Blev Steinbach upptäckt av de röda, så skulle det väl lyckas honom själv att undkomma, men Bill skulle säkert ha fallit i papagos' händer. Och sedan, vilket öde väntade honom hos Walker! Antingen bleve han avrättad under de fruktansvärdaste plågor eller --- --- han ville helst inte tänka tanken till slut.
free web hosting | free hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (064) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden64.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 64

»Det vet jag inte säkert.«

»Och uppger dig ändå vara deras kunskapare!  Nu sprattlar du än en
gång i din egen snara.  Jag skall se efter en gång med egna ögon, hvar
de nu befinna sig.«

»Huru?  I tänker rida papagos till mötes?«

»Ja.«

»Det är farligt.«

»Bah!  Du ensam är tio gånger farligare än samtliga papagos.  Jag hade
dig redan fast der oppe vid Silfversjön.  Den gamle skogvaktaren lät
dig undkomma.  Hade det icke inträffat, så hade vi tillfångatagit
Walker med hela hans klick i Prescott; derom är jag öfvertygad.  Men
du kom fram till honom före oss och varnade honom.  Nu, när jag än en
gång har gripit dig, så skall det varken genom list eller våld lyckas
dig att åter igen undkomma.«

Bill greps af en förfärlig ångest; men han sade med en röst full af
tillförsigt:

»Under förhandenvarande omständigheter kan någon flykt icke ligga i
min afsigt.  Jag är fastmer glad öfver att ha träffat er.«

»Prat!«

»I kan hjelpa mig att rädda fångarne.«

»Det skall jag göra äfven utan dig.«

»Utan mig kan det ju icke lyckas eder.«

»Hur så då?«

»Det skall jag säga er först då, när I har löst opp banden för mig.«

Då hof Steinbach opp ett riktigt hjertligt skratt och svarade på
mycket godt humör:

»Slughufvud!«

»Herre, jag menar det ärligt!«

»Nå, om du verkligen menar det så riktigt ärligt, så skulle banden
alls icke kränka och oroa dig.  För öfrigt skulle det alls icke gagna
dina afsigter, om jag nu gåfve dina händer fria; du skulle likväl
hvarken kunna fly eller företaga dig någonting emot mig.  Jag skulle
naturligtvis vara på min vakt.  Och på en strid emellan mig och dig
finge du verkligen icke låta det bero.  Du medger väl ändå, att jag är
dig öfverlägsen.«

»Naturligtvis.  I har ju också mina vapen.«

»Dem har jag --- endast dem.  Jag har blott tömt ditt bälte men skall
hellre ändå kika litet i dina fickor.«

»Der är alls intet deri!« skyndade sig Bill att säga.

»Nå, så helt tomma äro de dock icke hos någon menniska.  Och vid en
resa, såsom den du är ute på, då har man alltid så mycket på sig, så
att fickorna ofta inte en gång vill räcka till.  Det känner jag till.
Låt oss alltså se en gång!«

Han undersökte först byxfickorna, der innehöllo några värdelösa
småsaker.  Sedan lossade han lasson så långt, att han äfven kunde
känna igenom västens och rockens fickor.  I de förra var der ett ur
jemte några andra förnödenheter; ur bröstfickan drog han emellertid
opp den plånbok, Bill Newton hade stulit af Walker.

»A, en plånbok!  Hvem tillhör den?«

»Mig naturligtvis!«

»Och hvad innehåller den?«

»Några anteckningar och några resepengar.«

»Nå, resepengarne skall du väl inte behöfva, ty du skall resa under
mitt beskydd och på min räkning.  Likväl skall jag icke förgripa mig
på dem.  Anteckningarna skall jag deremot se noga på ett tag.  Kanske
förekomma der gamla bekanta fakta och namn.«

»Nej, inte alls.«

»Icke Ibrahim Pascha?«

»Nej.«

»Eller Mohammed es Sadok Bey af Tunis?«

»Inte han iheller.«

»Eller Tschita, Gökala?«

»Intet enda utaf dessa namn.«

»Det skall jag sjelf öfvertyga mig om!«

Bill blef förskräckt.  Han hade, så snart dagen hade grytt, öppnat
plånboken och läst allt.  Deri stod icke blott den rättmätige egarens
namn, utan äfven mycket annat, för hvilket Steinbach skulle intressera
sig högeligen.

Denne hade nu öppnat förslutningen och slagit opp den första sidan.

»Sapperment!« utropade han.  »Der står ju namnet Edmond Robin!  Det är
det namn, Walker hade antagit.  Tillhör plånboken måhända honom?«

»Nej.«

Steinbach bläddrade vidare.  Han genomögnade sida efter sida.  Hans
ansigte blef allt mer spändt.  När han hade läst sista sidan af den i
plånboken inbundna anteckningsboken, sade han:

»Hvilket fynd!  Och hvilken dumhet af denne Walker att här förteckna
alla sina illdåd jemte de belopp, de ha inbringat honom!  En plånbok
kan man tappa, och i detta fall skall Walker få säga sig, att det
skall kosta honom hufvud och lif.  Plånboken tillhör således honom och
icke dig?«

»Ja, det får jag tillstå.«

»Du har stulit den af honom?«

»Nej.  Han tappade den, och jag hittade den.«

»Också stöld, om än blott hittestöld!  Hvarför återlemnade du honom
den icke?«

»Just på grund af dessa anteckningar.«

»A!  Du tänkte störta honom i förderfvet?«

»Först hade jag endast för afsigt att återlemna honom plånboken i
utbyte mot Magdas frihet.«

»Ingen dålig tanke!  Men åter också bara Magda!  Du ser, att du
alltfort förråder dig sjelf.  Men hvad är det, här sitter på sidan?«

Han drog ut penningsedlarne, räknade dem, uppvisade ett mycket
förvånadt ansigte och frågade:

»Hvem tillhöra desse pengar?«

»Mig.«

»Ett sådant betydande belopp?«

»Ja.«

»Hvar har du fått dem ifrån?«

»Förtjenat.«

»Hvarmed?«

»Med olika spekulationer, der ha lyckats mig.«

»Hör du, jag tänker mig, att du har kommit öfver desse pengar genom en
enda spekulation --- nemligen till följd af ett mycket hemligt,
spekulativt rotande i Walkers ficka!«

»Jag skulle väl icke bestjäla en vän!«

»Prat!  Du har ju tillstått att ha stulit plånboken af honom!
Pengarne voro deri, och det skulle icke ha fallit dig in att återlemna
honom dem.  Är det icke så?«

»Der misstager I er mycket!«

»Bah!  Du stal pengarne af honom under natten och skuddade sedan i en
hast stoftet af fötterna.  Nu vet jag allt; jag skall inte fråga dig
vidare.  Naturligtvis behåller jag plånboken.«

»Månne tillsammans med pengarne?«

»Ja.«

»De tillhöra mig.«

»Och du sjelf tillhör nu mig, följaktligen äro äfven pengarne min
egendom.  Jag skall fråga denne gode señor Walker, om han har varit
deras egare eller ej.«

»Naturligtvis skall han ljuga för er och säga ja.  För öfrigt skall I
icke fråga Walker utan mig, såsom jag redan har sagt er.  Det ligger i
ert intresse att släppa mig fri nu.  Vi rida till Dödsdalen, befria de
dervarande menniskorna ---«

»Det är allaredan gjordt, min bäste.«

»Huru?  Hvem har gjort det?«

»Jag.«

»I?  Har I redan varit der?«

»Ja.  Allt, hvad du har sagt dig vilja göra, det är redan gjordt ---
och i hvart fall bättre, än du hade åvägabragt det.  Monsieur Juanito
är inspärrad, och du skall få nöjet att göra honom sällskap.  I ären
två präktige gynnare, der skola passa mycket bra ihop.  Men nu måste
jag vidare.«

Han stoppade på sig plånboken och såg sig om efter Newtons häst.

