free web hosting | free hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Finntorparna och kyrkans nådemedelsförvaltning. Opp: Finntorparens egen rättsuppfattning. Bakåt: Torparna och regalrätten.


Finntorparna och kyrkans normer.

Av kyrkans förhörslängder framgår, att från 1700-talets mitt praktiskt taget alla människor i Mången, med undantag av barn, som dog i späd ålder, nåtts av kyrkans undervisning. Sannolikt har de också i allmänhet tillägnat sig det mesta av det lärostoff som ingick i den kyrkliga läroplanen. Men de har inte bara haft en god kristendomskunskap. Det är lätt att föreställa sig de människor, som levde före folkskolans tid som okunniga om sin omvärld. Det innebär troligen en alltför hög uppfattning om folkskolans betydelse, i varje fall under dess första tid. Bengt Ankarloo polemiserar i en uppsats om bönders fattigdom i 1600-talets Skåne mot den uppfattningen, att bönderna levde i en »lycklig okunnighet i dårens paradis«, »instängda bakom bondbyns trånga horisont«, där de varken kunde läsa eller räkna och därför utan klagan underkastade sig det kamerala systemet: »Bara tanken är absurd att bönderna, som levde sin dag med skäppor, hölass och åkergränser, inte skulle kunna mäta och räkna, jämföra och kalkylera. Och bondbyns geografiska horisont var troligen avsevärt vidare än vi hittills trott.«[Not] Detsamma kan antagligen sägas om finntorparna i Hällefors. Inte så få av dem innehade en egen lagbok, som t.ex. Anders Hindersson. För att hålla reda på sina kolleveranser måste de ha behärskat ganska avancerad huvudräkning med den före decimalsystemet besvärliga sortförvandlingen. De har inte heller levt i instängdhet bakom sockengränsen utan haft släktförbindelser, inte bara i angränsande socknar utan också i Norges och Hälsinglands finnmarker. Om Lars Olsson vet vi, att han en gång företog en resa till Örebro.[Not] Pål Hindersson krediterades i april 1773 forlön för en frakt från Nora, och i mars 1807 var han i Filipstad och hämtade ett lass havre.[Not]

Finntorparna har inte bara väl känt det kyrkliga normsystemet. De har inte heller varit okunniga om de förbud, som härflöt från regalrätten. De har inte svedjat på grund av okunnighet om gällande lag. De har känt systemet och tagit varje tillfälle i akt att utnyttja dess blottor. Men har detta också gällt deras förhållande till de kyrkliga normerna, vilka hade sitt ursprung i den mosaiska rätten?

Som ovan framhållits (sidan [*] här eller s. 170 i pappersboken) har svensk straffrätt rönt inflytande från den mosaiska lagen redan i landskapslagarna. Även vid domstolarnas rannsakning av brott framträder tydligt denna påverkan. Marit Mattsdotter från Tomsjön beskyllde vid sommartinget 1688 Erik Mattsson i Mången för våldtäkt. Det skulle ha skett året innan vid »valborgsmässotiden uti skogen imellan bägge Mångstorpen«. »Konan tillspordes huru många gånger han med henne sammanblandning haft, eller om hon i skogen ropade, då han henne våldtog (kurs. här) Det är tydligt, att rätten här följer vad Mose lag stadgar angående våldtäkt, låt vara att det stället åsyftar en »förlovad piga«: »Och pigona skall du intet göra: ty hon haver ingen synd gjort, som döden värd är [ … ] Ty han fann henne på markene, och den förlovade pigan ropade, och ingen var, som henne halp« (5 Mos. 22). Detta avsnitt ingår under rubriken »Om hoor, frändsämiospield och mökränkning« i 1608 års appendix.

När det gäller brott som våldtäkt, hor, tidelag, stöld, våldshandlingar, förolämpande ord o.s.v., förefaller torparna i allmänhet ha accepterat gällande rätt. Till skillnad från vad som var fallet vid brott mot regalrätten, drog man sig inte för att kära eller vittna ens mot grannar eller nära släktingar.

