free web hosting | free website | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Finntorparens egen rättsuppfattning. Opp: Mosaisk rätt och kyrkans Bakåt: Kyrkans undervisning och läskunnigheten.


Kyrkans undervisning och samhällsförändring.

Kyrkolagen 1686 motiverar kyrkliga förhör och förhörslängder med att barn, pigor och drängar skall lära sig »läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller« (sidan [*] här eller s. 174 i pappersboken). Här ges alltså en rent religiös, inomkyrklig motivering. Birgitta Odén har fört en diskussion med Egil Johansson om hur den kyrkliga kunskapskontrollen skall tolkas. Denne ger, enligt Birgitta Odén, en ensidig bild av den svenska folkundervisningens historia. Själv betonar hon, att »kyrkan var en luthersk statskyrka, som verkade inom ramen för det politiska systemet. Det politiska systemet opererade i sin tur i växelverkan med ekonomi och ideologi«. Enligt en alternativ tolkningsram tillkom folkbokföringen »som ett led i statliga kontroller med fiskalt syfte«.[Not]

Det är givetvis ovedersägligt, att överheten för sina syften utnyttjade delar av kyrkans undervisning (»lydnad för överheten«) liksom kyrkans registrering av undersåtarna. Men att den kyrkliga kunskapskontrollen uteslutande eller huvudsakligen skulle ha tjänat ett fiskalt intresse motsäges dock av själva lärostoffets beskaffenhet. Katekesundervisningen avsåg att meddela kunskap i »salighetsläran«, d.v.s. att meddela ett koncentrat av den lutherska dogmatiken. I stoffet ingick också, som nämnts, Symbolum Athanasianum,  ett dogmhistoriskt dokument från 500-talet, vilket kan sägas utgöra det sista ordet i 300-talets lärostrider. Det innehåller två för den kristna religionen centrala dogmer, treenighetsläran och läran om Kristi två naturer. Man kan fråga sig, vilka fiskala syften det tjänade, att allmogen fick lära sig utantill Athanasianums korthuggna, koncentrerade lärosatser: »Så är nu detta den allmänneliga Kristeliga tron, att vi dyrke en enig Gud i tre Personer och tre Personer i en enig Gudom [ …  ] Fullkommen Gud, fullkommen Människa; med förnuftig själ och mänsklig lekamen. Jämlik Fadern efter Gudomen, mindre än Fadern efter Mandomen [ … ].«[Not]

Vare sig vi ensidigt betonar undervisningskontrollen som ett rent inomkyrkligt, religiöst intresse eller som ett statligt, fiskalt, intresse, gör vi oss skyldiga till en distinktion, som kan ha varit främmande både för kyrkans företrädare och för dem, som utarbetade kyrkolagen 1686. Båda dessa kategorier levde i vad Hilding Pleijel kallat »hustavlans värld«, och hustavlan kännetecknades, som Bengt Sandin också framhållit, av en balans mellan den kyrkliga och världsliga makten,[Not] eller som Pleijel uttryckt det: »De olika stånden är sålunda beroende av varandra: läroståndet av överheten i världsliga ting och den senare i sin tur av läroämbetet när det gäller frälsningsfrågan.«[Not]

En grundtanke bakom hustavlan kan alltså sägas vara den om en arbetsdelning.  Denna tanke var inte ny utan går tillbaka på medeltida föreställningar med uppdelningen på dem, som bad, som krigade, och som arbetade.[Not] Men Luther är nyskapande genom sin värdering av det arbete, som producerade nyttigheter. Enligt medeltidens teologer var prästens eller munkens bön ett arbete, som värderades högre än bondens. För Luther var det tvärtom.[Not] Hustavlan kan inte heller förstås utan samband med Luthers lära om överheten, staten, som för Luther inte bara har till uppgift att straffa missdådare, utan som han tilldelar en aktiv, ekonomisk roll, alltså något helt annat än senare tiders »nattväktarstat«.[Not] Uppdelningen på tre olika »stånd« är inte en uppdelning av samma typ som den, vilken kännetecknade ståndssamhället, där varje individ hörde hemma i ett visst stånd. Enligt hustavlan hör varje individ hemma i alla tre stånden. När bonden arbetar på åkern, sker detta inom det ekonomiska ståndet, när han betalar sin skatt, gör han det som undersåte i det politiska ståndet, och när han går i kyrkan, gör han det i egenskap av åhörare i det kyrkliga ståndet. Det är alltså fråga om en rollfördelning. Egil Johansson talar om »samhällets trefaldiga rollspel i hustavlans värld. Varje individ fick sin identitet definierad inom vart och ett av de tre stånden«.[Not]