»Hvar skall I hän?« frågade denne.

»Till dina papagos.«

»Jag trodde, I skulle skaffa mig till Dödsdalen!«

»Förvisso --- men icke strax.  Först har jag annat att göra.  Jag
skall binda dig på din häst och taga dig med mig.«

»Till papagos?«

»Ja.«

Då gjorde Bill en högst förskräckt min och sade:

»Herre, om de få fatt i er!«

»Bekymra er inte om mig!  Men om de få tag i mig, så få de
naturligtvis äfven tag i dig, och sedan går det dig icke väl.  Inte
sant, det var bara det, du skulle säga?  Jag skulle ju gerna få bli
gripen af dem.  Du skulle till och med glädja dig hjertligt deröfver.«

»I säger så, emedan I dömer mig efter de tidigare, gamla händelserna;
men jag har verkligen blifvit annorlunda.«

»Du har således bättrat dig?« skrattade Steinbach.

»Ja.  Jag har gått på djupet med mig sjelf.«

»In i dig sjelf?  Det var ingen vacker trakt.«

»Nej; men den har sedan dess blifvit mer att glädjas öfver.  Jag
försäkrar er, att jag menar väl med er.«

»Det är ju utomordentligt!«

»Men sant.  Jag kan vara er till mycket, mycket stor nytta.«

»Hur så?«

»Tänk tillbaka på det förflutna!«

»Det gör jag ju i detta nu!«

»Tänk på familjen Adlerhorst!«

»Dem erinrar jag mig särskildt.«

»Jag är beredd att meddela er allt och ge er hvarenda önskad
upplysning.«

»Härligt!  Jag känner dig och derför frågar jag: hvad begär du i
gengäld?«

»Min frihet.«

»Endast?  Intet vidare?«

»Naturligtvis äfven straffrihet.«

»Och det är allt, hvad du begär?«

»Allt.«

»Utomordentligt ringa.«

»Menar I det uppriktigt?«

»Menniska, är du förryckt!  Hur skulle jag på allvar kunna tala så!
Fri och utan straff vill du vara!  Du, der är skuld till allt!«

»Det var inte jag utan Ibrahim Pascha, der bar hela skulden!«

»Få inte för dig att inbilla mig det!  Tänk heller aldrig på att
återfå din frihet.  Du skall öfver hufvud taget väl icke så länge vara
fången.  Man skall tvärt om mycket snart befordra dig till hinsidan.«

»Det ligger i ert intresse att förhindra det.«

»Inbilla dig icke det!«

»Det är bara jag, som kan ge er upplysningar.«

»Jag behöfver dig icke.  Jag vet allt.«

»Omöjligt!«

»Och hvad jag ännu inte vet, det skall jag erfara utan din hjelp.«

»Vet I då, hvar nämnda familjs medlemmar befinna sig?«

»Vet du det måhända?«

»Ja.«

»Nå, hvar då?«

»Det säger jag er just då först, när I garanterar mig frihet och
strafflöshet.«

»Nå, du skall just hvarken gå fri eller fri från straff.«

»Må då Adlerhorstarne omkomma i elände.  I är skuld dertill!«

»Jag vill gerna taga det på mitt samvete.  Om jag söker någon, så
brukar jag finna honom.  Jag skall äfven finna Adlerhorstarne.
Dertill behöfver jag icke dig.«

»Då kan jag åtminstone upplysa er om, hur och hvarför allt hände den
gången.«

»Äfven det får jag veta utan dig.  Adlerhorstarne skola berätta mig det.«

»De veta icke allt.«

»Det öfriga vet Ibrahim Pascha.«

»Hvar är han?  Och om I visste, hvar han befinner sig, så skulle I
dock icke kunna tvinga honom att göra erkännanden, der skola kosta
honom lifvet.«

»Du är verkligen utomordentligt bekymrad för vår välgång; det måste
jag erkänna; men jag kan sörja för densamma utan dig.  Utan dig hade
den aldrig blifvit störd.«

»I skall ångra, att ni nu icke har beaktat mina framställningar.«

»Bah!  Känner du mig?«

»Ja.«

»Nå, hvem är jag?«

»Det vet jag visst nog icke rätt noga.«

»Nå, bekymra dig då inte om oss!  Jag är mannen att lyckas äfven utan
dig.«

»Skona er då åtminstone nu!«

»Hur så skonar jag mig då icke?«

»I vill rida med mig för att efterforska papagos.  Inser I då icke,
att I då så lätt kan bli ertappad, då närvaron af en fånge, I släpar
med er, försvårar era rörelser?«

»Deri har du visst nog rätt.«

»Jag skall göra er ett förslag.«

»Låt höra det!  Det skall vara mycket godt, kanske till och med
utmärkt!«

»Lemna mig qvar här!«

»A!  Naturligtvis fri?«

»Nej.  Bind mig fast.  På återvägen lossar I mig igen och tager mig
med.«

»Och din häst ---?«

»Den binder I här i busken.«

Steinbach grinade honom opp i ansigtet.

»Du är då en öfverdådig filur!  Visserligen skulle jag uppfylla dig
din önskan och förvisso på mitt eget sätt.  Då skulle gamarne inom
några minuter fråssa köttet af benen för dig.  Menar du måhända, att
jag skulle binda dig så, att du finge tänka på flykt?«

»Nej, det tänker jag icke.«

»Eller att någon skulle kunna komma och befria dig?«

»Hvem skulle komma!  Nej, jag blir säkert här, tills I återvänder.«

Hans förslag var vanvettigt; men anledningen till, hvarför han hade
framstält det, var mindre vanvettig.  Han var förfärligt rädd för att
falla i Walkers händer.  Faran derför vore nära, om Steinbach toge
honom med sig.  Blefve Steinbach upptäckt af de röde, så skulle det
väl lyckas honom sjelf att undkomma, men Bill skulle säkerligen hafva
fallit i papagos' händer.  Och sedan --- hvilket öde väntade honom hos
Walker!  Antingen blefve han afrättad under de fruktansvärdaste plågor
eller --- --- han ville helst icke tänka tanken till ända.

Om deremot Steinbach tills vidare qvarlemnade honom här, så vore det
honom kanske ändå möjligt att befria sig.  Kanske komme der någon
ridande här förbi!  I alla fall var det bättre att vara Steinbachs
fånge än att låta sig blifva gripen af Walker, der ju icke en gång
kunde få igen sina pengar.  Steinbach var en ädel karakter.  Han
plågade säkerligen icke sina fångar af lust, hvaremot Walker lika så
säkert i hvart fall kunde tänkas utfundera den mest raffinerade tortyr
för tjufven.

Det sade sig Bill tyst för sig sjelf.  Steinbach gick emellertid icke
in på förslaget.  Han afgjorde:

»Det är öfver hufvud taget en rent oerhörd djerfhet af dig att vilja
uppställa mig föreskrifter.  Du synes endera hålla mig för svagsint
eller också hålla din egen belägenhet för mycket ofarligare än den
är.  Nej, ditt öde är besegladt.  Och tills det hinner i fatt dig, så
går jag icke bort ifrån din sida.  Du rider alltså med mig.«

»Som I vill.  Men I skall ångra det!«

Steinbach gick för att hemta Bills häst.  När han förande den i
tygelen kom tillbaka, föll hans blick på den bergssluttning, hvarifrån
han förut hade sett Bill komma ner.

