free web hosting | free hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: En förproletär stamfamilj. Opp: Svedjefinne eller kolbonde. Bakåt: »Till herrar interessenters nöje«.


»Sedan deras egen näringsgren var dem betagen … «

Finnarna, som koloniserade moränmarkerna i Mellansverige, var svedjebönder. Svedjebonden byggde sin existens på förmågan att ta tillvara allt, vad naturen gav. Mångens och de andra finntorpens värde bedömdes mer efter tillgången på höslogar på mossar och efter sjöstränder, fiske och svedjefall än efter åkerareal (jfr. sidan [*] här eller s. 34 f. i pappersboken).

Medan den svenska befolkningens kolonisation begränsat sig till sedimentjordarna och undvikit att ta i anspråk mark ovanom istidshavets strandlinje, har finnarna koloniserat barrskogarna på moränmarken. Detta var möjligt tack vare den odlingsteknik, de använde sig av, svedjebruket.[Not]

Ester Boserup redogör för fem typer av odlingssystem, alltifrån det, som kännetecknas av långa perioder med skogbevuxen träda till det system, som ger flera grödor under ett och samma år. Svedjebruket hör till det förstnämnda systemet.[Not]

En framställning om svedjebrukets teknik och fördelar återfinnes i Ny Journal uti Hushållningen, jan.febr.1792. Den är författad av Stephen Bennet i Kuopio.[Not] Han redogör för två former av svedjebruk, yli palo (fi. yli=över och palo=brand), som företas på jungfrulig skogsmark, och kaski (den närmaste motsvarigheten till det sv. »sved«), vilken företas på tidigare svedjad mark efter en omloppstid av c:a 30 år.

Vid yli palo fälldes skogen på vårvintern och fick därefter ligga och torka till nästa år, då sveden brändes på våren. Ej förbrända grenar höggs därefter av och samlades i långa strängar. Marken lämnades nu att under höstens och vinterns nederbörd få suga till sig »lutsaltet« efter branden. Tredje året i juli antändes kvarvarande grenar och trädstammar, och bränderna drogs med järnkrokar på långa skaft (se fig. s. 93 i pappersboken) över svedjefallet. Därefter skedde sådden av för ändamålet lämpad rågsort, s.k. svedjeråg eller finnråg.

(Bildtext till bilden på s. 93 i pappersboken: Redskap för svedjebruk. Den ovan avbildade finnplogen förekommer allmänt i bouppteckningar ännu in på 1800-talet. Från Ny Journal uti Hushållningen för Januarius och Februarius år 1792.)

En nutida författare, Kustaa Vilkuna, ger en liknande beskrivning av savolaxisk svedjeteknik. Han betonar särskilt vikten av att man, ibland flera år i förväg, »katar« träden (av fi. kaataa=hugga), d.v.s. man skalar av en del av barken, så att trädet torkar. När därvid rotsystemet förmultnar, uppstår håligheter i jorden, vilket sedan gör det möjligt för elden att få fotfäste under det lager av svårförbränt förna, som täcker marken.[Not] Denna svedjeteknik hade förmedlats från slaviskt område genom de karelska bönderna i slutet av 1100-talet.[Not]

Arvo M. Soininen har framhållit, att det finns en mängd olika svedjemetoder, bland vilka han urskiljer tre huvudtyper, huuhta på mer än 40 år gammal bland- eller barrskog, kaski, den vanligaste metoden, som användes på 15-40 år gammal lövskog, och rieskamaa, som användes på lövskogar mindre än 15 år gamla. Röjningen av svedjan tog vid huuhta tre år, men endast en eller två skördar erhölls. Han nämner också metoden att skala barken av träden före fällandet, pykälikkömmaa (»ringbarkat land«). Vid svedjandet av lövskog kunde flera skördar förekomma, dock högst åtta, innan skogen åter fick växa. De första åren såddes råg, sedan även havre eller rovor.[Not]

Uppgifter om svedjebrukets produktivitet ger vid handen, att det ofta kunde ge bättre skördar än konventionellt åkerbruk. Erik Fernow uppger, att svedjeodlare i Bergslagen fått skördar på upp till 80:e kornet.[Not] Montelius anför exempel från 1700-talets mitt, när man vid en svedjesyn i Säfsnäs konstaterade, att ett svedjefall gett trettioandra kornet. Normala år har korntalet uppgetts till 8-12 och under goda år upp till 16-20.[Not] Soininen uppger ett korntal vid huuhta på 20-40, men ibland upp till hundra.[Not]

Man kan jämföra dessa tal med vad Hannerberg uppger om spannmålsskörd på vanlig åkermark i en socken i Närke på 1600-talet med ett korntal på 3,8 och vid kungsgårdar i Södermanland och Närke vid mitten av 1500-talet med ett korntal på 6,4.[Not] Dessutom erbjöd svedjefallen efter rågskörden och en året därpå eventuell rov- eller havreskörd god gräsväxt, först för slåtter, sedan för mulbete, innan skogen återigen började växa upp.