För Luther innebar denna rollfördelning, att överheten skulle sörja för människors kroppar, kyrkan för deras själar. Men här sker efter hand en glidning i uppfattningen av överhetens roll. Redan Melanchthon präglade uttrycket »custos utriusque tabulae«,[Not] väktare av båda lagtavlorna, om överheten, vilket innebar, att överheten skulle ingripa mot och bestraffa även brott mot de tre första buden, falsk gudsdyrkan, missbruk av Guds namn och sabbatsbrott. Det är denna syn, som ligger bakom den deklaration, vilken inleder 1686 års kyrkolag: »Uti Vårt konungarike och dess underliggande länder skola alla bekänna sig endast till den kristliga lära och tro, som är grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och författad uti de tre huvudsymbolis [ … ] etc«.[Not] Statsmakten ställer sig här som garant bakom den ideologi, som ligger till grund för det kyrkliga undervisningsprogrammmet, vilket möter i husförhörslängderna.

Det är givetvis riktigt, att hustavlan inskärper »de lägre kategoriernas underordning under de högre«, som Bengt Sandin uttrycker det.[Not] Men hur skall man då kunna förklara, att hustavlan efter hand fick en alltmer undanskymd plats i undervisningen? I den nya katekesförklaringen 1811 [C 1811], den s.k. Lindblomska katekesen, ingick visserligen hustavlan, men den tidigare indelningen i de tre »stånden« saknas.[Not] Från psalmboken försvinner den på 1820-talet.[Not] I det framväxande kapitalistiska och senare industrialiserade samhället borde rimligtvis »de lägre kategoriernas underordning« vara ett ideal för varje företagare med anställd arbetskraft. Är det f.ö. inte just detta, som ligger i den långt senare tillkomna formuleringen, att arbetsgivaren äger att leda och fördela arbetet? Hade hustavlans ideologi uteslutande präglats av principen om underordning, borde man i vår tid snarast ha förväntat sig en hustavlans renässans.

Orsaken till att den tidigt miste sin betydelse för folkundervisningen har varit en helt annan. Hustavlans »ekonomiska stånd« var knutet till det enskilda hushållet i enlighet med förhållandena i ett samhälle med självhushåll. Hustavlan förutsatte vidare ofri arbetskraft. Det nytestamentliga ord för tjänare, som användes, är det grekiska ordet för slav. Nu var inte de arbetande i det feodala samhället slavar, men de hade det gemensamt med slavarna, att de utgjorde ofri arbetskraft, de lydde under tjänstehjonsstadgan. Hustavlan förutsatte vidare ömsesidiga förpliktelser mellan husbönder och tjänare. Den utgick ännu från begreppet »rätt lön« enligt skolastikens »justum pretium«. Där anföres Kol. 4:1: »I herrar, vad lika och rätt är, det beviser tjänarenom«. Det heter på latin: »Domini, quod iustum est et aequum [ …  ].« Allt detta kunde upplevas som ett hinder för kapitalistiska produktionsförhållanden. Dessa medförde, att arbetskraften, även kvinnor och barn, överfördes från det enskilda hushållet till manufakturer och fabriker. De förutsätter en fri arbetskraft, anställd enligt det fria avtalet. Kapitalistiska företagare vill inte bindas av någon princip om »rätt lön« eller över huvud bindas av några förpliktelser mot arbetskraften eller andra normer än lagen om tillgång och efterfrågan. Av dessa skäl försvann hustavlan, i varje fall i den tolkning, den haft i det feodala samhället.[Not]

Det sagda får sin belysning i den vid mitten av 1800-talet förda debatten om husagan. Denna fråga hörde nära samman med hustavleideologin, då den lagstadgade rättigheten för husbonde att tilldela tjänstehjon husaga hade som förutsättning hustavlans syn på husbonde-tjänstehjon som en parallell till förhållandet föräldrar-barn.

Vid riksdagen 1847-1848 hade Lars Hjerta på Riddarhuset väckt en motion om upphävande av husbondens rättighet att tilldela tjänstehjon husaga. Motionären åberopade, »att förhållandet emellan husbönder och tjänare inför lagen och förnuftet icke kunde betraktas annorlunda än såsom ett frivilligt kontrakt, varigenom den senare på viss tid åtager sig att, emot överenskommen betalning, förrätta vissa arbeten och tjänst-skyldigheter [ … ]«.[Not] Vid riksdagen 1850-1851 rönte motionen bifall av Ridderskapet och Adeln [PRA 1851] och av Borgarståndet, medan den fälldes av Prästeståndet och Bondeståndet.

