»Beslutet att fullgöra uppgiften var ålagdt honom af en främmad vilja; han behöfde således icke själf göra sig någon tankemöda därmed. Detta beslut bredde ut sig i hans inre, det växte af sig själf inom honom och förträngde all fruktan, alla hämningar och alla sympatier.«

eller
En onödig människas lif

Roman af Maxim GORKIJ (1907)

Öfversättningen rättad och förbättrad senast den 4.2.2007 (den fjärde februari år tvåtusensju). Äldre versioner böra förstöras. PDF-versionen i filen spion.pdf kan vara rättad och förbättrad senare än denna HTML-fil och lämpar sig bättre för utskrift.

Denna text finnes i tre olika versioner (i HTML-text) med samma sakliga innehåll men olika språkligt utförande:

Version 1 innehåller texten i ett utförande, som påminner om språket i Walborg Hedbergs öfversättning af Maksim Gorkijs roman »En mor«. Version 2 har i stort sett samma s.k. gammalstafning m.m. som version 1 (ibland har denna version äldre stafning med e, t.ex. när en äldre stafning med e bättre motsvarar vårt uttal än den samtida med ä), men språket är för öfrigt anpassadt till mer eller mindre skånsk svenska (således intet uttalshärmande). Verb i repliker ha i denna text dock enbart entalsformer. Version 3 är nystafvad och anpassad till mer eller mindre uppsvenskt (oskånskt) bokmål, dock utan att begå sådana tvifvelaktiga nymodigheter som att använda ordet prata, när det egentligen menas tala eller snacka (att prata är ju inte det samma som att tala: andra prata dumheter och prata strunt, men själf tala eller snacka vi, när vi anse oss säga någonting åtminstone någorlunda klokt). Det ligger i sakens natur, att den moderniserade texten ofrånkomligen blir plattare och fattigare, ty modernisering af text innebär, att man afhändar sig rika uttryck och uttrycksmedel, hvilka kunna verka »ålderdomliga«, utan att det finnes något nytt af värde att tillföra i deras ställe. Den moderniserade texten är till för dem, som endast vill komma åt innehållet och egentligen icke tycka om att läsa. Texten i PDF-filen motsvarar närmast version 1. Denna fil är version 1. Förgrening på tre olika versioner i HTML-text påbörjades omkring månadsskiftet januari-februari 2005 och pågår ännu, så att alla i och för sig tänkbara ändringar ännu icke äro genomförda, utan ändringar införas i dessa filer då och då.

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

I

När Jevsej Klimkof var fyra år gammal, blef hans far skjuten af skogvaktaren. När han hade fyllt sju år, dog hans mor. Hon dog oförmodadt — ute på åkern under skörden — och detta var så besynnerligt, att Jevsej icke ens blef rädd, när han fick se henne ligga där död.

Morbror Pjotr, smeden, lade handen på piltens hufvud och sade:

»Hvad skola vi nu taga oss före?«

Jevsej sneglade åt det hörn, där modern låg på en bänk, och svarade med svag röst:

»Det vet jag inte … «

Smeden torkade svetten ur ansiktet med skjortärmen, teg en lång stund och sköt sedan ömt sin systerson ifrån sig:

»Ack, du min gubbe lille … «

Från den dagen började man kalla pojken för „Lillgubben“. Ordet passade väl in på honom: han var ovanligt liten för sin ålder, han hade något slappt i sina rörelser och han talade med tunn och svag röst. Ur hans beniga ansikte stack näsan ut likt ett fågelnäbb; de runda, färglösa ögonen blinkade ängsligt; och det glesa, gula hufvudhåret växte i hvirflar. De små skolgossarne skrattade åt honom och gåfvo honom prygel; hans uggleansikte retade på ett eller annat sätt de sunda och lifliga barnen. Han undvek dem och lefde för sig själf ensam och alltid någonstädes i skuggan, i vinklar och vrår och hålor. Förskräckt ihopkrupen iakttog han folk därinifrån utan att blinka med sina runda ögon. Blefvo ögonen trötta, så blundade han; sedan satt han länge liksom blind där och vaggade sin klena, lätta kropp mjukt fram och tillbaka. Äfven i morbroderns familj försökte han förbli obemärkt, men det var svårare där; han måste äta både middag och kvällsvard tillsammans med de öfrige, och när han satt till bords, gick morbroderns yngste son — Jakof, tjock och rödkindad — in för att på allehanda sätt reta honom eller narra honom att skratta; denne gjorde miner, räckte ut tungan, sparkade honom under bordet och nöp honom. Han lyckades visserligen icke få kusinen att skratta, men ofta ryckte Jevsej till af smärta, hans gula ansikte blef grått, hans ögon vidgades och skeden i hans hand började darra.

