Jag hade ännu alla mina krafter, vilka för övrigt ytterligare fördubblades genom mitt raseri, så att jag var honom överlägsen; han dog för mina nävar.
free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (063) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden63.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 63

han var mycket välkänd i trakten.  Han hade nemligen en betydande
bekantskapskrets.  Jag nämnde Walkers namn och erfor till min glädje,
att han kände denne.«

»Till er glädje --- men också till er olycka!«

»Dessvärre.  Alfarez sade mig, att om jag ville träffa Walker, så
skulle jag följa med till Visalia.  Walker skulle bo i närheten och
ofta besöka Alfarez' värdshus.  Det var limpinnen.  Jag gick på den
och blef hängande dervid.  När jag ankom hit till Visalia, hade jag
berättat allt för Alfarez, hvilken jag enfaldigt nog gaf mitt fulla
förtroende.  Han hade fått veta, att jag sökte efter Arthur Wilkins
och hyste misstankar emot Walker.  Det var han, der lockade mig hit
till Dödsdalen.

»På vilket sätt?«

»På verldens enklast sätt.  Han hade att göra med qvicksilfvergrufvans
egare, sade han mig, och så tog han mig med.  Namnet `Dödsdalen´
lockade mig.  Jag ville se och lära känna den.  Jag kom hit, blef
vänligt emottagen och fick en sömndryck, der bedöfvade mig, liksom
Wilkins.  När jag vaknade opp, var jag innestängd i grufvan och slagen
i jern.  Och nu erfor jag också, af hvad slag denne Alfarez'
bekantskap med grufegaren var: Alfarez var nemligen bergmästare.«

»Liksom hans son nu.«

»Ja, den senare är sin fars efterträdare.«

»Hvar är faren nu?«

»Någonstans under jorden.  Han är död.«

»Skada, stor skada!«

»Hvarför?«

»Det skulle glädja mig mycket, om vi nu kunde ge honom hans lön,
liksom hans son redan får.«

»Faren har just redan också fått sin.  Han dog ingen naturlig död.«

»Då förolyckades han?«

»Det beror på, hvad man menar med det.  Ja, han förolyckades, nemligen
emellan mina näfvar.«

»A!  Ni dödade honom?«

»Ja.  Jag vägrade naturligtvis att arbeta och blef piskad.  Ni vet
inte, hvad det betyder.  Redan vid det första rapp, han gaf mig,
undertecknade jag i mitt stilla sinne hans dödsdom.  Men jag var ju
fjättrad vid en jernstång; han aktade sig för att komma nära mig, och
då kunde jag inte gripa honom.  Han trädde blott så långt fram till
mig, så att han kunde nå mig med piskan.  Jag blef ofta slagen.  Det
tiofaldigade min förbittring.  En vacker dag låtsades jag falla i
vanmakt; jag föll omkull.  Han var oförsigtig nog att träda fram för
att undersöka mig, och då hade jag honom.  Förvisso hade jag händerna
i bojor, förvisso värjde han sig som ett vilddjur; men jag egde ännu
alla mina krafter, hvilka för öfrigt ytterligare fördubblades genom
mitt raseri, så att jag var honom öfverlägsen; han dog för mina
näfvar.«

»Jag har ingen lust att beklaga hans öde.«

»Bah!  Han fick sin lön.  Juanito, hans son, blef hans efterträdare.«

»Det var illa för er!«

»Det förstås.  Sonen gjorde sig naturligtvis all möda med att utkräfva
hämd af mig för farens död.  Hvad jag har utstått, det hånar all
beskrifning.  Roulin hade panna att hånskrattande berätta för mig, att
äfven Arthur Wilkins var fången hos honom.«

»Att han icke hellre dödade er?  För hans egen säkerhet hade det varit
mycket fördelaktigt.«

»Men för hans affärer var det vida fördelaktigare, att han lät oss
lefva och tvang oss arbeta för honom.  Han fann inga arbetare till
sitt gift.  Han gjorde ingen hemlighet af, att han i Santa Fé hade
utgifvit sig för Wilkins och vidaresålt plantagen till Walker.  Så der
--- der har ni den utbedda berättelsen, herr Steinbach.«

»Men hur kom er mor till Dödsdalen?«

»Liksom alla de andre.  Hon hade bott i San Francisco tillsammans med
tjenaren Hauser och Magda --- men under mycket fattiga förhållanden.
Roulin kom också dit, fick se Magda och förälskade sig i henne.  Han
ville leja henne, men hon förklarade, att hon inte ville skiljas ifrån
sina föräldrar.  Då anstälde han skenbart Hauser som förman i sin
grufva och lofvade honom en mycket hög lön.  Frestelsen blef för stor;
de tre följde med honom till Dödsdalen.  Det öfriga kan ni tänka er.«

»Jag är öfvertygad om, att Magda ännu är orörd.  Gud har synbarligen
beskyddat henne.«

»Mor sade mig, att Magda hade öfvat ett alldeles egendomligt
inflytande på denne man.  Han vågade icke röra henne.  Hvad tänker ni
göra med honom, så snart vi gripa honom?«

»Denna fråga förelägger jag mig ännu alls icke.«

»Men man måste dock tänka på densamma.«

»Vi skola öfverlemna honom till domaren.«

»Det säger ni såsom tysk.  Jag är dervid redan mer amerikanare än ni.
Hvad för utslag skall domaren fälla?«

»I hvart fall en dödsdom.«

»Ja, man skall hänga honom.  Men är det tillräckligt straff för hans
förbrytelser?  Betänk, hvad hans offer ha utstått.  Han borde dö en
hundrafaldig död.  Jag skall rösta för, att han lynchas.«

»Och jag är deremot.  Det måste inför rätta bevisas, att Wilkinsfield
af honom såldes på orättmätigt vis.  Leflor måste utlemna hela
egendomen förutan enhvar godtgörelse --- och icke blott egendomen utan
äfven dess fulla afkastning under den tid, han har varit dess egare.
Kan ni då uppnå detta, om ni lynchar Roulin?«

»Ni har rätt.  Klokheten bjuder, att man öfverlemnar honom till
åklagaren.  Men han har förtjenat vida mer.«

»Nå, jag menar, att det just intet större nöje är att bli hängd.  Men
än ha vi honom icke.  Nu måste jag bryta opp, så att vi få fatt i
honom och hans sköna kumpaner.«

Steinbach gaf Günther von Langendorff ännu några förhållningsorder och
gjorde sig sedan redo till uppbrott.  När han kom ner på gården, stod
apachen vid hästen.  Det var visserligen temligen stjerneklart men
likväl mörkt.  Trots det sade indianen, i det han klappade hästens
hals:

»Min hvite broder har ett godt djur.«

»Ja.  Det är förträffligt.«

»Har du köpt det?«

»Nej.  Jag har fått det i gåfva.«

»Då är du en mycket stor krigare.«

»Hvarför förmodar du det?«

»Eljest hade du icke fått det i gåfva.  Jag har sett denne häst som
föl.  Det tillhörde `Starka Handen´, apachernas store höfding.«

»Ja, af honom har jag fått den.«

»Du måste hafva gjort honom stora tjenster, och derför säger jag, att
du är en stor krigare.  Någon annan skulle höfdingen icke skänka sin
häst.  Hvar såg du honom sist?«

»Vid Coloradoflodens vatten.«

»När?«

»I går.«

»Och när skall du återse honom?«

»Kanske redan i morgon.«

»Och hvar?«

»Här.  Han kommer med många apachekrigare hit för att hämnas dig.«

»Uff!« sade indianen gladt och förvånadt.

