Apachen var nämligen inte i stånd att ligga utsträckt på marken; han låg fastmer krum, liksom en hund plägar ligga, och detta hade en tvingande anledning. Då han brukades till upp- och nerbärande av laster och ändå måste vara fjättrad liksom berövad möjligheten att avlägsna sig ifrån rullschaktets stege, så hade man vid rullschaktets sida just anbragt den omtalade järnstången, vilken ledde nerifrån och uppåt. Vid denna stång satt två ringar; vid den ena av dem var apachens händer och vid den andra hans fötter fästade medelst kedjor. På så sätt kunde han stiga upp och ner med en last och likväl förbli fjättrad; ty ringarna löpte ju vid sidan om stegen med uppåt längs järnstången. Men ville han lägga sig till ro, så var kedjorna alltför korta, och han måste ligga runt liksom en hund, så att händer och fötter vidrörde varandra vid stången.
free web hosting | free hosting | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (062) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden62.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 62

I desse begge orter arbetade ytterligare två qvinliga varelser: en
flicka vid namn Christina och en qvinna --- fru Hauser.

När den senare rättade opp sig inför Steinbach, var hans öga riktadt
emot henne med utomordentlig spänning.

Hon var klädd; men förruttnelsen hade redan börjat sönderfräta hennes
kostymering.  Der syntes inga bölder på henne; men det största
kroppsliga och själsliga elände talade ur hennes infallna drag.

Denna qvinna måste en gång hafva varit af största skönhet.  Hon skulle
kunna räkna femtio år; men hvarken denna ålder eller den senaste
tidens erfarenheter hade förmått förstöra spåren af forna kroppsliga
företräden.  Ur härliga, blåa ögon såg hon frågande och tveksamt på
Steinbach och, när sedan hennes blick gled öfver till Juanito,
utropade hon: »Fjättrad?  Han?  Hvad betyder det?«

»Att hans straff upphinner honom, señora.  Hans och Roulins
förbrytelser äro upptäckta.  I ären fria.«

»Herre, min Gud, jag tackar dig!  Du har hört min innerliga bön!  Å,
nu skall jag ändock återse henne, min Magda, mitt barn, mitt enda
barn.  Señor, säg mig fort, fort: Har I sett henne?«

»Ja.«

»Huru befinner hon sig?«

»Hon är frisk och kry.  I behöfver ej oroa er.«

»Jag tackar er; jag tackar er, mycket, mycket!  Har denne Roulin ---«

Hon kom af sig.  En djup rodnad flög öfver hennes ansigte, vek
emellertid strax bort och lemnade plats för ett uttryck af tydligaste
rädsla.

»Señor, vet I, hvarför man har inspärrat mig här?«

»Nej; men jag kan tänka mig det.«

»Nej; I kan ej tänka er det; det är alltför förskräckligt och alltför
gudlöst.  Roulin begärde min dotters kärlek; Magda förvägrade honom
den, och då spärrade han in mig --- i hvart fall för att hon för att
rädda mig skulle bönhöra hans frieri.  Gud, hvilken skräck jag har
utstått!  I säger, att hon befinner sig väl!  Men --- --- Roulin!  Han
är så våldsam, och I kan ju inte veta, hvad som har skett.  Hon är
helt ensam och värnlös i hans händer, i hans våld.«

»Och jag upprepar för er, att I ej behöfver ängslas för henne,
señora.«

»Så för mig då till henne!  Jag ber, jag ber!«

»Det är för närvarande omöjligt.  Hon befinner sig icke i Dödsdalen.«

»Hvar annars?  Hvar då?«

»Hon är stadd på resa.  Men mer derom senare.  Det torde för
närvarande räcka för er, att Roulin ej längre skall ha någon makt
öfver henne.«

»Gud vare tack!  Och nu --- ack, honom glömmer jag alldeles, den gode,
trogne Hauser --- ---« och rättande sig tillade hon: »Min man menar
jag nemligen.  Hvar befinner han sig?«

»Också här nere.«

»Han också!  Alltså äfven honom har man aflägsnat ifrån henne.  Hon
skulle bli helt hjelplös och öfvergifven.  Señor, rädda, rädda äfven
honom!«

»Det är sjelfklart.  Men först skall jag sörja för damerna.  De män,
hvilka befinna sig här nere under jord, kunna vänta några minuter.
Men qvinnorna skola intet ögonblick längre, än nödigt är, förbli här
nere.  Jag skall ledsaga dem opp.«

»Och Juanito här?« frågade Langendorff.

»Du väntar med honom här, tills jag återvänder.«

De fyra flickor, der först hade blifvit befriade, hade dock icke
kunnat underlåta att hemligen följa Steinbach och Langendorff igenom
gången.  De kunde lätt göra detta, då ju dörren hade förblifvit öppen.
De kommo nu fram, och nu skulle ett gripande tankeutbyte begynna; men
Steinbach lät det icke komma derhän.  Han uppmanade dem alla att följa
honom.  Och då föll det ingen in att bedja honom om uppskof.  Hvar och
en längtade af hela sitt hjerta efter den så länge försakade friheten.

Han förde dem fram till cisternen och lät den ena efter den andra
klättra opp för stegen.  Han följde efter.  När han steg opp ur
cisternen, sutto flera helt utmattade på marken.  Deras lungor voro ej
längre vana vid friska luften.

Han gaf dem en stund och ledde dem sedan in i huset och just till det
rum, hvarest Anita befann sig med den gamla kärringen.

Denna senare utstötte en ljudlig svordom, när hon fick syn på de
räddade; men Steinbach hade ingen tid att beakta detta eller öfver
hufvud taget bryda sig mycket om henne.  Han bad Anita att så vidt
möjligt ombesörja klädesplagg till de andra men ej minska
uppmärksamheten på den gamla; sedan återvände han till schaktet.

När han åter kom ner till Langendorff och Juanito, såg han på de
begge, att der i hans frånvaro nog hade utspelat sig en scen.  Günther
hade väl gifvit luft åt sina känslor och förvisso kanske ej blott i
ord.

Juanito fick på nytt nyckelen och måste öppna nästa dörr.  När de hade
densamma bakom sig, befunno de sig i ett större utrymme, hvarur ett
rullschakt med en stegväg förde lodrätt oppåt.  Detta rullschakt var
emellertid icke af trä utan förfärdigadt af jern. Längs dess sida
ledde en kraftig jernstång oppåt, och vid denna stång var medelst en
kedja en mansgestalt fastgjord, hvilken nu låg på marken.  I
rullschaktet brann der en lampa.

I dennas sken sågo Steinbach och Günther, att gestalten var beklädd
med några trasor enbart, hvilka knapt förmådde skyla honom.

Den höjde, då de tre inträdde, långsamt på hufvudet men lät det
emellertid strax sjunka igen.

»Hvem är denne man?« frågade Steinbach.

»En indian,« svarade Juanito tvunget.

»Af hvilken stam?«

»Det vet jag inte.«

»Det vet du!  Svara!«

Han måttade med piskan, och nu visste den fångne strax besked:

»En apache.«

»Hur har han kommit i ert våld?«

»Roulin hemtade honom.  Hur han har träffat honom, det vet jag ej.«

»Huru länge har han varit här redan?«

»Inemot tre år.«

»Hvarför talar han icke?«

»Säkert för att han inte vill.  Han är nemligen en högst halsstarrig
och motspänstig sälle!«

»Menniska, hvem skulle icke vara halsstarrig hos er!«

Han trädde fram till indianen och talade till honom på hans eget
språk.  Mannen höjde långsamt på hufvudet, lät det dock strax åter
sjunka och svarade ej.

»Kan du icke tala?«

Han virrade på hufvudet.

»Hvarför icke?«

Han pekade med handen på munnen och gjorde en rörelse, liksom om han
drucke.

Steinbach hade, när han nu hade varit oppe, hemtat sig ännu en flaska
i köket.  Nu lät han indianen dricka.  Denne syntes redan ej längre
kunna svälja; det dröjde en stund, innan han förmådde det; sedan drack
han på en gång hela flaskan i botten men kunde ännu icke tala utan
endast stöna.

