free web hosting | free website | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Disciplinering av arbetarna. Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Bergstinget och arbetskraften.


Bergstinget som förhandlingsforum.

Under förra hälften av 1700-talet möter i Hällefors bergstings protokoll exempel på förhandlingar om löner och priser mellan silververkets representant och ett kollektiv av arbetare.

1726 hade bergmästaren Hans Filip Lybecker (bergmästare i Nya Kopparberg 1719-1737) sammankallat allmogen för förhandlingar om priset på ved och betalningen för huggning, flottning och andra transporter. Torparna hävdade därvid enligt protokollet

»att med den förra vanliga betalningen för besagde arbete [ … ] hade de ej längre kunnat komma ut, därföre varit sinnade att uppsäga det arbetet [ … ] sedan de ej fått mera, ty all ting är nu dyrare än förr, som man tarvar till uppehälle; alltså kunde den för den gamla veden njutne betalningen ej tagas till säker och viss gräns att därefter lämpa betalningen för den tretton kvarters långa veden; evad Bergmästaren föreställte, ville arbetarene ej bekväme sig till något mindre i förmälande sig icke kunne uppskaffa ur älven och till gruvorne den gamle veden, i fall han framgent skulle brukas, för den betalning som förr; utan påstodo att njuta uppkörsel från vedegården till de nu gångbare västre gruvorne, en daler kopparmynt stavrummet [ … ] De, som köra ved till gamle gruvorne utur skogen, sade ock sig ingalunda för mindre än sex daler kopparmynt stavrummet, som Inspektoren nu måst giva, kunna framskaffa ett stavrum 13 kvarter lång ved; både därför, att allt det man nu skulle hava av är dyrare än förr, och för det, att skogen nu mycket är uthuggen och således mycket längre efter dugelig skog att hugga av än förr, ty utläto de sig ock ej kunna för mindre än 4 1/2 daler kopparmynt stavrummet framskaffa till bemälte gamla gruvor den stackoge veden, i fall han härefter skall brukas. Förr hade de för den stackoge veden vid desse gruvor fått tre daler stavrummet, som Inspektoren och arbetarena tillstodo«.

Vid samma ting klagade bruksinspektoren Alm över en del torpare, »att när de äro hemma och ej efter erhållit tillstånd annars stadde på arbete vid järnverken, så kunna de dock ej förmås att här vid bruket göra ett och annat arbete samt skjutsa mot billig och vanlig betalning«. Han klagade vidare över »stor motvillighet och tröghet«. Arbetarna svarade, att »det är svårt för dem [ … ] eftersom de aldrig en styver få i kontant ej heller nu några matvaror som saltfisk äro vid Hällefors bruk i förråd«. De klagade över att rågen och kornet kostade 28 daler kmt. tunnan och var mycket dyrare än vid andra bruk. »Vid Sikfors, berättade bruksfolket, fås säden nu för 24 daler kmt.« Beslutet i rätten lyder: »Vad angår torparenas klagan, så kommuniceras det med Hällefors bergslag eller dess herrar Direktörer. Beträffande arbetarnes tröghet till arbete etc, så kan, när så händer, vart mål i synnerhet angivas och lagligen ändras. Emellertid förmanas härmed arbetarena att icke försumma arbetet, när de varda kallade, då körtiden är, att undvika den plikt, som därpå följa lärer.«

Också vid bergstinget 1727 hade bruksinspektoren klagomål att framföra. Han »besvärade sig över en del torpare, som hugga och flotta gruveved: att de icke framskaffa den ved, de sig påtagit«. Torparna hade en rad skäl att förebära: de hade blivit »svikne av dem, som lovat, efter förut av dem tagen betalning, att köra veden till älven«. Detta vittnar om att torparna själva i sin tur kunde anställa folk för att utföra deras dagsverken. Andra torpare skyllde på att de varit sjuka eller »haft olycka på sina kreatur«. Men »förnämligast beklagade de sig icke kunna för så ringa betalning, som nu bestås, framskaffa veden och därföre nödgats give åt dem, som köre ned veden till älven, en daler för stavrummet, det de förr icke givit därföre mer än tolv öre kopparmynt«.

Man bör lägga märke till att vid bergstinget ett kollektiv, torparna, kunde anföra klagomål och ställa lönekrav redan mer än 150 år innan det uppstår fackföreningar, som kan föra löneförhandlingar. Kollektiva aktioner av arbetare var visserligen i allmänhet strängt förbjudna,[Not] men bergstinget erbjöd ett lagligt forum. I vad mån arbetarna i de ovan relaterade fallen lyckades vinna gehör för sina krav är dock osäkert. Rättens beslut att »kommunicera med bergslaget« eller dess »herrar direktörer« förefaller närmast tyda på att domstolen i första hand är till för att tillvarataga deras intressen, som innehar bergfrälseprivilegierna.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Disciplinering av arbetarna. Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Bergstinget och arbetskraften.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).