free web hosting | free hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Sjätte kapitlet.

ALLA TäNKER På att rädda den egna livhanken, men de borde tänka på att rädda sin själ … 

Taras »räddade sig« i sitt hem. Han satt fortfarande hemma bakom stängda fönsterluckor. Vad som försiggick ute i staden visste han inte.

Men staden utövade alltjämt en hemlighetsfull dragningskraft på honom, kallade på honom och tycktes säga: Du har sett mig i min äras glans, se -- nu är jag korsfäst. Rör vid mina sår, Taras. Dela mina kval.

Han kunde inte längre sitta bakom hemmets stängda dörr. En dag tog han sin käpp och gick ut.

Framför sig såg han staden på kullarna, en stad som inte liknade någon annan i världen men var som den alltid hade varit: hustak och skorstenar, hustak och skorstenar; samma gator som sluttade från utkanterna mot centrum; samma hus under tak av plåt och tegel; samma akacior i stadsparken. Och alldeles som förr om åren vid denna tid föll ett muntert och lätt sammetsdun från popplarna, kretsade över gatorna och lade sig på hustaken. Det var som snö. Som ljum rosensnö.

-- Allt är som förr om åren! mumlade Taras och skakade på huvudet. -- som förr om åren!

Men tysken är herre i staden!

Förolämpad och upprörd vandrade Taras omkring i staden. Vad är detta för folk? Vad är detta för folk? tänkte han i vredesmod och märkte först i samma ögonblick, att det inte fanns något folk på gatorna. Det var tomt och stilla. Så tyst som om det inte var en stad utan en kyrkogård. Det var som om någon hade slitit tungan ur stadens mun och den nu varken kunde skrika, sjunga eller skratta utan endast stöna sakta likt en dövstum, som lider av att inte kunna tala.

Några skuggor gled fram utmed staketen, ilade över gatukorsningarna och försvann i portgångarna. Någonstans där bakom de stängda fönsterluckorna rörde och vred sig livet, men varken högljudda röster, sång eller gråt trängde ut genom springorna. Till och med röken från spisarna var mager och blek; kanske därför att det inte fanns något att elda med, kanske därför att det inte fanns någon mat att laga. Den tunna röken steg darrande upp mot himlen, smälte ihop och försvann.

Några bekanta skyndade förbi Taras. Han vände sig efter dem med en viskning. Det var som om den knarrande, besvärliga tystnaden på gatorna tvingade honom att tala i viskningar i den egna hemstaden. De hörde honom inte och vände sig inte om. Folk hade börjat göra underliga rörelser med halsen, som han inte hade sett förut. De såg sig om med en invand, snabb och förskrämd blick. De var rädda att möta någon på gatan.

Vid ruinerna av stadsteatern stötte Taras ihop med doktor Fischmann, som hade skött hans barn och barnbarn. Taras tog av sig mössan för att hälsa som vanligt, då han på Fischmanns rockärm fick se en gul bindel med en svart sexuddig stjärna -- judestämpeln. Han bugade sig djupt, så som han aldrig hade gjort förut.

Denna bugning skrämde läkaren. Han steg åt sidan och satte instinktivt handen för ansiktet. Taras stod tyst framför honom.

-- Var det för mig …  för mig ni bugade så där? frågade läkaren till slut med en viskning.

-- Ja, det var för er, Aron Davidovitj, svarade Taras. -- För er och era lidanden.

-- Jaså, ack ja …  mumlade Fischmann tankspritt. -- God dag för resten …  Hur står det till? Själv har jag det någorlunda skapligt … 

Men plötsligt var det som om hans strupe snörptes ihop. Han slog ifrån sig med händerna och utbrast: -- Tack ska ni ha, människa! Därefter skyndade han bort utan att se sig om.

Taras stod länge kvar och såg efter honom. På den folktomma gatan kunde han länge följa läkarens krökta rygg och vacklande gång. Och runt omkring såg det ut som vanligt: hustak och skorstenar, hustak och skorstenar; samma hus under tak av plåt och tegel; och gatorna som sluttade från utkanterna mot centrum, och akaciorna i stadsparken. Och alldeles som vanligt föll ett muntert och lätt sammetsdun från popplarna, kretsade över gatorna och lutade sig på hustaken som snö.

Vart ska du gå nu, Taras? Vad kan du se mera? Har du inte sett nog än. Men han bara gick och gick utmed de döda, korsfästa gatorna i staden, som hade fått sin glada levande själ utsliten ur kroppen. De hade slitit ut och trampat sönder den. Och nu var den borta. Ingenting fanns kvar. Det var en stad av dövstumma och tiggare.

Taras var ensam på gatorna, och det dova ljudet, då hans käpp slog emot trottoarstenarna, väckte och hopade gamla minnen. Som ett eko strömmade de emot honom från alla håll, från varje sten, från varje hus, från varenda gatukorsning. Här hade han fötts till världen för många år sedan. Här hade han mött sin hustru. Här hade han åldrats år efter år. Här på torget hade det förr om åren hållits stormiga möten. Vorosjilov[Not] hade talat och skakat sin kraftiga näve i luften. Parchomenko hade härifrån gått till odödligheten. De unga kommunisterna hade sjungit sina sånger och byggt lokomotiv. Dag och natt hade järnets glada klang och sångerna på andra sidan floden och barnens skratt i trädgården tonat över staden.

