free web hosting | free hosting | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Nionde kapitlet.

TARAS VAR På VäG HEM till sin stad … 

Han hade bråttom. På tre månader hade han inte varit hemma och hade inte hört något hemifrån. Levde de ännu där hemma? Var de friska och krya?

Någonstans på vägen mötte han nyåret 1943. Daggryningen var purpurröd och blodig …  Det blir ett blodigt år! tänkte Taras och skakade på huvudet. I blod har vi slagits ner, i blod ska vi också befria oss.

Det började bli svårt att ta sig fram på vägarna, som han nu följde. Det fanns ännu ingen verklig snö, och höstgyttjan hade stelnat i frusna klumpar. Det var tungt att gå. Som tur var hade han tagit med sig sin varma pälsrock för att byta ut den mot något matnyttigt. Det gjorde han nu inte, men i stället kom den honom själv väl till pass.

Taras hade bråttom. Han hade med sig en påse spannmål och lite potatis -- det var allt som han hade lyckats komma över i de skövlade byarna. Men huvudsaken var att han hade med sig glada nyheter hem. Kanske visste de, kanske visste de inte. De levde så instängt …  Nu skulle han tala om för dem, triumferande och långsamt, att det hade gått dåligt för tyskarna vid Stalingrad. Och det gick rykten om att de egna trupperna hade slagit till vid Don. Satt in en hård stöt.

Han fick veta detta av folk på den stora landsvägen. Här spreds alla nyheter snabbt. De bekräftades av folk, som han besökte med med ledning av Stepans adresser. Och Taras hade själv ögon att se med. Den stora landsvägen är som en öppen karta, det gäller bara att kunna läsa den. Tyskarna får stryk, de har börjat fly! tänkte Taras skadeglatt.

Vid ett tillfälle, då han övernattade i en by, fick han höra röster och buller på gården. Han steg upp och gick ut. Hela gården var full av poliser. De stojade och hojtade och skockade sig kring en kärra, och Taras gissade genast, att de höll på att ge sig iväg. Han lyssnade. »Mina herrar, mina herrar!« skrek en. »Vi måste vänta på chefen. Han ger order.« -- »Vad ska det tjäna till?« skrek en annan. »Nej, mina herrrar vi ger oss iväg.« -- »Nej det går inte för sig, mina herrar!« Man hörde inget annat än »Mina herrar! Mina herrar!« Taras kunde inte behärska sig utan brast ut i skratt.

-- Hur är det fatt, mina herrar? sade han och plirade illmarigt. -- Är kamraterna …  på jakt efter er? Va?

Detta budskap förde han med sig hem som det allra käraste: de egna höll på att driva tyskarna på flykten.

När han kom hem, skulle han samla de sina kring sig och säga: »Jag ber att få gratulera, kära familj! De våra är på väg!« Han skulle se på Andrej. Det skulle han absolut göra. Ingenting säga, bara se. Så att sonen böjde sitt huvud i skam.

Därefter skulle han kalla Nastja till sig. Först skulle hon ha ett kok stryk …  Nej, riktigt så menade han naturligtvis inte. Han skulle naturligtvis inte slå henne, men skälla på henne skulle han. »För sin far får man inte dölja något -- varken fästman eller arbete«, fick han säga till henne. Och sedan kunde han fortsätta:

»Vår berömde partisekreterare, min son och din bror, Stepan Jatsenko, ger dig uttrycklig order att sätta mig i förbindelse med pålitligt folk, som du känner. Se till att det blir gjort!«

Sedan kunde han börja prata med gubbarna. Med alla som ännu levde, ännu andades. Han skulle tala i enrum med var och en, försiktigt som Stepan hade lärt honom. Han skulle anpassa sina ord efter var och en.

Han skulle säga: »För oss själva är vi alla hederliga …  Men man får inte begrava sin hederlighet i förvaringskistan som flickan sin hemgift. Nej, du ska lägga fram din hederlighet på bordet, sätta in den i kampen!«

Nu hade han inte långt kvar till staden …  Den syntes ännu inte, den var dold i dimman, men hjärtat kände den redan och drev på honom …  Äntligen skymtade de välbekanta fabriksskorstenarna.

Taras stannade och tog av sig mössan.

Staden hade många skorstenar -- som ett stort fartyg. Skorstenar, skorstenar -- som ett stort fartyg. Skorstenar, skorstenar, skorstenar …  Nu var de döda, och ingen rök steg upp från någon av dem, men förr i tiden hade Taras känt igen varje rökslinga och kunnat urskilja varje skorstensvissla på rösten … 

-- Jag ska uppleva det! sade han och knöt nävarna. -- Jag ska uppleva det! Få se dem ryka som förr om åren …  Det ska jag!

