»Klimkov lyssnade till sin egen röst med förundran, han talade sanningsenligt och såg klart, att han inte själv var skuld till någonting — han hade ju inte genomlevat sina dagar så, som han önskat det! Alltid hade man tvingat honom att göra det, som var obehagligt för honom. Han beklagade sig själv uppriktigt, var färdig att gråta och fann sig väl till rätta med det … «

free web hosting | free website | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | Promoter Online | php hosting
affordable web hosting Pets web page hosting web hosting website hosting web hosting service web hosting web host

eller
En onödig människas liv

Roman av Maxim GORKIJ (1907)

Översättningen rättad och förbättrad senast den 10.2.2007 (den tionde februari år tvåtusensju). Äldre versioner bör förstöras. PDF-versionen i filen spion.pdf kan vara rättad och förbättrad senare än denna HTML-fil och lämpar sig bättre för utskrift.

Denna text finnes i tre olika versioner (i HTML-text) med samma sakliga innehåll men olika språkligt utförande:

1. www.geocities.com/generaldepoten/gorkij/spion.html
2. generaldepoten.bravepages.com/gorkij/polisspion.html
3. generaldepoten.bravepages.com/gorkij/oml.html

Version 1 innehåller texten i ett utförande, som påminner om språket i Walborg Hedbergs översättning av Maksim Gorkijs roman „En mor“. Version 2 har i stort sett samma s.k. gammalstavning m.m. som version 1, men språket är för övrigt anpassat till mer eller mindre skånsk svenska. Version 3 är nystavad och anpassad till mer eller mindre uppsvenskt (oskånskt) bokmål, dock utan att begå sådana tvivelaktiga nymodigheter som att använda ordet prata, när det egentligen menas tala eller snacka (att prata är ju inte det samma som att tala: andra pratar dumheter och pratar strunt, men själv talar eller snackar vi, när vi anse oss säga någonting åtminstone någorlunda klokt). Det ligger i sakens natur, att den moderniserade texten ofrånkomligen blir plattare och fattigare, ty modernisering av text innebär, att man avhändar sig rika uttryck och uttrycksmedel, vilka kan verka »ålderdomliga«, utan att det finns något nytt av värde att tillföra i deras ställe. Den moderniserade texten är till för dem, som endast vill komma åt innehållet och egentligen inte tycker om att läsa. Texten i PDF-filen motsvarar närmast version 1. Denna fil är version 3. Förgrening på tre olika versioner i HTML-text påbörjades omkring månadsskiftet januari-februari 2005 och pågår ännu, så att alla i och för sig tänkbara ändringar ännu icke är genomförda, utan ändringar införes i dessa filer då och då.

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

I

När Jevsej Klimkov var fyra år gammal, blev hans far skjuten av skogvaktaren. När han fyllt sju år, dog hans mor. Hon dog oförmodat — ute på åkern under skörden — och detta var så besynnerligt, att Jevsej inte ens blev rädd, när han fick se henne ligga där död.

Morbror Pjotr, smeden, lade handen på piltens huvud och sade:

»Vad skall vi nu göra?«

Jevsej sneglade åt det hörn, där modern låg på en bänk, och svarade med svag röst:

»Det vet jag inte … «

Smeden torkade svetten ur ansiktet med skjortärmen, teg en lång stund och sköt sedan ömt sin systerson ifrån sig:

»Ack, du min gubbe lille … «

Från den dagen började man kalla pojken för „Lillgubben“. Ordet passade väl in på honom. Han var ovanligt liten till växten för sin ålder, han hade något slappt i sina rörelser och han talade med tunn röst. Ur hans beniga ansikte stack näsan ut likt en sorgsen fågelnäbb; de runda, färglösa ögonen blinkade ängsligt; och det glesa, gula huvudhåret växte i virvlar. De små skolpojkarna skrattade åt honom och gav honom stryk. Hans uggleansikte retade på ett eller annat sätt de sunda och livliga barnen. Han undvek dem och levde för sig själv ensam och alltid någonstans i skuggan, i vinklar och vrår och hålor. Förskräckt ihopkrupen tittade han på folk där inifrån utan att blinka med sina runda ögon. Blev ögonen då trötta, så blundade han. Sedan satt han länge liksom blind där och vaggade sin klena, lätta kropp mjukt fram och tillbaka. Även i morbrorns familj försökte han förbli obemärkt, men det var svårare där. Han måste äta både middag och kvällsmat tillsammans med de övriga, och när han satt till bords, gick morbrorns yngste son — Jakov, tjock och rödkindad — in för att på allehanda sätt reta honom eller narra honom att skratta. Denne gjorde miner, räckte ut tungan, sparkade honom under bordet och nöp honom. Han lyckades visserligen inte få kusinen att skratta, men ofta ryckte Jevsej till av smärta, hans gula ansikte blev grått, hans ögon vidgades och skeden i hans hand började darra.

»Vad är det med dig, Lillgubben?« brukade då morbror Pjotr fråga.

»Jasjka knep mig«, förklarade pojken i likgiltig ton utan att beklaga sig.

Om då morbror Pjotr gav Jasjka en örfil eller luggade honom, så snörpte tant Agafja på munnen och brummade argt: »Fy dig, din skvallerbytta!«

Efteråt letade Jasjka sedan upp honom någonstans och gav honom stryk både länge och ivrigt. Jevsej förhöll sig till att bli slagen såsom till någonting oundvikligt. Att klaga på Jasjka vore meningslöst, eftersom tant Agafja, så snart morbror Pjotr slog sin son, gav sin styvson slagen igen med ränta. Hennes slag gjorde mer ont än Jasjkas. När därför Jevsej såg, att Jasjka kom för att ge honom stryk, så kastade han sig omkull, rullade så hårt han kunde ihop sin kropp till en klump, drog in knäna intill magen, täckte över ansiktet med händerna och prisgav tigande sidorna och ryggen åt kusinens nävar. Ju tålmodigare han utstod slagen, desto ivrigare blev alltid Jasjka. Emellanåt till och med grät denne av ilska, sparkade honom och skrek:

»Ditt förbannade kryp, tjut då!«

En gång hittade Jevsej en hästsko och gav Jasjka den, ty denne skulle i alla fall ha tagit ifrån honom fyndet. Blidkad av gåvan frågade Jasjka honom:

»Gjorde jag dig mycket illa nyss?«

»Ja!« svarade Jevsej.

Jasjka tänkte efter ett slag, kliade sig i huvudet och sade:

»Tja, det gör inget — det går över!«

Sedan gick han sin väg, men hans ord fastnade i Jevsejs själ, och denne upprepade halvhögt, full av hopp:

»Det går över … «

En gång hade han sett, hur några vallfärderskor gnidit sina trötta fötter med brännässlor. Nu försökte även han gnida in sina höfter, som Jasjka slagit sönder, med sådana. Han tyckte, det verkade, som om brännässlorna förminskade smärtan mycket. Sedan dess behandlade han, när han fått stryk, de skrubbade ställena varje gång grundligt med de fjuniga bladen från den onda örten, som ingen älskade.

Han lärde sig illa, eftersom han kom till skolan mättad av rädsla för att få stryk och åter lämnade den full av förödmjukelser. Hans rädsla för kränkningar var uppenbar och framkallade hos alla den oemotståndliga lusten att låta Gubben smaka deras knytnävar.

Det visade sig, att Jevsej hade en användbar altstämma, och läraren tog honom med i kyrkokören. Nu var han mindre ofta hemma men träffade i gengäld vid sångövningarna ofta sina skolkamrater, och de slogs inte sämre än Jasjka.

Han tyckte om den gamla träkyrkan. Den hade många mörka små vinklar och vrår, vilkas varma, behagliga stillhet drog honom till sig på något kusligt sätt. I hemlighet väntade han sig att finna något ovanligt och gott där i något hörn — någonting, som skulle omfamna honom, ömt trycka honom intill sig och berätta någonting för honom så, som hans mor förr brukat göra. Helgonbilderna var svärtade av sot, som under många år satt sig på dem, och helgonens ansikten — på samma gång godmodiga och stränga — påminde honom alla lika mycket om morbror Pjotrs skäggiga, mörka ansikte.

I kyrkans vapenhus fanns en tavla, vilken föreställde ett helgon, som just fångat en djävul och höll på med att prygla upp honom. Helgonet var en mörk, lång, senig man med långa armar, men djävulen en eldröd, smal och spenslig yngling, som liknade en killing. Först såg Jevsej inte åt djävulen. Han hade till och med lust att spotta på denne. Men senare började han tycka synd om denne olycklige lille djävul. Och när ingen var i närheten, smekte han försiktigt den ondes av fruktan och smärta förvridna getabocksnos.

Så föddes för första gången medlidandets känsla i gossen.

Han tyckte också om kyrkan därför, att alla — till och med ökända gaphalsar och bråkmakare — förhöll sig stilla och ödmjukt där.

Högljutt samtal förskräckte Jevsej. För upprörda ansikten och skrik sprang han och gömde sig, därför att han en gång på en marknadsdag upplevat, hur bönderna, som först bara talat högt, sedan plötsligt börjat skrika åt varandra och stöta till varandra. Därpå hade någon av dem fått tag i en påle, svingat den och slagit till. Det hade ljudit ett fruktansvärt ylande och skriande. Några hade sprungit därifrån och därvid knuffat omkull Gubben, så att han stått på näsan i en vattenpuss. När han rest sig upp, hade han fått se, hur en jättelik bonde kommit emot honom viftande med armarna. I stället för ansikte syntes bara en darrande, illröd fläck. Anblicken hade varit så förfärlig, att Jevsej uppgivit ett häftigt skrik. Det kändes, som om han plötsligt störtat ner i ett mörkt hål. De hade varit tvungna att stänka vatten på honom, för att han skulle komma till sans igen.

För berusade var han också rädd. Hans mor hade sagt honom, att det var en djävul, som for i en berusad människa. Lillgubben tänkte sig denne djävul taggig som en igelkott och fuktig som en groda, röd och med gröna ögon. Han kryper in i människans buk, bedriver där sitt ofog, och därav blir människan galen.

I kyrkan fanns ännu mycket gott. Förutom friden, stillheten och det milda skumrasket tyckte Jevsej särskilt mycket om sången. När han sjöng utan noter, blundade han hårt och lät sin röst flyta ihop med den gemensamma vågen av röster så, att man inte längre kunde särskilja dem. Det var så behagligt att med hela sitt väsen fly undan någonstans såsom i en söt slummer. I detta halvsovande tillstånd tycktes det honom, som om han svävade bort ur livet och närmare ett annat, ett fredligare och gladare liv.

Inom honom föddes en dröm, som han en gång för sin morbror uttryckte med dessa ord:

»Kan man leva så, att man både kan gå överallt och se allt, utan att någon ser en själv?«

»Som en osynlig?« frågade smeden.

När han tänkt efter ett tag, svarade han:

»Det måste man nog säga, att det kan man inte.«

Sedan hela byn hade kommit att kalla Jevsej för „Gubben“, så kallade morbror Pjotr honom för „den Föräldralöse“. Smeden var i allo en ovanlig människa. Även i berusat tillstånd var det inget förskräckligt med honom. Då tog han bara av sig mössan, gick gatan fram viftande med den och sjöng visor med ljudlig, svårmodig stämma. Därvid log han och vaggade på huvudet hit och dit, och tårarna flöt då ännu rikligare ur hans ögon än i nyktert tillstånd. Jevsej tyckte, att hans morbror var den klokaste och bäste mannen i hela byn och att man kunde tala med honom om allt. Han log ofta men skrattade likväl nästan aldrig och talade alltid utan brådska, lågmält och allvarligt. Ibland talade han liksom för sig själv i smedjan utan att lägga märke till sin systerson eller som om han glömt bort dennes närvaro. Och det tyckte Jevsej särskilt mycket om. I sina tal grälade smeden alltid med någon, sade alltid emot någon:

»Förbannade pack«, brummade han halvhögt för sig själv utan ilska. »Ditt omättliga ulvagap! Jag arbetar väl? Ja, jag är redan torr i ögonen, snart blir jag blind. Vad skall jag mer göra? Du förbannade, tunga levnadsöde utan skönhet och glädje … «

Det lät, som om gudfadern diktade en sång. På Jevsej verkade det, som om smeden såg den osynlige, han talade med.

En gång frågade han honom:

»Vem talar du med?«

»Vem jag talar med?« upprepade smeden utan att se på honom och svarade sedan leende: »I min egen dumhet är det med mig själv, jag talar … «

Men sällan lyckades Jevsej komma så nära inpå i samtal med gudfadern. I smedjan var det alltid någon främmande där, och ofta stimmade den trinde Jasjka omkring där likt en snurretopp och överröstade med sina gälla skrik både hammarslagen och kolens sprakande i ässjan —. När Jasjka var i smedjan, vågade Jevsej inte titta in till sin morbror.

Smedjan stod vid randen av en inte särskilt djup klyfta. Där tillbringade Jevsej vår, sommar och höst sin fritid inne i busksnåren. I klyftan var det fridfullt som i kyrkan. Fåglarna kvittrade, bin och humlor surrade. Gossen satt där, vaggade från sida till sida och tänkte med hårt hopknipna ögon på någonting. Eller också strövade han omkring ibland buskarna, lyssnade efter smedjans larm och smög sig, så snart han kände på sig, att morbrorn var ensam, upp till denne.

»Jaha, Föräldralöse?« tog då smeden emot honom och kisade med de tårfuktiga ögonen.

En gång frågade Jevsej smeden:

»Brukar den onde vara i kyrkan om natten?«

Smeden tänkte efter en stund och sade sedan:

»Varför skulle han inte det? Han kryper in överallt, det är lätt för honom.«

Gossen drog upp axlarna och avsökte med sina stora ögon forskande de mörka hörnorna i smedjan.

»Du behöver inte vara rädd för dem, de där djävlarna«, rådde honom morbrorn.

