free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
Free Domain Name with Hosting from Network Solutions®!


Elfte kapitlet.

BARNEN åLDRADES. De förvandlades till små gubbar och gummor. Ibland tyckte Taras, att han var jämnårig med Maria. Som en liten gumma med rynkad panna och händerna korslagda över magen satt Maria någonstans i ett hörn och tänkte. Vad tänkte hon på? Taras vågade inte fråga henne.

-- Farfar, frågade hon en dag, kommer inte ryssarna snart?

-- Ryssarna? Du pratar som om du inte själv var ryska! svarade Taras vresigt.

-- Nej. Vi är tyska nu. Inte sant?

-- Nej! Du är ryska! Det här är den ryska jorden. Och vår stad är och förblir rysk. Så här ska du säga, Maria: De våra kommer. De våra kommer snart! De våra ska driva bort tysken.

Han lärde henne dessa ord som en bön. Och hon visste redan, att dessa ord måste behållas i själen. Tysken fick inte höra dem.

Hon gick inte längre till skolan. Hon var där en enda gång och kom då tillbaka nerstämd och förgråten.

-- Vad är det med dig? frågade farfadern oroligt.

-- Jag går …  aldrig mer …  till skolan …  viskade hon så bittert att Taras darrade.

Ett helt år hade lilla Maria drömt om hur det skulle vara, när hon för först gången gick till skolan. De äldre flickorna hade berättat mycket om skolan för henne, men i hennes minne och drömmar stannade bara en sak -- i skolan sjöng barnen i kör. Nu hade Maria varit i skolan och hört på en hel lektion, men någon sång hade det inte varit. Under rasten ville flickorna själva börja sjunga, men lärarinnan kom springande och vinkade åt dem: -- Sch! Sch! Det är förbjudet att sjunga! Så slocknade skolan för lilla Maria.

-- Du kan ju sjunga ensam, rådde Taras henne.

-- Nej, suckade hon och skakade på huvudet alldeles som en liten gumma. -- Det går inte. Tysken kan höra.

Endast när hon låg i sin säng och skulle till att, vyssade hon sig själv med en liten visa, som hon hade satt ihop: -- De våra ska ko-o-omma …  Barnen i skolan ska gå-å-å …  Vi ska sjunga hela dagen lå-å-ång …  Så tog hon om det igen och upprepade många gånger: -- De våra ska ko-o-omma …  Barnen i skolan ska gå-å-å …  Vi ska sjunga hela dagen lå-å-ång … 

Lonka tyckte inte heller om skolan. Han kom hem dyster och försagd, följde en lång stund efter farfadern utan att veta hur han skulle börja och sade till sist:

-- Nu, farfar, ska det bli avgift för skolan. Ett fång ved i veckan, två ämbar kol och dessutom pengar … 

Taras mulnade och knackade med fingrarna mot bordet.

-- Inte har väl jag varit snål, då det gäller vetenskapen? frågade han förolämpad.

Lonka stod kvar, tittade i golvet och yttrade:

-- Jag måste lära mig många ämnen, farmor. Jag vill läsa om vårt lands geografi, jag vill läsa historia och fysik. Men den undervisningen ger oss tyskarna aldrig. Han vände sig åter till farfadern och frågade bevekande: -- Då slipper jag väl gå i den här skolan, farfar? Jag …  Han tänkte säga: Jag skäms, men avbröt sig och sade i stället: -- Jag kan inte.

-- Låt bli då! svarade Taras kort.

På det sättet slutade skolgången för Lonka och Maria. Ett nytt bittert ärr stannade kvar i deras barnasjälar.

Det var nu ofta tyskar hemma hos Taras. Genom staden passerade ändlösa kolonner på väg till fronten vid Stalingrad. De brukade stanna för en kort vila över natten, ibland en hel dag.

Tyskarna var dystra och vresiga. De var rädda för stäppen. De fruktade själva ordet »Stalingrad« och uttalade det endast sällan och motvilligt. På nätterna suckade de högt, kastade sig av och an i sina sängar och yrade. En natt hörde Taras till och med, hur en tysk grät.

Ryssarna retade dem, särskilt barnen. Taras hade för länge sedan upphört att förvåna sig över tyskarna, men deras brist på kärlek till barnen förvånade till och med honom. Man kunde ännu få se en tysk småle mot någon flicka; men Taras såg aldrig någon tysk le mot ett barn.

Antingen de var gamla eller unga, så blev de lika rasande vid åsynen av ett ryskt barn. De jagade bort det från rummet, slog det då det kom i vägen för dem, och kunde slå ihjäl det, om det grät i sömnen på natten. Barnen kände detta och betalade tyskarna med ömsesidigt hat, instinktivt och omedvetet -- men oförsonligt. Taras började bli rädd för Lonka, man kunde vänta sig vad som helst av den pojken. Mer än en gång hade gubben märkt den brinnande blicken hos pojken och strängt hött åt honom med fingret; nu tog Taras varje kväll yxan från köket och gömde den inne i sitt rum, och knivarna låste han in.

Det hände för resten en gång, att en tysk log vänligt mot Maria. Det var en rödbrusig, till synes godmodig och tjock tysk -- han skulle inte till Stalingrad. Han satt till bords och åt, medan Maria inkrupen i ett hörn följde honom med blicken. Hon visste, att det var farligt att komma i närheten av en tysk, men tysken åt sådana sällsynta läckerheter att hon inte kunde behärska sig utan gick närmare. Tysken åt korv och smör! Något sådant hade Maria inte sett på länge.

Hon hade till och med glömt, att det fanns sådana härliga godsaker i världen. Hon stod två steg från tysken och såg på hur han åt. Det föll henne inte ens in att be tysken om en bit korv, hon såg bara på … 

Tysken märkte hennes blick och log. Sedan tog han sin kniv och skar långsamt av en tjock skiva vitt bröd. Sedan bredde han lika långsamt på ett tjockt lager smör. Därefter skar han av en skiva fet korv och lade på smörgåsen. Så tittade han på Maria och log åter mot henne. Och …  kastade smörgåsen åt katten, som jamade vid hans fötter.

Nu skrattade han. Han skrattade länge och vällustigt -- hans rödbrusiga, tjocka ansikte riktigt guppade av skratt. Han väckte till och med sin kamrat, så att de skulle få skratta tillsammans.

Maria gick tyst tillbaka till sitt hörn. Hon skrek inte och grät inte. Hon satte sig på sin lilla bänk med händerna under hakan och började tänka.

Lilla Marias hela själ var nu full av blodiga ärr. På nätterna fick hon ofta egendomliga anfall -- skräckanfall. Hon började skrika och gråta och kastade sig av och an i sängen, hon såg förskräckliga saker, blod, den lilla flickan i kistan …  Hon lugnade sig först då Taras tog henne i sina armar. Han var den ende, som kunde lugna henne. Det var som om någon lugn, övertygande kraft strömmade ut från honom. Maria tryckte sig mot gubbens bröst, grep med sina små händer fast i hans skuldror och somnade.

Han lade henne varsamt i sängen, satte sig bredvid på en pall och kunde sitta där i timmar.

Allt kan läkas, återställas och rättas till, tänkte han, då han såg det i en sjuklig grimas förvridna flickansiktet. Kriget kommer att ta slut och alla sår läkas, alla fabriker byggas upp igen och hela livet förnyas. Men hur ska man bota den blodlösa, stympade, skändade själen hos ett litet barn?

-- Var är ni då, mina söner? Var är ni?


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Andra delen. Opp: Första delen. Bakåt: Tionde kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)