»Jag rider till honom nu.«

»Min hvite broder har ännu en häst.  Jag rider med.«

Det sade han i en så bestämd ton, liksom vore någon invändning ej
möjlig.  Steinbach svarade:

»Du skämtar.  Hur kan du rida med mig?  De plågor, du har utstått, ha
förstört dina krafter.  Du måste först återhemta dig.«

»Sedan jag har sett denne häst och blifvit påmind om den store
höfdingen, så har jag återfått mina krafter.«

»Det är en villfarelse.  Äfven om du vore frisk, så finge jag icke
taga dig med.  Jag rider nu bort som kunskapare; då måste jag vara
ensam och har ingen användning för någon annan.«

»Då skall jag lyda och blifva här.  Men säg mig, hvarifrån apachernas
krigare ha begynt sin ridt.«

»Ifrån Silfversjön.«

»Och äfven du var der?«

»Ja, jag var gäst hos Urskogens Dufva.«

»Då har den store höfdingen dig mycket kär.  Med en främmad kommer han
icke till Silfversjön.  Har du der sett en ung krigare, der kallar sig
den `Raske Hjorten´?«

»Ja, jag har talat med honom.  Han är ännu mycket ung, men han har en
bepröfvad mans hjerta.  Han har bevisat för mig, att han är klok och
mycket tapper.«

»Han är min broder, min faders son.«

»Huru?  Din köttslige broder?«

»Ja; han är fem vårar yngre än jag.«

»Då är du i slägt med `Starka Handen´?«

»`Starka Handen´ är min onkel, broder till min fader, der redan vistas
i de eviga jagtmarkerna.«

»Då gläder det mig mycket att ha träffat dig här.  Men hur kommer det
sig, att du har befunnit dig här som fånge?«

»En maricopa hade förolämpat mig och jag red ut för att taga hans
skalp.  Maricopas voro den mans vänner, hvilken kallar sig Roulin och
är denna grufvas egare.  Den, jag sökte, befann sig här hos honom i
Dödsdalen.  Jag begaf mig hit och smög mig omkring huset.  Man hade
anordnat fallgropar för att fånga prärieulfvar.  Dessa gropar äro
opptill sålunda öfvertäckta, att man icke kan se dem.  Jag trampade på
det tunna taket och störtade ner.  Der nere voro spetsiga pålar
nerslagna.  Jag föll på en af desamma och den stack mig tvärs igenom
låret.  Der låg jag några dagar, tills man upptäckte mig.  Sårfebern
hade kommit.  Min ande var till följd deraf frånvarande; derför kunde
man tillfångataga mig utan motvärn.  Hade jag icke haft feber, så hade
jag försvarat mig och dödat fienderna, innan jag hade dött af mitt
sår.  Man skaffade ner mig i grufvan.  Det stora såret läktes, men jag
var fången.  Nu har du befriat mig och jag skall hämnas.«

»Då veta de dina alls icke, hvar du befinner dig?«

»De veta alldeles intet.  Den röde krigaren går mycket ofta ut att
hämnas utan att säga någon menniska någonting derom.  Hade apachernas
krigare vetat, hvar jag befinner mig, så hade de kommit för att befria
mig.  De tro mig redan sedan länge vara död.«

»Desto mer skola de glädja sig öfver att åter se dig.«

»Rider du nu till höfdingen?«

»Ja.«

»Säg då den `Starka Handen´, att den `Snabbe Vinden´ ännu lefver och i
dag har tagit sin plågoandes skalp.«

Steinbach tog nu sitt djur i tygelen och ledde det ut igenom porten,
der stängdes bak honom.  Utanför satt han opp och red österut
derifrån.

Papago-indianerna hade från Colorado och framåt slagit in på den
vestliga riktning, hvilken skulle föra dem till Rock Spring och
derifrån öfver Bitter Spring till Dödsdalen.  Naturligtvis aktade de
sig väl att komma nära desse begge orter.

Ridten gick först igenom en vidsträckt gräsprärie och sedan öfver en
kal, stenig slätt.  Senare, när bergen höjde sig, hvilka der stryka
fram ifrån Dos Palmas åt nordväst, var der åter skogbevuxet.  De röde
kände trakten mycket väl; derför kunde de innehålla den rakaste linje.

Fångarne voro fjättrade; dock medgaf man de begge flickorna en lättnad
så till vida, att man senare gaf dem händerna fria och åtnöjde sig med
att fastbinda dem på hästarna.  Men för Wilkins och Zimmermann
förblefvo äfven händerna bundna.

Bill Newton --- den forne dervischen --- var visserligen sårad;
men dock visade sig hans sår icke vara farligt och icke en gång
smärtsamt.  Det hindrade honom på intet sätt att sitta till häst och
hålla jemna steg med de andre.

Strax han hade fått se Magda på segelbåten, hade en besynnerlig
omständighet fallit honom i ögonen --- nemligen hennes stora likhet
med Tschita.  Så, precis så hade en gång fru von Adlerhorst sett ut;
hon hade varit en lika så ljus, solig uppenbarelse.  Han hade älskat
denna qvinna, der var hans matmor, med den oädla kärlek, der
tillgriper de aldra värsta medel för att tilltvinga sig bönhörelse.
Han hade vågat framträda inför matmodern med sin kärleksförklaring och
blifvit bortjagad.  Han hade hämnats med hjelp af Ibrahim Pascha, der
för samma kärlek ock hade inhemtat sig en likadan afvisning.

Senare, när han i Konstantinopel hade fått se Tschita, förmodade han
till följd af hennes likhet med fru von Adlerhorst, att hon var dennas
dotter; och det visade sig, att han ej hade misstagit sig.  Den gamla
kärleken hade vaknat med ny kraft --- blott det, att den nu riktade
sig emot dottern.  Igenom Steinbachs uppdykande och ingripande
omintetgjordes dervischens afsigter; han måste till och med fly och
höll sig, då han öfverallt eftersöktes, för säkrast i Amerika.

Här påträffade han alldeles detsamma karakteristiska Adlerhorstska
ansigte liksom förut i Konstantinopel.  Den tanken kom för honom, att
Magda vore en Adlerhorst.  Och hvarför icke?  Denna familjs medlemmar
voro ju skingrade i hela verlden.  Dertill kom det namn, hon bar ---
Magda Hauser.  Dervischen hade mycket väl känt en af Adlerhorsts
tjenare vid namn Hauser.  Kunde icke denne hafva tagit till Amerika
och nu utgifva henne för sin dotter?

Bill Newton ville hafva visshet.  Han ville tala med Magda; men det
var honom icke särskildt lätt att göra detta obemärkt.

Äfven bortsedt ifrån hennes likhet, för hvilken han intresserade sig
utomordentligt, gjorde flickan alldeles det samma intryck på honom,
hvilket han tidigare hade känt vid anblicken af fru von Adlerhorst och
af Tschita.  Han uppblossade trots sin framskridna ålder i kärleksglöd
och beslöt, att han skulle ega Magda.  Det öde, man nu kunde förutse
för denna flicka, var att blifva skändad af Roulin för att sedan
öfverlåtas på någon papago-indian.  Det kunde hon veta om, ja hon
måste med all bestämdhet säga sig sjelf detta.  Hur skulle det nu
vara, om Bill Newton bevarade henne ifrån detta öde, om han nu räddade
henne och flydde med henne!  Bortsedt derifrån, att han sedan befunne
sig allena med henne och lätt skulle kunna tilltvinga sig sin kärleks
bönhörelse, så hade han samtidigt förpligtadt henne till tacksamhet;
och tacksamhet är ofta, såsom man vet, öfvergången till kärlek.

Ju längre och ju mer han rådgjorde med sig sjelf, desto fastare blef
hans beslut att bortföra henne ifrån papagos.  Han ville tala med
henne.

Af denna anledning höll han sig i hennes närhet.  Och det lyckades
honom genom sitt sluga manövrerande att taga ledningen öfver hennes
häst.