Jevsej suckade. Sedan svarade han tyst:

»Jag är heller inte rädd.«

»De gör dig ingen skada!« försäkrade smeden och gned sig med de svarta fingrarna i ögonen. Då frågade Jevsej vidare:

»Hur är det då med Gud?«

»Vad skulle det vara med honom?«

»Varför släpper Gud in djävulen i kyrkan?«

»Vad angår det honom? Gud är ju ingen kyrkovaktmästare … «

»Bor han inte där då?«

»Vem? Gud? Det behöver han inte! För honom, du Föräldralöse, finns det plats överallt. Kyrkan, den är till för folk … «

»Och människorna, varför är de till?«

»Folk, de är väl så …  liksom, över huvud taget, till för allt! Utan folk går det nu en gång inte, ja, ja … «

»Är de till för Gud?«

Smeden betraktade sin systerson ifrån sidan och svarade efter en stund:

»Naturligtvis … «

Sedan torkade han av händerna på förskinnet, såg in i ässjans eld och fortfor:

»Jag vet inte så mycket om sådant, Föräldralöse …  Det skulle du fråga läraren om någon gång …  eller också prästen.«

Jevsej torkade av näsan med skjortärmen, sedan han svarat:

»Jag är rädd för dem … «

»Tala helst inte om sådana saker«, rådde honom morbror Pjotr allvarsamt. »Du är ännu liten, spring omkring och lek och rör på dig, så att du blir frisk och stark. Det hör till livet, att man skall vara frisk och sund. Om man inga krafter har och inte kan arbeta, så kan man inte heller leva. Det är det, som är hela den stora visheten …  Vad Gud behöver, det vet inte vi.«

Han tystnade och tänkte efter ett tag utan att ta ögonen ifrån elden. Sedan fortfor han allvarligt, i korthuggna meningar:

»Vad som finns på andra sidan, det vet jag inte, och vad som finns här, det begriper jag inte! „Allt har han i sin allvishet skapat“, heter det … «

Han blickade omkring sig i smedjan, och när han märkte gossen i hörnet, sade han:

»Vad sitter du här och kurar för? Ut och lek, säger jag!«

Men när Jevsej sedan försagt gått därifrån, tillade smeden efter honom:

»Om du får en gnista i ögat, så kan du bli blind på det. Och vem kan väl ha nytta av en enögd?«

Medan modern ännu levat, hade hon berättat några sagor för Jevsej. Hon brukade berätta dem under de långa vinternätterna, då snöstormen slog emot stugans väggar, rusade fram över taket och kände på allt — som om den letade efter något — och sedan till sist kröp in genom skorstenen, där den klagande ylade i flera stämmor. Modern brukade berätta sagorna med låg, sömnig röst. Hon avbröt sig ofta, trasslade in sig och upprepade gång på gång ett och samma ord. Då tycktes det gossen, som om hon såg allt det, hon berättade om, i mörkret framför sig — även om det var otydligt, hon såg det.

Samtalen med morbror Pjotr påminde Jevsej om moderns sagor. Även smeden föreföll se såväl Gud och djävulen som hela det förskräckliga människolivet i ässjans eld; och det var nog därför, som han ständigt grät. Jevsej lyssnade på hans tal och lade dem lätt på minnet. De omslöt hans hjärta med en ängslig, förväntansfull bävan och stärkte honom allt mer i hoppet om att någon gång få uppleva någonting annorlunda — någonting, som inte skulle likna livet i byn med fulla bönder, elaka kärringar och skrikiga småbarn — någonting, som skulle vara uppfyllt av kärlek och allvar liksom gudstjänsten i kyrkan.

Smedens grannar hade en liten blind flicka, som hette Tanja. Jevsej blev vän med flickan, ledde henne på promenader i byn, hjälpte henne omtänksamt att ta sig ned i klyftan. Med låg röst berättade han allt möjligt för henne, medan hans vattenblå ögon ängsligt vidgades. Denna vänskap hade man lagt märke till i kyrkbyn, och alla tyckte om den. Emellertid kom en dag den blindas mor till morbror Pjotr och beklagade sig. Hon sade, att Jevsej med sitt tal skulle ha jagat in en sådan stor skräck i Tanja, att den lilla flickan inte längre kunde lämnas ensam. Hon grät, hon hade börjat sova illa, hon kastade sig om nätterna hit och dit i sängen, hoppade upp och skrek.

»Vad han inbillat henne, det kan man inte begripa, men hon stammar hela tiden något om djävlar och att himlen är svart och full av hål, genom hålen syns eld, där djävlarna slår kullerbyttor och hånar människorna …  Får man verkligen berätta sådant för en liten flicka?«

»Kom hit ett tag«, ropade morbror Pjotr på sin systerson.

När Jevsej långsamt kommit fram ur hörnet, lade smeden sin tunga, råa näve på hans huvud och frågade:

»Har du berättat allt det?«

»Ja.«

»Vad då för?«

»Det vet jag inte … «

Smeden stötte utan att lyfta handen gossens huvud bakåt, såg honom i ögonen och sade i allvarlig ton:

»Är verkligen himlen svart?«

Jevsej mumlade tyst:

»Men om hon i alla fall inte kan se den? … «

»Vem?«

»Lilla Tanja … «

»Jaså!« sade smeden, tänkte efter och frågade sedan: »Och elden, är den också svart? Varför har du hittat på det?«

Gossen slog ner blicken och teg.

»Nå, men så tala då — det är ingen, som tänker slå dig! Varför inbillar du henne sådant?«

»För att jag tycker synd om henne«, viskade Jevsej till svar.

Smeden sköt gossen mjukt ifrån sig och sade:

»Hädanefter skall du inte tala mer med henne, hör du? Aldrig. Oroa dig inte, tant Praskovja! Denna vänskap skall vi göra slut på.«

»Han borde ha på öronen«, rådde den blindas mor. »Flickan levde i lugn och ro för sig själv. Det var ingen, som störde henne. Och nu får man inte röra sig bort ifrån henne … «

När Praskovja gått, tog smeden Jevsej tigande i handen, ledde honom ut på gården och frågade honom där:

»Tala nu förnuftigt: varför har du skrämt upp flickungen?«

Morbrorn talade inte högt, men hans röst lät sträng. Jevsej blev rädd och började stammande rättfärdiga sig:

»Jag har inte skrämt henne, jag har bara — hon klagade jämt och samt och sade: jag ser bara svart, och du, du ser allt …  Då sade jag till henne, att allting är svart, så att hon inte skulle bli avundsjuk. Jag ville inte alls, att hon skulle bli rädd … «

Han snyftade högt, därför att han kände sig kränkt. Morbror Pjotr skrattade stilla:

»Dummer! Du skulle ha tänkt på, att det ju bara är tre år sedan, som hon vart blind. Hon är ju inte född blind, hon har fått det efter kopporna. Så hon kommer alltså ännu ihåg, hur allting ser ut. Så dum du är!«

»Jag är inte dum, hon trodde mig ju!« invände Jevsej och torkade sig i ögonen.

»Nå, det är i ordning. Ha du bara inte mer med henne att göra …  Hör du det?«

»Nej, det skall jag inte … «

»Det gör ingenting, att du gråter. De kan gärna tro, att jag har gett dig pisk.«

Smeden stötte näven emot Jevsejs axel och tillade småleende:

»Sådana skälmar vi är, vi två … «

Då tryckte pojken huvudet tätt intill hans sida och frågade med darrande röst:

»Varför vill alla människor förnedra mig hela tiden?«

»Det vet jag inte, Föräldralös!« sade morbrorn, sedan han tänkt efter ett tag.

Kränkningarna började efter hand bereda gossen en frätande njutning. Det mognade inom honom en grumlig övertygelse, att han inte vore som de andra, och det vore därför, man kränkte honom.

Kyrkbyn låg på en höjd. På andra sidan älven sträckte ett ofarbart kärr ut sig. Om sommaren, efter heta dagar, höjde sig en lilafärgad, kvävande dimma ur träskmarken, och bakom den lågvuxna skogen steg en röd måne upp på himlen. Kärret spydde ut sin ruttna andedräkt över kyrkbyn och skickade folket där hela moln av mygg. Dessa fyllde luften med sin rovlystna beskäftighet och sitt svårmodiga sjungande, och de arma, arga människorna kliade sig till blods.

Om nätterna irrade små, darrande, blå flammor över kärret. Det hette, att det var syndarnas själar, som inte kunde finna ro. Folk suckade bekymrat och beklagade dem. Emot varandra var de emellertid utan förbarmande.

Likväl kunde de också leva i glädje och endräkt. Det hade Jevsej själv sett en gång.

Hos den rike bonden Vjeretennikov hade det en natt utbrutit eldsvåda i rian.[Not] Pojken hade sprungit ut i köksträdgården, klättrat upp i en videbuske och beskådat branden därifrån.

Det var en förskräcklig, röksvart och eldnäbbad fågels mångbevingade, böjliga kropp, som ringlade sig fram över himlen, tyckte han. Med det röda, gnistsprutande huvudet lutat emot marken tycks fågeln med sina eldiga, skarpa tänder rovlystet riva ut halmen och gnaga i träet. Dess rökiga kropp slingrar sig lekfullt över den svarta himlen, låter sig sedan falla ned över byn, kryper fram över stugornas tak, den stegrar sig prålande — utan att riva loss det blossande röda huvudet ifrån marken — lätt till väders och spärrar allt vidare upp den bistra näbben.

Inför eldens ansikte blev alla människorna små och svarta. De sprutade vatten på den, stack in långa stänger i flammorna, slet de brinnande sädeskärvarna ur eldens käftar, stampade på dem, hostade, snörvlade och nös, på väg att kvävas i den tjocka röken. De ropade och tjöt, deras röster flöt ihop med eldens visslande och tjutande. De ryckte allt närmare elden, dess röda huvud omgav de med en svart, levande ring, som om de hade dragit ihop en snara om dess hals. Här och där slets snaran sönder, men de knöt på nytt ihop den och drog den allt fastare och snävare samman. Elden vältrade sig ursinnigt hit och dit, gjorde språng, dess kropp svällde, blåste upp sig, slingrade sig likt en orm, försökte slita loss sitt av människorna infångade huvud ifrån marken och föll, sedan den berövats krafterna, utmattat och misslynt ner på de intilliggande sädesladorna, kröp över köksträdgårdarna, smälte söndertrasad och försvagad bort.

»Hugg i!« hojtade folk för att sporra varandra.

»Vatten!« ljöd kvinnornas röster.

Kvinnorna stod i kedja från elden till älven, skuldra vid skuldra, främlingar och släktingar, vänner och fiender. De langade oavbrutet spannarna med vatten vidare.

»Raska på, kärringar! Kära ni, raska på!«

Det hade varit skönt och glädjerikt, detta goda, kamratliga liv vid kampen emot elden. Alla hade uppmuntrat varandra; de hade turats om att lovorda varandras skicklighet och styrka. Och de hade skällt vänskapligt på varandra. Det hade inte legat något ont i deras skrikande. Det hade verkat, som om de här i eldsskenet bara såg varandras goda sidor, som om den ene tyckte bra om den andre. När de till sist besegrat elden, så hade de blivit glada. De hade stämt upp sånger, skrattat och skojat och skrutit för varandra med sina insatser. De äldre hade skaffat fram brännvin och druckit litet grand för att stärka sig, medan ungdomen nästan ända till morgonen hade spatserat omkring och firat på gatan — och allt hade varit skönt liksom i en dröm.

Jevsej hade varken hört något enda argt utrop eller sett ett enda bistert ansikte. Hela tiden — så länge, det hade brunnit — hade ingen gråtit av smärta och förnedring, ingen hade utstött det djuriska rytande av sådan vildsint ondska, som till och med är redo till dråp.

Följande dag sade Jevsej till morbror Pjotr:

»Så fint det var i går … «

»Nå-ja, Föräldralös, fint! …  Litet till, så hade elden slickat i sig halva kyrkbyn!«

»Jag menade folk!« förklarade gossen. »Att de var så eniga. Så borde de alltid leva — tänk om det alltid hade brunnit!«

Smeden tänkte efter en stund och frågade förundrat:

»Det betyder alltså — du skulle vilja, att det alltid brunne?«

Sedan sade han med en sträng blick på Jevsej och hötte med pekfingret:

»Passa dig, din virrhjärna, få inte för dig några sådana syndiga ting! Man kan ju inte tro det — han tycker om, när det brinner!«

II

När Jevsej hade gått ut skolan, sade smeden:

»Var skall vi nu göra av dig? Här är du inte till någon nytta. Jag måste snart åka och köpa nya blåsbälgar. Då tar jag dig med mig till staden, Föräldralös.«

»Skall du själv ta mig med dit?« frågade Jevsej.

»Ja. Är du ledsen för det, att du skall lämna byn?«

»Nej. Men dig är jag ledsen för att lämna … «

Smeden stötte ett järn i elden, ryckte med tången kolen till rätta och sade eftertänksamt:

»Mig behöver du inte tycka synd om. Jag är ju en stor …  En karl som alla andra.«

»Du är bättre än alla andra!« sade Jevsej stilla.

Morbror Pjotr måtte inte ha hört hans ord. Han svarade inte på det utan tog det glödgade järnet ur elden, kisade med ögonen och började smida, så att röda gnistor yrde. Så hejdade han sig plötsligt, lät långsamt handen med släggan sjunka och sade småleende:

»Jag borde ge dig några lärdomar med på vägen … «

Jevsej spetsade öronen i förväntan inför belärandet. Emellertid stack smeden på nytt ett järn in i elden, torkade tårarna från kinderna, och blickande in i ässjan glömde han bort sin systerson. Sedan kom det en bonde med en hjulring, som rämnat. Jevsej gick ner i klyftan, satte sig där i snåren och väntade till solnedgången på, om inte morbrorn skulle bli ensam i smedjan. Så skedde emellertid inte.

Dagen för avresan ifrån kyrkbyn blev sedermera oskarp i gossens minne. Han kom bara ihåg, att det var mörkt och egendomligt betryckande, när de körde ut på fältet, att vagnen skakade häftigt, och att svarta, orörliga träd höjde sig på ömse sidor om vagnen. Men ju längre de körde, desto friare och ljusare framträdde landskapet. Morbrorn var hela vägen vresig och svarade bara ogärna, korthugget och otydligt på frågor.

De körde hela dagen och övernattade i en liten by. Under natten var det någon, som spelade länge och väl på dragspel. Där var en kvinna, som grät. Ibland ropade någon arg röst:

»Håll tyst!«

Sedan följde en oanständig svordom.

Det var ännu natt, när de åkte vidare. Två hundar ledsagade dem springande bredvid vagnen och gläfsande i mörkret. När de lämnade byn, lät en rördrom i skogen till vänster om vägen höra sitt vemodigt klagande rop.

»Gud give, att det betyder tur!« mumlade smeden.

Jevsej föll i sömn och vaknade först då, när morbrorn klappade honom lätt på benen med piskan.

»Titta skall du få se, Föräldralös, hallå!«

För pojkens sömniga ögon framträdde staden liksom en jättelik boveteåker. Tät och brokig sträckte den ut sig utan ände, kyrkornas gyllene kupoler såg ut som gula smörblommor i den, och gatornas mörka rynkor liknade plogfåror.

»Åhå-å!« sade Jevsej, när han tittade närmare efter.

Staden blev, efter hand som den tornade upp sig inför dem, allt färgrikare. Grön, röd, grå och gyllene skimrade den, då den återspeglade solens strålar i de otaliga fönsterrutorna och i kyrkokupolernas guld. Den tände i gossens hjärta en förväntan inför något ovanligt. Jevsej stod på knä i vagnen, höll sig med ena handen fast vid morbrorns axel och såg oavvänt framåt, medan smeden talade till honom:

»Du skall leva så, att du gör det, man ger dig i uppdrag, och håll dig för övrigt undan. Akta dig för framfusigt folk. Av tio framfusiga kanske en slår sig fram, medan nio bryter nacken av av sig.«

Detta sade han tvekande, som om han betvivlade, att han egentligen sade det, som behövdes. Jevsej hörde uppmärksamt och allvarligt på i den förhoppningen, att han skulle få höra några särskilda ord, som kunde rusta honom emot det nya livets faror.

