Hon stötte upp dörren helt och trädde ut. Hon hade alldeles samma utseende som barnsagans gamla trollpacka, vilken bodde i djupa skogen och åt barn, vilka sprang vilse dit. Hon var barfota och hade inget annat än en gammal, trasig kjol och en blus på, vilken väl aldrig hade blivit tvättad. Hennes fötter såg fullständigt svarta ut, hennes nakna armar och händer likaså. Denna gumma såg ut precis så, som om hon just hade kommit ut ur rökbastun, där hon hade hängt i flera månader och nu torkat in till en mumie. Hon riktade sina franslösa, drypande ögon emot de bägge främlingarna och sade: »Så gå in och var välkomna! Ni skall trivas hos oss, hihihihi!« Detta skratt klingade likt en korps kraxande eller en nattlig rovfågels läte, vilken triumferar, därför att han redan håller sitt byte i klorna.
free web hosting | free hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (060) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden60.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 60

»Känner I honom kanske?«

»Naturligtvis.  Jag är hans tjensteman.  Jag är bergmästare i hans
tjenst.«

»Bergmästare?  Är det kanhända så mycket som öfverstigare?«

»Ännu mer.  Stigare ha vi inga alls.  Jag har uppsigt öfver allt:
qvicksilfrets utvinnande och äfven dess rening i retorterna.«

»Var det han, hvarom I tidigare talade?«

»Ja.«

»Då är han icke hemma, såsom jag hörde?«

»Nej.  Han är bortrest.«

»Och när kommer han tillbaka?«

»Det vet jag inte.  Han är bortrest på obestämd tid.  Han kan
återkomma redan i dag eller också först efter några veckor.«

»Det var ledsamt.  Jag kan ej vänta här så länge.«

»Det behöfs ej heller.  Jag är ju här.«

»Har I då fullmakt att afsluta affärer?«

»Ja.  Jag har öfvertagit försäljningen af honom.«

»Mycket bra.  Icke sant, verken ligga i den så kallade Dödsdalen?«

»Ja.«

»När återvänder I dit?«

»Redan i dag.«

»Då rida vi tillsammans med er.«

»Det går ej, señor.«

»Hvarför icke?«

»Roulin ser icke gerna, att främmade komma till dalen.«

»Det begriper jag inte.  Den, som vill köpa af honom, måste ju komma
till honom?«

»Det är inte nödvändigt.  Vi ha ett lager liggande här hos min mor.
Hit komma alltså de, som önska köpa qvicksilfver.«

»Det visste jag inte.  Men det förekommer mig besynnerligt, att ingen
får komma till Dödsdalen!«

»Hvarför besynnerligt?  Enhvar har dock rätt att låta sin egendom
beträdas eller ej beträdas.«

»Visst nog.  Är Dödsdalen stor?«

»Temligen.«

»Men jag har hört, att den icke uteslutande skulle vara señor Roulins
egendom.«

»Kan så vara.  Men än så länge bor han der helt ensam.«

»Då kan han ju inte förbjuda besök i densamma.«

»Han har gifvit mig sträng tillsägelse att icke låta någon menniska
komma dit.«

»Sapperment!  Hvad skäl har han till det?«

»I alla händelser ett affärsmässigt.«

»Intet annat?«

Juanito blixtrade åt Steinbach med baksluga ögon och frågade:

»Hvad för ett annat menar I då?«

»Nå, der kunna ju finnas olika anledningar.  Antaga vi till exempel,
att han har något familjeskäl.  Kanske har han en skön hustru eller en
täck dotter, som ingen skall få se.  Är han måhända svartsjuk?«

»Dertill har han ingen anledning.  Han är icke gift och har heller
inga barn.  För öfrigt är det onyttigt prat.  I behöfver ej komma till
Dödsdalen, ty I finner här hos min mor allt, hvad I behöfver.«

»Hm!  Hur mycket har I liggande här?«

»En hel centner.«(1)

»Icke mer?«

»Behöfver I kanske mer?«

»Det fyrfaldiga.«

»Blixt och dunder!  Har I användning för så mycket?«

»Ja, eljest skulle jag icke köpa det.«

»Och kan I betala?«

»Jag lånar aldrig.«

Juanitos ögon blefvo större.  Han mönstrade långsamt Steinbach och
Günther ifrån hufvud till fötter, liksom ville han mäta deras
kroppskrafter, och sedan sade han:

»Jag tror bara, att I väl har misstagit er.  Har I köpt qvicksilfver
någon gång?«

»Ja.«

»Då känner I till priserna?«

»Mycket noga.«

»Och I påstår er ha så mycket pengar med, att I kan betala fyra
centner?«

»Ja.«

»Blixt och dunder!  Hvilket mynt har I?«

»Goda penningsedlar ifrån Bank of England.«

»Det är de bästa pengar, som fins.«

»Huru ligger det till?  Vill I göra affär med mig eller icke?«

»Alltid.«

»Men de felande tre centner?«

»Skall jag skicka hit till er.«

Han sneglade dervid lurigt på Steinbach.  I hans ögon stodo för en
menniskokännare med största tydlighet dessa ord att läsa:

»Gå icke med på det!  Förut förbjöd jag dig att besöka Dödsdalen, men
nu, när jag vet, att du har så mycket pengar på dig, önskar jag
väldigt mycket, att du kommer med mig.«

Detta märkte Steinbach.  Han gick in på denna Juanitos hemliga önskan,
i det han svarade:

»Menar I kanske, att jag skulle köpa grisen i säcken?  Det är jag icke
hågad på.«

»Mitt qvicksilfver är rent.«

»Må så vara; men jag vill likväl undersöka det.«

»I?  Hur tänker I göra det?«

»Det är min ensak.  Så mycket kemi, som hör till qvicksilfrets
undersökande, har jag i hufvudet.  Jag rider med er.«

»Och om jag icke går in på det?«

»Då blir der intet af vår handel, och dessutom har jag då rätt att
tänka, att --- --- ---«

Han afbröt sig stammande och förvisso med afsigt.

»Nå, att --- --- ---?« frågade Juanito.

»Att der hos er i Dödsdalen fins någon punkt, som I måsten
hemlighålla.«

»Bah!  Vi framställa qvicksilfret på ett nytt sätt, hvarom vi icke
vilja låta någon få kännedom.  Vi vilja behålla vår nya uppfinning för
oss sjelfva.  Det är hela hemligheten, señor.«

»I behöfver ju icke visa mig den!«

»Hm!  I synes vara angelägen om att få se Dödsdalen!«

»Först och främst är jag angelägen om att undersöka qvicksilfret.
Men sedan skall jag vara uppriktig och tillstå för er, att jag visst
är något nyfiken.  Platsen har ett så egenartadt namn, att man väl en
gång kan nära en önskan att få se denne dal.«

»Hvad skall I ha för glädje deraf?  I får se en ödslig klippklyfta,
hvari luften koker i det glödande solskenet.  Der har en gång en hel
indianstam blifvit nergjord.  Benen ligga ännu omkringströdda.  Derför
kallas klyftan för Dödsdalen.«

»Intressant, mycket intressant!  Nu skulle jag verkligen vilja se
den.«

»Hm!« menade Juanito eftertänksamt.  »Jag skulle väl vilja uppfylla er
eder önskan; men om señor Roulin kommer dit, så --- --- ---«

»Så är der ingenting med det,« afbröt honom Steinbach. »I säger helt
enkelt icke, att I har träffat oss här och tagit oss med er, utan att
vi äro komne direkt till Dödsdalen och ha uppsökt er der.«

