free web hosting | free website | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Tionde kapitlet.

ANDREJ var på väg hem … 

Han var åter på väg hem. Men denna gång smög han sig inte fram utmed avsides stigar, i bondekläder, som flykting …  Nej, denna gång följde han kampens och offensivernas breda väg, klädd i soldatkappa.

Någonstans i närheten av Bogutjar hade han äntligen kommit fram till de egna trupperna, anmält sig för en officer och förklarat, att han ville slåss igen. Han hade också talat om att han hade varit i fångenskap, och att han nu måste gottgöra sin skuld till fadern och armén. Vad det var för skuld, visste han själv. Han hade velat tillägga, att han inte hade kommit till dem med nakna händer, utan på vägen dit -- ensam eller tillsammans med kamrater -- mer än en gång hade anfallit retirerande tyska kolonner och åsamkat dem stort avbräck. Men då han såg officerens bistra och av stridens svarta damm täckta ansikte, beslöt han att inget säga. Vad skulle han säga till dem, som hade hållit stånd in i döden vid Stalingrad? Vad kunde han skryta med inför dem? Han måste vara höljd i blod och damm alldeles som de, så att det rök om pälsrocken och skjortan blev salt av krigarens arbete och svett och stövlarna täckta av snö och smuts från alla vägar mellan Volga och Don. Vad var han värd mot dessa krigare? Han, en förrymd soldat, måste skämmas för dem.

Andrej underkastades ett långt och strängt förhör, men inte så strängt som han många gånger förhört sig själv.

Han skulle ha frågat: -- Vari består din skuld till fosterlandet, Andrej? -- Jag fruktade döden, däri består min skuld. -- Och mera? -- Jag förlorade tron. -- Hur kunde det hända, Andrej? -- Min själ var fattig …  -- Men fruktar du inte döden nu? -- Nej, nu fruktar jag inte döden. -- Var upphörde du då att frukta döden, Andrej? -- I slaveriet. Slaveri är värre än döden. -- Var det där du fann tron också? -- Nej. Jag fann hatet. Det är starkare än tron. -- Vad vill du nu, Andrej? -- Jag vill ha vapen. Och en plats i ledet, kamrater. -- Varför vill du ha vapen, Andrej? För att förtjäna din fars förlåtelse? -- Hans förlåtelse är inte nog för mig. -- För att gottgöra din skuld till fosterlandet? -- Inte ens det är nog. För den saken räcker en strid. Och jag har kommit till er för att kämpa i alla strider. -- För att mätta ditt hat? -- Det kan inte mättas. Det är dödligt. -- Varför vill du då ha vapen, Andrej? -- För att kämpa till slutet! Till segern! Med mindre nöjer jag mig inte.

På det sättet förhördes han inte. Kanske man frågade honom samma saker, men med andra ord och genom att uppmärksamt se på honom, se ända in i själen på honom. I varje fall trodde man honom på hans ord och gav honom en plats i ledet. Han fick åter vapen.

Han tog sitt gevär. Det var likadant som det, han hade kastat i majsen, då han gav sig åt tyskarna -- ett vanligt ryskt armégevär med gul kolv och skarpslipad bajonett. Varför hade det tidigare varit en värdelös klubba för Andrej, medan det nu tycktes besitta en fruktansvärd kraft?

Andrej fick sin plats i ledet. Men innan förstärkningen fördes i elden, tog kompanichefen med sig nykomlingarna ut på fältet, där striderna hade rasat föregående dag, och sade:

-- Se!

Och de såg … 

Fältet var täckt av svart snö, alldeles förtrampat och uppslitet. En sötaktig krutlukt svävade fortfarande över det. Överallt låg tyska stridsvagnar som döda hästar. De var förbrända och sönderslitna. Tyska kanoner sträckte undergivet sina pipor mot höjden som fångar lyfter sina händer. Döda tyskar låg ihopkrupna och förstenade. Deras smutsig röda hår hade redan frusit fast vid jorden, och isen hade stelnat i de intryckta hjälmarna.

Från hela det av krigets traktor upplöjda fältet, från det sönderslitna fientliga järnet och de mäktiga såren av ryska stridsvagnars larvfötter utströmmade en tät och bitter segerlukt. Andrej fyllde sina lungor med denna lukt och tänkte med avund: Och jag som inte var med där!