»Menniska,« vände sig Steinbach till Juanito.  »Du har väl velat låta
denne man törsta i hjel!«

»Han är sjelf skuld dertill.«

»Hvarför?«

»Han arbetade icke; han var lat.«

»Och då gåfven I honom intet vatten?«

»Roulin hade befalt det.  Prygel hjalp intet.«

»Prygla en indian!  Är du galen!  Hur länge är det, sedan han har
druckit?«

»Sex dagar.«

»Herre Gud i himmelen!  Och redan dessförinnan utmattad!  Tre dagar
fången!  Der äro inga straff på jorden, hvilka ens hundrafalt
tillämpade vore hardt när nog för er.  Hvilken sorts arbete har denne
indian att göra?«

»Han är uppfordringsmannen.  Han har att bära opp cinnobern härifrån
och skaffa ner det färdiga qvicksilfret hit.«

»Då befinna sig väl destilleringsapparaterna der oppe?«

»Ja.«

»Der, hvarest den fågel skulle vara, hvilken dock var en menniska?«

»I sågen rätt.«

»Hvem arbetar der oppe?«

»Idel män.«

»Hvem mer befinner sig här nere?«

»Ingen.«

»Sannolikt ljuger du för oss; men straffet skall följa.«

»Jag säger sanningen.  Det gör mig detsamma.  Skulle jag kanske låta
mig bli slagen igen för Roulins skull.«

»Det är mycket klokt af dig.  Roulins herravälde är här till ända.
Du har således slagit indianen.  Se dig för!  Om han kommer till sans
igen, så är du förlorad.«

»I skolen skydda mig!«

»Det är en besynnerlig begäran.  Du traktar flere gånger efter våra
lif och och menar likväl, att vi skulle försvara dig af tacksamhet
derför.  Antingen är du måttlöst oförskämd eller också rent af
förryckt.  Se här, hur raffineradt I hafven fjättrat den arme mannen.«

Apachen var nemligen icke i stånd att ligga utsträckt på marken; han
låg fastmer krum, liksom en hund plägar ligga, och detta hade en
tvingande anledning.  Då han brukades till opp- och nerbärande af
laster och ändock måste vara fjättrad liksom beröfvad möjligheten att
aflägsna sig ifrån rullschaktets stege, så hade man vid rullschaktets
sida just anbragt den omtalade jernstången, der ledde nerifrån och
oppåt.  Vid denna stång sutto två ringar; vid den ene af desamma voro
apachens händer och vid den andre hans fötter fästade medelst kedjor.
På så sätt kunde han stiga opp och ner med en börda och likväl
förblifva fjättrad; ty ringarne löpte ju vid sidan om stegen med oppåt
längs jernstången.  Men ville han lägga sig till ro, så voro kedjorna
alltför korta, och han måste ligga rundt likt en hund, så att händer
och fötter vidrörde hvarandra vid stången.

»Det har Roulin uttänkt,« urskuldade sig Juanito.

»Och du är hans bödelsdräng.  Du har slagit apachen; denna
förolämpning kan endast din död sona, om intet ännu värre sker.  Nu må
han återställa sig fullkomligt.  Vi stiga under tiden oppåt ett tag.«

Då reste sig indianen opp.  Han kastade en oändligt tacksam blick på
Steinbach och sade:

»Mottag mitt lif.  Du är min räddare!«

Rösten lät pipande och hes.  Steinbach öppnade med hjelp af nyckelen
de begge lås, hvilka fäste honom vid kedjan.  Apachen var fri.  Han
tänjde sig och rätade på sig och sträckte på sig.  Hans ögon begynte
gnistra.  De riktade sig emot Juanito, och sedan --- huru var det dock
möjligt, att det skedde så snabbt --- slet apachen med en blixtsnabb
rörelse knifven ur bältet för Langendorff, kastade sig öfver Juanito,
slet honom till marken, fattade med venstra handen hans hår, trampade
honom med ena foten emot bröstet --- tre korta, raska snitt, ett ryck
i håret, ett fasansfullt skrik ifrån Juanito --- apachen for opp ifrån
sin fiende, utstötte ett triumferande tjut och svingade den afslitna
hufvudhuden i venstra handen --- Juanito var skalperad, lifs lefvande
skalperad.

Steinbach hade blickat opp igenom rullschaktet.  Han hade ju varit
beredd att klättra opp.  Derför blef han uppmärksam på denna
tilldragelse, der utspelade sig med sådan hastig snabbhet, först då,
när apachen redan knäböjde öfver Juanito och gjorde snitten rundt om
hans hår.  Det öfriga gick så fort, så trots att Steinbach strax for
opp, grep han apachen först då, när denne redan hade hufvudhuden i
näfven.

Juanito vrålade naturligtvis liksom en rasande.  Han låg på marken och
piskade densamma med händer och fötter.  Hans skriande hade intet
menniskolikt i sig.

»Hvad är det, du har gjort!« sade Steinbach till apachen.

»Hämd!« svarade denne kort.

»Det var icke rätta tiden för det nu!«

»Marterandet var heller aldrig i rättan tid!«

»Du skulle hellre ha dödat honom!«

»Döda?  Min hvite broder vet ej, hvad jag har utstått.  Andra ha
genomlidit ännu mer.  En snabb död är intet straff derför.  Jag har
fråntagit honom skalpen.  Han må yla, tills der utväxer honom en annan
hufvudhud.  Jag skall vakta här hos honom, om min broder vill stiga
opp.«

»Godt!  Men plåga honom ej!«

Han steg tillsammans med Günther opp i rullschaktet.  De hade ännu ej
tillryggalagt många stegpinnar, när de hörde apachen säga:

»Stäng munnen, eljest stänger jag den för dig!«

Den skalperade brölade emellertid fortsatt.

»Då skall jag få dig att tiga.«

Der följde ett rosslande.

»För Guds skull, han stryper honom!« sade Langendorff, i det han
stannade till på stegen.

»Nej,« svarade Steinbach.

»Du hör det ju.  Det är en dödsrossling!«

»Oroa dig inte.  Apachen vill icke sin plågoandes död utan vill hålla
honom vid lif, så att denne ordentligt måste få smaka de smärtor, det
förskräckliga hufvudhudssåret förorsakar.  Han stryper säkert inte i
hjel honom utan pressar bara ihop strupen för honom, för att han ej
längre skall skrika och vråla. Kom!«

De stego vidare.  Det gick betydande högt oppåt.  Slutligen, när de
nådde schaktets ände, befunno de sig under ett tak, hvilket, då det
endast uppbars af träpelare i de fyra hörnen, medgaf luften fritt
tillträde.  Himmelens stjernor lyste in på de fyra öppna sidorna.  I
skenet af detta stjerneskimmer och lyktan urskilde de en mansperson,
der satt vid rullschaktets mynning och, när Steinbach, der steg opp
först, visade sig vid schaktets utgång, frågade denne:

»Hvad händer der nere, apache?  Hvem är det, der skriker så?«

Frågan stäldes på indianspråk.  Steinbach svarade på spanska:

»Juanito har blifvit skalperad.«

»Af hvem?«

»Af apachen.«

»Blixt och dunder!«

Mannen for opp, hvarvid Steinbach hörde kedjor klirra, och sade, när
nu äfven Langendorff steg ut:

»I är icke apachen!  I ären hvite!  Den hunden Juanito är skalperad!
Apachen har sedan länge velat befria sig och hämnas!  Har detta skett?
Verkligen?  Å, då få kanske vi också hoppas!«

»Nej, hoppas fån I icke!« sade Steinbach i munter ton.

