free web hosting | free hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Kulturkrock eller klasskamp? Opp: Finntorparens egen rättsuppfattning. Bakåt: Finntorparna och kyrkans normer.


Finntorparna och kyrkans nådemedelsförvaltning.

I Upplandslagens kyrkobalk, som i viss mån fungerade som kyrkolag intill 1686, heter det: »Alle skulu Kirkio dyrka: Thit skulo alle, badhe qwicke och dödhe, kommande och farande, i werld och af.«[Not] I Karl IX:s förslag till ny kyrkobalk lyder motsvarande paragraf: »Alla äga i Kyrkio gånga, Guds ord att höra och det helige Sacramente bruka [ …  ].«[Not] Där stadgas också straff för uteblivet kyrkobesök: »Hocken som bryter och försummar att gå till Kyrkio Söndagar, Jul, Påska och Pingesdagar och andre flere helgedagar [ … ] varder klagat av Sokna Prest, då äger Konungs Ämbetsman honom ting föra [ …  ].«[Not] I kyrkolagen 1686 förutsättes, att »åhörarna«, d.v.s. församlingens medlemmar, »sin gudstjänst troligen och med andäktighet förrätta«.[Not]

Det är möjligt, att vi, med utgångspunkt i sådana lagställen, gör oss överdrivna föreställningar om ett allmänt deltagande i gudstjänsten i äldre tid. Av klagomål över dåligt besökta gudstjänster kan vi sluta oss till att besöksfrekvensen inte alltid motsvarade den, som lagar och författningar förutsatte. Peter Aronsson ger exempel från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, då det i Öja socken i Småland klagades över att prästen måste predika »för bara väggarna«.[Not] Ett för Hällefors socken mera närliggande exempel kan ges från Rämmens socken, låt vara att det är betydligt senare. I ett tal efter högmässopredikan juldagen 1837 i Rämmens kyrka yttrade prästen bl.a.: »Kyrkorna äro ofta, utom på Bönedagar och Högtidsdagar nästan tomma på folk.« Han tillägger dock: »Ingen yrkar, att de, som hava lång väg, skola komma varje söndag [ … ].«[Not]

När det gäller folket i Mången, har det omöjligt kunnat förekomma gudstjänstbesök alla sön- och helgdagar. Avståndet till kyrkan, c:a 25 km när isarna bar, sommartid betydligt längre, gjorde, att kyrkobesökare i regel måste bege sig hemifrån redan dagen före och söka nattlogi i någon stuga i kyrkans närhet. (Jfr. sidan [*] här eller s. 196 i pappersboken, där Matts Mattsson är på väg till kyrkan dagen före första böndagen.) Ser vi på fördelningen av bänkar på de olika hushållen, framgår det, att alla omöjligt hade kunnat få plats, om de besökt kyrkan samtidigt. Vid den bänkdelning, som gjordes 1783, tilldelades Pål Hindersson bänk 24 i stora mittgången. Men i samma bänk (inbegripet såväl mans- som kvinnosidan) skulle också nio andra hushåll få plats.[Not]

De enda säkra beläggen för kyrkobesök är kommuniontillfällena samt de dop, som skedde på sön- och helgdagar och därför kan tänkas ha ägt rum i kyrkan och inte i prästgården som eljest.

Inte sällan tog man tillfället i akt att kommunicera vid någon av jultidens många mässor. Lars Olsson gick sålunda till nattvarden på juldagen, året innan han dog. Nyårsdagen 1744 var inte mindre än sju personer från Mången till kyrkan och kommunicerade. Sällan uppfyller dock någon från Mången vad kyrkolagen föreskriver om nattvardsfrekvens »tre eller fyra resor om året«.[Not] Åren 1755 och 1777 kommunicerade Anders Hindersson och Lisa Larsdotter tre gånger, övriga år endast två gånger, ibland endast en gång.

