free web hosting | website hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Femte kapitlet.

HAN TäNKTE NU på Nastja, sin dotter. Han iakttog henne i smyg med sin skarpa, uppmärksamma blick. Hon frågade förvånat:

-- Vad är det med dig, pappa?

-- Ingenting, svarade han och suckade.

Men en hemlig tanke plågade honom och lämnade honom ingen ro. En dag frågade han sin hustru med en missnöjd grimas:

-- Jag kan inte förstå, mor, men vår lilla Nastja har visst gått och blivit en riktig skönhet? Eller hur?

-- Ja, riktigt söt är hon. Och en bra flicka är det, det är ingen synd att säga, svarade Eufrosyne stolt.

-- Ja, ja …  suckade Taras bittert. -- Jag ser på henne, jag … 

En annan gång frågade han:

-- Hur gammal är hon egentligen nu, vår lilla Nastja?

-- Aderton år, far. Har du verkligen glömt det?

Han suckade åter tungt.

-- Ja, aderton år, hur kunde jag glömma, visst minns jag … 

Förr om åren hade Taras inte ens lagt märke till Nastja bland alla de andra barnen, som fyllde huset. Egna och andras ungar bråkade och väsnades alltid i alla vinklar och vrår, och han hade bara sett till att ingen rörde hans verktyg. Allt det andra fick skolan och ungdomsföreningen sköta. Barnen växte upp, blev stora och fann själva sin lycka. Men nu fanns det varken ungdomsförening eller skolor till hjälp. Han var ensam, Taras -- familjens överhuvud. Både domare och lärare. Han svarade ensam för barnens själar.

Till råga på olyckan blommade Nastja plötsligt upp och utvecklades till en verklig skönhet just denna bittra vår. Hennes kropp fylldes av vårens saft, den blev spänstig och hungrig. Nu hade tiden kommit för henne att älska, lida och vänta på sin jungfruliga lycka.

Vilken lycka? Det sved i hjärtat på Taras, då han såg Nastja. Hon varken sågs eller hördes hemma. Hon gick tyst, arbetade tyst, talade tyst och teg för det mesta. Hon satt långa stunder på bänken vid fönstret utan att säga ett ord. Varför tiger hon? frågade han sig med ett plågat uttryck. Hon bara sitter och tiger. Sitter alldeles tyst. Och hon tiger på ett så tungt och underligt sätt. Hon tänker väl på sitt. Men på vad? Vad är det för lycka hon drömmer om? Hon bara tiger … 

-- Du går inte ut, sade han strängt åt henne, då han märkte att hon tog på sig schaletten.

-- Nej, pappa, svarade hon undergivet, vek noggrant ihop schaletten och satte sig som vanligt på fönsterbänken. Men han gick med tunga steg genom huset och kände sig betryckt. Därefter återvände han till dottern.

-- Varför sitter du så här hela dagen? Gå ut och promenera. Men ta inte på dig den bästa schaletten, det är inte sådana tider nu!

Hon satte undergivet på sig sin gamla trasiga schalett och ett par uttrampade skor. Men inte ens dessa utslitna plagg kunde hindra hennes unga skönhet att oemotståndligt tränga igenom och triumfera. Och Taras suckade oroligt! Sådana tider man får uppleva! Nu kan man inte ens glädja sig åt sin egen dotters skönhet!

Men hennes själ var och förblev en gåta för honom. Vad är de egentligen gjorda av, dessa moderna ungdomar? Han kände dem inte alls. De var något mystiskt och obekant för honom. Men fast han inte kände dem, tvivlade han på dem. Inte har de sett något av livet! De har studerat på sina pappors pengar, aldrig mött sorgen i dess verkliga gestalt och aldrig kämpat under Alexander Parchomenko.[Not] Nu förbannade han sig själv för att han aldrig hade sysslat med barnen. Han visste inte, hur han skulle tala till dem, och visste inte, hur han skulle tränga in i deras själv. Men han hade att svara för dem inför människorna och världen.

-- Varför tiger du? Varför säger du aldrig något? skrek han en gång åt dottern.

Nastja tittade förvånat upp, ryckte på axlarna och svarade:

-- Vad skulle jag säga, pappa? Fråga om det behövs.

