Det hade nämligen ifrån de statliga gruvorna i Nertsjinsk, där det är nästan uteslutande förvisade, som arbetar under jorden, avvikit ett antal utav dessa olyckliga. Man hade erfarit, att de hade begivit sig åt platovahållet, och av denna anledning var kosackerna hitkommenderade för att genomsöka hela trakten, gripa flyktingarna och avlämna dem till ett skärpt straff. Denna sotnjas ryttmästare var händelsevis son till kretshövitsmannen i Platova. Kanske var detta inte heller helt och hållet en tillfällighet, utan man hade valt honom till detta därför, att han noga kände Platova och alltså mer än någon annan var lämpad att leda de deporterades förföljande. Han var känd som en sträng, ovänlig officerare och fruktad; där var i hela hans skvadron ingen enda man, vars tillgivenhet han hade erövrat.
free web hosting | free website | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
 

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

Deutsche Herzen, deutsche Helden«.)

Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885–1888.

Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> år 2004–2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex).

Öfversättningen pågår alltjemt. Efter hand som nya afsnitt bli öfversatta, komma de att utläggas på Verldsväfven. Detta är emellertid icke liktydigt med, att de äro färdiga, utan äfven tidigare utlagda afsnitt skola rättas, förbättras och fullständigas efter hand.

Innehållsförteckning

Anm. om innehållet:

Handlingen i afsnitten 4166 ur andra afdelningen »Blekansigtenas Furste« i denna fortsättningsroman motsvarar ungefär handlingen i »Dödsdalen« — en indianbok i svensk öfversättning efter Karl May af G. Edelberg på Lindblads förlag år 1955 i serien »De klassiska ungdomsböckerna«, om än en del af personerna ha andra namn m.m. i denna följetongsutgåfva jemfört med såväl »Dödsdalen« som den tyska pappersboken »Im Tal des Todes«. Den svenska pappersutgåfvan är också något förkortad jemfört med den tyska pappersboken »Im Tal des Todes« (band 62 af Karl Mays skrifter). Emellertid öfverflyttas handlingen ifrån Orienten till Nordamerika redan i och med början af »Blekansigtenas Furste« i afsnitt 35 här och kapitel 16 i pappersboken »Der Derwisch«. De uppträdandes namn äro som sagt icke alltid de samma i dessa pappersböcker ifrån 1900-talet som i de på Verldsväfven offentliggjorda följetongsafsnitten ifrån 1880-talet. I pappersböckerna är persongalleriet anpassadt till senare skrifna äfventyrsböcker och »reseskildringar« af Karl May, liksom delar af handlingen och hänvisningar till »tidigare händelser«, hvilka förekomma i senare skrifna böcker.

Anm. om tilltalsord:

I tyska texten brukas det personliga pronominet »Ihr« icke blott på det gängse sättet för tilltal af flera personer, hvilka man hvar och en tilltalar med »Du«, utan stundom till att visa, att personerna tala engelska med hvarandra och egentligen tilltala hvarandra med »you« (andra person flertal). Det motsvaras då i tyska texten af »Ihr« (andra person flertal) och icke »Sie« (tredje person flertal), hvilket är det vanliga ni-tilltalet till enstaka personer i tyskan. I vår öfversättning använda vi i motsvarande fall det svenska pronominet »I« (andra person flertal) men med predikatet i ental (exempel i afsnitt 41: »är I?«) för sådant tilltal af enstaka personer (i stället för den egentligen riktiga formen för andra person flertal, hvilken i exemplet vore »ären I?«).

Detta sätt att använda »I« är således taget i bruk här enbart för att skapa en motsvarighet till det bruk af »Ihr« i Karl Mays text, hvilket motsvarar ett engelskt »you« och markerar, att personerna tala engelska och icke tyska, äfven om samtalen i boken återgifvas på tyska. För öfrigt är det förstås icke normalt att i svenskan tilltala enstaka personer med »I« och särskildt då icke med predikat i ental, men tilltal med »Ihr« till enstaka personer är heller ingenting normalt i samtida tyska. Det har emellertid utöfver Karl Mays böcker äfven förekommit i filmatiseringarna af dessa böcker på 1960-talet, t.ex. »Skatten i Silversjön«, »Winnetou« och »Apachernas sista strid« (»Old Shatterhand«), men i Sverige visades dessa filmer med engelskt tal, så att denna egendomlighet gick oss förbi.