Han avundades nu dessa okända soldater -- kanske från hans egen hemtrakt -- som dagen förut hade svept fram här i ära, krossande tyskarna vid Don och förföljande dem mot väster.

-- Håll ögonen öppna! sade officeren allvarligt. -- Se hur vårt folk kämpar! Hur ryssarna slår tysken.

-- Ja! svarade Andrej och bet sig i läppen. -- Låt oss kämpa också!

-- Vi vill också vara med! Vi ska kämpa! skrek nykomlingarna otåligt. Anblicken av segerfältet och lukten, som strömmade emot dem, gjorde ett djupt intryck på dem och segerns låga tändes i deras blod.

-- Ni ska nog få slåss! sade officeren skrattande.

I daggryningen gick de till strid. De slöt upp i den stora strömmen av ryska trupper, som gick till offensiv mot fienden. Andrej deltog i den berömda vintermarschen från Volga till Dnjepr, som framtidens historiker skall skriva om.

De ryckte fram mot väster …  Långa, utmattade kolonner av tyska fångar strömmade emot dem. Tyskarna var iförda sina gröna, trasiga kappor utan livremmar. De liknade varken bönder eller soldater -- de var helt enkelt fångar, och Andrej skrattade skadeglatt, då han såg dem: Jaså! Så ser ni alltså ut, oövervinneliga tyskar! Han gick i elden med allt större ursinne. De gamla soldaterna lärde honom krigets hantverk. De visste nu mycket, som han inte visste och inte kunde veta -- han hade varit i fångenskap medan de hade stridit. Striden är den bästa skolan. Men han kunde å sin sida lära dem en sak -- att hata. Han berättade för dem om städerna, som stönade under fiendens järnhäl. Han sade dem:

-- Om ni visste med vilken längtan och tro man väntar på er där, skulle ni slåss ännu hårdare!

Då Millerovo intogs av den division, som Andrej tillhörde, och de kringliggande byarna hade rensats från tyskar, förklarade Andrej för kamraterna:

-- Just här låg dödslägret!

Han stod -- härdad i striden och bevingad av segern -- och betraktade denna plats. Det rasslade fortfarande i den rostiga taggtråden …  Den var täckt av snö …  Han betraktade den och kände, hur hämndtörsten åter började sjuda inom honom. Inget kunde släcka den. Under sovjettruppernas anfall befriades den ena staden efter den andra, men detta var inte nog för Andrej. Med dödlig längtan väntade de där hemma. Kanske de inte tänkte på Andrej -- fadern förbannade honom och hustrun hade inte förlåtit. Men de väntade på den ryska bajonetten. Och denna bajonett var i Andrejs hand. Antingen de väntade honom eller inte, så var det han, som förde friheten till dem. Det var han, som slog sig hem genom rök och blod.

Kanske skulle han inte komma fram levande. Han fruktade inte döden. Han ryggade inte tillbaka för den. Redan första dagen sade han åt gruppchefen, sergeant Vlasov:

-- Om de dödar mig, så låt mina anhöriga få veta det. Här är adressen!

Men han visste: nu skulle han komma hem -- även om han dog.

Han hade tur. Han kom hem levande. Tidigt en morgon -- det var ännu mörkt och staden låg insvept i grått mörker -- trängde han in i staden som en av de första. På de kära, välkända gatorna stack han ner de sista tyskarna.

Han fick tillåtelse att gå hem ett tag. Han knackade inte på utan slog upp dörren och rusade in.

-- Andrej! skrek Antonina och rusade mot honom.

Han slöt henne försiktigt i sin famn. Han vågade inte vara kärleksfull. Stridens eld brände hans svarta kinder.

-- Pappa har kommit! ropade lilla Maria glatt. -- Pappa är hemma!

-- Inte helt och hållet, min lilla flicka! svarade han. -- Jag har ännu ett långt stycke kvar.

Han lät blicken otåligt glida över familjen, men kunde inte finna den han sökte -- sin far.

-- Var är far? frågade han hest.

-- Han ligger inne hos sig. Han är sårad, skyndade sig Antonina att svara.