Men han visste inte, vad och hur han skulle fråga henne. Han började iaktta Nastjas flickbekanta, strängt och efterhängset. Det fanns både goda och dåliga bland dem. Men en fattade han en bitter motvilja för från allra första stund. Det var Lisa. För övrigt hade hon redan börjat kalla sig Louise.

Då Taras för första gången märkte och skärskådade den besynnerliga varelsen, gapade han av pur förvåning. Louises elegans var på något sätt brokig och skrikig, hennes kjol slutade ovanför knäna och håret var inte kammat på ryskt vis. De blonda lockarna var på ett så löjligt och utmanande sätt lagda i pannan. Allt hos henne var varken ryskt eller tyskt utan något apliknande.

-- Vad är du för en? undrade Taras.

-- Anton Lukitjs dotter …  Louise, svarade Lisa rappt.

-- Ge dig iväg, din odåga! fräste Taras. -- Jag ska minsann säga åt din far, den gamle dumbommen, att han ger dig ett ordentligt kok stryk.

Men han lade genast band på sig och kastade en förstulen och urskuldande blick på Nastja. Flickan teg. Taras slog igen dörren och gick sin väg.

Louise fortsatte emellertid att umgås i Taras' hus. Till att börja med var hon rädd för gubben, höll sig helst inne i köket så nära tröskeln som möjligt, pratade med kvinnfolken i viskande ton och tittade då och då med ett förskrämt uttryck på dörren in till Taras. Hon blygdes fortfarande över sin elegans och sina lockar. Men så småningom blev hon djärvare och rent av en smula fräck. En gång samlade hon mod och gav sig på Taras:

-- Vad menar ni med att aldrig låta Nastja gå ut, Taras? Hon är i sin bästa ungdom nu, hon vill ut och roa sig.

Taras blev alldeles ifrån sig av vrede. Men han behärskade sig, gick fram till Nastja och såg länge och vemodigt på henne.

-- Vill du ut och roa dig, flickan min? frågade han vänligt, så vänligt som han aldrig förut hade talat till henne. Hans röst darrade.

Hon såg förvånat upp mot fadern, men slog genast ner blicken.

-- Nej, pappa.

-- Där hör du! vände sig Taras till Lisa. -- Hon vill inte ut och roa sig. Det är inte sådana tider nu, Lisa.

-- Förräderi förstås! vräkte Lisa ur sig.

-- Ja, just förräderi, svarade Taras lika kort och allvarligt. -- Det är värre än förräderi. Om din far dog och det blev sorg i huset, skulle du gå ut och roa dig då? Och nu för tiden har vi sorg i vartenda hus. Det är inte tid för nöjen. De våra kommer aldrig att förlåta oss, om vi roar oss under den här tiden.

-- Kriget urskuldar allt!

-- Nej! Taras skakade övertygat på huvudet. -- Nej, du ljuger, Lisa. Kriget urskuldar inget. Kriget för bok över allt. Ingenting ska förlåtas och ingenting glömmas. Kom ihåg det, flicka! De våra kommer att återvända, ställa oss framför sig och se in i vår själ med sina rena ögon. Ända in i själen. Och de kommer att se allt: vilka som har väntat och trott, och vilka som har förrått och glömt.

-- När kommer de då?

-- Det kan jag inte säga, flicka. Men de kommer, det kan du vara säker på. Kom ihåg det.

-- Och ungdomsåren rinner bort! suckade Lisa. -- Den bästa tiden förgår. När de våra kommer tillbaka, är vi kanske rynkiga gummor, som ingen vill titta åt. Nej, då är det bättre att försöka ha roligt medan tid är, sade hon och skakade sina lockar.

Men Nastja teg.

Någonstans ur mörkret kom Lonka -- den bäste soldaten i Taras' garnison -- framrusande, fnissade slyngelaktigt och sade:

-- Farfar! Om sådana där -- han gjorde en grimas åt Lisa -- finns det en visa, som folk sjunger ute på stan. Jag kan den utantill.

-- Vad är det för en visa?

-- Den kallas »Skam för flickan, som roar sig med tysken«. Han ställde sig i dramatisk pose och började sjunga den med sin spröda gossröst.

Mor Eufrosyne suckade, då hon hörde sången. Antonina grät stilla. Lisa rodnade och kröp ihop, brast så plötsligt ut i snyftningar och rusade ut.