»Icke?  När Juanito är skalperad?«

»Nej.  Hoppas kan man ju bara på något, som ännu icke har inträffat.«

»Visst nog riktigt.«

»Nå, då får I ej heller hoppas på att bli fri.  I har ju icke att
vänta er friheten, att hoppas på den --- utan den är redan här.«

»Här?  Nu, här?«

»Ja.  Jag kommer för att säga er, att I är fri, señor.«

»Herregud!  Är det möjligt?«

»Ja.«

»Vare då himmelen tack!  Jag var redan fruktansvärdt rädd, att det
skulle gå mig lika som de andre, hvilka befinna sig här oppe.«

»Hur då?«

»Å, det låter sig alls icke beskrifva.  Jag har bara varit här en kort
tid.«

»A!  Heter I måhända Hauser?«

»Ja, señor.«

»Då skall jag helsa till er.«

»Ifrån hvem?«

»Ifrån Magda.«

»A!  Är hon --- är hon --- är --- --- ---«

»Nå, tala vidare!«

»Är jag måhända fri derför, att hon har gjort denne Roulin till
viljes?«

»Nej.  Hon är inte alls här; hon är borta men skall snart återvända
för att fira er befrielse tillsammans med er.  Och sedan skall jag
helsa er ifrån ännu en annan dam, nemligen er --- ---«

»Hustru?  Från min fru?« frågade Hauser.

»Nej.«

»Å ve!  Jag gladde mig redan.«

»Hur skulle jag kunna helsa er ifrån er fru?  I har ju alls ingen
hustru!«

»Jag?  Visst nog har jag en!  Och tyvärr är hon fången här liksom
jag!«

»Skämta icke!«

»Det är mitt allvar.  Jag känner er icke; jag vet icke, hur I är
kommen hit och hur I är kommen opp här; men jag skall väl snart erfara
det.  Hur kommer det sig, att I icke tror på min försäkran, att jag
har en fru?«

»Emedan jag vet, att I dervid blott skräflar.  Ären I vigde?«

»Ja.«

»Det förundrar mig mycket.«

»Hur så?  Hvarför?«

»Det vore ju en mesallians.«

»Jag förstår er alltjemt icke.«

»En sådan dam äktar ju icke så lätt under sitt stånd.«

»Stånd?  Hvilket stånd menar I?«

»Skulle fru baronessan Anna von Adlerhorst verkligen ha gift sig med
sin tjenare?«

»Herre, min frälsare --- --- ---!«

»Se, hur I förskräckes!«

»Hvad talar I om!«

»Sanningen!  Men frukta icke, min käre Hauser.  Jag har sökt efter fru
baronessan i många långa år och känner mig oändligt lycklig öfver, att
jag nu har funnit henne.«

»Señor, der misstager I er!  I misstager er väldigt mycket!«

»Godt!  Då tala vi ej derom.  Blott en sak vill jag säga er: Jag är
lika så mycket tysk som I.«

»En tysk!  Hvarifrån?«

»Det är likgiltigt.  Om I skall vara hemlighetsfull, så kan jag det
också.  Hur många man äro der här oppe?«

»Sex.«

»Känner I dem?«

»Ja.«

»Har I talat med dem?«

»Nej.  Jag kan bara se en af dem.  En har nemligen att fylla apparaten
och är så fjättrad vid densamma, att han inte kan röra sig ifrån den.
Men namnen känna vi.  Förutom mig äro der en viss Adler, hvilken måste
vara af tysk härkomst, Wilkins, Groota, Helmers och Baring.«

»Håll fram era bojor.  Jag skall öppna dem.«

»Verkligen ändå?  Fri, fri!  Här äro mina händer och fötter, señor ---
---  a, hvad heter I?«

»Steinbach.  Först är det er tur; sedan gå vi vidare.«

Då den nyckel, Steinbach hade, passade i alla låsen, så var det lätt
att befria Hauser ifrån bojorna.  Och nu blefvo de andre uppsökta.

De befunno sig oppe på klippans topp.  Der voro flere små bygnader
oppförda, i hvilka der befunno sig ugnar och retorter.  I hvar och en
af desse bygnader stod der en man i bojor.

Man kan tänka sig desse mäns lycka, när de mottogo budskapet om sin
befrielse.  Förutom Hauser hade de alla ett högst beklagansvärdt
utseende.  Vid qvicksilfrets renande voro de mycket utsatta för denne
metalls verkningar; men lyckligtvis svepte här oppe öfver toppen
nästan ständigt ett luftdrag, der tog den störste delen af de giftiga
dunsterna med sig bort.

Hvad kläderna beträffar, så voro de icke i mycket bättre skick än
fruntimrens förut.  Likaså desse hade haft att lida af hunger och
törst.  Det syntes dem otroligt att nu plötsligt blifva fria --- midt
i natten, så oväntadt.  De befunno sig till följd deraf i ett lätt
förklarligt omtumladt tillstånd.

Mest af denna anledning afstod Steinbach ifrån att strax tala med
Wilkins och Adler om deras familjeförhållanden.  Han höll det för
bättre att vänta dermed och uppmanade männen att följa honom ner.  De
kunde följa denna uppmaning, då han naturligtvis hade lossat äfven
deras bojor.

Ingen spilde der något enda ord.  De frågade ej heller Steinbach, hur
han hade kommit att blifva deras räddare.  De visste, att de i hvart
fall skulle få reda på detta.

Ner de kommo ner till apachen, satt denne vid sidan om Juanito och
höll knifven emot hans bröst.  Han hade hotat att ögonblickligen
sticka ner honom, om den senare åter skulle börja skrika och klaga.
Det hade hjulpet.  Juanito bet ihop tänderna och bemödade sig om att
öfvervinna sina smärtor.  Trots det hade han icke sjelfbeherskning nog
att undertrycka ett hvisslande stönande, som indianen besvarade med
föraktfulla ord.

Nu aftog man den sårade fotbojorna.  I hans tillstånd och vid det
talrika sällskapet var der alldeles icke att tänka på något
flyktförsök, der ovilkorligen skulle hafva misslyckats; och nu, sedan
man igenom ifrigt och uppmärksamt efterforskande först öfvertygat sig
derom, att inga gångar och således till följd deraf ej heller några
fler fångar voro för handen, anträddes vägen oppåt.  Juanito måste
trots sitt sår gå till fots.

Sedan de hade kommit opp, införde Steinbach först männen i Roulins
rum, hvarest den senare hade sitt klädförråd, hvilket fullt ut räckte
till för att förse dem med kostymer.  Huruvida desamma äfven vore
passande för de olika figurerna, det kunde man visst nog fråga sig.

Medans de halfnakne sålunda klädde sig, sökte Steinbach och
Langendorff efter lifsmedel till dem.  Och när sedan männen åto och
drucko, gick Steinbach till qvinnorna, hvilka nu också hade skylt sig
med plagg ur Anitas förråd samt den gamla kärringens.

Den gamla innestängdes i ett fönsterlöst rum tillsammans med Juanito.
Bevakningen af de begge fick apachen på sin lott.  Då kunde man vara
säker på, att de hvarken hade det för godt eller skulle komma på
tanken att fly.

Sedan sammanfördes männen och qvinnorna.  Det var i högsta grad
rörande, när de olycklige helsade på hvarandra, hvilka under flera år
hade varit olyckskamrater och arbetat tillsammans utan att kunna se
hvarandra.

Der bildades snart några grupper.  Man frågade och gaf svar; man
berättade och redogjorde.