Smeden suckade högt och fortfor fastare, med mera övertygelse:

»Mig, du Föräldralös, har de en gång mörbultat på häradskontoret, ja minsann! Den gången var jag brudgum och skulle gifta mig, men de ville ge mig stryk! Det gör dem detsamma, de bryr sig inte mycket om andras angelägenheter. Sedan besvärade jag mig för guvernören. Då spärrade de in mig i tre och en halv månad …  och gav mig prygel dessutom. Det var stryk efter noter. Jag spottade till och med blod, och ända sedan den tiden har jag tårar i ögonen. En viss polis, en sådan rödhårig en, liten till växten, slog mig med något tillhygge i huvudet.«

»Nå«, tyckte Jevsej tyst, »tala helst inte om det … «

»Vad skall man annars säga?« utropade morbror Pjotr leende. »Något annat kan jag inte komma på att säga, Föräldralös … «

Jevsej hängde modlöst med huvudet.

Enstaka smutsiga hus, som var insvepta i en tung os, kom dem till mötes samt drog häst och vagn med de resande allt djupare in i sina trassliga garn. På de röda och gröna taken reste sig skorstenar likt vårtor, ur vilka blå och grå rök steg upp. Somliga skorstenar sköt rakt upp ur marken. Oformligt höga och smutsiga spydde de ut tjock, svart rök. Den hårdstampade marken föreföll inpyrd med fet rök. Från alla håll kröp tungt, oroväckande buller emot dem och pressade samman luften. Järnmassorna jämrade sig och tjöt, visslade och gormade grälsjukt … 

Morbrorn sade:

»Detta är inte staden än, detta är fabrikerna.«

Nu tog de av in på en bred gata, som var kantad med trähus. De gamla, solitt byggda och brokigt målade husen erbjöd en fridsam, hemtam anblick. Särskilt snygga var de hus, vilka hade små trädgårdar emot gatan — så rena och prydliga, liksom om de tagit på sig gröna förkläden.

»Nu är vi snart framme!« sade smeden, när han styrde hästen in i en smal gränd. »Var inte rädd, du Föräldralöse … «

Han höll in hästen framför den öppna porten till ett stort hus, hoppade ner på marken och gick in på gården. Huset var gammalt och alldeles vint. Under de små, grumliga fönstren stack bjälkarna ut. På den stora, smutsiga gården stod många enspannsdroskor. Fyra bönder, som hade omringat en vit häst, klappade den med handflatorna och ropade högt i munnen på varandra. En av dem — en rundlagd och skallig karl med stort, blekgult skägg och rosigt ansikte — bredde ut armarna, när han fått syn på morbror Pjotr, och ropade:

»A-a!«

 … I ett trångt, mörkt rum drack de te. Den skallige gapskrattade och ropade så högt, att kärlen på bordet klirrade. Det var instängt och luktade starkt av varmt bröd. Jevsej var sömnig och sneglade hela tiden in i det hörn, där en bred säng med en mängd kuddar i stod bakom ett smutsigt förhänge. Det flög omkring en mängd stora, svarta flugor. De stötte emot pannan, kröp över ansiktet och kittlade obehagligt den svettdrypande huden. Jevsej blygdes för att jaga bort dem.

»Vi skall snart ordna det för dig!« ropade den skallige åt honom och nickade glatt. »Natalja, har du skickat efter Matvejitj?«

En yppig kvinna med svarta ögonbryn, liten mun och hög barm svarade med välklingande röst:

»Hur många gånger skall du fråga mig det … «

»Petrucha, min vän, vad säger du om Natalja? Rena honungskakan, inte sant?« ropade den skallige öronbedövande högt.

Morbror Pjotr småskrattade tyst för sig själv. Det verkade, som om han vore rädd för att se på kvinnan. Hon sköt fram en varm rågkaka med kvarg åt Jevsej och sade till honom:

»Ät mer! …  I staden måste man äta mycket … «

Jevsej var mätt, och en känsla av övermättnad tryckte honom, men han vågade inte tacka nej utan tuggade ödmjukt i sig allt, man bjöd honom.

»Ät!« hojtade den skallige och berättade sedan för morbror Pjotr: »Det är kanske en lyckträff, skall jag säga dig. Nu är platsen ledig för din systerson. Det är bara en vecka sedan, den andre pojkspolingen blev nertrampad av en häst. Han hade gått till krogen efter tevatten, och så plötsligt … «

Obemärkt och ohörbart hade ytterligare en man uppenbarat sig. Han var också skallig men klen och mager med mörka glasögon på den stora näsan samt en lång kvast grått hår på hakan.

»Vad står på, folk?« frågade han med låg röst. Värden for upp ifrån stolen samt började ropa och skratta högt, så att Jevsej blev alldeles kuslig till mods.

Mannen hade kallat värdfolket och morbror Pjotr för »folk« och därigenom liksom från början avskilt sig ifrån dem. Han tog plats något avsides ifrån bordet, ryckte till på köpet ytterligare ett stycke bort ifrån smeden och lät genom långsamma rörelser med den tunna, magra halsen sin blick irra runt rummet. På hans huvud, något ovanom pannan, över högra ögat, hade han en stor bula. De små, spetsiga öronen smög sig tätt intill skallen, som om de ville gömma sig i den korta fransen av grått hår. Han såg grå och liksom dammig ut. Jevsej försökte omärkligt se hans ögon bakom glasögonen. Men det kunde han inte, och detta oroade honom.

Den skallige värden ropade:

»Han är ju föräldralös, förstår du!«

»Det är utmärkt!« anmärkte mannen med bulan. Han satt med de små, mörka händerna stödda på sina spetsiga knän och talade inte mycket. Emellanåt uppfattade Jevsej några ord, vilka för honom framstod såsom särskilt betydelsefulla.

Slutligen sade han:

»Saken är alltså därmed klar … «

Morbror Pjotr ryckte tungt ifrån sida till sida på sin stol.

»Där får du alltså en plats, Föräldralös …  Och han där är nu din husbonde … «

Mannen med bulan mönstrade Jevsej genom sina svarta glasögon och sade:

»Jag heter Matvej Matvejitj … «

Sedan vände han sig bort, tog glaset, drack ljudlöst upp teet, reste sig, bugade sig tigande och gick ut.

När Jevsej senare tillsammans med morbrorn satt på gården i skuggan vid stallet, sade smeden försiktigt, som om han med sina ord trevade över någonting för honom själv obegripligt:

»Du skall nog få det bra hos honom …  Han är en gammal man, han har tjänat ut sitt öde, har genomlevat alla synder och lever nu bara för att äta sin lilla bit och spinna som en mätt katt … «

»Är han inte trollkarl?« frågade gossen.

»Hur så? I städerna, får man tro, finns det inga trollkarlar.«

Men efter en kort stunds eftertanke tillade smeden:

»Men det kan ju göra dig det samma. Även trollkarlar är människor. En sak skall du veta: staden, den är farlig! Den lär folk allt möjligt. Där beger sig till exempel frun på vallfart, och snart tar mannen köksan i hennes ställe och — roar sig med henne. Den gamle skall inte visa prov på sådant …  Jag säger ju, att du säkert skall ha det bra hos honom. Du skall bo hos honom som om du vore gömd bakom en buske. Där sitter du och tittar ut.«

»Och när han dör?« frågade Jevsej oroligt.

»Det blir nog inte så snart …  Smörj in huvudet ordentligt med fett, så att virvlarna inte spretar.«

Morbrorn sade till Jevsej, att han skulle säga adjö till värdfolket, och förde honom sedan in i staden. Jevsej glodde på allt med sina uggleögon och tryckte sig tätt intill morbrorn. Boddörrarna slogs igen med smällar, blocken knarrade. Droskornas rasslande, lastvagnarnas tunga dunkande, handlarnas rop, hovarnas skrapande och stampande — allt detta buller krokade ihop sig, trasslade in sig till ett kvavt, dammigt moln. Folk gick fort, som om de vore rädda att komma för sent någonstans, sprang rakt över gatan under hästarnas mular. Det rastlösa jäktandet tröttade ögonen, gossen slöt dem emellanåt, snavade då och sade till morbrorn:

»Gå fortare … «

Han önskade sig, att han skulle komma fram någonstans till en plats, en vrå, där det inte var så bullrigt, inte så oroligt och varmt. Äntligen kom de ut på ett litet torg, snävt omgivet av gamla hus, som alla stod tätt sammanträngda och stödde sig emot varandra. Mitt på torget stod det en springbrunn, på marken låg fuktiga skuggor. Larmet var här dovare och lugnare.

»Titta«, sade Jevsej, »bara hus överallt! Inga plank alls finns det här … «

Smeden suckade och svarade:

»Läs nu på skyltarna — var är Raspopovs bod?«

De begav sig ut till torgets mitt och ställde sig vid fontänen. Jevsej såg sig omkring och rörde på läpparna. Här fanns många skyltar. De täckte vartenda hus likt brokiga laglappar på en tiggares kaftan. När gossen på en av dem fick syn på det sökta namnet, for en rysning igenom honom, och han började utan att säga något till sin morbror granska skylten uppmärksamt. Den var liten, sönderfrätt av rost och hängde över en dörr, som ledde nedåt någonstans i ett mörkt hål. Framför dörren fanns det i trottoaren en fördjupning, som på ömse sidor inhägnades av ett lågt järngaller. Det hus, boden låg inrymd i, hade tre våningar och var smutsgult med avflagnad puts. Husets framsida var som ett förblindat, listigt och ovänligt ansikte.

De steg ned för stentrappan — den hade fem trappsteg — fram till dörren. Smeden tog av sig skärmmössan och kikade försiktigt in i boden.

»Stig in!« ljöd en klar röst.

Butiksinnehavaren satt vid ett bord intill fönstret och drack te. På huvudet bar han en liten skärmlös mössa av svart siden.

»Ta dig en stol, bonde, sätt dig och drick te. Hämta ett glas, pojke, från hyllan där … «

Innehavaren sträckte ut handen inåt bodens mörka djup. Jevsej tittade ditåt men såg ingenting. Då vände sig innehavaren till honom:

»Nå, vad nu? Är du månne ingen pojke?«

»Han är inte van än!« sade morbror Pjotr med låg röst. Gubben viftade på nytt med handen.

»Andra hyllan till höger. Husbonden skall man förstå efter ett halvt ord, sådan är regeln här.«

Smeden suckade. Jevsej hade i skumrasket trevat sig fram till kärlen och bar nu raskt fram glaset till husets herre men snavade över en trave böcker på golvet.

»Ställ det på bordet! Men var är tefatet?«

»Ack du!« utbrast morbror Pjotr. »Hur kan du väl glömma tefatet? … «

»Han kommer att behöva gå länge i lära«, sade innehavaren och gav smeden en genomträngande blick. »Se dig nu omkring i boden, min gosse, och lägg på minnet, vad som ligger var … «

Jevsej kände det, som om någon makt trängt in i hans kropp och befallande rörde på den dit, den ville. Han kröp ihop, drog in huvudet emellan axlarna, spände sin synförmåga allt vad han orkade och började besiktiga hela boden, medan han lyssnade efter principalens ord. I boden var det svalt och skumt. Den var lång och smal likt en grav och tätt fylld med bokhyllor, där böckerna stod trångt ihoptryckta. Också på golvet låg hela staplar med böcker, i bodens inre nådde de i en hög nästan ända upp till taket, så att de fullkomligt belamrade den bortre väggen. Förutom böckerna fann Jevsej här endast en stege, ett paraply, ett par galoscher och en vit skål med avslaget öra. Det var mycket dammigt. Därav kom sig sannolikt också den unkna lukten.

»Jag är en ensam, stillsam man, och om han är mig till lags, så kommer han att bli mycket lycklig hos mig. Jag har vandrat ärligt och rättskaffens igenom hela mitt liv. En oärlighet skulle jag aldrig förlåta. Skulle jag märka något dylikt, så överlämnar jag honom till domstolen. För nuförtiden dömer man även minderåriga. De har inrättat ett fängelse för dem, den så kallade kolonin för minderåriga förbrytare — för små tjuvar … «

Hans gråa, sega ord snärjde sig stramt omkring Jevsej och framkallade inom honom en ängslig längtan att snarast vara gubben till lags och och behaga honom.

»Ta nu avsked av varandra! Pojken måste sätta igång med sitt arbete.«

Morbror Pjotr suckade och reste sig.

»Nå, Föräldralös …  ha det så bra! Lyd din husbonde …  Han vill dig ingen olycka — och varför skulle han det? Så gräm dig inte … «

»Det är okej!« sade Jevsej.

»Man säger inte „okej“ utan bra«, rättade principalen.

»Bra!« upprepade Jevsej raskt.

»Farväl då«, sade smeden, som hade lagt sin råa näve på gossens skuldra och skakat systersonen. Han avlägsnade sig hastigt, som om han plötsligt blivit rädd för någonting.

Jevsej bävade under trycket av en kall sorg, tog ett steg emot dörren och riktade sina runda ögon frågande på husbondens gula ansikte. Gubben tvinnade med fingrarna den grå hårkvasten på hakan, medan han granskade Jevsej uppifrån och ned, och gossen tyckte sig nu märka ett par stora och skumt svarta ögon. Under loppet av några sekunder stod de så där, medan var och en av dem väntade sig något av den andre, och gossens hjärta bävade darrande av någon oviss rädsla. Men gubben tog en bok från hyllan, pekade på pärmen och frågade:

»Vad är det för siffror?«

»1873«, svarade Jevsej med lågt nedsänkt huvud.

»Det stämmer.«

Husbonden vidrörde Jevsejs haka med ett skinntorrt finger.

»Titta på mig.«

Gossen sträckte på halsen och mumlade hastigt med slutna ögon:

»Snälle farbror, jag skall alltid vara lydig … « Sedan stelnade han, utan att se någonting.

»Kom hit … «

Gubben satt på stolen, stöttande sig med händerna på knäna. Han tog sin lilla mössa av huvudet och torkade flinten med näsduken. Glasögonen hade glidit ned på nästippen, och han såg över dem rätt in i Jevsejs ansikte. Nu hade han två par ögon — de riktiga ögonen var små, orörliga, mörkgrå med röda ögonlock.

»Har de ofta gett dig stryk?«

»Ja, ofta!« sade Jevsej tyst.

