Men denna brist på hunger och aptit är egentligen ingen olycka, ty näringen för folket där inne består endast av stinkande vatten, i vilket en smula dåligt mjöl röres ned. Det får de att äta kallt. Senare blir det än värre. Kvicksilvret tränger igenom hela kroppen; det fräter sig in i benet och gör det mjukt och mört. Benrötan inträder. Hela stycken bulnar ut. Vi har en flicka där nere, vilken har förlorat ena skenbenet igenom sådana variga bölder. Hon kan nu blott på ett ben släpa sig fram och måste likväl arbeta.
free web hosting | free hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (061) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden61.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 61

»Intet ord.  Men vi måste skynda oss, så att han ej öfverraskar oss
dervid.  Han kan komma redan i morgon.«

»Och Anita är ännu i huset?«

»Ja.  Hon måste ovilkorligen bort redan i natt.  Roulin har befalt
det; han vill ej se henne igen, när han återvänder.«

»Väck med henne, då!«

»Jag tänkte --- --- hm!  Ett motspänstigt fruntimmer!«

»Skall hon icke taga sitt förnuft till fånga?«

»Nej.  Hon är ung och vacker.  Visade hon sig välvillig, så skulle jag
också vara välvillig och senare bevisa henne mången ynnest.«

»Hör I, Juanito, I är ingen man!«

»Hvarför?«

»Jag skulle alls icke fråga henne.  Hon befinner sig ju i ert våld.«

»Det förstår I ej.  Hvad man gerna och välvilligt får, det smakar
hundrafalt bättre än det, man måste tilltvinga sig.«

»Det bestrider jag.  Ett äpple, hvilket jag stjäler, smakar just lika
så godt, som hade jag köpt mig det.«

»Kanske, men denna jemförelse är ej träffande.«

»Pröfva er lycka än en gång!«

»Godt; jag skall gå till henne och tala med henne för sista gången.«

»Gör så!  Jag är nyfiken på, hvad hon skall säga.«

Hennes ögon lyste lömskt opp.  Han såg detta och anmärkte:

»Gamla kopplerska!  Jag förstår dig icke.  Det kan ju göra dig det
samma, om jag får en kyss af denna Anita eller ej.«

»Det samma?  Nej, det samma gör det mig rakt inte.  Är det draghunden
likgiltigt, när han ser, att en dam går ut och spatserar med sin lilla
sidenspets?  Jag har alltid varit ful och har aldrig haft någon, der
hade velat vara god emot mig.  De andra, hvilka voro vackrare, togo
alla män bort ifrån mig.  Sedan dess hatar jag alla de vackra
maskerna; sedan dess gör det mig lycklig att se en sådan prydnadsdocka
olycklig.  Det är min hämd.  Gå nu hän till denna Anita; tryck henne
i armarne, krama och kläm af hjertans lust, hon må vilja det eller ej.
Ju mer hon äcklas inför er, desto större är min fröjd.  Och om I icke
lyckas med henne, så skall jag komma efter och hjelpa er.  Gå bara,
gå!«

Hon föste ut honom igenom dörren.

»Godt, jag går,« sade han.  »Och I kan under tiden någon gång smyga
fram till den dörr, bakom hvilken de begge fångne sitta.  Lyssna en
gång, om I kanske kan höra, hvad de göra eller hvarom de tala!  Säg
mig det sedan!«

Han begaf sig till bygnadens venstra flygel och fann Anita sittande
vid en brinnande liten ljusstump i sin lilla kammare.  När han
inträdde, reste hon sig och vek skyggt tillbaka ifrån honom in i
hörnet.  På hennes ansigte låg der ett uttryck af fruktan och fasa.

»Blif sittande,« sade han.  »Hvarför viker du tillbaka ifrån mig?«

»Hvad vill I här?« frågade hon ängsligt.

»Skall jag säga dig det om igen?  Vet du det ännu ej?«

»Om I ej kommer med något arbete eller uppdrag till mig, så gå bort
igen.  Jag har intet med er att göra.«

»Men jag vill ha något med dig att göra.«

Han trädde fram emot henne.  Hon ville komma förbi honom och slinka ut
igenom dörren; men han grep henne och höll henne fast.

»Halt!  Så snabbt undkommer du mig icke!  I dag, nu kommer jag för
aldra sista gången; nu skall det afgöras, om jag i framtiden skall
vara din vän eller din fiende.«

»Jag vill hvarken nu eller i framtiden veta af er.  Det har jag redan
sagt er, och det säger jag nu än en gång.«

»Ja, det har du visst nog sagt; men den tid skall komma, då du gerna
skulle vilja veta af mig, men jag då icke skall vara beredd dertill.«

»Aldrig, aldrig skall den tiden komma!«

»Å, den skall tvärt om mycket snart vara här!«

Han lutade sig med armarne korsade öfver bröstet emot väggen vid sidan
om dörren, så att hon ej skulle kunna undslippa honom, och fortfor:

»Menar du kanske, att du är den första, der har talat så, som du?«

Hon teg.

»Det ha de alla, alla snarast ångrat.  Det är bättre att en natt vara
älskarinna till en man, hvilken man ej älskar, än att tvingas afstå
ifrån lifvet, ifrån ljuset, för att långsamt och lifs lefvande ruttna
bort.«

»Min Gud!« suckade hon förskräckt.

»Detta öde väntar dig!«

»Omöjligt!  Jag har ju ingen menniska något ondt gjort!«

»Ej heller jag har gjort dig något ondt och likväl låter du mig
försmäkta.«

»Der fins dock andra flickor, der gerna vilja tillhöra er.«

»Men inte här.  Och jag vill ha just dig.  Eller menar du, att du
skulle komma till nåder hos Roulin igen?  Der misstager du dig.«

»Han älskade mig ändock!«

»Den?  Aldrig!« hånskrattade han.  »Han behöfver ett tidsfördrif här i
denna döda enslighet.  Derför reser han då och då till San Franzisko
och hyr sig en täck flicka, der först när hon ankommer hit får erfara,
att hon skall vara hans mätress.  Hvar och en af dem måste då
samtycka.  Han hycklar kärlek under den första tiden, men sedan
afskedar han henne.  Alla dessa flickor ha sedan hamnat i
qvicksilfververket, hvarest de måste arbeta dag och natt.  Så skall
det också gå dig, om du afvisar mig ifrån dig.«

»Hvad begär I då?«

»Kärlek, kärlek, intet annat än kärlek.«

»Omöjligt!«

»Dumhet!  En kyss af mig, en timme i mina armar är minst lika skönt
som hos Roulin.«

»Tig!  För Guds skull, tig!«

»Nej.  Det är min pligt att göra dig uppmärksam på det, der väntar
dig, om du förblir halsstarrig.  Roulin är bortrest.  Han vill ej
längre veta af dig.  Han har gifvit mig sträng befallning om att sätta
dig i qvicksilfververket.  När han återvänder, vill han icke se dig
här.  Jag måste lyda, eljest förlorar jag min plats.  Likväl har jag
ännu lemnat dig här, emedan jag är god emot dig.  Men i dag är den
sista dagen.  I dag måste jag lyda.«

»Min Herre och min Gud!  Hvarmed har jag gjort mig förtjent af detta!
Jag är ju icke hans slafvinna!  Släpp mig då!  Släpp mig fri!«

»Så dumma äro vi ej.  Den, der en gång befinner sig här, den slipper
aldrig lös igen.  Och vet du, hvad det innebär att arbeta i
qvicksilfvergrufvan?«

»Nej.«

»Men du vet, att qvicksilfver är giftigt?«

»Ja.«

»Nå, du förpassas in i grufvan och måste der arbeta med jern på händer
och fötter, så att hvar flykt och hvart motstånd äro omöjliga.  Borra
in dig likt en mask i jorden och du får aldrig åter se solens ljus
eller känna en frisk fläkt.  Du inandas oupphörligt qvicksilfret.  Din
mun blir inflammerad; tänderna falla ut; andedrägten stinker som ett
ruttnande as.  Tandköttet sönderfaller, emedan det förstöres af onda
svulster, och spottet fradgar oupphörligt ur din mun liksom på en
galen hund.  Din hud blir grå och allt smutsigare; ansigtet faller in;
ögonen förlora sin kraft att se, och magen kan ej längre fördraga mat
och dryck.«

Han utmålade dessa tillstånd med synbart välbehag.  Tyvärr öfverdref
han icke.  Hvad han sade, det var verkligen sant.  Anita var så
upprörd öfver det, han sade, att hon matt nersjönk på stolen och gömde
ansigtet i händerna.