Steinbach stod lutad invid fönstret och iakttog hvar och en.  Hauser
hade med sin föregifna maka stått i skuggan och talat mycket ifrigt
med henne.  Nu kommo de begge fram till honom under förevändning att
ännu en gång och uttryckligen tacka honom.  Vid detta tillfälle sade
Hauser:

»Den uppfattning, I tidigare hade om oss, är felaktig, señor.  Är det
sant, att I är tysk?«

»Ja.  I ock?«

»Också jag och min maka.«

»Nå, då kunna vi ju tala med hvarandra på vårt modersmål, gnädige
Frau.«(1)

Han hade sagt det till henne och dervid helt särskildt betonat de två
sista orden.  Hon ryckte till och sade:

»Jag ber, herr Steinbach, icke detta tilltal.  Jag förtjenar det
icke.«

»Alldeles som ni önskar.  Jag medger visst nog icke gerna, att jag har
misstagit mig, men jag måste nu inse, att min förmodan var ogrundad.«

»Får jag anmoda er om den vänligheten att lemna mig någon
underrättelse om min dotter?«

»Gerna.  Hon är bortrest och kan inom tjugufyra timmar åter anlända
hit.«

»Hvarhän har resan gått?«

»Opp i bergen till Silfversjön.  Roulin tog henne med sig.  Han hade
hotat henne att der offra henne vid apachehöfdingarnes grafvar, om hon
vägrade besvara hans kärlek.«

»Herregud!  Jag blir förskräckt!«

»Ni har ingen anledning att oroa er.  Jag befann mig med några dugtige
vänner vid sjön, och det lyckades oss att korsa hans planer.  Fröken
Magda blef räddad.  Hon befinner sig redan på återvägen.«

Att de åter hade blifvit rånade i Mohawk-Station, det ville han icke
meddela för att ej oroa den arma modern.  Denna sade:

»Då ha vi er att tacka icke blott för vår egen räddning utan äfven vår
dotters.«

»Å, jag sjelf har dervid icke gjort mycket; der voro andre, några
amerikanske jägare, några tyske, deribland till dömes en viss Rothe,
hvilken deröfver i Fäderneslandet hade varit i en viss herr von
Adlerhorsts tjenst.

När han nämnde detta namn, ryckte hon till lätt.  Hauser frågade:

»Är detta icke det namn, ni nämnde redan förut der oppe på berget?«

»Jo.  Har ni ännu icke hört det?«

»Nej.«

»Det är besynnerligt, att jag stöter på det så ofta under min resa.
Så träffade jag till exempel en engelsk lord Eagle-nest inte långt
härifrån i Gila City, hvilken --- ---«

»Eagle-nest?« frågade hon snabbt och oförsigtigt.

»Ja.  Detta ord heter underbart nog på tyska också Adlerhorst.  Hos
honom fann jag en tysk slägting, der kallade sig Hermann von
Adlerhorst.«

»Hermann, Hermann!  Å min Gud, jag --- --- ---«

Hauser gaf henne en vink, och hon tystnade förskräckt.  Steinbach
låtsades, som om han alldeles icke hade lagt märke till hennes utrop,
och fortfor:

»Och sedan var der någonstädes en ung tysk, der var förman eller
förvaltare på en plantage och kallade sig vid det förkortade namnet
Adler men egentligen hette Martin von Adlerhorst.«

»Martin!« undslapp der henne.

»Desse begge Adlerhorstar skola härnäst visa sig här i Dödsdalen.«

»När då, när då?«

»Det är ovisst.  Det synes vara mig, såsom tidigare sagdt, beskärdt
att allestädes påträffa detta namn.  Således lärde jag känna en
slafvinna i Konstantinopel, en underbart skön ung flicka med samma
blåa ögon och gyllene hår som ni, fru Hauser.  Jag befriade henne ur
slafveriet, och då visade det sig, att hon var en Adlerhorst och som
litet barn tillsammans med amman undkommit en förskräcklig katastrof.
Denna amma lärde jag också känna.«

Qvinnan stödde sig tungt på Hausers arm.  »Lefver hon ännu?« frågade
hon.

»Ja, begge två, både barnet och amman.«

»Hvar då?«

»I Tyskland.«

»Gud, huru farligt!«

»Farligt?  Hur så?«

»Nå,« förklarade hon under tvekan och stammande, »jag skall tillstå,
att jag en gång har hört namnet Adlerhorst.  Der talades i hemlandet
om en familj med detta namn, öfver hvilken en stor, tung förbannelse
sades hvila.«

»En oförtjent sådan!«

»Tänker ni det?«

»Ja.«

»Hvaraf vet ni det?«

»Jag förmodar det af allt, jag har hört.«

»Desse Adlerhorstar lära ha varit mycket rika och lyckliga, tills ett
plötsligt, häftigt ovädersutbrott förintade denna lycka och slungade
husets medlemmar åtskils ifrån hvarandra.«

»Så är det.  Ovädersutbrottet kom ifrån Turkiet.«

»Verkligen?« flämtade hon.

Hon vacklade.  Hade ej Hauser hållit i henne, så skulle hon väl hafva
fallit; likväl fortfor Steinbach:

»Och den turk, som utslungade detta oväder, hette Ibrahim Pascha.«

»Huru, ni känner detta namn!«

»Jag känner den mannen till och med personligen.  Han synes mig ha
blifvit understödd af ett subjekt, der under namnet Osman utgaf sig
för att vara dervisch men egentligen hette Florin och hade varit herr
von Adlerhorsts kammartjenare.«

»Jag är i högsta grad förvånad.  Hvaraf vet ni allt det, herr
Steinbach?«

»Jag erfor det af en tillfällighet.  Jag lärde känna denne dervisch.
Der är bara en sak, der är mig oklar, nemligen det sätt och vis,
hvaruppå det var möjligt att få samtliga denna familjs medlemmar att
för alltid afsäga sig sitt namn och aldrig för någon erkänna sin rätt
att kalla sig Adlerhorst.«

»Det skall väl förbli en hemlighet.«

»Kanske icke.  Jag förmodar, att det dervid handlar om någon hotelse.«

»Det är möjligt,« suckade hon.

»Men om nu föremålet för denna hotelse bortfaller?«

»Svårligen!«

»Eller om den, der uttalade denna hotelse, icke kan utföra den?«

»Han skall alltid ha makt dertill.«

Steinbach lade leende hufvudet på sned och sade:

»Denna familjs medlemmar, hvars öde väcker mitt innerligaste
deltagande, veta kanske alls icke, hvad som under tiden har skett.
Ibrahim Pascha är störtad och dervischen har såsom mördare tvingats
fly till utlandet.  Jag har all grund att antaga, det han härnäst
skall få hänga i något rep.«

»Herre Gud i himmelen!  Om detta vore sant!«

Hon hade slagit ihop händerna och gaf talarens ansigte en storögd och
förväntansfull blick.

»Ni menar,« log han, »om detta vore sant, så finge en viss fru Hauser
ändtligen åter kalla sig fru von Adlerhorst?«

»Åter er förmodan!«

»Icke förmodan, nådiga frun.  Jag vet, hvem ni är, och jag ger er mitt
hedersord på, att ni skall få bära ert riktiga, hedervärda namn med
full rätt och utan hvar farhåga.«

»Ni glömmer, att fru von Adlerhorst är död!«

»Hon lefver.«

»Äfven om hon ännu lefde, så är hon den olyckligaste bland qvinnor,
fattig, eländig och stympad.  Hon har inga händer och ingen tunga
mer.«

»Å, man stympade lyckligtvis endast amman, den man tog för modern.«

»Då vet ni allt, verkligen allt!«

»Derur kan ni sluta er till, att ni kan ha förtroende för mig, nådiga
frun.«

Hennes ögon voro fylda med tårar.  Hon blickade honom obeslutsamt i
ansigtet.  Hon kämpade mellan den dittillsvarande försigtigheten och
det intryck, hans hela uppenbarelse gjorde på henne.  Då sträckte han
fram händerna emot henne och sade på hjertligaste, ovilkorligen
vinnande sätt:

»Här är min hand!  Haf förtroende för mig!«

Då kunde hon icke annat; hon räckte honom sin och svarade:

»Jag vet inte, hvad der är med mig, när jag ser er i ansigtet.  Det är
mig, liksom jag redan sedan lång, lång tid känner er, liksom om jag
mycket, mycket godt har fått veta af er och också i fortsättningen af
er endast har att förvänta lycka och välsignelse.«

»Så är det rätt.  Det var så, jag önskade det.  Jag vet, hvarför der
ligger någonting för er sympatiskt och bekant i mina drag.  Vi skola
tala mer derom annorstädes.  Men nu ändtligen, icke sant, ni är fru
von Adlerhorst?«

»Ja.«

Hon måste taga sig samman med all sin beherskning för att icke
utbrista i ljudlig gråt.  Hon, den förnäma, rika, en gång så sköna
qvinnan --- nu fattig, sjuk, förföljd, nyss räddad ur den eländigaste
belägenhet!

