free web hosting | free website | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Nionde kapitlet.

DE SKA ALDRIG kuva oss!

Den tyska yxan hängde också över Taras' familj. Gubben anmodades att inställa sig på arbetsbyrån. Han gick inte dit.

-- Jag vill inte arbeta, sade han åt polisen, som kom för att hämta honom. För första gången i sitt liv yttrade han dessa ord: -- Jag vill inte arbeta. Hans händer längtade efter arbete. Hans lungor längtade efter järnluften på fabriken, hans öron längtade efter de glada hammarslagen i smedjan, hela hans själ trånade efter arbete. Men han sade åt polisen: -- Jag vill inte arbeta och tänker inte göra det. Att arbeta nu var förräderi. Att svälta nu -- var att inte låta sig kuvas.

Han behandlades på samma sätt som alla de andra. Man tvingade honom att gå till arbetsbyrån.

Endast tyskarna kan ge fredliga ord ett fasansfullt innehåll. Endast tyskarna kan förvandla allt till tortyrkammare. Skolan, där de pinade barnens själar, var en tortyrkammare. Sjukhuset, där de tyska läkarna prövade sina giftpreparat på ryska sårade, var en tortyrkammare. Krigsfångarnas läger var tortyrkammare. Teatern, kyrkan och gatorna var också tortyrkammare.

Men den fasansfullaste tortyrkammaren i arbetarstaden, där Taras bodde, var arbetsbyrån -- den första etappen på vägen till slaveriet.

Ingen gick dit av fri vilja. Dit släpades folk, som hade gripits vid husundersökningar, fångats på gatan eller dragits fram från källare och underjordiska gömställen. Ännu för en timme sedan hade dessa människor haft namn, familj, hem och hopp. Ännu för en timme sedan hade den här pojken lekt med sina kamrater och den här flickan tryckt sig mot moderns varma knän. Nu var allt slut för dem. I stället för namn fick de en nummerbricka, i stället för hem en vagn med galler och i stället för familj -- slavarbete i främmande land. Endast hoppet finns kvar hos slaven. Hoppet och hatet.

Här på byrån tog människorna avsked från allt -- i krampaktiga ryckningar och svår kamp. Här vid grinden till slaveriets väg tyckte människorna, att de ännu kunde spjärna emot och ännu slita sig fria. De kunde bönfalla om frihet och krypa på sina knän. De kunde slita till sig friheten med tänderna. De stötte med fasa bort oket från sina skuldror. De skrek om sina människorättigheter, visad skrynkliga och värdelösa intyg, bad, bevisade, hotade och grät. Men allt var förgäves. Härifrån kunde ingen slita sig lös. Här böjdes de styvaste nackar och piskades de hårdaste själar till underdånighet.

Taras fick vänta på sin tur. De hade ännu inte slagit honom, men hela hans själ var redan full av blåmärken. Han såg väggarna fläckade av blod, han hörde stönanden och klagoskrin.

En havande kvinna med stor, framskjutande mage krälade i stoftet framför en tjänsteman och bönföll honom att inte ta hennes ende son. Över henne stod sonen, en fjortonårig blek pojke, och sade:

-- Res dig mamma! Stig upp! Det tjänar ingenting till! Blod rann från hans läppar. Han torkade bort det med ärmen och bad åter, bönföll och fordrade: -- Stig upp, res på dig, mamma! Det tjänar ingenting till!

Han bad inte tjänstemannen om något.

Tjänstemannen röt vilt:

-- Sådana här spolingar sätter ni till världen i massor, men när det gäller Stortyskland är ni rädda om dem! Förbannade svin! Han föste undan kvinnan med en stövelspark i magen.

Hon skrek vilt och tog sig för magen. Hennes skrik slog emot rummets fyra väggar, fönstren och taket samt tystnade. Med händerna försiktigt under magen krälade hon åter fram över golvet till tjänstemannens stövlar och benen på hans ekbord för att bönfalla, be och gråta. Endast döden kunde ha hindrat henne att kämpa för sonen.