Även om nattvardsfrekvensen är lägre än den enligt kyrkolagen förväntade, vilket rimligtvis till viss del måste skyllas på den långa kyrkvägen, är exemplen på totalt uteblivande eller öppet förakt för kyrkans nådemedelsförvaltning mycket sällsynta. Vid den sista rättegången mot Matts Jakobsson 1681 klagade både kyrkoherden Jacob Fabricius och kaplanen Eric Sundius över att Matts »sällan gått till kyrkan att läsa och att han på fem år icke varit till Herrans nattvard«. Matts Jakobssons halvbror, Matts Larsson i Sandsjön, stod 1685 åtalad inför häradsrätten för att ha försmädat Gud, haft boleri med satan, brukat trolldom och stämt björn på annat folks boskap: »Jöran i Sandsjön berättar, att Matts i fjol vår om en söndags morgon, då det mycket regnat, kommit in i hans badstugu, därest Matts halvsyster Annika Larsdotter varit läsandes uti en evangeliebok, då Jöran bedit henne uppläsa evangelium, som på den dagen var, i det haver Matts skulle sagt, vad tror det är åt läsa, varpå Annika straxt frågat, om han intet var rädd för Guds straff, då han svarat, Gud ej mera vara till, i det frågade hon honom fördenskull, varest Gud då vore, var på Matts henne givit till svars, Gud vare fångat i helvetet [ … ].« Enligt hustrun skulle han en gång ha sagt: »Det är bättre tro på fanen, han hjälper dig väl mera.« Då Matts inför rätten nekade till alla anklagelser, beslöt emellertid rätten lämna honom »under Guds dom och på fri fot [ … ] till dess bättre skäl kunna yppa sig«.

Exemplen på öppet avståndstagande från kyrkans gudstjänst framstår dock som undantagsfall. De allra flesta har bevisligen iakttagit den kyrkliga seden, även om inte alla fått ett sådant vitsord för fromhet, som Pål Hinderssons farfars far, om vilken det heter i Hällefors likbok 1727: »Den 22 jan. begrovs lille Pål Mattsson i Gränsjön, som var en gammal man, låg länge sjuk, undfick Herrens Nattvard esomoftast, dödde sal. med bön och åkallan att undfå saligheten, som dem trognom gives [ … ].«

När Grythytte församling bildades, skedde detta på begäran av finnarna i Noraskog, som tillsammans med finnarna i Nås och andra finnmarker skickat två representanter till domkapitlet i Västerås. Enligt domkapitlets protokoll den 4/9 1629 klagade de över att de hade lång kyrkväg, och när de kom till kyrkan, förstod de ändå inte språket. Vidare anförde de, att »deras döda dö utan tröst och hugsvalelse«.[Not] Kyrkoorganisationen påtvingades dem alltså inte, de bad om den. Från Ljusnarsberg berättas 1681, att klagomål framfördes av finnarna, som gärna ville höra finska predikningar, att de inte fick lov »läsa på finska sina kristendomsstycken«, och att de, som inte kunde svenska, ej fick gå till Herrens nattvard.[Not] När hovpredikanten J. Schaefer på 1690-talet predikade för finnarna i Hälsingland, berättas det, att finnar kom vandrande ända från Västmanland för att få höra predikan på sitt eget språk.[Not]

Dopet skulle enligt 1686 års kyrkolag förrättas inom åtta dagar efter födelsen.[Not] Att denna bestämmelse genomgående efterlevdes kan också ses som belägg för ett accepterande av den kyrkliga seden. År 1752 föddes i Hällefors socken 61 barn. Av dessa döptes samtliga utom ett inom åtta dagar efter födelsen. Elva av barnen döptes redan samma dag eller dagen efter födelsen. Pål Hindersson, som var född den 28 december 1735, döptes redan på Nyårsdagen, men då ligger också Sandsjöhöjden, där han föddes, en halvmil närmare kyrkan än Mången. Hans hustru Anna, född i Mången, var vid dopet fem dagar gammal. Deras äldsta dotter, Kristina, döptes dock, den långa vägen till trots, redan på andra levnadsdagen. Det var ändå den 15 april, då det förmodligen inte har varit slädföre. Den tid på året, då isarna inte låg, måste det ha varit ett besvärligt företag att föra ett nyfött barn från Mången ner till Hällefors kyrka eller prästgård. Att man ändå trotsade vägens besvärligheter, kan ses som belägg för att man betraktade dopet som angeläget och iakttog dopseden, inte bara därför att lagen krävde det.[Not]