»Vem då?«

»Pojkarna … «

Innehavaren satte glasögonen till rätta framför ögonen, tuggade på sina mörka läppar och sade:

»Pojkarna är slagskämpar här också. Du skall inte ha med dem att göra, hör du det?«

»Ja.«

»Akta dig för dem! De är slynglar och små tjuvar. Jag skall inte lära dig några dåligheter, skall du veta. Jag är en god människa. Man måste tycka om mig. Om du tycker om mig, så skall du få det bra hos mig. Har du förstått?«

»Ja.«

Husbondens ansikte återtog det tidigare uttrycket. Han tog Jevsej i handen och ledde honom in i bodens djup, medan han sade:

»Här, ser du, finns det böcker. På var och en av dem är ett årtal angivet, och varje årgång har tolv band. Ställ dem i ordning! Hur skall du göra det?«

Jevsej tänkte efter ett tag och svarade blygt:

»Det vet jag inte … «

»Och jag tänker inte tala om det för dig. Du kan läsa och skriva, så du måste själv komma på det … «

Den torra, entoniga rösten träffade gossen likt pisksnärtar. Medan han höll tårarna tillbaka, började han knyta upp bokpaketen, och varje gång en bok small i golvet, ryckte han till och tittade ängsligt omkring sig. Innehavaren satt vid bordet och skrev. Pennan raspade svagt. Utanför dörren skymtade de jäktade benen förbi. Deras skuggor föll in i bokhandeln, där de hoppade omkring hit och dit. Ur Jevsejs ögon trillade den ena tåren efter den andra. Han blev rädd för dem, han torkade hastigt av ansiktet med de dammiga händerna och började, fylld av dunkel rädsla, flitigt ordna böckerna. I början var det svårt, men redan efter några minuter försjönk han åter i det välbekanta tillståndet av tanketomhet — den invanda tomhet, som alltid maktfullt övermannade honom, när han efter slag och förödmjukelser satt ensam någonstans i ett hörn. Hans ögon uppfångade årtalen och månadernas namn, händerna radade mekaniskt upp böckerna i ordning. Sittande på golvet vaggade han kroppen regelbundet hit och dit och försjönk allt djupare i ett halvmedvetet verklighetsförnekandes lugna avgrund. Som vanligt i sådana ögonblick glimmade djupt i hans inre ett grumligt hopp, tändes det en förväntan på något annat, som inte skulle likna det, som nu omgav honom. Emellanåt flammade i hans medvetande de ord upp, som rymde så mycket:

„Det går över … “

Dessa ord värmde hans hjärta genom löftet om något ovanligt. Gossens händer började ofrivilligt röra sig snabbare, och tidens gång blev omärklig.

»Där ser man, nu har du begripit, hur man skall göra!«

Jevsej ryckte till — han hade inte hört gubben närma sig. Han såg ned på sitt arbete och frågade:

»Är det rätt så?«

»Förvisso. Vill du ha te?«

»Nej, jag skall inget ha.«

»Du skall säga: ja tack, eller: nej tack, jag vill inte ha något«, sade principalen. »Nå, fortsätt arbeta, då … «

Han gick sin väg. Jevsej såg efter honom och fick i bokhandeln syn på en till åren kommen man utan mustasch och skägg, med rund hatt skjuten långt bak i nacken och käpp i handen. Han satt vid bordet och ställde upp vita och svarta små figurer. När Jevsej återvänt till sitt arbete, började det höras spridda rop ifrån gästen och innehavaren:

»Tornet … «

»Damen schackad … «

Gatubullret sjönk trött ned i antikvariatet. De bådas besynnerliga uttryck lät genom detta likt grodornas kväkande i kärret. „Vad är det, de håller på med?“ tänkte gossen ängsligt och suckade stilla. Han kände, att något märkvärdigt kom emot honom ifrån alla håll, men det var inte det, som han skyggt väntade på. Dammet kittlade honom i näsa och ögon, det knastrade mellan tänderna. Han påminde sig morbrorns ord om den gamle:

„Du skall bo hos honom, gömd liksom bakom en buske … “

Det skymde.

»Schack och matt!« ropade gästen dovt. Innehavaren smackade med tungan och befallde med hög röst:

»Stäng boden, min gosse!«

Gubben bodde i två små rum på fjärde våningen i det hus, där bokhandeln var inrymd. I det första rummet, som hade endast ett fönster, stod en stor kista och ett skåp.

»Här kommer du att sova!« sade husbonden.

Det andra rummets två fönster vette mot gatan. Man såg de backiga hustakens fält och den rosenröda himlen. I ett hörn darrade en liten låga i en blå glaslampa framför ikonerna. I ett annat hörn stod en säng, täckt med ett rött överkast. På väggarna hängde grälla porträtt av tsaren och några generaler. Det var trångt i rummet men rent, och det luktade som i en kyrka.

Jevsej stod i dörren och beskådade arbetsgivarens våning. Den gamle stod bredvid honom och sade:

»Lägg tingens ordning på minnet, så att det alltid förblir så, som det är!«

Längs väggen stod en bred, svart soffa och ett runt bord med tre stolar runt omkring. De var också svarta. Detta hörn av rummet såg dystert och olycksbådande ut.

En lång kvinna med vit ansiktshy samt lammögon trädde in och frågade med låg, sjungande röst:

»Skall jag ställa fram kvällsmaten?«

»Ja, ta ni fram den, Raisa Petrovna … «

»En ny pojke?«

»Ja. Han heter Jevsej … «

Kvinnan avlägsnade sig.

»Stäng dörren!« sade gubben, och när Jevsej gjort det, fortfor den förre, sedan han sänkt rösten:

»Det är vår värdinna. Jag hyr rummen av henne med middag och kvällsmat, har du förstått?«

»Ja … «

»Men för dig finns det bara en husbonde — jag …  Förstår du?«

»Ja«, svarade Jevsej.

»Det är alltså bara mig, du skall lyda …  Gå nu ut i köket och tvätta av dig.«

Medan Jevsej tvättade sig, försökte han omärkligt granska värdinnan, som just gjorde i ordning kvällsmaten samt dukade upp tallrikar, knivar och bröd på en stor bricka. Hennes stora, runda ansikte med de fina ögonbrynen hade något godmodigt över sig. Det slätt bakåtkammade mörka håret, de lugnt blickande ögonen och den breda näsan gav hos gossen upphov till antagandet:

„Hon är fridsam … “

Sedan han märkt, att även hon iakttog honom med sina smala, röda läppar hårt ihopknipna, blev han förvirrad och spillde vatten på golvet.

»Torka upp det!« sade hon men lät inte ond. »Trasan ligger under stolen.«

När han kom in i rummet igen, rannsakade gubben honom och frågade:

»Vad var det, hon talade med dig om?«

Men Jevsej hann inte svara honom — värdinnan kom in med brickan, ställde den på bordet och sade:

»Jaha, då går jag … «

»Bra!« svarade principalen.

Hon höjde handen och slätade till håret vid tinningen — hon hade långa fingrar — och sedan gick hon.

De satte sig för att äta kvällsmat. Husbonden åt utan brådska, smackade högt och suckade emellanåt trött. När de började äta av köttfärsen, sade han till Jevsej:

»Ser du, så god mat, det finns här? Jag äter alltid gott … «

Efter kvällsmaten sade han åt Jevsej att bära ut disken i köket, lärde honom att tända lampan och sade sedan:

»Gå nu och lägg dig och sov. Det finns filt, kudde och täcke i skåpet. De är till dig. I morgon skall jag köpa dig en god kostym. Gå nu och lägg dig!«

När Jevsej redan halvsovande efter de tröttande upplevelserna lagt sig till sängs, kom husbonden igen och frågade:

»Nå, har du det bra?«

Det var hårt på kistan, men Jevsej svarade:

»Jadå … «

»Öppna fönstret, om det blir för varmt.«

Det gjorde Jevsej genast. Fönstret vette mot grannhusets tak. Där fanns skorstenar, som allesamman såg likadana ut. Jevsej tittade upp emot stjärnorna med ett skyggt vilddjurs vemodiga ögon, vilket man spärrat in i bur, men stjärnorna talade inte till hans hjärta. Han sträckte ut sig på kistan, svepte täcket över huvudet och blundade hårt. Det blev kvalmigt, han stack ut huvudet och lyssnade utan att öppna ögonen. Ur husbondens rum ljöd en torr, klar stämma:

„Den der under dens Högstes beskärm sitter, och under dens Allsmägtigas skugga blifver … “

Jevsej begrep, att den gamle läste Psaltaren …  Medan han uppmärksamt lyssnade till konung Davids för honom välkända men obegripliga ord, somnade han in.

III

Ensartat och likformigt flöt hans liv framåt. Han ville bli omtyckt av sin husbonde. Han kände, han begrep, att detta var fördelaktigt för honom, men han förhöll sig avvaktande och försiktigt gentemot gubben, utan hjärtevärme. Rädslan för folk födde inom honom en önskan att vara dem till lags, en beredvillighet för varje slags tjänst till självförsvar emot ett möjligt angrepp. Den ständiga väntan på någon fara utvecklade i honom en skarp iakttagelseförmåga, och denna egenskap fördjupade misstron emot folk ännu mer.

Utan att förstå något iakttog han det sällsamma livet i huset, vilket var fullproppat från källare till tak med folk, som från tidig morgon till sena kvällen myllrade däri likt kräftor i en korg. Här arbetade folk mer än på landet; men de var också, när de blev arga, häftigare och våldsammare. De levde oroligt, bullersamt och jäktande. Emellanåt tycktes folk vilja avsluta sitt arbete snabbare därför, att någon helgdag väntade dem, vilken de ville gå till mötes såsom fria, nytvättade, fredliga människor och med stillsam glädje. Gossens hjärta stelnade, när frågan helt tyst knackade på:

„Skall den komma? … “

Men den helgdagen kom inte. Folk drev på varandra, grälade, slogs emellanåt, och nästan dagligen sade de något ont om varandra.

Om morgnarna gick husbonden ned i antikvariatet, medan Jevsej blev kvar i våningen för att ställa i ordning rummen. När han var färdig med det, tvättade han sig, gick till krogen efter kokhett tevatten och hämtade det till antikvariatet, där han sedan tillsammans med sin läromästare drack morgonte. Nästan varje gång frågade gubben honom:

»Nå, vad nytt? … «

»Ingenting … «

»Det var litet, det!« brukade gubben säga.

Men en en gång svarade Jevsej annorlunda:

»Idag sade urmakaren till körsnärns köksa, att ni tar emot tjuvgods … «

Han sade detta utan att han själv väntat sig det och lät genast darrande av rädsla huvudet sjunka.

Den gamle skrattade tyst för sig själv. Sedan sade han släpigt och likgiltigt:

»En sådan kanalje … «

Det ryckte i hans mörka, torra läppar.

»Tack skall du ha, för att du har talat om det för mig, tack skall du ha!«

Därefter började Jevsej uppmärksamt avlyssna samtalen och meddelade ofördröjligen allt, han uppsnappade, för sin chef med låg röst, varvid han ofta såg denne rakt i ansiktet.

Efter några dagar fann han, då han städade rummet, på golvet en ihopknycklad pappersrubel. Och när gubben vid teet frågade:

»Nå, vad nytt?«

så svarade han:

»Här — jag har hittat en rubel … «

»Jaså, du har hittat en rubel, du. Men jag, jag har funnit guld, jag«, småskrattade principalen.

En annan gång plockade han vid ingången till boden upp ett tjugokopeksmynt, som han också gav husets herre. Gubben släppte ned glasögonen på nästippen och såg, medan han med fingrarna gned slanten, under några sekunder tigande in i gossens ansikte.

»Enligt lag«, sade han eftertänksamt, »tillhör en tredjedel av fyndet dig, alltså sex kopek … «

Han teg en stund, suckade sedan och sade, medan han släppte ned myntet i västfickan:

»Du är väl ändå en obegriplig pojke … «

Men de sex kopeken gav han honom inte.

Den stillsamme, föga iögonfallande men likväl — när någon såg honom — tjänstvillige Klimkov drog knappast alls folks uppmärksamhet till sig, under det att han själv ihärdigt spanade med sina uggleögons oskarpa blick, som ingen, han mötte, efteråt hade någon minnesbild av.

Den tystlåtna, fridsamma Raisa Petrovna väckte från första dagen hans livliga intresse. Varje kväll tog hon på sig en mörk, frasande klänning samt en svart hatt och gick någonstans. På morgonen, när han städade rummen, sov hon ännu. Han såg henne endast om kvällarna före maten och även då inte varje dag. Hennes liv syntes honom hemlighetsfullt, och överhuvud taget väckte denna tystlåtna kvinna med det vita ansiktet och de stelt blickande ögonen i honom en oklar föreställning om något alldeles särskilt. Omärkligt intalade han sig, att hon levde bättre och visste mer än alla andra. Och så tillväxte inom honom en för honom själv obegriplig men godsint känsla gentemot denna kvinna. Varje dag tyckte han, att hon blev allt vackrare.

En gång vaknade han i gryningen, gick ut i köket för att dricka och fick plötsligt höra någon öppna farstudörren. Förskräckt störtade han in i sitt rum, lade sig, drog täcket över sig och tryckte sig så tätt som möjligt intill kistan. När han ett ögonblick senare stack ut ett öra, fick han från köket höra tunga steg, prasslandet av en klänning och Raisa Petrovnas röst:

»Å-å, n-ni! … « sade hon.

Han steg upp, begav sig försiktigt till dörren och spejade ut i köket.

Den vanligtvis så fridsamma kvinnan satt vid fönstret och tog just av sig hatten. Hennes ansikte såg ännu vitare ut än annars, och ur ögonen flödade ymnigt med tårar. Hennes stora kropp vaggade hit och dit, händerna rörde sig långsamt.

»Jag känner er allt«, sade hon med en föraktfull huvudrörelse och ställde sig upp, stödd emot fönsterbrädet.

Sängen knarrade i husbondens rum. Jevsej for snabbt tillbaka till kistan, lade sig ned och svepte in sig.

»Man har kränkt henne!« tänkte han och gladde sig över hennes tårar, genom vilka denna stillsamma kvinna, som förde ett så hemlighetsfullt nattliv, bragtes ännu närmare honom.

Det kom någon förbi honom med smygande steg. Han lyfte huvudet och for plötsligt upp liksom bränd av det gälla, onda skriket, som trängde fram till hans öra:

»Gå — gå!«

Snabbt ut ifrån köket kom principalen, nedböjd och iklädd nattdräkt, stannade upp och sade med en vissling till Jevsej:

»Sov, sov! Vad skall du? Sov … «

På morgonen frågade sedan gubben honom i boden:

»Du blev väl mycket rädd i natt?«

»Ja … «

»Hon hade supit. Det händer, att hon gör det … «

Sedan fortfor han i sträng ton:

»Kom dock ihåg det: denna kvinna är synnerligen listig. Hon tiger men hon är ondsint. En synderska är hon, hon spelar piano. En kvinna, som spelar piano, kallar man pianospelerska. Vet du, vad ett publikt hus är?«

Jevsej kände till det ifrån körsnärernas och glasmästarnas samtal på gården. Men eftersom han ville veta ännu mer om sådant, svarade han:

»Det vet jag inte … «

Den gamle förklarade det för honom mycket väl begripligt och full av iver. Emellanåt spottade gubben, rynkade pannan och uttryckte på så vis sin avsky mot dessa vedervärdigheter. Jevsej tittade på gubben men kunde av någon anledning inte riktigt tro på dennes avsky. Däremot satte han tilltro till allt, som arbetsgivaren berättade om det offentliga huset. Men allt, den gamle sade om kvinnan, förstorade den känsla av misstro, gossen hyste gentemot husbonden.

