Maxim Gorkij: En mor.

Roman i två delar af Maxim Gorkij
Bemyndigad öfversättning från ryskan
af
Walborg Hedberg.

Denna text är afskrifven under år 2002 (tvåtusentvå) och år 2003 (tvåtusentre) af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru> ur det i Landskrona Stadsbibliotek befintliga exemplaret af Maxim GORKIJ: »En mor«. Bemyndigad öfversättning från ryskan af Walborg Hedberg (1859-1931), två delar i ett band (Stockholm 1907).

Förlagans inre olikheter i stafningen af samma ord (t.ex. pengar och pängar eller prässa och pressa, ansigte och ansikte o.s.v.) äro bibehållna i afskriften; fullkomlig öfverensstämmelse med förlagan garanteras dock icke; felaktigheter ha förmodligen råkat tillföras under afskrifvandet.

Sidhänvisningarna i PDF-filens marginaler utmärka, att i förlagan på markerad rad faller en sidbrytning, hvarest angifven sida börjar med det ord, som i afskriften är markeradt. Äfven vid kapitels början är angifvet sidnummer för kapitlets begynnelse, men kapitlen börja i förlagan icke såsom i afskriften på ny sida; dessa sidnummer stå inom parentes, då nytt kapitel i förlagan börjar på samma sida, hvarpå föregående kapitel slutar.

Förlagan består af tvenne delar i ett band, men sidnumrering och kapitelnumrering börja om ifrån begynnelsen i andra delen; så är äfven här i denna afskrift fallet.

Maxim GORKIJ är upptagen på en »svart lista« från 1933 öfver böcker och författare, hvilka ansågos böra utrensas ur tyska bibliotek. Se sidan

I anslutning till romanen »En mor« af Maksim Gorkij kan det vara intressant att läsa en del annat, som finns länkadt på litteraturförteckningen till Erik Jonssons papir »En blick på adertonhundratalets realism och nittonhundratalets socialistiska realism i några ryska skönlitterära verk«, hvilket kan läsas på

Första delen

GENOM den rökiga oljiga luften öfver arbetarsamhället dallrade och tjöt hvarje morgon fabrikshvisslan, och hörsammande ångkraftens maning, kommo vresige män, som icke hunnit hvila upp sina muskler under sömnen, utrusande ur de små grå stugorna likt skrämda kackerlackor.

I den kalla gryningen traskade de uppför den smala, icke stenlagda gatan mot fabrikens höga stenkvadrat, och den väntade dem i liknöjd trygghet, upplysande den smutsiga vägen med sina rader af klibbiga och gula fyrkantiga fönster. Smutsen sade smack under fötterna, som om den spefullt ömkade de gående. Man hörde hesa utrop af sömniga röster, förargade svordomar, och dessa möttes af andra, dofva ljud, — maskinernas tunga stönande, ångans misslynta brummande. Strängt och vresigt aftecknade sig de höga svarta skorstenarne, som stucko upp öfver byn likt tjocka påkar.

På aftonen, då solen gick ned, och dess röda strålar trött glimmade i stugfönstren, kastade fabriken ut arbetarne ur sitt stensköte som förarbetad slagg, och de gingo åter utför gatorna, nedsotade, med svarta ansikten, mot hvilka de hungriga tänderna lyste hvita, spridande omkring sig den klibbiga lukten af maskinolja. Nu läto tonfallen lifliga och till och med glada, — straffarbetet var slut för i dag, hemma väntade aftonvarden och hvilan. Dagen var uppslukad af fabriken, maskinerna hade sugit ur musklerna så mycket de hade behof af. Dagen var spårlöst utplånad ur lifvet, arbetaren hade omärkligt tagit ännu ett steg mot sin graf, men han såg helt nära framför sig hvilans njutning, fröjden af den nedrökta krogen, och han var belåten.

På helgdagarne sof han till klockan tio, och sedan klädde sig de, som voro solida familjefäder, i sina bästa kläder och gingo för att höra mässan, i det de i förbigående skällde på ungdomen för deras kyrkliga liknöjdhet. Från kyrkan gingo de hem, åto piroger och lade sig åter att sofva, tills det blef afton.

Den under åratal hopsparade tröttheten beröfvade dem matlusten, och för att kunna äta, måste de supa och pigga upp den kraftlösa magen med brännvinets frätande retmedel.

På kvällarne promenerade man makligt omkring på gatorna, och den, som hade ett par galoscher, satte dem på sig, äfven om det var torrt, och den som hade ett paraply, tog det med sig äfven om solen sken. Det är icke allom gifvet att ha galoscher och paraply, men hvar och en vill naturligtvis på ett eller annat sätt utmärka sig framför andra.

Då de träffades, talade de om fabriken, om maskinerna, skällde på verkmästarne — talade och tänkte endast på hvad som låg närmast och var förknippadt med arbetet. Knappast att enstaka gnistor af en trög, kraftlös tanke glimtade fram i dagarnes tråkiga enformighet. När de kommo hem, grälade de med hustrurna och slogo dem ofta, utan att lägga fingrarna emellan. Ungdomen satt på krogen eller ställde till små aftonsamkväm hos hvarandra, då det spelades harmonika, sjöngs oanständiga, fula visor, dansades och söps. De af det hårda arbetet utmattade karlarne blefvo snart rusiga, och hos dem alla uppstod en oförklarlig, sjuklig förbittring, som fordrade utlopp. Och i det de grälsjukt grepo hvarje tillfälle att urladda denna inre oro, kastade de sig för allt möjligt strunt öfver hvarandra med den ursinniga hätskheten hos vilda djur. Blodiga slagsmål uppstodo, som ibland slutade med svåra lemlästningar, någon gång med dråp.

I alla deras förhållanden gjorde sig denna känsla af latent ilska gällande, och den var lika gammal och inrotad som den obotliga kroppsliga tröttheten. De föddes med denna sjukdom i själen, ärfde den af sina fäder, och som en svart skugga följde den dem till grafven, eggande dem under lifvets lopp till en följd af handlingar, motbjudande genom sin ändamålslösa grymhet.

På söndagarna gingo de unga karlarne hem sent på natten, med sönderrifna kläder och illa tilltygade ansikten, smutsiga och dammiga, fulla och ömkliga, olyckliga och vidriga, skröto skadegladt öfver, huru de klått kamraterna, eller om de själfva blifvit klådda, gråtande eller ursinniga. Ibland fördes de hem af mödrar eller fäder, som någonstädes på gatorna eller krogarne letat reda på de medvetslöst berusade, öfveröste dem med skällsord och bultade på dem med knytnäfvarne, men därpå mer eller mindre omsorgsfullt lade dem till sängs, för att tidigt på morgonen, då ånghvisslans vredgade tjut forsade som en mörk ström genom luften, väcka dem till arbetet.

De grälade då på sina pojkar och pryglade dem, men på samma gång betraktade de ungdomens superi och slagsmål som en fullt naturlig företeelse, — då de själfva voro unga, söpo och slogos de också och fingo stryk af sina föräldrar. Lifvet var alltid sådant, — det flöt fram jämnt och långsamt som en grumlig flod år efter år och var af gamla starka vanor bundet att alltid göra ett och det samma dag från dag. Och ingen tycktes ha tid eller lust att försöka ändra det.

Sällan kommo främmande människor till fabriksbyn. I början ådrogo de sig uppmärksamheten blott och bart därför att de voro främlingar, sedan väckte de ett lätt, ytligt intresse genom sina berättelser om de platser, där de arbetat, men så gick nyhetens behag utaf dem, man blef van vid dem, och ingen fäste sig längre vid dem. Af deras berättelser framgick klart, att arbetarens lif öfver allt var likadant. Och om så var, hvad var det då att tala om?

Men stundom mälde somliga af främlingarna underliga ting, som man aldrig förr hört talas om i samhället. Man grälade icke med dem, men lyssnade misstroget till deras sällsamma ord, som hos några väckte blind förbittring, hos andra dunkel oro, hos de tredje en ängslande skymf af hopp om något, de visste ej hvad, och de började supa ändå mera än förut för att förjaga den onödiga oron, som bara störde dem.

Då de hos en främling märkte något för dem ovanligt, kunde de icke på länge förglömma detta, utan bemötte honom med en fruktan, som de icke själfva gjorde sig reda för. De liksom voro rädda för, att han skulle slunga in deras lif i något, som skulle störa dess tungt likformiga, men lugna gång. De voro vana vid, att lifvet alltid med samma styrka klämde till om strupen på dem, och då de icke väntade några förändringar till det bättre, ansågo de, att alla förändringar endast skulle föröka trycket.

Och från de människor, som talade om ovanliga ting, drogo sig byns invånare tigande undan. Då försvunno dessa människor, gåfvo sig af till annat håll, och de, som stannade kvar vid fabriken lefde afskilda från de andra, så framt de icke förstodo att smälta samman till ett helt med den enformiga massan af fabriksarbetare …

Så lefde också klensmeden Michail Vlasof, en vresig karl med små ögon, som under de tjocka ögonbrynen blickade misstänksamt, med ett elakt och misstroget hånlöje på allt. Han var den bäste klensmeden i fabriken och den starkaste slagskämpen i byn. Men han stod alltid på spänd fot med sina förmän och arbetade därför så litet som möjligt, och hvarje söndag pryglade han upp någon, så att ingen tyckte om honom, utan alla voro rädda för honom. Mer än en gång försökte de andra att ge honom smörj, men det lyckades aldrig. Då Vlasof såg, att man skred till anfall mot honom, tog han en sten, en planka eller ett järnstycke i handen och ställde sig bredbent att invänta fienden. Hans ansikte, som från ögonen till halsen var öfvervuxet med svart skägg, och de starkt håriga händerna injagade skräck hos alla. Isynnerhet voro de rädda för hans ögon, — små och hvassa, genomborrade de folk som ett par stålsylar, och hvar och en, som mötte deras blick, kände, att han framför sig hade ett vilddjur, en otyglad kraft, som var otillgänglig för fruktan och färdig att obarmhärtigt slå till.

»Seså, skingra er, pack!« brummade han doft, och de starka, gula tänderna glänste hemskt fram ur det tjocka skägget. Och angriparne skingrades, öfverösande honom med fega skällsord.

»Pack!« ropade han efter dem, och hans ögon glimmade af ett hånlöje, hvasst som en tagg. Sedan gick han efter dem med hufvudet utmanande tillbakakastadt och en kort och tjock pipa mellan tänderna, i det han emellanåt frågade:

Han var icke mångordigt, och »pack« var hans älsklingsuttryck. Med det benämnde han fabriksförvaltningen och polisen, och med det tilltalade han hustrun.

Då Pavel, hans son, var fjorton år gammal, ville Vlasof ännu en gång, som han plägade, släpa honom efter sig i håret. Men Pavel högg tag i en tung hammare och sade kort:

»Hvad?« frågade fadern, i det han skred fram mot den högväxte, gänglige sonen som skuggan mot en björk.

Fadern såg på honom, gömde sina ludna händer bakom ryggen och sade hånleende:

Någon käresta tog han icke, men från den stunden under nära två år, ända till sin död, tog han ingen notis om sonen mera och talade icke med honom.

Han hade en hund, lika stor och lurfvig som han själf. Den följde honom hvarje morgon till fabriken och väntade hvarje kväll på honom utanför porten. Om helgdagarne begaf Vlasof sig ut och gick från krog till krog, — utan att säga något, spände endast ögonen i folk, som om han sökte någon. Och hunden följde efter honom hela dagen, släpande den stora, yfviga svansen. Han kom hem full och satte sig att äta kvällsvard, i det han gaf hunden mat från sin tallrik. Han slog den aldrig, gaf den inga okvädingsord och smekte den icke. Efter kvällsvarden sopade han ner tallrikar och fat på golfvet, om icke hustrun i tid hann duka af bordet, ställde en butelj brännvin framför sig och började med ryggen stödd mot väggen och slutna ögon tjuta fram en visa med dof, melankolisk stämma. De klagande, osköna tonerna trasslade in sig i hans mustascher och blåste bort brödsmulorna ur dem, och smeden kammade ut skägget med sina tjocka fingrar och sjöng. Orden voro obegripliga och utdragna, melodien påminde om vargtjut på vintern. Han sjöng, så länge det fanns en droppe brännvin kvar i buteljen, föll sedan tungt ner på bänken eller lät hufvudet falla ned på bordet och sof på det viset, tills ånghvisslan ljöd. Hunden låg bredvid honom.

Han dog af bråck, och dödskampen var lång. Under fem dagar låg han och vältrade sig i sängen, alldeles svart i ansiktet, med ögonen hopknipna och skar tänderna. Ibland sade han åt hustrun:

Hon tillkallade doktorn, och han ordinerade varma omslag, men sade, att en operation var nödvändig och att den sjuke måste föras till sjukhuset redan samma dag.