»Det vore visst nog en undanflykt, hvaremot han alls intet skulle ha
att säga.«

»I synnerhet som vi af honom köpa en så stor post af varan, hvarför
han erhåller en så betydande penningsumma.«

»Nå godt, då vill jag försöka det.«

»I tager oss alltså med?«

»Ja.«

Värdinnan hade dittills tigande åhört dem.  Men nu trädde hon närmare
och sade i bedjande ton:

»Señor, afstå ifrån er begäran.  I bringar min son i fara att förlora
sin plats.«

»Å nej.  I har ju hört, hvilken god undanflykt han har.«

»Señor Roulin skall icke tro på det.«

»Det måste han.  Han kan ju alls icke tvifla derpå.«

»I känner honom icke.  Han är ytterst misstrogen.«

»Men han har ingen grund att önska vår frånvaro.«

»Och om än han först tror, att min son icke har tagit er med, så skall
han likval erfara det.«

»På hvilket sätt?  Skall kanske I förråda det och säga honom det?«

»Nej, men han skall erfara hela historien om den galne ulfven, att I
hafven räddat Juanito och sedan ridit med honom till Dödsdalen.«

»Då äro vi åter borta.«

»Men Juanito är ännu der; honom går det illa, icke eder.«

»Det är min ensak,« menade hennes son.  »Tig du!«

»Nej, du skall icke medtaga desse señores!«

»Jag tager dem med!«

Qvinnans ansigte uttryckte nu en ängslan, der måste hafva ytterligare
någon annan anledning än blotta omsorgen om hennes son.  Hon trädde
ännu ett steg närmare fram åt Steinbach och sade:

»I skullen icke gå med, om I vissten --- --- ---«

»Tig, du gamla!« föll Juanito in i sträng ton.

»Hvad borde jag veta?« frågade Steinbach.  »Tala!«

»Nej, du tiger!« ropade sonen befallande.

»Jag skulle tiga, som alltid, för att icke skada dig och din
ställning; men desse señores ha räddat oss; jag är dem skyldig att
tala.«

»Det är blott amsagor!«

»Nej, det är sanningen!  I måsten nemligen veta, señores, att
Dödsdalen är farlig.«

»Hur så?  Till följd af den hetta, der herskar?«

»Nej, utan på grund af den onde ande, der bor emellan klippklyftorna
derstädes.«

»A, en ande bor der?«

»Ja, den ondaste, der fins.  Den, der far till Dödsdalen, han är
förlorad.«

»Svårligen!«

»Helt visst!  Han kommer aldrig tillbaka.«

»Det tror jag icke!  Er son bor ju också der och kommer till er på
besök.«

»Jag har gifvit honom en undergörande amulett, der beskyddar honom.«

»Ja så!  Och señor Roulin, dalens egare?  Honom gör den onde anden
heller intet?«

»Kanske har äfven han en sådan amulett.«

»Bekymra er då icke om oss.  Jag och min följeslagare här äro också
försedda med sådana undergörande amuletter.«

»Men hjelpa de verkligen!«

»Helt visst.«

»Får jag se dem?«

»Ja, här och här.«

Han pekade dervid på sitt eget och på Günthers gevär.

»Herregud, I drifver gäck!  Tron I er kunna göra något emot anden med
krut och bly?«

»Säkert.«

»Kulorna gå tvärs igenom honom!«

»Naturligtvis!  Och deraf får han ett hål, hvaraf han måste dö.«

»Nej, nej!  Der ha redan varit andre der, hvilka också ha trott det,
en señor Wilkins, en señor Adler, en --- --- ---«

»För böfvelen!  Tiger du nu!« röt Juanito vredgadt åt henne.

»Nej, i dag tiger jag icke!  Sedan ha ännu fler personer farit åt
dalen --- män, qvinnor och flickor.  Man har aldrig åter hört det
aldra ringaste om dem.«

»Nå, då skola vi väl erfara något om dem.  Jag skall fråga anden om
dem.«

»Gör icke en synd!  Håna icke!«

»Jag hånar icke.  Jag har länge önskat att någon gång få se en ande.
Kanske skall min önskan i dag gå i uppfyllelse.«

»Ja, I skolen se honom; men det ögonblick, hvari detta sker, skall
också vara edert sista.«

»Mor, du är galen!«

»Det skola vi strax få se!  Jag har redan sagt er, señores, att min
yngste son här förmår skåda in i det tillkommande.  Honom skola vi
fråga.  Kom med ett tag till honom!«

Hon drog Steinbach i armen fram till den stol, hvaruppå den vansinnige
satt.  Günther följde efter.  Hon stälde opp begge framför den sjuke
och frågade denne, i det hon pekade på Steinbach:

»Henrico, ser du denne señor?«

Den sjuke höjde sakta det tunga hufvudet, stirrade på Steinbach och
mumlade:

»Honom se, honom se, ja.«

»Är han en god man?«

»God, mycket god.  Henrico hafva honom kär.«

Han sade det kanske, emedan han trots sin stupiditet likväl hade
märkt, att Steinbach var familjens räddare.

»Han tänker bege sig till Dödsdalen.  Skall han?«

»Skall gå.«

»Skall intet ondt ske honom?«

»Skall gå!  Honom intet ske.«

»Gud vare tack!  Hvad han säger, det slår in.«

Hon förelade honom alldeles de samma frågor beträffande Günther och
erhöll alldeles de samma svaren.  Juanito hade rest sig opp och sett
på med rasande blickar.  Nu sade han:

»Nå, der ser du!  Der har några resande härifrån begifvit sig till
Dödsdalen, ridit tvärs igenom för att komma till Nevada, och emedan de
sjelffallet icke vidare ha synts till här, så har man kommit på den
galna tanken att anse dem förlorade.  En ond ande i dalen!  Det är mer
än löjligt!  Det tron I väl icke på, señores?«

»Faller oss icke in!« svarade Steinbach. »Det måste I ju redan ha hört
på mina ord.«

»Ja.  Visst nog är vägen inte helt ofarlig; men icke på grund af någon
ande, utan emedan der emellanåt visa sig fiendtlige indianer.  I ären
dock väl beväpnade?«

»Ja.«

»Hafven I blott edra bössor?«

Begge, såväl Steinbach som Günther, hade i stället för bälten virat
breda mexikanska skärp om lifvet, hvari revolvrarne voro således
nerstuckna, att de icke kunde ses.  Den blick, hvarmed Juanito
efterforskade vapnen, var så föga förtroendeingifvande, att Steinbach
hemlighöll revolvrarne.  Han svarade:

»Vi ha bössa och knif.  Det räcker väl?«

»Fullkomligt, då I ären så utmärkta skyttar, såsom jag har sett.
Skola vi bryta opp?«

»Vi äro redo.  Hur långt är det?«

»Vi behöfva två timmar, tills vi nå vårt mål.  Han I goda hästar?«

»De äro bättre än er.«

»Då äro vi väl der ännu tidigare.  Kommen!«

Steinbach betalade det lilla, han hade förtärt tillsammans med
Günther, och gick sedan ut tillsammans med denne.  Juanito blef för
ännu ett ögonblick tillbakahållen af sin moder.

»Min son,« sade hon, »vaka öfver desse señores!«

»Ja, ja!  Men du skall hålla flabben i framtiden.  Förstår du det!«

»Våra räddare måste jag varna.  Om de tro det eller ej, en ond ande är
der dock.«

»Djefvulen tage dig, din gamla sladdertacka!«

Dermed slet han sig loss ifrån henne och gick ut för att sitta opp på
sin häst.