»Hvad är det med dig, Lillgubben?« plägade då morbror Pjotr fråga.

»Jaschka knep mig«, förklarade pojken i likgiltig ton utan att beklaga sig.

Om då morbror Pjotr gaf Jaschka en örfil eller luggade honom, så snörpte tant Agafja på munnen och brummade argt: »Fy dig, din skvallerbytta!«

Efteråt letade Jaschka sedan upp honom någonstädes och gaf honom stryk både länge och ifrigt. Jevsej förhöll sig till att bli slagen såsom till någonting oundvikligt; att klaga på Jaschka vore meningslöst, eftersom tant Agafja, så snart morbror Pjotr slog sin son, gaf sin styfson slagen igen med ränta; och hennes slag gjorde mer ondt än Jaschkas. När därför Jevsej såg, att Jaschka kom för att ge honom stryk, så kastade han sig omkull, rullade så hårdt, han kunde, ihop sin kropp till en klump, drog in knäna intill magen, täckte öfver ansiktet med händerna och prisgaf tigande sidorna och ryggen åt kusinens näfvar. Ju tålmodigare han utstod slagen, desto ifrigare blef alltid Jaschka; emellanåt till och med grät denne af ilska, sparkade honom och skrek:

»Din förbannade mask, böla då!«

En gång hittade Jevsej en hästsko och gaf Jaschka den, ty denne skulle i alla fall ha tagit ifrån honom fyndet. Blidkad af gåfvan frågade Jaschka honom:

»Gjorde jag dig mycket illa nyss?«

»Ja!« svarade Jevsej.

Jaschka tänkte efter ett tag, kliade sig i hufvudet och sade:

»Nå, det gör inget — det går öfver!«

Sedan gick han sin väg, men hans ord fastnade i Jevsejs själ, och denne upprepade halfhögt, full af hopp:

»Det går öfver … «

En gång hade han sett, huru några vallfärderskor gnidit sina trötta fötter med brännässlor; nu försökte äfven han gnida in sina af Jaschka sönderslagna höfter med sådana, och det tycktes honom, som om brännässlorna förminskade smärtan mycket. Sedan dess behandlade han, när han fått stryk, de skrubbade ställena hvar gång grundligt med den onda, af ingen älskade örtens fjuniga blad.

Han lärde sig illa, eftersom han kom till skolan mättad af rädsla för att få stryk och åter lämnade den full af förödmjukelser. Hans rädsla för kränkningar var uppenbar och framkallade hos alla den oemotståndliga lusten att låta Gubben smaka deras knytnäfvar.

Det visade sig, att Jevsej hade en användbar altstämma, och läraren tog honom med i kyrkokören. Nu var han mindre ofta hemma men träffade i gengäld vid sångöfningarna ofta sina skolkamrater, och de slogos icke sämre än Jaschka.

Han tyckte om den gamla träkyrkan; den hade många mörka vinklar och vrår, hvilkas varma, behagliga stillhet drog honom till sig på något kusligt sätt. I hemlighet väntade han sig att finna något ovanligt och godt där i något hörn — någonting, som skulle omfamna honom, ömt trycka honom till sig och berätta någonting för honom så, som hans mor förr brukat göra. Helgonbilderna voro svärtade af sot, hvilket under många år satt sig på dem, och helgonens ansikten — på samma gång godmodiga och stränga — påminde honom alla lika mycket om morbror Pjotrs skäggiga, mörka ansikte.

I kyrkans vapenhus fanns en tafla, hvilken föreställde ett helgon, som just fångat en djäfvul och höll på med att prygla upp honom. Helgonet var en mörk, lång, senig man med långa armar men djäfvulen en eldröd, smal och spenslig yngling, som liknade en killing. Först såg Jevsej icke åt djäfvulen; han hade till och med lust att spotta på denne; men senare började han tycka synd om denne olycklige lille djäfvul; och när ingen var i närheten, smekte han försiktigt den ondes af fruktan och smärta förvridna getabocksnos.

Så föddes för första gången medlidandets känsla i gossen.

Han tyckte också om kyrkan därför, att alla — till och med ökända gaphalsar och bråkmakare — förhöllo sig stilla och ödmjukt där.