Vid debatten på Riddarhuset yttrade motionären: »[ … ] men det egentliga motivet, varföre den bör borttagas är det att ett friare förhållande måste skapas inom vad man kallar familjen eller inom hushållet å ena sidan och välvilja på den andra [ … ] den fria arbetaren är vida mera mån att förrätta arbetet väl och med påpasslighet uppfylla sina åligganden, än vad förhållandet eljest är inom tjänstehjonsklassen [ … ].«[Not] Hjertas uppfattning att förhållandet mellan husbonde och tjänare grundar sig på ett mellan dem frivilligt ingånget kontrakt, delades också av lagberedningen liksom i Lagutskottets betänkande.[Not] Vid debatten i Borgarståndet underströk också rådmannen Albert Vilhelm Björk, att tjänstehjonsförhållandet grundar sig på fördrag mellan fria kontrahenter. Både han och flera andra talare gjorde dock även anspråk på att företräda sådana värden som humanitet och människovärde, bland dessa bruksägaren Johan Thore Petré från Hofors bruk. En av talarna angrep prästerna, varifrån man annars borde ha väntat sig förståelse för humanitetens krav.[Not]

Det är säkert betecknande, att i de två stånd, där den tidens storföretagare var representerade, möter en liberal inställning i frågan. Huruvida fabriksidkare som Hjerta och Petré var mera förstående för humanitetens fordringar än präster och bönder, får vi lämna därhän. Men både präster och bönder levde ännu i stor utsträckning kvar i en alltmer föråldrad husbehovsekonomi och kan därför tänkas ännu sakna förståelse för kapitalistiska produktionsförhållanden och dessas krav. Det gjorde däremot inte de liberala storföretagarna. Hjerta var framsynt, när han konstaterade, att »den fria arbetaren är vida mera mån att förrätta arbetet väl [ … ] än vad förhållandet eljest är inom tjänstehjonsklassen«. Den frie arbetaren, som varje dag hotas av svälten, om han inte är sin överordnade till lags, är givetvis mån »att förrätta arbetet väl« -- även utan husaga.

Debatten om husagan kan också tjäna att kasta ljus över den kritik mot kyrkans undervisning, som vi möter redan under slutet av 1700-talet. Visserligen kunde denna kritik rikta sig mot läsundervisningen, sådan denna bedrevs i hemmen utan utbildade lärare. (Se sidan [*] här eller s. 177 i pappersboken.) Birgitta Odén har helt riktigt sett kraven på bättre läskunnighet mot bakgrund av den ekonomiska liberalismen som »ett parallellfenomen till djupgående strukturella förändringar i samhället«.[Not] Men trots detta kan ifrågasättas, om det i främsta rummet var kritik mot läsundervisningens kvalitet, som skulle leda fram till folkskolereformen 1842. Det finns i stället skäl att förmoda, att kritiken gällde den kyrkliga undervisningstraditionen, som till stor del innebar, att man lagt det yttersta ansvaret för undervisningen på det enskilda hushållet. Bengt Sandin har pekat på att det skolväsende i Stockholm, som föregick folkskolereformen, just syftade till att ta över den uppgift, som förut legat på hushållen.[Not] Jämsides härmed ledde kritiken mot kyrkans läroframställning till en förändring av undervisningens innehåll. Sandin konstaterar sålunda, att de »ortodoxa skrifterna ersattes med sådana som hade en mera pietistiskt betonad kristendomssyn«.[Not]

Redan före 1700-talets slut möter kritik mot den kyrkliga undervisningens innehåll. I ett av Samfundet Pro Fide et Christianismo år 1798 avgivet »förslag till Socken-Scholor« framhålles det, »att Athanasii Symbolum med flera stycken i den nu brukeliga katekesen borde utelämnas [ … ] samt flera viktiga artiklar i Salighetsläran, vilka i Svebilii katekes [OS 1744] nästan saknas eller åtminstone med alltför liten tydlighet och ordning finnas avhandlade i en ny lärobok [ … ] utarbetas och inskärpas [ … ]«. Vidare heter det: »Lika angeläget bliver det ock, att Barnen få ett summariskt begrepp uti Fäderneslandets Historia, Geografi, produkter och invärtes Samhällslagar, varunder tjänliga anledningar uraktlåtes, att hos Barnen inprägla kärlek för sitt Fosterland (kurs. här), behag för lantlevnaden och dess hushållning, såsom ett säkert medel till inre och yttre lycksalighet.«[Not]