Men då doktorn gått, och hustrun gråtande ville öfvertala honom att samtycka till operationen, knöt han näfven och hötte åt henne, sägande:

Han dog på morgonen just i det ögonblick, då fabrikshvisslan kallade till arbetet. I kistan låg han med vidöppen mun, men ögonbrynen voro vredgat rynkade.

Han följdes till grafven af hustrun, sonen, hunden, Danilo Vjäsofschtschikof, en gammal suput och tjuf, som blifvit bortkörd från fabriken, och några tiggare. Hustrun grät sakta, men icke mycket, Pavel grät icke alls. De af samhällets invånare, som mötte begrafningståget på gatan, stannade och gjorde korstecknet, i det de sade till hvarandra:

När grafven blifvit tillskottad, gingo människorna sin väg, men hunden stannade kvar och satt länge tyst och nosade på den friska myllan. Efter ett par dagar var det någon, som slog ihjäl den …

En söndag, ungefär två veckor efter faderns död kom Pavel Vlasof hem, starkt berusad. Raglande kryssade han sig fram till hedersplatsen, slog knytnäfven i bordet, som fadern gjort, och skrek åt modern:

Modern gick fram och satte sig bredvid honom, i det hon slog armarne omkring honom och tryckte hans hufvud mot sitt bröst. Han stretade emot med handen mot hennes axel och skrek:

»Du stackars tok!« sade modern sorgset och smeksamt, i det hon öfvervann hans motstånd.

»Jag vill … röka … ge mig fars pipa … « framstötte Pavel, som endast med svårighet kunde röra sin motsträfviga tunga.

Det var första gången, han supit sig full. Brännvinet hade gjort kroppen maktlös, men icke släckt medvetandet, utan i hans hjärna bultade frågan:

Moderns smekningar och sorgen i hennes blick besvärade och rörde honom. Han kände lust att gråta, och för att kufva detta begär försökte han att göra sig mer drucken än han var. Men modern strök med handen öfver hans svettiga, tillrufsade hår och sade sakta:

Det började att kvälja honom. Efter ett våldsamt kräkningsanfall lade modern honom i sängen och bredde en våt handduk öfver hans bleka panna. Han nyktrade till en smula, men allt under honom och omkring honom gungade upp och ner, ögonlocken kändes tunga som bly, och han hade en elak, bäsk smak i munnen. Då såg han mellan ögonhåren upp på moderns stora anlete och tänkte oredigt:

»Det är visst ännu för tidigt för mig … de andra supa och känna ingenting af det … men jag får kväljningar … «

Modern suckade tungt. Han hade rätt. Hon visste själf, att krogen var det enda ställe, där arbetarne kunde finna någon glädje, att utom brännvinet hade de ingen njutning. Men ändå sade hon:

»Men du — sup inte! Far har supit tillräckligt för dig också … Han har pinat och plågat mig mig nog, han … skall inte du tycka synd om mor då?«

Då han hörde de sorgsna, milda orden, påminde sig Pavel, att så länge fadern lefde, hade modern icke märkts i huset, utan gått tyst omkring i ängslig väntan på hugg och slag. För att undvika fadern hade han på sista tiden varit sällan hemma och vänjt sig ifrån modern, men nu, alltefter som han nyktrade till, såg han oafvändt på henne.

Hon var lång och en smula krokryggig, och hennes tungrodda, af svårt arbete och mannens slag vanställda gestalt rörde sig ljudlöst och liksom på sned, som om hon alltid vore rädd att stöta emot något. Det breda, aflånga ansiktet, som var uppsvälldt och fåradt af rynkor, upplystes af ett par mörka ögon, ängsligt sorgsna som hos de flesta kvinnorna i fabrikssamhället. Öfver det högra ögonbrynet hade hon ett djupt ärr, som drog upp ögonbrynet en smula, och det såg ut, som om det högra örat också setat högre på henne, hvarigenom hennes ansikte fick ett uttryck, som om hon alltid skrämdt lyssnade … I det tjocka, mörka håret glänste grå strimmor, liksom märken efter hårda slag … Allt hos henne var mildt, sorgset, undergifvet …

Men då hon kom tillbaka, sof han redan. Hon stod lutad öfver honom en minut, bemödande sig att icke andas hårdt, skopan i hennes hand skälfde, och isen slog sakta mot blecket. Så ställde hon skopan på bordet, föll på knä framför helgonbilderna och bad länge tyst. Mot fönsterrutorna slogo genljuden af det druckna lefvernet utanför. I höstaftonens mörker och fukt gnällde harmonikan, någon sjöng högljutt en visa, någon annan utgöt sig i en ström af fula okvädingsord, och ängsligt klingade kvinnornas trötta, förbittrade röster …

Lifvet i den lilla Vlasofska stugan förflöt enformigt, men lugnare och stillsammare än förut och en smula annorlunda än i det öfriga samhället. Deras stuga låg i utkanten af byn på den låga, men branta sluttningen ned mot ett kärr. En tredjedel af byggningen upptogs af köket och en liten därifrån genom en tunn, icke ända upp till taket nående brädvägg afskild kammare, där modern låg. Men de båda återstående tredjedelarna bildade ett stort fyrkantigt rum med två fönster, — i ett hörn stod Pavels säng, i det främre bordet och två bänkar. Några stolar, en byrå, på den en liten spegel, en klädkista, en klocka på väggen och två helgonbilder i en vrå, — det var alltsammans.

Pavel ansträngde sig att lefva som alla de andra. Han gjorde allt, hvad en ung man bör göra, — köpte sig en harmonika, en stärkskjorta, en grann halsduk, galoscher, käpp och var till det yttre sådan som alla ynglingar af hans ålder. Han gick på aftonsamkvämen, lärde sig dansa kadrilj och polka, kom på söndagarne hem drucken och mådde alltid mycket illa af brännvinet. På morgonen hade han hufvudvärk och halsbränna och såg blek och uttråkad ut.

»Nej, olidligt tråkigt … Alla äro ju som maskiner … Jag tror, jag hellre far ut och fiskar … eller köper mig en bössa.«

Arbetade gjorde han samvetsgrant, utan att någonsin bli pliktfälld eller göra sig skyldig till försummelse, var fåordig, och de stora blå ögonen, som han ärft efter modern, hade en misslynt blick … Han köpte sig ingen bössa och for icke heller ut och fiskade, men började märkbart aflägsna sig från den för alla faststampade vägen, — allt mera sällan besökte han samkvämen och gick bort någonstädes om söndagarne, men kom hem nykter. Modern iakttog honom omärkligt, men skarpt, och såg, att sonens mörkhyllta ansikte blef allt hvassare, att ögonen blickade allt allvarligare och läpparne prässades samman så underligt strängt. Det föreföll, som om han alltid tyst vredgades öfver något, eller som om en sjukdom tärt honom. Förut hade kamraterna brukat komma till honom, men nu, då de aldrig träffade honom hemma, slutade de med sina besök. Det gladde modern att se, att a sonen blef olik den öfriga fabriksungdomen, men då hon märkte, hur han envist och med tankarne liksom riktade på en enda punkt styrde ut långt åt sidan om det enformiga lifvets mörka flod, väckte det hos henne en känsla af dunkel farhåga.

Han började ha böcker med sig hem och ansträngde sig först att läsa dem i smyg, och när han läst dem, gömde han dem någonstädes. Ibland skref han af ur böckerna något på ett särskildt papper och gömde det också …

De talades sällan vid och sågo icke mycket till hvarandra. På morgonen drack han stillatigande sitt té och gick till arbetet, kom tillbaka klockan tolf för att äta middag, hvarunder de utbytte några betydelselösa ord, — och så försvann han igen ända till aftonen. På kvällen, efter slutadt dagsarbete, tvättade han sig omsorgsfullt, åt och satt sedan länge och läste i sina böcker. Om helgdagarne gick han ut tidigt på morgonen och kom icke hem förr än sent på natten. Hon visste, att han gick till staden och där brukade gå på teatern, men ingen ifrån staden kom och hälsade på honom. Hon tyckte, att allt efter som tiden gick, blef sonen allt fåordigare, och på samma gång lade hon märke till, att han allt oftare började använda nya ord, som hon icke begrep, medan de råa och fula uttryck, hon var van vid, försvunno ur hans tal. I hans yttre uppträdande framträdde en massa smådrag, som modern oroligt fäste sig vid, — han lade bort all sin sprättaktighet, blef noggrannare med sin personliga snygghet, rörde sig friare och smidigare och blef enklare och mildare i sitt sätt. Också i hans förhållande till modern kom något nytt in, — han sopade ibland golfvet i rummet, bäddade själf upp sin säng på helgdagarne och försökte i allmänhet, fastän stillatigande och omärkligt, lätta hennes bestyr. Det gjorde ingen i byn …

En dag kom han med en tafla, som han hängde på väggen, — tre män, som vandrade samtalande framåt med lätta och raska steg.

»Det är den återuppståndne Kristus, som går till Emaus«, förklarade han för henne.

Sedan kom ännu några flere taflor på väggarne, och allt flere blefvo böckerna på den vackra hyllan, som en af kamraterna, en snickare, gjort åt Pavel. Rummet började se så trefligt ut.

Han kallade henne för »mamma lilla« och sade »ni« i stället för »du«, men ibland hände det, att han plötsligt vände sig till henne med ett kort:

Men hennes ängslan växte alltjämt, och utan att bli klarare, sargade den hennes hjärta allt hvassare med förkänslan af, att något ovanligt skulle hända. Ibland kände hon sig lätt förargad på sonen och tänkte:

»Alla andra lefva som människor, men han lefver som en munk … Han är alldeles för sträng … det passar inte för hans ålder … «

Men för att hålla sig väl med flickor behöfs pängar, och han gaf henne nästan allt, hvad han förtjänade.

Så gingo veckor, månader, och omärkligt hade två år förflutit af ett underligt tystlåtet lif, fullt af oklara tankar och alltjämt växande farhågor.

En gång efter kvällsvarden fällde Pavel ner gardinen för fönstret, satte sig i en vrå och började läsa efter att ha hängt en blecklampa på väggen öfver sitt hufvud. Modern dukade af och kom från köket försiktigt fram till honom. Han höjde hufvudet och såg frågande på henne.

»Det var ingenting, Pascha, jag ville bara … « sade hon brådskande och gick igen, i det hon förläget drog upp ögonbrynen. Men efter att ha stått en minut orörlig midt i köket, bekymrad och grubblande, tvättade hon sig om händerna och gick åter in till sonen.

»Jag vill fråga dig«, sade hon mycket sakta, »hvad det är, du läser jämt och samt?«

Modern slog sig tungt ner bredvid honom, rätade på sig och beredde sig ängsligt att få höra något viktigt.

»Jag läser förbjudna böcker. Man förbjuder oss att läsa dem, därför att de säga sanningen om vårt, arbetarnes lif … De tryckas i hemlighet, och om man skulle finna dem hos mig, skulle jag bli satt i fängelse … i fängelse för att jag vill veta sanningen … Förstår du?«

Det lade sig plötsligt en tyngd öfver hennes bröst. Med vidöppna ögon stirrade hon på sonen, och han föreföll henne ny och främmande. Hans röst hade blivit en annan, — djupare, gröfre, klangfullare. Han vred på de tunna, fjuniga mustascherna och tittade under lugg bort i vrån. Hon blef ängslig för sonen och tyckte synd om honom.

Hans stämma lät låg, men fast, och ögonen glänste hårdnackadt. Hennes hjärta sade henne, att sonen för alltid vigt sig åt något mystiskt och skräckinjagande. Allt i lifvet hade alltid förefallit henne oundvikligt, hon var van att underkasta sig utan att tänka, och nu grät hon endast sakta, utan att finna några ord i sitt af sorg och svårmod beklämda hjärta.

»Gråt icke!« sade Pavel vänligt, men det var henne, som om han tagit afsked af henne. »Tänk efter, hurudant är det lif, vi lefva? Du är nu fyrtio år, — men har du väl någonsin lefvat? Far slog dig … jag förstår nu, att han på dig urladdade sin sorg … sitt lifs sorg … den höll på att kväfva honom, men han begrep icke, hvad det var. Han arbetade i trettio år, började arbeta, då hela fabriken fick rum i två byggnader, och nu är det sju! … Fabrikerna växa, men människorna dö af arbetet i dem … «

Hon hörde på honom uppskrämd och begärligt. Hans ögon glänste klart och vackert, med bröstet tryckt mot bordet, makade han sig närmare modern, och rätt i hennes tårdränkta ansikte höll han så sitt första tal om sanningen, så som han förstod den. Med hela den ungdomliga styrkan och värmen hos en lärjunge, som är stolt öfver sina kunskaper och heligt tror på deras sanning, talade han om det, som stod klart för honom, och talade icke så mycket för modern som för att pröfva sig själf. Ibland stannade han, då han icke fann ord, och såg då framför sig det bedröfvade ansiktet, i hvilket de goda, af tårar beslöjade ögonen dunkelt glänste med en skrämd och tviflande blick. Han tyckte synd om modern och började tala igen, men nu om henne och hennes lif.