Högljudt samtal förskräckte Jevsej; för upprörda ansikten och skrik sprang han och gömde sig, därför att han en gång på en marknadsdag upplefvat, huru bönderna, som först bara talat högt, sedan plötsligt börjat skrika åt hvarandra och stöta till hvarandra; därpå hade någon af dem fått tag i en påle, svingat den och slagit till. Det hade ljudit ett fruktansvärdt ylande och skriande, några hade sprungit därifrån och därvid stött omkull Gubben, så att han hade stått på näsan i en vattenpöl; när han rest sig upp, hade han fått se, hur en jättelik bonde kommit emot honom viftande med armarne; i stället för ansikte syntes bara en darrande, illröd fläck. Anblicken hade varit så förfärlig, att Jevsej uppgifvit ett häftigt skrik; det kändes, som om han plötsligt störtat ner i ett mörkt hål. De hade varit tvungna att stänka vatten på honom, för att han skulle komma till sans igen.

För berusade var han också rädd; hans mor hade sagt honom, att det var en djäfvul, som for i en berusad människa. Lillgubben föreställde sig denne djäfvul taggig som en igelkott och fuktig som en groda, röd och med gröna ögon. Han kryper in i människans buk, bedrifver där sitt ofog, och däraf blir människan galen.

I kyrkan fanns ännu mycket godt. Förutom friden, stillheten och det milda skumrasket tyckte Jevsej särskildt mycket om sången. När han sjöng utan noter, blundade han hårdt och lät sin röst flyta ihop med den gemensamma vågen af röster så, att man icke längre kunde särskilja dem; det var så behagligt att med hela sitt väsen fly undan någonstädes såsom i en söt slummer. I detta halfsofvande tillstånd tycktes det honom, som om han sväfvade bort ur lifvet och närmare ett annat, ett fredligare och gladare lif.

Inom honom föddes en dröm, hvilken han en gång för sin morbror uttryckte med dessa ord:

»Kan man lefva så, att man både kan gå öfverallt och se allt, utan att någon ser en själf?«

»Som en osynlig?« frågade smeden.

När han hade tänkt efter ett tag, svarade han:

»Det måste man nog säga, att det kan man inte.«

Sedan hela byn hade kommit att kalla Jevsej för „Gubben“, så kallade morbror Pjotr honom för „den Föräldralöse“. Smeden var i allo en ovanlig människa; äfven i berusadt tillstånd var det intet förskräckligt med honom; då tog han bara af sig mössan, gick gatan fram viftande med den och sjöng visor med ljudlig, svårmodig stämma; därvid log han och vaggade på hufvudet hit och dit, och tårarne flöto då ännu rikligare ur hans ögon än i nyktert tillstånd. Jevsej tyckte, att hans morbror var den klokaste och bäste mannen i hela byn och att man kunde tala med honom om allt. Han log ofta men skrattade likväl nästan aldrig och talade städse utan brådska, sakta och allvarligt. Ibland talade han liksom för sig själf i smedjan utan att lägga märke till sin systerson eller som om han glömt bort dennes närvaro; och det tyckte Jevsej särskildt mycket om. I sitt tal grälade smeden alltid med någon, sade alltid emot någon:

»Förbannade pack«, brummade han halfhögt för sig själf utan ilska. »Ditt omättliga ulfvagap! Jag arbetar väl? Ja, jag är redan torr i ögonen, snart blir jag blind; hvad skall jag mer göra? Du förbannade, tunga lefnadsöde utan skönhet och glädje … «

Det lät, som om gudfadern diktade en sång, och det föreföll Jevsej, som såge smeden den osynlige, han talade med.

En gång frågade han honom:

»Hvem talar du med?«

»Hvem jag talar med?« upprepade smeden utan att se på honom och svarade sedan leende: »I min egen dumhet är det med mig själf, jag talar … «

Men sällan lyckades det Jevsej att komma så nära inpå i samtal med gudfadern; i smedjan var det alltid någon främmad närvarande, och ofta stimmade den trinde Jaschka omkring där likt en snurretopp och öfverröstade med sina gälla skrik både hammarslagen och kolens sprakande i ässjan — när Jaschka var i smedjan, vågade Jevsej icke uppsöka sin morbror.

Smedjan stod vid randen af en icke särskildt djup klyfta, där Jevsej vår, sommar och höst tillbragte sin fritid inne i busksnåren. I klyftan var det fridfullt som i kyrkan. Fåglarne kvittrade, bin och humlor surrade. Gossen satt där, vaggade från sida till sida och tänkte med hårdt ihopknipna ögon på någonting; eller också ströfvade han omkring ibland buskarne, lyssnade efter smedjans larm och smög sig, så snart han kände på sig, att morbrodern var ensam, upp till denne.