Förutom Raisa var det även glasmästarens lärling Anatolij, som väckte Jevsejs intresse. Denne var en spenslig gosse med rufsigt hår, trubbig näsa, inpyrd med fettlukt och alltid munter. Han hade en gäll röst, och Jevsej tyckte om att lyssna på gossens sjungande, ljusa utrop:

»Glaaasruutor in-säätt-ees!«

Det var han, som först talade till Jevsej. Jevsej höll just på att sopa trappan, när han plötsligt fick höra en högljudd fråga nedifrån:

»Hej du, vilket guvernement kommer du ifrån, då?«

»Jag är härifrån!« svarade Jevsej.

»Och jag ifrån Kostroma. Hur många år är du?«

»Tretton … «

»Jag också. Kommer du med?«

»Vart då?«

»Till floden, för att bada … «

»Jag måste ned i boden … «

»Det är ju söndag idag … «

»Det gör det samma … «

»Jaha, djävulen ta' dig!«

Glasmästerilärlingen försvann, utan att Jevsej hade blivit kränkt av hans svärande.

Han gick hela dagen omkring i staden med en låda glas, återvände nästan alltid precis då, när det var dags att stänga boden, och sedan hörde man hela kvällen ifrån gården hans uppsluppna röst, skratt, visslande och sång. Alla svor över honom, hade emellertid gärna med honom att göra och skrattade högt åt hans streck. Jevsej förundrades över den djärvhet, som denne trubbnäste, rufsige bängel bemötte de vuxna med. Han upplevde en avundsjuka, när han såg, hur guldstickerskorna sprang omkring på gården och försökte jaga ifatt den gladlynte slyngeln. Och slutligen drog en känsla av beundran honom med kraft till den lille glasmästarlärlingen. När Jevsej försjönk i sina oklara dagdrömmar om ett stillsamt och rent liv, fann han nu en plats i dessa även åt denne vilde, rufsige pojke. Efter kvällsmaten brukade Jevsej fråga husbonden:

»Får jag gå ut på gården?«

Gubben tillät det vanligen motvilligt.

Jevsej rusade sedan med språng nedför trappan, satte sig någonstans i skuggan och iakttog därifrån Anatolij. Gården var liten, på alla sidor omgavs den av husens höga murar. Emot väggarna låg all möjlig bråte, som folk brukade sitta och vila på, hantverkarna och sömmerskorna. Mitt ibland dem brukade Anatolij ge sina föreställningar.

»Körsnären Svorykin går till kyrkan!« kunde han då ropa ut.

Och då såg Jevsej förundrat den lille tjocke körsnären med hängande underläpp och sorgmodigt kisande ögon. Med magen framåtskjuten och huvudet lutat åt sidan gick Anatolij med små steg men uppenbart utan lust fram till porten. Åskådarna ledsagade honom med skratt och bifallsrop.

»Svorykin kommer ifrån krogen!« tillkännagav gossen och vältrade sig fram över gården, varvid han slängde kraftlöst med armar och ben, medan han spärrade upp de slött gloende ögonen och på ett samtidigt frånstötande och löjligt sätt skevade med läpparna. Han stannade, slog sig för bröstet och sade med visslande röst:

»Her-erregud, schå belååten jag är! Min Guud, så skö-hönt allt är här i världen, schå gott det gör din tjänare Jakov Ivanytj, Herregud! Men …  glasmästaren Kuzin — det är en ogärningsman inför Gu-hud och ett fä för allt folk! …  Herregud!«

Publiken gapskrattade, men Jevsej skrattade inte. En känsla, som var sammansatt av förundran och avund, betryckte honom. Förväntan inför Anatolijs nya upptåg flöt inom honom samman med en önskan att få se denne gosse skrämd och förödmjukad — det förtretade och ingav honom obehag, att glasmästarlärlingen inte framställde folk såsom farliga utan endast såsom löjliga.

»Här kommer glasmästare Kuzin!« ropade Anatolij.

Inför Jevsej visade sig den rödbrusige, vanligen halvfulle, avmagrade mannen med rödaktigt, tvekluvet skägg och uppkavlade, smutsiga skjortärmar. Den högra handen hade han stuckit bakom sitt korta förklädes bröstlapp, med den vänstra strök han långsamt sitt skägg, rörde sig blickande under lugg långsamt framåt och kraxade med sprucken, hes röst:

»Svär du igen, din kättare? Skall jag behöva höra länge på det, vad? Förtappad är du, måtte du drabbas av olycka … «

»Girigbuken Raspopov!« tillkännagav Anatolij.

Förbi Jevsej skred med ljudlösa benrörelser hans husbondes böjliga, magra skepnad. Han sniffade löjligt med näsan, som om han nosade reda på någonting, nickade hastigt med huvudet, tog sig över skägget med sin lilla hand och ryckte ideligen i det. Det låg något ömkansvärt och löjligt i denna avbildning. Jevsejs förargelse växte. Han visste mycket väl, att principalen inte var sådan, som den lille glasmästarlärlingen framställde det.

Efter det, att Anatolij hade framställt arbetsgivarna, tog han sig för att härma någon ur publiken. Outtröttligt lät han långt utåt sena natten sin stämma klinga likt en liten bjällra och avlockade därigenom åskådarna några oförargliga skratt. Emellanåt störtade någon, som han just härmat, över honom för att försöka fånga honom — och så började en bullrande hetsjakt. Då suckade Jevsej avundsjukt.

När Anatolij lagt märke till Jevsej Klimkov, brukade han ta denne i handen och dra honom ut till gårdens mitt, där han presenterade honom:

»Här är han, mina damer och herrar! Socker med tvål! Girigbuken Raspopovs lille hustomte!« Medan han vred gossens magra gestalt hit och dit, berättade han uttrycksfullt allehanda komiska och märkvärdiga ting om principalen, om Raisa Petrovna och om — Jevsej själv.

»Släpp!« bad då gossen honom med helt låg röst och försökte slita loss handen ur glasmästarlärlingens kraftiga näve. Men han hörde själv likväl uppmärksamt på och bemödade sig om att förstå antydningarna, vilkas smutsighet han kände på sig. Om sedan Jevsej alltför häftigt försökte slita sig loss, brukade publiken — vanligen var det kvinnor — lojt säga till Anatolij:

»Släpp honom … «

Deras inblandning önskade sig Jevsej vanligen av någon anledning inte alls, ty Anatolij blev endast uppretad av den, började knuffas och nypas och utmanade honom på slagsmål. En del av karlarna ropade:

»Nå, men så slåss då — vem slår vem?«

Kvinnorna motsatte sig detta:

»Låt bli det!«

På nytt fick Jevsej känna på något obehagligt till följd av dessa ord.

Det slutade med det, att Anatolij föraktfullt stötte Jevsej åt sidan:

»A, din morsgris!«

En gång på morgonen efter en sådan scen mötte Jevsej Anatolij på gården med en låda glas och plötsligt, utan att egentligen vilja det, sade till honom:

»Varför gör du dig lustig över mig?«

Glasmästarlärlingen gav honom en blick och frågade:

»Än sedan?«

Jevsej kunde inte svara på det.

»Vill du slåss?« frågade Anatolij på nytt. »Kom med in i skjulet!«

Han talade lugnt och sakligt.

»Nej, jag vill inte slåss«, svarade Jevsej stillsamt.

»Det behöver du inte, jag klår dig i alla fall!« sade glasmästarlärlingen och tillade övertygat: »Dödsäkert, jag klår dig!«

Jevsej suckade. Han förstod sig inte på denne gosse. Då han likväl ville förstå honom, frågade han en gång till med låg röst:

»Jag säger, varför gör du dig lustig över mig?«

Anatolij måtte ha tyckt, att scenen blev pinsam. Han blinkade med de käcka ögonen, smålog hånfullt och ropade till sist argt:

»Dra åt helvete! Vad står du där för? Du kan få en på truten med det samma … «

Jevsej flydde in i boden och kände nu hela dagen i hjärtat en klåda av oförtjänt förödmjukelse. Den sönderslet visserligen inte hans dragning till Anatolij, men den fick honom att lämna gården, så snart Anatolij märkte honom där. Han förvisade också glasmästarlärlingen bort ur sina drömmerier … 

Snart efter detta misslyckade försök att komma en människa närmare, väckte honom en natt några röster ifrån principalens rum. Han lyssnade — det var Raisa, som var där. Han fick lust att övertyga sig om detta. Han steg tyst upp, gick fram till den hårt igendragna dörren och lade ögat till nyckelhålet.

Hans sömndruckna öga hejdade sig först vid det brinnande ljusets låga och bländades. Sedan fick han på den svarta soffan syn på kvinnans stora, välvda kropp. Hon låg på rygg alldeles naken, hade brett ut håret på bröstet och höll på att med sina långa fingrar sno ihop det till en fläta. På hennes vita kropp darrade ljusets återsken. Ren och klar, som den var, föreföll den så lätt som ett moln. Detta var mycket vackert. Hon talade om något. Men han uppfattade inte orden utan endast hennes sjungande, trötta, klagande stämma. Husbonden satt i nattskjorta på en stol framför soffan och slog upp brännvin i ett glas. Hans hand darrade, och även den grå hårvippan på hans haka darrade. Han hade tagit av sig glasögonen. Hans ansikte var nu frånstötande.

»Ja, ja, ja«, sade han, »Vad är du väl för en … «

Jevsej avlägsnade sig ifrån dörren, lade sig i sängen och tänkte:

„De har gift sig … “

Han tyckte synd om Raisa. Varför hade hon blivit hustru åt en man, som talade illa om henne? Och det måste ju vara kallt för henne att ligga så naken på skinnsoffan. En ful tanke skymtade till för honom, men han sjasade förfärat bort den, eftersom den skulle ha bekräftat gubbens ord om Raisa.

På kvällen följande dag kom Raisa som vanligt in med kvällsmaten och sade med sin vanliga röst:

»Nu går jag … «

Lika torrt och nedlåtande som vanligt talade principalen med henne. Jevsej trodde nu nästan, att han bara hade drömt om den nakna kvinnan.

Alldeles oväntat och utan särskild anledning dök morbror Pjotr upp på besök. Han hade blivit grå, rynkig och mindre till växten.

»Jag håller på att bli blind, Föräldralös!« berättade han, medan han ljudligt sörplade sitt te från fatet och log med de fuktiga ögonen. »Arbeta kan jag ju redan inte mer, så att jag alltså måste gå och tigga. Det går inte att komma någon vart med Jasjka mer, han ber bara att få flytta till staden. Släpper jag inte iväg honom, så rymmer han …  En sådan en är han … «

Allt, som smeden talade om, var tungt att åhöra. Morbrorn hade något skuldmedvetet i blicken, och det var pinsamt för Jevsej. Han skämdes för morbror Pjotr inför arbetsgivaren. När morbrorn åter skulle till att bege sig åstad, stack Jevsej i smyg till honom tre rubel i handen och följde honom gärna med ut.

Boklådan väckte genom sin gravlikhet och genom anhopningen av livlösa böcker efter hand en dunkel misstro hos gossen. De såg alla så sönderbläddrade och förtuggade ut, de spred en unken, däven lukt. De blev sällan köpta. Jevsej undrade inte vidare över det, men det sätt, på vilket innehavaren förhöll sig till kunderna och till böckerna, det väckte allt mer hans nyfikenhet.

Det brukade vara som så: gubben tog en bok i handen, bläddrade försiktigt igenom dess utnötta sidor, strök över pärmarna med sina mörka fingrar, nickade med det lilla huvudet och log stillsamt. Det såg då ut, som om han smekte boken liksom något levande, som om han lekte med den liksom med en katt. När han läste, såg det ut, som om han lågmält mumlande samtalade med boken — liksom morbror Pjotr med elden i ässjan. Det ryckte därvid hånfullt i hans läppar, och nickande med huvudet mumlade han:

»Så, så, …  Jaså, du? Aha, jaså på det viset? Å! vilken fräckhet! …  Så får det inte gå till, å nej!«

Dessa underliga utrop i tvist emot någon förundrade Jevsej och förskräckte honom; de visade på en hemlighetsfull kluvenhet i den gamles liv.

»Du skall inte läsa några böcker!« sade innehavaren en dag. »En bok är något otuktigt, barn av ett förstånd, som bedriver hor. Den berör allt möjligt, förvirrar och oroar. Förr fanns det goda, historiska böcker, berättelser av stillsamt folk om det förflutna. Men nu vill varenda bok blotta människan, som dock borde leva fördolt — såväl i fråga om kropp som i fråga om själ — för att skydda sig emot nyfikenhetsdjävulen, som berövar henne tron …  Det är bara på människans ålderdom, som boken inte är skadlig för henne.«

Jevsej lade dessa ord på minnet. Fastän de var obegripliga för honom, så bekräftade de riktigheten i hans känsla, att principalens liv var omslutet av någon hemlighet.

När gubben sålde en bok, så liksom nosade han på kunden, talade med honom annorlunda än annars, än överdrivet högt och hastigt, än med intill en viskning sänkt röst. Hans mörka glasögonlinser satt då liksom klistrade vid köparens ansikte. När han följde en student ut, vilken hade köpt någon bok, myste han ofta efter honom, och en gång, när en fager liten man med svart mustasch i det bleka ansiktet lämnade bokhandeln, höjde han hotfullt fingret. Oftast var det studenter, som köpte böckerna. Ibland kom även gamla män, som rotade länge bland böckerna och prutade envist. Nästan dagligen kom en man med kubb på huvudet och bred, porig näsa i det slätrakade, platta och breda ansiktet. Han hette Dorimedont Lukitj, bar på högra handen en stor klackring av guld, och när han spelade schack med innehavaren, snörvlade han högt genom näsan samt ryckte sig med vänster hand i örat. Han hade också med sig några böcker och pappersrullar. Innehavaren tog emot dem, nickade gillande, skrattade tyst för sig själv och gömde dem i skrivbordslådan. Eller också ställde han dem i hörnet på hyllan bakom sin rygg. Jevsej såg inte, att hans arbetsgivare betalade något för dessa böcker. Likväl sålde denne dem vidare.

Under en tid började en lång, blåögd student med rödaktig mustasch och mössan skjuten bak i nacken, så att en hög, vit panna blottades, komma mycket oftare än andra kända kunder. Han talade med djup stämma och köpte alltid många gamla tidskrifter.

Innehavaren erbjöd honom en gång en bok, som Dorimedont kommit dit med. Medan studenten tigande bläddrade igenom den, berättade den gamle hastigt någonting i viskande ton.