»Hvilka fröjder har du väl känt?« frågade han. »Hvad kan hjälpa dig att minnas det förflutna?«

Hon hörde på och skakade sorgset på hufvudet med en känsla af något nytt, oförklarligt, smärtsamt och fröjdefullt, som liksom mildt smekte hennes sargade hjärta. Det var första gången, hon hörde slika ord om sig själf och sitt lif, och de väckte hos henne längesedan inslumrade, oklara tankar, slocknade känslor af en dunkel missbelåtenhet med tillvaron, — tankar och känslor från hennes aflägsna ungdom. Hon hade talat om lifvet med sina väninnor, talat länge och väl och om allt, men allesammans, och hon med, beklagade sig endast, ingen förklarade, hvarför lifvet var så tungt och svårt … Men nu satt hennes son där framför henne, och allt hvad hans ögon, ansikte och ord sade om henne, berörde hennes hjärta och fyllde det med stolthet öfver sonen, som rätt förstod sin mors lif, sade henne sanningen om hennes olyckor och hade medlidande med henne.

Det visste hon. Hon förstod icke det, som Pavel talat om andra ting, men allt hvad han sade om hennes kvinnliga lif, var bitter, välbekant sanning. Därför ansåg hon, att hvarje hans ord var fullt af sanning, och i hennes bröst dallrade sakta ett virrvarr af känslor, som värmde det med en förr okänd smekning.

»Lära mig och sedan — lära andra. Vi arbetare måste skaffa oss kunskaper. Vi måste veta, måste förstå, hvarför lifvet är så tungt för oss.«

Det gladde henne att se, att hans blå ögon, som alltid voro allvarliga och stränga, nu glänste så mildt och lyste upp något hos honom, som var nytt för henne. På hennes läppar lekte ett stilla, belåtet leende, fastän tårar ännu skälfde i kindernas rynkor. Inom henne rörde sig två stridiga känslor, — hon var stolt öfver sonen, som ville alla väl och tyckte synd om alla och hade blick för lifvets smärta, och på samma gång kunde hon icke glömma hans ungdom, och att han talade på ett annat sätt än alla de andra, eller att han ensam beslutat att upptaga kampen mot detta lif, vid hvilket hon och de alla voro vana … Hon ville säga till honom:

Men hon tyckte om att höra honom tala, och hon var rädd att störa sin fägnad öfver sonen, som med ens visade sig för henne i en så ny dager, så klok … och en liten smula främmande.

Pavel såg småleendet på moderns läppar, uppmärksamheten i hennes ansikte, kärleken i hennes ögon, han tänkte, att han tvungit henne att begripa sanningen, och den ungdomliga stoltheten öfver ordets makt höjde hans tro på sig själf. Gripen af hänförelse, talade han och talade, än leende, än med rynkade ögonbryn, än med ett tonfall af hat, och då modern hörde de skarpa orden, blef hon skrämd, skakade på hufvudet och frågade sakta:

»Ja, så är det!« svarade han fast. Och han berättade för henne om människor, som ville folkets bästa och sådde ut sanningen ibland dem, och för detta fångade lifvets fiender dem som vilda djur, satte dem i fängelse, dömde dem till straffarbete.

»Jag har sett sådana människor!« utbrast han eldigt. »Det är de bästa människor på jorden!«

Men hon tordes icke, utan lyssnade ängsligt till berättelserna om dessa obegripliga människor, som lärt hennes son att tänka och tala så farliga ting. Slutligen sade hon:

»Det dagas snart … du skulle lägga dig och sofva! … Du skall ju gå på arbete … «

»Ja, jag skall genast lägga mig!« samtyckte han. Och i det han lutade sig intill henne, frågade han:

»Ja«, svarade hon suckande. Ur hennes ögon flödade åter tårarne, och hon utbrast:

»Nå, nu vet du, hvad jag gör, och hvad jag vill … jag har sagt dig allt! Jag ber dig, mor, att om du håller af mig, så hindra mig icke!«

»Min lilla dufva!« ropade hon. »Kanske hade det varit bättre för mig att ingenting veta!«

Hon kände sig gripen af ordet »mor«, som han uttalat med lidelsefull kraft, och af denna ovanliga, sällsamma handtryckning.

»Icke skall jag göra någonting, icke!« sade hon. »Men akta dig bara … akta dig!«

Och i det hon omslöt hans kraftiga, välbildade gestalt med en öm, smekande blick, sade hon sakta och brådskande:

»Gud vare med dig! Lef som du vill, jag skall icke hindra dig. Jag ber dig bara om en sak, — var försiktig, när du talar med folk! Man får lof att taga sig till vara för människorna, — alla hata de hvarandra! De lefva endast för sin girighet och afund. Alla tycka de om att göra ondt … Börjar du afslöja och fördöma dem, så skola de hata dig och förgöra dig!«

Sonen stod vid dörren, lyssnande till de svårmodiga orden, men då modern slutat, sade han leende:

»Ja, människorna äro dåliga … Men då jag fick veta, att sanningen finns i världen, blefvo människorna bättre! … «

»Jag begriper icke själf, hur det kom sig! Som barn var jag rädd för alla … och när jag växte upp, började jag hata dem … somliga för deras uselhet, andra för … jag vet icke hvad … men nu ha alla blifvit som annorlunda för mig … det är, som om jag skulle tycka synd om alla … jag förstår icke hur … men jag blef vekare om hjärtat, när jag fick veta, att det fanns sanning hos människorna … och att icke alla rå för sin smuts.«

Han tystnade, som om han lyssnade till något inom sig, och sade sedan sakta och tankfullt:

Då han lagt sig och somnat, steg modern försiktigt upp ur sin säng och smög sig fram till honom. Pavel låg på rygg, och hans mörklätta, stränga och egensinniga ansikte aftecknade sig skarpt mot den hvita kudden. Barfota och i blotta linnet, med handen tryckt mot bröstet, stod modern vid hans säng, läpparne rörde sig ljudlöst, och ur ögonen runno långsamt stora, grumliga tårar, den ena efter den andra …

Och åter började de lefva stillatigande som förut, på en gång nära och fjärran från hvarandra.

En gång på en helgdag midt i veckan sade Pavel till modern, då han gick hemifrån:

»Från staden?« upprepade modern skakande på hufvudet och brast plötsligt i gråt.

Han lutade sig ner öfver henne och sade vredgadt, alldeles som fadern plägade:

»Den där rädslan är det, som vi alla gå under på! De, som befalla öfver oss, — de begagna sig af vår rädsla och skrämma oss ännu mer. Begriper du inte, att om folk jämt äro rädda, så ruttna de bort, som björkarna nere i träsket … Vi måste bli litet modigare, det är verkligen på tiden!«

»Bli inte ond! Hur skulle jag kunna låta bli att vara rädd? Hela mitt lif har jag lefvat i skräck … min själ är genompyrd däraf!«

Under tre dagar gick hon i hjärtklappning och kände sig beklämd för hvar gång hon kom ihåg, att det skulle komma främmande människor i huset. Hon kunde icke föreställa sig dem, men hon trodde, att de måste vara förskräckliga. Det var ju de, som visat sonen den väg, på hvilken han nu vandrade …

På lördagskvällen kom Pavel från fabriken, tvättade sig, klädde om sig och gick åter ut, sägande, utan att se på modern:

»Om de komma, så säg, att jag är genast tillbaka, och bed dem vänta. Och var inte rädd … De äro människor som alla andra.«

Det var i slutet på november. Under dagen hade den frusna marken betäckts av ett lager torr, fin snö, och hon hörde, hur den knarrade under den bortgående sonens steg. Mot fönsterrutorna tryckte sig ett tjockt, orörligt mörker, fientligt lurande på något. Modern satt och stödde sig med händerna mot bänken och såg väntande mot dörren …

Hon tyckte, att från alla håll i mörkret kommo smygande mot stugan främmande, underligt klädda människor, som gingo nerhukade och försiktigt sågo sig om åt alla håll. Där var det redan någon, som gick rundt omkring huset och trefvade med händerna på väggen.

En hvissling hördes. Den skar igenom tystnaden melodiskt klagande, irrade tankfullt omkring i mörkrets öken, sökte något och närmade sig … Och försvann så med ens under fönstret, som om den gräfde sig in i timret.

Ute i förstugan skrapade ett par fötter, modern spratt till och steg upp, i det hon ängsligt höjde ögonbrynen.

Dörren öppnades. Först stacks ett hufvud i stor, lurfvig mössa in i rummet, sedan följde långsamt efter en lång, hopkrupen gestalt, som rätade upp sig, makligt sträckte fram högra armen och efter en högljudd suck sade med djup bröströst:

Mannen tog långsamt af sig den korta pälsjackan, lyfte upp ena benet, slog med mössan bort snön från stöfveln, gjorde sedan detsamma med andra benet, kastade mössan i en vrå och steg, vaggande på sina långa ben, in i rummet. Han gick fram till en stol, beskådade den noga som för att öfvertyga sig om dess hållbarhet, satte sig slutligen och gäspade, med handen för munnen. Han hade ett rundt, kortklippt hufvud, rakade kinder och långa hängande mustascher. Efter att uppmärksamt ha sett sig omkring i rummet med sina stora utstående grå ögon, lade han det ena benet öfver det andra och frågade gungande på stolen:

Hans lugna, djupa, sjungande stämma och okonstlade min förjagade hennes rädsla. Han såg på henne öppet och vänligt, i djupet af hans genomskinliga ögon lekte en munterglimt, och i hela den tafatta, krokryggiga, långbenta gestalten var det något komiskt och tilltalande. Han var klädd i en blå skjorta och svarta byxor, nedstuckna i stöflarne. Hon ville fråga honom, hvem han var, hvarifrån han kom, om han varit länge bekant med hennes son, men plötsligt gjorde han ett häftigtkast åt sidan och frågade själf:

Han frågade det vänligt, med ett ljust småleende i ögonen, men hon kände sig förolämpad af denna fråga. Hon prässade hårdt ihop läpparne och sade efter ett ögonblicks paus, med kylig höflighet:

»Nej, men inte skall ni bli ond! Jag frågade därför, att min fostermor också hade en sådan där skråma i pannan, alldeles som ni. Han, som hon lefde tillsammans med, dängde till henne med lästen. Han var skomakare, ser ni, och hon tvätterska. Det var först efter sedan hon tagit upp mig som son, som hon fick tag på honom, fyllbulten, till sin stora olycka … Ni skall tro, att han slog henne! Det var så, att skinnet blef knottrigt på mig af rädsla … «

Modern kände sig afväpnad af hans öppenhjärtighet och tänkte, att Pavel kanske skulle bli förargad på henne, för att hon svarat den där konstiga människan så ovänligt. Med ett skuldmedvetet leende sade hon:

»Jag blef visst inte ond, men ni frågade också så … burdus. Det var gubben min, som tygade till mig så här … Gud fröjde själen! Ni är väl inte en tatar?«

»Jag talar mycket bättre än en ryss!« sade gästen med en munter nick. »Jag är lillryss från staden Kaneff.«

»I staden har jag varit ungefär ett år … men så flyttade jag till fabriken här för en månad sedan. Här har jag träffat präktiga människor, — er son och några stycken andra. Här stannar jag nog«, tillade han, snoende på mustascherna. Hon tyckte om honom och för att på något sätt tacka honom för hans ord om sonen, frågade hon:

»Inte skall jag väl ensam bli undfägnad?« svarade han och höjde på axlarne. »När alla samlats, om ni då vill bjuda … «

Åter hördes steg i förstugan, och dörren öppnades hastigt, — modern reste sig på nytt. Men till hennes förvåning inträdde i köket en lätt och fattigt klädd ung flicka, liten till växten, med en tjock fläta af ljust hår och en bondflickas enkla utseende. Hon frågade sakta:

»Nej, visst inte!« svarade lillryssen, som tittade ut ur rummet. »Kommer ni till fots?«

»Naturligtvis! Ni är väl Pavel Michajlovitschs mor? God dag! Jag heter Natascha … «

Hennes röst var klar och klangfull, munnen liten och fyllig, och allt hos henne var rundt och friskt. Efter att ha tagit af sig, gned hon hårdt de rosiga kinderna med sina små, af kölden röda händer och gick med små snabba steg in i rummet, slående kängklackarna mot golfvet.

