free web hosting | website hosting | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


'

Fjärde kapitlet.

JAG KAN INTE, då de slår mig. Hon levde nu i ständig fruktan och väntan på nya slag. Varje gång någon skrek, löpte kalla kårar utefter hennes rygg. Ryggen var nu den känsligaste delen av hennes kropp. Allt annat i den hade blivit stumt som trä. Det var bara ryggen som levde.

Dagen på arbetsbyrån hade endast bedövat och förtrampat henne. Allt det andra kom efteråt.

Tjänsten på stadens hyresnämnd lugnade henne till en början. Ingen ville arbeta. Alla satt och tuggade solrosfrön. Skalen spottades ut i de tomma skrivbordslådorna.

-- Spotta flickor, spotta bara, sade Zoya Jakovlevna, som var första bokhållare på avdelningen, åt dem. -- Se bara till att ni låtsas arbeta, då någon tysk kommer in. Låtsas arbeta, det ber jag er varmt.

Ibland kom kommendanten själv på besök. De måste resa sig och bocka och vänta, tills tysken svarade med en nick. Han tog god tid på sig Det gjorde han med flit. Han lät sin iskalla blick glida över ryggarna och väntade, tills de böjdes ännu djupare.

-- Lägre, lägre! viskade väninnorna åt Antonina. Hon kunde inte buga sig, hon hade aldrig gjort det förr. Och hennes rygg började darra i väntan på slag.

En gammal arkitekt på kontoret led av astma. Då han bugade sig, rann blodet till hans vissnade kinder och han började plågas av hosta. Han försökte behärska sig och böjde sig ännu djupare. En vacker dag dör jag på det här sättet! tänkte han.

Till sist svarade kommendanten med en vårdslös nick och fortsatte till sitt tjänsterum. Antonina försökte låta bli att titta på väninnorna, och de tittade inte på henne. Den gamle arkitekten sjönk tungt ner på en stol och började hosta länge och plågat.

Så småningom lugnade sig Antonina, men det gick kalla kårar utefter ryggen på henne var gång det knackade på dörren. -- Bara de inte slår mig! Bara de inte slår mig! Arbetskamraterna försökte lugna henne: Din lilla dumbom, vem skulle komma på idén att slå oss? Vi är ju anställda av stadsförvaltningen. Stadsförvaltningen tycktes vara ett säkert skydd för dem.

Men en morgon kom en tysk löjtnant inrusande på hyresnämnden alldeles blå av ilska. Så våldsamt att spottet sprutade kring honom skrek han några osammanhängande fraser och pekade hela tiden på sin klocka. Ingenjör Maritskij försökte göra sig förstådd av honom. Darrande i hela kroppen mumlade han, att om en halv timme, senast om en halv timme skulle arbetarna komma hem till herr löjtnanten och göra i ordning spisen. Han själv, ingenjören, skulle komma och göra alltsammans egenhändigt, om det behövdes. Att han hade blivit försenad en halv timme, bara en halv timme, herr löjtnant, berodde på att herr översten hade gett order om att det skulle skickas folk till hans våning, och det var ont om arbetskraft, och fast vi förklarade för herr översten, att herr löjtnanten … 

Löjtnanten hörde på hans ursäkter och knäppte långsamt upp sin livrem. Vad tänker han göra? undrade Antonina. Varför knäpper han upp remmen? Plötsligt hörde hon remmen vina i luften. Ett gällt skrik följde. Då skrek hon själv till i fasa och dolde ansiktet i händerna. Det värkte i ryggen på henne som om det var henne de slog. Remmen ven fram och tillbaka i luften och slog med en tung smäll ner på något mjukt.

Alla i rummet vände sig bort eller blundade för att slippa se, hur en stor, vuxen och i staden välkänd person pryglades. Det var skamligt …  Det var omöjligt att se på. Endast den unga Ninotjka följde hela scenen med ögon, som var vidöppna av förvåning och fasa. För första gången i sitt liv såg hon en människa pryglas.

Men tysken bara fortsatte att piska Maritskij med remmen. Nu gjorde han det inte längre i vredesmod utan metodiskt och kallt som en maskin. Först ansiktet, sedan skuldrorna och ryggen. Ingenjören stod böjd framför honom, stor och axelbred. Han böjde sig inte undan slagen, skrek inte och grät inte. Han drog endast ner huvudet mellan skuldrorna, kröp ihop som en igelkott och försökte dölja ansiktet i händerna. Hans skuldror darrade.

Det rådde en underlig tystnad i rummet. Människorna teg vid sina bord. Tigande utdelade tysken sina slag, och tigande tog ingenjören emot dem. En hemsk och skamlig tystnad.

Därefter satte tysken lugnt och långsamt på sig remmen, knäppte uniformen och gick ut. Alla stod tigande kvar vid sina bord. Antonina grät. Maritskij tittade generat upp. Han försökte småle för att dölja sin förvirring och smärta, men musklerna i hans ansikte ryckte krampaktigt och i stället för leende blev det en ömklig och plågad grimas. Han satte händerna för ansiktet och började högljutt snyfta i allas närvaro.

Sedan dess gick det kalla kårar utefter ryggen på Antonina vid varje högt skrik, varje gång det knackade på dörren eller sporrar hördes klirra i trappan. Hon gick inte längre till och från arbetet som förr utan smög sig fram utmed husväggarna. Hon var rädd för gatukorsningarna. Hon var numera rädd för alla, till och med för Taras. Hon kände sig hemsk till mods i staden, som ännu för någon dag sedan -- innan tyskarna kom -- hade varit en så kär och glad hemvist för henne. Hon kände sig hemsk till mods i det egna hemmet, som ännu för någon dag sedan -- innan tyskarna kom -- hade varit en så kär och fridfull vrå. Hon var rädd för att leva.

Hon grät nu ofta och av minsta anledning. Hon grät på arbetet, grät hemma, då hon såg sin lilla dotter Maria, och grät när hon låg till sängs och hörde Taras gå av och an i rummet bredvid. Tårarna gjorde henne inskränkt och åldrad i förtid. Hon vågade inte se sig i spegeln. Jag får inte gråta! försökte hon intala sig. Jag blir ju så gammal. Hur ska jag kunna visa mig för Andrej, då han kommer tillbaka? Men vid tanken på Andrej började hon gråta igen.

I rummet på andra sidan väggen gick Taras fram och tillbaka hela nätterna igenom. Hans steg ekade dovt i det tysta lilla huset. Han bara går och går. Bara går och går. Nu förbannar han mig säkert.

Men Taras tänkte nu endast sällan på henne.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Femte kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Tredje kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)