»Fängslande!« utropade studenten och skrattade. »Å, ni gamle frestare! Är ni inte rädd — vad?«

Innehavaren suckade och svarade sedan:

»Om man känner, att en sanning är obestridlig, måste man i mån av sina svaga krafter hjälpa den på traven … «

De viskade länge med varandra, och till sist sade studenten:

»Skriv upp adressen.«

Gubben skrev upp den på ett särskilt papper, och när Dorimedont kom och frågade „Vad nytt, Matvejitj?“ höll innehavaren fram lappen och sade mysande:

»Här — en ny en … «

»Ja-aså. Nikodim Archangelskij«, läste Dorimedont. »Ett fall! Det skall vi få se, vad denne Nikodim är för en.«

Efter någon tid meddelade han principalen, medan han satte sig för att spela schack:

»Denne Nikodim visade sig vara en romstinn fisk! Vi hittade allt möjligt hos honom … «

»Lämna tillbaka böckerna till mig«, sade innehavaren med låg röst, medan han flyttade en pjäs.

»Självklart!«

Den blåögde studenten visade sig inte mer. Även den kortvuxne unge mannen med svart mustasch var försvunnen. Allt detta gav näring åt gossens misstro. Det tydde på något slags hemligheter och några gåtor.

Böckerna väckte inget intresse i honom. Han hade visserligen försökt läsa i dem men kunde aldrig samla sina tankar i boken. Hans tankar splittrades upp i småstycken inför iakttagelsernas ymnighet, flöt ut och försvann till sist, liksom när en fin vattenstråle en varm dag avdunstar ifrån en sten.

När han arbetade och rörde på sig, så kunde han inte tänka. Det var, som om rörelserna hade slitit av tankens spindelvävstunna tråd. Gossen fullgjorde sitt arbete utan brådska, noggrant och precist som en maskin men utan att tillföra det någonting av sig själv.

Men när han var ledig och bara satt utan att röra sig, bemäktigade sig honom en behaglig känsla av att flyga fram i en genomskinlig dimma, vilken omslöt livet och mildrade allt genom att förvandla den bullrande verkligheten till en stilla halvslummer.

I denna sinnesstämning förflöt dagarna ofattbart snabbt. Hans yttre liv var enformigt, och hans hjärna blev omärkligt igenkorkad av vardagens klibbiga damm. Ut i staden kom Klimkov sällan. Han tyckte heller inte om staden.

Dess oupphörliga rörelse tröttade ögonen, och dess larm hällde huvudet fullt med en grumlig, avtrubbande fällning. Staden liknade det sagans vidunder, som spärrar upp hundra glupska käftar och ryter med hundra omättliga strupar.

När han om morgnarna städade husbondens rum och stack ut huvudet genom fönstret, tittade han djupt ned på en smal gata och såg där alltid samma människor. Han visste redan, vad var och en av dem skulle göra om en timme eller följande dag, alltid. Han kände alla bodpojkarna. Han kunde inte med dem och var rädd för deras busaktighet. Varenda människa föreföll fjättrad vid sitt arbete likt en hund vid sin koja. Emellanåt skymtade något nytt förbi öga och öra, men det var svårt att uppfatta det i den täta massan av välkänt, invant och vedervärdigt.

Han tyckte inte heller om kyrkorna i staden. Det var alltför ljust i dem, och det doftade alltför starkt av rökelse och olja. Jevsej tålde inga starka lukter. Han blev yr i huvudet av dem.

Ibland på någon helgdag stängde principalen boden och tog med sig Jevsej ut i staden. De gick omkring länge och långsamt. Gubben pekade ut för Jevsej de rikas och anseddas hus. Han talade om deras liv. I hans berättelser förekom många siffror, kvinnor som hade gått ifrån sina män, dödsfall och begravningar. Han framförde alltsammans högtidligt och torrt och klandrade allt. Det var bara, när han talade om hur, när och varav, någon dött, som han blev livlig, som om sjukdom och död vore de viktigaste och intressantaste sakerna här i världen.

Efter en sådan promenad brukade han bjuda Jevsej te på en krog, där en musikautomat spelade. Där kände alla gubben och bemötte honom med en slags förskrämd aktning. Vid musikens ylande och larmande, omgiven av ett moln unkna lukter, föll den uttröttade Jevsej in i en halvsovande förstelning.

Men en gång tog husbonden med honom till ett hus, där ett oräkneligt antal vackra ting, märkvärdiga vapen, kläder av siden och brokad var hopsamlade. I gossens själ började plötsligt moderns sedan länge bortglömda sagor röra på sig, och ett bevingat hopp sköt glatt upp inom honom. Han vandrade länge omkring i rummen, blinkade tankspritt, och när de återvänt hem, frågade han principalen:

»Vems är det? … «

»Kronans, tsarens!« förklarade gubben i undervisande ton.

Gossen frågade på ett annat sätt:

»Men vem har burit sådana kaftaner och sablar?«

»Tsarerna, bojarerna och annat kejserligt folk … «

»Finns det inte sådana nu?«

»Hur så finns inte? De finns. Utan dem klarar man sig inte. Men de klär sig inte så nu.«

»Varför det?«

»Det blir billigare. Förr var Ryssland rikare, men nu utplundrar de främmande det — judarna, polackerna, tyskarna … «

Han talade länge om det, att ingen älskade Ryssland, att alla bestal det och önskade det allt möjligt ont. När han talade så mycket om detta, slutade Jevsej tro honom och förstå honom. Likväl frågade han:

»Men jag, är jag också härskarens?«

»Ja visst! Här hos oss är allt härskarens. Hela jorden tillhör Gud, men hela Rus tillhör tsaren!«

Inför Jevsejs ögon kretsade i en brokig ringdans ståtliga, vackra människor i bländande dräkter. Det uppstod ett annat, sagoaktigt liv. Det stannade kvar inom honom, när han lade sig att sova. Mitt i detta brokiga liv såg han sig själv i en blå kaftan med guld och i röda saffiansstövlar samt Raisa i en brokadklänning, som var smyckad med naturfärgade ädelstenar.

„Allt går alltså över!“ tänkte han.

På nytt framkallade denna tanke inom honom hoppet på en annan framtid.

Från andra sidan dörren ljöd principalens torra stämma:

„Förgäfves göra sig hedningarne möda, Djäfvulen rufvar på ondt … “

IV

När Jevsej en kväll efter att ha stängt boden gick ut på gården tillsammans med innehavaren, mötte dem Anatolijs genomträngande, skräckfyllda skrik:

»Jag skall inte göra så mer, snälle farbror, aldrig me-e-er … «

Jevsej ryckte till och sade ofrivilligt i stillsam triumf: »Aha-a … «

Han njöt av att höra skrik av ångest och smärta, när de kom ur bröstet på den gladlynte, av alla omtyckte gossen, och han bad husbonden:

»Får jag stanna kvar på gården?«

»Det är dags att äta kvällsmat. Men för övrigt skall jag också gå med och se på, när den slyngeln får lära sig en läxa … «

Bakom husets yttertrappa, bredvid dörren till ett tegelskjul, hade åskådarna samlats. Men ur skjulet hörde man tungt, vått klatschande och Anatolijs ylande stämma:

»Snälle farbror, det är inte mitt fel! O Gud, jag skall aldrig göra så mer. Släpp mig! …  För Kristi skull … «

Urmakaren Jakubov, som blossade på en cigarrett, sade:

»Det är rätt åt honom!«

Den skelögda guldstickerskan Zina höll med den långe, gulhyade urmakaren:

»Nu kanske han blir tystare …  Inte en människa på hela gården har fått ro för honom … «

Men Jevsejs arbetsgivare frågade: »Det sägs, att han är en mästare på att härma folk?«

»Ja, om!« svarade körsnärens köksa. »En sådan liten djävul, alla hånar han! … «

Ur skjulet ljöd ett dovt buller, liksom om man hade släpat en säck, som var fylld med något mjukt, över golvets gamla plankor, från den ena sidan till den andra. Dessemellan skallade Kuzins andtrutet hesa röst och Anatolijs allt dovare och allt glesare skrik:

»Aj …  men kom och hjälp mig då …  Å Gud!«

Hans ord började sammanflyta till ett gnälligt, halvkvävt snyftblandat stönande …  Jevsej ryckte till. Han kom ihåg, hur ont det gör att få stryk. Åskådarnas samtal väckte inom honom blandade känslor. Det var skrämmande att stå så mitt ibland folk, som dagen förut gärna och med glatt nöje betraktat den käcke gossens spratt och idag med nöje åsåg, hur man gav honom stryk. Men nu tyckte han, att dessa misslynta människor, som var utmattade av arbetet, verkade lättare att förstå sig på. Han var övertygad om, att ingen av dem förställde sig utan med uppriktig nyfikenhet såg på, hur en människa blev misshandlad. Han tyckte en smula synd om Anatolij, men ändå njöt han av att höra dennes stönanden. En tanke kom för honom:

„Nu kommer han att bli fridsammare och snarast bli vän med mig … “

Plötsligt visade sig en av körsnärerna — gesällen Nikolaj, en liten, svartlockig karl med långa armar. Fräck och som vanligt utan att visa aktning för någon stötte han åskådarna till sidorna och gick in i skjulet. Man hörde hans dånande stämma skalla två gånger:

»Släpp honom! Bort därifrån!«

Alla ryckte tillbaka från dörren. Ut ur skjulet for Kuzin, satte sig ner på marken och grep sig med händerna om huvudet. Hans ögon var vitt uppspärrade och han tjöt med hes röst:

»Po-oli-is!«

»Vi går, bort ifrån synden!« sade principalen. Gossen drog sig tillbaka in i vrån vid trappan och började därinifrån iaktta det fortsatta förloppet.

Nikolaj kom ut. I hans armar låg gossens lilla sönderslagna kropp kraftlöst utsträckt. Han lade ned den på marken, sträckte på sig och ropade:

»Hallå där, kärringar! Vatten hitåt, era as …  »

Zina och kokerskan skyndade bort.

Kuzin, som ännu satt på marken, kastade huvudet bakåt och frustade dovt:

»Överfall, polis … «

Nikolaj vände sig om emot honom och sparkade honom i bröstet, så att den senare föll på rygg. Sedan började Nikolaj vråla — och man såg då hans svarta ögons vitor blixtra:

»Slödder! Ett barn blir ihjälslaget, och för er är det en komedi! Jag skall slå in skallen på er allihop!«

Man svarade honom ifrån alla håll med svordomar, men ingen vågade komma nära.

»Kom, så går vi!« sade principalen, som hade tagit Jevsej i handen. När de gick, såg de, hur Kuzin nedböjd sprang ljudlöst åt porten.

När han blivit ensam, kände gossen, att hans avund gentemot Anatolij hade försvunnit; och anspännande sin tröga hjärna försökte han bli klar över, vad han sett. Det hade alltså bara verkat så, som om den skojige Anatolij varit omtyckt av folk. I själva verket var det inte så. Alla tycker om att slåss, de tycker om att se på, när andra får prygel, alla vill gärna vara grymma. Nikolaj hade kommit Anatolij till försvar därför, att han tyckte om att slå Kuzin, som han brukade prygla nästan varenda helgdag. Modig och stark, som han är, kan han piska upp vem som helst här i huset. I gengäld får han själv i sin tur prygel hos polisen. Det gjorde alltså det samma, om man var stillsam eller livlig. Slagen och kränkt blev man ändå alltid.

Det förflöt flera dagar, men så gick talet på gården om, att den där glasmästerilärlingen, som man skaffat iväg till sjukhuset, hade förlorat förståndet. Nu drog sig Jevsej till minnes, hur gossens ögon glött under hans föreställningar, hur häftiga hans rörelser varit, hur tvärt hans ansikte förändrats. Förskräckt tänkte han, att Anatolij kanske redan alltid varit förryckt. Sedan glömde han honom.

 … Under regniga höstnätter kom uppifrån taket, nedanför fönstret, ett lågt brus, som störde sömnen genom att inge hjärtat oro. En sådan natt fick han höra husbondens förargade rop:

»Ditt gemena as! … «

Raisa invände som vanligt med låg, sjungande röst:

»Jag kan inte tillåta er, Matvej Matvejitj … «

»Nedriga fruntimmer! Och alla pengar, jag betalar dig?«

Dörren till husbondens rum var inte stängd. Rösterna ljöd klart och tydligt. Ett fint regn sjöng stilla utanför fönstret en gråtmild sång. Över taket kröp vinden. Likt en stor, hemlös och av oväder utmattad fågel suckade den högt och strök sina fuktiga vingar mjukt över fönsterrutorna. Gossen satte sig upprätt i sängen, slog armarna om knäna och lyssnade med bävan.

»Ge mig de tjugofem rublerna, din tjyvkärring!«

»Jag förnekar ju inte, att jag har dem, men Dorimedont Lukitj har ju gett mig dem … !«

»Aha! Där ser du, ditt stycke!«

»Nej då, tillåter ni — när ni bad mig att hålla ögonen på den där herrn … «

Dörren stängdes, men även genom väggen kunde man höra, hur gubben skrek:

»Tänk på det, ditt nedriga as, att jag har dig i min hand! Om jag kommer på, att du har spelat under täcket med Dorimedont … «

Kvinnans varma och smidiga röst slingrade sig runt gubbens elaka ord och suddade ut dem ur Jevsejs minne.

Kvinnan hade rätt. Om detta var Jevsej övertygad genom hennes lugn och hela hennes förhållande till honom. Han gick redan på sitt femtonde år, och hans dragning till den lugna, vackra Raisa Petrovna började förveckla sig till en oroväckande angenäm känsla. När han mötte Raisa — det hände varje gång bara några minuter — såg han henne alltid i ansiktet med hemlig, blyg glädje. Talade hon då vänligt till honom, så framkallade detta en häftig sinnesrörelse av tacksamhet i hans bröst, och han kände sig ännu starkare dragen till henne … 

Redan på landet hade han känt till den grova sanningen om förhållandet emellan man och kvinna. Staden målade över denna sanning med ett lager smuts, men ingenting av det fastnade på pojken. Ängslig som han var, vågade han inte tro på det, som sades om kvinnor. Och inget av detta tal utövade någon lockelse på honom utan väckte i honom enbart betryckande motvilja. Sittande i sängen återkallade Jevsej nu i minnet Raisas hjärtegoda leenden och vänliga ord. Hänförd av detta hade han inte hunnit lägga sig, när plötsligt dörren till principalens rum öppnades och Raisa stod framför honom — halvklädd, med upplöst hår, med ena handen tryckt emot bröstet. Han blev rädd och stelnade till, men leende hötte kvinnan med fingret åt honom och gick in till sig.

När han på morgonen sopade köksgolvet, fick han se Raisa i dörren till hennes rum och sträckte upp sig för henne med kvasten i händerna.

»Vill du dricka kaffe tillsammans med mig?« frågade hon.

På samma gång glad och förvirrad svarade Jevsej:

»Jag har inte tvättat mig än, — jag kommer snart!«

Några minuter senare satt han tillsammans med henne vid bordet i hennes rum utan att se någonting annat omkring sig än det vita ansiktet med de fina ögonbrynen och de snälla, fuktigt leende ögonen.

»Tycker du om mig?« frågade hon.

»Ja!« svarade gossen.