Det var visserligen de fångne förbjudet att tala med hvarandra, men
när någon annan --- en af deras fiender --- tilltalade dem, så kunde
det ej väcka uppmärksamhet, om man svarade.  Bill styrde sin och
Magdas hästar så, att han åtminstone icke skulle iakttagas af Walker,
Roulin och Leflor.  De röde bekymrade honom mindre.  Han beslöt att
använda sig af tyska språket.  För det första skulle detta icke
förstås af papagos, och för det andra var detta samtidigt en
pröfvosten för Magda.  Förstod hon tyska, så lät det sig nästan med
bestämdhet antaga, att hon var en Adlerhorst.

Han höll sin häst helt nära hennes och sade utan att röra munnen samt
helt sakta, så att blott hon kunde höra det:

»Señorita, förstår ni tyska?«

Hon blickade gladt öfverraskadt hän öfver åt honom och svarade ---
visst nog högljuddare än det var honom kärt:

»Herregud!  Är ni kanske tysk?«

»Ja.  Men jag ber, tala tystare!  Jag har goda afsigter med er, men
ingen får ana det.  Se inte på mig och tala inte så högt, så att någon
annan än jag hör det.  Vi måste också tala med så långa mellanrum som
möjligt.  Då märks det aldra minst.«

Hon skulle alltså icke se på honom.  Och likväl var det en lång, lång,
misstroget forskande blick, hon kastade på honom.

»Tviflar ni?« frågade han.

»Ja,« svarade hon uppriktigt.

»Hvarför?«

»Jag känner er, om än jag ännu icke har vetat, att ni är tysk.«

Detta slog honom.  Skulle hon veta allt?  Men hur kunde hon det?  Af
hvem?  Han måste strax skaffa sig visshet:

»Hur kan ni känna mig?«

»Genom Almy.  Hon har talat om er.«

»A, hon!  Hvad kan hon veta om mig?«

»Ni har varit fången vid Silfversjön.  Det har jag ju sjelf sett.«

»Jag var bara för skenets skull fånge.«

»Hur så?«

»Ni skall erfara det senare.«

»Har ni då flytt?«

»Nej.  Man släppte iväg mig frivilligt.«

»Leflor befriade er.«

»Det inbillar han sig bara.  Ni känner väl dock herr Steinbach,
Blekansigtenas Furste?«

»Ja, visst.«

»Nå, jag är hans hemlige förbundne.«

»Hvarför hemlig?«

»För att taga reda på Leflors och Walkers afsigter.  Vi visste, att
Leflor skulle komma till Silfversjön.  Jag blef för syns skull
tillfångatagen.  Det inrättades så, att han skulle befria mig.
Naturligtvis tog han mig med sig och jag blef hans förtrogne.  Jag har
nu förblifvit hos honom, för att han desto säkrare skall gå i fällan.«

»Är det sant?«

»Ja.  Det kan jag svära på.«

»Men hvarför lät ni er då såras af señor Zimmermann?«

»Emedan denne icke hade blifvit riktigt invigd.  Han tog mig verkligen
för er fiende.  När han får höra sanningen, så skall han beklaga, att
han har användt vapnet emot mig.  Jag måste enträget anmoda er att ha
förtroende för mig.«

»Det skulle jag väl vilja, men ---«

»Hvad?  Tala vidare!«

»Det är alltför farligt.«

»Farligt?  Det begriper jag icke.  I större fara än den, hvari ni nu
befinner er, kan ni ju alls icke komma.«

»Tänker ni rädda mig?«

»Ja.«

»Mig ensam, väl?«

Denna fråga kom mycket olägligt för honom.  Sannolikt ville hon ej
ensam anförtro sig åt honom.  Derför svarade han:

»Jag skall rätta mig efter edra önskningar.«

»Jag vill icke bli fri ensam.«

»A!  Tillsammans med de andre också?«

»Ja; Almy, hennes far och señor Zimmermann.«

»Det skall bli mycket besvärligt.«

»Då förblir äfven jag fången.«

»Betänk, hvad der väntar er!«

»Gud skall beskydda mig.«

»Redan i morgon qväll komma vi fram till Dödsdalen.  Innan dess måste
allt ha skett, och för att befria alla är denna tid alltför kort.«

»Jag upprepar, att jag icke går ensam.«

Han teg en lång stund.  Denna vägran hade han ej väntat sig.  Till
slut låtsades han, som om han skulle gå in på hennes afsigt:

»Godt, ni skall icke gå ensam med mig.  Jag skall våga allt för att
befria de andre också.  Ni måste bara lofva mig att följa mina
anvisningar och noga göra allt så, som jag säger er.«

»Dertill är jag beredd.«

»Flykten måste naturligvis ske till denna natt, när vi ha slagit
läger!«

»På hvilket vis?«

»Det kan jag ännu icke säga nu.  Jag måste lura vakterna, måste
få bort dem ifrån er.  Hur det skall gå till, det kan jag ännu ej
veta.«

»Hvarhän skall ni medtaga oss?«

»Hvarhelst ni vill«

»Wilkins skall önska taga till Silfversjön.  Men jag vill till
Dödsdalen.«

»Hvarför denne för er så ytterst farlige ort?«

»Emedan mina föräldrar befinna sig der.«

»Då löper ni ju dem, vi vilja undfly, rakt i händerna igen.«

»Jag vill ha mor och far fria också.«

»Denna önskan är mycket förklarlig; men derigenom, att ni åter blir
infångad, befriar ni dock icke era föräldrar!  Det måste ni betänka.«

»Då vet jag icke, hvad jag gör.«

»Jag vet det desto bättre.«

»Nå?«

»Jag för er till en säker plats, till en stad --- kanske Sumner eller
Goshen.  Der anlita vi rättslig hjelp.«

»Kunna vi lefva der?«

»Hm!  Ja, pengar höra visst nog dertill.«

»Vi ha intet.  Ni vet ju, att man har fråntagit Wilkins och Zimmerman
allt.«

»Jag är också fattig; men jag skall skaffa mig pengar.  Walker har
några.  Han har en betraktlig summa nerstoppad i sitt skärp.«

»Tänker ni stjäla?«

»Kallar ni det stjäla, om jag fråntager honom det, han först sjelf har
röfvat ihop?  Han har fråntagit er eder frihet.  Hvem kan fördöma oss,
om vi fråntager honom det, vi nödvändigtvis behöfva för att åter
bli fria?  För öfrigt skall jag säga er, att vi icke äro alldeles lika
öfvergifna, som ni tror.  Apacherna äro efter oss.«

»Det vet jag.«

»Och hos dem befinner sig Steinbach.«

»Är det sant?  Vet ni det säkert?«

»Helt säkert.  Det är ju precis den plan, jag har uppgjort med honom.«

»Hvarför öfverfaller han inte papagos?  Det vore ju den säkraste och
kortaste vägen till vår befrielse!«

»Nej.  Det vore er den säkraste vägen i döden.  Så snart papagos
blefve öfverfallna, skulle de nedslagta er, så att ni inte åter kommer
i era vänners händer.«

»Herre Gud i himmelen!  Hvarför kommer det öfver oss!  Vi ha ju intet
ondt gjort!«

»Tyvärr!  Vi få icke bruka våld utan endast list.  Sedan, när ni redan
är i säkerhet, kunna vi öfverfalla era plågoandar.  Jag skall i natt,
när vi ha slagit läger, lösa era band.  Och sedan blir det aldra bäst,
att jag tager er med till Steinbach.«

»Ja, ja, till honom.  Hos honom äro vi säkra!«

Hon sade detta i munter ton.  Hon ropade det högt, så att indianerna
lade märke till det.  Papagos' höfding styrde sin häst dit, fixerade
Bill med skarp blick och sade:

»Hvarför låter blekansigtet ej sin tunga hvila?«

»Hvarför sätter den röde mannen nu sin egen i rörelse?«

»Emedan jag vill veta, hvad du talar med flickan om.«

»Är det förbjudet att svara, när jag blir tillfrågad?«

»Ingen har förbjudit det, emedan det säger sig sjelft, att man
underlåter det.  Hvad hafven I att tala om?«

»Alla djeflar!  Är jag måhända dig svar eller räkenskap skyldig?«

Den rödes ögon blixtrade vredgadt till.