Andrej gick in till fadern.

Taras låg i sin säng och tittade på Andrej med ett -- som denne tyckte -- ironiskt leende.

-- Jaså, Andrej! viskade gubben med ett svagt skratt.

Andrej ryckte hastigt något från bröstet, knöt det i näven och sade åt fadern:

-- God dag, far! Och farväl! Han slängde något på bordet. Det klirrade som ett silvermynt. -- Ta hand om den här, antingen jag överlever eller inte! Därefter sprang han ut.

Taras kallade med sin svaga röst på hustrun.

-- Visa vad han kastade där!

Mor Eufrosyne räckte honom en medalj.

-- »För tapperhet i fält«, läste Taras och skrattade åter till. -- Sprang han sin väg? Det var som tusan, vad han tycks vara stolt!

Lonka kom inrusande med andan i halsen som alltid och med en nyhet som vanligt.

-- Farfar! skrek han. -- De våra har kommit, de våra har kommit …  Hela staden är full av trupper! Och stridsvagnar!

-- Verkligen! yttrade Taras med svag röst.

-- Synd att jag inte kan resa mig! Sårad …  Annars skulle jag ställa upp hela min familj framför soldaterna och säga till den högste officeren: »Jag kan se dig och alla dina krigare öppet i ögonen, officer. Min familj har själen obefläckad inför fosterlandet … «

-- Men Nastja är borta! viskade mor Eufrosyne. -- Och från Nikifor har vi inte hört något på så många månader.

Nikifor, Taras' yngste son, hade redan på hösten blivit sårad vid Stalingrad. Han fördes till ett lasarett på andra sidan Volga. Läkaren, som opererade honom, sade:

-- Ni kommer att leva, men någon soldat blir ni aldrig mer.

Nikifor bet ihop tänderna och frågade läkaren:

-- Men vad ska jag då göra nu?

-- Vad gjorde ni före kriget?

-- Jag är arbetare. Metallarbetare. Montör, svarade Nikifor. -- Jag byggde masugnar, till exempel … 

-- Ja, det var utmärkt! sade läkaren glatt. -- Ni kan fortsätta att bygga masugnar!

I samma sal som Nikifor låg många soldater. I sängen bredvid låg en märklig man, sergeant Alexej Kulikov, bördig från Pensa.

-- Det här är första gången jag befinner mig på reparation, bror, sade han åt Nikifor. -- De lappar snart ihop mig, så att jag får komma ut igen. Mina sår läks fort.

Han sår läktes också väldigt fort. Till och med läkarna var förvånande. Men Kulikov skrattade bara:

-- Vår familj Kulikov är av hårt virke. Vi har ett starkt skinn, som läks fort. Vi har alltid klarat oss utan doktorer, vi skötte själva om våra sår. Och mina blessyrer är väl inget att tala om! … 

Nikifor skämdes på sätt och vis över att bli omskött som ett hjälplöst barn. De skrapade honom ren från skyttegravssmutsen, tvättade honom, gav honom en ren skjorta och bäddade ner honom mellan fina vita lakan. Aldrig förut hade någon människa bekymrat sig så mycket om hans tillstånd, hans kropp …  Denna kropp hade modern älskat och kvinnorna ibland smekt, och själv hade han i tjugosju år släpat omkring den över den syndiga jorden; nu var den trasig och uppriven av splitter och helt utlämnad åt främmande människor -- läkare och sjuksystrar. Och kunde man tänka sig, de vårdade den som ett dyrbart kärl. Det var så att han rent av skämdes.

Till höger om honom låg en soldat utan arm. Han låg hela tiden och knorrade över maten och läkarna och sängen. Alexej Kulikov lyssnade uppmärksamt på honom och frågade en gång:

-- Är du sadelmakare, va?

-- Varför tror du det? undrade den enarmade.

-- Eller skomakare? fortsatte Kulikov. -- Folk, som har stillasittande arbete, knorrar gärna. Arbetet är tråkigt och ensamt …  de måste ha något att förströ sig med.

-- Jag är skedmakare! skrek den knorrige vresigt. -- Jag gjorde skedar! Det var mitt arbete, om du vill veta. Jag var nog den bästa skedmakaren i hela Gorkijdistriktet. Hela Ryssland har nog ätit kålsoppa med mina skedar. Men nu matas jag själv med sked, jag har ingen arm.