Svedjebruket kunde tack vare sin produktivitet utgöra grundvalen för ett relativt välstånd. Därom vittnar ett omdöme, som fälldes år 1774 om finnarna i Grangärde av prosten Jacob Boethius i ett brev till bergsfogden Ol. Grass: »[ … ] jag vågar säga, att de äro mer välmående nu i allmänhet än bergsmännerna.«[Not]

Myndigheterna hade till att börja med en välvillig inställning till svedjebruket. 1587 ålades bönderna inom hertig Karls hertigdöme att årligen fälla skog och svedja för att därigenom utöka den besådda arealen.[Not] Ännu i en instruktion för kammarkollegium 1618 ålägges detta ämbetsverk att årligen »förfara, varest lägenhet är att förbättra kronones egendom med [ … ] röjningar och svedjeland«.[Not]

1639 förbjöds emellertid allt svedjande i Bergslagen, detta för att skogen skulle reserveras för bergsbruket.[Not] I skogsordningarna 1647 och 1664 infördes allmänt förbud mot svedjande.[Not] I Kungl. Maj:ts förordning om skogarna i riket 1734 talas om hur finnarna »med ett högst skadeligit svedjande de härliga Finnskogar på många mils trakter utött«.[Not] »Intet är för Skogarna skadeligare än det överflödiga svedjandet.«[Not]

I 1734 års lag tillåtes svedjande av »små oduglig skog« i »åkergärde, äng och beteshaga«. Om någon ville svedja »utom hägnad« på skatte- eller kronojord, kunde det ske efter särskilt tillstånd.[Not]

Inom riksdagens bondestånd framfördes gång efter annan krav på lättnader i svedjeförbudet, varvid man hänvisade till svedjebrukets fördelar. Vid 1731 års riksdag inlämnade således Lars Larsson i Norrbärke ett memorial, vari han särskilt understryker svedjebrukets karaktär av växelbruk: »Sedan det blivit svedit, sås råg därefter, varigenom folket har sin föda och foder bekommes för boskapen, förutan det att man därigenom har mulbete om sommaren och på soml:e ställen hö, till dess skogen får sin växt igen, varav mera boskap kan födas och mera gödsel erhålles till att uppgöda den överallt i Bergslagen magra åkren med [ …  ].«[Not]

Vid riksdagen 1739 framhöll bondeståndet, att svedjandet också hade en skogsvårdande funktion: Det gav en jämn och kraftigare återväxt av skogen och förhindrade, att marken blev försurad av riset efter avverkningarna.[Not]

Svenska myndigheters inställning till svedjebruket har röjt viss likhet med koloniala myndigheters inställning till primitiva jordbrukares extensiva brukningsmetoder. Enligt en vanlig och av kolonisatörerna favoriserad uppfattning är det okunnighet och lättja, som gör att jordbrukare vägrar att överge extensiva brukningsmetoder, eller också anses de i sin traditionalism opåverkbara av ekonomiska motiv. Ester Boserup hävdar gentemot en sådan uppfattning, att också inom s.k. primitiva samhällen styres människor av ekonomiska motiv. När de sålunda fortsatt med långtidsträda och svedjebruk, har detta handlande gått tillbaka på ett sunt ekonomiskt tänkande. De har helt rationellt vägt den längre arbetstid, som intensiva jordbruksmetoder skulle föra med sig, mot eventuella fördelar. Kolonialmaktens främsta intresse å andra sidan har inte varit att främja livsmedelproduktionen till fördel för producenterna utan att befrämja produktionen av avsalugrödor och detta i eget vinstintresse.[Not]

Lars Herlitz har erinrat om A. Marshalls idéer, vilka går ut på att betona fördelarna med det kapitalistiska engelska jordbruket mot bakgrund av de självständiga småbrukarnas påstådda irrationalitet, misshushållning, jordhunger och kapitalförstöring.[Not] Herlitz betecknar Eli Heckscher som en svensk uppföljare av Marshalls idéer, bl.a. genom att Heckscher framhåller ståndspersoners roll som föregångsmän och »ett fritt bondestånds skuld i stor efterblivenhet och till följd därav sämre livsmedelsförsörjning för folket«.[Not]