»Ja; jag är höfdingen!« sade han.

»Men icke min höfding!«

»Du är intet, alldeles intet.  Du är din herres tjenare.  Du har att
lyda.  Men jag vill icke höra ett endaste ord ifrån dig.«

Han vände sig bort.  Der förflöt en lång stund, innan Bill vågade
hviska:

»Ni är alltför oförsigtig.  Ni ropade ju riktigt högt.  Och dervid
glänste ert ansigte, så att också den dummaste måste märka, att jag
hade meddelat er ett gladt budskap.  Derigenom kommer ni min fina plan
på skam.«

»Förlåt!  Jag skall vara försigtigare.«

»Jag ber er mycket derom.  Jag hade mycket mer att säga er; men nu
måste jag akta mig mycket, för att låta det märkas, att jag talar med
er.  Men ett måste jag ändå veta: ert namn är Hauser.  Det är ett
tyskt namn.«

»Min far är tysk.«

»Har han redan länge varit i Amerika?«

»Så länge jag har lefvat.«

»Hvad var han deröfver i hemlandet?«

»Herrskapstjenare.«

»Hos hvem?«

»Hos en förnäm familj, der bar namnet Adlerhorst.«

»Kors!  Är er mor verkligen hans hustru?«

»Ja.  Hvarför skulle hon icke vara det?«

»Vet ni det säkert?«

»Ja.«

»Hvad kallar han henne?«

»Anna.«

Han utstötte en svag hvissling af öfverraskning och sade tyst för sig
sjelf:

»Anna von Adlerhorst!  Det stämmer.  Det är hon.  Mor och dotter hos
den tidigare tjenaren.  Hon, man tog för moren, var blott amman.
Hvarför öfverlät jag den gången hämden på andra menniskor!  Det var
mycket dumt af mig.  Men nu kan jag taga skadan igen!«

Och vänd åt Magda fortfor han:

»Och hvar befinna sig era föräldrar?«

»I Dödsdalen, i grufvan.«

»Är der mycket folk?«

»Det vet jag icke.  De äro alla fångne.«

»Era föräldrar också?«

»Ja.«

»Huru många vakter äro der?«

»En enda.  Han heter Juanito.«

»Räcker då en enda person till?«

»Ja.  Fångarne äro ju innestängda.  De kunna icke försvara sig.«

Han ville förfråga sig vidare; men han uppfångade en blick ifrån
höfdingen, hvilken icke utlofvade honom något godt; och derför teg
han.  Höfdingen styrde emellertid sin häst åt täten på tåget, hvarest
de hvite redo, och frågade, i det han vände sig till Walker:

»Eger det blekansigte, hvilket kallas Bill, ditt förtroende?«

»Hm!  Hittills har han icke föranledt mig att misstro honom.«

»Han har intet godt ansigte.«

»Ja, han har i hvart fall ett räfansigte.«

»Hvarför rider han vid sidan om den hvita flickan?«

»Får han icke göra det lika väl som enhvar annan?«

»Hvarför talar han med henne?«

»Hon har väl förelagt honom någon fråga.«

»Ett svar är kort; men han har talat en mycket lång stund med henne.«

»Låt honom!«

»Hvarför talar han så sakta, så att endast de sjelfva ensamma skola
höra det?«

»Det är förvisso misstänkt!«

»Hvarför rör han icke på munnen, då han talar?  Man skall icke märka,
att han talar.«

»Alla djeflar!  Då har han hemligheter.«

»Och hvarför talar han på ett främmadt språk, jag icke förstår?«

»Hon är ett hvitt qvinfolk.  Hvarför skulle han tala med henne på
rödskinnens språk?«

»Då må han betjena sig af yankees' eller spaniorers språk!«

»Det har han väl också gjort.«

»Nej.  Han talar på ett språk, jag ännu aldrig har hört.«

»Hur kan du veta det, då du redan förut sade, att han talar tyst?«

»Flickan gaf till ett rop.  Jag hörde orden.  De tillhöra ett folk,
jag icke känner.«

»Hm!  Kommer du ihåg dessa ord?«

»Ja, ty det var mycket vigtigt att icke glömma dem.  Jag vet icke,
hvad de hafva att betyda, men deras klang mins jag ännu.  Flickan
ropade `gut geborgen!´.  Det var de sista ljuden.  Hvad der kom före,
det vet jag icke.«

Walker gaf Roulin och Leflor en förvånad blick.  Han skakade
betänksamt på hufvudet och menade:

»Han talar tyska med henne.  Det är visst nog i hög grad egnadt att
väcka misstanke.  `Gut geborgen!´ Skall han bärga henne?  Det vill
säga, skall han måhända befria henne?«

Roulin svarade:

»Ända från början litade jag icke på den gynnaren mer än jag kunde se.
Har I icke märkt, att hans ögon alltid hänger efter denna Magda
Hauser?  På mig verkar det alldeles så, som om han kände henne.«

»Då skola vi ändock taga oss i akt.  Har min röde broder då icke sagt
honom, att han intet har att tala med flickan?«

»Det har jag sagt honom,« svarade höfdingen.  »Men han ansåg, det jag
intet hade att befalla honom.«

»A, han respekterar dig icke!  Men oss skall han väl inte vägra att
lyda.  Det är bäst, vi taga fångarne under vårt eget beskydd.«

Det var emellertid icke i papagons smak.  Han sade:

»Hvem tillhöra fångarne?«

»Nå, oss, ju.«

»Du misstager dig.  Har du icke lofvat oss Urskogens Dufva och hennes
fader?«

»Jo.  Men jag har ännu icke sagt er, vid hvilken timme jag skall
afträda er dem.  Nu äro de ännu min egendom.«

»Nej, de tillhöra mig.  De äro priset för det skydd, jag försäkrar er
om.«

Walker skulle till att blifva vred; men han besinnade sig.  Han var
med sina följeslagare alltför svag gentemot papagos, hvilkas skydd han
nu ännu icke kunde vara utan.  Derför svarade han i lugn ton:

»Vi skola icke tvista.  De fångne tillhöra mig och er.  Vi skola komma
öfverens, när vi äro framkomna till Dödsdalen.«

»Jag vet redan nu hvem, der har rätt till dem,« afgjorde höfdingen
kort.

Han vände sin häst och red hän till Bill Newton.  Utan att säga ett
ord, tog han tygelen till Magdas häst ur hans hand, trängde bort honom
och vinkade sitt folk till sig, för att de nu skulle taga fångarne
bättre i sin midt än förut.  Bill höll det för bäst att gifva efter,
då hvart gräl endast skulle utfalla till hans nackdel.  Men han behöll
ett skarpt öga på Magda och utnyttjade hvart tillfälle till att gifva
henne en uppmuntrande vink eller nicka tröstande åt henne.

Han trodde, detta skedde i lönndom; och likväl blef han dervid strängt
bevakad --- såväl af höfdingen som ock af de hvite.

När aftonen bröt in, hade man nått fram till ett ställe på en
gräsbevuxen slätt, hvarur flera öar af träddungar höjde sig och
hvarest en hög klippspillror genomkorsades af buskar och
björnbärssnår.  Det var en helt utmärkt lägerplats.  Berget
säkerstälde skydd i händelse af ett angrepp; och då trakten var jemn,
kunde man icke så lätt blifva påsmugen af apacherna och maricopas.

Att desse senare följde efter, det visste papagos; men huru många
hufvuden förföljarne räknade, det visste de icke.  De trodde sig blott
hafva att göra med en liten skara kunskapare och hade gerna
öfverfallit dem.  Men höfdingen var deremot.  Han kände Dödsdalen, der
har endast tvenne ingångar.  Lyckades det honom att locka in
förföljarne deri, så kunde han förinta dem med ett enda slag.