Besynnerligt!  Äfven nu var der åter en sådan punkt att se, hvilken
närmade sig.  Snabbt skaffade Steinbach undan de begge hästarne bak de
buskar, hvarbakom han hade inväntat Bills annalkande, och förde äfven
denne sjelf derin.

»Der kommer någon,« sade han och pekade med handen åt berget.

Bill följde med blicken den utpekade riktningen och sade
sammanfattande:

»Walker!«

»Möjligt!«

»Han förföljer mig, de andre i förväg!  Han vill vara den förste, der
griper mig!«

»Är du rädd?«

»Herre, han är förfärlig!«

»Då erkänner du dig ha tagit pengarne af honom?«

Bill drog djupt efter andan.  Erkännandet blef honom likväl tungt; men
han medgaf dock:

»Ja.  Jag vill hellre vara uppriktig än falla honom i händerna.  Fly,
herre, fly!«

»Fly?  Faller mig icke in!«

»Då är I förlorad!«

»Tror du?«

»Ja.  Se vidare oppe på berget.  Ser I lansspetsarne flimra?«

»Ja.«

»Det är papagos.  De komma.  De komma hit öfver berget.«

»Kanske är det ändå de.«

»Kanske?  Nej, inte kanske utan helt visst är det de.  Nu se de oss
ännu icke.  Nu kunna vi ännu undkomma dem.«

»Bah!  Jag skulle undkomma dem, äfven om de höllo här framför busken!«

»Var icke för dumdristig!  I känner dem icke!«

»Och de icke mig!«

Han trädde fram till sin häst och drog tubkikaren ur sadelväskan.  När
han såg igenom tuben, höll Bill ögonen på den framilande ryttaren.

»Han rider i galopp,« sade han.  »Han närmar sig snabbt.  Nu är det
redan för sent.  Han måste se oss, om vi vill lemna busken!«

Det lät ångestfullt.  Steinbach tog tuben ifrån ögat.  Han svarade
leende:

»Låt denne man se oss när som helst.  Han är oss på intet sätt
farlig.«

»Är det inte Walker?«

»Nej.«

»Gud vare tack!«

Men då han insåg, att detta glädjerop var helt ogrundadt, tillfogade
han:

»Men papagos der bak om!«

»Det är icke de.«

»Hvilka annars?«

»Det är mina apacher och maricopas.«

»Herregud!«

Han hade blifvit likblek.  Med darrande stämma frågade han:

»Håller I då det för möjligt?«

»Till och med för visst.«

»De kunna dock icke vara här!  De voro ju ännu långt bak om oss!  De
skulle ju nu vara framför papagos, och det skulle de icke våga.«

»De veta i hvart fall, hvad de göra.  Och se ryttaren framför!  Han är
en af era gamla bekanta.  I skall glädja er att återse honom.«

»Hvarifrån skulle jag känna honom?«

»Ifrån Silfversjön.  Nu kan I redan se honom tydligt.  Märker I, hur
tjock han är?«

»Ja, alla djeflar!  Skulle det vara Sam Barth?«

»Ja, han är det.«

Då såg sig Bill hastigt om efter sin häst; men strax öfvertygade honom
de smärtor, fjättrarne förorsakade honom, att tanken på flykt rent af
vore vansinne.

»Vill I bort?« frågade Steinbach, der hade lagt märke till blicken.
»Det vore jämmerskada, om I skulle undandraga det sällskap, der
kommer, er anblick.«

Bill fäste intet afseende vid, att han åter tilltalades med `I´ och
icke `du´.  Han kände blott skymfen öfver att låta sig betraktas af
dessa menniskor, att uppträda inför dem såsom fånge.  Han uppbådade
alla krafter för att röra på de med lasson intill kroppen bundne
armarne --- det lyckades icke.  Han skar ursinnigt tänder men måste se
sig nödsakad att öfverlemna sig åt sitt öde.

Ju närmare Tjocke-Sam kom, desto tydligare kunde man se, att hans
blick var fästad vid marken under den snabba ridten.  Han förföljde i
hvart fall Bills spår.  Han red förbi busken och kom fram till det
ställe, hvarest Bill hade blifvit öfvermannad.  Der höll han in sin
häst, satt af och undersökte marken.  Plötsligt blickade han hän åt
busken men kunde hvarken se hästarne eller de begge män, der stodo
ända hänne på andra sidan.

Steinbach hade gått ner på knä och blickade ut igenom grenverket.  Han
ville gerna se, huru Sam skulle förhålla sig.

Den tjocke hade upptäckt spåret, hvilket derifrån ledde hän åt busken.
Han måste märka, att det var helt nytt, att den ifrågavarande kanske
ännu befunne sig bak busken.

I ett nu stod han bak sin häst, styrde denne undan på längre afstånd
och sedan i ring rundtenom busken.  På detta vis måste en emot honom
riktad kula väl träffa hans häst snarare än honom.

Då blef han plötsligt stående.  Han hade sett Steinbach, der satt på
marken och låtsades alls icke märka honom.  Bill blickade redan ej
alls hän åt honom.

»Helige halmsäck!« utropade han.  »Hvad är då det?«

Nu vände sig Steinbach långsamt om.

»Sam! Är det I?«

»Ja, hvem annars?  Håller I mig månne för en kyrktornsspira?  Den
skulle nog vara en smula smalare än jag.  Hvad har I då för er här?«

»Allehanda tidsfördrif.«

»Vi trodde er vara i Dödsdalen!«

»I ser, att jag inte är der.«

»Visst nog.  I har begifvit er åstad.  Och förvisso icke allena, utan
ledsagad af en --- --- ---«

Han hejdade sig förvånadt.  Först nu, då han var kommen närmare, kunde
han tydligare se Bill, der hade stått bak sin häst.

»En fånge!«

»Ja, om I tillåter, käre Sam.«

»Hvem är det då?  Nu skola vi betrakta hans framsida ett tag!«

Han trädde fram till Bill, der hade vändt honom ryggen, såg denne i
ansigtet och utropade strax:

»Alle guten Geister --- fressen Schusterkleister!  Är det inte en viss
beryktad Schlingelschlangel?«

»Hvilken menar I?«

»Den, vi der oppe vid Silfversjön hade fastnaglat, men efter vår
afresa högst otacksamt sprang bort.«

»Ja, han är det.«

»Hvad heter han just nu?«

»Bill Newton.«

»Och var tidigare dervisch!  Ja, nu kommer jag ihåg.  Nå, min gosse,
gläd dig öfver, att det är vi, der har fått fatt i dervischen!  Det
skall gå dig så väl hos oss, så du tror, de käre englarne i himmelen
spela dragharmonika!  Hur har han då kunnat löpa in i er lasso, master
Steinbach?«

»Han mötte mig här.  Han kom ifrån papagos och skulle till Dödsdalen.«

»Nå, hvarifrån han kommer, det vet jag ju.  Den gynnaren har snattat
pengar.«

»Huru?  Det vet I?«

»Jag var ju med!«

»När han snattade?«

»Ja.  Han skar ut plånboken ur skärpet för Walker.  Den sällen är ett
blått underverk till spetsbof.  Han förstår sig på ett och annat!  Men
hvilket uppror, när han var väck!«

»Var I så nära, Sam?«

»Ja, om!  Jag satt så, att Walker kunde ha räckt mig näfven.  I
mörkret togo de mig för en sten!  Det kan bara förekomma här men
aldrig der öfver i Herlasgrün.  Jag hörde hela samtalet.  Denne käre
Bill Newton eller snarare den forne borstvischan --- bondvischan, jag
vet inte så noga, hvad det skall heta, men vischar sig gör det ---
hade nämligen fått ett godt öga till vår kära, lilla miss Magda ---
--- ---«