Att det hårt arbetande folket underkastade sig mödan att lojalt bruka kyrkans nådemedel kan inte förklaras endast utifrån de inomvärldsliga straff, som kunde drabba de avvikande. Vi kan aldrig undersöka, vad människor innerst inne tänkte och trodde, utan vi är uteslutande hänvisade till de iakttagbara yttringarna av deras tro. Dessa yttringar förefaller otvetydigt ge belägg för att de människor, som här skildrats, i allmänhet också trodde på det, som kyrkan lärde dem att tro, och det även när deras leverne ibland gick stick i stäv med kyrkans normer. När den notoriske brottslingen Erik Mattsson hade blivit skjuten och låg döende, skall han, enligt närvarande vittnen, ha bett sin mor, att hon »för Jesu namns skull ville giva honom till det han brutit henne emot«, och bland det sista han yttrade, innan han dog, skall ha varit: »Gud förlåte mig, Gud förlåte mig.« I den situation han då befann sig, fanns det knappast någon anledning att försöka hyckla en tro, som han inte omfattade.

Det kan vara en risk, om man betraktar den religiösa ideologin som en del av den ideologiska överbyggnaden, att man förbiser det faktum, att den kristna religionens idéinnehåll inte är en produkt av de feodala produktionsförhållandena. Kristendomens ideologi har visserligen utnyttjats för att legitimera rådande produktionsförhållanden, och den har därvid utnyttjats av de härskande klasserna. Under medeltiden användes kyrkans kult och undervisning i det feodala samhällets tjänst. Kyrkans ledare, biskopar och abbotar, var samtidigt feodalherrar. Den framväxande nationalstaten på 1500-talet tog i sin tjänst Martin Luthers teologiskt grundade kritik av påvekyrkan för att kunna etiskt försvara, att påvekyrkans ekonomiska och politiska maktställning övertogs av den världsliga överheten. Också efter reformationstiden fortfor statsmakten att utnyttja kyrkan för sin kontroll av undersåtarna. Därför ställde också staten upp som garant för den lutherska enhetskyrkan. På motsvarande sätt skulle de pietistiska väckelserna från det senare 1700-talet och i synnerhet under 1800-talet motsvara de framväxande kapitalistiska produktionsförhållandenas intressen. Den lutherska enhetskyrkans ställning skulle därigenom efter hand försvagas både organisatoriskt och läromässigt.

Men detta betyder inte, att kristendomens ideologi eller dess organisation var en produkt vare sig av feodalsamhället eller det antika slavsamhället dessförinnan eller uteslutande en »återspegling« av inomvärldsliga maktförhållanden.[Not] Kristendomens historia går ytterst tillbaka på den mosaiska religionen. Kristendomen har också omfattats under skilda epoker av både utsugare och utsugna oavsett klasstillhörighet. Båda har kunnat identifiera sig med den och hämta vägledning av den för sin vardagliga tillvaro.

Varken kristendomen eller den mosaiska religionen får dock uppfattas som idéer, vilka lever sitt eget liv oberoende av den materiella verkligheten och det historiska händelseförloppet. Biblisk religion är oupplösligt förbunden med högst materiella begrepp som jord och arbete, födelse och död, inkarnation och köttets uppståndelse. I kampen mot den antika idealismen bekände fornkyrkan tron på en Gud, som skapat inte bara himmelen utan också jorden. Som ett led i denna kamp formulerade den de dogmatiska satserna i Athanasianum om Kristi person, där det »andliga« och det »materiella« utgör två sidor av samma verklighet: »Ja, han är alldeles en, dock icke så, att de två naturer äro sammanblandade, utan han är en enig person.«[Not]

Det var denna religion, som våra finntorpare fostrats i. Bibelns ord: »Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jord igen« [Biblia 1729], var för dem inte bara något, som hörde med till den religiösa ideologin, utan en ständig och påtaglig materiell verklighet. På liknande sätt lärde de sig att uppfatta Bibelns berättelser och lärosatser inte som en ideologisk förgyllning utan som en beskrivning av den verklighet, i vilken de själva levde. Ännu skulle det dröja flera årtionden, innan den religiösa liberalismens idealism skulle bli i synnerhet den borgerliga medelklassens egendom.[Not]

Den mosaiska rättens religiösa förankring kan tjäna som en förklaring till att den, i motsats till regalrätten, blev en folklig rätt.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Kulturkrock eller klasskamp? Opp: Finntorparens egen rättsuppfattning. Bakåt: Finntorparna och kyrkans normer.


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«..
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).