När truppen hade slagit läger, afstod man ifrån att göra opp eld;
apacherna hade ju då blifvit uppmärksammade på platsen.  Man utstälde
flere poster, der hade att oupphörligt afpatrullera rastplatsens
omkrets.  Fångarne bevakades af indianerna.  Åt sidan lågo de hvite,
der voro vana att hålla sig stolt på afstånd ifrån de röde.

Endast Bill Newton reste sig några gånger för några mellanhafvanden
med de röde.  Han brann af begär att vexla några ord med Magda, och då
denna önskan ej uppfyldes honom, så började han allt mer bortse ifrån
den nödvändiga försigtigheten.

Midnatt var redan nära, när han än en gång gick till de röde och
försökte komma i Magdas närhet.  Det misslyckades än en gång, och full
af inre vrede återvände han till gruppen af hvite.  Om hans
förehafvande icke kunde utföras denna natt, så var utförandet öfver
hufvud ej möjligt.  Han satte sig så, att han kunde nå flickan och
dennas röde vaktare med blicken.

Walker hade dittills tigit inför detta uppförande.  Men nu kunde han
icke längre hålla sig.  Han sade i hånfull ton:

»Får du inte ont i benen, Bill?«

»Hvarför skulle jag det?«

»Af det evinnerliga rännandet fram och tillbaka.  Blif då liggande!«

»Sedan när är det förbjudet att röra på sig?«

»Det har du haft nog af under ridten.  Förhoppningsvis får du inte för
dig att gå på friarstråt!«

»Hvad menar I med det?«

»Magda synes ha förtrollat dig.«

»Bah!«

»Förneka det icke!  Tror du, vi inte märka, att du vinkar och nickar
åt henne!«

»Faller mig inte in.«

»Förneka det icke!«

»Blixt och dunder!  Hvad angår mig fruntimret!  Jag har intet med det
att skaffa.«

»Och likväl talar du tyska med henne!«

»Hvem påstår det?«

»Jag!«

»Det är lögn!«

»Passa dig för att kalla mig lögnare!  Hvarför utropade hon, att hon
skulle vara säker?«

Bill blef rädd.  Hans afsigt hade blifvit förrådd af detta enda ord.
Men det vore ju vansinne att tillstå det.

»Den, der har inbillat er det, han har inte just ätit vishet med
sked.«

»Det var höfdingen.«

»Underbart!  Förstår han måhända tyska?«

»Det är alls icke nödvändigt.  Han lade detta enda ord på minnet, och
det räcker fullkomligt.  Om du måhända tänker taga dig an fångarne
bakom våra ryggar, så skall du akta ditt skinn.  Jag låter icke skoja
med mig.  Om du dervid kanske ännu inte känner mig, så kan du få lära
känna mig!«

Dessa ord upprörde Bill.  Han hade tidigare spelat helt andra roller
och umgåtts med helt andra menniskor.  Hotelsen for honom, såsom man
plägar säga, opp i näsan.  Det hade varit klokare af honom att
beherska sig, men det förmådde han icke.  Han klädde fastmer sin vrede
i ord:

»Jag tror rent af, I vill hota mig?«

»Förvisso.«

»Det kan I låta bli.«

»Åhå!  Är du måhända uppnosig?«

»Bah!  Uppnosig!  Detta ord är här helt och hållet på fel plats.
Uppnosig kallas det väl ändå, när en underlydande understår sig att
motsäga sin öfverordnade.«

»Det gör du ju!«

»Gud bevares!  Menar I måhända, att jag är eder underlydande?«

»Hvad eljest?«

»Låt snarast denna tanke fara.  Vi alla, som sitta här, äro hvarandra
fullständigt likstälda och jemnbördiga.«

»Kors, det var starkt!  Karl, hvad faller dig in!  Är du galen!«

»Galen är blott den, der har någon annan åsigt än min.«

»Du tjenar mig för lön och bröd!«

»Hvar är min lön, och hvar är mitt bröd?  Inbilla er ingenting.  Vi
vandra alla på en väg, der är i lag förbjuden.  Vi äro alla
spetsbofvar.  Om I nu säger, att I är min öfverordnade, så säger I
dermed intet annat, än att I håller er sjelf för en större spetsbof,
än jag är.«

Walker utstötte i stället för att brusa opp ett högljudt, hjertligt
skratt och sade sedan:

»Der har du visst nog alldeles mina egna tankar och min egen åsigt.
Jag är visst nog den störste spetsbofven ibland er; jag är er
anförare, och således har I att rätta er efter min vilja.  Min vilja
är emellertid ingalunda, att du kastar kärliga blickar på Magda för
att i natt i all gemytlighet försvinna med henne.«

»I är icke rätt klok!  Hur skulle jag kunna komma på denna tanke!«

»Hur du har kommit på den, det vet inte jag iheller; men att du har
den, det vet jag.«

»Nå, om I känner er så lycklig i denna öfvertygelse, så vill jag icke
störa er i eder lycka.  Tänk, hvad I vill!«

»Det gör jag ock.  Men jag varnar dig!  Ser jag en gång till, att du
försöker smyga dig fram till flickan, så är det ute med dig.«

»Det låter alldeles, som om I ville göra er af med mig!«

»Det skall jag förvisso göra, om jag ertappar dig!«

»Blixt och dunder!  I är väl nog en farlig sälle!«

Han sade detta i en hånfull ton.  Dervid reste han sig och aflägsnade
sig, liksom om han tänkte gå och se till de utstälde posterna.  Men
han gick alls icke långt.  Snart duckade han sig ner och kröp på alla
fyra tillbaka.  Gömd bak en sten befann han sig blott högst fyra alnar
ifrån de trenne.  Det gälde nu för honom att aflyssna dem.  Det var
sjelfklart, att de nu skulle tala med hvarandra.

Hans förmodande visade sig helt riktigt.  De tre sågo på hvarandra och
skakade på hufvudena; Walker frågade:

»Hvad sägen I till det?«

»Den gynnaren är motspänstig,« svarade Leflor.

»Han kände sig träffad.  Det såg man på honom.«

»Jag är också öfvertygad om, att han har något i kikaren.  Vi måste
varna höfdingen.«

»Det skall behaga honom, ty derigenom får han tillfälle att taga
fångarne helt under sitt eget beskydd.«

»Det passar mig illa,« brummade Roulin. »Jag kräfver Magda för mig
sjelf.«

»Och jag Almy Wilkins!« sade Leflor.  »Det är så uppgjordt, och dervid
skall det förblifva!«

»Icke så hetsigt, godt folk!« manade Walker.  »Vi behöfva ännu
papagos.  Derför vilja vi tills vidare låta det bli dervid, att de få
fångarne.«

»Men hvad skola vi sedan göra deremot?  De skola icke åter utlemna
dem.«

»Bah!« skrattade Roulin.  »Få vi dem väl till Dödsdalen, till mitt
hus.  Hvad jag der icke vill utlemna, det skall ingen taga af mig.
Jag är öfver hufvud taget öfvertygad derom, att jag från och med nu
skall ha några fler qvicksilfverarbetare än förut.«

»Hvilka?«

»Wilkins och Zimmerman.«

»Hellre väck med dem helt --- döda!«

»Bah!  Den, der är i mitt schakt, han är mer än död --- han är dödare
och dödast.«

»Hören på, der får jag en präktig idé!« inföll Walker.  »Nemligen
beträffande denne obstinate Bill Newton.«

»Nå?«

»Han har egentligen redan länge varit mig obeqväm.  Nu är jag rent af
öfvertygad om, att han är i stånd att förråda oss.  Vi måste
oskadliggöra honom.«

»Det är mycket lätt gjordt.  Låtom oss ge honom en kula!«

»Nej; det är han icke värd.  Han kan få arbeta för er, señor Roulin.«

»Kors!  Det är ju fördelaktigt!«

»Utmärkt idé!«

»Inbringande för er och mycket lärorikt för honom.  Hvem vet, hvad
allt den gynnaren har på sitt samvete.  Vi måste ge honom tillfälle
att redan i jordelifvet göra bot för ett och annat, så att han efter
döden inte behöfver vistas så länge i skärselden.  Då sörja vi på
kristligt vis för hans själ och för oss sjelfva på samma gång.  I får
en arbetare, och jag blir qvitt en dagdrifvare.«

»Godt!  Jag är införstådd dermed.  Således är det öfverenskommet?«

»Öfverenskommet och topp!  Men låt honom icke märka något.  Vi skola
vara vänliga.  När vi väl ha honom i Dödsdalen, så skall han bli
varse, hvad klockan är slagen.«

Nu inriktade sig samtalet på ett annat föremål.  Bill kröp alltså
vidare bort och reste sig ifrån marken.