När de hade lemnat denna ort, bredde en vid, stenig slätt ut sig inför
dem.  Der var hvarken väg eller stig.  Der var heller intet spår af
någon som helst vegetation att se.  Deremot glödde, fastän det icke
längre var tidigt om eftermiddagen, solen på den torra, ofruktbara
marken, så att det smärtade i ögonen.

De tre redo tigande vid sidan om hvarandra.

Juanito iakttog sina ledsagare i hemlighet ifrån sidan; de låtsades
emellertid, som om de alldeles icke märkte detta.  Senare frågade
Steinbach för att få slut på den pinsamma tystnaden:

»Huru finnen I qvicksilfret, señor?  Gediget, väl?«

»Nej, utan såsom svafvelqvicksilfver.«

»Alltså såsom cinnober.  Den ligger väl djupt?«

»Temligen.«

»Hafven I många arbetare?«

»Nej.  Cinnobern ligger så rikligt, att vi endast behöfva ett fåtal
arbetskrafter för att utvinna det qvantum, der är nödvändigt för att
betjena våra kunder.«

»Då måste señor Roulin vara en rik man.«

»Kanske.«

»Eger han verket sedan lång tid redan?«

»Det vet jag icke.«

»Har han ingen lust att sälja det?«

»Det har jag ännu ej frågat honom.«

»Hvem sörjer för hans hushåll, då han är ogift?«

»En gammal hushållerska.  Men låt oss tiga om det.  Sådana
privatförhållanden angå mig inte alls.«

»Sapperment, hvad I är hemlighetsfull!  Det är, så man skulle kunna
bli ängslig och rädd.«

»Så vänd då om!«

»Grof är I också!  Nå, det tycker jag visst om.  I är ett original.
Sådant folk uppskattar jag.  Jag är öfvertygad om, att vi skola komma
att tycka om hvarandra, när vi blott lära känna hvarandra en smula
närmare.«

»Kan hända!«

Han gaf sin häst sporrarne, så att den föll i galopp.  De begge måste
alltså göra det samma.  De voro emellertid försigtiga och förrådde icke
med en blick, hvilka tankar de hyste.

Efter en timmes förlopp började slätten stiga oppåt.  Der visade sig
några berg --- nakna, kala, med skarpa konturer.  De redo närmare
hvarandra, och just när solen nådde vestra horisonten, kommo ryttarne
in i en trång klyfta, der skar in emellan tvenne höga, branta
klippväggar.

»Ingången,« sade Juanito ordkargt.

»Till Dödsdalen?«

»Naturligtvis!«

Det var, som om hvartenda ord, han måste uttala, gjorde honom ondt.

Klyftan var temligen lång.  Senare vidgade den sig, sedan den hade
ledt temligen brant oppåt, till en bred dalkittel, inför hvars anblick
Steinbach ofrivilligt höll in hästen.

»Ja, det är Dödsdalen; det ser man,« sade han.

Dalkittelen hade en diameter på kanske två engelska mil.  Den bildades
af svarta klippväggar, hvilka föllo nästan lodrätt ner och
söndertrasades af smala, djupa klyftor.  Dessa väggar gjorde ett
skrämmande, kusligt intryck.  Det var, som om här en gång en brand
hade rasat, hvilken hade färgat klipporna svarta, eller som om här
vore ingången till jordens glödande inre, hvilken först nyligen hade
tillslutit sig med klippspillror.

Solen syntes ej mer, men den glöd, hon hade qvarlemnat här i djupet,
fann ingen utväg och förtog en nästan andan.  Hästarne frustade
ängsligt.

Intet spår af något träd, intet grässtrå!  Död, död och åter död var
här allt rundtenom.  Blott ett enda spår af lif visade der sig.

Nemligen rätt i midten af den ödsliga kittelen höjde sig ett brant
berg, hvars klippväggar stego lodrätt i höjden.  Der var intet spår af
någon bygnad att se der; men högt oppe steg emellan klippuddarne en
tunn, genomskinlig, blåaktigt grå rök långsamt opp.

»Hvad är det, der ryker der oppe?« frågade Steinbach.

»Det är en krater,« svarade Juanito.

»A!  Ett eldsprutande berg här!  Det hade jag förvisso icke förmodat.
Är det farligt?«

»Nej.«

»Men verksamt?«

»Det enda spår af, att den ännu är verksam, består just i den dunst,
den utstöter.  Rök eller ånga kan man dock icke kalla det.«

»Kan man se kratern?«

»Nej.  Det går inte alls att bestiga klippan.«

»Icke?  Besynnerligt!«

Steinbach skakade på hufvudet, i det han skarpt blickade oppåt.

»Hvad är det, I finner besynnerligt?« frågade Juanito.

»Att klippan ej kan bestigas.«

»Det är ju helt naturligt.  Den är alltför brant.  Der leder ingen väg
dit opp.«

»Men likväl äro der menniskor der oppe!«

»Det skulle jag veta!«

»Ja.  Ser I icke den mörke punkten der i hörnet?  Jag slår vad om, att
det är en menniska.«

Öfver Juanitos ansigte blixtrade det vredgadt.

»En menniska?  Nej.  En fågel måste det vara.  Det skola vi strax få
se.«

Han lade begge händerna till munnen och utstötte ett gällt skri.
Gestalten der oppe drog sig lydigt men långsamt tillbaka.

»Der ser I, det var en fågel,« sade han.

»En fågel hade flugit sin väg.  Men denne gestalt kunde springa; den
flög icke utan den gick tillbaka!«

»Señor, jag är hemma här.  Om I icke vill tro på det, jag säger, så
säg hellre ingenting!«

»Nå, så var det ju alls icke menadt.  Men hvar är då er bostad?«

»Kommen!  I skolen snart få se den.«

De redo vidare.  Han höll sig så skarpt framför dem, att han icke
kunde höra, hvad de begge sakta hviskade till hvarandra.  Günther
hviskade:

»Det var en menniska.«

»Naturligtvis.«

»Och om denna klippa är en vulkan, så skall jag låta mig steka.«

»Och jag mig oppäta.  Jag tror mig mycket noga veta, hvem den onde
ande är, hvarom värdinnan talade.«

»Vi skola utdrifva honom!«

»Men vi måste dervid vara ytterst försigtiga.  Jag är fullständigt
öfvertygad om, att denne gynnare traktar efter våra lif.  Nu skola vi
icke tala mer!  Han får icke ana, att vi genomskåda honom.«

»Å, han anar det kanske redan.  Du har redan sagt emot honom för
mycket.«

»Ja, det var oklokt af mig; men det blef mig för svårt att tiga vid
denne mans dumheter.«

De redo nu rundt om den föregifna vulkanens fot och kommo fram till
dess andra sida.  De kunde således öfverblicka bakre delen af
Dödsdalen.  Men så långt ögat nådde, stod intet spår af mensklig
boning att upptäcka.  Och dock --- der till venster befann sig ett
murverk.

Der voro tre stenmurar oppförda emot klippväggen, hvilka rätvinkligt
anslöto till hvarandra, så att de tillsammans med den senare bildade
en temligen stor qvadrat.

»Hvad är det?« frågade Steinbach.

»Min bostad,« svarade Juanito.

»Utan fönster!«

»Fönstren befinna sig i det inre.«

»A, murarna omsluta alltså en spansk patio.  Men någon dörr måste der
ändå finnas, annars kunna vi ju alls icke komma in.«

»Den fins.  Kommen blott!«

Han red rundt om det första och sedan det andra hörnet; och här var
der en dörr --- icke hög, så att man måste sitta af ifrån hästen, och
så smal, att just bara en häst eller en man kunde passera.  Dörren var
förfärdigad af tjockt trä och beslagen med jernbleck.  Ett lås, ett
nyckelhål, ett handtag, en klinka --- af allt sådant kunde man
ingenting se.