»Men denna brist på hunger och aptit,« fortfor han, »är egentligen
ingen olycka, ty näringen för folket der inne består endast af
stinkande vatten, hvari en smula dåligt mjöl nedröres.  Det få de att
äta kallt.  Senare blir det än värre.  Qvicksilfret genomtränger hela
kroppen; det fräter sig in i benet och gör det mjukt och mört.
Benrötan inträder.  Hela stycken bulna ut.  Vi ha en flicka der nere,
der har förlorat ena skenbenet igenom sådana variga bölder.  Hon kan
nu blott på ett ben asa sig fram och måste likväl arbeta.«

»En läkare, en läkare!« stönade Anita.

»Det skulle vi få för oss!  Då blefve ju allt strax afslöjadt.  På en
annan har käkbenet varat sig.  Hon ser ut som fan sjelf.  För några år
sedan var hon en berömd skönhet.  Senare kunna lungorna ej andas mer;
der inställer sig en hosta med fruktansvärda uppkastningar, och det är
blott en lycka för den drabbade personen, när der ur denna hosta
utvecklar sig galopperande lungsot.  Då går det raskt emot slutet.
Lidandena äro öfver.«

»Sluta, sluta!«

»Nej, jag slutar icke, ty jag är ju ännu alls icke färdig.
Naturligtvis angripas äfven nerverna af qvicksilfret och förstöras.
Den drabbade förlorar sömnen; hon får ingen ro, hon har ständigt
eländet för ögonen; ingen enda slummer tillåter henne att glömma det
ens en timme.  Och inställer der sig någon gång en kort sömn, då är
den förbunden med fasansfulla drömmar, der plåga ännu mer än
verkligheten.  Hufvudet blir tungt som jern, och hjertat bankar
oupphörligen.  Musklerna sitta ej still på benen; de skälfva och bäfva
alltfort; den sjuka kan ej hålla någon lem stilla och går slutligen
under i fruktansvärda kramper eller förlamningar.  Men kroppen är
alltid redan före döden mer än till hälften förruttnad.«

»Hvem kan tänka ut detta!  Å, I djeflar, I!«

»Ja,« grinade han hånfullt, »en engel hade aldrig uppfunnit det.  Men
hvad vill du då!  Qvicksilfret ligger der; det kan göra egaren till
den aldra rikaste man; men han finner inga arbetare.  Att arbeta
sjelf, det faller honom naturligtvis heller ej in, och så hemtar han
sig då arbetare på ett något våldsamt sätt.«

»Mig skulle ingenting kunna tvinga att arbeta!«

»Åhå!«

»Hellre doge jag!«

»Säger du det? Jag har der i min kammare ett mycket vackert instrument
--- en piska med många remmar, der äro alldeles blodiga.  Förstådt!
Redan vid tredje rappet går köttet i slamsor; till och med den
olydigaste slampa arbetar hellre händerna såriga än hon låter sig
prygla för andra gången.  Man vet att behandla folk!«

»Och ändå vill I kallas menniska!«

»Mycket!«

»Och begär kärlek af mig!«

»Visst nog!«

»Gå!  Jag afskyr er.  I är en satan!«

»Emot dig skulle jag inte vilja vara någon satan.  Du känner nu ditt
öde.  Du kan förbättra det, om du nu vill bli min qvinna för denna
enda timme!«

»Hellre dö!«

»Ja, dö långsamt!  Denna önskan kan uppfyllas dig.«

»I äcklar mig!«

»Men Roulin äcklade dig icke.«

»Jag skulle dö af skam af att blott låta mig röras af er!«

»Men han rörde dig så, att du nu snart är mor till en bastard!«

»Herregud!  Mitt barn!« snyftade hon.

»Ja. Vet du, hvad der blir af detta barn?  Det kan ej vara oss till
nytta.  Det skall efter födslen fråntagas dig och kastas för gamarne
der ute.  Der gör man kort process.«

»Våga er det!  Våga er det en gång!«

Hon hade farit opp och trädde med knutna näfvar fram emot honom,
liksom vore hon redan nu i den belägenheten att försvara sitt barn.

»Bah!« skrattade han.  »Du skall rakt intet säga deremot.  Piskan
skall vara amma och jordegumma; då skall du lära dig tiga.  Jag skall
nu ge dig fem minuters betänketid.  Gör du mig till viljes, så skall
jag eftersträfva att i möjligaste mån lindra din belägenhet; om icke,
så skall du förlita dig på, att du går ett öde och en pina till mötes,
liksom ännu aldrig någon måst utstå.«

»Jag behöfver ingen betänketid!« sade hon.

»Nå, hvad beslutar du?«

»Du skall aldrig röra mig, din skurk!«

Hon stod stolt och vred framför honom.  Men han gaf till ett gapskratt
och svarade:

»Enfaldiga varelse!  Skulle jag ej få röra dig!  Det ankommer ju blott
på mig!«

»Jag följer icke med till grufvan!«

»Ack! Icke?  Verkligen icke?«

»Nej.«

»Ej heller, om vi tvinga dig?«

»Ej heller då.  Jag värjer mig, tills jag är död!«

»Låt dig inte bli utskrattad!  Hvad tänker du taga dig till emot mina
krafter!  Och äfven om du hade varit starkare än jag, så hade du måst
foga dig.  Jag skulle till exempel stänga in dig här, tills hunger och
törst hade afmattat dig så, att du ingen lem kunde röra.«

»Jag skulle inte dö af hunger.  I fån mig ej lefvande här ifrån.«

»Låt det vara mitt bekymmer!  Liksom nu du, så har hvarenda en talat
tidigare.  Var alltså inte en toka!  Du är vacker; du behagar mig.
Det är dig ej till skada, om du vill bli min.«

»Hvad nytta skulle det göra mig!  Friheten kan I ju icke ge mig.«

»Nej, men jag skulle kunna lätta fångenskapen för dig.«

»Jag tackar er!  Denna lättnad behöfver jag ej.«

»Att tala så är rena vansinnet!«

»Jag vet, hvad jag vill och hvad jag gör.«

»Nå, hvad då?«

»Jag har låtit mig bedraga och förföra af Roulin; jag har uppfylt
honom hvar önskan, aldrig fördystrat och aldrig förolämpat honom.  Jag
är honom öfverflödig; jag trodde, det värsta, han kunde göra mig, vore
att bortjaga mig.  Nu hör jag det vara annorlunda.  Nu vet jag, hvad
der väntar mig.  Jag ser, att jag icke befinner mig hos menniskor utan
hos djeflar.  Jag har hela tiden varit innestängd; jag har ej kunnat
andas den fria luften; jag uthärdade det likväl i det tysta, emedan
jag hoppades, att jag ändock en gång åter skulle bli fri.  Nu vet jag,
att denna förhoppning icke skall gå i uppfyllelse.  Friheten kan
endast döden ge mig, och jag svär er, att jag skall bli fri.  Vid Gud
och alla helgon, vid hela himmelen och min eviga salighet svär jag er,
att I ej skolen tillfoga mig orätt och att I ej heller skolen sätta
mig i er fasansfulla qvicksilfvergrufva!«

I detta ögonblick hade den gamla kommit dit.  Hon hade hört denna ed.

»Är slinkan galen?« frågade hon, när hon inträdde i kammaren.

»Det synes så,» svarade Juanito.

»Hvad tror hon, då?  Menar hon kanske sig kunna motstå oss?«

»Just det tror hon.«

»Nå, bevisa henne då motsatsen!  Skall jag kanske hemta er piskan?«

»Nej, låt den vara.  Den skall hon tids nog få smaka.«

»Men jag begriper intet af er begge!  I två menniskor ären icke vid
era sinnens fulla bruk; hon här icke, emedan hon vågar göra motstånd,
och I ej, señor, emedan I ej med våld tager det, som hon förvägrar er.
Men så tag då för er!  Jag hjelper er.  Jag håller henne!«

Hon steg fram emot Anita.