»Skurkar!« skar han tänder och truade med näfven åt dem.  »Det skall
icke lyckas er.  Jag skall vara före er i Dödsdalen för att spela ut
ett kort, hvaremot I ingen trumf skolen finna!  Stänga in mig i
qvicksilfvergrufvan!  A, er skall Djefvulen taga, och det förvisso
mycket snart!«

När han efter en stund långsamt hade släntrat tillbaka till platsen
och obesväradt satte sig ner, sade han med ett skratt:

»Hvarför är der då ingen, der nu frågar mig, om jag är trött?«

»Nu hade er promenad intet för oss farligt ändamål,« svarade Roulin.

»Nå, det säger jag er, att de tidigare gångerna voro än vida
ofarligare.  Men emot sådant skarpsinnigt folk är der intet att göra.
Nu skall jag sofva bort min förargelse.  Vi ha ännu en lång ridt
framför oss.  Då behöfver man ork.«

»Ni kan hvila ut hos mig senare.«

»Ja så?  Mottager ni mig, señor Roulin?«

»Med nöje!«

»Så godhetsfullt af er!  Jag har dock icke för afsigt att ligga er
till last.«

Roulin svarade icke vidare; men i sitt stilla sinne sade han sig:

»Din åsna!  Du skall alls icke ligga mig till last utan dugtigt arbeta
för mig!«

Skenbart var det goda förhållandet återstäldt.  Männen sträckte ut sig
för att sofva.  De behöfde ej bekymra sig om sin säkerhet, då papagos
vaktade.

Der förflöt kanske en halftimme.  Alla lågo stilla.  Då rörde sig Bill
Newton.  Han låg vid sidan om Walker; han hade med afsigt inrättat det
så.  Han höjde hufvudet, närmade sig Walker och höll örat till hans
mun.  Andhemtningen var regelbunden och hörbar liksom hos en, der
sofver mycket tungt.

Nu grep Bill efter Walkers skärp.  Detta bestod af en fin sidenschal,
hvilken var virad om höfterna.  I densamma sutto knifven, revolvern
och plånboken, hvari, såsom Bill hade sett, papperspengarne befunno
sig.  Han kände plånboken, drog sin hårskarpe knif och uppskar det
ställe, hvarunder plånboken låg.  Han stoppade den på sig, lade sig
sedan åter på sin tidigare plats och blickade hän åt det ställe,
hvarest fångarne befunno sig.

Der sutto några indianer, hvilka voro inbegripna i ett lågmäldt
samtal.

»Fördömdt!« svor han tyst för sig sjelf.  »Desse bofvar se sig för.
Det är vakterna.  De skola icke sofva, och det är mig således omöjligt
att få loss flickan.  Jag måste ensam bort men skall invänta henne i
Dödsdalen.  Det måste jag säga henne, ännu innan jag beger mig åstad.«

Nu reste han sig opp och skred långsamt hän åt vaktarne.  De
förundrade sig deröfver, att han ännu icke sof, men gåfvo honom svar
på de frågor, han obesväradt förelade dem.

Dervid märkte han, att äfven de fångne voro vakna.  Det var icke att
undra på, då oron hindrade dem ifrån att sofva.  Magda fick se honom
och rörde på sig för att visa honom, att hon icke sof.  Då sade han
snabbt på tyska språket:

»Det går icke.  Men jag rider nu raka vägen till Dödsdalen för att
förbereda der.  Ni skall bli räddad.«

Strax for en af vakterna opp, drog sin knif, grep honom i armen, slet
bort honom och hotade:

»Säg henne ett ord till, så skall jag stöta dig detta jern i hjertat!«

»Hvad faller dig in!« svarade Bill lugnt.  »Om jag icke skall tala med
henne, så kan jag ju gå!«

Och han gick --- men icke tillbaka till lägerplatsen utan åt det håll,
hvaråt hästarne stodo, dem de hvite hade ridit.

Walker hade fått låna ett mycket godt indianskt djur.  Det var
fastbundet vid en i jorden nerstucken päl.  Han lossade det och satt
opp.  Han skulle som bäst sätta djuret i rörelse; då trädde en af
posterna fram till honom, sträckte sig högt opp för att urskilja hans
ansigte och frågade:

»Hvarhän skall den hvite mannen?«

»Ut att kunskapa.«

»Vet det blekansigte, I kallen Walker, om det?«

»Ja.  Det är han sjelf, der skickar ut mig.  Säg honom i morgon bitti,
att jag tackar honom för pengarne!«

Han red bort.  Man kunde ej höra hofslagen, då marken på detta ställe
var gräsbevuxen.

Posten lyssnade betänksamt efter honom.  Det förekom honom, liksom
denna sak icke stode riktigt rätt till.  Derför gick han nu till de
hvites lägerplats och väckte dem.  Han frågade Walker:

»Har du utsändt en kunskapare?«

»Nej.«

»Den hvite har begifvit sig åstad, hvilken talade så mycket med
flickan.  Jag skulle säga dig, att han tackar dig för pengarne.  Jag
skulle icke säga dig det förr än om morgonen.«

Strax grep Walker efter skärpet.  Detta var sönderskuret och plånboken
borta.  Naturligtvis spred sig kännedomen om stölden i hela lägret.
Walker hörde nu också, att Bill före sitt aflägsnande hade talat med
Magda.  Uppfyld af ursinne drog han sin knif, grep henne i armen,
slet opp henne ifrån marken och sade:

»Bekänn, hvad han har talat till dig!  Eljest sticker jag
ögonblickligen ner dig!«

Hon darrade af skräck i hela kroppen.

»Fort!  Men säg sanningen!«

»Han skulle rädda mig!« stönade hon under hans fingrars tryck.

»Det ante mig!  Men hur?«

»I natt skulle han bortföra mig; men det gick inte.«

»Vidare!«

»Nu är han på väg till Dödsdalen för att der förberedda räddningen.«

»Alla djeflar!« utropade Roulin då.  »Juanito är helt ena der.  Den
skall han lura!  Vi måste ögonblickligen iväg för att förekomma
honom!«

»Hvad har han mer sagt?« skrek Walker åt Magda.

»Intet.«

»Godt!  Vi ila efter honom.  Höfdingen kan få ge mig tretio man på de
snabbaste hästarne, så att vi komma före honom dit.  Jag skall
emottaga honom i stället för han mig!«

Nu var der under någon stund liflig rörelse i lägret.  När tio minuter
voro förflutna, stodo tretio man redo.  Walker och Roulin hade låtit
sina gevär ligga der, hvarest de hade sofvit.  De funno dem också
liggande der; men Walker vände sig en gång rundt i ring och sade:

»Besynnerligt!  Låg här förut inte en stor, mörk sten?«

»Det tyckte jag också.«

»Den är väck.«

»Hm!  Stenar springa ju icke bort!«

»Jag skulle vilja slå vad om, att jag icke misstager mig.  Den låg
här, der jag nu sätter ner foten.«

»Och likväl är det inte gerna möjligt.  Hvar skulle den då ha blifvit
af?«

»Förvisso!  Jag misstager mig.  Men vid en sådan ridt förekommer en
allting misstänkt, och denne fördömde Bill Newton har gjort mig helt
konfys.  Ve honom, när jag får fatt i honom!  För hvar dollar, han har
stulit, skär jag honom ett sår.«

Nu sutto de opp --- de tre hvite med de tretio indianerna.  Höfdingen
skulle unna sig ytterligare någon hvila och sedan komma efter med de
andre och fångarne.