»Alltså ändå!«

»Förnekar han det månne?«

»Ja.«

»Bah!  Varenda menniska i Amerika vet det ju!  Han ville bege sig ut i
det gröna med henne och sedan naturligtvis låta henne bli sittande
någonstans.  Nu sitter han visst nog sjelf --- och förvisso i knipa!«

Han klappade Bill förtroligt på axelen och sade i vänligaste ton till
honom:

»Nå, din gamle svindlare, hos oss skall du ha det godt!  Till hvar
måltid kokt orre, bakad lusing och smörstekta snytingar.  Af det blir
der hull, det säger jag dig!  Ja, hos oss lefver man godt, det kan du
till exempel se på mig!  Du undgick oss dessvärre der oppe vid sjön;
men här har du gått på oss igen och så skall du väl få en genomgång af
oss.«

Och vänd till Steinbach fortfor han med sin af honom sjelf afbrutna
redogörelse:

»Han hade alltså afsigter med miss Magda; men det märkte de andre och
lade sig emellan.  De ville skaffa undan honom till
qvicksilfverbergverket i Dödsdalen --- såsom fånge nemligen.  Han
frälste sig i hemlighet och tog resepengarne med.  Han måste alltså
ha dem stoppade på sig någonstans.«

»De äro nerstoppade här,« menade Steinbach, i det han klappade med
handflatan på fickan.

»Har I dem redan?  Det är mycket bra!  Skola vi dela?«

»Nej.«

»Pfui Teufel!  Der luktar det muggent!  Tjyfveriet upptäcktes strax,
och Walker är redan efter honom med tretio papagos på de bäste
hästarne.  Då blef jag orolig för er, master Steinbach, och bröt opp
med vännerna för att förekomma papagos.«

»Med alla?«

»Ja, med alla fyra hundra.«

»Och ären I verkligen före dem?«

»Hittills blott några hundratal hästlängder, tänker jag mig.«

»I hafven ändock icke låtit dem märka det?«

»Faller oss inte in!  Tror I månne, vi ha äggakaga i skallen eller
katrinplommonpuré?«

»Då reden I rundtenom dem i båge?«

»Naturligtvis.  De gå öfver bergen litet längre ner och skola alls
icke komma på våra spår.  Den `Starka Handen´ känner trakten.  Han är
ledare.  Det var först, när jag märkte spåret efter denne dervisch,
som jag red i förväg för att se, om jag kunde bli klok på detsamma.
Jag tänkte visst nog icke, att jag dervid redan skulle träffa er.«

»Hvar äro då fångarne?«

»Ännu hos papagos.  De skola väl komma fram till Dödsdalen i afton.
Men hur är I hitkommen?«

»Den frågan uppskjuter jag till efteråt.  Jag måste ju berätta det för
de andre, och då kan I ju också höra på.«

»Godt!  Säg mig tills vidare blott det ena --- om I har haft
framgång?«

»Jag är mycket nöjd.«

»Då är jag det också.  Se, der komma de redan.  De ha sett min häst
stå här och således märkt, att här är någonting.«

De hos apacherna befintlige hvite hade afdelat sig ifrån de röde och i
galopp ridit i förväg.  De begge höfdingarne hade blifvit hos de sina.
De höllo det icke för att vara i öfverensstämmelse med deras värdighet
att vara nyfikna.

Lorden var den främste.

»A, master Steinbach!« ropade han.  »I här!  Det är ett godt tecken.
Vi kommo för att rädda er.«

»Tack, det var inte så brådt om, sir!«

»Desto bättre.  I är icke ensam?  Hvem är då denne --- --- a, bunden!«

»Som I ser!«

»Hvem är då den gynnaren?«

»Tag er en titt på honom!«

Han red rundtenom Bills häst, hvarbakom denne sjelf stod, och
betraktade honom.  De begge igenkände hvarandra.  Lorden spärrade opp
munnen på vid gafvel men kunde i häpenheten först icke frambringa ett
ord; men han sade sedan i en ton af högsta förvåning:

»Är det möjligt, master Steinbach?  Eller misstager jag mig
verkligen?«

»Hvad menar I då?«

»Är det dervischen?«

»Ja.«

»Allah il Allah!  Allah öfver allt!  Om jag ändå hade tagit med min
paraply till Amerika!«

»Hvarför?«

»Har I glömt, att jag slog denna menniska, när han rände efter mig i
Konstantinopel, med regnskärmen i ansigtet?  Å du, din öfverkanalje!
Och sedan i Tunis stälde han till med så mycket besvär för oss!  Nå,
då är det godt, att vi ha dig!  Låt honom för Guds skull icke
undkomma!  Den sällen är hufvudpersonen för oss.  Men så kom här ett
tag, käre Hermann!

Hans kusin styrde sin häst deråt.  När Bill Newton fick se honom,
ryckte han till.  Han igenkände honom.  Hermann von Adlerhorst
aflägsnade sig åter.  Han var alltför stolt för att plåga en fånge med
ord.  Lorden pekade emellertid på honom och frågade Bill:

»Igenkänner du honom ännu?«

Der följde intet svar.

»Han, du ville förderfva!  Kommer du ännu ihåg, att du lät locka honom
till kyrkogården i Stambul?  Han skulle få se Zykyma der.  Men han var
klokare än du och undkom er.  Vi skola göra opp räkning med dig!«

»Låt honom vara nu!« menade Steinbach.  »Der komma indianerna.  Lyft
opp honom på hästen och bind fast honom.  Men passa väl på honom!«

»Det skall jag ombesörja, jag och Tim,» sade Jim.

De begge brödrarne togo den forne dervischen på sina armar, satte opp
honom på hästen och bundo ihop benen för honom under dess buk.  Sedan
satte sig tåget i rörelse.  Jim till höger och Tim till venster om
fången, der icke en endaste gång höjde blicken för att se på någon af
männen.

Han insåg nu, huru snabbt hans öde hade ändrat sig.  Efter att för
några minuter sedan hafva varit i besittning af en så stor
penningsumma och full af hopp att komma i besittning af Magda, så var
han nu sina dödsfienders fånge.  Det aldra värsta var emellertid
insigten, att någon räddning ej var att tänka på.  Apacherna och
maricopas voro papagos vida öfverlägsna och kände ock deras afsigter.
Äfven om papagos skulle hafva segrat, hade Bill fallit i deras händer,
och då väntade honom ett öde, han alldeles icke kunde utmåla illa nog
för sig.

Han svor och förbannade i sitt inre; han tänkte på Gud och Djefvulen.
Af den förre hade han ingen räddning att vänta, men Djefvulen --- ack,
om der ändå funnes en djefvul!  Om ändå historien om doktor Faust icke
vore en saga blott och bart!  Han hade gerna och villigt förskrifvit
Satan både själ och lekamen på vilkor, att denne i dag skulle befria
honom och sedan gifva honom tillfälle att kunna hämna sig på dem,
hvilkas fånge han nu var.

Ridten fortsattes med oförminskad hast.  Nu kunde äfven Steinbach
uppträda som anförare.  Han red främst tillsammans med alla dem, der
intresserade sig för hans senaste upplefvelser, och berättade dem,
hvad han hade gjort och erfarit i Dödsdalen.

Sålunda förflöt en stor del af eftermiddagen, innan man kom i närheten
af dalens omgifningar.

»Papagos skola väl ändock icke redan vara der!« menade han.  »Är I
orolig?« frågade Sam.