Det är vanligt, att den ene torparen anklagar den andre inför rätten. Matts Jacobsson anklagade 1667 sina grannar vid Mången för skadegörelse på hans fiskredskap. När han senare själv stod anklagad för stöld, uppträdde andra torpare som vittnen mot honom. När han sista gången stod inför rätta, heter det i häradsrättens protokoll: »Sedan bönföllo nämnden med allmogen att bliva i synnerhet denne Matts Jakobsson kvitt, efter ingen förhoppning om honom till något gott är, utan där han nu skulle slippa lös eller pardoneras, då befrukta, att han gör mycket värre.« 1697 kärade Erik Mattsson till sina bröder Matts och Gustav och till sin svåger Lars Olsson, för att de skulle ha inkräktat på hans rätt till hemmanet och även uppskurit hans säd. Lars Olsson angav 1705 sin svåger Erik Mattsson för tidelag, ett brott, som bedömdes mycket strängt, helt i enlighet med den mosaiska lagen.[Not] Han kärade 1715 till sin svåger Gustav Mattsson för att dennes hustru Brita Pålsdotter skulle ha varit otidig mot hans egen hustru Anna Mattsdotter. Vid bergstinget samma år »framträdde« Annika Larsdotter i Mången, änka efter Matts Mattsson d.ä. och »besporde till sin styvson, Samuel Mattsson, och styvmågen, Jöran Jacobsson, och Erik Nilsson uti Silliken, för det de olovl. borttaggit årsväxten, som hennes sal. man, deras fader och svärfader Matts Mattsson, utsådde, och för det de skolat avhänt henne 1/3 efter sin man och barns del även i det fasta, som hon med dess fader ägde, såsom ock för de använde rättegångskostnader«.

Vid bergstinget 1782 kärade Matts Mattsson  i Mången (son till Matts Mattsson d.y.) till Erik Jansson i Silken »med påstående 1:o att svaranden måtte lagligen plikta för det han den 8:e sistledne martii klockan sex om aftonen till första bönedagen med hugg och slag käranden överfallit på Karlsdals bruksbacke, varigenom han, som dagen därpå ärnade vid Hällefors kyrka begå den Heliga Nattvarden, därifrån blivit hindrad. 2:o Ersättning för sveda och värk och 3:o Rättegångskostnad«.

Målet uppsköts till följande års bergsting, för att vittnen skulle kunna inkallas. I detta fall var det tydligen ingen svårighet att få vittnena att tala. Tillsammantagna ger vittnesmålen en målande bild av vad som hände på kyrkvägen denna helgdagsafton. Hammarsmeden Jan Lindsten (jfr. sidan [*] här eller s. 162 i pappersboken) hade fått se Matts liggande i snön med »ett stort hål i huvudet, varav bloden rann, och Erik Jansson gick efter, skakade piskan i vädret och höttade åt Matts«.

Nästa vittne, Simon Hindersson, hade färdats i samma släde som Erik Jansson. Han hade inte märkt, vem det var, som först angrep den andre. »Men när han sett sig tillbaka, hade Matts fått Erik under sig [ … ] hållande honom med händerna vid båda öronen, fast i håret, varefter Erik Jansson kommit ovanpå, och Matts Mattsson under honom [ … ] över en liten stenhop; och därvid har Erik med en sten av samme hop, ungefär ett äggs storlek, skadat Matts i huvudet.« Vittnet hade nu tillsammans med andra skilt de båda åt. Han tillägger, att »klockan var kring eller liten något över 4 på eftermiddagen, när detta skett«. (Man kan observera de skilda tidsangivelserna 6 resp. 4. Några klockor har väl varken vittnena eller de båda slagskämparna haft.)

Ett annat vittne, Anders Olsson, hade denna dag varit sysselsatt med sandkörning till Karlsdals hytta. Han hade hört ordväxlingen, innan slagsmålet började. Matts Mattsson hade sagt till Erik Jansson: »Goddag, min trätobror.« Erik Jansson hade därefter slagit Matts Mattsson med piskan över huvudet och axlarna, »kunnande eljest vittnet ej så omständeligen utreda, huru de med varandra tumlat om och ömsom legat än ovanpå och än under«.

Till sist hade också »hustru Margareta« vittnat. Hon hade varit »stadd uti sina sysslor vid fähuset«, när hon hört »stojet ute på backen« och gått ut och sett Matts Mattsson skadad i huvudet. Alla vittnen var överens om att detta skett »vid eller litet senare än kl 4 på eftermiddagen«.

Efter de uttömmande vittnesmålen kunde bergstingsrätten konstatera, att den hade »all den upplysning, som i denna saken behövde fordras«. Men då Erik Jansson hade uteblivit från rättegången, avkunnades dom först året därefter. Båda de inblandade fick böta »för slagsmål på Karlsdals hyttebacke« 3 daler 16 öre smt., och dessutom skulle de sitta »natt och dag i kistan«.