Walker kom, om än saken med den plötsligt försvunne stenen var honom
oförklarlig, likväl icke på tanken, att denne sten skulle hafva varit
en menniska.  En sådan djerfhet att smyga sig midt in i det fiendtliga
lägret och ligga der orörlig med jagtskjortan af skinn dragen öfver
sig så, att alltsammans liknade en sten, det syntes honom vara en
omöjlighet.

Och likväl sprang nu denne sten på två mycket tjocka, köttiga ben
åstad utanför vaktposternas krets hän åt ett buskage, hvarbakom Jims
långa, magra gestalt framträdde.

»Gudi lof!  Ändtligen!« sade han.  »Jag tänkte redan, att de hade
ertappat dig.«

»Mig?« skrattade Sam Barth.  »Hihihihi!  Ertappa mig!  Dertill är jag
mycket för tjock!«

»Har du aflyssnat något?«

»Mycket, ganska mycket!«

»Hvad?«

»Jag har inte tid nu.  Vi måste springa.  Nyss ha tretio man brutit
opp för att följa efter Bill Newton till Dödsdalen.  Steinbach är helt
ena med Günther der.  Vi måste komma dem till hjelp.  Vi bryta strax
opp, alla tillsammans.  Vi måste vara der före papagos.«

»Men de andre tvåhundrasjutio fienderna, der ännu ligga här?«

»De komma efter; och när de då anlända till dalen, helsa vi dem
hjertligt välkomna och brygga dem en punsch öfver våra bössors eld.«

»Men skall Steinbach vara införstådd med detta arrangemang?«

»Dumheter!  Hvilken fråga!  Hvad Tjocke-Sam gör, det gillar Steinbach
alla gånger.  Jag har aldrig i hela mitt lif hört, att der skulle ha
blifvit född en dum karl i Herlasgrün.  Kom!  Om fem minuter måste vi
sitta i sadelen.  Det blir en parforceridt, men sådant gör en godt.
Det ryster köttet och benen om hvarandra.  Dig skall det bekomma
särdeles väl, din långe humlestång!« --- ---

Steinbach hade, såsom det redan är redogjordt för, redan i nattens
mörke lemnat Dödsdalen.  Han sökte under sin ridt, när det sedan hade
blifvit dag, undvika alla ställen, hvarest hans häst skulle efterlemna
spår.  I allt skarpare traf sträfvade han åt de redan omnämnda
bergen.  Det gälde nu att finna den tvärdal, hvarigenom vän och
fiende väl nog skulle komma. ---

Der upptäckte han en svart punkt, der rörde sig ner för en mjukt
sluttande bergssida.  Denne punkt blef snabbt större.  Efter fem
minuter kunde Steinbach urskilja, att det var en ensam ryttare, der
skulle komma förbi alldeles här i hans närhet.

Tysken drog sig tillbaka ännu mer bak busken och upptäckte till sin
egen förvåning --- den före detta dervischen, hvilken svettandes af
ansträngning kom ditjagande.  Då han väl anade, att der skulle blifva
en liten hetsjagt, vecklade Steinbach af lasson ifrån höfterna, lade
den i regelbundna slingor och höll den beredd till kast.

Nu var Bill Newton der.  Han hade en hård ridt bakom sig och var
alldeles opphettad.  Oppfyld af skräck ryckte han till, när Steinbach
nu dref fram sin häst bakifrån busken.

»Välkommen, Osman dervisch!« hördes der ljudligt.  »Hvarifrån och
hvarhän så hastigt?«

Den tilltalade höll ofrivilligt in sin häst.

»Steinbach!« undslapp der honom af förskräckelse.

»A, du känner mig än?  Ja, vi äro gamla bekanta, hvilka icke så lätt
glömma hvarandra.  Var dock så god och sitt af ett tag.  Jag har
liksom två eller tre korta små ord att tala med dig!«

Denna uppmaning återgaf Bill Newton hans sinnesnärvaro.

»Fördömd vill jag vara, om jag det gör!« utropade han.

Han gaf hästen begge sporrarne, släppte efter på tyglarne för honom
och galopperade åstad.

Steinbach hade redan varit endast några få steg ifrån honom.  Han
smackade blott med tungan.  Det förstod hans svarte hingst blott
alltför väl.  Det ädla djuret sköt så hastigt iväg efter den flyende
ryttaren, att der för denne ingen möjlighet fans att undkomma.

»Halt, din kanalje!« ropade Steinbach.

»Dö, din hund!« svarade dervischen.

Bill slet sin pistol ur bältet och vände sig om i sadelen för att
skjuta.  Han hade ännu icke höjt handen med vapnet, när Steinbachs
lasso susade genom luften, och dess snara lade sig om hans öfverkropp,
så att den drog armarne in åt kroppen.  Vapnet aflossades visserligen,
men kulan träffade icke, ty Steinbach hade på cowboy-vis snabbt
tvärvändt sin häst.  Lasson hade lika snabbt löpt ut och, då andra
änden var fästad vid sadelknappen, så blef Bill med oemotståndlig
kraft nersliten ur sadelen till marken.  Hans häst rusade visserligen
ännu en kort sträcka framåt; men sedan blef denne af sig sjelf stående.

Nu tog Steinbach ett språng ur stigbyglarne och steg fram till fången,
der stampade med fötterna och gaf sig all möda att med de åtsnörde
armarne vidga snaran för att kunna slinka ur densamma.

»Så der!  Och säg mig nu framför allt, hvarifrån du kommer!«

Den tillfrågade slängde åt honom en ursinnig blick men svarade icke.

»Och hvarhän du skall!«

Ej heller nu följde der något svar.

»Nå, om du kanske skulle ha förlorat talförmågan, så skall jag sörja
derför, att den ögonblickligen återkommer till dig.  Alltså,
hvarifrån?«

Den tillfrågade teg.

»Nå väl, du vill icke ha det annorlunda.  Om du tror, att jag måhända
skall umgås med dig mycket ömhändadt och mjukligt, så misstager du dig
väldigt.  Du har ingen orsak gifvit mig dertill.  Jag skall förfara
med dig helt efter bruket i det land, vi befinna oss i.  Hör alltså
noga på.  Du kan icke tala och är väl alltså död.  Om det ändå gör
ondt, så är du sjelf skuld dertill.  Hvarför låtsas du, som om du
intet lif längre hade!«

Han drog sin bowieknif, knäade ner Bill, der i fallet hade tappat sin
hatt och således var barhufvad, emot bröstet, fattade om hans hår med
venstra handen och höjde knifven i den högra handen.

Då fick Bill förvisso strax talförmågan igen.