Juanito satt af.  De begge andre gjorde det samma.  Han drog sina
pistoler ur bältet samt bankade länge och hårdt på dörren.  Efter en
stund öppnades dörren inifrån på glänt.  Man såg en röd, urblekt
hufvudduk, hvarunder en mycket lång, mager näsa samt under denna en
mycket vissnad, mycket bred och tandlös mun, hvarur ljöd frågan:

»Hvem der?«

»Jag.  Ser du mig inte, din gamla trollpacka?«

»Ack, I!  Och gäster!  Det är ju förbjudet!«

»Men det angår dig icke!«

»Señor Roulin skall skälla!«

»Det är min sak.  Skall du öppna någon gång!«

»Nå, om I tar det på er sjelf!  Mig kan det ju vara likgiltigt.«

Hon stötte opp dörren helt och utträdde.  Hon hade alldeles samma
utseende som barnsagans gamla trollpacka, der bodde i djupa skogen och
åt barn, der sprungo vilse till henne.

Hon var barfota och hade intet annat än en gammal, trasig kjol och en
blus på, hvilken väl aldrig hade blifvit tvättad.  Hennes fötter sågo
fullständigt svarta ut, hennes nakna armar och händer likaså.  Denna
gumma såg ut precis så, som om hon nyss hade kommit ut ur rökbastun,
hvarest hon hade hängt i flere månader och nu intorkat till en mumie.
Hon riktade sina franslösa, drypande ögon åt de begge främlingarne och
sade:

»Så gån in och varen välkomne!  I skolen trifvas hos oss, hihihihi!«

Detta grin klingade likt en korps kraxande eller en nattlig roffågels
läte, hvilken triumferar, emedan han redan håller sitt byte i klorna.

Juanito inträdde och drog sin häst med bakom sig.  Steinbach och
Günther gjorde det samma.

De kommo genom en mörk portgång in på gården, hvaraf tre sidor
utgjordes af bygnadens murverk, medans den fjerde stötte intill den
förmente vulkanens lodräta klippa.

Här på gården voro der förvisso några fönster.  Af glas och bågar var
der dock intet spår.  Fönstren voro endast smala, skottgluggslika
muröppningar.

»Ställen in era hästar i stallet,« menade Juanito.

Han stegade framför dem åt ett öppet, dörrlöst utrymme, hvilket endast
understödde den förmodan, att det vore stall, genom några jernkrokar,
vid hvilka hästarne bundos.

»Är der då foder för djuren här i dalen?« frågade Günther.

»Intet strå.  Vi utfodra med majs, som vi naturligtvis måste hemta
långt här ifrån.

»Och vatten?«

»Också mycket litet.  Der är ingen källa i dalen och ingen enda
lefvande, flytande droppe.  Vi måste samla regnet i cisternen der för
att få vatten.  Tyvärr regnar det så sällan här.«

Steinbach trädde fram till cisternen.  Det var ett djupt, fyrkantigt
hål.  Han kunde icke se bottnen, men der kom emot honom en os af
ruttnadt vatten, hvilken strax förtog honom all matlust.  Han vände
sig åter bort och lade derutöfver endast märke till, att en lång och
mycket kraftig stege låg intill cisternen.

»Kommen nu, señores,« menade Juanito.  »Nu skola vi gå in i salen.«

Han gick fram åt en temligen bred stentrappa, den han steg opp för.
De andre följde honom naturligtvis.  Der oppe öppnade han en dörr.
Den hade endast stått på glänt och bestod helt och hållet af jern.
Det var ingången till det utrymme, han hade kallat för sal.  Detta var
endast ett litet rum, hvari ett gammalt bord jemte några likaledes
gamla stolar stodo.  Två gluggar i muren utgjorde fönster men erbjödo
alls intet ljus, då skymningen hade inbrutit.  Derför tände Juanito
ett ljus, der stod på bordet.  Lyktan bestod af en stor potatis, hvari
der var utskuret ett hål för ljuset.

»Så der!« sade han. »Välkomne således, señores!  Sätten er och gören
det beqvämt för er.  Jag går bort ett ögonblick, men skall snart komma
tillbaka.«

Han aflägsnade sig och sköt till dörren.  De begge tyskarne sågo
frågande på hvarandra och utbrusto sedan i ett undertryckt skratt.

»Detta är salen!« sade Günther.  »Tusan så komfortabel är den!  En
sådan prakt hade jag alls icke förväntat mig här.«

»Jag tror, vi skola ännu bli öfverraskade af de mest olikartade ting.
Egentligen är det intet att grina åt.«

»Nej, inte alls.  Hvad säger du om kärringen?«

»Djefvulens gammel-gammel-gammelmormor.«

»Åtminstone.  Och sedan ingången.  När jag drog in hästen efter mig,
kände jag mig som en dumbom, der går i fällan.«

»Jag likaså.  Och i fällan sitta vi, derom råder intet tvifvel.«

»Menar du verkligen, att han traktar efter våra lif?«

»Säkert.«

»Vi äro ändå hans räddare.«

»Det är den gynnaren högst likgiltigt.  Han frågade så händelsevis
efter våra pengar.  Han ville icke på vilkor taga oss med, men när
han hörde, att vi ha engelske sedlar på oss, då var han strax redo, då
förbjöd han till och med sin mor att tala.«

»Och som han frågade om vapnen!«

»I hvart fall icke utan afsigt.  Vi måste vara på vår vakt. Först
gäller det att taga reda på, huru många personer, der befinna sig här.
Jag är öfvertygad om, att uppehållet --- pst!  Der kommer någon!«

Juanito hade utträdt ur rummet och in i den nu mörka gång, hvari olika
jerndörrar utmynnade, hade gått vidare fram till en dörr, der endast
stod på glänt och hvarbakom der befann sig ljus.  Han inträdde.
Kärringen satt der på en pall och stod i begrepp att stoppa sig en
gammal, afbiten pipstump med tobak.

»Har der inträffat någonting under min frånvaro?«

»Nej.«

»Icke heller med Anita?«

»Hon har förhållit sig lugn.  Jag trodde, I skulle bli väck i dag!«

»Jag träffade de begge karlarne och måste följa med dem tillbaka hit.«

»Hvad vilja de?«

»Köpa qvicksilfver.«

»Varan ligger ju hos er mor!«

»Alldeles riktigt.  Jag vägrade också taga dem med mig till dalen.
Men till sist tänkte jag ändå --- hm!  Der är något, jag måste säga
dig.«

»Ut med språket!«

Hon höll stumpen till ljuset, antände tobaken och började bolma.

»Mins du ännu den gången, engelsmannen ---«

»Hm, ja,« nickade hon, i det hon grinade menande emot honom.  »Var det
icke en fet stek?«

»Mycket fet.«

»Der skall ändå komma en sådan en gång till!«

»Hellre två än bara en!«

»Hvad menar I med det?  Syftar det kanske på de tvenne, som äro komna
nu?«

»Ja.«

»Ha de pengar?«

»Flera hundra dollars.«

»Kors!  Huru mycket får jag?«

»Hela hundra.«

»Och kläderna, kläderna?«

»Gerna för mig.«

»Då är jag med.  Den stores kostym är så god, så jag kan sy mig den
dyrbaraste ståt af densamma.  Roulin får naturligtvis ingenting veta?«

»Gud bevare oss!  Du får alltså hundra dollars och kostymerna, jag det
öfriga och hästarne?«

»Öfverenskommet.  Men hur?«

»Har du ännu något gift för köttet?«

»Ja.  Deraf slök engelsmannen också.  Hej, hvad han vred och vände
sig, när giftet sönderref inälfvorna för honom!«

Hon fnissade sakta för sig sjelf.  Hennes ansigte var nu förvridet på
ett verkligt djefvulskt vis.  Detta gamla qvinfolk var i hvart fall
ett ännu värre och farligare kreatur än Juanito sjelf.