-- Vilken arm var det du miste? Den högra, eller hur? frågade Nikifor.

-- Nej, det var faktiskt den vänstra! Det hade varit bättre, om tysken hade slitit av mig båda benen. Vad ska jag med ben till? Jag är ingen dansör. Men utan min arm -- vad ska jag ta mig till?

-- Du har åtminstone en arm …  sade Kulikov tröstande. -- Du har höger arm i behåll. Och utan den vänstra kan man nog klara sig.

Men dessa ord gjorde föga intryck på den enarmade. Han fortsatte att knorra som förut.

-- Varför behandlar ni mig? fräste han åt läkarna. -- Det lönar sig inte. Jag är slut som soldat. Sköt hellre om Kulikov, han duger ännu att slåss.

-- Än sen då! svarade läkarna. -- Kulikov ska vi bota för striden, men dig ska vi göra frisk så att du kan leva.

Dessa ord gjorde ett starkt intryck på Nikifor, som hörde allt. De tycktes också ha gjort ett starkt intryck på Kulikov. På kvällen smög sig denne fram till grannen och lutade sig över honom.

-- För att du ska leva botar de dig! yttrade han. -- Hör du, granne, vilka ord? För livets skull! Vackra ord! Tag till exempel en maskin, en traktor. Om man slår sönder dess drivband, motorn och karosseriet -- vad blir det då? Skrot. Det blir ingen maskin, utan järnskrot. Så är det. Men tag människan. Slit av henne armar och ben, och hon förblir i alla fall människa. Hör du? Därfor att hon har själ och förstånd …  Han lutade sig helt nära grannen och viskade honom i örat: -- Du får inte tappa humöret, pojke. Hör du? Du ska leva. Det måste du. Leva för livets skull.

Då Nikifor hörde dessa ord, började även han grubbla över livet. Det kändes bittert för honom att inte mera få röka tillsammans med kamraterna i skyddsrummen och inte få gå till anfall vid deras sida, då artilleriet mullrade i dödsglädje och döden pustade en i ansiktet så att man kände sig både ängslig och glad och orolig ända in i själen …  Han visste nu, varför han hade fått leva på jorden och varför han skulle leva vidare, länge och fruktbart: för det stora livets skull ville han leva, för det stora arbetets skull … 

Innan han lämnade lasarettet, tryckte han länge Kulikovs hand.

-- Ska du hem nu? frågade sergeanten.

-- Ja, det kan man säga, svarade Nikifor leende. -- Egentligen lever de ännu under tysken där hemma. Men jag tror, att befrielsen kommer snart! Inte sant! Vad tror du själv?

-- Jovisst! svarade Kulikov med övertygelse. -- Ja, adjö då. Vi ses kanske inte mer. Jag ska snart ut i fält igen. För mig är krigarlivet inte slut.

-- Jag skulle också …  ha gått ut …  sade Nikifor förläget. -- Men de här kryckorna vill inte tillåta det … 

-- Det kan inte hjälpas! Du får ta dig hem nu. Vi klarar oss utan dig …  Han tryckte åter Nikifors hand. -- Du ska alltså hem nu? Det är en helig sak, bror! Vi slåss alla för att få komma hem. Vi ska vinna tillbaka allt … 

Under dessa dagar hade den ryska armén tillfogat tyskarna ett förkrossande nederlag vid Don och förföljde nu fienden över de vida stäpperna.

-- De våra håller kurs mot mitt hem! utbrast Nikifor. -- Så är det … 

Och han beslöt att följa den framryckande armén i spåren.

Han fick ofta följa med bilar, som han mötte på vägarna.

-- Följ med oss bara! Hur långt? frågade chaufförerna honom.

-- Det är både långt och nära, svarade Nikifor och ryckte på axlarna. -- Egentligen är det nära, men eftersom det inte är i våra händer, så är det långt. Men jag tror, att de våra tar det, innan jag har släpat mig fram på kryckorna, va?

-- Mycket förr! svarade de glada chaufförerna.

-- Ja, det tror jag också. Det gäller att skynda sig.