När deremot det svenska pronominet »I« här i vår öfversättning står med predikatet i andra person flertal på vanligt sätt (exempel i afsnitt 1: »I gören«), betecknar det endera engelskt tilltal med »you« på ofvan beskrifna sätt men till flera personer i stället för en, eller också att tyska texten har »Ihr« på gängse vis såsom tilltalsord för flera personer, hvilka man hvar och en för sig tilltalar med »Du«. Då personerna tala tyska med hvarandra tilltala de i tyska texten på vanligt vis i tredje person flertal med »Sie«, vilket öfversättes med »ni« och svenska predikatet i ental vid tilltal af enstaka personer.

Karl May:
»Tyska hjertan, tyska hjeltar«.

 
Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST
Detta afsnitt (066) senast ändradt 7 Apr  2006  

Öfversättning efter http://www.karl-may-stiftung.de/herzen/helden66.html

------------------------------------------------------------------------

Afsnitt 66

»De skulle ha kunnat draga sig tillbaka i stället för att ge sig.«

»Flykten var dem omöjlig.«

»För en tapper och klok krigare är flykten aldrig omöjlig!«

...

(Fortsättning på denna del af afsnitt 66 följer här senare.)


Tredje afdelningen.

De förvisades engel.

I. Ibland sobeljägarne.

I den östsibiriske kretsstaden Platova var det dagen för
höstmarknaden.

Platova har tvenne berömda marknader årligen.  Den ena infaller under
våren.  Då komma jägarne för att sälja sina pelsar, hvilka de
förvärfvat igenom jagt under vintern i de snötäckte skogarne eller i
de ödsliga, ensliga tundrakärren.  Till höstmarknaden förse de sig
emellertid med förråd, som de behöfva under vinterns pelsjagt.

På de oändliga slätter, hvilka betecknas med namnet tundra, kan der
endast jagas om vintern, emedan man kan beträda denna blott då, när
den är tillfrusen.  På våren tinar den opp, och enhvar, som skulle
våga sig att sätta foten derpå, skulle strax nedsjunka och försvinna i
dess outgrundliga, bottenlösa träsk.

Men när vintern har tillfrusit ett fast täcke deröfver, då slå sig
sobel- och andre jägare tillsammans för att i sällskap om tio till
tjugu man egna sig åt fångst af de djur, hvars dyrbara pels är så
eftersökt på de ryske och kinesiske marknader.

Desse jägare äro antingen infödde, hvilka måste jaga, då de endast i
pelsverk få bringa sina ryske herskare sin tribut och sina afgifter,
eller också deporterade --- förvisade --- hvilka äro tvungna att
årligen inleverera en viss mängd af dessa dyrbara skinn, om de icke
vilja undergå svåra straff.

De sammansluta sig i sällskap, emedan en ensam i dessa trakter skulle
vara förlorad.  På tundran är fyrtiofem till femtio graders kyla
enligt Réamur alls ingen sällsynthet; fruktansvärda snöstormar susa
hän öfver Sibirien och belasta träden med snömassor, hvilka knäcka och
nedtrycka skogen vida omkring.  På mildare dagar stiger dimma opp,
genom hvilkens tjocka, gripbara massor man knapt förmår se två steg
framför sig, och den blir liggande på slätten veckor i sträck, så att
det rent af blir jägaren omöjligt att egna sig åt sin svåra syssla.
Derför måste sobolnikarna (sobeljägarna) förena sig till sällskap för
att förmå hjelpa hvarandra, då fara inträffar.

Hör man, att någon en gång vandrat ensam i urskogen en vecka eller
till och med fjorton dagar i sträck, så rysta äfven djerfve män på
hufvudet och säga:

»Han är från vettet!«

Och de hafva rätt.  Åtminstone fordras en god portion
oförvägenhet till att företaga sig något dylikt.

Visst nog kan man fråga sig, om en amerikansk trapper skulle frukta
för att spatsera omkring i den bistraste köld här i den sibiriske
urskogen lika väl som i Mississippis och Missouris skogar.  Trappern
är ju också gjord af ett annat virke, än den ryske förvisade eller
till och med ostjaken, tungusen och burjaten.

Just denne dag voro de nyss nämnda och ännu andra sibiriska folk
företrädda på marknaden i Platova.

Der voro ryssar, kosacker, kirgiser, kineser, till och med några
japaner, vidare voguler, samojeder, sojoter, kalmucker, tatarer,
karakirchiser, kirgis-kaisaker, bucharer, jakuter, tschuktscher,
korjäker, kamtschdaler, aïnoer, giljaker, jukahirer och
jenisej-ostjaker.

Detta är förvisso en riktig folkragu, inför hvilken till och med
kännaren af alla dessa element kan bli rädd och förskräckt.  Men det
är ej så illa, som det ser ut.  Der finnas ibland alla dessa folk väl
enskilda individer, med hvilka man måste akta sig att komma i
beröring; men på det hela taget utmärka sig dessa sibiriska folkslag
mer genom sitt fredliga sinnelag än genom några farliga egenskaper.