»Vänta, jag skall genast värma samovaren åt er!« utbrast modern beskäftigt och gick ut i köket. »På minuten … «

Det föreföll henne, som om hon länge känt denna unga flicka och höll af henne med en mors varma, medlidsamma kärlek. Det gladde henne att se henne, och under det hon föreställde sig hennes blå, en smula plirande ögon, lyssnade hon med ett belåtet småleende till samtalet inne i rummet.

»Å nej … det är bara … « svarade lillryssen med sänkt röst. »Gumman här har sådana goda ögon … jag stod och tänkte på, att kanske mor min har likadana? Jag tänker ofta på mor min, ser ni … och jag är säker på, att hon lefver.«

»Min fostermor, ja … hon dog … Men jag talar om min köttsliga mor … Jag tror, att hon sitter och tigger almosor någonstans i Kief … Och super brännvin … «

»Det förefaller mig så! Och polisen örfilar upp henne, när hon är drucken … «

Natascha sade något hastigt och ifrigt, med sänkt röst. Och åter hördes lillryssens klangfulla stämma.

»Bah, ni är ännu så ung, kamrat … ni har inte varit med om mycket! Hvar och en har en mor, men människorna äro elaka. Att föda ett barn är svårt, men att lära en människa det goda är ännu svårare … «

»Åhå heller!« utbrast modern inom sig, och hon ville opponera sig mot lillryssen, säga honom, att hon till exempel skulle varit glad att kunna lära sin son det goda, men att hon icke själf visste något. Men i det samma öppnades dörren långsamt, och in trädde Nikolaj Vjäsofschtschikof, son till den gamle tjufven Danilo. Han var människoskygg och höll sig alltid vresigt på afstånd från alla i byn, och alla gjorde narr af honom för det. Hon frågade honom helt förvånad:

Han såg på henne med sina små grå ögon, torkade med sin breda hand af det koppärriga ansiktet och frågade doft, utan att hälsa:

»Är han också med?« tänkte modern obehagligt öfverraskad och blef mycket förvånad, då hon såg, att Natascha vänligt och gladt räckte honom handen.

Sedan kommo två ynglingar, nästan bara pojkar ännu. Den ena af dem kände modern, — han var systerson till den gamle fabriksarbetaren Sisoff, — Fjodor, med ett smalt spetsigt ansikte, hög panna och lockigt hår. Den andre, som var slätkammad och anspråkslös, kände hon icke, men han såg icke heller farlig ut. Till sist kom Pavel och med honom två unge män, som hon kände till utseendet, och som voro fabriksarbetare. Sonen sade vänligt åt henne:

»Skall jag kanske gå och köpa litet brännvin?« föreslog hon, då hon icke visste, hur hon skulle uttrycka sin tacksamhet för något, som hon icke själf förstod.

»Nej, det är öfverflödigt!« svarade Pavel, i det han tog af sig pälsen och vänligt log emot henne.

Det föreföll henne med ens, som om sonen med flit öfverdrifvit faran af sammankomsten för att gyckla med henne.

»Är det här verkligen också — förbjudna människor?« frågade hon hviskande.

»Ack du!« … sände hon smekande efter honom och tänkte öfverlägset för sig själf: »Han är ännu ett barn!«

Då samovaren kokade upp och hon bar in den i rummet, sutto gästerna i en tät klunga kring bordet, och Natascha hade med en bok i handen tagit plats i vrån under lampan.

»För att kunna förstå, hvarför människorna lefva så illa … « började Natascha.

»Titta efter ni, mina vänner, titta efter!« muttrade modern, i det hon slog på teet.

»Jag?« — hon såg upp, och då hon märkte, att alla tittade på henne, förklarade hon förläget:

»Ni ha ju inte druckit än, då skall ni väl inte tacka!« invände hon och frågade med en blick på sonen:

»Kära min dufva lilla! Skynda er och ge mig litet te! Jag skakar i hela kroppen … och fötterna äro alldeles förfrusna på mig!«

Efter att ha druckit en kopp te, suckade Natascha högljudt, kastade flätan öfver axeln och började läsa ur en stor bok med gult omslag och försedd med planscher. Modern slog i glasen, bemödande sig att icke skramla, och ansträngde sin ovana hjärna med att lyssna till den unga flickans flytande läsning. Hennes klangfulla röst smälte ihop med samovarens melankoliska sång, och i rummet fladdrade ut som ett vackert band den enkla och klara berättelsen om vilda människor, som lefde i grottor och slogo ihjäl vilddjuren med stenar. Det lät som en saga, och modern tittade ett par gånger på sonen, i det hon ville fråga honom, hvad det kunde vara för förbjudet i denna historia om vildarne? Men snart tröttnade hon att följa med berättelsen och började skärskåda gästerna, utan att de eller sonen märkte det.

Pavel satt bredvid Natascha, och han var den vackraste. Natascha lutade sig djupt ner öfver boken och strök ofta bort de fina vågiga hårlänkarne, som gledo fram öfver tinningarna. Ibland gjorde hon ett kast med hufvudet och sade med sänkt röst något ur egen fatabur, utan att se i boken, i det hon lät blicken vänligt glida öfver åhörarnes anleten. Lillryssen låg med hela bröstet öfver bordshörnet, vred sina mustascher och vindade med ögonen för att kunna se på de tofviga mustaschspetsarne. Vjäsofschtschikof satt kapprak på stolen, som om han varit skuren i trä, med händerna på knäna, och hans koppärriga ansikte utan ögonbryn och med tunna läppar var orörligt som en mask. Utan en blinkning stirrade han envist på sitt eget ansikte, som återspeglades i samovarens glänsande kopparyta, och tycktes icke draga andan en gång. Lille Fedja rörde ljudlöst på läpparne, som om han för sig själf upprepade bokens ord, och hans kamrat satt hopkrupen med armbågarne på knäna och ansiktet stödt i händerna och smålog tankfullt. Den ene af ynglingarna, som kommit med Pavel, var rödhårig, lockig och smal med muntra grönaktiga ögon, — han hade tydligen lust att säga något och flyttade sig otåligt af och an. Den andre, som hade ljust, kortklippt hår, strök sig med handen öfver hufvudet och tittade ner i golfvet, — hans ansikte syntes icke. Rummet var varmt och fylldt af en särskild trefnad. Modern kände denna trefnad, som hon aldrig förr haft förnimmelse af, och under inflytandet af Nataschas mumlande röst och samovarens dallrande sång mindes ho de bullersamma dansgillena i sin ungdom, pojkarnes finkelluktande andedräkt, råa ord och cyniska skämt. Och vid dessa minnen sammanpressades hennes trötta, sargade hjärta af en plågsam medömkan med henne själf.

Hon kom ihåg, hur hon blifvit förlofvad med sin aflidne man. På ett dansgille grep han tag i henne ute i den mörka förstugan, klämde henne in mot väggen och frågade i dof, vredgad ton:

Hon kände sig skrämd och förolämpad, men han nöp henne rått i bröstet och pustade sin heta, fuktiga andedräkt i ansiktet på henne. Hon försökte slita sig lös ur hans armar, kastade sig åt sidan …

Någon öppnade dörren till förstugan, och han släppte henne, utan att göra sig någon brådska, sägande:

»Jag har inget behof af att veta, hur människorna ha lefvat, utan hur man bör lefva!« genljöd genom rummet Vjäsofschtschikofs misslynta stämma.

»Det går jag icke in på!« skrek Fedja. »Om vi skola kunna gå framåt, måste vi veta allt … «

En hetsig dispyt uppstod, och orden gnistrade som eldtungor i en barrvedsbrasa. Modern begrep icke, hvad de skreko om. Alla ansikten brunno af en het rodnad, men ingen blef ond och ingen sade de råa okvädinsord, som hon var så van vid.

Hon tyckte om att se Nataschas allvarliga ansikte, hvars uppmärksamma blick följde alla dessa unge män, som om de varit barn för henne.

»Vänta, kamrater!« sade hon plötsligt. Och alla tystnade och sågo på henne.

»De som säga, att vi måste veta allt, — de ha rätt. Vi måste upptända oss själfva med förnuftets ljus, så att de mörka människorna kunna se oss, vi måste kunna svara ärligt och sant på allting. Vi måste veta hela sanningen, hela lögnen …

Lillryssen hörde uppmärksamt på och nickade i takt med hennes ord. Vjäsoftschikof, den rödhårige och den andre fabriksarbetaren, som Pavel haft med sig, stodo alla tre tillsammans i en klunga, och det förargade modern.

»Nej!« svarade han sig själf med en fast blick på gruppen af de tre. »Vi vilja bli människor! Vi måste visa dem, som sitta gränsle öfver vår hals och täppa till våra ögon, att vi se allt, — att vi icke äro dumma, icke äro djur och icke endast vilja äta, — utan att vi vilja lefva som det är värdigt en människa! Vi måste visa våra fiender, att det tvångsarbetarlif, som de påtrugat oss, icke hindrar oss att till förståndet vara deras jämlikar och till sinnelaget — stå öfver dem!«

Modern lyssnade till hans ord, och hennes bröst fylldes af stolthet öfver sonen, — tänk, hvad han talade klart och begripligt!

»Mätta finns det godt om, men icke om hederligt folk!« sade lillryssen. »Vi måste bygga en bro öfver det här ruttna lifvets träsk till det tillkommande godhetens rike, — det är vår uppgift, kamrater!«

»När kampen står för dörren, har man inte tid att pyssla om risporna på handen«, invände Vjäsofschtschikof doft.

»Man försöker ju redan före kampen bräcka benen på oss!« ropade lillryssen muntert.

Klockan var redan öfver midnatt, när de började bryta upp. De första som gingo voro Vjäsofschtschikof och den rödhårige, och det förargade återigen modern.

»Fasligt hvad de ha brådtom!« tänkte hon, i det hon gjorde en kort nigning för dem.

»Ni har så tunna strumpor för den här årstiden. Om ni tillåter, skall jag sticka er ett par ullstrumpor?«

»Tack så mycket, Pelageja Nilovna! Ullstrumpor rifs så!« svarade Natascha skrattande.

Natascha såg på henne, i det hon lätt plirade med ögonen, och denna ihärdiga blick gjorde henne förlägen.

»Ni är så snäll!« svarade Natascha också med sänkt röst och tryckte snabbt hennes hand.

»God natt, njanja!« sade lillryssen, seende henne in i ögonen, krökte rygg och gick ut i förstugan efter Natascha.

»Jag är förstås gammal och dum … men det som är bra begriper jag också!« anmärkte hon en smula förolämpad.

»Nå, det låter godt!« nickade han. »Men nu skulle ni gå och lägga er, det är sent! … «

Hon sysslade kring bordet och dukade af, belåten och till och med svettig af behaglig sinnesrörelse, — hon var glad, att allt aflupit så bra och fredligt.

»Det var en god idé af dig, Pavluscha!« sade hon. »Sådana präktiga människor … lillryssen var riktigt rar! Och den unga fröken … å, en sådan klok och kunnig flicka! Hvad är hon för slag?«

»Å, jaså! Hon är väl fattig, stackare? … Hon var så dåligt klädd … riktigt dåligt! Hon kan rakt förkyla sig! Hvar har hon sina föräldrar? … «

»I Moskva!« sade Pavel och stannade framför modern, tilläggande med allvarlig sänkt stämma:

»Ser de, hennes far är rik, handlar med järn, rår om flere hus. Men för att hon slagit in på den här vägen, har han förskjutit henne … Hon är uppfostrad i öfverflöd, har blifvit bortskämd af alla och fått allt, hvad hon velat — och nu går hon ensam sju verst midt på natten … «

Detta öfverraskade henne. Hon stannade midt i rummet och såg tyst på sonen, med ögonbrynen förvånadt uppdragna. Därpå frågade hon sakta:

»Det hade icke varit lämpligt! Man kunde få se henne här i morgon bittida, och det vore icke bra hvarken för henne eller oss.«

»Jag kan inte begripa, Pascha, hvari det farliga och förbjudna ligger? Det är ju inte något ondt ni göra?«

Hon var icke öfvertygad härom, utan hon ville ha ett bekräftande svar af sonen. Han såg henne lugnt in i ögonen och förklarade i fast ton:

»Något ondt är det icke och blir icke heller. Men i alla fall ha vi allesammans att motse fängelset. Det bör du veta … «

»Nej«, sade sonen vänligt, men fast. »Jag vill inte narra dig. Det reder sig inte.«

När hon blifvit ensam, gick hon fram till fönstret och ställde sig att se ut på gatan. Ute var kallt och mörkt. Blåsten sopade snön från taken på de små sofvande stugorna, bultade mot väggarna och tycktes hviska något, föll sedan ned på marken och dref ett hvitt moln af torra snöflingor framåt gatan … «

I hennes hjärta sjödo tårarne, och blindt och ängsligt som en nattfjäril flaxade där inne väntan på den sorg, om hvilken sonen talade med så lugn öfvertygelse. Framför sig ser hon den flacka snöslätten. Blåsten hviner kall öfver den. Midt på slätten går ensam med osäkra steg den lilla, mörka gestalten af en ung flicka. Blåsten trasslar in sig mellan hennes ben, flaxar upp hennes kjol, kastar de hvassa snöflingorna i ansiktet på henne. Det är svårt att gå, de små fötterna sjunka ner i snön. Kallt och hemskt är det. Flickan böjer sig framåt, — hon är som ett litet grässtrå midt på den mörka slätten, i höstblåstens hårdhänta lek. Till höger om henne, vid kärret, står skogen som en svart vägg, där skälfva och susa melankoliskt de smala, nakna björkarne och asparne. Långt, långt där framme glimta dunkelt ljusen i staden …

»Herre, förbarma dig!« hviskade åter modern, darrande af köld och fruktan …

III

Dagarne gledo undan den ena efter den andra som pärlorna på ett radband och blefvo till veckor, månader. Hvarje lördag samlades kamraterna hos Pavel, och hvarje sammankomst var som en pinne på en lång stege, som förde snedt uppåt någonstädes långt i fjärran, utan att man kunde se slutet på den.