»Rör mig inte!« ropade denna, störtade opp med ett språng och flydde
in i hörnet.

»Visst nog skall jag röra dig, och till på köpet en smula groft!«

Hon trädde fram emot flickan och räckte ut armarne; men hon for
tillbaka med ett ljud af smärta.

»Helvete och Djefvul!  Hon slås verkligen!«

Anita hade tilldelat henne ett knytnäfsslag i ansigtet.  Hon höll
näfvarne knutna till fortsatt försvar.

»Det skall du få betalt för!« skrek den gamla kärringen.

Hon tog ett språng fram åt Anita med fingrarna formade till klor; men
den tappra flickan lät henne alls icke komma nära; hon gjorde ett
utfall och slog henne för andra gången med knytnäfven i ansigtet.

»Igen, om igen!« gallskrek megäran.

»Señor, ser I då icke, att hon slår mig?  Hvad står I der för?  Hjelp
mig!«

»Släpp henne, kärring!  Blanda dig utanom mina angelägenheter!«

»Men hon slog mig ju!«

»Hon skall emottaga sitt straff.  När jag angriper henne, skall hon
väl inte våga visa mig näfvarne.«

Dervid vände han sig åt Anita.

»Tag er i akt!« manade denna.  »Jag skonar ej heller er!«

Hon skälfde af upphetsning; men i hennes ton låg en beslutsamhet, der
visade, att den modiga flickan var beredd till det yttersta motstånd.
Juanito grinade ånyo högt och hånfullt samt svarade:

»Din dumma katta!  Ett grepp af mig räcker, så är du maktlös!«

»Försök då detta grepp!«

»Bah! Jag har ingen lust att brottas med dig.  Du skall alldeles af
dig sjelf krypa till korset.  Der måste vara någonting, der har
förvridit hufvudet på dig.  Du uppträder ju med sådan tillförsigt, som
om du väntade dig helt säkra hjelptrupper hit.«

»Dem har jag också!«

»Ja så!  Hvem?«

»De begge señores, der kommo med er.«

»Ack!  Är det på det viset!  Nu begriper jag!  Men der har du
misstagit dig mycket.  Desse begge män äro de bäste vänner till oss.«

»I ljuger!«

»Åhå!«

»Förgiftar man kanske vänner?«

Juanito gjorde en rörelse af öfverraskning och svarade häftigt:

»Förgifta?  Flicka, hvad menar du?«

»Att I begge hafven förgiftat en engelsman och nu idag tänka förgifta
också desse begge främmade señores.«

»Blixt och dunder!  Nu går der opp ett ljus för mig!  Flicka, du har
tjuflyssnat på oss!«

»Ja,« medgaf hon modigt.

»Fördömda best!«

»De skola rädda mig.  De skola höra mitt rop på hjelp och skynda hit!«

Juanito nickade med vidöppen mun långsamt på hufvudet och sade:

»Deraf kommer sig detta motstånd, deraf?  Nu står allt klart!  Men du
har missräknat dig mycket.  Desse mycket gode och hygglige señores, af
hvilka du förväntar dig räddning, ha trots din varning slukat giftet.
Deras lik ligga instängda i det rum, hvarest de höllo sin sista
måltid.«

Anita bleknade.

»I ljuger!« sade hon.

»Skall jag kanske visa dig liken?«

»Prata inte så mycket onödigt strunt med henne!« inföll kärringen.

»Ja, du har rätt!  Hon är det inte värd.  Och för att hon skall märka,
att allt hopp är förgäfves, skall jag oskadliggöra henne nu strax.
Kom här, flicka!  Jag vill ju se, om du skall värja dig emot mig
också.«

Han steg fram emot henne.

»Tillbaka!« ropade hon.

Hennes ögon gnistrade och andhemtningen kom hvisslande ur hennes
bröst.

»Bah!  Jag skall snart ha dig.«

Han räckte fram armarne mot henne och fattade henne med begge
näfvarne.  Till hans stora öfverraskning lät hon lugnt detta ske.  Han
hade helt säkert påräknat ett förvisso fåfängt motstånd; i stället
stod hon der orörlig och stirrade åt dörren.

»Nå, så försvara dig då!« hånade han.

Han fäste intet afseende vid hennes blicks riktning.  Den gamla var
uppmärksammare.  Hon vände sig om åt dörren och fick se Steinbach
stående i densamma.

»Himmel!« skrek hon förskräckt till.

Juanito vände sig icke heller nu om än.  Han sade till Anita:

»Nå, hvar blir din ed af, att inte låta öfvermanna dig?«

Nu fick hon talförmågan tillbaka.  Hon svarade:

»Gud har hört denna ed.  Jag är räddad!«

»Du?  Det skulle jag vilja veta, huru?«

»För att erfara det, behöfver du blott vända dig om en gång,« sade
Steinbach.

Nu vände sig visst nog Juanito blixtsnabbt om åt dörren.

»Blixt och dunder!  Hvad är det!« utropade han.

»Det är hjelpen i nöden; men inte för dig, din skurk och tiofaldige
bof.«

»I ären ej döda, icke förgiftade?« frågade Anita.

»Nej, mitt kära barn --- --- ---«

»Men dö skolen I likväl!« röt Juanito.

Han störtade sig öfver Steinbach för att fatta honom om strupen; men
han hade missbedömt sin motståndare, ty denne sade kallblodigt:

»Gosse lille, hvad får du för dig!  Skall jag mosa dig med en hand?«

Han tog emot honom med ett så väldigt knytnäfsslag emot bröstet, att
Juanito flög baklänges öfver ända till golfvet.  Innan han ens hade
hunnit fatta tanken på att rycka sig opp igen, knäade Steinbach redan
öfver honom och band armarne intill kroppen med den snabbt framtagna
lasson.

Kärringen tänkte draga nytta af detta ögonblick och undfly, men i
dörren trädde Günther henne till mötes.  Hon for med ett skrik
tillbaka in i kammaren.

»Blif der, sköna señora!« skrattade Günther.  »Jag längtade så efter
dig, så jag inte längre kunde vänta.  Jag skyndade mig till dig för
att omfamna dig och trycka dig till mitt hjerta.«

Också han hade hållit sin lasso i beredskap och slog den så många
gånger om kroppen på den gamla, hvilken ej gjorde min af att försvara
sig, så att hon ej förmådde röra en lem.  Sedan lutade han henne
stående in i hörnet.

Steinbachs slag hade träffat Juanito så kraftigt och på rätta stället,
så att denne hade tappat andan.  Han formligen kippade efter luft.
Nu, sedan han redan var fjättrad, hade hans lungor åter sugit sig
fulla, så att han förmådde tala.  Han ropade vredgadt:

»Hvad är detta?  I öfverfallen mig i min egen bostad!  Veten I, hvad
det betyder?«

»Ja, det betyder, att det är slut med dig.«

»Våga icke bära hand på mig!«

»Bah!  Som du ser och väl också känner, så har jag redan lagt min hand
på dig.  Spela inte den store, den orättmätigt sårade, annars ordnar
jag en skärpning, hvarmed du skall vara ännu mindre införstådd!«

»Jag kräfver att ögonblickligen frisläppas.«

»Du hvisslar bra, såsom jag hör.  Här är mitt svar.«

Han drog åt lasson så hårdt, att fången skrek högt af smärta.

»Så der!  Och om du ännu icke är tillfreds, så kommer der något ännu
bättre!«

Anita knäböjde på golfvet och hade knäpt händerna.

»Gud, o Gud, huru tackar jag dig!« bad hon.  »Aldrig i mitt lif skall
jag glömma denne dag och denne timme.  Du gör dina englar till vindar
och dina tjenare till eldslågor.  Desse begge män äro englar, som du
har sändt mig i den största nöd och förskräckelse, mig och allom dem,
der här försmäkta och genom dem skola befrias.  Lof och pris vare dig
i evighet!«

Det sade hon med sådan innerlighet, att Steinbach och Günther fingo
tårar i ögonen.  Men den gamla kärringen fnissade:

»Nu sjunger ärlan.  Men höken kommer öfver henne och hennes räddare,
förr än hon håller det för möjligt!«

Och Juanito skar tänder af förbittring:

»Ja, bed blott, din slampa!  Du tror dig vara räddad, men du är det
inte på länge än.  Der skall komma en, der ej skall krusa för er!«

Dessa begge utbrott gjorde ett desto mer upprörande intryck, som
Anitas bön hade kommit ifrån hjertat.  Steinbach tilldelade i
djupaste harm karlen en spark och sade:

»Karl, du är värre än det värsta fäkreatur.  Oss, der ha befriat dig
ifrån den galne ulfven, ville du förgifta till tack derför.  Och här
har du --- men jag skall ej upphetsa mig.  Det är skada på hvartenda
ord, man spiller för en sådan dålig menniskas skull.  Señorita Anita,
I må ha godheten att visa oss rundt i huset.  Vi måste först
rekognoscera.  Det är nödvändigt att lära känna utrymmena, så att man
vet, hvad man i ett gifvet fall har att göra.«

»Kommer den andre señoren också med?« frågade hon.