Och han rullade sin skottkärra framåt.

Nu var Taras framme vid yttergatorna, som sluttade ner mot centrum. Här kände han varje sten. Vartenda hustak. Han betraktade med rörelse de välkända gatorna.

-- Allt är sig likt! smålog han glatt. -- Allt är som förr. Lika litet som inkräktaren kan förvandla vår själ, lika litet kan han göra om våra städer och våra vanor efter sitt mönster. Allt är sig likt … 

Det var bara en sak, som hade kommit till -- galgen. Taras stannade motvilligt.

Han hade mött många galgar på sin väg och borde vid det här laget ha hunnit vänja sig vid dem. Men man kan inte vänja sig vid galgen.

I denna galge hängde en ung flicka. Späd och mager som ett litet barn. Det lilla flickhuvudet hade sjunkit ner mot skuldran i en hjälplös grimas.

Taras gick närmare, tittade efter och började plötsligt skrika så förfärligt, att stenarna på trottoaren borde ha darrat.

-- Nastja! skrek han och föll medvetslös ihop.

 … Han vaknade till sans hemma i sin säng. Över honom böjde sig hustruns förgråtna, rynkiga ansikte.

-- Mor! ropade han tyst. -- Vad är det med flickan? …  Vad har hänt? … 

Hon tryckte sig mot hans bröst och började gråta.

Han smekte hennes grånade hår.

-- Tyst, mor, tyst! sade han knappt hörbart. -- Nastja behöver inga tårar …  Så brast han själv ut i förtvivlade snyftningar.

Pavlik stod vid dörren med huvudet sänkt. Han kunde inte gråta mera. Det var han, som hade funnit Taras och kört hem honom på skottkärran. Han kände igen honom på det fruktansvärda skriket: »Nastja!« Han hade skrikit likadant själv den första dagen.

Men han kunde inte gråta längre. I två dagar hade han stått vid galgen, bredvid Nastja. Honom var ingen på jakt efter, tyskarna hade nu inte tid att tänka på honom. Han hade sett på Nastjas blåa ansikte och hennes ögon, som var täckta av dödens tunna slöja. Han hade tyckt att Nastja talade till honom. Hon hade alltid varit tystlåten. Hon hade alltid kunnat tala utan ord: »Du ska hämnas mig, Pavlik, inte sant?« hade hon frågat. »Ja!« viskade han. »Lär mig att hämnas på det rätta sättet!« Hon teg. Endast hennes sorgsna mun böjdes nästan ironiskt. Hon hade mött döden stolt. Hon hade skrattat bödlarna i ansiktet. Men Pavlik tyckte, att det var åt hans hjälplöshet hon skrattade: »i varje fall inte med dikter, Pavlik. Dikter behövs inte här!«

-- Min lilla flicka! Min lilla flicka! mässade mor Eufrosyne. -- Varför gjorde de detta med dig, oskyldiga flicka! Inte hade du stulit. Du hade inte gjort en människa något för när … 

-- Tyst, mor, tyst, viskade Taras svagt. -- Du får inte såra Nastja.

-- Om de åtminstone lät oss begrava henne! grät Eufrosyne. -- Kyssa hennes små blåa ögon …  Tvätta henne ren … 

-- Tyst, mor, tyst! Nastja behöver ingen sådan själamässa.

-- Vi ska hämnas allt, sade Pavlik sakta. -- Låt oss bara att göra det på rätt sätt.

-- Vem är det? frågade Taras och pekade på Pavlik.

-- Det är Nastjas kamrat, sade Antonina. -- Det var han, som körde hem er.

-- Jag fruktar inte för mitt eget liv, sade Pavlik med rörelse. -- Men vad jag än finner på -- så är det för litet för Nastja. Hon var ju så …  så … 

-- Henne ska mina söner hämnas! mumlade Taras. -- Folket ska hämnas, det glömmer inte! Han kom plötsligt att tänka på något och lät blicken glida över människorna kring sängen som om han sökte någon. -- Var är Andrej? frågade han och rynkade ögonbrynen. -- Varför deltar han inte i vår sorg?

-- Andrej? Han är inte här …  viskade Antonina och brast plötsligt ut i gråt.

-- Men var är han då?

-- Andrej har gett sig iväg …  Han gick strax efter er.

-- Vart?

-- Det talade han inte om. Han sa bara: Säg till far, att han nog kommer att få höra talas om mig … 

-- Jaså! sade Taras. -- Då är jag ensam nu! Han tittade på de förgråtna kvinnorna. -- Varför har ni lagt mig till sängs? Jag kan inte ligga nu. Jag måste gå upp.