Tillred det då,« sade denne.  »Desse señores äro säkert hungriga.«

»I också, väl?  Men ät inte af det!« grinade hon.  »Annars ärfver jag
er alla tre.«

»Kommer icke på fråga!  Jag skall hemta köttet.«

Han gick ut.  Der utanför blef han stående.  Det hade tyckts honom,
som om ett svagt luftdrag hade träffat honom, liksom om någon hemligen
hade kilat förbi honom.  Han lyssnade.  Då han emellertid hvarken såg
eller hörde något, gick han vidare oppför trappan och in på gården,
hvarest förrådsrummet befann sig.

Och likväl hade han icke misstagit sig.  En qvinsperson hade stått
vid dörren och lyssnat.  När han hade kommit ut så snabbt, hade hon
hastigt vikit några steg tillbaka och sedan blifvit stående orörlig,
tills han lugnt fortsatte sin väg.

Då hade äfven hon kilat vidare.  Hon hade brådt om.  Hon hade ingen
minut att förlora.  Derför blefvo hennes steg ljudligare, när hon
närmade sig sitt mål.  Det var det, Steinbach hade hört.  Han lyssnade
efter något ljud ifrån dörren, och då inträdde hon.  Ljusskenet föll
på henne.

Hennes klädsel uppvisade ingen på sig tillämpad omsorg; den såg fast
mer trasig och smutsig ut; likväl gjorde personen intet dåligt
intryck.  Man igenkände i henne vid första blicken spaniorskan.
Fylligt och yppigt byggd var hon nu ännu fylligare och yppigare än det
väl är vanligt.  Hon hade helt och hållet utseendet hos en ung qvinna,
hvilken emotser den timme, hvari hon skall gifva sin make den
dyrbaraste skänk, en qvinna bara kan gifva sin man --- hon var
hafvande.

»Hvad vill I, señora?« frågade Steinbach, när hon ordlös hade blifvit
stående vid dörren under några sekunder.

Då lade hon handen på munnen och hviskade ängsligt åt honom:

»Sakta, sakta, señor!  Man får icke veta, att jag kommer till er.«

»Godt, mitt barn,« sade han nu sakta.  »Hvad har I alltså att säga
mig?«

»Jag vill varna er.«

»För hvem?«

»För Juanito och den gamla kärringen.  De vilja begge förgifta eder.«

»Alla djeflar!«

»Ja, med kött; han hemtar det som bäst.«

»Det var något sådant, jag tänkte mig!  Vet du det säkert?«

»Ja.  Jag såg er komma.  Jag tänkte, I skullen kunna rädda mig.
Derför smög jag mig ut ur mitt rum och lyssnade.  Då hörde jag, att de
redan ha förgiftat en engelsman ---«

»Det blir bättre och bättre!«

»Och att de vilja döda också er, emedan I hafven några hundra dollars
på er.  Det gamla qvinfolket skall få hundra dollars och era
kostymer.«

»Du säger, att du väntar dig räddning af oss?  Hvem är du då, mitt
barn?«

»Ack Gud, jag är en stackars, olycklig flicka ---«

Hon afbröt sig och tryckte händerna i ögonen, hvarur strax tårarne
hade kommit forsande.

»En flicka?  Hm ---«

Hon rodnade, undertryckte med våld sina snyftningar och fortfor:

»Ja, señor, jag är ingen qvinna utan en flicka.  Jag rår icke för
det.  Jag skulle bli hans fru, och då --- då ---«

»Hvems fru?«

»Roulins.«

»Ack, det är honom, det är fråga om!  Tala vidare!  Jag skall hjelpa
dig, om jag kan.«

»Jag var fattig och hade ingen menniska i verlden, jag hörde till.
Jag tjenade i San Francisco.  Jag sökte en annan plats och läste en
annons, som tilltalade mig.  Jag begaf mig till angifven ort och
träffade der Roulin.  Jag behagade honom och han lejde mig för sin
frus räkning.  Men det var först, när han kom hit med mig, som jag
upptäckte, att han inte alls hade någon fru.  Han lugnade mig.  Han
sade mig, att han älskade mig och att jag skulle bli hans fru.  Jag
trodde honom.«

»Arma barn!«

»Jag blef husmor här.  Men det varade inte länge.  Der var ännu en
annan, för hvilken jag måste vika.  Jag blef inspärrad, för att hon
icke skulle få se mig.  Men jag fick reda på hennes namn.«

»Hvad hette hon?«

»Magda.  Det andra namnet har jag glömt.«

»Magda Hauser?«

»Ja, så var det.  Hon skulle träda i mitt ställe.  Hon var inte så
godtrogen, som jag.  Hon värjde sig.  Han skaffade undan henne.  Sedan
dess får jag lemna min kammare igen.«

»Äfven huset?«

»Å nej.  Den en gång har beträdt detta hus, den kommer icke ut igen.
Så skall det väl också bli med mig.  Ack, min Gud!  Jag anar, hvad man
har för afsigt med mig.«

»Får jag veta det?«

»Jag vet det sjelf icke säkert, och det är också så förskräckligt, att
jag helst ej skulle vilja tro på det.  Men det är likväl icke möjligt.
Jag har alldeles precis förstått, hvad Roulin och Juanito talade med
hvarandra om.«

»Hvad var det?«

»Roulin har bedragit flera flickor på samma sätt, som mig.  När han ej
längre älskar dem, stänger han in dem i grufvan.«

»Alla djeflar!«

»Ja, der måste de arbeta, tills de dö en eländig, jemmerlig död.«

»Det är sataniskt!«

»De få aldrig mer se dagsljuset.«

»Hvar är grufvan?«

»Det vet jag icke.  Men ingången till densamma måste vara här i
huset.«

»A!  Hvarför tror du det?«

»Juanito försade sig en gång.  I måste nemligen veta, att --- att ---«

Hon stammade rodnande.

»Tala tryggt vidare!« sade Steinbach i vänlig, uppmuntrande ton.

»Det är så, att man knapt kan säga det!«

»Säg det i alla fall!  Här är ingen falsk skam på sin plats.  Här
handlar det kanske om mer än bara om lif och död.«

»Der har I rätt, señor.  När Roulin nemligen icke längre vill veta af
någon flicka, så blir Juanito hans efterträdare.  Sedan, när denne ---
sedan, sedan stänger han in henne i grufvan.«

»Förskräckligt, förskräckligt!«

»Juanito kräfde af mig, att jag skulle vara vänlig emot honom.  Jag
vägrade, och då sade han till mig, att han skulle skaffa ner mig, om
jag skulle vara olydig emot honom.  Af dessa ord sluter jag mig, att
ingången till bergverken måste vara här i bygnaden.«

»Under?  Alltså på bottenvåningen?«

»Nej.  Utrymmena på bottenvåningen ligga mot de trenne mursidorna.  Den
fjerde är berget.«

»Menar du, att qvicksilfret utgräfves här i berget?«

»Ja.  Man hör ibland om natten röster komma ner der oppifrån.«

»Godt, godt!  Skulle ingången ligga i källaren?«

»Här är ingen källare.«

»På så sätt!  A, jag kommer att tänka på något!  Kanske i cisternen?
Stegen ligger vid sidan om den.«