»Orolig?  Med fyra hundra tappra krigare mot tretio fiender?«

»Nå, då så!«

»Rädd är jag icke, så vidt min person och I alla komma på spel.  Men
Günther är den ende stridsduglige mannen i Roulins hus.  Om papagos
redan vore här, så kunde der lätt hända något, som blir en streck i
räkningen för oss.«

»Hm!  Jag tror inte, de ha ridit fortare än vi.  Visst nog --- efter
spår behöfva vi icke se oss om.  Marken består af naken, slät klippa,
hvarest der intet spår är.  Låtom oss pådrifva våra hästar ännu mer!«

I galopp bar det af åt den östra ingången och in i dalen.  Snart kunde
man urskilja bygnaden, och sedan höllo de in framför densammas port.

Steinbach bankade ljudligt på.  Redan efter en liten stund öppnades
der.  Günther von Langendorff visade sig.

»Gud vare tack!« jublade han, när han fick se vännerna.

»Gud vare tack!« suckade ock Steinbach lättadt.

Han hade oroadt sig mer, än man hade märkt det på honom.  Günthers
blick svepte hän öfver apachernas ståtliga skara och fastnade vid den
fångne Bill Newton.  Steinbach förklarade för honom med några korta
ord, hur han hade bemäktigat sig denne man, och frågade:

»Hur står det till i huset?«

»Allt väl.  Der har icke förekommit den minsta störning.  De arme
satarne äta och dricka i ett kör och ha redan helt synbarligt
återhemtat sig.«

»Ingen har varit här?«

»Inte en menniska.«

»Då skola vi komma in nu; det vill säga vi blekansigten och de begge
höfdingarne.  Vi skola rådgöra.  De röde krigarne bli här så länge.
Men några af dem, der ha de snabbaste hästarne, kunna återvända en
temligen lång sträcka före dalen, så att de kunna anmäla för oss, när
papagos komma.  Våra hästar lemna vi emellertid framför huset.«

»Hvarför?« frågade lorden.

»Jag har min afsigt.  Mer derom senare.«

De sutto af och skredo genom den trånga ingången in på gården.  Der
stod den `Snabbe Vinden´, apachen, der hade varit fången i
qvicksilfverbergverket.  Den `Starka Handen´, höfdingen, var hans
onkel.  Steinbach borde hafva helsat på honom men hade icke gjort
detta.  Han ville liksom vara med och se på ett sådant oväntadt
återseende.  Indianen låter aldrig främmade ana sina känslor.  Den
`Starka Handen´ hade hållit sin brorson, den `Snabbe Vinden´, för
död; här skulle han återse honom lefvande.  Huru skulle han dervid
förhålla sig?

Han trädde strax bak om Steinbach in på gården.  Steinbach tog ett
steg åt sidan och riktade blicken på höfdingen.  Denne såg sin nevö
och igenkände honom trots hans fruktansvärdt lidande utseende.  Ingen
muskel i hans ansigte ryckte till; ingen ögonfrans rörde sig.  Han
skred värdigt fram åt brorsonen, räckte honom lika värdigt handen och
sade:

»Den `Snabbe Vinden´ är icke gången till de eviga jagtmarkerna, såsom
apachernas krigare trodde.  Han vare helsad och må återvända med oss
till våra wigwams.«

Äfven brorsonen bibehöll sin värdighet.  Han frågade blott farbrodern:

»Har icke blekansigtet sagt dig, att jag är här?«

»Nej.  Han behöfde icke säga det; han visste ju, att jag äfven
derförutan skulle komma.«

Steinbach vände sig till Günther:

»Äro de begge fångarne ännu innespärrade i samma rum?«

»Ja.  De ha förhållit sig fullständigt stilla och lugnt.«

»Då skall jag sluta äfven denne här till dem.«

Han pekade på Bill Newton.  Men i detta ögonblick såg han Adler komma
igenom en dörr åt gården.  Han måste förhindra ett förhastadt
sammanträffande mellan honom och Hermann von Adlerhorst, der dock var
Adlers bror; han tog den till handbojorna passande nyckelen ur fickan,
gaf Günther den och sade:

»Här, åtag du dig det.  Jag måste till Adler.  Aftag Bill lasson och
sätt på honom hand- och fotbojor.  Men omsorgsfullt.«

Sedan ilade han Adler till mötes och bad honom gå tillbaka in i den
kammare, hvarur han var kommen.  Adler gjorde det, och sedan införde
Steinbach Hermann von Adlerhorst till honom.

Det var knappast att vänta sig, att desse begge strax i första
ögonblicket åter skulle igenkänna hvarandra; likväl måste man vid
detta återseende vara försigtig, emedan Adler var så starkt försvagad
och hans mor först måste blifva förberedd, så att hon intet glädjeljud
finge höra, hvilket hade upplyst henne om ytterligare en sons närvaro
och helt bestämdt hade varit högst farlig för hennes nästan förstörda
hälsotillstånd.  Hon kände sig ju redan högst angripen till följd af
gårdagens återseende med Adler.

»Hvarhän för ni mig?« frågade Hermann von Adlerhorst.

»Jag skall visa er en person, ni skall komma att intressera er för.«

»Hvem är det?«

»Försök sjelf gissa det, sedan ni har sett honom.«

»Det är alltså en herre?«

»Ja.  Var så god att vänta!«

Han lemnade honom stående framför dörren och trädde sjelf in i
kammaren.

»Så lugnande, att ni har återvändt,« menade Adler.  »Vi voro oroliga
för er.  Hvarför skickade ni mig tillbaka hit?«

»Först för att fråga er, om ni redan känner er starkare, än ni var i
går.«

»Betydligt.  Vi alla ha ätit, ätit och alltfort åter ätit.  Det lilla
vinförråd, här är förhanden, skall raskt förtäras, om vi fortsätta
så.«

»Det är bara rätt!«

»Det är otroligt, hvad en menniska, der i flera långa år blott hungrat
och arbetat, kan förtära.  Vi ville vara försigtiga --- --- ---«

»Det är härligt,« log Steinbach.

»Men det det gick verkligen inte.  När vi trodde oss vara mätta, så
vaknade vid anblicken af matvarorna hungern på nytt och ännu starkare
än förut.  Jag känner mig stark nog till att kämpa med ett lejon.«

»Äfven själsligt?«

»Ja.  Kommer ni med en dåligt nyhet?«

»Tvärtom en mycket god sådan.«

»Fort ut med språket då.  Af glädje skall jag åtminstone icke dö.«

»Å, äfven glädjen kan vara farlig!«

»Inte för mig!  Mitt lifs störste glädje, den största förtjusningen
var i går --- att finna mig sjelf lös och fri.  Det dödade mig icke.
Nu är jag rustad emot allt annat.«

»Då skola vi försöka.  Men håll er tapper!«

Han öppnade dörren.

»Var så god och kom in!«

Hermann von Adlerhorst inträdde.  Då skymningen ännu icke hade
inbrutit, var der till och med på denne fönsterfattige plats ljus nog,
för att de begge brödrarne skulle kunna se hvarandra.

Martins blick föll på Hermann. Strax i samma ögonblick utropade han:

»Hermann!  Är det möjligt!«

Han räckte fram armarne; likväl höll honom den glädjerika
öfverraskningen eller fastmer den glada skräcken fötterna fast.  Han
hade under de långa årens lidande förändrat sitt utseende; derför
igenkändes han ej af brodern.  Men hans utrop, hans röst läto denne
ana, hvem det var, han hade framför sig.  Hermann tog ett steg närmare
och frågade i förvånadt jubel:

»Hvilken röst!  Martin, är det väl du?«

»Ja, det är jag.«

»Herre min Gud!  Du här!«

De störtade sig i hvarandras armar och höllo sig fast omfamnade.
Sedan släppte de hvarandra, trädde tillbaka från hvarandra, och föllo,
sedan de hade betraktat hvarandra, åter hvarandra i armarne för att
innerligt kyssa hvarandra.

Så förgick der en stund, tills de ändtligen åter funno ord.