Att detta mål fått så stort utrymme i framställningen, kan försvaras med att det bildar en bjärt kontrast till de mål, som gällde brott mot bergsregalet. I detta mål hade den ene torparen anmält den andre, och ingen klassolidaritet har kunnat avhålla andra arbetare från att avge detaljerade vittnesbörd. Det finns inget skäl att tro, att vittnena fann det straff, som utdömdes, annat än rättvist och välförtjänt. De hade ju lärt sig i Svebilii katekes [OS 1744], att femte budet överträddes, också när man »skadar sin nästa till liv eller lem eller i sitt hjärta honom hatar samt uti onda ord och åthävor utbrister och honom förföljer«.[Not]

Hur ställde sig då torparna till kyrkans normer ifråga om sexuallivet? Utöver de ovan nämnda brotten, mökränkning eller våldtäkt och tidelag, kunde det förekomma hor, då minst den ene av parterna var gift med annan person, lönskaläge, då parterna ej blivit fästade med varandra, samt otidigt sängelag, då mannen hävdade sin fästekvinna före den kyrkliga vigseln.

Otidigt sängelag betraktades inte som något svårare brott, beroende på att ännu i 1734 års lag fästningen var tillräcklig för att konstituera ett äktenskap: »Hävdar man sin fästekvinno; då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel [ … ].« Vägrade den ena parten vigsel, förklarades fästefolket ändå som äkta makar.[Not] För otidigt sängelag skulle erläggas en bötessumma, men barnen antecknades inte som »oäkta« i Dopboken.

Av de 35 barn, som enligt Dopboken under åren 1725-1729 var födda i Mången, d.v.s. på själva hemmanet eller i dess närhet (Mången utgjorde då ännu inte någon egen kyrkrote utan ingick i Tomsjö rote), är två antecknade som oäkta. Lars Olssons ogifta dotter Maria, född 1699, födde 1732 dottern Anna. Hon blev sedan gift med en annan än barnets far, den tretton år yngre Per Hindersson. Flickan Anna blev i slutet av 1750-talet själv gift med Jan Ersson i Sandsjöhöjden. Gustav Mattssons dotter Maria fick 1738, när hon var tjugo år gammal, dottern Katharina. Vid dopet »berättade kvinnan, som barnet till prästgården från Mången förde [ … ] att barnet är avlat av stålsmeden Pipers son Hans Engel Piper från Strömsdal«.[Not] Barnet dog redan i januari 1740, och samma år gifte sig modern med den fem år äldre Olof Hansson. Med honom levde hon i äktenskap till hans död 1773. Själv uppnådde hon hög ålder och dog först 1799.

Under perioden 1775-1799 föddes i Mångs rote (som då omfattade hemmanen Mången, Löfsjön och Sandsjöhöjden samt flera oskattlagda torp) 87 barn. Vid två av dessa har i dopboken gjorts anteckningen »otidigt sängelag«. Två »oäkta« födslar har noterats, varav den ena tvillingfödsel. 1786 föddes Anna, och hennes mor, Anna Larsdotter, född 1759 i Säfsnäs och vid nedkomsten piga i Mången, gifte sig 1787 med barnets far, Nils Andersson, son till Anders Mattsson på hemmansdelen väster om sjön. 1798 föddes i Mången tvillingarna Katharina och Stina. De blev döpta i Säfsnäs, vilket tyder på att modern kommit därifrån. Katharina dog redan följande år, endast några månader gammal, och Stina år 1800. Moderns vidare öden har ej kunnat följas, då hon förmodigen efter barnens död återvänt till Säfsnäs socken.

Antalet oäkta födslar kan knappast tolkas som uttryck för att torparnas syn på sexualbrott alltför mycket avvikit från kyrkans. Något fall av social utslagning av ogifta mödrar har jag ej kunnat finna i mitt material. Anna Larsdotter gick till nattvarden 17 gånger under perioden 1786-1795. I hennes fall har tydligen det kyrkliga botinstitutet med absolution fungerat.

Detta kan belysas genom ytterligare ett par exempel, låt vara något senare än från den här behandlade epoken. Sara Maja, dotter till Pål Hinderssons son Anders i hans andra gifte, har i 1840 års husförhörslängd fått anteckningen »lägrad 1846«. Hon var då 35 år. Hennes mor hade, efter faderns död, gift om sig med den nitton år yngre Jan Andersson, som sålunda blev Sara Majas styvfar. Vid dennes namn står i samma husförhörslängd anteckningen »undergått hemlig kyrkoplikt för hor«. Det ligger onekligen nära till hands att tänka sig, att den 52-årige mannen med en 71-årig hustru är identisk med den man, som 1846 lägrat den 35-åriga styvdottern. Detta förhållande har i så fall dock inte hindrat, att Sara Maja tre år senare blir gift och flyttar till Säfsnäs.