»Den är ofta borta.«

»Hvarhän då?«

»Det vet jag icke.  Jag får ju inte bry mig om någonting.  Jag får
inte hålla uppsigt.  Märkte man det, då skulle jag strax bli instängd
igen.«

»Huru många personer bebo detta hus?«

»Nu äro här blott tre: Juanito, den gamla kärringen och jag.«

»Mycket godt.  Du önskar dig alltså bort härifrån?«

»Ja.  Jag vill hellre vara död än stanna här.«

»Då lofvar jag dig, att jag skall taga dig med mig härifrån, mitt
barn.«

»När då, o señor?«

»Så snart jag sjelf skall gå.  Det kan bli redan denna natt.  Hvar är
din kammare?«

»Längst bak, hvarest den venstra flygelen stöter an emot klippan.  Vid
sidan om den trappa, der leder opp till det platta taket.«

»Är din dörr öppen?«

»Ja, sedan denna Magda har varit borta.«

»Så oförsigtigt af denne Juanito!  Då kan du ju lätt fly.«

»Å nej.  Der äro ju inga fönster åt utsidan.«

»Men dörren!«

»Är alltid låst.  Och nyckelen lemnar den gamla icke ifrån sig.«

»Hvar har hon den?«

»Alltid på bröstet, på blotta skinnet under blusen.  Ut igenom dörren
kan jag alltså icke komma.«

»Ner ifrån taket?«

»Det är för högt för mig.  Jag skulle --- --- --- för Guds skull!  Han
kommer!«

Hon kilade ut och gömde sig i första krok.  Då der var mörkt ute i
gången, kunde Juanito icke se henne.  Han trädde utan att ana, hvad
som hade skett i hans frånvaro, in i `salen´.

»Señores,« sade han, »jag har gifvit order om, att der skall lagas er
en aftonmåltid.«

Nu, när Steinbach hade erfarit, att endast tre personer bebodde detta
hus, var han öfvertygad om, att han med lätthet skulle kunna genomföra
sin plan; han behöfde således alls icke genera sig.  Derför lade han
sig intet blad för munnen utan sade:

»Hvari skall denna måltid bestå?«

»I en stek.«

»Hvem skall steka den?«

»Portvakterskan.«

»Nej tack!  Brrr!«

»Hvad menar I med det?«

»Att vi ingenting skola äta, som denna person har vidrört.«

»Å, hon är mycket renlig!«

»Det har jag sett.  Hon är styf af smuts.«

»I måste betänka, att I icke befinner eder i New York eller San
Francisco, señor!«

»Har I då ingen annan?«

»Å, flera.  Der bo några unga señores och señoritas här, slägtingar
till señor Roulin, hvilka äro här på besök.  Dessa damer skola gerna
göra mig den tjensten.«

Det var en lögn.  Likväl låtsades Steinbach, som om han trodde på
det.  I förtrolig ton fortfor Juanito:

»Men gören I det beqvämt för er.  Läggen edra tunga vapen ifrån er.«

»Skola vi också under natten förblifva i denna sal?«

»Nej.«

»Då aflägga vi icke vapnen här.  En god jägare är van vid att skiljas
ifrån sina vapen blott på hviloplatsen.«

»Då skall jag strax visa eder edra rum.«

»Våra rum?  Vi behöfva endast ett.«

»Hvar och en skall få ett.«

»Nej tack!  Vi äro vana vid att sofva hos hvarandra.«

Juanito rynkade pannan men beherskade sig och sade:

»Jag kan visst icke påtvinga eder beqvämligheterna.  Blifven alltså
gerna för mig tillsammans, om I icke viljen ha det på annat vis!
Tillåt mig nu bara att föra er till ert rum.«

Han grep ljuset och stegade, lemnande den så kallade salen, dem i
förväg åt bygnadens högra flygel.  Der låste han opp en annan
jerndörr och lät de tvenne inträda.

Rummet var litet.  Det hade ej ens en glugg i muren till fönster.
Den, der här blef instängd, han var fången utan att kunna andas en
enda munfull frisk luft.  På denna tanke kom Steinbach.  Derför
kastade han strax en blick opp åt taket.  Hvad han der såg, lugnade
honom mycket.  Taket var nemligen icke särskildt högt och bestod på
mycket enkelt sätt af den enkla takpapp, man hade lagt ifrån mur till
mur.  Här i detta regnfattiga klimat var det fullständigt
tillräckligt.

Der stod ett bord midt i utrymmet och dertill voro der två gamla
stolar.

»Så der, sätten eder, señores!« sade Juanito.  »Jag skall ordna filtar
för nattlägret till er.  I ären nu som hemma här och kunnen aflägga
edra vapen.  Jag kommer snart tillbaka.«

Han gick.

»Denne karl måste då vara riktigt rädd för våra bössor!« sade Günther
von Langendorff.

»Han skall tvunget ha oss att lägga undan dem.  Men den åsnan gör det
en smula för påfallande.«

»Jag tycker inte om att vara här.«

»Hvarför det?«

»Här är icke en gång ett fönster.  Stänger man in oss här, så kunna vi
inte ens rädda vårt eget skinn.«

»Jo då!  Vi kunna komma ut igenom taket.«

»Är det så tunt?«

»Ja.  Jag skall strax profva en gång.«

Steinbach steg opp på bordet.  Han var sjelf så lång, att han nu
nästan med hufvudet nådde opp till taket.  Han undersökte det med
händerna.  Det gaf efter.  Han var viss om, att man endast hade med
den enkla stenpappen att göra.

»Ser du!« sade han, när han åter steg ner ifrån bordet.  »Den vägen
skola vi i alla fall kunna komma ut.«

De hade alldeles icke lång tid på sig att öfverlägga, ty Juanito kom
mycket snart tillbaka.  Han utbredde några filtar i hörnet, hvilka
skulle tjena dem till nattläger.  Dervid sade han:

»Så der, señores.  Gören det nu beqvämt för er.  Läggen af er!«

»Det synes vara er mycket angeläget, att vi skola göra det beqvämt för
oss!«

»Mig?  Nej.  Det säger jag bara för er skull.  Det är jag van vid.
Jag aflägger alltid vapnen, så snart jag är gäst hos någon annan.
Den, der icke gör det, han förolämpar gästgifvaren, i det han dermed
säger, att han ej litar på honom.«

»Lägger då gästgifvaren sjelf af sig sina vapen?«

»Ja.  Jag har bara revolveren i bältet.  Sen I, der ligger den.«

Han drog den ur bältet och lade den på bordet.  Derför drog Steinbach
nu sin bila ur fodralet och stälde den i hörnet.  Günther gjorde det
samma med sin bössa.  Nu föreföll Juanito vara tillfredsstäld.  Han
sade:

»Så tycker jag bättre om det.  Nu skall jag se efter, om steken är
färdig.  I tillåten kanske, att jag sjelf betjenar eder, señores?«

»Gerna.«

Juanito gick sin väg igen.  Snabbt steg Steinbach fram till bordet,
hvaruppå revolveren låg.

»Man kan inte veta, hvad som händer.  Kanske blir der skottlossning.
Då vilja vi helst göra denne tingest oskadlig.«

»Är den laddad?  Han aflossade ju fyra eller fem skott emot vargen.«

»Här ser jag, att den är omladdad.«

»Skynda dig då, innan han kommer igen.«

Han drog patronerna ur trumman och lade tillbaka vapnet.

Han hade nätt och jemnt gjort detta, så återvände Juanito med ett fat
färska tortillas och aptitligt doftande stek.

»Så der, señores, der hafven I er mat,« sade han, i det han stälde
sakerna på bordet.