Han bjöd henne armen och bad:

»Kom med.  Den närvarande omgifningen passar ej till er nuvarande
stämning.  Ni får visserligen meddela mig er hemlighet men icke
förråda den för hvem som helst.  Jag för er till ett rum, der ni kan
hvila ut ifrån de kroppsliga och själsliga strapatserna och återhemta
er.  Senare, när ni känner er starkare, skall jag ge er utförligare
upplysningar.«

Han förde henne till Roulins rum, emedan detta var bäst möbleradt.
Han talade vidare intet ord med henne.  Hon sjönk ner på sängen, och
han återvände till de andre.

Hvad han temligen säkert hade väntat sig, det skedde ock: Adler,
Wilkins' tidigare förman, kom fram till honom, drog honom fram till
fönstret, hvarifrån de icke kunde höras af de andre, och sade:

»Herr Steinbach, en fråga.  Icke sant --- denne man, der just sätter
sig ner i hörnet, heter Hauser?«

»Ja.«

»Hvad är han?«

»Hvad han för närvarande är, det vet jag tyvärr icke.«

»Är han tysk?«

»Ja.«

»Känner ni den familj, han tjenade?«

»Det är en familj vid namn Adlerhorst.«

»Himmel!  Alltså ändå!«

»Blir ni förskräckt?«

»Nej.  Jag kände nemligen händelsevis tidigare några medlemmar af
denna familj.«

»Så, så!« nickade Steinbach med ett fint leende.

»Är den dam, ni der ledde bort, denne Hausers hustru?«

»Han utger henne för att vara det.«

»Det synes mig, som om jag en gång hade lärt känna henne under ett
annat namn.«

»Kanske under ert eget?«

Adler såg hastigt opp.  Han fick se Steinbachs stora, klara ögon
vänligt hvila på honom sjelf och svarade:

»Bland de mina?  Hur skulle det kunna vara?«

»Nå, till att börja med tyckes det äfven mig, som om ni endast
tillfälligtvis använder er af namnet Adler.«

»Det ser jag ingen anledning till.  Det namn, jag bär, är intet
falskt; det kan jag försäkra er på hedersord.«

»Helt visst!  Det är icke falskt; det består ju af det riktigas första
hälft.  Hvarför utelemnar ni »horst« och det adliga »von«?

»Ni skämtar!«

»Min käre vän, jag slår vad om, att ni egentligen heter Martin von
Adlerhorst!«

»Ni bringar mig i förlägenhet!«

»Och att ni är i slägt med denna fru Hauser.  Hon liknar er
utomordentligt väl.«

»Det vore en tillfällighet.  Jag har öfver hufvud taget icke sett
damens ansigte så noga.  Detta talgljus brinner mycket skumt, och
dertill stod fru Hauser i skuggan.«

»Och likväl föll hon er i ögonen!  Ni liknar vidare en af mina vänner
liksom en bror den andre.  Han heter Hermann von Adlerhorst.«

»Känner ni honom?« undslapp der Adler.

»Ja.  Jag har till och med hans fotografi med mig.«

»A!  Får jag se det?«

»Om jag skall visa er det, så måste jag anmoda er att följa med in i
mitt rum.«

»Mycket gerna.«

»Så jag ber, kom med!«

Han förde honom ut och till bottenvåningen, hvarest Roulins rum lågo.
Der låtsades han, som om plötsligt något föll honom in, och sade:

»Gå genom tredje dörren till höger.  Jag kommer snart efter; men jag
måste först snabbt se till stegen ner i cisternen.«

Han gick ut på gården och ilade sedan med långa, snabba steg hän åt
den skottgluggslika öppning, der tjenade till fönster för det rum,
hvarest fru Hauser befann sig.  Han kunde öfverskåda kammaren.
Qvinnan hvilade ännu på sängen med hufvudet stöttadt i handen.  Hennes
bleka, insjunkna ansigte fyldes med ett leende --- i hvart fall
framtrolladt af det, hon hade fått höra af Steinbach.

»Gud skall förlåta mig, att jag tjuflyssnar här,« hviskade han för
sig sjelf.  »Jag måste ju se och veta, om min afsigt lyckas.«

Nu öppnades dörren, och Adler inträdde.  Utan att först se sig om,
drog han igen dörren bak om sig och tog några steg framåt.  Men när
han sedan vände sig om, fick han se rummets nuvarande innehafvarinna,
der hade rest sig opp ur sin liggande ställning och stirrade på honom
med vidt oppspärrade ögon.

Det brinnande ljuset räckte i denna lilla kammare till för att
tillräckligt belysa begges anletsdrag.  Adler for tillbaka.

»Herre, min Gud!« utropade han.

I hans ansigte kämpade förtjusningen med rädslan för, att han skulle
kunna misstaga sig.

»Helige himmel!« ropade hon i munnen på honom. »Misstager jag mig?«

Hon bredde ut armarna liksom för att fånga honom men lät dem åter
sjunka.  Begge hade i så många år varit åtskilda och hade då samt
äfven under den senaste tidens lidanden förändrat sitt utseende.  Men
hjertats röst talade högre än allt tvifvel:

»Mor!«

»Martin!«

»Mor, min kära, kära mor!«

Han störtade sig hän till henne och sjönk ner på knä framför sängen.
Hon böjde sig ner, drog hans hufvud till sitt hjerta och ropade,
snyftande af fröjd:

»Du, du är det!  Dig har jag återfått, dig!  Ändtligen, Ändtligen!
Detta enda ögonblick gör mig frisk.  Gud är ändock barmhertig; jag
ville nästan tvifla!«

Hon gled långsamt ner på knä ifrån sängen.  Så knäböjde de tätt
slingrade om hvarandra, tysta, utan att säga ett ord; men tårarne
runno.  Och när der dock till sist talades, så var det modern, der
frigjorde sig ur den gråtande sonens armar och under snyftande sade:

»Martin, låtom oss icke glömma Honom, der åter har sammanfört oss,
Honom, der tronar öfver stjernorna!  Ja, Herre och Gud, Du de
eländiges Fader och de nödstäldes räddare, Ditt öga är allseende och
Din barmhertighet styr hvart steg för de tveksamme och irrande.  Dina
äro vi i lifvet och i döden.  Du för oss igenom bedröfvelse till
härlighet.  Tack, ära och pris vare Dig nu och i all evighet!«

Men der utanför fönstret vände Steinbach sig om och torkade de
rinnande tårarne ur ansigtet.  Sedan smög han sig bort.  Redan efter
några få steg blef han åter stående, vände sig åt öster, liksom
befunne der sig någon, der skulle höra det, och sade i innerlig ton:

»Ja, Gud vare tack!  Detta har lyckats.  Min käre, käre far, när du
får erfara det, så skall du vara nöjd med din son.  Snart, snart skall
din skuld vara uppgjord, och det glänsande!«

Hade tjuflyssnaren ännu varit tillstädes, så hade han der inne i
rummet kunnat höra kärleksfullt hviskande och frågor, ett skyndsamt
redogörande och berättande.  Mor och son sutto hand i hand hos
hvarandra och läto det förflutna vandra förbi inför sig.

Deröfver förflöt tiden.  Den gryende dagen begynte sända sitt sken in
igenom den trånga springan i muren.  Ljuset hade smultit ihop till en
liten stump och slocknade.