»För Guds skull!« ropade han förskräckt.  »I tänker väl icke rent af
skalpera mig?«

»Visst skall jag det!«

»I, en kristen?«

»Det är här ganska likgiltigt.«

»Lifs lefvande?«

»Du är ju död!«

»I ser och hör ju, att jag är i lifvet!«

»Förut var du mycket död.  Jag säger dig, att jag ovilkorligen
skalperar dig, om du icke besvarar de frågor, jag nu förelägger dig.«

Han höll honom fast vid håret, knäade fortsatt ner honom emot bröstet,
lät det blanka knifbladet blänka framför hans ögon och frågade:

»Alltså hvarifrån?«

»Ifrån Prescott.«

»Det vet jag.  Jag menar i dag?«

»Ifrån papagos.«

»Godt!  Hvar lägrar eller lägrade de?«

»Ungefär tjugu engelska mil österut härifrån.«

»Hvarför blir du inte hos dem?«

Bill ville naturligtvis icke säga, att han hade bestulit Walker och var
flykting.  Han svarade:

»Jag skulle ut att kunskapa.«

»Hvarhän?«

»Opp i Cloverbergen.«

»Karl, du ljuger.  Du vill vilseleda mig.  Hvad skulle papagos ha i
Cloverbergen att göra!«

»Der befinna sig fiendtlige indianer derstädes, hvilka vilja öfverfalla
dem.«

»Vill Walker, Leflor och Roulin också öfverfalla desse fiendtlige
röde?«

»Om de trenne vet jag intet.«

»Ej heller om den fångna flickan?«

»Nej.«

»Och ändå blef du sårad vid deras tillfångatagande!«

»Nej.«

»Ljug icke!  Jag har talat med Balzer --- segelbåtens egare --- och
vet allt.  Öfver hufvud taget skulle din väg omöjligen föra dig hit, i
fall du verkligen skulle till Cloverbergen.  Säg sanningen!«

»Den har jag sagt.«

»Nå, då skall jag taga med mig ditt skinn till minne af den
mest sanningsälskande menniska, jag har lärt känna.«

Han drog hårdt i Bills kalufs och satte knifven till hans hufvudhud.
När Bill kände klingans spets, skrek han hastigt och ljudligt:

»Halt, halt!  Jag skall säga allt!«

»Se der, hvilken verkan skalperandet har!  Om du alltså vill behålla
din hufvudhud, så ljug inte vidare!  Hvarhän skall du?«

»Till Dödsdalen.«

»Hvad skall du der?«

»Rädda Almy och Magda.«

Bill trodde sig genom detta påstående kunna rädda sig sjelf.  Men
Steinbach rynkade pannan och hotade:

»Ljug inte igen!«

»Jag sade sanningen; det svär jag er vid Gud.  I kan sjelf få erfara
det af Magda.«

»Hur så af henne?«

»Jag har talat med henne, om än detta var förbjudet.  Jag sade henne,
att jag skulle rida i förväg till Dödsdalen för att påbörja hennes
räddning.«

»Hvad afser du med denna inledning?«

»Hvadhelst, jag skall göra men ännu icke vet.  Jag har aflyssnat af
Roulin, att der befinna sig fångna menniskor i Dödsdalen, hvilka
bevakas af blott en endaste man vid namn Juanito.«

»Det är sant.«

»Huru?  Vet I det ock?«

»Ja, mycket noga.«

»Nå, då ser I alltså, att jag icke ljuger för er.  Jag tänkte befria
desse fångar och ---«

»Hur skulle du bära dig åt med det?«

»Den ene --- Juanito --- skulle jag inte behöfva frukta.  För honom
skulle jag ha utgifvit mig för ett bud ifrån Roulin och sedan
oskadliggjort honom.  Med de af mig sedan befriade fångarnes hjelp
hoppades jag kunna befria de begge flickorna.«

»Hm!« lät Steinbach eftertänksamt.  »Hvarför ville du egentligen
befria dem?  Du var ju sjelf med om att tillfångataga dem!«

»Af ren mensklighet.«

»A!  På din mensklighet tror jag för allt i verlden icke, och du vet
lika väl som jag, att jag har all anledning dertill.  Hvilken belöning
väntade du dig?«

»Ingen.«

»Se der, hvilken praktkarl du är!«

»Håna icke!  Jag har ändrat mig.«

»Af hyenan kan der aldrig blifva en kär kanariefågel.  Mig bedrager du
icke.  Hur har du då kommit iväg ifrån dina hvite och röde förbundne?«

»Jag lät mig utsändas af dem såsom kunskapare.«

»Bah!  Om de behöfde en kunskapare, så hade de helt visst icke
begagnat sig af dig utan af någon papago.  Den enklaste indian duger
bättre dertill än du.  Utgrunda du dig de skarpsinnigaste
undanflykter, så skall jag likväl snarast komma på dina konster.  Säg
mig först och främst, huru Wilkins och Zimmermann befinna sig.«

»Efter omständigheterna väl.«

»Och damerna?«

»Likaså.«

»Ha de måhända blifvit besvärade med otillåtna kärvänligheter?«

»Nej.«

»Jag hoppas, du åtminstone icke ljuger om detta!«

»Det är sant.  Leflor och Roulin ha förvisso afsigter, men de ha icke
kunnat utföra dem, emedan papagos' höfding gör anspråk på flickorna
för sig sjelf.  Han häfdar, att de tillhöra honom.«

»Det är en mycket lycklig omständighet.  När örn och gam slås om en
dufva, då är det möjligt att undkomma under striden.«

»Jag hade tänkt rädda Magda under förliden natt ---«

»Endast Magda?« inföll Steinbach.

»Icke blott henne utan alla fyra fångarne.«

»Nå, hvarför gjorde du det icke?«

»Emedan det var omöjligt.  Mitt hemliga samtal med Magda hade
aflyssnats; och så iakttog man henne och mig å det skarpaste.«

»Henne och dig --- henne och dig!  Icke de trenne andre med?«

»Äfven desse.«

»Hm!  Och likväl hade man det stora förtroendet för dig att utsända
dig såsom kunskapare?«

»Ja.«

»Hör du, du förråder dig sjelf.  Om du vill bedraga Blekansigtenas
Furste, så säg dig då sjelf i förväg, att du icke är mannen till det.
Det lyckas ingen, jag ännu icke känner; men du är mig känd som en
karl, hvilken är sammansatt utaf idel lögn och brott.«

»I skall erfara och sedan sjelf säga mig, att jag har varit uppriktig
emot er nu!«

»Då skall jag också vara uppriktig emot dig och utan hvar
återhållsamhet säga, hvad jag tänker mig.«

»I skall icke kunna säga mig annat, än jag nu har sagt er.«

»Jo då.  Du har försagt dig.  Du har talat i hemlighet med Magda
enbart; hon och du har sedan blifvit skarpt iakttagna.  Det har du
nyss sjelf sagt, och derur sluter jag följande: du har endast velat
befria Magda ---«

»Nej, nej!« bedyrade han hastigt.

»Tig!  Du är förälskad i henne!«

»Jag?  Jag, som är så gammal, och hon, som är så ung?«

»Hon är Tschitas afbild.  Jag känner dig.  Du har alltså blott velat
befria henne och locka henne bort med dig till hennes största
förderf.«

»Det har aldrig varit min tanke!«

»Förneka det eller förneka det icke, jag vet dock mycket noga, hvar
jag har dig.  Man har blifvit uppmärksam på dig; de ha blifvit
misstrogna och synat dig.  Luften har förekommit dig alltför qvaf.
Jag är icke allvetande och kan naturligtvis inte säga, hvad der har
tilldragit sig, men jag antager såsom helt visst, att du har skuddat
stoftet af dina fötter.  Nu vill du till Dödsdalen för att hämnas på
Roulin, Walker och Leflor samt vid detta tillfälle också befria
Magda.«

Detta skarpsinne frapperade Newton särdeles.  Han lät det emellertid
icke märkas på sig, utan han bemötte i en så trohjertad ton som
möjligt:

»Hur kan I tänka sådant om mig?«

»Jag?  Om dig?  Karl, om det inte vore helt och hållet oförskämdt af
dig, hade jag haft lust att förklara det för skämtsamt.  Jag har sagt
dig, hvad jag tänker, och jag är öfvertygad derom, att jag redan inom
kort kan säga dig, att denna min förmodan har blifvit till visshet.
När skola papagos anlända till Dödsdalen?«

»Antagligen redan i afton.«

»På hvilken väg?«


(slut på sextiotredje afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 64


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 063 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).