Systern Greta, född 1797 och alltså bara tre år yngre än sin styvfar, fick en dotter 1832, varvid styvfadern är antecknad som barnets far. Greta blev själv aldrig gift, men det kan ha berott på att hon var dövstum. Något mer barn har hon veterligen inte heller fått. Gretas dotter gifte sig, 22 år gammal, och blev i sitt äktenskap mor till elva barn.

Någon social utslagning vare sig av den ogifta modern eller av det oäkta barnet har det alltså inte i något av dessa fall varit tal om.[Not]

Det låga antalet oäkta födslar kan delvis förklaras utifrån rådande klassförhållanden. Mellan husbönder och tjänstefolk fanns inga sociala skrankor. Torparnas drängar och pigor var barn till andra torpare, och om en son i huset gjorde pigan med barn, fanns inga sociala hinder för äktenskap.

Vi bör vidare anta, att lokalsamhället, föräldrar, syskon, släktingar, grannar, utövade kontroll över ungdomens sexualliv. Den, som ville dela säng med torparens dotter på nätterna, fick också finna sig i att dela arbetet med hennes far på dagen. Det är väl detta, som ligger i begreppet hemmansmåg.

I detta sammanhang bör vi förstå det s.k. nattfrieriet. När C.A. Gottlund 1817 besökte finnmarkerna i södra Dalarna, alltså inte långt från Mången, berättar han, hur han på ett ställe fick nattlogi i en bod tillsammans med gårdens pojkar, »men även flickorna kommo och gjorde sig där en bädd. Där språkade de och sjöngo länge. Den äldsta av dem, som även såg bäst ut, och var 21 år gammal, kom slutligen och lade sig utmed mig«.[Not] Vid sitt besök i finnbyn Skifsen i Säfsnäs socken hos Olof Samuelsson av släkten Puuroinen[Not] tillfrågades Gottlund av värdfolket, om han inte ville sova tillsammans med deras dotter i klädesboden. »[ …  ] så oförberedd som jag var, och så gärna jag än velat antaga anbudet, ty flickan var ung och vacker, så blygdes jag likväl för att göra det, änskönt föräldrarne ej blygdes att föreslå mig det. Jag lät dem därföre bädda åt mig på höskullen.« Kl 11 på natten smög sig emellertid Gottlund ner till flickans bod, vars dörr inte var låst, »så det såg nästan så ut, som om hon väntat mig eller någon annan till nattfrämmande«. »Det var naturligt, att jag steg in och smög mig vid hennes sida. Jag hade ganska trevligt och pratade bort hela natten med henne i muntert glam till kl. 3.«[Not]

Samuel Ödman berättar om nattfrieri, som han bevittnat det i 1760-talets Delsbo. Han betonar dock, vilka stränga regler som gällde för detta umgänge. »Den, som vågade någon oanständighet, blev ofta utkörd med alarm.« Han framhåller, att i hela Hälsingland fanns under fem års tid inte ens fyra lönskalägen att avdöma.[Not]

Just vid denna tid under 1700-talets sista årtionden blir nattfrieriet föremål för prästerliga angrepp. Ödman nämner prosten Lenaeus i Delsbo som en »nitälskare« mot »ungdomens oordentliga sammanlag«.[Not] I en socken i finnbygden, Grangärde, anmälde kyrkoherden vid ett kyrkorådssammanträde 1791, »huru klagomål tid efter annan blivit hos honom anförda« över en osed hos ungdomen. Den bestod däri, »att de om nattetid emot och efter sön- och helgdagar, och i synnerhet då 2:nne helgedagar stöta tillsammans pläga skocka sig tillhopa i avsikt att på främmande ställen göra nattbesök, då de ofta löpa ur gård i gård, från det ena huset till det andra, helst där de veta flickor eller pigor hava sitt nattläger, och utom annat oskick, som väl kan förstås utan att behöva omnämnas, förstöra de sovandes nattro«.[Not]