Samma beskyllningar, som riktats mot primitiva jordbrukare eller engelska småbrukare, har också drabbat svenska svedjebrukare. Uddeholmsverkens egentlige grundare, Johan Karlström, skrev sålunda i en supplik till Bergskollegium 1684:  »Det skadeliga nationalfolket finnarne, som på skogarna in i bergslagen en outsägelig skada igenom svedjande och bålande göra, desse ock metallen fördölja, på det inga deras svedjande anse skall, där icke desse skadelige finnar bliva avdrevne, så lärer de den ännu ringa kvarlämnade skogen platt till intet göra, och därför E:s Maj:ts bergslag ej kan utvidgas, som mången ärlig svensk gärna ville, på avlägsna orter nya bruk upptaga, efter de gamla hyttor av skogs mangel öde bliva, men finnarne sitta i vägen och slikt hindra.«[Not]

Också svedjefinnarna har beskyllts för lättja, när de velat hålla fast vid »sin egen näringsgren«. Christopher Myhrman d.ä., vilken 1745 hade förvärvat bruksrörelsen i Rämmen, framhåller i ett riksdagsmemorial 1760 sina egna ansträngningar att befolka ofruktbara ödemarker. Han säger sig själv ha fått stå för kostnaden, om han skulle få något arbete gjort, »som ej kan ske av några få ovana, ovilliga och lata finnar,  som hittills med sitt fördärvliga svedjande och skogseldar så tillpyntat skogen, att om ej snart hjälp kommer är befarande, att den kostbara skogen snart nog blir förtärd av en på ett så gruveligt sätt använd yxa; och tyckes det vara mera skäl däruti, att denna ädla varan användes till allmän och enskild nytta, hellre än några finnar skola få så vårdslöst och opåtalt framfara [ …  ]«.[Not] I en skrivelse i Säfsnäsbrukens arkiv från 1785, ställd till en assessor Olin, talas om hur Fredriksbergs och Gravendals bruk gett finnarna hjälp och understöd »till uppmuntran att drive sine kolarbeten i möjligaste höjd till verkens fournering«, men finnarna har inte förstått att uppskatta denna välvilja. De utgör »ett hårt, ogent och trätosamt släkte, som heldre vilja ligga på ugnen och latas i sina kojor, än arbeta och förtjäna sitt uppehälle, som ock bliver rätta orsaken till deras fattigdom«.[Not]

Ulric Rudenschöld gjorde sig till tolk för en i samtiden vanlig uppfattning, när han i ett tal i Vetenskapsakademien 1748 framställde önskemål om att »allt svedjande i riket kunde förbjudas«. »Utom detta lärer i synnerhet fordras ett vakande öga uppå de finnar, som bo längs ut med norska gränsen, vilka aldrig varit vane att uppodla någon mark till åker, vidare än något litet för kornsäde; utan fortfarit ständigt med skogens nedfällande till lövtäkt samt svedjande ifrån ett ställe till annat.«[Not]

I femårsberättelsen för Värmlands län 1822 riktas ett angrepp mot finnarna i allmänhet och svedjandet i synnerhet. Finnarna beskylls rent allmänt för »råhet i seder, föga upplysning, overksamhet och bristande näringsomtanka, samt stor begivenhet på brännvin [ … ].« Deras jordbruk betecknas som »svagt och ringa lönande«. Detta skulle dock kunna kompenseras av andra förvärvskällor, om de bara ville ta arbete vid närbelägna bruk eller, som fryksdalingar och dalkarlar, ge sig ut på arbetsvandringar. »Men felet ligger i Finnens naturliga lynne och obenägenhet att antaga vad som avviker från förfädrens bruk [ … ].« Det medges visserligen, att det ibland skett finnarna orätt, när de med våld drivits från sina hem, men detta var dock motiverat, ty »deras hushållningssätt och utmärkta missbruk av skogen fordrade deras avlägsnande från de trakter, där ordentligt åkerbruk vann burskap och skogen fick värde«.[Not] Det är lätt att här känna igen Marshalls beskyllningar för irrationalitet, misshushållning och kapitalförstöring. Liknande beskyllningar för råhet i seder, dryckenskap, bristande upplysning och lättja har också riktats mot de afrikanska folken, när syftet varit att exploatera både deras land och deras arbetskraft.[Not]