»Nå, Föräldralöse?« tog då smeden emot honom och kisade med de tårfuktiga ögonen.

En gång frågade Jevsej smeden:

»Brukar den onde vara i kyrkan om natten?«

Smeden tänkte efter en stund och sade sedan:

»Hvarför skulle han inte det? Han kryper in öfverallt, det är lätt för honom.«

Gossen drog upp axlarne och öfverblickade med sina stora ögon forskande de mörka hörnorna i smedjan.

»Du behöfver inte vara rädd för dem, de där djäflarne«, rådde honom morbrodern.

Jevsej suckade, sedan svarade han sakta:

»Jag är heller inte rädd.«

»De göra dig ingen skada!« försäkrade smeden och gned sig med de svarta fingrarna i ögonen. Sedan frågade Jevsej vidare:

»Hur är det då med Gud?«

»Hvad skulle det vara med honom?«

»Hvarför släpper Gud in djäfvulen i kyrkan?«

»Hvad angår det honom? Gud är ju ingen kyrkovaktmästare … «

»Bor han inte där då?«

»Hvem? Gud? Det behöfver han inte! För honom, du Föräldralöse, finns det plats öfverallt. Kyrkan, den är till för folk … «

»Och människorna, hvarför äro de till?«

»Folk, de äro väl så … liksom, öfver hufvud taget, till för allt! Utan folk går det nu en gång inte, ja, ja … «

»Äro de till för Gud?«

Smeden betraktade sin systerson ifrån sidan och svarade efter en stund:

»Naturligtvis … «

Sedan torkade han af händerna på förskinnet, såg in i ässjans eld och fortfor:

»Jag vet inte så mycket om sådant, Föräldralöse … Det skulle du fråga läraren om någon gång … eller prästen.«

Jevsej aftorkade näsan med skjortärmen, sedan han svarat:

»Jag är rädd för dem … «

»Tala helst inte om sådana ting«, rådde honom morbror Pjotr allvarsamt. »Du är ännu liten, spring omkring och lek och rör på dig, så att du blir frisk och stark. Det hör till lifvet, att man skall vara frisk och sund; om man inga krafter har och inte kan arbeta, så kan man inte heller lefva. Det är det, som är hela den stora visheten … Hvad Gud behöfver, det veta icke vi.«

Han tystnade och tänkte efter ett slag utan att taga ögonen ifrån elden; sedan fortfor han allvarligt, i korthuggna meningar:

»Hvad som finns på andra sidan, det vet jag inte, och hvad som finns här, det begriper jag inte! „Allt har han i sin allvishet skapat“, heter det … «

Han blickade omkring sig i smedjan, och när han märkte gossen i hörnet, sade han:

»Hvad sitter du här och kurar för? Ut och lek, säger jag!«

Men när Jevsej sedan försagdt gått därifrån, tillade smeden efter honom:

»Om du får en gnista i ögat, så kan du bli blind på det. Och hvem kan väl ha nytta af en enögd?«

Medan modern ännu lefvat, hade hon berättat några sagor för Jevsej. Hon plägade förtälja dem under de långa vinternätterna, då snöstormen slog emot stugans väggar, rusade fram öfver taket och kände på allt — liksom letade den efter något — och sedan till sist kröp in igenom skorstenen, där den klagande ylade i flera stämmor. Modern plägade berätta sagorna med sakta, sömnig röst; hon afbröt sig ofta, trasslade in sig och upprepade gång på gång ett och samma ord. Då tycktes det gossen, som såge hon allt det, hon berättade om, i mörkret framför sig — om än det var otydligt, hon såg det.

Samtalen med morbror Pjotr påminde Jevsej om moderns sagor; äfven smeden föreföll se såväl Gud och djäfvulen som hela det förskräckliga människolifvet i ässjans eld, och det var nog därför, som han ständigt grät. Jevsej åhörde hans tal och lade dem lätt på minnet; de omslöto hans hjärta med en ängslig, förväntansfull bäfvan och stärkte honom allt mer i hoppet om att någon gång få upplefva någonting annorlunda — någonting, som icke skulle likna lifvet i byn med fulla bönder, leda kärringar och skrikiga småbarn — någonting, som skulle vara uppfylldt af kärlek och allvar liksom gudstjänsten i kyrkan.