Platova är ingen stad enligt våra gängse begrepp.  Ett antal trähus
bilda dess stomme, hvaromkring flera eller färre jurtor af filt eller
hudar lägra sig, allt efter antalet halfnomadiske innevånare, hvilka
för tillfället äro till städes.  En likaledes af bjelkar och brädor
byggd kyrka ligger på den lilla höjd, hvilken nämnes vid det stolta
namnet »Stadsberget«.  Efter denna är det betydelsefullaste huset det,
hvilket tjenar kretshöfvitsmannen till bostad.  Det eger blott de
utrymmen i bottenvåningen, hvaröfver taket är lagt, och består af
talrika bostadslokaler, ett flertal arrestlokaler, några
förrådskammare och de i närheten belägna kojor och stall, hvari de
härstädes stationerade kosackerna och deras hästar äro inhysta.

Vanligtvis låg i Platova endast ett ringa militärkommando.  För
närvarande var här emellertid en hel sotnja förlagdt hit.  Sotnja
(ry. sotnja = ett hundrade, ö.a.) betecknar ibland kosackerna en
sqvadron.

Der hade nemligen ifrån de statliga grufvorna i Nertschinsk, hvarest
det är nästan uteslutande förvisade, som arbeta under jorden, afvikit
ett antal utaf desse olycklige.  Man hade erfarit, att de hade
begifvit sig åt platovahållet, och af denna anledning voro kosackerna
hitkommenderade för att genomsöka hela trakten, gripa flyktingarne och
aflemna dem till ett skärpt straff.  Denna sotnjas ryttmästare var
händelsevis son till kretshöfvitsmannen i Platova.

Kanske var detta också icke helt och hållet en tillfällighet, utan man
hade valt honom till detta derför, att han noga kände Platova och
alltså mer än någon annan var lämpad att leda de deporterades
förföljande.

Han var känd som en sträng, ovänlig officerare och fruktad; der var i
hela hans sqvadron ingen enda man, hvars tillgifvenhet han hade
eröfrat.

Förutom kretshöfvitsmannens bygnad var der ytterligare en annan,
hvilken utmärkte sig genom sin storlek.  Det var dom zajezdnyj
(värdshuset), hvilkets gospodarts (gästgifvare) måste räknas till
stadens mest välbärgade.

Detta värdshus bestod af tre delar.  Till höger låg gästrummet och
värdens boningsrum, till venster det stora, rymliga, för många hästar
beräknade stallet, och der emellan ett långt och bredt men lågt
utrymme, hvilket på ryska kallades med öknamnet mjestse do tantsa.
Det är ryska och betyder på tyska dansplats eller danssal.  Om något
brädgolf var der icke tal.  Golfvet bestod af hårdstampad lera;
emellertid hade densamma genom flitigt bruk erhållit en glatthet,
hvilken skulle tåla en jemförelse med det bästa parkettgolf.  Denna
danssal upplystes om aftnarne med några oljelampor, hvilka hängde ner
ifrån taket.  Dagsbelysningen ombesörjde solen, hvilken man kunde
förskaffa ingång genom de öppna luckorna.  Salen och öfver hufvud
taget hela bygnaden hade visserligen fönster, hvilka kunde tillslutas
med luckor, men blott ett endaste utaf dessa fönster var försedt med
glasrutor.

Här i Sibirien är fönsterglas en stor sällsynthet.  Der finnas till
exempel infödde furstar, hvars hjordar räknas i tiotusental, i hvars
bostäder dock icke finnes ett enda glasfönster; de mycket rike fästa
ett stycke glimmerskiffer framför fönsteröppningarna, hvad som till
och med gäller för förnämt, för lyx.  De fattige nöja sig med ett
stycke oxblåsa, det de spänna för ett litet hål.  Det kalla de också
fönster och äro stolta öfver, att genom detsamma få se ett stycke
skymning infalla, det de kalla solljus.

Naturligtvis var stämningen denne dag hög i det omtalade värdshuset.
Ryssarne hafva naturligtvis framför allt gjort Sibiriens infödde
bekanta med brännvinet. Sibiriern tåler emellertid icke så mycket.
Han blir mycket snabbt drucken.  Och egendomligt nog är hans
druckenhet icke tung men i gengäld desto långvarigare.  Af ett litet
glas vodka blir han berusad i två dagar, dock utan att förlora
förståndet, såsom fallet är vid andras rus.  Han hoppar och rider då
dubbelt salig omkring öfver allt och dricker, när han väl har blifvit
nykter --- strax ett litet glas igen.