Det kom alltjämt nya människor. I det lilla rummet hos Vlasofs blef det trångt och kvaft. Natascha kom, frusen och trött, men alltid oförbrännligt glad och liflig. Pavels mor stickade strumpor åt henne och trädde dem själf på de små fötterna. Natascha skrattade först, men tystnade så tvärt, blef tankfull och sade mycket sakta:

»Jag hade en njanja … hon var också så märkvärdigt snäll! Är det inte underligt, Pelageja Nilovna, att det arbetande folket, som för ett så svårt och mödosamt lif, att hos dem finns det mycket mera hjärta och godhet än hos … de där andra!«

Och hon gjorde med handen en åtbörd, som om hon visade på något mycket långt borta.

»Att ni kan vara sådan ni är!« sade modern. »Ni som mist era föräldrar och allting … « hon kunde icke tala sin tanke till slut, utan tystnade med, en suck och såg på Natascha med en känsla af tacksamhet för något, hvad det nu var. Hon satt på golfvet framför henne, och den unga flickan log tankfullt och sänkte hufvudet.

»Mist mina föräldrar?« upprepade hon. »Det är ingen förlust! Min far är så dum och rå … min bror också … och super gör han. Min äldsta syster är en olycklig stackare … hon gifte sig med en man, som är mycket äldre än hon … mycket rik, tråkig och girig … Men mamma är det synd om! Hon är så där snäll och enkel som ni … så liten, så liten som en råtta … Ibland längtar jag så att få träffa henne … min lilla mamma!«

Flickan rätade hastigt upp sig och sträckte ut handen, som om hon stötte bort något.

Hennes ansikte hade bleknat, och de blå ögonen flammade. I det hon lade handen på den andras axel, sade hon sakta och eftertryckligt, ur djupet af sitt hjärta:

»Om ni visste … om ni kunde förstå, hvilket stort och glädjefullt verk vi ha för händer!« …

Något liknande afund stack till i moderns hjärta. Hon reste sig upp från golfvet och sade sorgset:

… Pavel talade oftare och mera, disputerade allt ifrigare och magrade alltjämt. Modern tyckte att då han talade med Natascha eller såg på henne, lyste hans stränga ögon mildare, rösten lät vänligare, och han blef ändå mer enkel och okonstlad än annars.

»Gud gifve det!« tänkte hon och log vid att tänka sig Natascha som sin sonhustru. Alltid på sammankomsterna, då dispyterna började antaga en alltför hetsig och stormig karaktär, steg lillryssen upp, slängande af och an som kläppen i en klocka, och sade med sin klangfulla, vibrerande röst något godt och enkelt, som lugnade de andra och gjorde dem allvarliga. Vjäsofschtschikof ville alltid i mörk otålighet drifva på de andra, han och den rödhårige, som hette Samojlof, voro alltid de, som först började dispyterna. Med dem instämde den ljushårige med runda hufvudet, Ivan Bukin, som såg ut, som om han blifvit urtvättad i lut, medan Jakof Samof, den slätkammade, fåordige och allvarlige unge mannen, och Fedja Masin, han med höga pannan, alltid höllo med Pavel och lillryssen.

Ibland kom ifrån staden i stället för Natascha Nikolaj Ivanovitsch, en man med glasögon och ett litet ljust skägg, som härstammade från ett aflägset guvernement och talade med ett särskildt, sjungande målföre. I det hela föreföll han, som om han varit långväga ifrån. Han brukade berätta om de enklaste ting, — om familjelifvet, barnen, handeln, polisen, bröd- och köttpriserna, — allt, som utgör människornas dagliga lif. Och i allt upptäckte han lögn och trassel, någonting dumt, ibland komiskt och alltid uppenbart ofördelaktigt för människorna. Det föreföll Pavels mor, som om han kommit någonstädes långt ifrån, från ett annat land, där lifvet var enkelt, hederligt och lätt för alla, men att här allt var honom främmande, han kunde icke vänja sig vid detta lif, taga det som oundgängligt, utan det väckte hos honom ett lugnt, hårdnackadt begär att göra om det helt och hållet efter sitt hufvud. Hans ansikte var gulblekt, omkring ögonen hade han små fina, strålformiga rynkor, rösten var lågmäld och händerna alltid varma. När han hälsade på modern, fattade han om hela hennes hand med sina långa, starka fingrar, och efter en sådan handtryckning kände man sig lugnare och lättare om hjärtat.

Det kom också andra från staden, oftast en lång, välväxt ung flicka med stora ögon i ett blekt, magert ansikte. De kallade henne Saschenka. I hennes gång och rörelser var något manligt, hon rynkade vredgadt de tjocka, mörka ögonbrynen, och när hon talade, skälfde de fina näsborrarne på hennes raka näsa.

När modern fick höra detta ord, stirrade hon med tyst skräck på den unga flickans ansikte. Men denna fortsatte med halfslutna ögon, i sträng och öfverlägsen ton:

Pavels mor visste, att socialisterna slagit ihjäl tsaren. Det var i hennes unga dar, när det sades, att godsägarne, som ville hämnas på tsaren för att han frigjort bönderna, afgifvit ett löfte att icke klippa sitt hår, förr än de slagit ihjäl honom, hvarför de också kallades för socialister. Och nu kunde hon icke begripa, hvarför hennes son och hans kamrater skulle vara socialister?

»Ja!« svarade han, stående framför henne rak och bestämd som alltid. »Än sedan?«

»Är det verkligen sant, Pavluscha? De äro ju emot tsaren … de ha ju slagit ihjäl en sådan.«

Pavel gick ett slag genom rummet, strök sig med handen öfver kinden och sade småleende:

Han talade länge till henne i låg och allvarlig ton. Hon såg honom in i ansiktet och tänkte:

Men sedan blef det förskräckliga ordet upprepadt allt oftare, det förlorade sin udd och blef lika vanligt för hennes öra som tiotals andra obegripliga ord. Men Saschenka tyckte hon icke om, utan kände sig generad och ängslig, när hon kom …

»Fasligt hvad den där Saschenka är skarp af sig! Hon bara befaller, — det skall ni göra, och det skall ni göra … «

»Det är också sant!« medgaf lillryssen. »Men hon förstår icke, att hon måste, och att vi vilja och kunna!«

Hon lade också märke till, att Saschenka var allra skarpast mot Pavel och ibland till och med grälade på honom. Då log Pavel tyst och såg henne in i ögonen med samma milda blick, hvarmed han förut plägat se på Natascha. Det förargade också modern.

Det kom allt mera folk dit, — de samlades två gånger i veckan, och då hon såg, med hvilket spändt intresse ungdomen lyssnade till Pavels och lillryssens ord och Saschenkas, Nataschas, Nikolaj Ivanovitschs och de andra stadsbornas berättelser, glömde hon sina farhågor och mindes med en sorgsen skakning på hufvudet, hur tråkigt hon själf haft i sina unga dar.

Stundom såg hon till sin häpnad, hur en oförklarlig stämning af ljus, bullersam glädje plötsligt grep dem allesammans. Detta hände vanligtvis de kvällar, då de läst i tidningarna om arbetarbefolkningen utomlands. Då lyste allas ögon af glädtigt mod, de blefvo barnsligt lyckliga, skrattade muntert och slogo hvarandra vänskapligt på axeln.

»Sådana karlakarlar, våra tyska kamrater!« skrek någon, liksom berusad af sin glädje.

Och i det de sände dessa rop ut i fjärran till vänner, som icke kände dem och icke begrepo deras språk, tycktes de vara öfvertygade om, att dessa obekanta hörde dem och förstodo deras entusiasm.

Med glänsande ögon och uppfylld af en alla omfattande kärlek, utbrast lillryssen:

»Skulle det inte vara roligt att skrifva till dem, kamrater? Så att de fingo veta, att här i det aflägsna Ryssland lefva vänner till dem, arbetare, som tro på och bekänna samma religion som de, lefva för samma mål och fröjdas åt deras segrar.« Och med småleende ansikten och drömmande blick talade de alla länge om de franska, engelska och svenska arbetarne, om arbetarbefolkningen i alla länder, som om sina vänner, om personer som stodo deras hjärtan nära, hvilka de höllo af och högaktade, utan att någonsin ha sett dem, och hvilkas fröjder och sorger de delade.

I det kvafva rummet föddes en stor gränslös känsla af den universella andliga släktskapen mellan alla jordens arbetare, dess herrar och slafvar, hvilka tanken redan frigjort ur fördomarnas fångenskap, och som kände sig behärska lifvet. Denna känsla sammansmälte alla till ett hjärta och en själ, och fastän den förblef otillgänglig för Pavels mor, upprörde den henne likväl och liksom stärkte henne med sina glada, triumferande, ungdomliga och förhoppningsfulla kraft.

»Hvad ni äro lustiga!« sade hon till lillryssen en gång. »Alla äro kamrater för er — armenier och judar och tyskar — alla tala ni om som vänner, och med alla sörja ni och glädjas!«

»Ja, med alla, njanja min, med alla!« utbrast lillryssen. »Världen är vår! Världen är arbetarnas! För oss finnas hvarken nationer eller folkstammar, endast kamrater och fiender. Alla arbetare äro våra kamrater, alla rika och alla regeringar äro våra fiender. När man ser med de rätta ögonen på jorden, ser hur många vi äro, vi arbetare, hvilken andlig kraft vi besitta, då blir man så glad och lycklig till mods, det blir som söndag i hjärtat! Och så känner också fransmannen och tysken, njanja, när de se på lifvet, och så fröjdar sig också italienaren. Vi äro alla barn af samma mor — af den stora oöfvervinnerliga tanken om arbetarnes brödraskap i alla jordens länder. Den växer alltjämt, den värmer oss som solen, den är en andra sol på rättvisans himmel, och denna himmel är i arbetarens bröst, och hvem han än må vara, hur han än må kalla sig, socialist eller icke, — vår broder i andanom är han alltid, nu och i evigheters evighet!«

Denna barnsliga glädje och ljusa, starka tro visade sig allt oftare bland dem och växte i omotståndlig styrka …

Och när Pavels mor såg den, kände hon ofrivilligt, att det födts i världen något stort och ljust, liknande solen, som hon såg på himlen.

Ofta sjöngo de. De enkla, allbekanta sångerna sjöngo de högljudt och gladt, men ibland stämde de upp nya med egendomliga melodier och dyster prägel, hvilka de sjöngo halfhögt och allvarligt, liksom psalmer. Deras ansikten ömsom rodnade och bleknade, och i de klingande orden förnams en stor kraft.

Det var särskildt en af dessa nya sånger, som gjorde intryck på Vlasova. I denna sång hördes inga stönanden af en sorgsen och sargad själ, som ensam irrade omkring på de bittra tviflens mörka stigar, en själ, som var förkrossad af mörker, skrämd af fruktan, opersonlig och färglös. Och icke heller ljöd i den de svårmodiga suckarne af en kraft, som dunkelt törstade efter fritt utrymme, de utmanande skrien af ett hetsigt öfvermod, färdigt att utan åtskillnad föra ände på ondt och godt. Där fanns icke den blinda känslan af agg och hämnd, som är i stånd att förgöra allt, men maktlös att skapa något, — nej, i denna sång hördes ingenting af den gamla slafviska världen.

De sträfva orden och den dystra melodien tilltalade icke Pavels mor, men bakom orden och melodien fanns något stort och starkt, som väckte aningen om något för tanken ofattligt. Detta något såg hon i de ungas ansikten och ögon, kände det lefva i deras bröst, och utan att fästa sig vid orden och tonerna, greps hon af sångens makt och lyssnade alltid till den med särskild uppmärksamhet och en djupare oro än till de andra sångerna.