Nu hade allt tystnat -- sången var kvävd och skrattet arkebuserat. Minnena var det enda levande, som fanns kvar på denna plats.

Utan att själv märka det hade Taras styrt stegen till salutorget. Här hade kärrorna gnisslat och folk trängts förr om åren. Hela torn av strimmiga vattenmeloner hade höjt sig bredvid stora berg av varmt, rykande kött; i raden av lergods hade de glaserade krukorna och skålarna glänst i solen; handelsmannen i leksaksståndet hade för fulla krafter prövat sina visselpipor; den befängda musiken blandades med stojet på salutorget, men alla röster, visslingar och oljud överröstades av förtvivlat jublande och glädjedruckna tuppar från fågelburarna, ty utan tuppar var det ingen riktig marknad.

Fastän Taras var fabriksarbetare älskade han dessa marknader. På söndagarna, sedan han hade fått veckolönen, gick han gärna dit med sin hustru och stoltserade mellan stånden och kände sig som ägare till alla dessa ting, som var till salu. Han kunde köpa allt. Salutorget var rikt, men rik var också Taras -- verkmästaren.

Nu fanns det inget att köpa och inget att köpa för. Vid de glesa stånden stod långa köer: åldrade kvinnor med insjunkna kinder och trasiga skor samt orakade män med grå skäggstubb. I torglådorna låg enstaka ynkliga potatisar, som liknade gummiansikten, och rynkiga morötter, lika oåtkomliga som importerade apelsinger. Här såldes spannmål glasvis, potatis styckvis och socker -- bitvis. Det var fattigdomens bittra mått.

De skövlade byarnas elände kom hit till salutorget och mötte den korsfästa stadens svältande fattigdom. Eländet förde till torget allt, som ännu kunde letas upp på botten i de ärvda förvaringskistorna. En brudklänning med vissna blommor, en kofta, täckt av silverfärgat naftalinglitter, en sliten matta, ett barntäcke med himmelsblå band, den sista skjortan av kroppen. De, som inte ens hade detta, förde med sig fullständigt värdelösa och onyttiga saker till torget: ljusstakar som var ärgiga och rostiga av ålder, gröna samovarer med inbucklade sidor och leksaker, såsom en ihopkrupen tyghare eller en orimligt lycklig docka.

Ägarna till dessa obehövliga föremål insåg själva deras värdelöshet och bjöd inte ens ut dem till folk. De stod hela dagen på torget utan att säga ett ord och höll fram sina ärggröna ljusstakar och tittade vemodigt bönfallande på de förbigående. Och varje föremål tycktes ropa för sin ägare: -- Köp mig! Jag är det sista han har. I morgon svälter han ihjäl.

Det var nödens fruktansvärda språk! Taras kunde se hela staden krampaktigt vrida sig i hunger och förtvivlan. Han kände igen människorna och föremålen, men det var skuggor av människor och spillror av föremål. Dessa samovarer hade han en gång i tiden sett på teborden i trädgårdarna under de stilla akaciorna. Det var dessa fredliga, lyckliga lördagskvällar, då folk satt och drack te i bersåerna! Han kände igen mattorna, damastdukarna, porslinsstatyetterna och grammofonskivorna -- symboler för den enkla, mätta lyckans förgångna dagar. Han visste, att en hel generations liv gömde sig bakom dessa symboler. Nu såldes allt detta för en handfull spannmål på marknaden. Tiggare köpte av tiggare, hungriga idkade byteshandel med hungriga. De gjorde det under tystnad. På torget hördes inget av det glada sorl, som hade präglat marknadslivet förr om åren. Det rådde en förtvivlad tystnad. En gammal man med glasögon och tom portmonnä stod länge framför en potatislår, tog långsamt av sig kavajen, vred och vände på den samt räckte till sist över den till försäljaren. Taras kände igen mannen med glasögonen och vände sig bort. Det var rektorn för den tekniska mellanskolan, där Nikifor hade studerat.

Taras mötte många bekanta på torget. Det var bittra möten! Folk kände inte igen varandra, alla skämdes och kände sig ruggiga. Den välkände verkmästaren från järnverket försökte sälja en grammofon. Han hade några år tidigare fått den som belöning för sina arbetsmeriter. En kemist från fabrikslaboratoriet handlade med hemmagjorda tändstickor. Någonstans här stod också Eufrosyne och försökte byta till sig bröd mot Taras' lås.

Här på salutorget, vid de levandes fötter någonstans på trottoaren, låg illa medfarna lik. De levande gick försiktigt förbi dem, vände sig bort och försökte slippa att se dem -- i de avlidnas glasartade ögon tyckte de sig se sin egen morgondag. De var vana vid döden i staden.