Framför tjänstemannen stod redan ett ungt par -- man och hustru. Han talade och hon grät. Han avbröt sitt tal och tröstade henne: -- Du ska inte gråta, Katja! Det är säkert ett misstag, allt kommer att klaras upp nu. Det märktes, att hustruns tårar plågade honom och hindrade honom att tala sammanhängande.

-- Det här måste vara ett misstag, herr byråchef, sade han med övertygelse. -- Vi är äkta makar. Här har ni papper på det. Vi är äkta …  Inte kan ni skilja oss åt? Vi går med på att resa. Men inte skilda från varandra? Vi är ju äkta …  Er Gud och vår Gud har ju samma bud om äktenskapet …  Vi ber er bara om en sak -- skilj oss inte åt!

Denna begäran tycktes av någon anledning roa tjänstemannen mycket.

-- Besynnerligt, mycket lustigt, mein Gott! sade han skrattande. -- Men vad skulle ni tillsammans att göra på en bordell? Han skrattade och slog sig för höfterna och föll med magen mot bordet, kiknande av skratt.

Dörren till kommendantens rum slogs upp och en klump blod och kött sparkades ut därifrån. Klumpen smällde i golvet. Alla klev i fasa åt sidan. Men klumpen krälade sig fram på golvet och flämtade hest:

-- Det är lögn! Det är lögn, jag ger mig inte!

Taras grep hårdare tag om sin käpp och beslöt för sig själv: De ska inte få slå mig! Då dör jag hellre.

Men de hade inte tänkt slå honom. Han anmodades till sist att gå in till kommendanten, som själv reste sig och artigt gick honom till mötes. Taras igenkände i kommendanten tysken Stein, som sedan många år bodde i staden.

-- Sitt ner, herr Jatsenko, uppmanade kommendanten.

Taras ryckte till.

-- Det blir en storslagen arbetsuppgift. Vi båda är inga unga gröngölingar, vi kan skjuta politiken åt sidan. För en verkmästare finns det inget som heter politik, bara arbete. Vi erbjuder arbete, verkmästare. Ni ska få ordentligt med mat, och er familj kan känna sig lugn … 

-- Jag är inte verkmästare, svarade Taras tyst. -- Jag är vanlig arbetare.

-- Hur sa? Stein reste sig förvånat men brast så ut i skratt. -- Ett gott skämt? Jag förstår. En verkmästares skämt.

-- Jag är vanlig arbetare! upprepade Taras bistert.

Stein tittade på honom och såg de envisa, bistra gubbrynkorna vid munnen och den vassa hakan, som stödde sig mot käppen.

-- Händerna! skrek han plötsligt hysteriskt. -- Visa händerna, ditt svin!

Taras sträckte långsamt fram sina händer mot honom. Starka, seniga händer med hårda valkar, handflator i vilka järndammet och maskinoljan för alltid hade ätit sig in.

-- Är detta en vanlig arbetares händer? skrek Stein. -- Detta är en verkmästares händer, herr Jatsenko. Det är händer av guld. Det finns inget pris på dem. Men Tyskland kan sätta värde på sådana händer.

-- Jag är vanlig arbetare! upprepade Taras åter och reste sig, stödd mot käppen.

Stein reste sig också. Deras blickar möttes. Stein var en av de bofasta tyskarna i staden. Han förstod mycket väl inte bara det ryska språket utan också den ryska blicken.

-- Det är bra! skrek han flämtande. -- Vanlig arbetare? Utmärkt. Vi behöver vanliga arbetare också. Du får gå som vanlig arbetare. Går du inte frivilligt, så ska vi släpa dig till fabriken. Om du försöker spjärna emot, ska vi begrava dig levande.

Stein höll sitt ord. Varje morgon kom nu en polis och hämtade Taras till arbetet. Taras satte på sig gamla trasor, tog sin käpp och gick. Inte en enda gång tog han på sig sin arbetsoverall. -- Jag vill inte fläcka mina arbetskläder! Polisen gick från den ena våningen till den andra för att fösa ihop alla de okuvliga fabriksarbetarna. De fördes under bevakning genom staden och till fabriken.

De gick in genom den gamla bekanta fabriksporten. Framför dem låg fabrikens döda kropp. Söndervridna och förbrända järnbalkar. Högar av död sten.