»Varför det?«

»Ni är så snäll och vacker … «

Han svarade detta såsom i en dröm. Det kändes besynnerligt för honom att höra hennes frågor, ty hennes ögon måste väl ändå ha kunnat inse allt, vad som försiggick i hans själ.

»Och …  älskar du Matvej Matvejitj?« frågade Raisa långsamt och med låg röst.

»Nej!« svarade Jevsej enkelt.

»Inte det? Men han älskar dig. Det har han själv sagt till mig … «

»Nej!« skakade gossen på huvudet och upprepade.

Hon höjde på ögonbrynen. Sedan flyttade hon sig litet närmare honom, medan hon frågade:

»Tror du mig inte?«

»Er tror jag på, men husbonden litar jag inte på, inte alls … «

»Varför det? Varför det?« frågade hon hastigt med låg röst två gånger och flyttade sig ännu närmare honom. Den varma strålen i hennes blick trängde ända in i hjärtat på gossen och väckte där några små tankar. Han framlade dem nu hastigt för kvinnan:

»Jag är rädd för honom. Jag är rädd för alla, utom för er … «

»Varför det?«

»Man kränker ju er också …  Jag såg, hur ni grät …  Den gången grät ni inte därför, att ni var drucken — det förstår jag. Det är mycket, jag begriper — det är bara alltihop tillsammans, jag inte kan begripa. Var för sig ser jag allt in i minsta lilla rynka och jag ser och begriper också mycket, som inte alls passar ihop med det andra, men varför är allt på det viset? Det hänger ju inte ihop. Det finns detta liv och så ett till…«

»Vad är det, du talar om?« frågade Raisa förundrat.

De betraktade varandra några sekunder under tystnad. Gossens hjärta slog skyndsamt. Hans kinder täcktes med en besvärad rodnad.

»Nå, gå nu!« sade Raisa med låg röst och reste sig. »Gå — annars kommer han att fråga, varför du blir borta så länge. Säg honom inte, att du varit hos mig, förstår du det?«

»Ja.«

Mättad av hennes sjungande stämmas vänliga klang och genomvärmd av hennes deltagande blick lämnade Jevsej rummet. Hela dagen genljöd denna kvinnas ord i minnet och värmde hans hjärta med stilla glädje.

Denna dag var besynnerligt långdragen. Över hustaken och torget hängde ett orörligt, grått moln. Den trötta dagen tycktes ha trasslat in sig i dess fuktiga massa och likaledes blivit stående. Framemot kvällen kom några kunder till bokhandeln. Den ene var mager, något krokryggig och försedd med en stilig, halvt grånad mustasch. Den andre hade ett rödaktigt skägg och bar glasögon. Båda rotade länge och uppmärksamt ibland böckerna. Den magre visslade hela tiden lågt för sig själv, varvid hans mustasch rörde på sig, medan den rödskäggige talade med innehavaren. Jevsej ställde tillbaka de genomsedda böckerna i ordning med ryggarna uppåt och lyssnade samtidigt på gubben Raspopovs ord.

Han visste redan i förväg allt, vad principalen skulle säga och hur denne skulle säga det. Och eftersom han hade tråkigt i väntan på, att det skulle bli kväll, gav han nu akt på, om gubben verkligen också skulle säga så.

»Köper ni in till något bibliotek?« frågade gubben vänligt.

»Ja, till lärarsällskapets bibliotek!« svarade den rödhårige och frågade i sin tur: »Varför frågar ni?«

„Nu kommer han att berömma honom!“ tänkte Jevsej om sin husbonde och misstog sig inte.

»Ni väljer med stor sakkunskap. Det är angenämt att se böckerna riktigt värdesatta … «

»Angenämt?«

„Nu skall han till att le“, tänkte Jevsej.

»Förvisso!« smålog gubben älskvärt. »Man vänjer sig så vid denna vara, att man till och med börjar hålla av den! Det är ju inte heller fråga om några vedklabbar utan ett andens verk. När man då ser, att också kunden högaktar boken --- då är det angenämt. Överhuvud taget är vår kund ibland en underlig kuf. Han kommer och frågar: „har ni inte någon intressant bok?“ Det gör honom detsamma, vad han läser. Han söker en förlustelse — en nätt liten leksak men ingen nytta. En annan gång kan det också hända, att någon plötsligt frågar efter förbjudna böcker … «

»Efter vad då för några — förbjudna?« frågade den rödhårige och kisade med sina små ögon.

»Tryckta i utlandet eller hemligt i Ryssland … «

»Men förekommer även sådana böcker till försäljning?«

„Nu skall han tala med riktigt låg röst!“ mindes Jevsej principalens tillvägagångssätt.

Innehavaren gav den rödhårige en blick genom glasögonen och sade nästan viskande:

»Varför inte? Ibland köper man ett helt bibliotek. Nå, och så är det alla slags böcker med där — alla slags.«

»Har ni sådana böcker här just nu?«

»Det skall väl gå att hitta några … «

»Nå, visa dem då!« bad den rödhårige.

»Jag måste dock be er bevara detta som en hemlighet …  ni vet, jag gör det inte för vinnings skull, utan mer av aktning …  man vill ju stå till tjänst … «

Mannen med den krokiga ryggen upphörde med att vissla, satte glasögonen till rätta och betraktade gubben uppmärksamt.

Idag tedde sig principalen särskilt motbjudande för Jevsej. Redan hade han hela dagen iakttagit honom med dyster vrede. När nu den gamle gått in i ett hörn av bokhandeln och där visade fram böcker, sade Jevsej plötsligt viskande till krokryggige kunden:

»Köp inte de där böckerna … «

Han sade det och ryckte till i häftig förskräckelse. Två ljusa, kisande ögon kikade frågande fram genom glasögonen:

»Varför inte?«

Inte genast och med stor ansträngning svarade Jevsej:

»Det vet jag inte … «

Kunden sköt på nytt glasögonen till rätta, drog sig undan från Jevsej och började vissla ljudligare, medan han sneglade åt gubben. Sedan höjde han huvudet, sträckte på sig, liksom växte, strök sina gråa mustascher, gick utan brådska fram till sin kamrat, tog boken ur dennes händer, kastade en blick på den och slängde den på bordet. Jevsej följde honom med blicken och inväntade, att något förskräckligt skulle drabba honom. Den krokryggige rörde dock endast vid vännens arm samt sade lugnt och enkelt: »Nå, då går vi … «

»Men böckerna då?« utropade den rödhårige.

»Vi går … «

Den rödhårige kastade först en blick på honom och sedan på innehavaren, blinkade flera gånger med sina små ögon och började gå mot den dörr, som ledde ut till gatan.

»Men vill ni ingenting köpa?« frågade Raspopov.

Jevsej förstod på rösten, att gubben var förvånad.

»Nej, det vill jag inte!« svarade kunden och gav innehavarens ansikte en genomträngande blick. Den senare drog ihop sig, ryggade tillbaka och började fäktande med armarna plötsligt tala med en onaturligt hög röst, som Jevsej inte kände igen:

»Som ni vill! Men ursäkta mig, det förstår jag inte alls … «

»Vad är det, ni inte förstår?« frågade den krokryggige med ett småleende.

»Här har ni rotat omkring i två timmar, prutat på böckernas pris, och så nu plötsligt — varför?« utbrast gubben upphetsat.

»Kanske därför, att jag har känt igen ert vidriga tryne. Har inte ni dragit er sista suck än?«

Den krokryggige uttalade sina ord långsamt, inte högt men tydligt, och lämnade sedan utan brådska bokhandeln med tunga, ekande steg.

Under någon minut tittade gubben efter honom. Sedan ryckte han sig ur fläcken, sprang trippande fram till Jevsej, grep honom om axeln och viskade hastigt till honom:

»Följ efter honom, ta reda på, var han bor, gå! Omärkligt, förstår du, skynda dig!«

Jevsej skulle ha fallit omkull, om inte gubben hade hållit honom på benen. Gubbens ord knastrade torrt i hans bröst likt ärtorna i en skallra … 

»Vad darrar du så för, ditt träbeläte?«

När Jevsej kände, att husbondens hand släppte hans axel, började han springa åt dörren … 

»Stanna! … «

Han hejdades av ropet och stannade.

»Det är inte lönt — du klarar i alla fall inte av det! …  Ack-ack … «

Jevsej for tillbaka in i hörnet. För första gången hade han sett den gamle så arg och begrep, att det i denna vrede även dolde sig en god del fruktan — en känsla, som var honom bara alltför väl bekant. Även om han själv var alldeles förstörd av skräck, så gladde han sig likväl över principalens oro.

Den dammige lille gubben rusade omkring hit och dit i boden likt en råtta i fällan. Han sprang till dörren, stack ut huvudet på gatan, sträckte på halsen, återvände på nytt in i bokhandeln, kände på sig själv med fladdriga, kraftlösa händer, mumlade och väste, varvid han skakade så häftigt på huvudet, att glasögonen hoppade upp och ned i ansiktet:

»Ja-a, din skurk, ja-a, din skurk, ännu är jag i livet!«

Sedan skrek han åt Jevsej:

»Stäng boden!«

Han gick upp på sitt rum, korsade sig och lät sig falla tungt på den svarta soffan. Hans annars alltid släta ansikte var nu alldeles rynkigt och skrumpnat, kostymen hängde i veck på hans uppbragta kropp.

»Säg åt värdinnan, att hon ger mig ett glas pepparbrännvin — ett stort spetsglas … «

När Jevsej hämtat brännvinet, satte sig principalen upp, tömde glaset i ett drag och såg länge med vidöppen mun Jevsej i ansiktet. Sedan frågade han:

»Begriper du, att han förolämpade mig?«

»Ja«, sade Jevsej.

Gubben lyfte ena handen, hötte tigande med fingret och sade med sprucken röst:

»Jag känner honom allt … «

Han tog av sig sin lilla svarta mössa, gned med händerna den kala hjässan, lät blicken flyga genom rummet, lät sedan händerna på nytt fara över huvudet och lade sig därefter på soffan.

Raisa bar in kvällsmaten och frågade, medan hon ställde tallrikarna på bordet:

»Är ni trött?«

»Jag är inte riktigt kry, jag har feber. Ge mig ett glas pepparbrännvin till. Sätt er här hos oss, det är för tidigt för er att gå än … «

Han talade hastigt och befallande. När Raisa satt sig, sköt gubben upp glasögonen i pannan och skärskådade henne misstänksamt.

Vid kvällsmaten sade han plötsligt med lyftad sked:

»Jag har ingen aptit … «

Sedan teg han länge med huvudet lutat över tallriken.

Jevsej bemödade sig envist om att förstå, vad som egentligen försiggått i bokhandeln. Det föreföll, som om han oförmodat tänt en tändsticka, och av dess lilla låga hade plötsligt någonting blossat upp och nästan förbränt honom själv med ond eld.

Folk är omspunna och förbundna med något slags osynliga trådar — rör man av en händelse vid en av trådarna, så rycker människan till och blir rasande.

Den gamle, som såg på Jevsej, frågade plötsligt misstänksamt med låg röst: »Vad är det, du tänker på?«

Jevsej reste sig förvirrat upp:

»Jag tänker inte … «

»Gå nu! Du har ätit kvällsmat, gå då!«

Då han ville förarga husbonden, började Jevsej med avsikt utan brådska duka av bordet. Då skrek gubben gällt åt honom:

»Gå, säger jag dig! Dummer!«

Jevsej gick ut och satte sig på kistan. Dörren ställde han på glänt, ty han ville lyssna efter, vad husbonden skulle säga.

»Vad sitter du där för?«

Han vände sig om. Den gamle hade stuckit ut huvudet och såg på honom.

»Lägg dig och sov!«

Dörren stängdes ordentligt. Jevsej klädde av sig och lade sig.

Gubbens torra ord prasslade likt höstlöv bakom dörren. Emellanåt blev han vred och ropade högt — det störde Jevsej, när han försökte tänka, och lät honom inte somna.

På morgonen kallade Raisa åter in honom på sitt rum, och när han satt sig ned, frågade hon leende:

»Vad var det, som hände hos er i boden i går?«

Jevsej berättade utförligt alltsammans för henne. Hon skrattade glatt och belåtet. Men plötsligt knep hon ihop ögonen och frågade med låg röst:

»Begriper du nu, vad det är för en, han är?«

»Nej … «

»Detektiv!« viskade hon, och hennes ögon vidgade sig ängsligt.

Jevsej teg. Då reste hon sig, gick fram till honom och sade, medan hon smekte hans huvud, eftertänksamt och vänligt:

»Vad är du för en — ingenting begriper du. Vad var det, du berättade för mig? Vad för ett annat liv?«

Frågan livade honom. Han ville mycket gärna tala om detta. Medan han såg henne i ansiktet med sina närsynta ögons outgrundliga blick, började han berätta:

»Det finns ett annat liv också. Varifrån kommer annars sagorna? Och inte bara sagorna … «

Kvinnan rufsade skrattande till hans hår med sina varma fingrar.

»Din lille dummer … «

Sedan sade hon allvarligt, ja till och med strängt:

»De griper en och för en dit, de vill, och de kommer att göra med en, vad de vill — så är det alltid här i livet!«

Jevsej nickade och höll tigande med Raisa. Hon gav till en suck, tittade genom fönstret ut på gatan, och när hon åter vände sig till Jevsej, fick han förundrat se ett helt annat ansikte — det hade rodnat, ögonen var mindre och mörkare. Med trög, ihålig röst sade kvinnan:

»Om du hade varit …  klokare och vaknare, så hade jag kanske sagt något. Men du är ju sådan, att det inte lönar sig att säga dig något. Din husbonde däremot — honom borde man strypa …  Du kan ju tala om det för honom, som jag säger …  du avslöjar ju allt för honom … «

Jevsej reste sig från stolen, djupt kränkt, och mumlade fram:

»Om er skall jag aldrig säga något. Jag älskar er mycket, och även om ni skulle strypa honom, så skulle det göra mig detsamma. Så mycket älskar jag er … «

Han började trögt gå mot dörren, men kvinnans armar omslöt honom likt varma, vita vingar och drog honom tillbaka.

»Har jag kränkt dig?« hörde han henne säga. »Nå, förlåt …  Om du visste, vilken djävul han är. Jag hatar honom …  Å, du … «

Hon tryckte honom fast emot sin barm och kysste gossen två gånger.

»Så du älskar mig?«

»Ja«, viskade Jevsej och kände det, som om han snurrade runt i en varm virvel av oanad glädje.

Skrattande smekte hon honom och sade:

»Å, du — din lille pojke! … «

Medan han gick nedför trappan, log han för sig själv. Han var alldeles yr i huvudet, hans kropp var uppfylld av söt matthet, han klev tyst och försiktigt nedför trappstegen, som om han hade varit rädd att spilla ut sitt hjärtas heta lycksalighet.

»Var har du varit så länge?« förhörde honom principalen.

Pojken såg på honom men uppfattade likväl endast ett någon otydlig, formlös fläck framför sig.

»Jag har ont i huvudet!« svarade han långsamt.