Visserligen medgavs vissa undantag mot förbudet också i Bergslagen, men svedjandet skulle där övervakas av uppsyningsmän.[Not] När vid Hällefors bergsting i maj 1721 inte mindre än 19 personer blivit dömda för olovlig sved, fann sig rätten dock föranlåten att ge 1664 års skogsordning med dess svedjeförbud en mindre rigorös tolkning. Den borde enligt rätten »så förstås, att även i Bergslagen ett måtteligit svedjande för röjsel och mulbete borde tillåtas, ellerst kunde intet annat följa än att de tillåtne torpens åboer skulle alldeles komma av sig och lämbna sine torp öde, nämbeligen då skogen överallt toge överhanden och intet bete mer för deras kreatur vore tillfinnandes; Rätten fant ock att, enkannerligen på Hällefors allmänning voro torparna omöjeligit att subsistera, med mindre dem tillåtet bleve att för mulbetes skull litet årl. svedja, ty att nu, när värket så ganska ringa kol, ved och andre materialier tarvade, och därunder torparena all näringsmedel voro avskurit, därtill med förneka dem måtteligit svedjande till mulbetets förmerande, skulle sträva både mot 1664 års förordning och all kristelig kärlek, samt själva möjeligheten. Tycktes alltså, att det svedjande desse förövat, väl kunde vara tillåteligit, men allenast däruti hade de sig försyndt, att de ej begärt syn, lov och tillstånd därtill [ … ].« 1728 resolverade bergstinget: »Likmätigt 1664 års skogsordning 21 och 22 § tillåts väl [ … ] att måtteligit svedja.«

Att ett legalt svedjande förekom vid Mången framgår t.ex. av kartan 1696 (s. 299 i pappersboken), och det framgår även av ett domstolsprotokoll från häradsrätten 1697. Erik Mattsson klagade inför rätten över att hans svåger Lars Olsson »uppskurit någon hans fallråg«, d.v.s. råg av ett svedjefall, medan Erik varit intagen på Marstrands fästning.

Exemplen på ett illegalt svedjande är dock talrikare. Enligt »armbösse-räkning« från silververket 1700 hade Matts Mattsson och Lars Olsson i Mången fått plikta för »olovl. fällande«.[Not] 1704 dömdes Erik Mattsson och brodern Matts Mattsson d.ä. för olovligt svedjande. Bergsmännen Elof Persson och Per Nilsson hade såsom förordnade syningsmän ingivit sin berättelse. Enligt denna hade Matts Mattsson bränt och besått tre svedjefall om 1 1/2 tunnland och dessutom fällt men tydligen ännu ej hunnit bränna ytterligare ett fall om 1/2 tunnland. Erik Mattsson hade bränt och besått 3/4 tunnland. De dömdes enligt 22 § i 1664 års skogsordning att plikta 40 riksdaler smt. vardera. Dessutom skulle Matts Mattsson till Bergslagen erlägga 12 daler kmt. och Erik Mattson 3:24 daler kmt. De dömdes även säden förlustig. Att de också miste skörden var i enlighet med Kungl. Maj:ts brev till Bergskollegium 1694.[Not]

Hur många tunnor säd kan det ha varit fråga om, som de båda bröderna förlorade? För att kunna beräkna detta måste vi dels veta utsädesmängden pr tunnland, dels korntalet. Montelius uppger från en svedjesyn i Dalarna 1758 en utsädesmängd av i medeltal 1/18 tunna per tunnland.[Not] Om vi antar denna utsädesmängd i detta fall, skulle de båda bröderna ha sått ut 1/8 tunna. Om vi antar det låga korntalet 10 skulle det ha gett en skörd av 1 1/4 tunna, medan ett bättre korntal 20 inneburit 2 1/2 tunnor.

Vid bergstinget 1711 var inte mindre än sexton av »silververkets underlagde dagverkstorpare« instämda för olovligt svedjande. Matts Mattsson d.ä., Lars Olsson och Gösta Mattsson var med bland dem och dömdes att plikta och vara förlustiga säden.

Antalet domar växlade år från år, möjligen beroende på att kontrollens effektivitet kunde skifta. 1717 var endast en instämd för olaga sved, 1718 däremot nio.

Att domarna mot svedjande förekom så ofta, trots att de varit ekonomiskt betungande för de drabbade, tyder på att risken för upptäckt varit tillräckligt liten för att man skulle ha råd att ta den. Vinsten av de oupptäckta svedjefallen kan tänkas ha varit så stor, att den vägt upp förlusten av de upptäckta.