Gubbarna gick omkring på fabriksområdet …  Alla vägar var bevuxna med högt gräs. Det hade börjat växa mossa på väggarna. Svarta kråkbon syntes under takbjälkarna. Genom det trasiga taket blickade den dystra himlen in i fabriken. Rött stäppgräs frodades nu, där glödgat järn en gång hade dånat. Rätt som det var föll en rostig järnbalk ner; de ruttna stöden kunde inte längre bära sin tyngd. Moln av svartbrunt damm steg upp över ruinerna. Förskrämda kråkor flaxade upp. De kraxade hest och oroligt. De slog vingarna mot takbjälkarna. De kretsade ännu länge över fabrikens ruiner som gamar över ett lik.

Verkmästarna, som fördes till den döda fabriken under bevakning, liknade själva skelett. Alla gick med huvudena sänkta, det var hemskt att se ruinerna. Runt omkring luktade det dött järn. En tung tystnad rådde. Endast fötterna hördes skrapa mot de rostiga plåtarna.

De okuvliga gubbarna fördes till kraftverkets ruiner. De tvingades att ta ner de halvt instörtade väggarna och röja hela området. Nå, än sen. Bryta sten kunde de göra, men bygga något -- aldrig. De flyttade stenarna från den ena platsen till den andra. De gjorde det långsamt och utmanande. Den tyske uppsyningsmannen blev arg: Ryssen kan inte arbeta! Ryssen är en åsna! Taras log hånfullt: Du skulle ha sett, tysk, hur den ryska »latmasken« stod i här, då han var sin egen herre, hur Pjotr Lichodid hanterade sin tunga hammare, vilken iver som rådde här, hur svettiga skjortorna var … 

Då tysken avlägsnade sig, slutade gubbarna genast med »arbetet«. De satte sig tungt på stenarna och började röka. De välkända verkmästarna satt här på ruinerna. De hade byggt denna fabrik. De hade också förstört den. Skulle någon av dem få uppleva dess uppståndelse från de döda?

-- Hur gammal är du, Taras? frågade den gamle Artamonov, en pensionerad verkmästare.

-- Sextio år, Pal Petrovitj, svarade Taras vördnadsfullt.

-- Då är du ung än, suckade Artamonov. -- Ung och kry. Du hinner uppleva det.

Alla tittade med avund på den kraftigt byggde, undersätsige Taras. Ja, den som fick leva tillräckligt länge för att uppleva det! Dagar och veckor återstod till befrielsen, men för gubbarna var varje timme den sista.

-- Vi får inte uppleva det! sade Nasar och skakade bittert på huvudet. -- Alla har blivit skelett, alla är skelett. Jag undrar, hur folk egentligen bär sig åt för att hålla sig vid liv.

-- De lever på tron, Nasar, på sin tro, svarade Taras bistert.

-- Fabriken kan snart sättas i stånd! sade den gamle Artamonov. -- Jag skulle först och främst …  Och han började utlägga sitt förslag. Varenda en av gubbarna hade sitt förslag. Genomtänkt, genomlidet, utnött, som en dröm. Var och en ville börja återuppbyggnadsarbetet med sin avdelning. De bevisade för varandra, att det var den riktigaste metoden. De råkade i tvist, blev hetlevrade och ivriga. Och alla drömde de.

Att få uppleva det. Bara man fick uppleva det! Bara man fick se den första blyga gulaktiga rökslingan stiga ur fabriksskorstenen …  Och höra den första hammaren börja arbeta i smedjan … 

Men ingen av dem skulle härda ut, om fabriksskorstenen började ryka för tysken. Nej, det fick inte ske. De såg hellre sin kära fabrik som lik än som slav. Det var bättre, att den fick ligga död, tills tiden var inne. Den fick inte besudlas med slavarbete.

Den tyske uppsyningsmannen kom tillbaka och for ut i en ström av skällsord, då han fick se de overksamma gubbarna. De började arbeta igen. Långsamt tog de ner väggen. Tungt flämtande släpade de på stora stenar. De flyttade tegelstenarna från den ena platsen till den andra. Teglet var sönderslaget. Väggen var förstörd. Döda stenar, gravhällar.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Tionde kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Åttonde kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)