvad vi tänka!«

»Jag kan redan nu säga er, hvad jag tänker om er.«

»Hvad då, hä?«

»Att I alla fyra öfverskatten er en smula.  Att hålla fast mig, det
tillkommer andra karlar!«

»Åhå, karl!  Känner I mig?«

»Bah!  Hvem skulle I då vara?«

»Eller desse begge?«

»Engelska synålar, utdragna på längden.«

»Donnerwetter!  Vi skola lära er ett höfligare språk.  Jag säger eder,
sitt af ifrån hästen, eljest hemta vi ner er!«

»Försök det bara en gång till!  Tjugu sådana yankees som I få ingen
rättskaffens tysk ur sadelen, om han sjelf icke vill.«

»Huru?  Hvad?« frågade Sam hastigt.  »Är I tysk?«

»Ja, om I intet har der emot.«

»Huru lyder då ert namn?«

»Steinbach.«

»Det är visst nog ärketyskt.  Underbart!  Det skulle bedröfva mig, om
ni vore en dålig karl!«

Han hade sagt dessa ord på tyska språket.  Steinbach svarade likaledes
på tyska:


(slut på fyratiotredje afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 44.

-- 

(*)Nuggets: guldklimpar.  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 043 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).