Denna sång sjöngo de med sänkt stämma, men den lät alltid kraftigare än någon annan och svepte om åhörarne som luften på en marsdag, — den annalkande vårens första dag.

Då hans far återigen stulit något och blifvit satt i fängelse, förklarade Nikolaj lugnt för kamraterna:

»Nu kunna vi samlas hos mig … Polisen skulle tro, att det var tjufvar … och tjufvar tycker den om!«

Nästan hvarje kväll efter arbetet satt någon af kamraterna hos Pavel, och de läste och skrefvo af ur böckerna, ifriga, utan att ge sig tid att tvätta sig. De åto och drucko té med böckerna i händerna och hvad de talade om, blef allt obegripligare för modern …

Det kom en feberaktig brådska in i deras tillvaro, de sprungo allt ifrigare till hvarandra och från den ena boken till den andra, liksom bin från blomma till blomma.

»Man börjar prata om oss!« sade Vjäsofschtschikof en gång. »Rätt som det är, bli vi fast … «

»Därför är ju vakteln till, för att fastna i snaran!« genmälde lillryssen.

Honom tyckte Pavels mor allt mer och mer om. När han kallade henne »njanja«, var det, som om en mjuk barnahand strukit öfver hennes kind. Om söndagarne, ifall icke Pavel hade tid, högg han ved åt henne, och en gång kom han med en bräda på axeln och yxade fort och behändigt till ett nytt trappsteg i stället för det gamla, ruttna, som varit. En annan gång lagade han lika oförmärkt planket, som höll på att ramla. Under det han arbetade, hvisslade han, och hans hvissling lät vackert vemodig.

»Ska' vi inte låta lillryssen få bo och äta här hos oss? Det vore ju bättre för er bägge två att icke behöfva springa till hvarandra.«

»Hvarför skall ni skaffa er ytterligare besvär?« frågade Pavel och höjde på axlarna.

»Det är väl ingenting att tala om! Hela lifvet har jag gjort mig besvär utan att veta hvarför … då kan jag väl göra det för en snäll människa!«

Den lilla stugan i byns utkant började väcka folks uppmärksamhet, och en massa misstänksamma blickar riktades redan på den. Öfver den flaxade oroligt skvallrets brokiga vingar, — man försökte leta reda på, hvad som dolde sig bakom dess väggar. Om kvällarne kommo folk och tittade in genom fönstren, ibland knackade någon på rutan och sprang skrämd sin väg.

En gång hejdades Vlasova på gatan af krogvärden Bjäguntsof, en ärevördig liten gubbe, som alltid bar en svart sidenhalsduk kring den röda skrumpna halsen och en tjock gredelin sammetsväst. På hans hvassa, skinande näsa sutto ett par glasögon med sköldpaddsbågar, och därför kallades han för »Hornöga«.

I ett andedrag och utan att afvakta svar, började han öfverösa henne med en skur af smattrande frågor.

»Pelageja Nilovna, hur står det till? Hur mår er son? Tänker han inte på att gifta sig, hvad? Just nu är han ju i rätta giftasåldern. Ju tidigare man gifter bort sina barn, desto lugnare är det för föräldrarna. I familjelifvet bevaras mannen bäst både till kropp och själ, precis som en svamp i ättika! I ert ställe skulle jag gifta bort honom. Nu för tiden måste man hålla sträng uppsikt öfver, hur folk lefver. Tankarne löpa vill, och gärningarna äro klandervärda. Ungdomen går icke i Guds hus, skyr offentliga ställen och skockar ihop sig i vråarna och hviskar. Hvad hviska de om, om jag får lof att fråga? Hvad sky de människorna för? Allt som man icke törs tala om, så folk hör det, på krogen, till exempel, hvad är väl det? Jo, hemligheter! Och enda platsen för hemligheter, det är vår helig, apostoliska kyrka! Men alla andra hemligheter, som hviskas om i vråarna, — det är bara villfarelser och irrläror! Mjuka tjänare!«

Med en tillgjord krökning på armen tog han af mössan, svängde den i luften och gick, medan Pavels mor stod där helt förbryllad.

Deras närmaste granne, Marja Korsunof, en smedsänka, som sålde matvaror i fabriken, sade också, då hon mötte Vlasova i basaren:

»Det går rykten!« hviskade Marja hemlighetsfullt. »Elaka rykten, mor lilla! Det sägs, att han håller på att inrätta en artell … lika som hos gisslarsekten, de kallar det. De ska' piska på hvarandra som gisslarne … «

»Det är inte den, som sprättar upp klädningen, utan den som syr den, som rår för, att den sitter illa!« svarade månglerskan.

Modern talade om alla dessa samtal för sonen, — han ryckte tyst på axlarne, men lillryssen skrattade med sitt djupa, mjuka skratt.

»Flickorna äro också mycket förargade på er!« sade hon. »Ni äro ju fästmän, sådana hvarje flicka skulle vilja ha, och präktiga, nyktra arbetare allesammans … men ni titta inte åt flickorna en gång! De säga, att det kommer illa kända fröknar till er från staden … «

»I kärret luktar allting ruttet!« sade lillryssen suckande. »Ni skulle tala om för de dumma tokorna, njanja, hvad äktenskapet är för slag, så skulle de icke ha så brådt att ge sig in i leken … «

»Ack, far lille!« sade Vlasova. »De se bedröfvelsen och förstå den, men de ha ju ingen annanstans att taga vägen!«

»De förstå det dåligt, annars skulle de nog finna rätta vägen!« anmärkte Pavel.

»Det skulle endast leda till promenader par om par, och så skulle några gifta sig, det blefve hela resultatet!«

Modern försjönk i tankar. Pavels munklika stränghet öfverraskade henne. Hon såg, att också de af kamraterna, hvilka i likhet med lillryssen voro äldre till åren, lydde hans råd, men det föreföll henne, som om alla fruktade och ingen älskade honom för denna stränghet.

En kväll, när hon gått och lagt sig, men sonen och lillryssen ännu sutto uppe och läste, lyssnade hon genom den tunna väggen till deras dämpade samtal.

Hon hörde, hur lillryssen långsamt steg upp och började gå af och an. Hans bara fötter tassade på golfvet. Och så hördes en låg, melankolisk hvissling. Därpå ljöd åter hans djupa stämma.

»Det har hon!« svarade Pavel. »Det är därför, hon vägrat att arbeta hos oss … «

Lillryssen släpade tungt fötterna öfver golfvet, och på nytt dallrade hans låga hvissling genom rummet. Sedan sade han:

»Hvad då?« frågade Pavel så kort, att det lät, som om han skjutit af ett skott.

»Ja, jag antar, ser du, att om man älskar en flicka, så måste man tala om det för henne, annars blir det ju ingen mening med det!«

»Man måste ha klart för sig, hvad man vill, Andrej … « yttrade Pavel långsamt. »Antag, att hon älskar dig … jag tror det inte, men låt oss antaga det! Och ni gifta er. Det vore ju ett intressant äktenskap — mellan en ung dam af intelligensen och en arbetare. Ni få barn … du måste arbeta ensam och mycket. Ert lif blir den vanliga tillvaron för brödbiten, för barn och husrum … för verket ha ni icke längre någon tid. Bägge delarne är omöjligt!«

»Slå hellre allt det där ur tankarne, Andrej … Och tig, oroa henne inte … Det är hederligare.«

»Men kommer du inte ihåg, hur Nikolaj Ivanovitsch talade om nödvändigheten för människan att lefva ett fullt lif … med alla själens och kroppens krafter … minns du inte?«

»Det var icke för oss!« sade Pavel. »Hur skulle du kunna uppnå fullhet? För dig finns den icke till. Älska framtiden … afstå från allt i det närvarande … från allt, broder.«

Tystnad. Och den likgiltiga visaren på klockan knäppte taktmässigt, hackande af sekund efter sekund från lifvet.

»Ena hjärthalfvan älskar, den andra hatar, kan det kallas för ett hjärta, hvad?«

Man hörde bokbladen prassla, Pavel hade tydligen börjat läsa igen. Modern låg och blundade och tordes icke röra sig. Det gjorde henne så ondt om lillryssen, att hon var färdig att gråta, men ändå mera om sonen. Det var honom, hon tänkte på.

»Låt oss då vandra den vägen!« sade lillryssen. Och efter några sekunder fortsatte han sorgset och sakta:

På morgonen tycktes Andrej henne mindre till växten än förut och ändå rarare. Men sonen var som alltid mager och rak och tystlåten. Hon brukade annars kalla lillryssen Andrej Onissimovitsch, men nu sade hon med ens liksom ofrivilligt, och utan att märka de:

»Ni måste laga edra stöflar, Andrjuscha … ni går och blir kall om fötterna!«

»Jag tänker köpa mig ett par nya, när jag får min aflöning!« svarade han, brast därpå i skratt och sade, i det han lade sin långa hand på hennes axel:

»Kanske är ni ändå min köttsliga mor, fastän ni inte ville erkänna det, därför att jag är så ful, hvad?«

Hon teg och slog till honom med handen. Det var så många vänliga ord, hon ville säga honom, men hennes hjärta sammanpressades af medlidande, och tungan nekade henne sin tjänst.

I byn talades om socialisterna, som öfverallt spredo små tidningsblad, skrifna med blått bläck, och i hvilka elakt och träffande skildrades förhållandena i fabriken, arbetarstrejkerna i Petersburg och södra Ryssland, hvarjämte arbetarne kallades till enighet och kamp för sina intressen.

Och de buro bladen till kontoret. Ungdomen åter läste uppropen med förtjusning och förklarade entusiastiskt:

Flertalet, som voro öfveransträngda af arbete och liknöjda för allt, menade lättjefullt:

Men de små tidningslapparne kommo allmän oro å stad, och om det gick en vecka, utan att de synts till igen, sade arbetarne åt hvarandra …

Men så på onsdagen visade sig tidningslapparne igen, och bland arbetarne uppstod ett doft sorl.

På krogen och i fabriken uppträdde plötsligt nya figurer, som ingen kände till. De frågade, tittade, vädrade och gjorde sig allmänt bemärkta, somliga genom sin misstänksamma försiktighet, andra genom sin öfverdrifna påflugenhet.

Pavels mor visste, att allt detta väsen åstadkommits genom sonens arbete. Hon såg, hur arbetarne trängdes omkring honom, — han var icke ensam, och detta var icke så farligt. Och fruktan för Pavels öde sammansmälte hos henne med stolthet öfver honom, — det var ju hans hemliga ansträngningar, som bragt en frisk strömfåra in i lifvets grumliga och trånga flodbädd …

En afton knackade Marja Korsunof på fönstret utifrån gatan, och då Vlasova öppnade rutan, sade hon i en högljudd hviskning:

»Håll nu ögonen öppna, Pelageja, det är slut med att leka! I natt skall det göras husundersökning hos er och hos Masin och hos Vjäsofschtschikof … «

Den andra hörde endast början af meningen, sedan smälte alla ord ihop till en olycksbådande hes hväsning:

Marjas tjocka läppar smackade brådskande fram något, den köttiga näsan snörflade, ögonen blinkade och irrade af och an, lurande på, om någon skulle gå förbi.

»Men jag vet ingenting, mor lilla, och har inte sagt något åt dit och har inte ens träffat dig i dag, hör du?«

Pavels mor stängde fönstret och sjönk långsamt ned på en stol, maktlös och utan en tanke i hufvudet. Men medvetandet af den fara, som hotade sonen, bragte henne snart på fötter igen, hon klädde sig hastigt, svepte en schal om hufvudet och sprang till Fedja Masin, som hon visste var sjuk och icke arbetade. När hon kom in till honom, satt han vid fönstret och läste i en bok, under det han med vänstra handen vaggade den högra, på hvilken långfingret var rakt utsträckt. Då han hörde nyheten, rusade han upp och bleknade.

»Kors i alla dar … och jag som har en sådan bulnad i fingret!« muttrade han.

»Hvad skola vi göra?« frågade Vlasova och torkade med skälfvande hand svetten ur ansiktet.

»Vänta … ni skall inte vara rädd!« svarade Fedja, i det han med den friska handen strök sig öfver det lockiga håret.