Ny lärobok som ersättning för Svebilii katekes [OS 1744] kom 1810 med den s.k. Lindblomska katekesen (efter Axel Jacobsson Lindblom, ärkebiskop, död 1819). Här har Athanasii symbolum inte längre någon plats. En nyhet är, att katekesen inledes med »kort religionshistoria«, där det bl.a. heter: »Även vårt fädernesland famlade i Påviska mörkret, till dess den Store Konungen, Gustaf den Förste, här införde den rena Evangeliska bekännelsen [ … ].«[Not] Denna katekes skulle sedan i flera årtionden bli folkskolans viktigaste lärobok. Bengt Sandin har påpekat, att katekesläsningen efter hand ersattes av »en mera medborgerlig uppfostran, vars kärna var den svenska nationalismen«.[Not] Men redan Lindblomska katekesen är i viss mån ett svar på kraven på medborgerlig fostran. När där talas om att Gustav Vasa skulle ha infört den evangeliska bekännelsen i »vårt fädernesland«, är det ett nytt begrepp, som förs in i katekesundervisningen. Den gamla katekestraditionen känner inte till något fädernesland. Det gjorde heller inte 1695 års psalmbok [SPB 1765]. Där finns visserligen ordet »fädersland« på ett enda ställe, i en psalm, som handlar om hur illa det står till »här uti Sveriges rike« (nr 309). I 1819 års psalmbok [SPB 1819] däremot har begreppet fädernesland fått stort utrymme. Däråt ägnas ett helt kapitel under rubriken: »Överhet, undersåtare, fädernesland«. Vi möter här bl.a. Wallins nydiktning från 1814, »Vår konung och vårt fosterland«.[Not] Begrepp som fädernesland, fosterjord, fosterlandskärlek skulle senare, tillsammans med fosterländska sånger, bli väsentliga inslag i folkskolans ideologiska fostran.[Not]

C.A. Agardh, nationalekonom och biskop i Karlstad (1785-1859), såg de nya kyrkliga böckerna, bl.a. katekesen och psalmboken, som uttryck för att svenska kyrkan genom 1809 års regeringsform fått en ny lära: »Det är otvivelaktigt, att dessa nya böcker äro i avseende på läran om omvändelsen avvikande från Konkordieformeln och överensstämmande med Melanchtons s.k. synergistiska åsikter.«[Not]

En annan samtida kyrkoman, Peter Wieselgren, hade tidigare konstaterat: »Revolutionen 1809 bar [ … ] en Konstitution och Reformation i sitt sköte.«[Not] Den »nya religion«, som införts 1809 är enligt Wieselgren mera skild från den gamla, konfessionella, lutherdomen än »den Reformert- och Lutherskt Evangeliska« är skilda från varandra.[Not]

Kritiken mot den gamla, lutherskt konfessionella, religionen hade satt in redan vid samma tid som kritiken mot den kyrkliga religionsundervisningen. I ett föredrag i Karlstads stifts prästsällskap 1853 gjorde Anders Fryxell en tillbakablick på denna religionskritik: »Det var [ … ] omkring 1770- och 1780-talet, då kristendomen hade inom de högre samhällsklasserna förlorat nästan allt anseende; en tid, då förakt för bön och gudstjänst hörde till goda tonen; -- en tid då kraftsnillet och naturdyrkaren Thorild förklarade det vara allmänt kunnigt, att vettigt folk skydde kyrkorna; och att dessa icke kunde intressera det allmänna vettet.« Räddningen kom, enligt Fryxell, med J.O.Wallin.[Not]

Kritiken mot kristendomen tog sig ett officiellt uttryck i 1810 års fattigvårdskommittés betänkande. Där beskylldes kristendomen vara skuld till fattigdomen, därför att den förbjöd människor att ta sitt liv och därmed uteslutit ättestupan som ett medel mot fattigdom.[Not]

Redan 1777 hade inom samfundet Pro Fide et Christianismo en assessor Gagneri framfört kritik mot den lutherskt-ortodoxa läran, att sakramenten skulle meddela mottagaren syndernas förlåtelse: »Den mest allmänna orsaken till menederi och falska svordomar hos allmogen [ … ] är den, att de nästa gång de gå till nattvarden tro sig få förlåtelse därför. [ … ] Sådana olyckligt enfaldige tro, att, då deras Lärare, huru oförsiktigt och obetänkt det än stundom kan vara, med nit och iver, titt och ofta, ja, otidigt ofta [ … ] yrka och åberopa sig sin fullmakt av Gud att förlåta dem alla, alla deras synder, deras sak ock åter står väl hos himmelens Herre [ … ] Botfärdigheten, som Läraren undertiden mera matt, än den åberopade fullmakten vidrörer, förklarar den brottslige, efter sitt eget förvända begrepp, till sin tröst och fördel. Han tror merendels, och efter de flestas vanliga plägsed vid ceremonien af Nattvardsgång, att ångren och ruelsen är fullkomnad då han, under Skriftermålet, svarar Ja till Prestens vanliga frågor [ … ].«[Not]

