free web hosting | free hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Åttonde kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Sjätte kapitlet.

Sjunde kapitlet.

DET VAR OMöJLIGT att leva.

Tyskarnas yxa hade ännu inte gått lösa på Taras' familj. De hade inte dödat någon av hans anhöriga. Inte torterat någon. Inte deporterat. Inte plundrat. Ingen tysk hade ännu satt sin fot i det gamla huset i Kamennyj Brod. Men det var omöjligt att leva.

Det var omöjligt att andas i denna luft, som var förpestad av tyskarnas stank. De hade inte dödat, men kunde döda vilket ögonblick som helst. De kunde bryta sig in på natten eller gripa sitt offer på gatan mitt på ljusa dagen. De kunde fösa in folk i en godsfinka för deportation till Tyskland. De kunde utan dom och rannsakan ställa vem som helst emot muren. De kunde arkebusera, men de kunde också släppa sitt offer efter att skrattande ha sett människan gråta i deras närvaro. Det var ett omtyckt skämt bland tyskarna! De kunde göra vad som föll dem in. Det kunde de -- och detta var värre än blotta döden. Över Taras' lilla hus och alla andra hus i staden bredde ångesten ut sina svarta vingar.

Det fanns inga lagar. Det fanns varken dom, rätt eller ordning. Endast order. Varje order var ett hot. Varenda order var ett förbud. Dessa order fastställde i detalj, vilka rättigheter stadens invånare hade berövats. Det var en människans ofrihetsförklaring. Människolivet hade blivit billigare än papperslappen, vilken det stod tryckt:  … straffas med döden.

Hemmet var inte längre en fristad för människan. Lås och reglar kunde varken skydda henne till liv eller egendom. Det var sällsynt, att folk bodde eller sov i sina hem. De gömde sig i källare och skjul. Då de hörde stöveltrampet, tryckte de sig in i vinklar och vrår. Hade det funnits grottor under staden, så skulle folk ha gömt sig där och levat som råttor bara för att slippa »nyordningen«.

Hela livet i staden bestod nu i att gömma sig. Gömma sig för tysken, stiga åt sidan för honom på gatan, hålla sig undan då det var husundersökning och fly då människojägarna var i farten. Men tyskarna klev omkring i staden uppblåsta som kalkontuppar och med hjälmarna nerdragna över pannan. De klev omkring som livlösa robotar, krossande och förtrampande allt i sin väg. Det var omöjligt att leva.

Det var omöjligt att leva, men det var nödvändigt att leva.

Hur skulle man leva? Den fråga n gick det inte att komma ifrån. Det gick inte att säga: -- Det här angår inte oss. Varenda människa i staden ställdes nu inför denna fråga: Hur skulle man kunna leva, vad skulle man ta sig till? Och varenda människa måste själv svara för sig och sitt samvete.

Numera kom grannen Nasar Ivanovitj ofta och hälsade på Taras om kvällarna. I fyrtio år hade de bott som grannar, tak vid tak, och i lika många år hade de grälat. Men nu hade den gemensamma olyckan försonat dem. De satt tillsammans hela kvällarna igenom, rökte och suckade … 

För det mesta var det Nasar som inledde samtalet. Han var en orolig själ och brukade hålla till ute i staden mest hela dagarna.

-- När jag var ute i dag såg jag, att de höll på att laga trottoarerna, berättade han. -- Jag fick hjärtat i halsgropen. Herre Gud, tänkte jag, är det verkligen meningen att tysken ska stanna här i vår stad för alltid?

-- Det är möjligt. Trottoarer! fräste Taras.

-- Trottoarerna är bara den yttre sidan av saken. Trottoarerna kan de nog göra om, men inte min själ! Inte kan de förvandla dig eller mig till tyskar? Inte kan de trampa sönder mina minnen? Nej! Han skakade kraftigt på huvudet. -- Nej, de är inte herrar här i vår stad, inkräktare är de. De ska försvinna härifrån.

Nasar ryckte på axlarna. -- Det har inte hörts av någon skjutning på länge, och våra flygplan har inte synts till. Ifall de åtminstone bombade oss, skulle man känna sig gladare i själen. Fronten är så långt borta nu! Ända borta vid Volga.

-- Fronten är långt borta nu, men den kommer tillbaka. Man måste hysa tro.

-- Ja, det är lätt att säga, tro, bara tro!

Tobaksröken kröp fram under det låga taket och slog mot fönsterluckorna.

-- Hur ska man kunna leva, Taras? frågade Nasar med en suck. -- Kan du säga mig det? Vad ska man ta sig till?

-- Samvetet bjuder oss att slåss! Men vad ska vi slåss med? Vi är ju vapenlösa gubbar, Taras.

-- Yxor har vi, det är ett säkert gammelmansvapen, sade Taras och nickade eftertänksamt. -- Till partisanerna kunde vi nog leta oss fram! Vi kunde nog vara till nytta, fast vi är gamla, Nasar! Han böjde sig fram mot Nasar och viskade:

-- Något måste göras, Nasar, jag står inte ut längre … 

Varenda människa i staden tänkte på samma sak: Hur skulle de kunna leva, vad skulle de ta sig till?


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Innehåll] [Index]
Nästa: Åttonde kapitlet. Opp: Första delen. Bakåt: Sjätte kapitlet.

Boris Gorbatov (1908--1954): De okuvliga. Familjen Taras. Roman (1943).
Från ryskan av Sven Storck (1944).
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författare och översättare få ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Här finns även hela texten beredd för utskrift i PDF-filen deokuvliga.pdf


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)