»Ja.«

»Men då bli ju dessa begge farliga personer alldeles ensamma och utan
uppsigt!«

»Det kunna vi gerna våga.  De äro så hårdt bundna, att de omöjligt
kunna komma loss.  Jag skall taga nyckelen med mig.«

Han tog den gamla kärringen för bröstet och drog fram nyckelen, hvarom
Anita hade sagt, att den alltid var gömd der.  Sedan frågade han:

»Är der någon hufvudnyckel?«

»Två,« svarade Anita.  »Den ene har señor Roulin sjelf, och den andre
bär Juanito alltid i byxelomman.«

»Det skola vi se, om vi kunna finna den.«

Den blef funnen, och nu började de tre sin kringvandring.  De funno
allt låst --- äfven ingången till bygnaden.  Steinbach sköt der
ytterligare för den stora reglen för att ej kanske blifva öfverraskad
af Roulin.  Försigtigheten påbjöd detta, om än man ej kunde tänka sig
Roulins ankomst.

I köket funno de vid sidan om andra förråd en säck full med unket
majsmjöl, hvarest mjölmaskar och skalbaggar huserade.

»Detta otyg, nerrört i kallt, stinkande vatten, fingo grufarbetarne
såsom enda näring,« förklarade Anita.

»Men ändock icke med maskarne!«

»Icke på annat sätt.  Kärringen tog sig inte tid till att aflägsna
ohyran.  En gång sade hon till mig, att mjölmaskarne vore mycket bra
för fångarne, der efter att ha afnjutit dem bättre kunde sjunga och
hvissla till sitt arbete.«

»Å, vänta bara!  Hon skall sjelf få hvissla en gång!«

I den kammare, Juanito bebodde, fann man en piska, på hvars skaft tolf
flätade remmar voro fästade.  Hvar och en af dessa remmar hade i sin
ände en stor knut.  Ett rapp med denna piska på bara kroppen måste
ögonblickligen fläka opp köttet.  Sannerligen voro remmarne strimmiga
af menniskoblod.

Derpå fann man olika fotjern, handbojor och armkedjor.  De senare voro
så inrättade, att, då de påtogos, händerna befunno sig tätt intill
hvarandra.  Vid hvar och en af dessa kedjor hängde en hammare och en
liten, kortskaftad skyffel.  Med begge kunde den fångne arbeta utan
att sära på händerna.

Steinbach betraktade dessa begge verktyg och menade:

»Det synes, som om fångarne ha varit fjättrade såväl till fötter som
till händer.  På ett flyktförsök eller ens något motstånd i handling
är visst nog då ej att tänka på.  De skola bli fria redan under loppet
af denna natt --- alla, alla!«

»Gud i himmelen, hvilken hänförelse för dem!« sade Anita.

»Tyvärr anar det mig, att för många af dem vore döden bättre än
friheten.  Låt oss gå tillbaka till vårt folk!«

Desse två hade, när Steinbach hade gått tillsammans med Günther och
Anita, väntat, tills deras steg ej längre hördes.  Sedan hade Juanito
sagt i en ton af största förbittring:

»Huru kunna desse hundar ha blifvit fria!«

»Hvem vet det!«

»I intet fall igenom dörren!«

»Nej.  För öfrigt är det mig likgiltigt, på hvad vis de ha kommit ut.
Nu är hufvudsaken för mig, hur jag skall komma loss ur fjättrarne.«

»Är du hårdt bunden?«

»Jag kan inte röra mig.  Och du?«

»Mig skära remmarne in i köttet.  Jag kan inte röra en enda finger.«

»Ej heller jag.  Om vi ändå kunde hjelpa hvarandra.  Med tänderna
kanske.«

»Det går inte heller.  För det första ligger jag på golfvet, hvaremot
du lutar emot väggen, och för det andra äro desse lassoer flätade af
fastaste läder.  För att sönderbita dem skulle man behöfva längre tid,
än vi ha till vårt förfogande.«

»Men vi måste ändock tänka på att befria oss.«

»Det gör jag också.  Förhoppningsvis återvänder Roulin snart.«

»Han kan icke komma in.«

»Han skall nog bana sig en väg.  Jag tror för öfrigt, att de icke
skola lemna oss i desse stränge fjättrar så länge.  Om de lösa
remmarne, så skall der väl yppa sig någon möjlighet att undkomma.  Men
till dess skola vi vara ståndaktiga, du gamla!«

»Nå, jag beklagar mig icke.  Det faller mig inte in att bereda dem den
glädjen.«

»Jag menar inte enbart det.  Jag försökte säga, att vi skola vara
förtegna.«

»Jag erkänner intet.«

»Inte jag heller, intet ord.  Om de upptäcka den hemliga ingången och
finna arbetarne der borta, då äro vi förlorade.«

»Alltså tiga vi hellre.  Jag vet ej om någonting.  De kunna ge mig hur
många goda ord som helst, jag säger dem icke en stafvelse.«

»Goda ord?  Hm, det skola de nog låta bli.  En fördömd historia!  Jag
blef på ett ögonblick alldeles borta af skräck, när jag fick syn på
denne karl.  Men nu sitta vi i fällan.  Det hjelper oss inte ut, att
vi beklaga oss.  Tigom vi således hellre; och tänkom vi desto
omsorgsfullare efter, huru vi skola kunna befria oss.  Första steget
emot friheten är ovilkorligen att uppträda utan fruktan.  De få ej
tänka, att vi äro rädda för dem.  Vi måste låtsas, som om vi äro i vår
fulla rätt och som om de beginge en förbrytelse emot oss.«

»Det är ju också fallet.«

»Bah, kärring!  Vi begge behöfva inte spela teater för hvarandra.  Vi
behöfva ej inbilla hvarandra någonting.  Vi känna hvarandra och det,
som vi göra.  Jag är en bof, och du är en äkta, riktig helvetespadda.
Om der ännu icke hade funnits någon djefvul, så skulle du bli farmor
till densamme.  Låtom oss hellre tiga!«

Snart återvände de tre andre.  Steinbach hade piskan i näfven.

»Nu skola vi tala litet med dessa goda menniskor,« sade han.  »Dertill
är här emellertid för trångt; låtom oss alltså gå till den öfverdådige
`sal´, hvari vi först infördes.«

»Då måste vi befria fötterna för de begge, så att de kunna gå,« menade
Günther.

»Så väl skall det ej bli dem.  Saken skall lösas mycket enklare och
praktiskare.«

Han grep Juanito och slängde honom som en säck öfver skuldrorna.
Günther lyfte kärringen, och Anita grep efter ljuset.  Så begåfvo de
sig till salen, hvarest de begge fjättrade åter lades på golfvet.

Juanito utnyttjade detta tillfälle till invändning:

»Ni asar omkring med oss, liksom vore vi får eller varubalar.  Jag
kräfver, att man aftager mig fjättrarne.«

»Kräfver du det?« skrattade Steinbach.  »Det är mycket klokt af dig.
Jag skall åtlyda dig.«

Han bockade sig ner för att verkligen lossa på lasson.  Detta gjorde
redan Juanito så öfvermodig, att han otåligt utropade:

»Inte så långsamt!  Skynda er!«

»Vänta bara, vänta!  Tålamod!  Allt har sin tid, också detta arbete
skall göras!«

Juanito märkte snart, att han hade misstagit sig.  Han blef ej befriad
ifrån banden utan blott annorlunda fjättrad, nemligen så, att hans
bakre sida ej berördes af lasson.

»Hvad skall det betyda!« vredgades han.