Det mot svedjandet ofta förekommande argumentet, att det förödde skogarna, har ifrågasatts av Gösta Wieslander.[Not] Det myckna talet om skogsbrist under 1600- och 1700-talen var enligt honom överdrivet. Bergsbrukets konsumtion motsvarade inte mer än 8% av den nuvarande årliga tillväxten. Några uppgifter, som styrker, att svedjandet i de områden, där bergsbruk inte förekom, skulle ha varit skuld till skogsbrist, har enligt Wieslander inte kunnat påträffas. Även Ingers förmodar, att hänsynslös skogsavverkning skadat skogen mer än svedjandet.[Not]

Montelius kan inte heller tänka sig, att svedjandet inom hans undersökningsområde, Säfsnäs socken, skulle ha kunnat medföra annat än blott lokal skogsbrist. Det är måhända avslöjande, att bruksägaren Grave, som under 1720-talet klagade över finnarnas svedjande, vid ansökan om privilegier för sin bruksanläggning uppgav, att skogstillgången var riklig, vilket också bekräftades av bergmästarundersökningar 1721 och 1736. Vad Grave med sitt angrepp på svedjebruket syftade till var att tvinga finntorparna till kolning under bruken.[Not] Detta kunde i önskad utsträckning ske, endast om finnarnas traditionella livsmedelsproduktion inte längre förmådde svara för hela reproduktionen. De kunde då tvingas till att producera för brukens räkning, och därmed tillföll merprodukten av deras arbete inte längre dem själva utan bruksägaren. Det förefaller inkonsekvent, när Grave några år senare vid bergstinget på finnarnas vägnar hemställde, att de skulle få rätt att svedja ris och kvistar, efter det att kolveden blivit uppkolad. Men situationen är nu den, att Grave redan genom skuldsättning av torparna fått ett fast grepp om dem, varigenom kolförsörjningen är säkrad. »Ett svedjande, som inte hämmade kolförsörjningen, hade bruken ingenting emot. Det underlättade spannmåls- och foderförsörjningen och kunde alltså dra mera arbetsfolk till bruksbygderna.«[Not]

Att avkräva torparen en så stor merprodukt, att hans egen reproduktion äventyrades, hade inneburit brist på arbetskraft för bergsbruket. (Jfr. sidan [*] här eller s. 88 i pappersboken) En proletarisering var i bergsbruksidkarnas intresse, då den gav dem makt över produktionsmedlen, men en pauperisering av arbetarna var av intresse för bruksägarna endast till en viss gräns. Den fick inte gå så långt, att den äventyrade produktionen.

Montelius har utifrån tiondelängdernas uppgifter visat, hur hårt svedjeförbudet slog mot finnhemmanens ekonomi. Fram till mitten av 1600-talet kunde spannmålsskörden, så vitt den kan utläsas av tiondelängderna, inom Nås finnmark och Säfsnäs överstiga eller i varje fall i det närmaste motsvara skörden i Nås sockens sedimentbygd. Sedan sjunker den för att ligga långt under skördesiffrorna i sedimentbygden. Under 1700-talet gick svedjandet ytterligare tillbaka, och vid en undersökning, som gjordes i Säfsnäs 1726 klagades allmänt över växande fattigdom just på grund av minskat svedjande.[Not]

I den utsträckning förbuden mot svedjande kunde upprätthållas, tvangs torparen att utöver arbetet med sin och sin familjs reproduktion också arbeta åt Hälleforsverket utöver vad som kunde krävas för feodalräntans erläggande. Innebar detta, att finntorparna nedsjönk i fattigdom, som C.A. Gottlund  menar? Han skrev 1821 i tidskriften Mnemosynä om finnarna i Säfsnäs: »En del stannade kvar som bönder och torpare under bruken, och sedan deras egen näringsgren var dem betagen och sedan de med bruksarbete till den grad ruinerat sig själva, att de istället att förtjäna sitt dagliga uppehälle blott åsamkade sig med varje dag en allt större skuld till bruken, nedsjönko de till den fattigdom, uselhet och elände, att man knappt vill tro sina egna ögon, då man därom övertygas.«[Not]

Gottlunds bild av finnarnas belägenhet står i bjärt kontrast mot bruksföretagarnas (sidan [*] här eller s. 96 i pappersboken). Vilken bild är den riktiga? Det finns goda skäl att inte utan vidare godta Gottlunds påstående. Han hade med sitt skriftställarskap om Sverige-finnarna ett uttalat syfte: att väcka de svenska myndigheterna till medvetande om finnarnas svårigheter och därmed få till stånd hjälpåtgärder. Därför är Gottlunds beskrivning av finnarnas sociala förhållanden en typisk partsinlaga.[Not]

Vi skall därför pröva Gottlunds tes, att bruksarbetet ruinerade finnarna, genom att undersöka en enda familj i Mången.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: En förproletär stamfamilj. Opp: Svedjefinne eller kolbonde. Bakåt: »Till herrar interessenters nöje«.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).