Steinbach satte sig på stolen och sade, sedan Günther hade följt hans
exempel:

»Är här icke någon tredje stol?«

»För hvem?  Kanske för mig?«

»Ja, naturligtvis.«

»Jag behöfver ingen.«

»I kan ju inte äta stående!«

»Nej tack!  Jag äter icke.  Det är för er.  Jag har redan ätit.«

»Det skulle i så fall ha gått rätt fort!  När då?«

»Förut, när jag var borta ifrån er i tio minuter.«

»Hvad kan I ha förtärt under denna korta stund?  Intet.  Nej, om I
icke äter tillsammans med oss, så äta ej heller vi.  Vi äro era gäster
och I måste deltaga.«

»Nå väl!  Jag skall också häri göra eder till viljes, señores.«

Han gick och kom snart tillbaka med en stol och ett stycke kallt kött.

»Så skall det se ut!« skrattade Steinbach.  »I skall se, att det smakar
bättre för tre i sällskap än bara två.  Var så god, tag för er!«

Juanito tog sig en tortilla och afbet en tugga.  Det är flata
majskakor.  De voro alltså icke giftiga, eljest skulle han hafva aktat
sig för att smaka dem.

»Nå, här är kött!  Var så god!«

Steinbach tog fram sin knif, skar ett stycke af steken och lade för
Juanito.

»Nej tack, nej tack!« sade denne snabbt.  »Jag äter inte gerna varmt
utan hellre kallt.«

»Vi två också.  Men då vi ha både varmt och kallt, så dela vi.  Tag nu
af steken!«

»Behållen den för er sjelfva!  Jag är ingen stor vän deraf.«

Steinbach trugade honom.  Juanito kom i aldra största förlägenhet.
Utan att vara helt och hållet ohöflig kunde han icke längre vägra, och
ändå var det omöjligt att äta af det förgiftade köttet.  Han försökte
alla möjliga undanflykter och ursäkter, tills Steinbach slutligen
vredgadt utropade:

»Jag skulle vilja se den man, som inte kan äta stekt oxkött!  I är
sjelf dertill skuld, om ert uppförande förekommer mig misstänkt.«

»Misstänkt?  Hur så misstänkt?«

»Emedan I så hårdnackadt vägrar att äta.  Hvad är der med denna stek?«

»Hvad skulle der vara med den?  Intet!«

»Så ät då sjelf deraf!«

»Men i dag har jag ingen aptit derpå!«

»Det måste ha en anledning.  Äcklar det er kanske?  Är det kanske ändå
den gamla kärringen, der har stekt den, hvad?«

»Nej, utan en af de unga señoritas.«

»Var god hemta hit henne till mig ett tag!«

»Det går inte.  Hon gick strax och lade sig, när hon var färdig.«

»Ja så?  Är det i hvart fall er önskan, att vi begge skola lägga oss
till ro, när vi ha ätit köttet?«

»Ja visst.«

»Men till hvilken ro!«

»Naturligtvis på dessa filtar.«

»Ja, hvaruppå vi blifva liggande utan att någonsin mer uppvakna.«

Nu studsade Juanito till.

»Hvad menar I med det?« frågade han.

»Alldeles det samma, som jag säger.  Ert uppträdande väcker min
misstänksamhet.  Det står i något förhållande till detta kött.  Jag
äter icke deraf.«

»Inte jag iheller,« instämde Günther.

»Blixt och dunder!  Viljen I förolämpa mig, señores?«

»Nej.  Vi ha samma rätt, som I.  I äter icke, och vi äta icke.  Enhvar
har sin egen vilja.  Deremot kan ingen säga något.«

»Men det är jag, som är värden.  I afvisen mitt kött; det är en
förolämpning.«

»I äter icke med oss; det är likaså en förolämpning.  Deröfver skola
vi icke spilla många ord.  Jag är mexikanare och icke engelsman.  Jag
vill icke dö som en engelsman utan som en mexikanare.«

Juanitos ansigte färgades askgrått.

»Señor, hvad menar I?« frågade han.

»Nå, har icke en gång en engelsman dött här?«

»Nej.«

»Efter att ha ätit ert kött?«

»Nej.«

»Hvilket var förgiftadt af den gamla kärringen?«

»Är I galen!«

Han hade störtat opp ifrån sin stol.  Hans ögon blixtrade men mer af
skräck än af vrede.

»Galen?  Nej.  Jag är tvärt emot så mycket vid mina sinnen, att mitt
öra har hört allt, hvad I har uppgjort med er gamla trollpacka.«

»Uppgjort?  Hvad då?«

»Att hon skall få hundra dollars och våra kostymer!«

»Milde himmel!«

»I skulle taga det öfriga samt hästarne!«

Steinbach hade blifvit sittande i alldeles likgiltig hållning och
uttalade dessa ord med leende mun.  Juanito hade deremot formligen
studsat tillbaka.

»Señor!« framstötte han med största ansträngning.  »Jag förstår eder
icke!«

»Desto bättre förstår jag er, mördare!  I, I är den onde ande i
Dödsdalen, hvarom er mor berättade.  I vill i dag mörda oss för att
komma åt mina engelske penningsedlar; men det skall icke lyckas er så,
som era tidigare nidingsdåd!«

»Icke?« skar den afslöjade tänderna.  »Ack, det skall ändock lyckas,
ändock och nu mer än någonsin.  Far åt helvete tillsammans!«

Han slet åt sig revolveren ifrån bordet, sigtade på Steinbach och
tryckte af.  Vapnet klickade.  Han tryckte i största hast af ännu en
gång --- men åter igen förgäfves.

»Gör er intet besvär!« skrattade Steinbach.  »Vi ha ombesörjt, att
vispingen ej kan stickas mer.  Men nu skola vi sjelfva visa vår gadd.
Här är den.  Hur känns det nu, señor?«

Han drog sin revolver ur bältet.  Günther gjorde likadant.

Juanito hade nästan stelnat.  Nu, när han fick se de två fiendtliga
vapnen, kom der åter lif i honom.

»Hur jag mår?« sade han.  »Mycket väl.  Jag önskar, att ni skall må
lika väl.«

Innan någon af de begge kunde hindra honom, hade han tagit ett språng
ut igenom ingången och slagit igen dörren efter sig.  Nyckelen
gnisslade i låset och och regelen klirrade.

»Fångne!« hånskrattade den undkomne der utanför med alltigenom
triumferande stämma.

»Ja, fångne,« sade Günther von Langendorff.  »Fångne äro vi!  Och
dertill äro vi sjelfva skuld!«

»Hvad gör det?« skrattade Steinbach.

