free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: »Sedan de med bruksarbete Opp: En förproletär stamfamilj. Bakåt: Arbete åt bruken.


»Ett och annat om kolningsarbete«.

Hur mycket arbete innebar då den årliga mängd kol, som Anders Hindersson och Pål Hindersson producerade? Montelius redovisar olika försök, som gjorts att beräkna det antal dagsverken, som genomsnittligt erfordrades för produktion av en stig kol om 24 tunnor. Han anför bl.a. av bruksägare gjorda beräkningar, som stannar vid fyra dagsverken.  Kolning och transport har än beräknats till sex dagsverken, än till fem. Enligt en av kolbönder gjord kalkyl 1764 skulle för tillverkning och transport erfordras sju dagsverken.[Not]

Som ovan visats, kunde transportvägens längd  variera avsevärt (sidan [*] här eller s. 125 i pappersboken). Rörde det sig om stora mängder kol, betydde skillnaden mellan fem och tio kilometer mycket. Även beräkningen av tidsåtgången för de olika momenten i kolningsarbetet kan vara osäker.

Följande moment ingick: huggning av kolveden, anläggning av kolbotten, inkörning av veden i milan, risning och stybbning, uppförande av kolkoja, bevakning och skötsel av milan under själva kolningsprocessen och till sist utrivningen. Ofta byggdes också ett kolhus för tillfällig förvaring av kolen.

Milkolningen är ett kvalificerat arbete, som kräver lång och grundlig utbildning. I allmänhet lärdes den ut av fäderna till barnen från generation till generation.

Redan under 1700-talet publicerades en rad arbeten om kolarkonsten. Dessa var knappast avsedda för dem, som i allmänhet utförde arbetet, kolbönder och bruksarbetare, utan vände sig till bruksägare och bruksbetjänte och ståndspersoner i allmänhet, som hade intresse för skogsbruk.[Not]

Viktigt för bruksbetjänte, som skulle stå för mottagningen av kolen vid leveransen, var, att de kunde avslöja försök till fusk med kolmåttet. I J.Strömboms »Försök till handbok för bruksbetjänter« heter det sålunda: »Dagliga erfarenheter besannar, att en ung och mindre förfaren bruksbetjänt lätt kan bliva bedragen, både till sin egen skam och bruksägarens stora skada; ty allmogen är mycket benägen att för egen vinning driva sina knep och skälmstycken med all den illistighet och finhet den möjligen kan.«[Not]

Vid framställningen av kolningens olika moment kommer jag här huvudsakligen att följa Otto Blixts arbete, »Det gamla Grangärde. Skogsbruk.«[Not] Det bygger till största delen på intervjuer med personer, som haft erfarenhet av kolning under senare delen av 1800-talet.

Kolmilan kan vara av två slag, läggmila eller resmila. Den förra skall ha införts av tyskar på 1500-talet, den senare med vallonerna.[Not] Blixt uppger, att resmilor började införas i Grangärde först på 1860-talet, då de skulle ha inkommit från Säfsnäs socken.[Not] Orsaken till att man då allmänt övergick till resmilor var, att man ville spara på storskogen för timmeravverkning. I resmilorna kunde man använda sämre virke. Men redan Magnus Wallner hävdade, att »resemilorna överträffa läggemilorna«.[Not]

Kolveden höggs på försommaren och fick sedan ligga och torka till i juli eller augusti. Därefter svedjades platsen för avverkningen (»milbråten«). Det var endast riset (sidan [*] här eller s. 122 i pappersboken), som fick brännas, inte veden. 1771 dömdes tre torpare, däribland Pål Hindersson, vid bergstinget för »olovligt svedjande i veden«. Först året efter svedjandet såddes sedan råg.

Blixt anger en tid av fyra arbetsdagar för fällningen till en mila och nio till tio dagar för upphuggningen till en läggmila, varvid veden höggs i längder om 22-24 fot. Till en resmila skulle längderna vara något mer än fyra alnar.

Därefter följde anläggning av kolbotten. Om möjligt användes samma kolbotten som vid tidigare kolningar. Man måste därvid först skotta bort gammal stybbe (d.v.s. rester av tidigare kolningar blandade med jord). Hade det hunnit växa upp skog efter tidigare kolningar, måste denna röjas undan med stubbar och rötter. En fördel med gamla kolbottnar ansågs vara det lager av bottenskorpa, som bildats av den tjära, som vid kolningen frigjordes ur veden.[Not] Tillsammans med jorden bildade denna ett fast lager, som ansågs bra som underlag för milan.