Vad kan vara orsaken till att prästerna just vid denna tid tydligen börjar uppfatta nattfrieriet, inte som lokalsamhällets kontrollmedel utan som en fara för moralen? Möjligen kan vi se företeelsen som en parallell till kritiken mot hemmens ansvar för undervisningen. I samband med nya produktionsförhållanden litar makthavarna inte längre på familjen som ansvarig för undervisningen eller för kontrollen av ungdomens samliv. Den ökade prästerliga oron för ungdomens moral kan också ha hängt samman med att det sena 1700-talets folkökning ej motsvarades av en utbyggnad av den kyrkliga organisationen. Alltsedan 1645 hade Hällefors socken en enda ordinarie prästtjänst -- trots en kraftig bebyggelseexpansion med större folkmängd. Jan Sundin har framhållit, att Sverige under 1600-talet hade »ett relativt stort antal präster i förhållande till sin befolkning«, vilket bidrog till effektiviteten hos det lokala »infra-judicial system«.[Not] Detsamma kan knappast sägas om det utgående 1700-talet och ännu mindre om 1800-talet.[Not]

Innan en allmän proletarisering av torparbefolkningen förverkligas, har kyrkans normer i allmänhet inte kommit i konflikt med torparnas intressen. Budorden i Mose lag, vare sig de tillämpats i rättsskipning eller i kyrkans undervisning och förkunnelse, har förmodligen överensstämt med torparnas egen rättsuppfattning. På det material, som här lagts fram, kan tillämpas Eva Österbergs konklusion: »Allt som allt torde rättsskipningen i processens samtliga led -- för att uppdaga brotten, för att föra till åtal, för att vittna och slutligen för att utreda skuldfrågan och döma -- ha varit beroende av stöd och deltagande från åtminstone delar av bondebefolkningen på ort och ställe. Anlägger man detta synsätt, behöver man inte heller förklara bort den omständigheten att bondeståndet i riksdagen lämnat stöd åt prästerna i deras plädering för Mose lag, såsom tidigare skett i forskningen. Lokalsamhällets etablissemang, antingen det befann sig i eller nedanför predikstolen, höll äktenskapet i helgd samt fruktade osedlighet, oäkta barn, uppslitande arvstvister och behövande personer, som kunde ligga menigheten till last.«[Not]

Liknande tankegång möter vi hos Jonas Liliequist, när det gäller tidelagsbrotten: »Utan aktiv medverkan av byns sociala kontrollnät [ … ] skulle inte många tidelagare ha ställts inför tingen.«[Not]

Vad som kanske mest faller en nutida betraktare av den mosaiska rätten i ögonen är dess hårda straffbestämmelser. Inte minst i de fall, då kvinnor, ofta i en förtvivlad situation, dräpt sina barn och för detta dömts till döden, har ett sådant rättsförfarande för senare tider framstått som brutalt och även orättvist, inte minst när den skyldige barnafadern sluppit relativt lindrigt undan. Men de från den mosaiska rätten emanerande hårda straffen för dråp, även av barn, som vi finner i Kristofers landslag,[Not] bör ses mot bakgrund av landskapslagarna, där t.o.m. viljadråp på barn kan sonas med böter, och där människoliv över huvud taget taxeras i pengar, med olika bötesbelopp för dråp av utlänning, konungs bryte, bondes bryte, landstrykare, lekare etc.[Not] I landskapslagarna är det härvid inte den mosaiska rätten utan romarrätten, som går igen. Denna gav husfadern rätt över barnens liv. Först på 300-talet e.Kr. förbjuds utsättande av barn och betraktas dödande av barn som mord.[Not] Strängare straff för brott mot person i konungens tjänst, bör förstås utifrån den romerska majestätsrättens skydd av dem, som anses höra till konungens »kropp« (sidan [*] här eller s. 153 i pappersboken).

Mosaisk rätt, sådan den var känd genom de tio budorden, värderade däremot varje människoliv lika: »Den, som utgjuter människoblod, hans blod skall ock av människom utgjutet varda. Förty Gud haver gjort människan efter sitt beläte« (1 Mos.9:6). Elsa Sjöholm har också understrukit, att i den mosaiska lagen fanns ej, bortsett från prästerna, någon »uttalad klasskillnad mellan fria män«.[Not]

Att tjuvar och dråpare dömdes till »gren och galga« har våra finntorpare helt säkert uppfattat som helt rättvist, och de har som kärande eller som vittnen själva medverkat till sådana domar, men när svedjefinnen dömdes att mista sin genom hårt arbete förvärvade gröda, måste det för dem ha inneburit en skriande orättvisa.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Finntorparna och kyrkans nådemedelsförvaltning. Opp: Finntorparens egen rättsuppfattning. Bakåt: Torparna och regalrätten.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).