»Hvad det gör?  I hvart fall riktigt mycket!«

»Det inser jag icke.«

»Vi hade honom fast der!  Och läto honom likväl örfila oss.«

»Käre Günther, jemra dig icke.  Du befinner dig i en stor villfarelse,
om du menar, att denne dumme karl kanske skulle ha lurat mig.  Jag har
honom bara alltför säkert; det vet jag, och derför leker jag med honom
liksom katten med musen.  Att skjuta på honom, det hade varit en
dumhet.  Jag får ju icke skjuta i hjel honom, emedan han skall säga
mig väldigt mycket, som jag vill ha reda på.  Hade jag velat, så hade
han säkerligen icke undsluppit mig.  Du känner mig ännu icke.  Jag är
snabbare än han; men det behöfde jag ju inte alls vara.  Jag hade ju
bara behöft ställa mig emellan honom och dörren, så hade han icke
kunnat komma fram.«

»Men hvarför lät du honom undkomma?  Det är det, jag icke begriper.«

»Undkommen är han ju alls icke!  Han är ännu här i huset.  Han får
icke för sig att begifva sig åstad.  Han förblir mig alltså säker och
viss.  Jag har bara låtit honom gå tills vidare för att kanske kunna
aflyssna honom.  Jag tror, att jag på detta sätt får reda på mer, än
han skulle låta pressa ur sig.  Nu gå vi genom taket.«

»Det är svårare, än du tror.«

»Hvarför?«

»Ju lättare vi komma igenom taket, desto tunnare är det och desto
mindre bär det oss.  Vi skola ju bryta igenom med hvart steg!«

»Om vi äro så dumma, att vi vilja gå på pappen, ja!«

»På hvad annars?«

»Å ve!  Min käre, jag förstår dig icke.  Vi gå på den omgifvande
muren.«

»Alla djeflar!  Det är ju rätt!  Hvar har jag då mina tankar!«

»Icke sant?  Nå, trösta dig!  Om du inga tankar har, så har jag några
desto bättre.  Du är en utmärkt kavalleriofficer; men att vara en
blekansigtenas furste, det förmår icke hvem som helst.«

Han sade detta icke af sjelfförhäfvelse utan på skämt.  Han grinade åt
det.  Sedan fortfor han:

»Låt oss alltså släcka ljuset nu.  Det skulle kunna förråda oss.  Och
så sätta vi bordet emot ytterväggen.  Kom!«

Han blåste ut ljuset och stoppade det på sig. Det kunde han kanske
använda senare.  Sedan steg han opp på bordet, der var stäldt intill
den omslutande muren, tog sin kraftiga, skarpeggade bowieknif och
började skära en lång refva i den tjärade takpappen.  När denna refva
var lång nog, steg han opp på takets kant, der bildades af just
bygnadens omgifvande mur.  Der kunde han icke bryta igenom.

»Gif mig nu min skjutyxa,« hviskade han tillbaka, »och kom efter med
din egen bössa.  Jag hjelper dig med det.  Jag drar dig opp.«

Det skedde.  Några minuter senare befann sig Günther vid sidan om
Steinbach på taket.

»Har du svindel?« frågade den senare.

»Emellanåt.«

»Gå då inte opprätt utan kryp på alla fyra.  Vi befinna oss på högra
flygelen och måste längs mellandelen komma öfver till venstra
flygelen, hvarest trappan befinner sig, såsom vi ha erfarit af
flickan.  Men dervid måste vi gå så tyst som möjligt till väga.  Det
är ju möjligt, att denne Juanito eller kärringen befinna sig i något
rum under oss.  De få i intet fall höra oss.«

Nu rörde de sig försigtigt vidare --- Steinbach opprätt, men Günther i
krypande ställning.  Det gick icke särskildt fort; likväl nådde de
snart fram till venstra flygelen.  Den var, såsom det visade sig, icke
enbart belagd med papp, utan under densamma befann sig äfven ett fast
lager af brädor.  Nu kunde de afvika ifrån den omgifvande muren och
tryggt gå midt på taket.

Så kommo de ända fram till sidoflygelens slut.  De upptäckte ingen
öppning i taket.  Derför undersökte de detsamma, i det de afkände det
med fingrarne.  På detta vis hittade de mellanrummen, hvarigenom
dörrluckan afvek ifrån sin omgifning.  De försökte lyfta den, och det
lyckades dem mycket lätt.

Under luckan ledde en smal brädtrappa neråt.  De stego nerför och läto
luckan ohörbart åter nedsjunka bakom dem.

Ännu hade de emellertid icke nått trappans nedersta steg, när
Steinbach, der gick före, blef stående och lyssnade.

»Pst!  Lyssna!  Jag hör röster.«

När Günther nu å sin sida också lyssnade, förnam äfven han det samma.

»Det förefaller vara Juanitos röst,« sade han.

»Ja.«

»Hvar kan han vara?«

»I rummet intill.  Vet du, hos hvem?«

»Nå?«

»Hos den tappra flickan, der varnade oss.«

»Ja.  Hon sade ju, att hon bodde vid sidan om trappan.«

»Dörren förefaller stå öppen.  Vi stiga ända ner.  Kanske få vi höra
något, som skall vara oss till nytta.  Men tyst, så att han icke
märker det.«

När de hade de sista trappstegen bakom sig, sågo de på det ljussken,
der trängde ut igenom dörren i fråga, att densamma verkligen stod
öppen.  Tyst och ohörbart ilade de derhän.

Juanito befann sig hos Anita.  De hörde hvartenda ord, der uttalades
af desse två.  Men efter en kort tid närmade sig en tredje persons
steg, hvilken kom ifrån höger.  På denna sida stod Steinbach.  Han
trädde snabbt tillbaka oppför trappstegen.  Den annalkande personen
gled förbi honom utan att märka honom samt gick in till Juanito och
Anita i rummet.  Det var det gamla qvinfolket.

När Juanito hade tagit ett språng ut ur det rum, han hade anvisat sina
begge gäster, hade han låst det, dragit ut nyckelen och lagt på den
stora jernregel, hvarmed hvarenda jerndörr här var försedd.  Sedan
ilade han till den gamla kärringen.

»Ha de ätit af det?« frågade denna.

»Inte en tugga!«

»Hvarför?«

»Desse bofvar ville, att jag skulle äta med dem.  Det kunde jag
naturligtvis icke, och då fattade de misstankar.  Tänk dig!  De visste
det om engelsmannen den gången!«

»Omöjligt!«

»De sade det ju till mig!«

»Förutom oss två vet ingen menniska om det!«

»Det trodde jag också, men nu har jag blifvit undervisad om något
annat.  Jag har ingenting sagt!«

»Naturligtvis inte jag iheller!«

»Obegripligt!  Äro de allvetande?«

»Galenskaper!«

»Men de veta också, att köttet är förgiftadt!«

»Fördömdt!  Men de gissa det blott; veta det kunna de icke.«

»De gissa det icke, utan de veta det; de veta det mycket noga.«

»Det är icke sant!«

»De ha ju sjelfva sagt mig det!  Ja, de veta till och med, att du
skall få hundra dollars och klädesplaggen.«

»Verkligen?« frågade den gamla förskräckt.

»Då ha de aflyssnat vårt samtal här.«

»Det är mycket sannolikt.  När jag gick ifrån dig, var det mig, liksom
om någon kilade in i gången.  Jag blef också stående, men jag hörde
ingenting mer.«

»Då är det säkert, att de ha aflyssnat oss.«

»Det är säkert; i synnerhet om jag tänker vidare på det.  Jag hade
låtit revolveren ligga hos dem.  Då togo de ut patronerna för mig.
Jag skulle skjuta på dem, men skottet gick inte af.

»Kors!  Hvad hände då?«

»Jag for ut ur rummet, innan de kunde hindra mig derifrån, och har nu
innelåst dem.«

»Rätt så!  Då blir mig mitt hjerta lättare.  Jag var mycket
förskräckt.  Men de kunna väl ändå icke komma ut?«

»Nej, ingen tanke på det!«

»Hvad göra vi nu då?«

»Jag skjuter i hjel dem.«

»I kan ju icke komma in!«

»Det är heller icke nödvändigt.  Jag går, när det dagas, opp på taket,
skär, utan att de märka det, ett hål i takpappen och skjuter ner dem
igenom detta.«

»Mycket bra, mycket bra!  Der skall visserligen bli blod, men det
tvättar jag bort.  Liken gräfva vi ner liksom engelsmannens den
gången.  Roulin får naturligtvis ingenting erfara derom.«


---- 

1  En centner är hundra skålpund.  Ö.a.


(slut på sextionde afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 61.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 060 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).