I värdshussalen voro der hvarken bord eller stolar.  Rundt om väggarna
lågo bastmattor och på dessa sutto med benen i kors de snedögde
gästerna med sina kraftigt utstående kindknotor.  De drucko allt
möjligt, som fans till hands --- surmjölk, vodka, mjölvatten eller
också en kruka tegelte.  Och dervid stodo deras tungor aldrig still.

Den, som hörde dem skrika, han skulle ha kunnat tänka, att här strax
skulle bli mord och dråp; och dock var det blott ett högst vänskapligt
och efter deras begrepp också högst anständigt och nobelt samtal, de
förde.

Plötsligt stodo alla tungor still.  Der hade inträdt en `herre´.  Med
`herre´ förstår den infödde hvar man, hvilken uppvisar kaukasiska
anletsdrag och bär en god klädedrägt.

Den inträdde var af icke alltför hög och icke alltför bred gestalt.
Han bar vida, blåa pösbyxor, hvilka förirrade sig ner i de höge
stöflarnes skaft.  Öfvanom byxorna bar han en långskörtad snörrock och
deröfver en lätt getpels.  På hufvudet satt der en lammskinnsmössa,
sådan som gerna bäres i Persien och Kaukasusländerna.

Hans ansigte var nästan helt doldt bak ett tätt, svart helskägg.
Endast ögonen kunde man tydligt se.  Men deras blick var stickande och
orolig; han gjorde intet förtroendeingifvande intryck.  Något ryskt
ansigte hade denne man ej.  Efter hans drag skulle man hålla honom för
endera fransos eller medelasiat.

Han helsade förnämt och öfverflög de närvarande med en stolt,
föraktfull blick.

Gospodartsen kom brådstörtadt framspringande, stötte flere gäster
öfver ända, bugade sig nästan till golfvet och sade:

»Välkommen, herre, välkommen till mitt fattiga hus!  Vad befaller du?
Vad önskar du?  Vad behagar dig?«

»Kan jag bo hos dig?«

»Ja, javäl, herre!  Men icke du ensam, väl?«

»Nej.  Jag har en tjenare med.«

»Hvar befinner han sig?«

»Der ute i kibitkan.«

»Å helige Gud från Astrolenka!  Har du en kibitka?  Är du kommen i
vagn?  Och jag har ej märkt det?  Förlåt, herre!  Jag skall skänka
husets skyddspatron, den helige Nikodemus, en ny bilderbok, på det att
han ej skall räkna mig denna underlåtenhet till nackdel efter min
död.  Jag skall strax se till ditt åkdon.«

»Kom då!«

De gingo begge ut.  Der stod en af de lätta, tvåspända åkdon, dem man
betecknar med namnet kibitka.  Flere koffertar voro deruppå lastade.
Den skäggige kusken stod intill sina hästar.  Äfven han gjorde med
sitt mörka ansigte intet godt intryck och mönstrade värden med en min,
liksom till exempel en bandit pröfvande hade granskat en man för att
utröna, huruvida denne hade tillräckligt mycket pengar på sig, för att
ett rånöfverfall skulle löna sig.

»Jag skall strax låta skaffa in alltsammans,« sade värden.  »Huru
länge tänker du bo här hos mig?«

»Det vet jag ännu icke.  Jag vet ej, huru länge jag skall qvarhållas
här af mina affärer.  Jag har hört, att här nu är marknad?«

»Ja, herre, ja.«

»Jag ser dock intet deraf!  Hvar är marknaden?«

»Å, något torg är här intet i Platova.  Marknaden hålles der ute
framför staden i det fria.  Får jag erfara, hvarifrån du kommer?«

»Ifrån Irkutsk.«

»Således ifrån vester.  Då kunde du visst nog intet se af marknaden.
Den hålles öster om staden.«

»Komma der också sobeljägare hit?«

»Många, herre, ganska många.«

»Jag skulle vilja engagera mig ett antal af desamma.«

»Du vill taga sobeljägare i din tjenst?  Hm, herre, det är farligt,
men ock lönande.  Du kan dervid vinna en stor penningsumma, men äfven
förlora en.«

»Den, som vill vinna, måste ock våga.«

»Det är äfven fråga om, hvilka män, du vill engagera.«

»Nå, sobeljägare!  Det har jag ju sagt!«

»Mycket bra.  Men der finnas olika slags folk.  Man har frie män,
hvilka skjuta mest allt, de påträffa.  De äro väl mer eller mindre
söndagsjägare.  Så äro der förvisade, hvilka hvar vår äro tvungna att
leverera ett bestämdt antal skinn.  De ha till följd af detta tvång
lärt sitt hantverk och veta att träffa sitt vildt och tillegna sig
det.«