»Det är dag,« sade Martin von Adlerhorst.  »Du behöfver hvila.  Sof,
min kära mor, och sedan, när du vaknar, skola vi tala vidare.«

»Ja, min son.  Sedan kan Steinbach, denne hemlighetsfulle man, der
bättre än vi sjelfva vet att lösa vårt lifs gåta, få lyfta på slöjan
för oss, bak om hvilken vi nu ännu icke kunna blicka.  God natt,
Martin!«

»Sof godt, mor!  Jag skall se efter, om Steinbach kanske ännu är
vaken.  Efter tilldragelser som dagens tänker man inte så lätt och
fort på sömn.  Jag söker opp honom, och finner jag honom, så skall han
väl icke motsätta sig min bön.«

Han gick.

Hvad den första delen af hans ord beträffade, så hade han förmodat
alldeles riktigt: De räddade hade trots sitt svaghetstillstånd ännu
icke tänkt på sömn.  De sutto tillsammans --- män och qvinnor --- och
berättade för hvarandra, huru de efter hand --- en person efter den
andra --- hade fallit i Roulins händer, och hvad de derefter hade måst
utstå.

Steinbach satt afsides ifrån dem på en matta och lyssnade på dem.  Han
var dervid syselsatt med att fylla sig patroner.  Adler, eller
snarare nu Martin von Adlerhorst, trädde strax fram till honom, räckte
fram handen åt honom och sade:

»Herr Steinbach, jag känner mig er det innerligaste, aldra
innerligaste tack skyldig.  Jag har visserligen inte sett det
utlofvade fotografiet men i gengäld en person, der måste vara mig
dyrare än blotta afbilden, den ni väl för öfrigt alls icke eger.«

»Ni gissar det,« svarade Steinbach.  »Jag har intet fotografi.  Jag
använde denna förevändning att sända er till er mor och hoppas, att ni
nu ej längre skall anse det för nödvändigt att förneka ert stånd och
ert namn.«

»Och likväl är jag tvungen att äfven i fortsättningen göra detta.«

»Jag ser ingen anledning dertill.«

»Jag har måst aflägga en ed --- en fruktansvärd ed.«

»Emot hvem?«

»Dess värre får jag icke säga det.«

»Har er mor också svurit?«

»Hon också, alldeles lika som jag och som alla mina syskon.«

»Dock endast de äldre.  Magda har ju till exempel omöjligen kunnat
svära.«

»Inte hon, hon var ännu alls icke född.«

»Har er mor nu intet berättat er?«

»Nej.  Hon får icke tala om den angelägenheten --- just till följd af
denna ed.«

»Nå, då skall jag ej heller besvära er med frågor, om än jag
egentligen hade för afsigt att erfara mer.  Er angelägenhet
intresserar mig i högsta grad.«

Martin gaf honom en forskande blick och frågade:

»Ni synes ha syselsatt er mycket ingående med densamma?«

»Förvisso.«

»Skulle jag väl kunna få veta anledningen till, hvarför ni egnar oss
ett sådant deltagande?«

»Hm!  Det är kanske blott den samma allmänna anledning, der bevekar
hvar enda menniska att syselsätta sig med personer, hvars öden inga
vanliga äro.«

»Men ni visste, att vi heta Adlerhorst?«

»Jag förmodade det.«

»Då måste ni ha känt vår familj.«

»En smula.«

»Hvarifrån?«

»Min käre vän, ni besvarar mina frågor med tigande och vill ändå veta
allt af mig!«

»Det kan dock icke öfverraska er.  Icke blott er person utan äfven ert
hela uppträdande och handlande är ett sådant, att man blir vetgirig om
att få erfara närmare derom.  Ni kallar er Steinbach.  Skulle det vara
ert riktiga, verkliga namn?«

»Tviflar ni derpå?«

»Uppriktigt erkänt, ja.  Ni väcker förmodandet, att ni icke är den, ni
utger er för.«

»Å ve!  Håller ni mig måhända för en förklädd polis?«

»Nej, inte det.  Ni gör ett annat intryck.  Jag skulle vilja hålla er
för en högre officerare, der tillhör en utmärkt familj.«

»Det låter mer smickrande.«

»Jag ber, var uppriktigt!«

»Men det är inte ni!«

»Min ed förhindrar mig att tala om mina förhållanden.«

»Nå väl, antag då, att jag har måst aflägga en liknande ed.  Således
vänta vi med våra ömsesidiga yppanden, tills vi ha tillstånd att göra
sådana.  Nu tar samtiden oss fullständigt i anspråk.  Ni har blifvit
befriad ur en förskräcklig belägenhet; men ni befinner er ännu icke
utom all fara.«

»Dess värre!«

»Huru?  Känner ni den fara, hvarom jag talar?«

»Ja.  Ni menar vårt helsotillstånd.  Vi äro förgiftade, och äfven om
vi taga läkarhjälp i anspråk, så är det tvifvelaktigt, om vi skola
återfå den förlorade helsan.«

»Hvad det beträffar, så skulle jag vilja be er att ej låta hoppet
fara.«

»Det gör jag ju heller icke.  Lyckligtvis befunno sig retorterna och
destillationsapparaterna oppe på klipphöjden, hvarest luften hade
obehindradt tillträde och bortförde de skadliga dunsterna.«

»Det var förvisso en lycklig omständighet.  Men när jag talade om en
fara, hvari ni ännu befinna er, tänkte jag icke på ert helsotillstånd
utan på någonting annat.  Roulin återvänder nemligen ifrån sin utflygt
och medbringar några hundraden Papago-indianer.«

»Min Gud!  Låt oss då fly, medans der ännu är tid!«

»Fly?  Det vore första gången i lifvet, jag hade tagit till flykten
för någon som helst.«

»Förlåt!  Det var icke min afsigt att begå en feghet eller ens
öfvertala er till en sådan.  Jag menar blott, att vi ju äro förlorade,
om vi låta oss påträffa här af honom och indianerna.  Vi bege oss
härifrån och komma tillbaka med polisledsagelse för att bemäktiga oss
hans person.«

»Ni är ett stort slughufvud!« log Steinbach.

»Får mitt förslag icke ert bifall?«

»Nej, alldeles icke.  Menar ni, att vi skulle påträffa Roulin här
senare?  När han vid sin återkomst finner, att hans fångar ha blifvit
befriade, så skall han helt visst i största brådska göra sig osynlig
och undgå rättvisans straffande arm.  Vi bli här för att invänta
honom.«

»Det vore enligt min åsigt dumdristigt.  Betänk vårt tillstånd!  Ni
och herr Günther äro de ende, som äro friska.  Vi andre äro oförmögna
till motvärn.«

»Men vi ha hjelpare.  Nemligen komma der efter Roulin och hans tre
hundra papagos några af mina vänner med fyra hundra apacher och
maricopas.  De följa honom i spåren.«

I samma stund trädde Günther von Langendorff fram till dem.  Han fick
höra de senare orden och sade:

»Skola våra förbundne under ridten låta sig ses af papagos?«

»Visst.  Jag har öfver hufvud taget anvisat dem detta.  De skola
drifva papagos framför sig och icke lemna dem någon ro, så att
fienderna ingen tid finna till att föröfva några som helst anslag emot
Magda och Almy.«

»Magda?« inföll då Adler snabbt.  »Menar ni månne Magda Hauser, min
syster?«

»Ja.«

»Hvad har hon med papagos att göra?«

»Hon befinner sig i deras våld.«

»Herregud!«

»Jag har hittills förtigit det för er och er mor; men nu måste ni dock
erfara det.«

»Hur har hon kommit i papagos händer?«

»Herr von Langendorff kan få berätta er det efteråt; jag har ingen tid
till det nu.  För öfrigt är jag af den öfvertygelsen, att der icke
skall ske de begge unga damerna någonting.«

»Hvem är den andra?  Ni kallade henne Almy.«

»Ett eder bekant namn, icke?« frågade Steinbach leende.

»Ja.«

»Icke blott bekant utan väl också kärt?«

»Jag förstår er icke.«

»Damens fullständiga namn är Almy Wilkins.«

»Wilkins?« ropade Adler högt.  »Min himmel!  Ni menar månne ändå
icke --- --- ---?«

Han uttalade icke sitt förmodande, men hans ögon voro med största
spänning riktade emot Steinbach.