»Det skall du mycket snart till din största förtjusning erfara, min
käre.«

»Jag behöfver ingen erfarenhet.  Jag kräfver att bli befriad.  Señor
Roulin kommer redan i dag.  Han skall hämnas mig.«

»Det vore mig kärt, om han komme!  Dess värre är han ännu förhindrad.«

»Hvad vet I om honom?«

»Riktigt mycket.  Han kom tillsammans med señorita Magda opp till
Silfversjön.  Der uppnådde han emellertid icke sin afsigt; han blef
tvungen att fly.  Magda är fri, och Roulin är på flykt.  Han blir
förföljd, och jag har hastat förföljarne i förväg för att så snart som
möjligt göra er kära bekantskap.«

»Då ville ni inte alls köpa qvicksilfver?«

»Nej.  Der har ni låtit lura er ordentligt.«

»Fördömdt!«

»Ja.  Ert läge är ej det bästa.  Jag har liksom en aning om, att man
snart skall knyta er en ny slips, och att ni skall dö på någon plats,
der befinner sig flere fot ofvan marken.«

»Menar I kanske, att jag skall bli hängd?«

»Någonting liknande.  I och denna söta donna här.«

»Deråt skrattar jag!«

»Gör det i Guds namn!«

»Jag kan vara mycket lugn.  Hvem skulle vilja beskylla mig för någon
förbrytelse?«

»I sjelf.«

»Jag?«

»Ja.  I skall säga mig allt, som I har på ert samvete.«

»Det kan I drömma om!«

»Nej, drömma låter jag mig förvisso icke, då det skall ske i fulla
verkligheten.  För öfrigt kan också jag uppträda som er anklagare.  I
han velat förgifta oss.»

»Lögn!«

»Vi skola låta undersöka köttet.«

»Och i förväg lägga dit gift, hvad?  Så att skulden faller på oss!«

»Menniska, du är verkligen en helt och hållet infernalisk bof.  Af dig
kan sjelfvaste Satanas ännu lära mycket.  Men jag skall icke
onödigtvis uppehålla mig vid sådana psykologiska betraktelser.  Vi ha
mer att göra.  Jag skall förhöra mig om olika saker, och du skall
sanningsenligt besvara mina frågor.«

»Faller mig ej in.  I är icke min öfverordnade.  Jag är er intet svar
skyldig.  För öfrigt skall jag icke tala igen, förr än I har lossat
mina band.«

»Det har ännu sin tid.  Huru länge har du redan varit i Roulins
tjenst?«

Han svarade icke, ej ens då, när Steinbach upprepade sin fråga.

»Nå,« sade den senare, »då skall jag vända mig till donnan.  Damer
pläga vara höfligare.  Således, señora, huru länge har denne man egnat
sig åt affärer med er herre?«

Ej heller hon svarade.

»A, I viljen spela en smula komedi!  Jag är med.  Er debut skall
emellertid utfalla nog så beklagligt.  Jag har nemligen för afsigt att
lossa era tungor.«

Och vänd till Anita fortfor han:

»Förlåt mig, señorita, om jag ej kan bespara er en högst plågsam
anblick.  Jag högaktar menniskan till och med i min fiende; till och
med förbrytaren är ännu Guds afbild, den man ej skall skända.  Dessa
begge kreatur här äro emellertid tomma på all mensklighet.  Jag skall
bli tvungen att behandla dem så, som jag ännu aldrig har behandlat
någon menniska.  Vid denna piska klibbar oskyldiga menniskors blod.
Jag handlar endast rättvist, när jag brukar den till medel att öppna
dessa menniskors munnar.«

Det gaf strax Juanito talförmåga.

»Tänker I kanske slå mig?« frågade han.

»Ja visst, och förvisso riktigt ordentligt.«

»Det skulle I bara våga er!«

»Det skall jag våga.  För hvart svar, I blir mig skyldig, får I ett
rapp.  Kom här!  I skolen strax se, att jag menar allvar med skämtet!«

Han vände honom om, så att han kom att ligga på magen, och skar med
knifven opp byxorna och jackan för honom, så att den nakna ryggen kom
i dagen.

»Så der!  Och nu frågar jag: Huru länge har I befunnit er uti er
nuvarande tjenst?«

Intet svar.

Då susade piskan ner och Juanitos fasansfulla skrik fick kammaren att
darra.  Förda af Steinbachs jättekraft hade remmarna strax trängt
igenom köttet och intill benen.  Den träffade bet sig i läpparne för
att ej skrika än en gång; men han drog hvisslande efter andan.  Till
och med kärringen hade tillsammans med honom vrålat till.

»Nå, svaret!« sade Steinbach.

Juanito bet ihop tänderna men svarade icke.  I stället brölade han
emellertid i nästa ögonblick likt en skadskjuten tjur och krökte sig
liksom en mask på golfvet så långt, fjättrarne det tilläto.  Steinbach
hade gifvit honom det andra rappet.

»För tredje gången, svaret!  Eljest får du tre rapp i stället för
ett!«

»Det --- det --- det är --- är nu fem år,« lät det med af smärta och
förbittring bäfvande stämma.

»I slår ju i hjel honom!« ropade kärringen.  »Men låt er hellre blifva
ihjelslagen än att I svarar honom, señor Juanito!«

Hennes sura ögon lyste fylda af hat emot Steinbach.  Denne vände sig
strax åt henne och sade:

»Det skola vi få se, om du sjelf också kan följa ditt eget råd!
Förakt dem mannenom, der slår ett qvinfolk.  Men du är intet qvinfolk
utan en furie; och du förtjenar ännu mindre förskoning än din kumpan.
Skola vi således se, om också du kan sjunga och hvissla, förvisso utan
mjölmaskar.  Huru länge har du varit i din nuvarande tjenst?«

»Piska mig till döds, men svara skall jag icke!« skriade hon.

»Alltså hur länge?«

Hon teg.  Då hven piskan ner.  Hennes rygg var ej blottad, såsom
Juanitos, och ännu skyddad af den omvirade lasson; men likväl for hon
trots sina band alnshögt till väders och skrek:

»Eld, eld, hjelp, hjelp!  Å ve, å ve!  Det är nu mer än sex år, till
jul blir det sju!  Hjelp!  Mord!  Nöd!«

»Så skall det låta!« manade Steinbach.  »Svara bara, så erhåller I
inga rapp!«

»Hjelp, hjelp!«

»Skrik inte så mycket, kärring, annars kommer jag verkligen till
hjelp!«

»Gud straffe eder!  Gud förbanne eder!  Gud fördöme eder, I mördare!«

Men ett andra rapp fick henne att tiga.  Steinbach vände sig nu åter
till Juanito med frågan:

»Kände I en viss Wilkins?«

»Nej.«

Slagen hade verkat.  Han svarade, om också han icke sade sanningen.

»Eller en viss Adler?«

»Nej.«

»I ljuger.«

»Jag kan blott säga, hvad jag vet.«

»Till och med er mor nämnde dessa namn.«

»Det angår ju inte mig.  Hon har hört dessa namn, men icke jag.«

»Känner I en señor Hauser?«

»Nej.«

»Alltså ej heller hans fru?«

»Ej heller hon.«

»Jag ser, att om jag för hvar lögn skulle ge er ett rapp, så vore I
död inom fem minuter.  Jag skall således göra på annat sätt och fatta
mig kort.  Hvar är qvicksilfvergrufvan?«

»Det vet jag inte.«

»Hvar befinna sig arbetarne?«

»Det vet jag heller icke.«

»Det är ju I, som är bergmästare.«

»Det, hvarom I frågar mig, är señor Roulins hemligheter.«

»I har sjelf kallat er hans förtrogne.«

»Det är jag också, blott ej i detta afseende.«

»Hm!  Jag skulle också gerna vara en förtrogen, nemligen eder.  I
omhöljer er emellertid med tigande.  För att nu ingifva er förtroende
till mig, skall jag åter gripa till piskan.  Jag skall ej ansätta er
med frågor; det skall alltsammans besvaras af sig sjelf.  Bara ett
enda begär jag att få veta af er: Hvar är ingången till
qvicksilfvergrufvan?«

»Det vet jag inte.«

Han må ha trott sig kunna komma undan med denna lögn; men han erhöll
strax ett sådant rapp öfver ryggen, att blodet sprutade opp.