Han skyndade sig. Han vandrade och åkte genom de befriade områdena och övernattade i de befriade byarna. Överallt släppte man gärna in honom och gav honom den bästa platsen.

-- Det är inte för min skull, gissade han. -- Det är för mina kryckors skull. En hedersbevisning för det blod jag offrat.

Han visste, att det inte gick an att tacka för denna hedersbevisning. I stället berättade han om Stalingrad för sina värdar. Han berättade om Stalingrad både för chaufförerna, som han fick åka med, och soldaterna, som gav honom mat ur sina ränslar. Alla lyssnade gärna på honom. Både han själv och hans kryckor tillhörde redan historien.

Men ju längre mot väster Nikifor kom under sin vandring genom de befriade områdena, desto mera greps han av andra bekymmer och tankar. Han såg jorden resa sig ur askan -- den okuvliga jorden, det outrotliga livet.

I byarna strök kvinnorna sina stugor med ljusblå färg.

-- Hallå där! skrek han åt dem. -- Det är alldeles för tidigt, goda kvinnor. Än är det långt till påsk.

-- Vad tusan är det han säger! svarade kvinnorna skrattande. -- Vi målar bort Goebbelsstrasse …  Och de pekade på de tyska inskriptionerna på stugväggarna: »Goebbelsstrasse«, »Göringstrasse« …  Kvinnorna arbetade ursinnigt på att måla över alla tyska spår.

I byarna grävde bekymrade bönder upp kollektivjordbrukens ägodelar ur den snötäckta jorden. Ur hemliga gömställen hämtade de fram spannmål och gjorde sig i ordning för vårsådden.

En surmulen bonde höll på att sätta upp en tysk bildörr utanför sin stuga i stället för grind … 

-- Vad är det du gör? frågade Nikifor skrattande. -- Har du skaffat dig krigsbyte för egen del?

-- Än sen då? svarade bonden lugnt och ryckte på axlarna. -- Det har jag all rätt till. De har skövlat hela min gård … 

I Bjelsk fick Nikifor se den första öppna affären -- en bokhandel. Alla byggnader runt omkring var brända och förstörda. Endast bokhandeln stod kvar oskadd som genom ett under. I skyltfönstret fanns det ingen glasruta, men böckerna var ordentligt utställda.

-- På det där sättet blir väl allt stulet? sade Nikifor till försäljaren.

-- Det är ingen som stjäl! svarade försäljaren med övertygelse. -- Folket har levt under tysken, så nu biter inga lockelser på någon. Varför skulle man då såra folket genom att tvivla på det? Vi kan lita på vårt folk.

I högtidlig stämning drog folk ut för att bygga broar och vägar; alla längtade efter fritt arbete lika väl som efter bröd. Vid de förkolnade fabriksbyggnaderna samlades arbetarna. Från gruvorna hade man börjat pumpa upp vattnet utan att vänta på order. Verkmästarna var i fullt arbete på lokkyrkogårdarna. De bökade i snön och plockade noggrant upp alla bultar och muttrar. Kvinnorna bar möbler till skolorna. Överallt pågick ett sjudande återuppbyggnadsarbete. Jorden reste sig ur askan. Människorna ville inte vänta -- och kunde det inte. På fälten, där striden hade rasat i går, gick bönderna i dag ut för att plöja.

Nikifor kände, hur det plötsligt började rycka otåligt i händerna. Så mycket arbete! Arbete! tänkte han ivrigt, då han betraktade de döda fabrikshallarna.

Det var ingen trött och sjuk soldat, som återvände från fronten. Det var en byggmästare. Arbetslysten. Otålig.

Framför honom låg jorden svårt sårad -- liksom han själv. Över gruvschakten lutade sig förstörda hisstorn bittert. Järnbroar höll sig uppe på träkryckor. Överallt blödde det ur många sår.

-- Det kan inte hjälpas! sade Nikifor. -- Det kan inte hjälpas, bror. Vi lever trots allt! Det finns så mycket arbete! Arbete! Och vad spelar kryckorna för roll? De kommer snart bort! Och vi är snart i arbete igen, var lugn för det!

Så är nämligen livet: såren läks. De läks … 


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Innehåll Opp: Andra delen. Bakåt: Nionde kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)