»Jag menar Almy Wilkins ifrån Wilkinsfield, hvarest ni en gång var
förman.«

»Alltså ändå, ändå!  Almy är här!  Almy!  Och visst i indianernas
våld?«

»Ja.  Och hennes far är hos henne.«

»Hvilken tilldragelse!  Jag vet af förvåning icke hvad jag skall
säga.  Men hur kommer det sig, att Wilkins är med sin dotter i denna
trakt?«

»Herr von Langendorff kan få berätta också det för er.  Jag har, som
sagt, inte tid till det.  Jag måste bryta opp --- och förvisso redan
om några få minuter.«

»Bryta opp?« frågade Langendorff.  »Skall du begifva dig härifrån?«

»Ja.«

»Och alla vi naturligtvis med?«

»Nej.  I blifven här, tills jag återkommer.«

»Hvarför?  Till hvad ända?  Hvarhän skall du rida, så i hemlighet?«

»Papagos till mötes.«

»Är du galen?«

»Nej, min käre vän.  Jag rider bort för att hemta understöd.  Våra
vänner förfölja fienderna i spåren.  Jag uppsöker de förstnämnde för
att låta gifva mig en skara apacher, dem jag för hit i största hast,
utan att Roulin märker någonting deraf.  Så sätta vi honom och hans
papagos emellan tvenne eldar.«

»Tanken är utmärkt.  Men vet du då, hvar du skall påträffa apacherna?«

»Nej, men träffa dem skall jag.«

»Mycket snarare tror jag, du skall stöta på papagos, hvilka ju äro
främst.«

»Naturligtvis skall jag först se dem.«

»Och falla dem i händerna!«

»Bah!  Min käre, du håller mig för mycket förlägen och oerfaren.
Blekansigtenas Furste vet precis, hvad han har att göra, hvad han får
och hvad han icke får våga sig på.«

»Då rider jag med!«

»Det går icke.  Tänker du lemna dessa svaga och hjelpbehöfvande
menniskor ensamma här?  En af oss begge måste bli qvar här hos dem.«

»Men hvad gör jag, om Roulin kommer hit med sina papagos, innan du
återvänder?«

»Du släpper helt enkelt icke in honom.  Det andra är sedan min sak.
Under min frånvaro har du sedan tid att förklara och berätta allt för
herr Adler här.«

»Men du begår ett stort, stort vågstycke!«

»Nej.  Min häst är stark.  Han har att göra en parforcetur men skall
hålla ut.  Det är hufvudsaken.«

»Känner du till trakten?«

»Nej.  Men det skall du icke bekymra dig om.  Jag har ögon till att se
med och ett hufvud till att tänka efter med.  Derutöfver eger enhvar
vestman en egenartad instinkt, hvaruppå han sjelf kan förlita sig i de
svåraste belägenheter.«

»Det är inte bara möjligt utan till och med sannolikt, att du missar
de sökte, att du inte alls påträffar dem, att således Roulin kommer
hit med sina indianer, medans du förbrukar tid på att förgäfves söka
efter honom.«

»Jag finner honom.  Det kan du lita på.«

»I vildmarken, hvarest der inga vägar äro!«

»Papagos skall antagligen utifrån den punkt, hvarifrån de ha påbörjat
sin ridt --- alltså ifrån Colorado nedanför Aubrey --- ha slagit in på
den kortaste vägen.  De komma hit öfver bergen.  Jag behöfver endast
se dessa höjder på långt håll för att veta hvilken marschväg, der är
beqvämast, och således har blifvit vald af dem.  Då de ha fångar med
sig, kunna de icke rycka fram alltför hastigt.  Det är möjligt, att de
anlända hit redan i afton; men sannolikt få vi vänta dem först i
morgon.  Då har jag gjort mig nya patroner, i fall jag skulle bli
tvungen att använda mig af vapnet.  Du ser, att jag är beredd på allt,
och du behöfver icke bekymra dig om mig.  För öfrigt har jag sett
gevär, bly och krut nere i Roulins rum.  Huru svaga folk än äro, dem
du blir qvar hos här, så kunna de dock afskjuta ett gevär i nödfall.
Och om du helt enkelt inte öppnar porten, så skall ingen menniska
kunna tillfoga er något ondt.  Jag skall nu vattna min häst; och sedan
kan jag bryta opp.«

Han gick ut på gården.  Adler vände sig till Günther von Langendorff:

»En helt och hållet egenartad man, denne herr Steinbach!  Han gör ett
väldigt intryck.  Ni är du med honom; alltså känner ni honom?«

»Till och med mycket väl.«

»Icke sant, han heter egentligen icke Steinbach?«

»Hm!«

»Jag vet väl, att min fråga är påträngande, men ni begriper --- jag
förmodar, att han är son till någon adlig familj.«

»Jag kan varken störa eller styrka er i era förmodanden.  Steinbach
talar ej gerna om sig sjelf, och jag har icke fått tillåtelse att tala
om hans förhållanden.«

»Alltså en hemlighet!  Godt, jag skall icke mer vara oblyg.«

»Om oblyghet är här alls intet tal.  Man vill lära känna den man, för
hvilken man intresserar sig.  Det är ju mycket naturligt.  Steinbach
är er räddare.  Det är alltså intet att tadla, det ni förfrågar er om
honom.«

»Icke han ensam är räddaren.  Det är äfven ni.«

»Jag?  Der misstager ni er visst nog.  Jag har ridit med honom; det är
allt.  Mig har ni intet att tacka för.  Hans erfarenhet, hans mod,
hans omsigt ha förskaffat er befrielsen.  Jag vore icke mannen att
begifva mig till Dödsdalen och der upptäcka er vistelseort.  Han
visste, redan innan han kom hit, att ni befunno er här.«

»Hur kunde han veta det?«

»Väl till följd af den utomordentliga instinkt, hvarom han förut
talade.  Han besitter en rent af förvånande förmåga att gissa rätt.
Låt honom se den minsta fjäder, så vet han strax, hvar han skall fånga
fågelen.«

»Då jag inte får fråga om honom, så tillåt mig åtminstone att förfråga
mig om er.  Ert namn är mig icke bekant.  Jag erinrar mig, att
Langendorff är en gammal familj med gods i Preußen.«

»Ert minne har ej vilseledt er.  Jag är mina föräldrars ende son.  Nu
är jag turist men egentligen soldat och förvisso ryttmästare.«

»A!  Nu kan jag dra vidare slutsatser.  Ni meddelar mig alltså ändå,
hvad ni egentligen icke ville säga.«

»Hvad då?«

»Om ni är ryttmästare och har lagt bort titlarne med Steinbach, så kan
man förmoda, att han är en kamrat --- således väl också officerare.«

»Ja, der har jag visst nog försnackat mig,« skrattade Langendorff.

»Träffade jag rätt?«

»Ja.  Då jag en gång har sagt A, så skall jag säga B men sedan icke en
stafvelse vidare.  Det är allt, jag under förtegenhetens sigill får
afslöja för er: Ja, han är officerare, och förvisso hvad för en!  Han
är öfverste.«

»Öfverste?  Vid hans år!«

»Ja.  Ni ser deraf, att han är en dugtig karl.«

»En dugtig karl och i hvart fall också af en mycket förnäm familj!«

»Ja.  Jag skall anförtro er, att han egentligen tilltalas
`Durchlaucht´(2).  Vidare får ni nu dock intet mer veta.  Men min
person skulle jag mycket gerna anbefalla er.«

»Det är inte nödvändigt.  Som vår räddare är ni mig så rekommenderad,
som ni bara kan önska.«

»Det behagar mig.  Jag har nemligen en mycket personlig och egoistisk
anledning att glädja mig öfver att ha blifvit bekant med er.  Kanske
förklarar jag mig inom kort tydligare.  Tills vidare måste jag ännu
tiga; men jag skulle ej heller ha någon tid att tala, då, som jag ser,
ni nu skall tagas i anspråk på annat håll.«

Han drog sig tillbaka.  Han hade sett, att Hauser långsamt och
tvekande närmade sig.