Han steg upp och rätade långsamt på ryggen.

-- Ge mig min käpp …  sade han dovt. -- Jag har svårt att klara mig utan käpp …  nu.

Man gav honom käppen. Stödd på den gick han genom hela rummet fram till Pavlik.

-- Vad heter du? frågade han och stannade framför honom.

-- Pavel.

Taras såg länge på honom under tystnad.

Därefter yttrade han sakta:

-- För mig till pålitligt folk …  Nastja är borta, så du får klara det. Det kan inte hjälpas. I blod har vi slagits ner, i blod ska vi också hämnas. Det kan inte hjälpas. Det kan inte hjälpas … 

Nästa dag gick Taras till Nasar. Han fann honom liggande i vit skjorta under ikonerna.

-- Vad är det med dig, Nasar? frågade han ängsligt.

Grannen vände långsamt ansiktet mot honom.

-- Är det Taras! viskade han med ett blekt småleende. -- Du kom i tid! Då fick jag ändå återse dig.

Taras satte sig vid sängen och såg försiktigt på Nasar. Grannen var nu tyst och fridfull, som om allt jordiskt hade lämnat honom. Inget fanns kvar av hans gamla oro och beskäftighet. Han hade redan tagit farväl av jorden. Han hade inget kvar att uträtta där.

-- Det var inte bra, Nasar! sade Taras och skakade förebrående på huvudet. -- Du har valt en dålig tid.

-- Det är inte jag som har valt. Döden har skickat kallelse efter mig.

-- Men gå inte dit! Ge dig inte!

-- Döden är ingen tysk, för döden måste man böja sig, svarade Nasar kort och suckade.

-- Jag hörde om din sorg, granne. De kommer att avrätta alla. Några avrättas fort, andra som vi -- långsamt … 

-- Du får inte dö, Nasar! sade Taras åter. -- Jag har ett ärende till dig.

-- Jag har gjort mitt i livet, viskade Nasar sakta. -- Du får förlåta mig, granne.

De var båda tysta och försjönk i sina egna tankar. Här lever man på jorden och ens rötter går så djupt ner, tänkte Taras med förvåning. Men människan lämnar jorden så lätt som om hon aldrig hade levat. Vad är då döden? Varför skulle man frukta döden? Det är lätt att dö, det är mycket svårare att leva!

-- Förlåt mig mina synder mot dig, granne, viskade Nasar stilla och högtidligt. -- Förlåt mig i Kristi namn, döm mig inte!

-- Gud förlåter! svarade Taras. -- Och jag har inget att förebrå dig, granne.

-- Gud ske pris!

De tystnade åter.

-- Gud? sade Nasar. -- Om det finns en Gud, så har jag syndat mycket inför Honom. Det är mycket smuts, som har fastnat vid mina hjul under vandringen på jorden …  Men jag ska själv stå till svars för Honom. Om Han finns. Annars …  ska maskarna förlåta …  Han drog djupt efter andan. -- Jag var flärdfull, vinningslysten och klandersjuk. Jag följde inte lagen -- det må min hustru förlåta mig …  och människorna …  Han drog åter efter andan och slutade: -- Men inför fosterjorden står jag ren och obefläckad.

-- Ja, Nasar, sade Taras. -- Det vet alla.

-- Då de våra kommer …  Säg det till dem, Taras.

-- Ja, det ska jag göra!

-- Du ska säga så här: Nasar Gorovnoj levde okuvlig och dog utan att ha böjt sig.

-- Det ska jag säga, granne. Det ska jag säga!

-- Och att jag inte kastade några handgranater på tyskarna, det får de förlåta mig …  sade han sakta och urskuldande. -- Jag var gammal. Och inga handgranater hade jag … 

Plötsligt skakades det lilla huset av en fruktansvärt kraftig explosion. Fönsterrutorna krossades. Murbruk föll ner från taket.

-- De låter mig inte ens dö i lugn och ro, suckade Nasar bittert.

Den ena explosionen följde nu på den andra. Nasars lilla hus knarrade och stönade i alla toner. Alla plankor darrade … 

Lonka kom inrusande med andan i halsen och skrek:

-- Är du här, farfar? Tyskarna spränger staden!

-- Vad för något? undrade Taras.

-- Tyskarna spränger staden! skrek Lonka. -- De ger sig iväg!

-- Ger sig iväg? Vad menar du?

Taras tog sin käpp och sprang ut efter Lonka.

-- Vi får inte låta dem komma undan! skrek han i förbifarten.

Han fortsatte springande nerför gatan, bultade med käppen på alla fönsterluckor och skrek:

-- Hallå! Kom ut, gott folk! Tyskarna håller på att ge sig iväg! Vi ska inte låta dem komma undan! Kom ut, goda män!