Trasiga zigenerskor i smutsiga färggranna schaletter erbjöd enträget sina spådomstjänster. Männen slog sorgset ifrån sig med händerna. Kvinnorna var mera medgörliga. Spåkäringarna såg försiktigt efter att ingen tysk eller polis var i närheten och viskade med lidelsefull övertygelse:

-- Din man lever, kära vän. Vänta, han kommer tillbaka. Han har fått lida mycket. Han var i floden, men drunknade inte. Han var i elden, men brann inte upp. Fienden har inte dödat honom, ingen kula har tagit honom och ingen bomb har rört honom. han kommer tillbaka, kära vän, han kommer tillbaka med den första snön på slädvägen. Du kan hoppas.

-- Gud give det! suckade kvinnorna och gjorde och gjorde korstecknet.

Särskilt många kvinnor hade samlats kring en blind, som spådde efter en besynnerlig bok. Den blinde förde fingrarna över de osynliga bokstäverna och profeterade. Kvinnorna lyssnade ångestfullt.

-- Floder av blod skola rinna, läste den blinde siaren monotont. -- I dessa floder skall människosläktets fiende möta sin bittra död. Och detta skall ske …  Han lät fingrarna ansträngt glida över de upphöjda bokstäverna, och kvinnorna höll andan av fruktan och hopp i väntan på svaret.

Över torget och hela staden låg en sjuk, vanmäktig tystnad. Röster och ljud var kraftlösa alldeles som om det inte var människor utan spöken, som strövade omkring här. Endast de italienska soldaterna var högljudda och muntra under kommersen. De är sevärda, dessa kungliga musketörer i fjäderhattar, då de med liv och lust ger sig in i köpslåendet, säljer sina egna tillhörigheter och sitt tjuvgods samt byter, köper och genast säljer det köpta igen.

Men plötsligt bröts tystnaden på torget. En hysterisk röst vrålade: -- Razzia! Allt blev kaos och villervalla. Folk rusade förbi Taras. Han såg ansikten, vanställda av fasa. Han hörde skott och tjut. De slog ner någon, så att huvudet dunkade mot stenläggningen. En kvinna med kluven panna skrek fruktansvärt. Hennes svarta hår var klibbigt av tjockt blod. Över torget flög kajorna lågt och oroligt. En yngling, som hade blivit gripen, försökte slita sig ur soldaternas järngrepp alldeles som om han ännu inte kunde fatta, att han var fast. Han teg i vanmäktigt raseri och gnisslade med tänderna, som om han inte ville ödsla någon kraft på meningslöst skrik, men hela hans stora kropp skrek och tjöt efter frihet och sökte slita sig ur fångenskapen. De slog honom hårt och förbittrat, men han fortsatte att slita och dra och ville ännu inte tro, att det var slut. Plötsligt sjönk han vanmäktigt ihop och tystnade. För sista gången lät han sin lidelsefullt längtande blick svepa över sin ungdoms fria värld. Allt var slut för honom. Nu skulle det bli slavarbete i Tyskland och sannolikt döden.

Allt fler människor rusade förbi Taras, gripna av fasa. De sprang utan att känna sig skuldmedvetna på något sätt. Hela deras skuld bestod i att de var människor. Och här gällde det jakt på människor. Även Taras var människa, de jagade efter honom, och han sprang hostande och flåsande och väntade, att hjärtat skulle brista när som helst …  Han sprang in i en portgång för att hämta andan. Där utanför rusade hela kopplet förbi och tystnade någonstans långt borta.

I portgången och på gården hade många människor samlats. Alla andades de tungt. Någon spottade blod och sade:

-- Maskinpistoler skulle vi ha! Maskinpistoler!

-- Det behövs inte! genmälde Taras. -- Yxor duger lika bra.

En tysk patrull kom marscherande på gatan, och alla tystnade. I tystnaden kunde man höra tyskarnas järnskodda stövlar slå mot trottoarstenarna. Själva stenarna tycktes stöna under dessa stövlar, själva stenarna tycktes ropa på hjälp. Från alla fönster, springor och portar följdes tyskarna av brinnande, hatfulla blickar …  Tyskarna marscherade genom döda gator. Torgen låg öde. Den dövstumma staden teg. En fruktansvärd tystnad låg över den, det fördolda hatets tystnad. I denna tystnad var stöveltrampet mot stenarna som en förbannelse, en mara, en feberdröm. Vid ljudet av detta tramp -- antingen det var på dagen eller på natten -- stelnade allt liv till i fasa, gömde sig allt levande, tystnade barnen och sökte kvinnorna skydd i källarna. Männen knöt nävarna: Är de på jakt efter mig nu? Det var redan omöjligt att höra detta tunga, förhatliga stöveltramp. Det var redan outhärdligt att se en tysk …  Till och med kvinnan som delade säng med tysken för en bit bröd, flämtade av skarpt, brinnande hat. Med fasa såg hon på tyskens rödhåriga bröst och hörde honom snarka och äcklades av hans lukt.

Över hela staden hängde denna hemska soldatlukt -- lukten av kasern och stinkande tysk tobak.

Det var omöjligt att leva.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Sjunde kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Femte kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)