»Det har jag också. Vad kommer det sig? Är Raisa uppe?«

»Ja … «

»Har hon talat med dig?«

»Ja-a … «

»Om vad?« frågade husbonden hastigt.

Likt en pisksnärt slog frågan Jevsej i ansiktet. Men han återfick fattningen och svarade:

»Hon sade, att jag hade sopat köket illa … «

Jevsej hörde, hur gubben nedslaget sade med låg röst:

»Det är ett farligt fruntimmer! Ja, ja …  Hon frågar ut en, får en att säga henne saker, som man inte borde … «

V

Dagarna ilade fram i ett hastigt, stimmigt virrvarr, som om någon glädje hade väntat dem någon gång där framme. Men varje ny dag blev allt oroligare.

Gubben hade blivit butter och förtegen, han såg sig omkring med en underlig blick, och när han sedan plötsligt brusade upp, skrek han och gormade och ylade upphetsat som en sjuk hund … 

Han beklagade sig över dålig hälsa. Han plågades av illamående. Vid middagen luktade han misstänksamt på matvarorna, bröt med darrande händer brödet i små smulor och höll varje gång teet och brännvinet granskande upp emot ljuset. Om kvällarna skällde han allt oftare på Raisa och hotade ta livet av henne. Hon svarade alltid lugnt och mjukt på hans utfall; inom Jevsej växte kärleken till henne; och på samma gång upphopades ett efterhängset hat emot arbetsgivaren.

»Tror du, att jag inte begriper, vad du har tänkt ut, ditt nedriga fruntimmer?« skrek den gamle ömkligt och argt. »Vad kommer sig min sjukdom av? Vad är det, som du förgiftar mig med?«

»Men vad säger ni, vad är det, ni säger!« klingade kvinnans lugna stämma. »Er sjukdom kommer sig just bara av åldern!«

»Du ljuger, du ljuger!«

»Och av rädsla också … «

»Tig med dig, du förbannade!«

»Det är dags för er att tänka på döden … «

»Aha — det är alltså det, du vill? Du bedrar dig! Du har inget att hoppas på. Ditt fall är känt för andra än mig. Jag har berättat om dig för Dorimedont, — jadå! Vad?«

Och så tjöt han gråtmilt och ljudligt igen.

»Jag vet, att han är din älskare! …  Han har förlett dig till att förgifta mig. Tror du, du skall få det lindrigare i hans händer? Där bedrar du dig …  det blir det inget av!«

I nattens mörka timme efter ett liknande uppträde kom Raisa halvt avklädd, vit och yppig med ett ljus i handen ut ifrån gubbens rum. Hon gick liksom i sömne med vacklande gång och hasade osäkert med de nakna fötterna över golvet. Ögonen var halvslutna, den utsträckta högerhandens fingrar rörde sig krampaktigt och grep i luften. Ljusets låga fladdrade emot hennes bröst, den röda, osande lilla tungan vidrörde nästan linnet, belyste de trötta, öppna läpparna och glänste på tänderna.

När hon gick förbi Jevsej utan att lägga märke till honom, sträckte han sig ofrivilligt efter henne, gick fram till köksdörren, kikade ut i köket och stelnade av förfäran. Kvinnan hade ställt ljuset på bordet, höll en stor kökskniv i handen och prövade eggens skärpa med fingret. Sedan höjde hon huvudet, kände med fingrarna på sin yppiga hals intill örat och föreföll söka någonting på den med de långa fingrarna. Med en tung suck lade hon försiktigt kniven på bordet och lät armarna sjunka ned längs kroppen … 

Jevsej grep efter dörrposten. Hon ryckte till och vände sig om vid bullret samt viskade argt:

»Vad vill du? … «

Jevsej svarade med tunga andedrag:

»Han dör ju snart i alla fall. Varför vill ni då göra det?«

»Hysch!« avbröt hon honom och gick sedan, efter att ha vidrört Jevsej som om hon velat stödja sig på honom, åter in i gubbens rum.

Snart kunde Raspopov inte längre stiga upp ur sängen, hans röst blev allt svagare och han rosslade. Ansiktet svartnade, den kraftlösa halsen kunde inte längre hålla huvudet uppe, och den grå hårbusken på hakan strävade på något underligt sätt uppåt. Doktorn kom. Och varje gång, Raisa gav den sjuke medicin, rosslade han:

»Det är väl gift i, vad?«

»Om ni inte vill ta det, så slår jag ut det!« sade kvinnan med låg röst.

»Nej, nej, låt bli …  I morgon tillkallar jag polisen och frågar, vad det är, du förgiftar mig med … «

Jevsej stod vid dörren, satte än ögat, än örat till springan i den och var nästan till tårar rörd av Raisas tålamod. I hans bröst växte en känsla av medlidande, som inte kunde hejdas, med henne och en lidelsefull önskan, att gubben skulle dö.

Sängen knarrade, och en sked lät ett glas plinga till i en svag, skälvande klang.

»Rör nu om, ditt as, rör nu om!« mumlade husbonden.

»Bär mig över till soffan!« befallde han en gång.

Raisa tog honom i armarna och bar över honom, lätt som ett barn. Hans gula skalle låg på hennes rosiga axel, medan de mörka, skinntorra benen dinglade slappt och trasslade in sig i hennes vita underkjolar.

»O Herre Gud …  jämrade sig gubben högt och vältrade sig hit och dit på den breda soffan. »Å min Gud, varför har du överlämnat din tjänare i händerna på missdådare? Är då mina synder värre än deras synder, du Allsmäktige?«

Han tappade andan, började rossla och fortfor sedan med pipande röst:

»Bort med dig! En har du redan förgiftat — jag har räddat dig från tukthuset, och nu vill du förgifta mig, — a-ha! Du ljuger …  «

Raisa drog sig långsamt undan. Jevsej såg principalens lilla, magra kropp. Dennes mage svällde upp och föll åter ihop, det ryckte i benen, läpparna i det grå ansiktet förvreds krampaktigt till en grimasch, han omväxlande öppnade dem och slöt dem, girigt kippande efter luft, och han slickade dem med den tunna tungan, så att hans mörka munhåla blottades för insyn. Kinder och panna glänste, fuktiga av svett, de små ögonen föreföll nu stora och djupa och förföljde oavlåtligt Raisa.

»Ingen har jag! …  Ingen närstående på jorden …  Ingen enda sann vän — men varför? Å Herre Gud!«

Gubbens röst gnydde och slog över.

»Du, lösaktiga …  Svär framför ikonen, att du inte skall förgifta mig … «

Raisa vände sig åt hörnet och korsade sig flera gånger.

»Jag tror dig inte, jag tror det inte!« mumlade han och grep hårt med händerna i bröstet, i nattskjortan, i soffans ryggstöd.

»Drick, så blir det bättre«, plötsligt nästan skrek Raisa.

»Bättre? … « upprepade gubben. »Min kära, du är ju den enda, jag har, du! Jag efterlämnar dig allt! …  Min kära, Raja … «

Han räckte ut sin knotiga hand efter henne och vinkade henne till sig, i det han rörde på de svartnade fingrarna.

»Å, jag är trött på dig, du förbannade!« ropade Raisa med kvävd röst. Hon slet ut kudden underifrån gubbens huvud, slängde den i ansiktet på honom, vältrade sig med bröstet över den och mumlade:

»Dra åt helvete! Gå …  gå … «

Jevsej hörde ett rosslande och några dova slag. Han begrep, att Raisa tryckte ned gubben och kvävde denne, som nu bara sprattlade med benen emot soffan. Han kände varken medlidande med gubben eller fruktan utan önskade, att allt skulle gå riktigt fort, och höll därför händerna för ögon och öron.

Smärtan av stöten i sidan ifrån dörren till husbondens rum fick honom att hastigt ställa sig upp. Framför honom stod Raisa och strök det upplösta håret till rätta, vilket hängde ned över axlarna.

»Nå, såg du?« frågade hon barskt.

»Ja, det gjorde jag!«, nickade Jevsej och ryckte närmare Raisa.

»Nå, anmäl mig för polisen, då … «

Hon vände sig om, gick in i rummet och lämnade därvid dörren öppen. Men Jevsej ställde sig i dörren, försökte låta bli att titta på soffan och frågade med en viskning:

»Är han riktigt död? … «

»Ja!« svarade kvinnan tydligt.

Då vred Jevsej på huvudet, såg med likgiltiga ögon på principalens lilla kropp, som liksom var klistrad vid den svarta soffan, tittade först på honom och sedan på Raisa och drog en lättnadens suck.

I hörnet intill sängen slog vägguret obeslutsamt och svagt en gång, två gånger. Kvinnan ryckte båda gångerna till, kom sedan fram, hejdade med en osäker handrörelse pendelns svängande och satte sig på sängen. Med armbågarna stödda mot knäna tryckte hon händerna mot huvudet. Hennes hår hade löst upp sig igen, omhöljde hennes armar och täckte för ansiktet likt en tät, mörk gardin.

Nätt och jämnt vidrörande golvet med de nakna fötternas tår, som om han fruktade att störa den stränga tystnaden, gick Jevsej fram till Raisa, med blicken på hennes nakna skuldra, och sade med låg röst:

»Det var rätt åt honom … «

»Öppna fönstret!« befallde Raisa strängt. »Vänta litet. Är du rädd?«

»Nej!«

»Hur kan det komma sig? Du är ju så rädd av dig.«

»Tillsammans med er är jag inte rädd … «

»Öppna fönstret, då!«

Nattkylan vällde in i rummet, flög runt det i cirkel och försökte blåsa ut lampans låga. Skuggorna dansade på väggarna. Kvinnan kastade med en huvudrörelse håret bakåt över axlarna, rätade på sig, såg på Jevsej med väldiga ögon och sade förundrat:

»Varför måste jag gå under så? Hela mitt liv ur avgrund, i avgrund …  Den ena djupare än den andra … «

Jevsej ställde sig åter bredvid henne. Båda teg länge. Sedan omslöt hon honom med sin mjuka arm om livet, tryckte honom till sig och frågade med låg röst:

»Hör du, kommer du att säga något om detta?«

»Nej!« svarade han med slutna ögon.

»Inte till någon? Aldrig?« sade kvinnan eftertänksamt.

»Aldrig!« upprepade han med låg röst men bestämt.

Hon reste sig, såg sig omkring och anmärkte sakligt:

»Klä på dig, det är kallt! Vi måste städa litet i rummet …  Gå nu och klä på dig!«

När han återvände, såg han, att principalens lik ifrån huvudet till fötterna var skylt med ett täcke, medan Raisa ännu stod där som hon var — halvklädd, med bara axlar. Det berörde honom. Utan brådska städade de nu rummet. Jevsej kände, att dessa under tigande i det trånga rummet förrättade nattliga göromål fast sammanlänkade honom vid denna kvinna, som också hon kände rädslan. Han ansträngde sig att förbli i hennes närhet och undvek att se på husbondens lik.

Det ljusnade.

»Gå nu, lägg dig och sov«, befallde kvinnan. »Jag skall snart väcka dig.« Hon kände med handen på hans bädd och sade: »Å, så hårt för dig … «

När han gått och lagt sig, satte hon sig hos honom och sade med låg röst, medan hon strök hans huvud med sin mjuka handflata:

»När de frågar dig, så vet du inget …  du sov och såg ingenting … «

Lugnt och begripligt lärde hon honom det, han måste berätta, och hennes smekningar väckte inom honom minnet av modern. Han kände sig väl till mods och han log.

»Dorimedont är också detektiv … « uppfattade han hennes sövande stämma. »Var riktigt försiktig …  Om han frågar ut dig och får ur dig någonting, så säger jag, att du vet allt och har hjälpt mig med allt. Då sätter de dig också i fängelse.«

Hon log nu också och upprepade:

»I fängelse och sedan — på tukthuset …  Har du förstått det?«

»Ja!« svarade Jevsej med låg röst och lyckligt, medan han såg henne i ansiktet med ögon, som höll på att falla ihop.

»Somnar du? Nå, sov då … «, hörde han i halvslummer hennes röst, lycklig och tacksam. »Du glömmer väl inte allt, vad jag har sagt dig? …  En sådan klen liten gynnare du är …  sov nu!«

Han somnade.

Men snart var det en sträng röst, som väckte honom:

»Min gosse, stig upp! …  Hör du, pojke!«

Han for hastigt upp med hela kroppen och armarna framsträckta. Vid hans säng stod Dorimedont med käpp i hand.

»Hur kan du bara sova, vad? Din arbetsgivare är död, och så sover du? På sin välgörares dödsdag måste man gråta och inte sova …  Klä på dig!«

Detektivens platta, finniga ansikte var strängt, hans ord ryckte befallande upp Jevsej och styrde honom liksom tömmarna en beskedlig häst.

»Kila iväg till polisen! Här är en lapp!«

Jevsej klädde sävligt på sig, rusade ut på gatan och sprang trottoaren fram med våldsamt uppspärrade ögon och stötande emot dem, han passerade.

„Man måste begrava honom så snabbt som möjligt!“ for det genom huvudet på honom. „Dorimedont kommer att skrämma henne, och så berättar hon allt för honom. Sedan hamnar jag också i fängelse … “

När han kom hem igen, satt där redan en svartskäggig polistjänsteman och någon gråhårig gamling i lång rock. Dorimedont sade i kommandoton till polistjänstemannen:

»Hör ni, vad doktorn säger, Ivan Ivanovitj? Cancer! … Aha, där är pojken, — se här, min gosse, hämta oss ett halvt dussin öl, men låt det gå fort!«

I köket kokte Raisa kaffe och lagade äggröra. Hon hade kavlat upp ärmarna. Hennes vita armar for raskt och flinkt hit och dit.

»När du kommer tillbaka, får du kaffe!« lovade hon Jevsej leende.

Hela dagen ända till kvällen sprang han omkring, villade bort sig i oredan och hade inte tid att iaktta, vad som försiggick i huset. Likväl kände han, att allt förlöpte väl för Raisa. Denna dag var hon vackrare än någonsin, och alla tittade på henne med välbehag.

Men när Jevsej på kvällen nästan sjuk av trötthet låg i sängen med en obehaglig, klibbig smak i munnen, hörde han, hur Dorimedont strängt och befallande talade till Raisa:

»Man får inte släppa honom ur sikte — förstår du? Han är — dum.«

Sedan kom han och Raisa in i Jevsejs rum. Detektiven räckte fram handen och sade snörvlande:

»Stig upp! Säg mig nu — hur skall du nu leva?«

»Det vet jag inte … «

»Vet inte du det? Vem skall då veta det?«

Detektivens ögon var igensvullna, hans kinder och näsa var mörkröda. Han andades häftigt och bullrande och liknade en överhettad ugn.

»Du skall bo hos oss — hos mig«, förklarade Raisa ömt.

»Ja, du skall bo hos oss, och jag skall skaffa dig en god plats.«

Jevsej teg.

»Nå, vad säger du om det?«

»Ingenting … «, sade Jevsej efter en stunds tvekan.

»Du skall tacka, din dumbom!« förklarade Dorimedont nedlåtande.

Jevsej kände