Folk började redan samlas omkring honom.

-- Låt dem ge sig iväg! skrek någon ur hopen. -- Vi har inte bjudit dem hit! Åt helvete med dem, och Gud ske lov!

-- Vad är det du vill, Taras?

-- Vi ska inte låta tyskarna komma undan! skrek han. -- Vi måste ta död på dem här!

-- Det sker utan vår hjälp, Taras! …  Vi är väl inte soldater. Det här är inte vår sak.

-- Inte vår sak? vrålade Taras. -- Vad ska det betyda? Vems sak skulle det då vara? Om vi låter tyskarna komma undan, kommer de snart hit igen och förtrampar vårt liv och hänger våra barn. Vi får inte låta tysken komma undan! I jorden med dem! I jorden!

Han sprang genom staden och hötte med sin käpp. Lonka var hela tiden vid hans sida. Från alla håll kom arbetarna redan springande. Många av dem hade vapen, Gud visste var de hade fått dem ifrån … 

Med en maskinpistol i handen och handgranater kom också Pavlik springande. Då han rusade förbi galgen, kastade han en blick på Nastja. I skymningen syntes inte hennes ansikte. Endast en sorgsen silhuett, som avtecknade sig i blått mot den av flammande bränder upplysta himlen. Men Pavlik visste nu, att Nastja välsignade honom till kamp och död.

-- Synd att man inte har ett gevär! ropade Taras bittert. -- Synd att vi inte har ett gevär, Lonka!

De sprang ner mot stadens centrum och torget, som fortfarande var inhöljt i rök efter explosionerna. Genom rök och brandos, genom moln av tegeldamm, genom de svart lågorna, som glupskt slickade stenarna, såg Taras sin egen stad …  Hus, som var stela av fasa, ihopkrupna, dödligt sårade och gripna av elden, föll i hans åsyn ihop till formlösa klumpar av svart sten … 

Taras stannade, uppskakad och nerstämd av den nya sorgen.

Han stönade förtvivlat och förde handen till hjärtat.

Vad hade de gjort med staden! Vad hade de gjort med Taras' ögonsten, barbarerna! I går hade han sett sin lilla flickas blåa lik dingla i galgen, nu såg han sin kära hemstad vrida sig på bålet … 

Genom röken smög sig de retirerande tyskarna som tjuvar. Deras vagnar hopades bland ruinerna på gatan och körde in i varandra. I panik flydde chaufförerna och soldaterna. Officerarna stack ut sina revolvrar från bilarna och röt åt de flyende … 

Taras fick se dem.

-- Där är de! skrek han och pekade på tyskarna. -- Där är de! Ser ni dem, gott folk? Döda dem då! Slå ihjäl dem!

Han lyfte sin knöliga gubbkäpp över huvudet. Han var hemsk att skåda i detta ögonblick, med käppen i händerna, gråhårig, barhuvad, belyst av skenet från den brinnande staden … 

-- Farfar! hörde han Lonkas röst. -- Här ligger ett vapen! Ta det!

Taras vände sig efter rösten. Lonka böjde sig över något.

-- Kom, farfar, ta det!

Taras sprang fram och fick se en död tysk, som låg med ett vapen vid sin sida.

-- Vem har dödat honom? frågade Taras hest.

-- Någon av de våra …  fabriksarbetarna …  Tyskarna flydde nyss förbi här. Hör du, farfar, de skjuter!

-- Jaså! skrattade Taras vresigt. -- På det viset! Vi ska minsann visa, att vi kan ta ett nappatag själva! Sätt igång! Han böjde sig och tog upp en kulsprutepistol och en väska med handgranater.

-- Synd att jag inte lärde mig, hur man ska kasta den här förbannade handgranaten …  sade han förargad.

-- Det vet jag, farfar! skyndade sig Lonka att inpassa. -- Låt mig visa!

-- Ja, gör det, Lonka! Visa hur man kastar den, min pojke! Jag sköter maskinpistolen … 

Lonka böjde sig bakåt, tog i och slängde handgranaten rakt in bland de tyska bilarna. Det hördes en våldsam explosion, följd av skrik, stönanden och förskrämda skott … 

-- Fortsätt att kasta, min pojke! Har de fått sitt? Fortsätt bara! I samma sekund kände han, hur något slog till i sidan på honom. Det brände som eld. Han stönade sakta och föll omkull … 

-- Farfar! skrek Lonka och rusade fram till honom.

-- Det är inget …  farligt …  Ett sår …  Fortsätt, Lonka! Fortsätt du bara! … 


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Tionde kapitlet. Opp: Andra delen. Bakåt: Åttonde kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)