»Jag!« Hans kinder färgades af en bjärt rodnad, och med ett förläget leende tillade han:

»Ja-a … man är litet feg ibland … Vi måste säga åt Pavel … Jag skall genast skicka min lilla syster till honom … Går ni … Det är inte farligt! De tänka ju inte slå ihjäl er!«

När hon kom hem, samlade hon ihop alla böcker i en hög och gick med den tryckt mot bröstet länge omkring i huset och tittade in i ugnen, under spiseln, i samovarröret och till och med i vattenämbaret. Hon trodde, att Pavel genast skulle rusa ifrån arbetet och hem, men han kom icke. Slutligen satte hon sig uttröttad på bänken i köket, efter att ha lagt böckerna under sig, och så satt hon, rädd att resa sig, ända tills Pavel och lillryssen kommo hem från fabriken:

Sonen och lillryssen brusto i skratt, och det friskade upp henne. Sedan valde Pavel ut några böcker och gick ut för att gömma dem på gården, och lillryssen satte på samovaren och sade:

»Det är inte alls något skräckinjagande i det, njanja, utan bara en skam för människorna, att de syssla med sådana där struntsaker. Där komma fullvuxna, gråklädda karlar med sablar vid sidan och sporrar på fötterna och snoka omkring öfverallt. De titta under sängen och under spiseln, krypa ner i källaren och gå upp på vinden, där de få spindelväf i ansiktet, så att de börja nysa. De finna det tråkigt och skämmas för det, och därför ge de sig min af att vara mycket elaka och mycket onda på er. Det är ett otäckt göra, det inse de själfva! En gång vände de upp och ner på allting hos mig och gingo sedan sin väg utan vidare … en annan gång togo de också mig med sig och satte mig i fängelse … och där satt jag sedan i fyra månader. Och bäst man sitter där, så kallas man till förhör och förs genom gatorna mellan soldater till några herrar, som göra en konstiga frågor och prata alla möjliga dumheter och sedan befalla soldaterna att föra en tillbaka till fängelset igen. På det viset skjutsas man af och an … de skola ju göra något för sina dryga löner! Och sedan blir man lössläppt igen … det är alltihop.«

»Att ni alltid kan tala på det viset, Andrjuscha!« utbrast Vlasova ofrivilligt.

Han låg på knä framför samovaren och blåste af alla krafter i röret, men lyfte nu sitt af ansträngningen röda ansikte upp emot henne och frågade, i det han med båda händerna slätade ut mustascherna:

»Finns det väl på jorden en själ, som inte blifvit förorättad? Men mig har man förorättat så mycket, att jag tröttnat på att känna mig förorättad. Hvad skall man göra, när människorna icke kunna annat? Oförrätterna hindra mig att uträtta, hvad jag skall … att undgå dem är omöjligt, att fästa sig vid dem är att förspilla tiden i onödan. Sådan är lifvet! Förr brukade jag vredgas på människorna … men när jag tänkte efter, så såg jag, att alla hade krossadt hjärta. Hvar och en går och är rädd, att hans granne skall slå honom, och därför försöker han så fort som möjligt själf dänga till. Sådant är lifvet, njanja min!«

Hans tal flöt fram lugnt och mäktigt, skjutande bort i fjärran oron för den väntade husundersökningen, de utstående ögonen logo ljust och vemodigt, och hela hans gängliga gestalt hade fått något smidigt och starkt öfver sig.

Lillryssen gick med stora steg fram till samovaren, satte sig åter på huk framför den och muttrade sakta:

»Får jag lyckan till skänks, så säger jag icke nej, men ber om den, gör jag icke, och tar den — aldrig!«

Han tvättade sig, och i det han omsorgsfullt torkade sina händer, fortsatte han:

»Om ni visar dem, att ni är rädd, mamma, så skola de tänka, — här i huset måste finnas något, efter som hon darrar så där. Och ännu ha vi ju ingenting gjort … ingenting! Ni vet ju, att det icke är något ondt vi vilja, att sanningen är på vår sida, och att vi i hela vårt lif vilja arbeta för den, — det är hela vårt brott! Hvarför då vara rädd?«

»Jag skall vara duktig, Pascha«, lofvade hon. Och strax därpå undslapp det henne klagande: »Om de bara snart ville komma!«

Men de kommo icke den natten, och på morgonen, då hon förutsåg den möjligheten af, att man skulle gyckla öfver hennes fruktan gjorde hon sig själf lustig öfver den.

De kommo liksom med flit, när man inte väntade dem, nästan en månad efter den oroliga natten. Nikolaj Vjäsofschtschikof var hos Pavel, och de båda och Andrej sutto och talade om sin tidning. Det var sent, omkring midnatt. Modern hade redan gått och lagt sig och hörde halfsofvande de låga, bekymrade rösterna. Plötsligt gick Andrej med försiktiga steg öfver köket och stängde sakta dörren efter sig. Ute i förstugan skramlade en hink. Och så slogs dörren upp på vid gafvel, — lillryssen klef in i köket igen och hviskade högljudt:

Vlasova for upp ur sängen och grep kläderna med skälfvande händer, men i dörren in till rummet visade sig Pavel och sade lugnt:

I förstugan hördes ett dämpadt buller. Pavel gick fram till dörren, stötte upp den med handen och frågade:

I dörren dök med öfverraskande hastighet upp en lång, gråklädd figur, efter honom en till, — de båda gendarmerna knuffade undan Pavel, ställde sig en på hvardera sidan om honom, och en hög, spefull röst inföll:

Bredvid Vlasovas säng uppdök plötsligt byns poliskonstapel Fedjakin och sade med skräckinjagande uppsyn, i det han förde ena handen till mössan och med den andra visade på henne:

»Det här är hans mor, ers välborenhet!« Och med en åtbörd åt Pavel tillade han:

»Pavel Vlasof?« frågade officeren plirande med ögonen, och då Pavel tyst nickade, förklarade han, under det han snodde sin mustasch:

»Jag skall företa en husundersökning hos dig … Stig upp, gumma! Hvem är där?« frågade han, i det han tittade in i rummet och brådskande gick mot dörren.

Från förstugan inkommo två af landtpolisens tillfälliga handtlangare, — den gamle gjutaren Tverjakof och hans hyresgäst, eldaren Rybin, en svartmuskig, allvarlig och trygg bonde, som högljudt sade:

»Det får jag då säga … att komma så här midt i natten … just när man har lagt sig att sofva!«

Inne i rummet var kvaft och luktade starkt af vax. Två af gendarmerna och byns poliskommissarie Ryskin togo, bullersamt klampande med fötterna, ner böckerna på hyllan och lade dem på bordet framför officeren. De andra båda bultade med knytnäfvarne på väggarne, tittade under stolarne och en kröp mödosamt under ugnen. Lillryssen och Vjäsofschtschikof stodo i en vrå, tätt tryckta intill hvarandra. Nikolajs koppärriga ansikte var betäckt af röda fläckar, och hans små grå ögon stirrade oafvändt på officeren. Lillryssen snodde på mustascherna, och då Vlasova kom in i rummet, nickade han åt henne med ett vänligt leende.

Hon försökte öfvervinna sin ängslan och gick icke som annars på sned, utan rakt fram med bröstet framskjutet, hvilket gaf henne ett utseende af löjlig och uppblåst värdighet. Hon satte fötterna hårdt i golfvet, men hennes ögonbryn skälfde.

Officern grep hastigt böckerna med sina smala, hvita fingrar, bläddrade igenom dem och kastade dem åt sidan med en smidig rörelse af handleden. Ibland föllo de med en sakta duns ner på golfvet. Alla tego, man hörde endast det tunga flåsandet af de svettiga gendarmerna, sporrarnes klirrande och då och då den hviskande frågan:

Modern stod bredvid Pavel vid väggen med armarne korslagda öfver bröstet liksom han och såg också på officern. Knäna darrade under henne och för ögonen låg som en torr dimma.

Pavels mor spratt till. Tverjakof nickade till så tvärt, som om han fått en stöt i nacken, och Rybin harklade sig och såg uppmärksamt på Nikolaj.

Officern lyfte upp hufvudet, plirade med ögonen och fäste dem för ett ögonblick på det koppärriga, fläckiga och orörliga ansiktet … . Fingrarne bläddrade ännu snabbare igenom böckerna. Ibland spärrade han upp sina stora grå ögon, som om han haft olidligt ondt någonstädes och varit färdig att gallskrika af maktlös vrede öfver plågorna.

Alla gendarmerna vände sig emot honom och sågo sedan på officern. Denne lyfte åter upp hufvudet, och efter att ha mött Nikolajs breda gestalt med en pröfvande blick, sade han i släpig näston:

En gendarm böjde sig ned och började, sneglande på Vjäsofschtschikof, plocka upp de på golfvet kringströdda böckerna …

»Hvad är det för hviskningar där borta? Var så god och tig! Hvem är det, som läser bibeln?«

»Jaså!« sade officern och lutade sig tillbaka mot stolsryggen. Han knäppte med fingrarne, sträckte ut benen under bordet, strök mustascherna och frågade Nikolaj:

»Ja!« svarade Nikolaj och tog ett steg framåt. Lillryssen sträckte ut handen, grep honom i axeln och drog honom tillbaka.

»Du, Nachodka, har ju redan förut blifvit åtalad för politiska förbrytelser?« frågade officern.

»Jag har varit stämd för rätta i Rostof och i Saratof … Men där blef jag icke duad af gendarmerna … «

Officern plirade med högra ögat, gnuggade det och sade, visande sina små hvita tänder:

»Har inte ni, Nachodka, just ni reda på, hvad det är för uslingar, som sprida brottsliga upprop och böcker i fabriken, hvad?

Lillryssen vaggade af och an och log bredt, i afsikt att säga något, men åter hördes Nikolajs förbittrade stämma:

Ärret i Vlasovas ansikte bleknade, och det högra ögonbrynet drogs uppåt. En skälfning for igenom Rybins svarta skägg, och han började långsamt kamma ut det med fingrarne, under det han såg ner i golfvet.

Två gendarmer grepo Nikolaj under armarne och släpade honom brutalt ut i köket. Där stannade han, spände fötterna i golfvet och skrek:

Pavels mor lyssnade till den svaga, vibrerande och spröda stämman, såg på det gulbleka ansiktet och anade ångestfullt i denne man en fiende, en obarmhärtig fiende, med hjärtat uppfylldt af herremannens förakt för folket. Hon hade redan förut sällan sett sådana människor och nu nästan glömt, att de funnos till.

»Jag arresterar er, herr Andrej Onissimof Nachodka, oäkta bar af okända föräldrar!«

»Det skall jag säga er sedan!« svarade officern med hånfull artighet. Därpå vände han sig till Vlasova och röt åt henne:

»Jag frågar inte dig!« sade officern strängt. »Svara, gumma! Kan du läsa?«

I det hon ofrivilligt gaf vika för sina känslor af hat mot denne man, rätade hon plötsligt upp sig, ärret blef purpurrödt, ögonbrynet drogs neråt, och skälfvande i hela kroppen, tog hon liksom ett språng ner i kallt vatten.

»Ni skall inte ryta!« sade hon och sträckte handen emot honom. »Ni är ännu ung … ni känner inte sorgen … «

»Det är bara att bita ihop tänderna, njanja lilla, och icke låtsa om något!« sade lillryssen.

»Vänta litet, Pascha!« ropade modern och tog en ansats mot bordet. »Hvarför tar ni folk till fånga?«

»Det rör er inte … tig!« skrek officern och steg upp. »För in den häktade Vjäsofschtschikof!«

»Hur skall jag kunna taga af mössan, när de hålla fast mina armar?« frågade Nikolaj, öfverröstande läsningen af protokollet.

Pavels mor såg, hur alla skrefvo under protokollet, hennes vrede slocknade, modet sjönk, och ögonen fylldes af maktlöshetens bittra tårar. Dessa tårar hade hon gråtit under de tjugu åren af sitt äktenskap, men under de sista åren hade hon nästan glömt deras frätande smak. Officern såg på henne och anmärkte med en föraktfull grimas:

»Ni har för brådtom att lipa, min bästa fru! Tänk, om inte edra tårar skulle räcka till för kommande behof!«

»En mors tårar räcka till för allt … för allt! Om ni har en mor, så vet hon det nog, minsann!«

Officern lade brådskande in papperet i en alldeles ny portfölj med blänkande lås.

»Sådant följe«, vände han sig till poliskommissarien, »alla äro de lika morska! … «

Vi träffas snart igen, Andrej, — vi träffas, Nikolaj!« sade Pavel varmt, i det han tryckte kamraternas händer.

Vjäsofschtschikof kramade tyst händerna med sina korta fingrar och flåsade tungt. Hans tjocka hals blef alldeles blodsprängd, ögonen lyste af förbittrad hätskhet. Lillryssen sken af idel leenden, nickade och hviskade något åt Vlasova, och hon gjorde korstecknet öfver honom och sade:

Slutligen traskade den gråklädda skaran ut i förstugan och frösavann, klirrande med sporrarne. Den siste, som gick, var Rybin, — han såg uppmärksamt på Pavel med sina mörka ögon och sade tankfullt:

Med händerna på ryggen, gick Pavel långsamt af och an i rummet, klifvande öfver de kringkastade böckerna och linnet, och sade mörkt:

Modern såg sig betänksamt omkring i det oordnade rummet och hviskade klagande:

»Han blef väl skrämd … « sade Pavel sakta. »Ja … med dem tjänar det ingenting till att tala … ingenting tjänar något till! … «

»De bara komma och taga en och föra bort en … « muttrade modern och slog ut med händerna.