Enligt Luthers Lilla Katekes skulle den skriftande svara ja på skriftefaderns fråga: »Tror du, att min förlåtelse är Guds förlåtelse?« Därefter meddelades en ovillkorlig förlåtelse för alla synder.[Not] Detta avsnitt uteslöts i den nya katekesen 1810,[Not] och i den nya Handboken infördes i skriftermålet en villkorlig avlösning.[Not]

Den klassiska lutherdomen har ofta framställts som sträng och dömande, i synnerhet i jämförelse med 1800-talets former av kristendom, inte minst de pietistiska väckelserörelserna. I själva verket är det alldeles tvärtom. Den gamla kyrkokristendomen var på sitt sätt omutligt sträng och osentimental i sin attityd mot de felande, men samtidigt hade den i sitt botinstitut med den ovillkorliga absolutionen ett slags socialt skyddsnät, så länge den respekterades. Inom väckelsekristendomen gällde det att hävda sig personligen, att ha personliga andliga upplevelser av botkamp eller att leva upp till betydligt strängare krav än katekesens och hustavlans. Denna religiösa attitydförändring motsvarade nya produktionsförhållanden. I det kapitalistiska samhället blev den svage och misslyckade utslagen av den starkare i kampen för tillvaron. I den liberala och religiösa tidskriften Arbetarens vän infördes under år 1877 en serie artiklar av Sigfrid Wieselgren under rubriken »Om de arbetande klasserna i historien och nu«. Wieselgren gör sig där till tolk för en kristendomssyn, som helt är avpassad efter det kapitalistiska samhällets krav -- men helt annorlunda än den klassiska lutherdomens: »Genom arbetsamhet frambringas kapitalet, genom sparsamhet bevaras det och genom gudsfruktan hållas både arbetsamheten och sparsamheten i den rätta fåran. Så kan man ock vanligen sluta till någon för handen varande slapphet i utövningen av dessa dygder, varhelst i det ekonomiska välståndet röjer sig någon brist.« Med andra ord: den, som misslyckas med att bli kapitalist, har sig själv att skylla![Not]

Tidens nya andliga strömningar hade förmodligen ännu inte nått Mången. Ännu skulle det dröja flera årtionden, innan Pål Hinderssons och de andra torparnas efterkommande skulle lära in en ny katekes eller bibringas föreställningen om fosterjorden. När Pål Hindersson uttalade en önskan att få sitta orubbad vid »vad han efter sina förfäder ärfteligen bekommit«, får vi en antydan om vad som var hans »fosterjord«. Det var varken Sverige eller Finland utan 1/8 mantal i Mången.[Not] Men de förändrade produktionsförhållanden, som fordrade en annan ideologi än hustavlans och den lutherska dogmatikens, var redan en för Pål Hindersson och de övriga torparna närgången verklighet, när de tvangs att avstå från den lilla del av världen, som utgjorde deras fosterjord.

Ett sjuttiotal år efter det att Pål Hindersson tvangs ta lösen för sitt torp, fanns på dess mark en folkskola. Torparbarn, som inte ens hade hopp om att få äga så mycket som ett potatisland, fick där måhända lära sig att deklamera: »Hur kunde dyra fosterjord du dock så älskad vara!« Fosterlandsromantiken bjöds proletären som hans andel, när jorden redan fördelats enligt den privata äganderättens och kapitalets villkor.

Vi har redan sett, hur bergstingsrätten fick medverka till att göra sig själv överflödig. Detsamma kan sägas om kyrkan. 1800-talets stora skolreform genomfördes ute i socknarna av kyrkans myndigheter. Skolor byggdes, och lärare anställdes genom prästers, kyrkostämmors och skolråds försorg. När i Hällefors socken Hälleforsverket bidrog till utbyggnaden av folkskolan,[Not] understryker detta ytterligare det framväxande borgerliga samhällets intresse av att låta folkskolan överta en betydande del av kyrkans roll för indoktrinering och social fostran.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Finntorparens egen rättsuppfattning. Opp: Mosaisk rätt och kyrkans Bakåt: Kyrkans undervisning och läskunnigheten.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).