Denne gode man hade dittills ännu intet ord talat med Adler men
iakttagit honom på afstånd.  Nu vågade han ändtligen närma sig denne.

»Herr Adler,« sade han, underdånigt bugande sig, »jag vet inte, om jag
får våga --- --- ---«

»Allt, allt får du våga,« inföll Adler, i det han räckte fram handen
åt honom.

»Herr Adler --- gnädiger Herr!«(3)

Att han blef tilltalad med `du´ var beviset för, att Adler gentemot
honom icke ville hölja sig i hemligheten.  Han grep den honom erbjudna
handen och drog den till sina läppar.  Tårarne stodo honom dervid i
ögonen.

»Du gode man!« sade Adler. »Jag har dig mycket, ganska mycket att
tacka för, min käre Friedrich.«

»Gud, känner ni igen mig?«

»Redan förut igenkände jag dig.«

»Efter så lång tid!  Men jag er också, min käre, nådige herre.
Herregud, så jag gläder mig öfver, att få se er, att träffa er i
lifvet.«

»Jag icke mindre deröfver, att vi ha träffats här.  Du är --- a,
egentligen skulle jag väl kalla dig far?«

Han sade detta i skämtsam ton.  Hauser rodnade af förlägenhet och
svarade:

»Förlåt!  Det gick ej på annat sätt!«

»Eller närmare bestämdt: styffar.  Du är ju min mors man.«

»Nådiga frun ville ha det så; jag måste utgifva henne för min maka.
Då kunde hon förbli mer dold och mindre iakttagen.«

»Hon sade mig det förut.  Hon berättade mig också, att hon har dig att
tacka för sin räddning.  Och dessa långa, långa år har du sörjt för
henne under umbäranden och uppoffringar, hvilka jag inte högt nog kan
tillgodoräkna dig och heller aldrig gengälda dig.«

»Å, jag ber, ers nåd, få mig inte att skämmas!  Jag gjorde min pligt.
Kanske hör Gud min dagliga bön och återger er den lycka, den ni sedan
så lång tid har måst afstå ifrån.  Har hennes nåd berättat för er om
de fruktansvärde dagarne?«

»Nej.  Hon fick icke tala; hon hade svurit att tiga.«

»Jag likaså.  Derför måste jag be hans nåd att icke fråga mig.  Kanske
kommer en gång den tid, då denna ed lyftes ifrån oss.  Är denne herr
Steinbach er bekant, hvilken just inträdde?«

»Nej.«

»Jag känner igen hans gestalt och ansigte.  Begge förekomma mig,
liksom hade jag redan någon gång sett dem, men redan för flera år
sedan.«

»Hvar?«

»Det vet jag icke.  Jag har brydt mitt hufvud dermed.  Det är mig,
liksom borde denna långa, breda gestalt vara klädd i en glänsande
uniform.  Ursäkta, der kommer han!«

Hauser drog sig respektfullt tillbaka, emedan Steinbach kom närmare
och riktade sina ord till Adler:

»Innan jag rider bort, skulle jag gerna vilja veta, hur ni kom i
Roulins våld, ni och herr Wilkins.«

»Min vän Wilkins kom honom naturligtvis mycket tidigare i händerna än
jag.  Han hade i Santa Fé lärt känna en viss Walker, der lockade hit
honom.  Han skulle bli mycket vänligt emottagen såsom gäst hos Roulin,
hvilken liknade honom på ett sannerligen underbart vis, men fick en
sömndryck.  När han vaknade, befann han sig här såsom fånge i
qvicksilfvergrufvan.  Der måste han arbeta dag och natt, om han inte
ville utsätta sig för en mer än grym och förskräcklig behandling.«

»Jag hade i hans ställe hellre dött!«

»Det säger ni.  Men betänk, att menniskan till och med i den största
nöd ännu tänker på hjelp och håller räddningen för möjlig.  Tanken
att kanske åter komma ut i friheten och sedan kunna hämnas är af stor
kraft och inger modet att till och med släpa omkring på ett sådant
lif.  Jag har upplefvat det med mig sjelf.«

»Men hur fann ni då hans spår?«

»Det var egentligen inte svårt.  Vi bodde nemligen på Wilkinsfield ---
--- ---«

»Jag vet det.  Der har jag varit.«

»Jaså!  Då känner ni kanske också vår nabo, en viss Leflor?«

»Ja.  Han är nu egare till Wilkinsfield och skall komma hit
tillsammans med Roulin.«

»Är det sant?  Komma hit?  Nu?«

»Ja.  Han befinner sig tillsammans med Walker i Roulins sällskap.«

»Hvilken skickelse!  Gud vare tack, hämden nalkas!  Men sade ni inte,
att Almy är hos dem?«

»Jo.«

»Å ve, ve!  Leflor hade redan då afsigter med Almy och blef afvisad af
henne.  Nu befinner hon sig i hans våld.  Hvilken fara för henne!«

»Var inte ängslig.  Man skall icke göra henne något på vägen.  Jag är
visst nog öfvertygad om, att man har några ohyggligheter i beredskap
för henne.  Men genomförandet skall man uppskjuta till ankomsten hit.
Och då äro vi ju här!«

»Förhoppningsvis har ni rätt.  Om denne man --- denne Leflor ---
skulle våga sig att så mycket som röra vid Almy, då skall jag göra opp
räkningen med honom på ett sätt, så att håret reser sig åt bergen till
på hans hufvud.«

»Och jag skulle dervid vara er behjelplig.  Almy är en skön ung
flicka.  Jag unnar er den lyckan att ega hennes kärlek.  Men nu ber
jag er fortsätta er berättelse.«

»Kanske ni vet, att Walker den gången kom till Wilkinsfield.  Han hade
kommit öfver egobrefvet på plantagen.  Han föregaf sig ha köpt
Wilkinsfield af den unge Wilkins och sålde det vidare till Leflor.
Arthur Wilkins skulle ha afslutat handelen med honom i Santa Fé.  Det
var en fingervisning för mig.  Jag begaf mig till Santa Fé.«

»Mycket klokt och riktigt!«

»Jag dref länge förgäfves omkring der.  Hos myndigheterna erfor jag på
mina förfrågningar, att köpet verkligen och på giltigt sätt hade
afslutats der.  Den unge Wilkins hade sjelf infunnit sig tillsammans
med Walker inför myndigheten.«

»Det var ett bedrägeri.  Det var icke Wilkins utan Roulin, hvilken
liknade honom så.«

»Så är det.  Men den gången visste jag det icke.  Roulin hade tagit
papperen ifrån Wilkins och gaf sig sedan ut för honom.  Ungefär en
månad var jag i Santa Fé med omnejd.  Jag hade forskat flitigt efter
Walker --- men förgäfves.  Då lärde jag känna en spansk kreol.  Han
hette Alfarez och var krogvärd i Visalia.«

»Här, alldeles i närheten?«

»Ja.«

»Jag var der i går.  Jag träffade der Juanito, hvars mor är
krögerska.«

»A!  Underbart!  Känner ni Juanitos efternamn, herr Steinbach?«

»Nej.«

»Han heter just Alfarez.«

»Huru?  Är han kanske just densamme, som ni träffade den gången?«

»Nej, men hans far var det.  Han var i maskopi med Walker, hvad jag
dessvärre icke visste.  Han aktade sig naturligvis mycket för att
säga mig det.  Jag tillstår, att han inte gjorde något dåligt intryck
på mig.  Sedan jag hade träffat honom några gånger, märkte jag, att
han var mycket välkänd i trakten.


(slut på sextioandra afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 63

-- 

1 Gnädige Frau: Nådiga frun, ers nåd.  Ö.a.

2 Durchlaucht: Ers höghet.  Ö.a.

3 Gnädiger Herr: Nådig herrn, ers nåd.  Ö.a.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 062 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).