Hennes son var kvar hemma, och hennes hjärta klappade lugnar, men tanken stod orörlig inför detta nya, besynnerliga faktum och kunde icke fatta det.

»Nog nu, mor!« sade Pavel med ens beslutsamt. »Kom, skall jag hjälpa dig att städa undan här … «

Han sade »mor« och »du«, så som han endast plägade göra i deras förtroligaste ögonblick. Hon gick fram till honom, såg upp i hans ansikte och frågade sakta:

»Ja!« svarade han. »Det är vidrigt … plågsamt! Jag önskar, jag fått följa med dem i stället … «

Hon tyckte sig se tårar i hans ögon, och i det hon anade smärta och ville trösta honom, sade hon suckande:

»Ja, de taga nog mig också!« upprepade han. Efter ett ögonblicks tystnad, sade modern sorgset:

»Ack, hvad du är hård, Pavel! Om du ändå någon gång försökte trösta mig … Men när jag säger något bedröfligt, kommer du med något ändå värre.«

»Men tänk om de tortera folk? Om de slita sönder kroppen, krossa benen på en … När jag tänker på det … ack, käre Pascha, då blir jag så rädd! … «

»De slita sönder själen och icke kroppen, tycker jag … Det gör mera ondt … när de gripa tag i själen med sina smutsiga händer … «

Dagen därpå blef det kändt, att Bukin, Samojlof, Somof och ännu fem till blifvit arresterade. På kvällen kom Fedja Masin till dem, — hos honom hade också varit husundersökning, och det kom honom att känna sig som en hjälte.

»Jag var rädd, att officern skulle slå mig. Han var tjock och svartskäggig, med håriga fingrar och svarta glasögon, så att det såg ut, som om han varit blind. Han skrek och stampade och sade, att jag skulle ruttna i fängelset! … Och ingen har någonsin slagit mig, hvarken far eller mor, därför att jag är ende sonen, och de hålla af mig. Alla andra ha fått stryk, men aldrig jag … «

Han slöt ögonen en sekund, bet ihop läpparne, kastade med en snabb rörelse af båda händerna tillbaka håret och sade, i det han såg på Pavel med ett par ögon, som blefvo allt mera rödkantade:

»Om någon någonsin slår mig, så skall jag borra mig in i honom som en kniv … bita fast i honom med tänderna … de må sedan gärna slå ihjäl mig med en gång! … «

»Ack, du är så smal och mager!« utbrast modern. »Hur skall du kunna slåss?«

Efter några minuter öppnades långsamt dörren till köket, och Rybin trädde in.

»God dag!« sade han leende. »Nu är jag här igen. I går var jag tvungen, men i dag kommer jag själfmant.« Han skakade kraftigt Pavels hand, tog Vlasova om axeln och frågade:

Pavel betraktade tyst hans breda, svartmuskiga ansikte med det tjocka svarta skägget och de kloka mörka ögonen. I deras lugna blick lyste en betydelsefull eld, och hela hans kraftiga gestalt präglades af trygg uthållighet.

Vlasova gick ut i köket för att tända på samovaren. Rybin satte sig, strök sitt skägg, stödde armbågen mot bordet och såg på Pavel.

»Jo, ser du!« sade han, som om han fortsatte ett afbrutet samtal. »Jag måste tala öppet med dig. Jag har länge gett akt på dig, innan jag kom hit. Vi bo ju nästan alldeles bredvid hvarandra, och jag har sett, att det kommer mycket folk till dig, men aldrig någon dryckenskap eller oanständigheter. Det var det första. Om folk icke bära sig oanständigt åt, så lägger man genast märke till dem, — hvad skall det betyda? Därför gapa också alla på mig, för att jag lefver för mig själf och icke är som ett svin … «

Hans tal flöt fram trögt, men obehindradt, och det var något förtroendeväckande i hans ton.

»Jaha, ja. Alla pratade om dig. Mitt värdfolk kallar dig för kättare, — du går icke i kyrkan. Det gör inte jag heller. Sedan kommo de där små tidningsbladen … Det var du, som hittade på dem?«

»Ja!« svarade Pavel, utan att taga ögonen från Rybins ansikte. Denne såg också oafvändt på honom.

»Så du säger!« utbrast ängsligt modern och tittade in från köket. »Du är väl inte ensam … «

Hon drog bullersamt in luften genom näsan och försvann igen, en smula stött öfver, att de icke fäste någon uppmärksamhet vid hvad hon sade.

»Det var mycket bra påhittadt, det där med tidningsbladen … De rycka upp arbetarne … Har det icke varit nitton stycken?«

»Det vill säga, att jag läst dem allihopa! Jaha. Det finns det, som är obegripligt i dem, och det som är öfverflödigt … nå ja, när en människa pratar mycket, så händer det, att hon pratar bredvid munnen också … «

»Sedan kom husundersökningen. Den gjorde mig ändå gynnsammare för er … Både du och lillryssen och Nikolaj … alla lade ni i dagen … «

Då han icke fann det ord, han sökte, tystnade han, tittade ut genom fönstret, spelade med fingrarne på bordet.

»Lade ert beslut i dagen. Det var, som om du hade sagt: gör ni ert, ers välborenhet, vi skola göra vårt, vi. Lillryssen är också en präktig pojke. Jag brukar ibland höra på, hur han talar i fabriken, och tänker då, — den där låter inte krossa sig, honom får endast döden bukt med. En duktig karl! Du litar på mig, Pavel?«

»Visst, ja! Jo, ser du, jag är fyrtio år, jag är dubbelt så gammal som du och har sett tjugo gånger så mycket. Har gått som soldat i tre år, varit gift två gånger, — den ena dog, den andra gaf jag på båten. I Kaukasus har jag varit, gjort bekantskap med duchobortserna … De få inte bukt med lifvet, de, inte, bror lille.«

Pavels mor lyssnade begärligt till hans ord, och det gladde henne att se, att en äldre man kom in så där till sonen och talade med honom, som om han biktade sig. Men hon tyckte, att Pavel var alltför snäf mot gästen, och för att släta öfver hans uppförande, frågade hon Rybin:

»Nej tack, mor! Jag har redan ätit kvällsvard. Jo, ser du, Pavel, du tycker kanske, att lifvet går mot lag och rätt?«

»Nej, det går nog riktigt!« sade han. »Det förde till exempel er hit till mig för att öppna ert hjärta. Oss, som arbeta hela vårt lif, för det småningom samman, och skall med tiden förena oss allt mer och mer. Det är orättvist och mödosamt inrättadt för oss, men det öppnar själft våra ögon för sin bittra mening, visar själft människan, hur hon skall befordra dess gång. Alla tänka vi så, som vi lefva … «

»Det är sant. Men vänta litet«, afbröt honom Rybin. »Människan måste förnyas, det är, hvad jag tror. Om någon fått skabb, så skall man lägga honom i badet, tvätta honom och kläda på honom rena kläder, så blir han frisk! Är det inte så? Och om hjärtat fått skabb, så skall man draga af det gamla skinnet, om det också blöder, tvätta ren det och sätta nytt på det, — är det inte så? eller hur skall man göra ren en människa invärtes? Kan du säga det?«

Pavel började hetsigt och skarpt tala om Gud, tsaren, arbetsgifvarne, fabriken och om hur arbetarne i andra länder försvarade sina rättigheter. Rybin smålog ibland och slog ibland fingret i bordet, som om han satte en punkt. Mer än en gång utbrast han:

»Låt oss inte tala om gammal och ung, utan hellre se till, hvem som tänker riktigast!«

»Alltså, enligt din åsikt, ha de också bedragit oss i fråga om Gud? Ja, jag tror också, att vår religion är falsk och skadlig för oss … «

Nu blandade sig modern i samtalet. När sonen talade om Gud och allt, som hon förband med sin tro på Honom, och som var henne kärt och heligt, sökte hon alltid möta hans blick, — hon ville tyst bedja honom att icke sarga hennes hjärta med de hvassa och hårda uttrycken af sin otro. Men bakom hans otro anade hon tron, och det lugnade henne.

Det tycktes henne, att för Rybin, som var en äldre man, skulle det också vara obehagligt och sårande att höra Pavels ord. Men då Rybin lugnt kom fram med sin fråga om religionen, kunde hon icke hålla sig tyst längre, utan sade kort, men eftertryckligt:

»I fråga om Gud skulle ni vara litet försiktigare! Ni må tänka som ni vilja … det är hvars och ens ensak … « Hon drog efter andan och fortsatte med ändå större eftertryck: »Men jag, som är gammal, har ingenting att stödja mig på i min bedröfvelse, om ni taga Gud ifrån mig … «

Hennes ögon fylldes af tårar, och hennes händer skälfde, där hon stod och diskade kopparne.

»Ni har inte förstått oss, mamma lilla!« sade Pavel vänligt med låg röst.

»Förlåt, mor!« tillade Rybin långsamt och såg småleende på Pavel. »Jag glömde, att du är för gammal för att låta skära bort vårtorna på dig … «

»Jag har icke talat«, fortsatte Pavel, om den gode och barmhärtige Gud, på hvilken ni tror, utan om den, med hvilken prästerna hota oss som med en påk … om den Gud, i hvars namn man vill tvinga alla människor att underkasta sig fåtalets onda vilja … «

»Just det, ja!« utbrast Rybin och slog handen i bordet. »De ha bytt bort Gud för oss också, de rikta allt, som de ha i sina händer, emot oss! Du vet ju, mor, att Gud skapade människan till sitt beläte och sin afbild, — det vill säga, att Han är lik människan, om människan är lik honom! Men vi äro icke längre lika Gud, utan vilda djur. I kyrkan visa de oss en fågelskrämma … Vi måste förändra Gud, mor, göra ren honom! I lögn och förtal ha de klädt Honom och vanställt Hans ansikte för att döda våra själar!«

Han talade sakta, men liksom särskildt tydligt, och hvarje hans ord föll på hennes hufvud som ett mjukt och tungt döfvande slag. Också hans stora dystra ansikte, inramadt af det svarta skägget, skrämde henne. Ögonens mörka glans var outhärdlig, den väckte en gnagande ängslan i hjärtat.

»Nej, jag går hellre min väg!« sade hon och skakade nekande på hufvudet. »Att höra på detta går öfver mina krafter … jag kan inte.«

»Så är det, Pavel! Det är inte i hufvudet, utan i hjärtat, som ursprunget är! … Det är det ställe i människosjälen, där ingenting annat kan spira upp … «

»Förnuftet ger ingen kraft!« invände Rybin envist. »Hjärtat ger kraft, men inte hufvudet!«

Modern klädde af sig och lade sig, utan att läsa sina böner. Hon kände sig afkyld och missbelåten. Också Rybin, som först förefallit henne så förståndig och pålitlig, väckte nu hos henne en dof fientlighet.

»Kättare! Uppviglare!« tänkte hon, lyssnande till hans jämna stämma, som tonande genljöd i det breda, hvälfda bröstet. »Det var just nödvändigt, att han skulle komma!«

»Ett heligt rum får inte vara tomt. Där Gud lefver, är en ömtålig punkt … och faller han bort ur själen, blir där ett sår, — så är det! Man måste hitta på en ny tro, Pavel … man måste skapa en Gud för alla, icke en domare och krigsman, utan en Gud, som är människornas vän!«

»Vänta litet! Kristus var icke fast i andanom … Tag kalken ifrån mig, sade han … Och han erkände kejsaren … Gud kan icke erkänna den mänskliga makten öfver människorna, ty Han är själf all makten! Han kan inte dela sin själ i tu — det här är gudomligt, det här är mänskligt … om Han kom för att befästa det gudomliga, behöfver Han inte något mänskligt. Men Han erkände handeln … och Han erkände äktenskapet … Och fikonträdet förbannade Han med orätt … var det väl med sin egen vilja, som det inte bar frukt! Och det är icke heller med sin egen vilja, som själen är ofruktbar för det goda … har jag väl själf sått ondska i den? Så är det!«

I rummet genljödo oafbrutet de båda rösterna, som om de brottades med hvarandra i hetsig lek. Pavel gick häftigt af och an, golfvet knarrade under hans steg. Då han talade, dränktes alla ljud i hans ord, men när Rybins grofva stämma lugnt och långsamt rullade fram, hördes pendelns knäppande och det sakta prasslet af frosten, som trefvade öfver stugans väggar med sina hvassa naglar.

»Jag skall säga dig, jag som eldar, — Gud är lik elden. Jaha, ja! Han befäster ingenting, det kan Han icke … Han bränner och smälter, när han upplyser … Han bränner upp kyrkorna, men bygger dem icke. Han lefver i hjärtat. Det är sagdt, att Gud är ordet, och