Knappt hade han dragit igen dörren, så lade sig Steinbachs händer så fast om hans hals, att han inget ljud förmådde utstöta utan spärrade snappande efter luft opp munnen på vid gavel. Strax stack apachen honom en munkavle mellan tänderna och snodde rep omkring hans ben, armar och kropp. Sedan lade Steinbach ner honom på golvet.
free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (065) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden65.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 65

Knapt hade han dragit igen dörren, så lade sig Steinbachs händer så
fast om hans hals, att han intet ljud förmådde utstöta utan spärrade
snappande efter luft opp munnen på vid gafvel.  Strax stack apachen
honom en munkafle mellan tänderna och snodde rep rundtenom hans ben,
armar och kropp.  Sedan lade Steinbach ner honom på golfvet.

Detta hade skett utan det ringaste buller under loppet af en
fjerdedels minut.  Den öfverfallne befann sig liksom i en dröm.  Han
hade icke blifvit medvetslös --- just derför, att det hade gått så
fort.  Han stirrade på dem med enfaldiga ögon.

»Välkommen, señor, till ert eget hus,« sade Steinbach.  »Vi äro här,
såsom I ser.  Jag hoppas, I skall kunna komma väl öfverens med oss.
Motsatsen skulle vara er till skada.  Först skola vi se efter ett tag,
hvad I har i ert skärp och era fickor.«

I skärpet befunno sig hans vapen.  I fickorna hade han penningar och
tvenne nycklar --- hufvudnyckelen och den lille nyckelen till hand-
och fotbojorna, dem äfven Juanito hade haft.  Steinbach stoppade desse
begge nycklar på sig.  Det var anledningen till, att ombytet af
Juanitos nyckel senare icke märktes i rättan tid.

Vid undersökningen af Roulins fickor gjorde denne en väldig
ansträngning att slita sönder repen; det lyckades honom naturligtvis
icke.

Under tiden hade Leflor och Walker lutat sina bössor i hörnet intill
dörren --- dumt nog --- och sedan satt sig ner vid bordet.  Då
knackade det på dörren.

»Kom in!« sade Walker förundradt.

Tjocke-Sam inträdde följd af Jim och Tim, de begge långe.  Vid
anblicken af desse trenne män foro Walker och Leflor i högsta grad
träffade opp ifrån sina sittplatser.  Sam bockade sig mycket höfligt
och sade:

»Ursäkta, mesch'schurs, om vi störa.  Vi hörde, att der hade kommit
nya vänner till señor Roulin, och då vi äro hans gäster, så ville vi
helsa på er.«

»I?  Hans gäster?« framstötte Walker.

»Ja.«

»Omöjligt!«

»Det låter ju alldeles som om señor Roulin icke vore vän af
gästfriheten.  Förolämpa honom icke!«

»Vet han, att I ären här?«

»Ännu icke.«

»Ack!«

»Men han skall strax erfara det.  Der är just nu en mycket ärevördig
master hos honom, hvilken skall underrätta honom det.  Förhoppningsvis
kännen I mig?«

»Har inte den äran!«

»Å, jag är Tjocke-Sam Barth!«

»Känner er icke.«

»Men I kännen väl mina begge kamrater?«

»Ej heller dem.«

Då steg Tim fram till honom och frågade:

»Erinrar I er icke den dag, då I fiskade vid monsieur Leflors
plantage?«

»Nej.  Har aldrig fångat fisk der.«

»Möjligt; men metat har I.  I hade den gången ett mycket svart
ansigte.  Icke?«

»Jag har aldrig varit svart.«

»Men den gången utgaf I er väl en smula för att vara neger.«

»Har aldrig fallit mig in!«

»Jag lät mig bedraga och I undkom.«

»Blixt och dunder!  Jag tror rent af, I håller mig för en helt annan
karl, än jag är!«

»Nå, hvem är I då?«

»Jag heter Palmora och är spansk kreol ifrån Los Angeles.«

»Hm!  Och hvem är denne señor här?«

»Min kusin.  Han heter likadant.«

»Underbart!  Jag håller er för en viss Walker, der emellanåt äfven
kallar sig Robin.«

»Der misstager I er väldigt.«

»Och er kusin håller jag för en viss samvetslös Leflor ifrån trakten
af Arkansasfloden.«

»Också deri misstager I er.«

»Tänka sig, att der skulle finnas sådana slående likheter!  Till på
köpet två exempel vid sidan om hvarandra!  Tillåten I oss att sätta
oss hos er, mesch'schurs?«

»Sätten I er!  Vi skola dessvärre icke kunna hålla er sällskap.  Vi
måste gå till señor Roulin.«

»Det beklaga vi; men vi skola icke uppehålla er.  Förhoppningsvis
träffas vi åter!«

De begge skredo åt dörren för att först i god ordning taga på sig sina
gevär.  De hade nästan nått fram till hörnet, så inträdde ---
Steinbach och apachen.

Leflor och Walker for tillbaka.

»A, ären I här, señores!« log Steinbach.  »Icke sant, oss haden I inte
väntat er så snart?  I trodden oss komma efter er.«

»Nej, vi äro efter och före dem,« sade Sam.  »Nemligen så!«

Han lade näfvarne om halsen på Walker och slet ner honom.  I samma
ögonblick blef äfven Leflor gripen af Tim och Jim.  Steinbach for fram
och apachen likaså.  Inom en minut blefvo de begge så hårdt bundna,
att de ingen enda lem förmådde röra.  Man skaffade ner dem till
Roulin, sedan man hade försedt äfven dem med munkafle.