»Hvilken dag!  Hvilken fröjd!« ropade Hermann.  »Du här, du!  Hvem
hade anat något sådant --- eller ens kunnat drömma det!«

»Och jag om dig!  Visst nog erfor jag redan i går qväll, att du var i
Amerika.«

»Af hvem?«

»Af Steinbach.«

»A, af honom!«

»Du kom tillsammans med honom.  Du måste alltså ha talat med honom.
Har han inte sagt dig, att du skulle finna mig här?«

»Nej.«

»Då har han velat öfverraska dig.«

»Säkert!  Mig och lorden.«

»Hvilken lord?«

»Eagle-nest, vår engelske cousin.«

»Ja, ja!  Han är ju också här, såsom Steinbach sade.  Du befinner dig
hos honom, i hans sällskap?«

»Ja, jag reser tillsammans med honom.  Han är med här.«

»Skall jag hemta dig honom?«

»Strax, med det samma!«

»Icke senare?  Vi begge ha ju knapt haft två ögonblick för oss
sjelfva!  Vi ha ju så mycket, så väldigt mycket att berätta
hvarandra.«

»Så mycket, att vi inte bli färdiga på flere månader.  Derför skola vi
heller inte börja än.  Jag har varit fången, har i flera år inte sett
ett menskligt ansigte.  Nu är här en vän, till och med en slägting.
Hvarför skall jag icke strax helsa på honom?«

»Som du vill.  Du skall strax få se honom.«

Han öppnade dörren för att skynda ut.  Då fick han se lorden, der kom
gående öfver gården och redan på långt håll anmälde:

»Hvad allt denne Steinbach affordrar en!«

»Är det då verkligen så illa?«

»Egentligen inte så illa, men dock ganska besynnerligt.«

»Nå, hvad då?«


»Jag skall fråga dig, hvilken diktare, der har skrifvit dessa ord:

   `Delad sorg är dubbel sorg, delad glädje är dubbel glädje´.«

»Det menade han inte så.  Jag har nyss upplefvat en helt utomordentlig
glädje.  Han skickar dig till mig, för att jag skall dela denne glädje
med dig, käre kusin.«

»Nå, skär då itu den och ge mig min hälft!«

»Strax!  Kom in!«

Han införde lorden i kammaren, visade på Martin och sade:

»Här står den glädje, hvarom jag talade, förkroppsligad, cousin.«

Lorden betraktade Martin och sade sedan:

»Å ve!«

»Hvarför å ve?«

»Honom kunna vi ju icke sönderskära.«

»Nej, men ha honom, det kunna vi begge två!«

»Vet du då, om jag vill ha honom?«

»Det hoppas jag med tillförsigt.«

»Nå, hvem är han då?«

»Gissa en gång!«

Martins bleka, insjunkna ansigte blickade gladt leende åt honom.
Lorden lade hufvudet sakta på sned och sade:

»Hm!  Känner inte igen honom.  Verkar inte vara någon dålig karl, men
måste först bespisas ordentligt.«

»Han har lidit oändligt mycket här.  Han var en af de fångar, der
måste arbeta här i qvicksilfvergrufvan.«

»Det är visst nog illa!  Qvicksilfver skall man hvarken äta eller
dricka.  Det lär vara något svårsmält.  Hvad heter denne sir?«

»Det är just det, du skall gissa!«

»Prat!  Hvem kan ibland alla de millioner namn, der fins, hitta det
rätta!«

»Nå, han heter Adler.«

»Huru?  Hvad?  Adler?  Alltså den, Steinbach så länge har sökt efter?«

»Ja.«

»För tusan, för tusan!  Gläder mig oerhört, oerhört!  Välkommen,
master Adler.  Hoppas, vi skola bli goda vänner.«

Han räckte fram handen åt honom.  Martin slog i och sade:

»Det äro vi allaredan.«

»Allaredan?  Jaså?  Bra!  Behagar mig.«

»Vi äro till och med i slägt!«

»I slägt!  Hm!  Dock icke!«

»Jo då!  Jag heter inte bara Adler; utan under tidigare år lade jag
till mitt namn ytterligare ett led, der betyder »näste« eller »bo«.

»Månne ändå icke `Adlerhorst´?«

»Jo, just så heter jag.«

Då fläkte lorden på sitt välbekanta vis af förvåning opp munnen, så
att man kunde se honom nästan ända ner i svalget, fäktade omkring
några gånger i luften med de långe armarne och sade sedan:

»Jag springer i bitar af glädje!«

»Det ser verkligen ut så,« skrattade Hermann.  »Åtminstone kippar du
rätt ordentligt efter andan.«

»Å, icke blott efter andan utan efter allt möjligt, i synnerhet efter
förståelse för, att en Adlerhorst kan komma hit och låta sig uthungra
så.«

»Äfven du, en Adlerhorst, är ju här.«

»Nå, visst nog, ja.«

»Och du ser heller inte så särskildt välnärd ut.«

»Gör inga dumma vitsar i denna allvarliga angelägenhet!  Således
verkligen en Adlerhorst!  Men med hvilket förnamn?«

»Jag heter Martin.«

»Bra!  Då vet jag åtminstone, hur jag skall kalla dig.  Allt annat
senare; nu skall du först och främst omfamna mig efter alla konstens
regler, så att jag känner och icke blott ser, att du är här!«

»Med allra största nöje!«

Han följde uppmaningen, der på så egenartadt sätt hade riktats till
honom.  Sedan ansåg lorden:

»Och berätta nu, hur du egentligen har kunnat komma hit!«

»Derom senare.  Likaså skulle jag framför allt kunna fråga er, hur I
begge ären komna till Dödsdalen; men nu är der någonting mycket
vigtigare.  Har Steinbach sagt er, hvem I här skullen finna?«

»Ja.«

»Nå, hvem?«

»Arma menniskor, der med våld och list ha blifvit bragta in i berget
och der ha blifvit fastsmidda.«

»Har han nämnt några namn?«

»Nej; blott det ena --- Hauser.«

»Just detta menar jag.  Om hvilka personer har han då talat?«

»Om far, mor och dotter.«

»Men har han icke sagt er i hvilka förhållanden, de tre stå till
hvarandra?«

»Nej.«

»Då har han äfven här afsedt en öfverraskning.  Du kommer väl
ihåg namnet Hauser ifrån förr, käre Hermann?«

»Ja.  Månne du menar vår mammas älsklingstjenare?«

»Ja, just honom menar jag.«

»Du vill väl ändå inte säga, att han och den Hauser, det här handlar
om, äro identiska?«

»Så är det.«

»Herregud!  Hur är det möjligt!«

»Hauser har varit försvunnen sedan den gången.  Han tog till Amerika.«

»Vet du det säkert?«

»Naturligtvis!«

»Mor försvann ju tillsammans med honom!« anmärkte Hermann hastigt.