På 1780-talet infördes av Hälleforsverket en särskild ersättning för anläggning av ny kolbotten.  1787 fick sålunda Pål Hindersson 24 skilling specie för varje ny botten. Samma år erhöll han också 1 riksdaler 2 skilling specie för 15 dagsverken, vilket gör 3 1/3 skilling specie om dagen.[Not] Om han fått enligt samma taxa för arbetet med anläggande av kolbotten, bör i så fall detta arbete ha krävt något mer än sju dagsverken. Blixt däremot uppger, att det skulle ha tagit endast två eller tre dagar att göra i ordning en kolbotten, men det gäller då inte anläggning av en ny.[Not]

Arbetet med inkörning av veden skedde med ett hästdraget släpfordon, en s.k. drög, vars medar tillverkats av ett par björkstammar. Enligt Blixt kunde en läggmila bli klar på två dagar, om två man med två hästar körde in veden och två man tog emot veden och vältade in den, d.v.s. byggde upp milan. Resmilan kunde bli färdig på två-tre dagar med två man, en inkörare och en resare. Bergenskiöld räknar med en större arbetsåtgång. Enligt honom krävdes två dagars inkörning med tre karlar och två hästar för en resmila om 12 käppar (1 käpp=13 kvarter, varmed milans omkrets mättes, 1 kvarter=1/4 aln).[Not]

Under den tid kolningen pågick, bodde kolaren i en koja försedd med murad härd för uppvärmning och matlagning. Blixt räknar med tre dagar för uppförandet av kojan.

Efter inkörningen av veden betecknades milan som »vedfärdig«. Den skulle nu först risas, sedan stybbas. Det innebar, att milan täcktes med ett tjockt lager av granris, varefter stybbe östes över fotsdjupt. Blixt anger sex dagar för risning och stybbning av en läggmila, fem dagar för en resmila.[Not]

Sedan milan tänts, vidtog själva kolningsprocessen, som kunde vara tre till sex veckor för en läggmila, beroende på hur torr veden var. Med en resmila gick kolningen fortare, två till tre veckor med torr ved, fyra till fem veckor med sur. Efter tändningen kunde det hända, att milan »slog«. Detta berodde på gasbildningar inne i milan, vilka gav upphov till explosioner, när kolgasen trängde sig ut. Därvid kunde milan kasta av sig en del av stybbet. Om då milan inte snabbt täcktes på nytt, brann den upp. Därför krävde milan passning under hela kolningstiden. Den erfarne kolaren kunde ofta av röken från milan sluta sig till om det var något fel. Blixt nämner ett tiotal olika benämningar på skilda sorters milrök: kallrök, fyllrök, slagrök, blårök, piggrök etc.[Not]

(Bildtexter i pappersboken: Ovan risad läggemila i genomskärning. Därunder orisad mila. Resmila i genomskärning. Efter Wallner, Kolarekonsten [MEW 1746].)

När milan »gått ut«, d.v.s. när veden var förvandlad i träkol, skulle den efter några dygn »utrivas«. Utrivningen var ett lagarbete, där hustrur, pigor och barn fick hjälpa till. Bergenskiöld anger för utrivningen en tid av två dagar för tre personer.[Not] Enligt Blixt tog utrivningen av en läggmila två dygn, men han anger inte, hur många personer, som därvid deltog i arbetet.[Not] Efter utrivningen måste kolen vaktas ett par dagar. Risken var nämligen, att det på nytt kunde börja brinna i dem.[Not]

En läggmila kunde enligt Blixt resultera i 35 à 40 tolvtunnorsstigar kol.[Not] När därför Anders Hindersson levererade 35 à 40 storstigar om året, har det förmodligen rört sig om två milor, som kolats samtidigt.

Ovanstående framställning av kolningens olika moment understryker, hur svårt det är att exakt ange tidsåtgången för arbetet. Om vi därför räknar med sex dagsverken för varje levererad storstig kol, måste vi ha klart för oss, att antalet dagsverken kunde växla både uppåt och nedåt.

När bergstingsrättens sekreterare år 1790 tog till protokollet, att Pål Hindersson anfört »ett och annat om kolningsarbete och dylikt«, var det en högst komplicerad, omfattande och delvis mycket arbetsintensiv process, som han med sin litet svepande formulering uttalade sig om. Kolarkonsten krävde både yrkesskicklighet och styrka, och kolaren måste äga förmåga att anpassa sina åtgärder, allteftersom nya, oförutsedda, problem dök upp under arbetet. I gengäld behärskade han också själv hela produktionsprocessen alltifrån utväljande av lämplig terräng för avverkning och kolbotten till leveransen av den färdiga produkten.