Nu gick Steinbach ner nedanför dörren och vinkade åt den af papagos,
hvilkens fjäderbuske utmärkte honom framför de andre.  Han hade ännu
aldrig sett Steinbach och kände honom således icke men höll honom helt
naturligt för en af Roulins vänner.  Han nerlade således spjut, sköld
samt bössa och kom fram.

»Min röde broder skall komma opp,« sade Steinbach.  Indianen trodde,
att han skulle tala med Roulin, och följde honom aningslöst.  Der oppe
lät Steinbach honom först inträda och drog igen dörren bak om sig.

»Uff!«

Detta enda ljud utstötte indianen, sedan blef han tyst, ty inför honom
stodo tjugu beväpnade apacher vid sidan om de hvite männen.  Tillbaka
kunde papagon icke gå, emedan Steinbach stod bak om honom och Jim och
Tim strax hade tagit honom mellan sig; liksom flykt var äfven
motstånd omöjligt emot en sådan öfvermakt.  Derför förhöll han sig
fullständigt passiv för att utspeja ett gynnsamt ögonblick för
handling.

»Min broder må ej frukta,« sade Steinbach.  »Här står apachernas
höfding, Lata-nalga --- den `Starka Handen´; här är Entschar-til ---
den `Store Buken´, och jag är Tan-ni-kay --- Blekansigtenas Höfding.«

»Uff, uff!« undslapp der papagon.

»Jag lefver i fred med er.  I hafven mig intet ondt gjort och jag er
intet.  Men nu hafven i förbundit er med hvite män, hvilka äro tjufvar
och röfvare.  Jag skall meddela dig, hvad de ha gjort.«

Han berättade honom i korthet, hvad der var att anföra, och fortfor
sedan:

»Jag beklagar, att I hafven blifvit desse förbrytares vänner.  Vi äro
komna för att bestraffa dem.  Skolen I vara oss till hinders?«

Indianen blickade helt förvånadt in i Steinbachs milda ansigte.  Så
vänlig hade han aldrig förestält sig denne berömde krigare, jägare och
stigfinnare.  Han kände sig dragen till honom och svarade:

»Hvad Blekansigtenas Furste säger, det är sanningen.  Han har aldrig
uttalat en lögn.  Men jag är ingen höfding; jag kan icke annat; jag
måste beskydda dem.  Endast höfdingen får utdela någon annan
befallning.«

»Vänta då, tills han kommer.«

»Det får jag ej.«

»Då skall du gå under.  Vi äro fyra gånger hundra, och I blott tre
gånger tio.«

»Kan du bevisa det för mig?«

»Ja.  Kom!«

Han förde honom till trappan och derifrån ut på det platta taken.
Härifrån kunde man öfverblicka apacherna och maricopas.

»Uff!« utropade indianen.

»Der äro hundra gömda här i huset.«

»Visa oss dem!«

»De skulle kämpa emot de dina!«

»Säg dem det, och jag skall säga de mina, att än så länge skall der
vara fred emellan dem!«

»Godt, så skall det vara!«

De stego ner.  Snart stodo apacherna och papagos midt emot hvarandra
på gården.  Desse senare blefvo icke så litet förvånade öfver att här
finna en så öfvermäktig fiende.  Deras förundran --- ja bestörtning
--- växte emellertid till det högsta, när de erforo, att de här hade
att göra med Blekansigtenas Furste och den `Tjocke Buken´.  Den
`Starka Handen´ kände de sedan länge.

»Nu skall jag göra dig mina förslag,« sade Steinbach till papagon.
»Du skall välja mellan krig och fred, mellan lif och död.«

»Säg mig först, hvar de tre blekansigten befinna sig, med dem vi äro
komna!«

»Jag har tagit dem till fånga.«

»Skall du åter släppa dem fria?«

»Nej.«

»Hvad för ett öde skola de få?«

»De skola dö.  Och I skolen få samma öde, om I icke gifven er för
oss.«

»Du glömmer, att vi ännu ej äro dina fångar och således icke befinna
oss i ditt våld.  Döda oss kan du icke så lätt.  Vi skulle försvara
oss.  Vi hafva vapen.«

»Vi också.  Räkna efter, huru många vi äro!  Så snart en af dina
krigare höjer vapnet, så aflossa vi våra bössor, och I ären alla
döda.«

Apacherna höjde för att ge dessa ord eftertryck sina gevär och riktade
dem emot papagos.

»Du må ha talat rätt,« sade deras anförare; »men du får ej glömma, att
vi ej frukta döden.«

»Det vet jag, ty I ären tappre krigare.  Men är det icke bättre att
lefva än att dö, äfven om man icke fruktar det senare?  Har I icke
brödrar och systrar, qvinnor och barn i era wigwams?  De vänta på er.
De vilja äta kött, det I skolen skjuta dem.  Måsten I icke lefva för
dem?  Om I ej gifven er utan dön för våra kulor, så skall der höjas en
stor veklagan ibland dem, och de skola säga: `Våra krigare hade glömt
oss.  De hade intet hjerta för oss.  För att gälla som tappre män,
hvilka icke frukta döden, ha de låtit nedskjuta sig, och vi ha blifvit
slafvar hos apacher och maricopas, af hvilka vi måste mottaga vårt
kött som en nådegåfva.«

Det senare verkade.  Ordet slaf är det aldra förskräckligaste ord,
indianen känner.  Ett svagt mummel gick igenom papagos led.  Deras
anförare sade:

»Blifva vi då icke segrarnes slafvar, om vi gifva oss för eder?«

»Nej.«

»Hvad skolen I då göra med oss?«



(ännu ej slut på sextiofemte afsnittet)

Fortsättning följer i afsnitt 66


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 065 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).