»Han tog henne under sitt beskydd, i det han utgaf henne för sin
maka.«

»Då skulle fru Hauser kanske vara ---«

»Vår mor, ja!«

»Då är hon här?«

»Javäl.«

»Har du sett henne?«

»Till och med talat med henne, legat emot hennes hjerta!«

»Gaf hon sig till känna?«

»Det behöfdes inte; jag kände sjelf igen henne.«

»Hän till henne då!  Fort, fort!  Visa mig vägen!  Visa mig, hvar hon
befinner sig!«

»Så småningom, så småningom, käre bror!  Hon har utstått mycket,
mycket och är så svag, att vi måste skona henne.  Hon måste
förberedas.«

»Gör det då --- gör det fort!«

»Snart.  Men först slår det mig, att du icke förfrågar dig om Hausers
dotter.«

»Är hon inte heller hans egen dotter?«

»Nej.«

»Men en Adlerhorst kan hon dock icke vara.  Vi hade ju ingen sådan
syster.  Den enda --- Tschita --- är återfunnen.«

»Å, vi ha två systrar, Tschita och Magda.«

»Magda vår syster!  Obegripligt!«

»Hon föddes först efter den tiden.  Vi ha alltså icke sett henne, icke
känt henne, alldeles intet vetat om henne.  Nu är hon tyvärr inte här.
Hon befinner sig hos Roulin och sväfvar i temligen stor fara, efter
hvad Steinbach har sagt mig.«

»Hvad det beträffar, så kan jag lugna dig.  Hon sväfvade i fara, men
denna fara skall vara öfver om några fjerdedelstimmar --- kanske redan om
några minuter.  Hon kommer hit.«

»A, nu begriper jag denne Steinbach.  Han är sammansatt utaf idel
hemligheter.  Hvem kan han vara?  Säkert är han icke det, han synes
vara.  Herr von Langendorff har talat om för mig, att han är en höghet
och officerare --- öfverste.«

Han gick.  Efter en stund återkom han för att ledsaga Hermann till fru
von Adlerhorst.  Senare hemtades äfven lorden.  Detta återseendes scen
kan ej beskrifvas.  Sådana ögonblick få endast englarne bevittna.  En
dödligs öga vanhelgar dess sjelfva helighet.

Medans de begge brödrarne på detta vis voro så fullt opp syselsatta
med sin mor och lorden, att de ingen enda minut hade till öfvers för
de öfrige, hade Langendorff stoppat in den fångne Bill i det
fönsterlösa gemak, hvarest Juanito och den gamla kärringen sutto
fängslade.

Han belade honom med hand- och fotbojor af jern och aftog honom
lasson.  Ingen uttalade dervid ett ord.  Dörren hade af Langendorff
lemnats öppen, för att han skulle kunna se i det för öfrigt mörka
rummet.

Då hördes der ett fruktansvärdt stönande i ena hörnet.  Det var den
skalperade Juanito.

»De komma!  Ve, ve!  Här ligger det!« skrek han till.

Han låg i sårfeber.  Langendorff lade den lille nyckel, hvarmed han
hade låsat handbojorna, på det vid sidan om honom emot väggen stående
bordet och trädde fram till den skalperade för att undersöka hans
hufvud.  Han hade lika gerna kunnat stoppa nyckelen i fickan; det var
en helt ofrivillig, tanklös handling.  Naturligtvis hade han alls icke
den minsta afsigt att låta den ligga; och under hans frånvaro kunde
den ju ej heller aflägsnas och missbrukas.  Langendorff bockade sig
ner till den sårade, der trots sina fjättrar kastade sig ifrån sida
till sida.  Han kände honom på pannan; den glödde af hetta.  Det
hårlösa hufvudet erbjöd i sin blodighet en ryslig anblick.

Bill Newton brann af begär att befria sig och hämnas.  Han hade redan
på vägen noga iakttagit hvar småsak och var hågad på att äfven här
hålla ögonen öppna.  Han såg, att Langendorff lade nyckelen på bordet.

»Fan!  Om han ville låta den bli liggande!« tänkte han.

Hans blick hängde begärligt vid redskapet.  Dervid lade han märke
till, att der ur bordets låda stack ut en liten nyckel af samma
storlek.  Der skälfde en tanke igenom honom.  Om nyckelen blef
liggande, så kunde man öppna bojornas lås.  Men det finge ej ske strax
utan först då, när der yppade sig en flyktväg.  Derför måste man
inrätta det så, att man likväl hade nyckelen till hands ända till
dess.  Ett för tidigt öppnande af jernbojorna skulle kunna förderfva
allt; i hvart fall skulle fjättrarne komma att undersökas.  Men hur
skulle man gå till väga för att kunna behålla nyckelen?  Det kunde
endast möjliggöras med hjelp af den andre nyckelen.

Nu reste Langendorff sig ur sin bockade ställning.  Bill följde hans
rörelser med glödande blickar; han förmådde knapt andas af spänningen
-- der, han tog ett djupt, djupt andetag, Langendorff gick förbi
bordet och ut igenom dörren, den han låste efter sig.

Det var med största bestämdhet att vänta, det han skulle komma att
tänka på nyckelen och snarast återvända för att hemta densamma.

Bill steg fram till bordet, drog lådans nyckel ur låset, lade den
ifrån sig och plockade i stället för denne åt sig den riktige
nyckelen.  Han stoppade den i munnen och kurade sedan ihop sig i
hörnet.

Riktigt!  Der ljödo knapt några sekunder senare hastiga steg utanför.
Dörren låstes opp, Langendorff kom in och stoppade nyckelen på sig ---
naturligtvis fel nyckel, bordslådenyckelen.

När sedan dörren åter stängdes efter honom, kände sig Bill som om han
redan befunne sig med en fot i friheten.

Nu var der tyst och stilla i det mörka rummet.  Endast emellanåt ljöd
der den febriges smärtsamma stönande eller ett omedvetet utrop.  Den
gamla hade suttit i det hörn, in i hvilket intet ljus ifrån dörren
förmådde tränga; derför hade hon icke synts.  Juanitos gestalt hade
Bill emellertid sett trots den dåliga belysningen.  Han blef vid
stönandet rent ängslig till mods.  Han frågade högt:

»Hvem är det, här är?«

Då svarade den gamlas röst:

»Vi äro två.«

»A, ännu någon.  Hvem är I?«

»Säg mig först, hvem I är --- om I är en fiende till señor Roulin.«

Den frågande var inspärrad och måste alltså vara en väninna till
Roulin; derför svarade Bill:

»Jag är hans bäste vän och kamrat.«

»Då måste I äfven känna mig.«

»Men jag ser er ju icke.  Af er röst att döma måste I vara en äldre
dam.«

»Ja.  Jag är señora Arabella.«

»Känner jag icke.«

»Man kallar mig förkortadt för señora Bella.«

»Der äro flera damer, hvilka heta Bella, och jag är dessvärre icke
allvetande.«

»Jag hushållar för señor Roulin.«

»Ja så!  Hvem är då den man, der stönar så?«

»Det är Juanito.«

»A, han!  Hvad är der med honom?  Är han sjuk?«

»Indianen har skalperat honom.«

»Kors!  Hvar då?«

»På hufvudet naturligtvis!  Hvar annars!«

»Det vet jag.  Men jag menar på hvilken plats, han blef öfverfallen.«

»Öfverfallen blefvo vi af de begge skurkar, der kommo som vänner men
behandlade oss som fiender.  De ha befriat alla våra fångar.«

»Hur tillgick det?«

Hon berättade honom så mycket, hon höll det för välbetänkt, och
frågade honom sedan, hur han hade fallit i Steinbachs händer.  Han
svarade:

»Roulin skickade hit mig för att anmäla sin ankomst; då blef jag
öfverfallen.«

»Himmelen vare tack!  Han kommer!  Men när?«

»I afton.«

»Då skall han befria oss!«

»Inbilla er icke det.  Utanför huset äro der fyra hundra apacher och
maricopas, hvilka skola mottaga honom.  Han sjelf skall således bli
tillfångatagen.