»Jag vet!  Jag vet!« brölade han.

»Nå, hvar då?«

»I cisternen.«

»Behöfs der någon nyckel?«

»Ja, min hufvudnyckel.«

»Tig med er, tig!« ropade kärringen.  »Denne främmade är en mördare,
en flåbuse, en omenniska, en ond ande och Antikrist.«

»Tyst, kärring!« sade Steinbach, i det han slog efter henne med
piskan.

Strax vrålade hon, i det hon ryckte till:

»Eldbrand!  Eldbrand!  Mord!  Brand!  Gift!  Hjelp!
Rädda-rädda-rädda!«

»Hvart ögonblick, vi ännu låter de oskyldige offer försmäkta längre,
är en förbrytelse.  Derför griper jag med öfvervinnande af mig sjelf
till piskan för att så snabbt som möjligt få reda på det, jag måste
veta.  Señorita Anita, är I kanske rädd, om jag lemnar er ensam med
kärringen under en timmes tid?«

»Å nej, señor, I ären ju i närheten.«

»Lossa icke banden.  Svara henne helst inte alls.  För alla fall
lemnar jag er min revolver här.  Under tiden begifva vi oss till
grufvan för att befria de eländige.  I, Juanito, skall visa oss vägen.
Men tro er ej om att kunna finna räddning genom några baktankar!  I
har med män att göra, der äro er öfverlägsne.  Kom, Günther!«

Efter att han hade gifvit Anita ytterligare flere förhållningsregler,
bar han Juanito till dennes kammare, satte på honom de beskrifna hand-
och fotbojorna samt befriade honom först då, när detta var gjort,
ifrån lasson.

Der voro två lyktor till städes, hvilka voro försedda med ljus för att
medtagas.  Alla förberedelser träffades, hvilka voro nödiga till
företaget.  Framför allt tillsåg Steinbach, att Juanito genom
fjättrarne hade blifvit fullkomligt oskadliggjord.  Sedan anträddes
den rysliga spatserturen.

Steinbach hade för afsigt att strax begifva sig till cisternen; men då
de kommo förbi den dörr, hvarbakom --- efter hvad Anita hade meddelat
dem --- Roulins rum låg, kom han på en tanke.  Han lät Langendorff
vänta med Juanito och låste opp med den hufvudnyckel, han hade
fråntagit den senare.

En af de medtagna lanternorna gaf honom det förnödna ljuset.  Han
ville nemligen se, om han icke kunde finna någon förteckning öfver de
personer, han nu ville befria.  Det var ju mycket väl möjligt, att
Juanito icke skulle leda honom öfver allt; der kunde ju i bergets inre
vara schakt och gångar, öfver hufvud taget utrymmen, der förutan
Juanitos ledning ej kunde hittas.  Det lät sig med visshet förmoda,
att Roulin förde bok öfver sina affärer, och då måste väl alla deras
namn, dem Steinbach sökte efter, vara till städes.

I den ena kammaren sade inredningen, att den brukades till vardags-
och sofrum.  Några skrifverier syntes ej vara här förhanden.  Till
denna gränsade emellertid ett andra utrymme, hvarest der på ett bord
lågo olika böcker, häften och skrifter.  Steinbach öppnade dem.  Ett
af häftena bar titeln `Arbetar-Control´.  Detta var det sökta.  Det
innehöll noggranna uppgifter om, huru mycket hvar person dagligen hade
arbetat.  Naturligtvis stodo namnen med der.  Der voro qvinliga och
manliga.  De förstnämnda lödo: Rosa, Mercedes, Christina, Paulina,
Augusta och fru Hauser.  Vid sidan om några andra manliga namn voro
der nämnda: Adler, Wilkins, Hauser och `Indianen´.

Steinbach gladde sig öfver att hafva funnit denna förteckning.  Den
gaf honom ju den visshet, att ändtligen hafva upptäckt de begge, efter
hvilka man så länge och ändock så fruktlöst hade sökt --- nemligen de
begge förstnämnde, Adler och Wilkins.

Då sysslan var införd vid hvart namn, erhöll Steinbach också öfver
denna punkt erforderlig klarhet.  Han vände alltså nöjd tillbaka till
Langendorff och Juanito.

Nu begåfvo sig de tre ut på gården och till cisternen.

»Hur kommer man ner dit?« frågade Steinbach.

»Med stegen der,« svarade Juanito.

»Godt!  Jag skall först rekognoscera.  Du ser, att jag har tagit
piskan med.  Vid hvart ord och vid hvar rörelse, som ej passar mig,
erhåller du dina rapp.  Försök alltså icke bedraga mig om någonting
eller till och med locka oss i någon fälla.  Günther, vänta med honom
här oppe så länge!«

Han tog stegen och släpte ner den.  Den räckte från cisternens kant
och ända ner till dess botten.  Han steg nerför.  Lyktans sken räckte
till för att visa honom allt.

Vattnet glänste honom grumligt och lömskt till mötes.  Det luktade
ruttet.  Detta var alltså dryck för de i qvicksilfvergrufvan fångne!

Cisternen var uppförd af tunga stenar och hade en temligen betydande
diameter.  I dess halfva höjd märkte Steinbach en låg, smal, med
kraftigt jernbleck beslagen dörr.  Den var låst med ett hänglås, i
hvars hål hufvudnyckelen passade.

Steinbach låste opp.  Ingången var stor nog, för att en man skulle
kunna komma in med krökt rygg.  Djupt mörker gapade emot honom.  En
lukt af mögel och ruttenhet gjorde, att han nästan vek tillbaka.
Naturligtvis trängde han nu in i den mörke gången --- tills vidare
blott för att öfvertyga sig om dess beskaffenhet.

Några steg ifrån dörren räknadt blef gången högre, så att man kunde gå
opprätt.  Steinbach räknade öfver tretio steg; sedan kom han fram till
en andra dörr, der var likadant beskaffad, som den föregående.  Nu
först återvände han till cisternen.

»Kom ner!« bjöd han.  »Juanito naturligtvis före.  Om han skulle
vägra, skall piskan göra honom godvillig.«

Den fångne gjorde under tiden intet motstånd.  De smärtor, han kände
på sin rygg, sade honom, att det vore tillrådligast för honom att visa
lydnad.  Visst nog kunde han icke nedstiga på vanligt vis.  De
jernbojor, han bar om fötterna, tillät honom icke att stiga ifrån
stegpinne till stegpinne.  Han måste hålla i sig med de fjättrade
händerna för att samtidigt kunna sätta begge fötterna på näste
stegpinne.  Günther följde efter och hjalp sedan den fjättrade in i
gången.  Den senare kunde naturligtvis endast i små steg röra sig
framåt.  Han var likblek och svettades af skräck.  Men likväl
gnistrade hans ögon lömskt, och om sina hopknipne läppar hade han lagt
ett drag af vild beslutsamhet.  Steinbach såg detta och beslöt att
vara så försigtig som möjligt.  Med honom före och Günther efter ---
begge försedda med hvar sin brinnande lykta --- hade de fången i
midten.  När de så kommo fram till den andra dörren, frågade
Steinbach:

»Hvar komma vi nu hän?«

»In på lagret.«

»Äro der kanske här i underjorden några farliga passager, så att
lifvet är hotadt?«

»Nej.«

»Jag hoppas, du säger sanningen.  Motsatsen skulle inbringa dig en
tuktan, der icke skulle bekomma ditt skinn särskildt väl.«

Han öppnade dörren.  Bakom densamma vidgade sig gången till en liten,
låg kammare.  På underlag af sten kunde man der i flaskor af tjockt
glas se den gråaktigt hvita, flytande metallen.  Talrika med
qvicksilfver fylda djurblåsor lågo der.  Der var ett lager på ett
värde af flera tusen dollars.

Trots det kunde detta nu ej väcka Steinbachs intresse.  Han sökte ej
rikedomar utan menniskor.  En andra dörr ledde vidare.  På sin
förfrågan hörde han af Juanito, att man igenom densamma kom till ett
andra lagerutrymme.  Detta var betydligt större än det föregående.  I
träkistor och fat låg der cinnober opplagrad --- dels i romboedrar med
avhuggna ändspetsar, koschenillröd och skiftande i blågrått, dels i
pulveriseradt tillstånd, genomskinlig och diamantaktigt glänsande.