I och med den process, som vi kallar proletarisering, ändras dessa förhållanden successivt. Arbetsprocessen omvandlas genom arbetsdelning. Ett av de första tecknen härpå har vi redan sett: Konsumenten -- bruket -- betalar för iordningställandet av kolbotten (sidan [*] här eller s. 129 i pappersboken). Det kan betecknas som ett första steg mot att kolaren förvandlas från att ha varit en självständig producent till att bli en avlönad arbetare. När min farfar, som var bolagstorpare, kolade under åren efter sekelskiftet, hade också huggningen av kolveden övertagits av särskild arbetskraft.[Not]

Pål Hindersson fick uppleva, att arbetsprocessen delats sönder i delarbeten. Detta gällde även transporten till hyttan eller smedjan. 1787 har han sålunda fått särskilt betalt för 158 kolkörningsdagsverken. Till detta kommer en rad andra arbetsuppgifter, som Pål Hindersson får sig anvisade, och varigenom han, från att ha varit huvudsakligen en agrar producent, som behärskat hela arbetsprocessen, förvandlas till dagsverkstorpare. Sålunda hade han samma år forat nio lass malm, under 2 1/2 dagar kört rostved, i 15 dagar ägnat sig åt malmrostning, brutit stybbe, framdragit storverksträn samt forat valsjärn.[Not] Under sådana arbetsförhållanden bör jordbruket närmast ha haft karaktären av bisyssla.

Vad var drivkraften bakom denna fortgående uppdelning av arbetsprocessen, vilken även fortgått under och tilltagit efter det industriella genombrottet? Som en förklaring har man tillgripit den tekniska utvecklingen och velat »göra maskinen till historiens motor«.[Not] Häremot har Harry Bravermann hänvisat till kapitalets strävan att öka produktiviteten, vilket lett till att kapitalet tillägnat sig »den obegränsade makten att gestalta arbetets utformning«.[Not] Bravermanns framställning har gett upphov till en debatt, både internationellt och i Sverige. Lars Ekdahl har visat, hur inom tryckerinäringen förändringar i social organisering av arbetet inte berott på tekniska förändringar utan i stället föregått dessa. Genom 1752 års reglemente fick tryckeriägaren ökad makt över produktionen -- långt innan ny teknik kom i form av de första mekaniska pressarna.[Not] Ekdahl ansluter sig emellertid till dem, som kritiserat Bravermann för hans syn på arbetarklassen som passiv under denna process. Konsekvensen härav har enligt Ekdahl blivit, att Bravermann förlorat klasskampen ur sikte. Arbetets utformning är »ett resultat av handlingar från båda klassernas sida«.[Not] Anders Florén, som skildrat den sociala organiseringen av arbetet vid Jäders bruk under något mer än hundra år fram till 1750, har kunnat visa, hur bruksägaren övertagit makten över arbetsorganisationen, alltifrån arbetsmaterialet till arbetsprodukten,[Not] detta dock utan att »någon dramatisk förändring av arbetets materiella förutsättningar« föregått.[Not] Förändringarna av arbetets sociala organisering skedde dock inte utan konflikter mellan bruksägare och arbetare.[Not]

Också i den förindustriella arbetsprocess, som den här skildrade kolningen utgjorde, föregick en social förändring av arbetets organisering den tekniska utvecklingen. Denna kan därför inte användas som förklaring till arbetets uppdelning. Om vi jämför 1700-talsförfattarnas beskrivning av kolarekonsten med en nutida framställning, förefaller inte den tekniska utvecklingen ha varit av någon avgörande omfattning. Enligt Hilding Bergströms »Handledning i milkolning«, som utkom 1955, skiljer sig tekniken vid nutida kolning från 1700-talets huvudsakligen endast i två avseenden: Nutida milor är försedda med en skorsten för att minska risken för koloxidförgiftning,[Not] och de tänds inte längre i en vertikal, central, tändtrumma (som figur på s. 131 i pappersboken visar), utan med hjälp av en horisontell trumma vid milans fot.[Not] Men ingenting i denna nya teknik kan i och för sig ha krävt en arbetsdelning, och den nya tekniken har dessutom kommit långt senare.

Den sociala omorganisering av arbetsprocessen, som Pål Hindersson fick uppleva, har inte heller genomförts utan konflikt, vilket framställningen i det tredje avsnittet av denna avhandling kommer att visa.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: »Sedan de med bruksarbete Opp: En förproletär stamfamilj. Bakåt: Arbete åt bruken.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).