»Min Gud!  Hur skola vi blifva fria!«

»Det vet inte jag iheller.«

»Det är förskräckligt!  Jag tror, dessa menniskor skola döda oss!«

»Jag är öfvertygad derom.«

»Låt oss bedja till Madonnan, att hon sänder oss en förlösare!«

»Håna icke!  Skulle Madonnan bekymra sig om vår befrielse!  Vi ha så
mycket på samvetet, att hon tvärt om måste bedja Gud att bestraffa oss
med evig fördömelse.«

»I är en besynnerlig tröstare!«

»Jag vill dermed blott säga, att vi hvarken af menniskor eller englar
ha någon hjelp att förvänta.  Vi kunna blott förlita oss på Djefvulen
och på oss sjelfva.«

»Tala icke så rysligt!«

»I känner väl till huset; jag har aldrig varit här förr.  Tänk efter
ett tag, på hvilket vis vi kunna hjelpa oss sjelfva!«

»Voro vi blott fria från fjättrarne!«

»Hvad sedan?  Vet i någonting?«

»Ännu icke.«

»Då skulle det tjena oss till intet, om än vi icke längre vore
fjättrade.«

»Vi kunde bryta oss ut härifrån ---«

»Och låta oss fasttaga igen.«

»Vi döda alla.«

»I och jag?  Döda fyra hundra man?  Bah!  Ja, om det vore möjligt att
i hemlighet smyga sig bort.  Hur många utgångar äro här?«

»Endast en.«

»Fördömdt!  Då kunna vi inte ens igenom list komma ut.  Der måste
åtminstone vara en gång ut ur bergverket, hvilken leder ut i det
fria.«

»Nej, det vet jag helt visst.«

»Nå, då är det ute med oss.  Vi skola inom mycket kort tid vara i
himmelen, om man icke föredrager att anvisa oss en glödande gungstol i
helvetet.«

»Hu!  Tala inte så!  Tig hellre!«

Och han teg --- hon ock.  Den tanke, att det vore honom omöjligt att
befria sig, syselsatte honom för ögonblicket icke så mycket som den
andre, att han ännu kunde komma att instängas tillsammans med Roulin
och Walker.  Han var en första rangens bof men fasade dock för detta
återseende.  Han frågade sig, om han skulle säga, att han hade
nyckelen; men redan efter en kort stunds eftertanke kom han till
slutsatsen, att han skulle behålla sin hemlighet för sig sjelf
åtminstone än så länge.

Under tiden hade Langendorff uppsökt Steinbach för att återlemna honom
nyckelen.  Den `Snabbe Vinden´ beordrades till fångarnes dörr för att
bevaka dem.  Sedan rådgjorde man öfver den plan, man tänkte använda
mot Walker och papagos.

»De måste alla dö!« sade den `Starka Handen´.

»Hvar och en skall sona sitt brott!« svarade Steinbach.  »Men den, som
ingen förbrytare är, skall skonas.  Papagos äro oskyldiga till
blekansigtenas förbrytelser.«

»Men de hjelpa dem!«

»De ana icke, att de ha att göra med onda menniskor.  Framför allt
skola vi skona menniskoblod.  Kanske lyckas det oss att öfvermanna
desse tretio papagos utan strid.«

»Hur tänker min hvite broder bära sig åt med det?«

»Mina röde bröder skola gömma sig der ute, så att de icke kunna ses af
fienden.  Desse senare komma obehindradt fram till huset och släppas
in.  Men der äro hundra apacher gömda, hvilka strax emottaga dem.«

»Det är mycket godt!«

»Jag skall strax ge order derom.  Marikopas höfding må ledsaga mig.
Han är en klok krigare och skall finna en plats, hvarest han
tillsammans med de röde krigarne icke skall bli sedd af papagos.«

Han gick tillsammans med höfdingen `Skarpa yxan´ ut framför huset,
hvarest de röde vistades.  I detta ögonblick kommo kunskaparne
sprängande fram och anmälde, att de tretio papagos skulle vara der om
några få minuter.  Steinbach lät hundra apacher sitta af och gå in i
huset.  De andre sprängde emellertid samtliga åstad, anförda af
`Skarpa yxan´ och medtagande de hundrades hästar djupare in i dalen,
hvarest de fattade posto i betäckt ställning men skickade några af de
sina i förväg för att i hemlighet låta dem öfvervaka de anländande
papagos.

De hundra apacherna gömde sig i de utrymmen på bottenvåningen, hvilka
lågo längst hän ifrån ingången; och de hvite posterades så, att de ej
strax kunde upptäckas.  Deras hästar hade medtagits bort af
indianerna, så att Roulin alltså de förste minuterna alls intet
påfallande kunde märka.  Till och med stegarne drogos opp ur cisternen
för att ej händelsevis väcka hans misstro.  Då kom Tjocke-Sam fram och
frågade mysande Steinbach:

»Nu äro vi väl beredda?«

»Ja.«

»I har intet mer att göra, intet mer att anordna, master Steinbach?«

»Nej.«

»Hm!  I vill dock locka in de sällarne på gården?«

»Naturligtvis.«

»De skola akta sig för att komma in.  Om de det gjorde, så vore de
värda att hängas opp och ner, den ene vid den andre.«

»Hvarför?«

»Nå, hvem skall då öppna för dem?«

»Jag.«

»Donnerwetter!  Då få de ju se er!«

»I hallen är der en nisch, hvari jag inträder för att släppa förbi
dem.  Sedan befinner jag mig bak om dem och täcker utgången, medans I
öfverfallen dem.«

»Det går icke!  I är anföraren och får icke blottställa er alltför
mycket.  Den gamla kärringen är portvakterska; hon är fången; men kan
då inte flickan öppna i hennes ställe, hon Anita?«

»Svårligen.  Roulin förväntar sig ju, att hon redan är fången och
arbetar i grufvan.«

»Hon kan hitta på något svepskäl.«

»Hm!  Så helt orätt har I ej.  Vi måste undvika allt, som skulle kunna
väcka misstanke i förväg.  Jag skall tala med Anita, om hon vill
åtaga sig att låta sig ses af Roulin som den första.«

Nu kommo några minuters förväntansfull stillhet; sedan hörde man
ljudet af hästhofvar utanför.  Der bankades på porten.  Anita hade
stått till reds.  Hon gick för att öppna.  När hon gjorde det, fick
hon se Roulin och Leflor, Walker och de tretio papagos hålla der
utanför.

När Roulin fick se henne, rynkade han pannan.  Han frågade:

»Du?  Är du här?  A!  Hvarför öppnar då inte Bella?«

»Hon har fallit och kan inte gå.«

»Blixt och dunder!  När ramlade hon då?«

»Några dagar efter er afresa.«

Det var mycket godt utgrundadt; det förklarade hennes närvaro; om den
gamla låg sjuk, så kunde Juanito dock icke inspärra Anita; hon måste
träda i den sjukas ställe.  Derför menade Roulin i mildare ton:

»Godt!  Du kan gå.  Jag skall sjelf stänga till.  Kommen alla in!  A,
vänta ett tag först, Anita!  Har här varit någon?«

»Nej.«

»Inte idag iheller?  En viss Bill Newton?«

»Nej.«

»Bra!  Då kommer han.  Han skall få förundra sig!«

Anita gick; hon drog sig tillbaka i säkerhet.  Hon var hjertligt glad
öfver, att det hade aflöpt så väl.

Ryttarne sutto af och drogo sina hästar efter sig in på gården.
Roulin stannade till sist, stängde dörrarne och stoppade på sig
nyckelen.  Han bjöd de röde att göra det beqvämt för sig på gården så
länge, ledsagade de begge hvite till det rum, der tjenade till
mottagning, och sade till dem:

»Hafven ett ögonblicks tålamod.  Jag måste först tala några ord med
Bella och Juanito.  Jag kommer snart tillbaka.«

Såsom Steinbach hade förutsett, begaf sig Roulin först till sitt rum.
Der befann sig Steinbach tillsammans med apachehöfdingen i det inre på
hvar sin sida om dörren.  Roulin märkte dem icke strax vid
inträdandet.


(slut på sextiofjerde afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 65


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 064 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).