Men Nastja bleknade och sade:

-- Alla flickor är inte sådana. Det finns andra också.

Något annat sade hon inte. Och Taras kunde inte begripa, vad som dolde sig bakom dessa ord, lika litet som han förut kunnat förstå, vad som dolde sig bakom hennes envisa tystnad. Vad tänkte hon på, varför teg hon, vad väntade hon på? Han suckade tungt. Jag får allt se till henne bättre, det måste jag minsann!

Men det var inte gott att se till dem alla! Till och med mor Eufrosyne smög sig ut på morgonen och kom tillbaka först vid middagstiden. Hon var på sitt värsta humör. Hon fräste och skramlade med sina kastruller hela dagen.

-- Varför går du omkring och är sur som en citron? frågade Taras till slut, när han inte kunde lägga band på sig längre. Var har du förresten hållit hus hela morgonen?

-- I kyrkan.

-- Nå, hur var det?

-- Usch!

-- Vad nu då, trivdes du inte i Guds tempel? frågade Taras hånfullt.

-- Det är väl dig detsamma, din hedning.

Men den allestädes närvarande Lonka ville även nu ha sitt ord med i laget.

-- Farfar, vi tyckte inte om prästen.

-- Prästen? Vilken präst?

-- Jo, tyskarna har satt dit en ny präst.

-- Var har de fått tag i honom?

-- Jo, Kostja från biljardsalongen har nu blivit tysk präst.

-- Kostja? Har den gamle fyllbulten gått och blivit präst? utbrast Taras förvånat och såg på sin hustru. Eufrosyne satte grytorna på spisen utan att säga ett ord. Taras kunde inte behärska sig.

-- Tyskarna gör sig lustiga över dig, din lilla dumbom. Över din Gud, ditt tempel och din tro, men du går ändå i kyrkan. Be till Gud hemma, om du vill, men gå inte till tyskarnas präst! Hör du?

En annan gång, det var på kvällen, kom Antonina hem storgråtande. Hon hade varit på bio. Hon hade gått dit med sina väninnor för att slippa gå hem. Den kvällen var hon särskilt rädd för Taras. Hon plågades av att höra hans steg på andra sidan väggen.

De hade sett en tysk krigsfilm. Till tonerna av gälla triumfmarscher svepte tyska stridsvagnar fram över vita duken, och man fick se tyskt artilleri i aktion. I alla hörn av salongen satt tyska poliser i svarta kappor och följde publiken vaksamt som slaghökar. Man fruktade demonstrationer. Men inga skrik eller visslingar hördes. Något helt annat inträffade -- publiken började gråta. Och ju högra det tyska artilleriet mullrade, desto bittrare snyftades det i salongen.

Tyskarna kunde inte alls förstå, varför de ryska kvinnorna grät, när det var en så glad film och kanonerna mullrade så ljuvligt. Officerarna blev misslynta, men de ryska kvinnorna bara grät allt högre. Var och en tyckte, att den tyska kanonen sköt just på hennes man, son eller bror. Och var och en grät över sina egna bekymmer. Det gick inte för sig att skrika, men de grät.

En gestapoofficer kunde till sist inte behärska sig utan rusade upp och vrålade:

-- Sluta med det här förbannade tjutandet! Det här är ingen begravning! Skratta i stället! Skratta, era ryska svin!

Ljuset tändes i salongen. Från alla hörn kom tyska poliser framdrällande. Officeren svängde sitt ridspö och skrek:

-- Skratta då! Le åtminstone, era svin, era svin!

Men kvinnorna fortsatte att gråta … 

-- Varför skrattade du då inte? frågade Taras hånfullt, sedan han hade lyssnat till Antoninas berättelse. -- När du i alla fall går och ser tyska filmer, kan du lika gärna skratta! Dina tårar kan du sitta med hemma. Förstår du då inte, att tyskarna gör sig lustiga över dina tårar!

De förhånar allt -- Eufrosynes tro, Antoninas sorg, Lisa-Louises ungdom och hennes lockar; de förtrampar allt, de kommer också att trampa ner Nastja, om man inte skyddar henne, och Lonka och lilla Maria. De krossar själen under sina järnbeslagna stövelklackar. Hur ska jag skydda de mina?


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Sjätte kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Fjärde kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)