»Sådana vill jag ha.«

»Äfven jag råder dig dertill, när du en gång vill vara jagtherre.  Men
visst nog riskerar du en betydande förlust.«

»Men jag kan också vinna.«

»Det kommer an derpå, hvilken slags folk du får.  Du har att ombesörja
all deras fullständiga utrustning, kommendera dem och, om de lyckas
illa med jagten, betala regeringen värdet af de skinn, de egentligen
skulle leverera in natura.«

»Jag skall endast engagera folk, hvilka väl förstå sitt fack.«

»Då måste du också betala mer.«

»Det är sjelfklart.  Kan du kanske säga mig namnen på några goda
jägare?  Jag skulle bilda mitt sällskap af dem.«

»Det skulle du icke gå i land med, herre.«

»Hvarför icke?«

»Desse män söka sjelf sitt umgänge.  Ingen af dem skulle af dig låta
gifva sig en kamrat, som han icke sjelf hade valt.  Du måste söka dig
en dugtig jägare, sluta aftal med honom och öfverlåta åt honom sjelf
att utsöka det nödiga antalet följeslagare.«

»Jag skall följa detta råd.  Kanske kan du nu nämna mig en sådan
jägare?«

»Å, flere, herre.  Den aldra berömdaste är --- ja, herre, om du kunde
få honom!«

»Hvem då?«

»Nummer fem.«

»Nummer fem?  Huru lyder hans namn?«

»Det vet ingen, förutom hans öfverordnade, hvilka ha dömt honom.  Icke
en gång de härvarande myndigheterna känna hans namn.  Hvar förbrytare
får ett nummer.  Den, jag menar, är nummer fem.«

»Låter han sig tilltalas med detta nummer?«

»Naturligtvis.  Det är ju hans namn för närvarande.  Han är den bäste
jägaren vidt och bredt omkring.  Han talar ej mycket.  Enhvar vill
ha honom till följeslagare.  Han väljer städse sitt folk sjelf och
hembär med sitt sällskap det rikaste bytet.«

»Är han ännu ung?«

»Nej; han kan väl vara femtio år.  Han är ej heller stor och stark,
såsom man skulle kunna tro om en sådan jägare, utan liten.  Hans
ansigte är fint och vitgult.  Jag har en gång händelsevis hört, att
kretshöfvitsmannen sade, att nummer fem hade ett ansigte som en förnäm
indier.«

»Kanske är han indier?«

»Det är han väl knappast.  Hur skulle en förnäm man ifrån Indien
blifva deporterad af Tsaren till Sibirien?  Och hur kunde en, som
kommer ifrån det heta Indien, så väl uthärda det sibiriska klimatet,
liksom nummer fem uthärdar det?«

»Det är sant!  Är han redan här?«

»Jag har ännu ej sett honom.  Gå ut och fråga efter honom.  Alla känna
honom och alla skall visa dig på honom.  Först måste du dock göra ett
besök hos kretshöfvitsmannen.«

»Först?  Är det så brådt om?«

»Ja.  För det första får du icke dröja en timme i mitt hus eller i
Platova öfver hufvud taget utan hans tillstånd.  Sedan får du utan
hans tillåtelse icke besöka marknadsplatsen, och för det tredje får du
ingen menniska engagera eller öfver hufvud icke sluta något aftal med
någon, utan att kretshöfvitsmannen undertecknar och beseglar det.«

»Och får en afgift för detta?«

»Naturligtvis!  Och denna afgift blir som straff desto högre, ju
längre du, efter att du har kommit hit, tvekar att pligtskyldigast
föreställa dig honom.  Jag kan verkligen ej ge dig ett bättre råd än
att ögonblickligen gå till honom.«

»Jag måste ändock åtminstone byta om först!«


(Slut på sextiosjette afsnittet.)

Fortsättning följer i afsnitt 67.


»Tyska hjertan, tyska hjeltar.« (»Deutsche Herzen, deutsche Helden.«) Fortsättningsroman af Karl May i 109 afsnitt 1885--1888. Öfversättning ifrån tyskan af Erik Jonsson år 2004-2006 (tvåtusenfyra till tvåtusensex). Denna öfversättning Copyright © 2004-2006 Erik Jonsson
Afsnitt 066 senast ändradt 7 Apr 2006 Senaste ändring af någon fil: Mån 21 Maj 2007 00:08:37 CEST

Innehåll:

Kartor.

Se äfven:


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats. Grundadt 1997.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).