I ett hörn lågo der allehanda instrument och verktyg, sådana der
brukas i ett grufschakt.

Ej heller här stannade Steinbach.  Han trädde fram till nästa,
likaledes låsta dörr och skulle sticka nyckelen i låset; då hoppade
Juanito hastigt till sidan.  Det väckte naturligtvis Steinbachs
uppmärksamhet.  Han drog den hand, der höll i nyckelen, tillbaka och
förfrågade sig:

»Hvarför gör du det?«

»Hvad?« frågade Juanito, uppvisande en så obesvärad min som möjligt.

»Du viker ju åt sidan!«

»En tillfällighet!«

»Jaså!  Hm!  Hade du intet skäl dertill?«

»Nej.«

»Tänk icke på någon bakslughet.  Den skulle bekomma dig illa!«

»Hvilken bakslughet skulle det vara?  Jag är ju fjättrad och kan ej
göra er något.«

»Det skola vi se, om du säger sanningen.«

Han höll fram lyktan emot dörren för att närmare betrakta densamma.
Den var liksom de tidigare dörrarna beslagen med kraftig jernplåt och
hade i midten tvenne knapplika upphöjningar af jern, hvars ändamål
egentligen ej framgick.

»Är det månne rosetter?«

»Jag vet inte, hvad I menar med en rosett.«

»Då skall jag fråga dig på annat sätt: Låta desse knappar röra på
sig?«

»Nej.  De äro spik.«

Men Steinbach hade nu en gång blifvit misstrogen.  Han undersökte
knapparne.  Han sköt dem åt alla håll; han försökte också vrida på dem
--- men förgäfves.  De läto ej röra på sig.

Också Langendorff steg fram och gjorde ett försök --- med lika litet
framgång.  Likväl menade han:

»Desse rosetter förekomma mig misstänkta.  Skulle här finnas någon
hemlighetsfull anordning, kanske ett lönnlås eller något liknande?«

»Hvarför ett lönnlås, när här dock är ett tillräckligt kraftigt lås
förhanden och säkert ingen tjuf är att vänta här.  Jag förmodar då
något helt annat.  Jag har lärt känna brandsäkra kassaskåp, som ha en
inrättning för att afhålla inbrottstjufvar.  Deras lås innehålla
sjelfaflossande skott och inställas med liknande rosetter, som vi se
här.  Äro här kanske också sjelfaflossande skott?«

Denna fråga var riktad till Juanito.

»Nej,« svarade han.  »Hvad skulle det vara bra för?  Här kommer ju
ingen främmad och aldra minst någon inbrottstjuf ner hit.«

»Och likväl for du trots dina bojor till sidan?  Mig skall du icke
öfverlista.«

Han gick in i det hörn, hvarest der ibland verktygen låg en bunt
temligen tjock tråd.  Han afbröt ett långt stycke deraf och böjde dess
ände om på så vis, att den bildade en rät vinkel.  Sedan uppmanade han
Langendorff att tillsammans med honom luta sig tätt emot muren vid
sidan om dörren.  Nu sträckte han ut tråden emot dörren och bragte
dess böjda ände emot nyckelhålet.  Han stoppade in det, och --- --- i
samma ögonblick blixtrade det till, och knall på knall skallade; der
aflossades fem eller sex skott.  Utrymmet fyldes med krutrök.

»Alltså ändå!  Fördömde sälle!« skrek Günther.

»Det var afsedt för oss!« sade Steinbach i lugn och sansad ton.  »Han
for till sidan; jag stod vid dörren och du bakom mig.  Hade jag
stuckit nyckelen i hålet, så hade vi begge blifvit genomborrade af
kulorna.  Se, der ha de slagit in i muren!  Här ha de begge rosetterna
rört sig åt sidan; der ha alltså uppstått två runda öppningar, hvarur
skotten aflossades --- precis i brösthöjd.  Utan min onda aning och
försigtighet voro vi nu döda.«

»Och denne bof hade kunnat befria sig.  Vänta, min gosse!  En
påbackning skall du strax få i förskott!«

Langendorff tog piskan ur Steinbachs hand och piskade Juanito
öfver ryggen.

»Nåd, nåd!  Förbarmande!« skrek den tuktade.

»Din hund!  Du begär förbarmande!  Och du traktade efter våra lif!
Den, som visade dig blott ett spår af medlidande, han skulle begå den
största synd.«

Han fortsatte piska på bofven.  Steinbach tog piskan ur handen för
honom och sade:

»Nog nu!  Han har förtjenat mer än dessa slag; han skall ock få sitt
straff; men nu skola vi ej förlora dyrbar tid med att tukta honom.
Här, skurk, tag nyckelen och lås opp.  Faran är väl öfver, men likväl
kunde der vara en andra laddning för handen.«

Juanito fick nyckelen och låste opp.  På andra sidan dörren var der
anbragdt en jernlåda, der tydligen innehöll den mekanism, hvarmedelst
skotten aflossades, i fall någon med apparaturen obekant försökte låsa
opp.

Nu var der ännu en temligen lång gång, der slutade med en dörr.  Också
denna måste Juanito sjelf öppna; sedan befunno de sig i ett temligen
cirkelrundt, muradt utrymme, hvarur flera hål ledde i olika
riktningar.

»Hvad är detta här?« frågade Steinbach.

»Den kammare, hvarur gångarne förgrena sig,« svarade Juanito stönande.

Hålen befunno sig vid golfvet.  De voro så stora, att en man just
kunde krypa in.  Vid sidan om hvar och en stod der ett fat.  Dessa fat
innehöllo cinnober --- ett mer och ett annat mindre.

Steinbach bockade sig ner och blickade in i ett af dessa hål.  Långt,
långt in såg han ett blekt, oskarpt ljusskimmer.

»Hvem arbetar der inne?« frågade han den fångne.

»Mercedes.«

»Således en flicka.  Hur gammal är hon?«

»Tjugufyra år.«

»Huru länge har hon redan befunnit sig här?«

»Två år.«

»Utan att komma ut i fria luften?«

»Señor Roulin tillät det icke!«

»Fruktansvärdt!  Två år instoppad i detta hål, utan luft, utan sol,
utan att känna skilnaden emellan dag och natt!  Det är skärselden; det
är helvetet!«

Han hade krupit in i hålet, om han icke hellre hade tagit hänsyn till
sin kostym.  Han trodde sig kunna nå den beklagansvärda flickan med
sin röst.

Derför ropade han med högsta möjliga röst hennes namn in i den låga
öppningen.  När han nu lyssnade, hörde han ett doft ljud till svar.

»Kom ut!«

I böjd ställning blickade han in i hålet för att se, om denna
uppmaning blef förstådd.  Han märkte, att ljusskenet nu rörde sig
närmare.

»Hon kommer,« sade han, i det han reste sig.

Ja, hon kom, men långsamt, först efter någon tid och bakvändt, med
benen först, då hon ej hade kunnat vända sig om i den trånga orten.
När hon sedan trött reste sig opp, erbjöd hon de begge männen en
anblick, der dref fram tårar i deras ögon.

Flickan var naken, endast beklädd med ett läderförkläde.  Hennes
lemmar voro till förskräckelse afmagrade.  Ansigtet gjorde intryck af
en dödskalle, och ur dess hålor blickade ögonen utan glans.  Hela
kroppen var täckt med bölder och varigheter.

Hon stirrade på de trenne och hviskade dervid:

»Haf förbarmande!  Jag rår ej för det!«

»För hvad?« frågade Steinbach med stockande röst, då den dåliga luften
förtog honom andan.

»Jag har icke fylt mitt mått.  Jag är för matt.  Jag är förbi af
törst.«

»Min Gud, min Gud!  Två år äro i stånd att göra en sådan bild af en
menniska!«

»Två år?  Jag har varit längre här, mycket, mycket längre.«

»Nej.  Ni misstager er.«

»Jag misstager mig icke.  Jag var tjugutvå år gammal, när man band mig
och släpade ner mig hit.  Jag har ingen sol sett; jag har ej vetat,
när och om en dag var förbi, men jag är åtminstone tretio år gammal;
åtta år åtminstone har jag varit inspärrad i denna grotta.  Gud, min
Gud!  Släpp mig fri!  Jag skall ju inte förråda er!  Jag skall inte
säga någon menniska ett ord!«

»Er önskan är uppfyld, señorita.  Ni är ifrån detta ögonblick fri.«

Hon stirrade på honom, liksom hade hon hört någonting helt och hållet
obegripligt.

»Fri?« sade hon.  »Señor, drif icke med en eländig!«

»Det är mitt allvar.«

»Jag tror er ej.  Hit komma ju blott djeflar och sataner.  I ljuger!«

»Se på denne man!  Känner I honom?«

»Vår plågoande!« sade hon, då hon såg på Juanito.

»Nå, I märker ju, att han är fjättrad!  Han är vår fånge.  Vi äro
komna för att befria alla, här befinna sig.«

»I --- Alla --- --- fri --- frrr --- -- --!«

Hon kunde icke tala vidare.  Hon tog sig för hjertat med de
sammanlänkade händerna, drog djupt, djupt efter andan och gled
derefter ner på marken.  Hon hade fallit i vanmakt.

»Hon dör.  Glädjen dödar henne!« ropade Günther.

»Nej.  Hvad hon fick känna, var ingen glädje.  Hon har i sitt
tillstånd icke riktigt kunna tänka tanken till slut --- att bli fri.
Detta är mer utmattningens än glädjens skuld.«

Han knäböjde ner till henne och drog ur fickan opp en flaska, han
dessförinnan hade stoppat på sig i köket.  När de kylande dropparne
trängde in emellan läpparne, öppnade den vanmäktiga ögonen och sög
begärligt in den vederqvickande vätan.

»Tack skall I ha!« hviskade hon.

»Drick, drick!  I får icke bli medvetslös igen.  Jag behöfver er.«

»Hvartill?« frågade hon matt.

»I skall hemta de andre ur hålen.  Vi kunna ej komma in.«

»De andre?«

Hon såg med vilsen blick ifrån Steinbach till Günther.  Dock vann denna
blick snart ett annat uttryck.  Der kom lif i ögonen.

»Skall jag hemta de andre?« frågade hon.

»Ja.  Kan I komma fram till dem?«

»Då är det sant, som I sade?  Jag skall bli fri?«

»Ja, I och alla de andre.«

Då rättade hon opp sig i sittande ställning, lade de fjättrade
händerna öfver ansigtet och började snyfta högt och
hjerteförkrossande.

Steinbach störde henne ej; han grät med.  Äfven Langendorff torkade
sig i ögonen.  Hans blick föll på Juanito, hvilken lutade sig emot
väggen och orörligt blickade ner framför sig.  Der var ingen rörelse
att se på honom.  Denne man var känslo- och gudlös i aldra högsta
grad.

Efter flere minuter tog Mercedes åter händerna bort ifrån ansigtet,
riktade ögonen med ett obeskrifligt uttryck på Steinbach och sade:

»Señores, I kommen som englar till oss!  För ögonblicket skall Gud
förlåta er allt, allt, äfven om i haden begått tusenvis af de argaste
synder.  Men hur kommer det sig, att Roulin är införstådd med detta?«

»Han vet intet.  Vi befria eder i hans frånvaro.«

»Det kan jag tänka mig.  Men desto större är det tack, jag är er
skyldig.  Denne Roulin är mycket värre än Satan.  Hur kunde jag då tro
på hans ord!«

»Har han bedragit er?«

»Mig som alla andra.  Han lejde mig i San Franzisko.  Sedan, när jag
hade följt honom hit, talade han om kärlek; jag skulle bli hans fru.
Jag tviflade ej på sanningen i hans ord; följderna sen I ju.  Kunnen I
tänka er, hvad vi här måste uthärda?  Kunnen I utmåla er, hvad vi ha
att lida?  Ånger, hat, förtviflan fräta på vår hjerna; qvicksilfret
härjar i våra kroppar; vi ruttna bort lifs lefvande.  Och hvarför?
Huru ha vi försyndat oss?  Hungern fräter på vårt lif, och törsten
uttorkar vårt blod.  När vi äro för svaga för att uppfylla vårt
pensum, då söndertrasas vår hud af piskan!  Jag har bedt till Gud; det
hjalp intet.  Jag har svurit och förbannat; det hjalp ej heller.
Sedan har jag blifvit tyst --- tyst, men ej af undergifvenhet, utan
emedan jag icke längre hade kraft att bedja eller svära.  Hade dessa
menniskor dödat oss, snabbt, med en kula, med ett medlidsamt
knifstyng, då hade vi varit döda, och våra själar hade hos Gud vädjat
om medlidande för våra mördare, ty då hade vi ännu kunnat räkna dem
som menskliga väsen.  Men vi pinas långsamt till döds.  Hvart enda
ögonblick blir oss till en ändlös dödsdag.  Vi veta och känna, att vi
dö; vi längta efter döden; han sträcker ständigt, ständigt ut sin hand
emot oss; men när vi tro, att han skall gripa oss och ändtligen bringa
oss befrielse, då viker han åter tillbaka och visar oss på
fruktansvärdt afstånd sitt hångrinande ansigte.  Se här denna låda.
Vid sidan om hvart hål står der en.  Så snart denne man här, hvilken
kallar sig Juanito men borde heta Beelzebub, kommer till oss i
schaktet, måste hvar och en ha fylt sin låda, eljest få de piskan i
stället för det vatten, hvilket skulle förfriska våra uttorkade munnar
och kyla våra febriga lemmar.  Jag är --- å --- å, min Gud!«

Hon afbröts af ett utomordentligt häftigt och oroande hostanfall.

Steinbach hade stält sig på knä nere hos henne och tagit hennes
hufvud, om hvilket det långa håret hängde rufsigt och tofvigt, på
armen.  Nu såg hon matt och leende på honom och hviskade:

»Nu känns det så lätt. Å Gud, så godt har det inte känts på länge,
länge.«

»I skall icke blott bli fri utan äfven åter frisk och sund, señorita!«

»Om det vore möjligt!«

»Det är möjligt.  Giftet måste ge vika ur er kropp.«

»Der fins intet medel emot detsamma.«

»Å jo.  Läkaren skall ge er jodkali.  I skall tro på er säkra
räddning.«

»Om jag det finge!  Mina föräldrar, mina föräldrar!«

»Har I ännu föräldrar?«

»Ja.  Jag är deras enda barn.  De veta ej, hvar jag är.  De skola
räkna mig till de döda.  Kunde jag återse dem, trycka deras händer,
Gud, huru gerna skulle jag då dö!  Och sedan --- men, sade I ej, att
jag skulle hemta de andra?  Jag glömmer dem och tänker bara på mig
sjelf!«

»Huru många befinna sig här?«

»Vi äro fyra här; men bak den dörren der äro ännu andra, såsom vi
förmoda.  Sett dem ha vi ej.«

»Så hemta då dessa trenne!  Men först skall jag aftaga er edra bojor!«

Han hade den dertill behöfliga nyckelen på sig.  Han hade funnit den i
Juanitos rum, när han belade denne med hans fjättrar.  Han låste opp
och aftog den arma flickan hennes hand- och fotbojor.

Hon försvann in i nästa hål för att sedan också krypa in i ytterligare
två andra.  Snart kommo hennes medfångne fram.  Också de buro intet
förutom blotta läderförklädet.  De klädesplagg, de ännu hade egt, hade
ju ruttnat dem ifrån kroppen.  De erbjödo en om möjligt ännu
gräsligare anblick än Mercedes.  De hade befunnit sig ännu längre än
hon på denna rysansvärda plats.

Det intryck, det budskapet, att de voro fria, gjorde på dem, låter sig
alldeles icke beskrifva.  Steinbach måste uppbjuda allt, för att de
skulle tiga.  Han hade ju behöft flera veckors tid för att åhöra, hvad
de alla hade genomlidit.  Men han hade ej ens några timmar att
bortskänka.

Efter att han hade befriat dem ifrån deras fjättrar, anvisade han dem
att vänta der på honom och så öppnade han nästa dörr.  En gång ledde
vidare till en annan dörr; men innan man nådde denna, var der till
höger och venster hvardera ett hål, alldeles lika dem, ur hvilka de
fyra dittills räddade hade hemtats.


(slut på sextioförsta afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 62.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 061 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).