Smedens grannar hade en liten blind flicka, som hette Tanja. Jevsej blef vän med flickan, ledde henne på promenader i byn, hjälpte henne omtänksamt att taga sig ned i klyftan; och med sakta röst berättade han allt möjligt för henne, medan hans vattenblå ögon ängsligt vidgades. Denna vänskap hade man lagt märke till i kyrkbyn, och alla tyckte om den. Emellertid kom en dag den blindas mor till morbror Pjotr och beklagade sig. Jevsej skulle med sitt tal i Tanja ha injagat en sådan stor skräck, att den lilla flickan icke längre kunde lämnas ensam; hon grät, hon hade börjat sofva illa, hon kastade sig om nätterna hit och dit i sängen, hoppade upp och skrek.

»Hvad han inbillat henne, det är icke till att begripa, men hon stammar hela tiden något om djäflar och att himmelen är svart och full af hål, igenom hålen syns eld, där djäflarne slå kullerbyttor och håna människorna … Får man verkligen berätta sådant för en liten flicka?«

»Kom hit ett tag«, ropade morbror Pjotr på sin systerson.

När Jevsej långsamt kommit fram ur hörnet, lade smeden sin tunga, råa näfve på hans hjässa och frågade:

»Har du berättat allt det?«

»Ja.«

»Hvarför det?«

»Det vet jag inte … «

Smeden stötte utan att lyfta handen gossens hufvud bakåt, såg honom i ögonen och sade i allvarlig ton:

»Är verkligen himmelen svart?«

Jevsej mumlade tyst:

»Men om hon i alla fall inte kan se den? … «

»Hvem?«

»Lilla Tanja … «

»Jaså!« sade smeden, tänkte efter och frågade sedan: »Och elden, är den också svart? Hvarför har du hittat på det?«

Gossen slog ner blicken och teg.

»Nå, men så tala då, det är ingen, som tänker slå dig! Hvarför inbillar du henne sådant?«

»För att jag tycker synd om henne«, hviskade Jevsej.

Smeden sköt gossen mjukt ifrån sig och sade:

»Hädanefter skall du inte tala mer med henne, hör du? Aldrig. Oroa dig inte, tant Praskovja! Denna vänskap skola vi göra slut på!«

»Han skulle ha på öronen«, rådde den blindas mor. »Flickan lefde i lugn och ro för sig själf, det var ingen, som störde henne, och nu får man inte röra sig bort ifrån henne … «

När Praskovja gått, tog smeden Jevsej tigande i handen, ledde honom ut på gården och frågade honom där:

»Tala nu förnuftigt: hvarför har du skrämt upp flickungen?«

Morbrodern talade icke högt, men hans röst lät sträng. Jevsej blef rädd och började stammande rättfärdiga sig:

»Jag har inte skrämt henne, jag har bara — hon klagade jämt och samt och sade: jag ser bara svart, och du, du ser allt … Då sade jag till henne, att allting är svart, så att hon inte skulle bli afundsjuk. Jag ville inte alls, att hon skulle bli rädd … «

Han snyftade högt, därför att han kände sig kränkt. Morbror Pjotr skrattade sakta:

»Dummer! Du skulle ha tänkt på, att det ju bara är tre år sedan, som hon vardt blind. Hon är ju inte född blind, hon har fått det efter kopporna. Så hon kommer alltså ännu ihåg, hur allting ser ut. Så dum du är!«

»Jag är inte dum, hon trodde mig ju!« invände Jevsej och torkade sig i ögonen.

»Nå, det är i ordning. Ha du bara inte mer med henne att göra … Hör du det?«

»Nej, det skall jag inte … «

»Det gör ingenting, att du gråter. De kunna godt tro, att jag har gett dig pisk.«

Smeden stötte näfven emot Jevsejs axel och tillade småleende:

»Sådana skälmar vi äro, vi två … «

Då tryckte pojken hufvudet tätt intill hans sida och frågade med darrande röst:

»Hvarför vilja alla människor förnedra mig hela tiden?«

»Det vet jag inte, Föräldralös!« sade morbrodern, sedan han tänkt efter ett tag.

Kränkningarna började efter hand bereda gossen en frätande njutning; det mognade inom honom en grumlig öfvertygelse, att han icke vore som de andre, och det vore därför, man kränkte honom.

Kyrkbyn låg på en höjd. På andra sidan elfven sträckte ett ofarbart kärr ut sig. Om sommaren, efter heta dagar, höjde sig en lilafärgad, kväfvande dimma ur träskmarken, och bakom den lågvuxna skogen steg en röd måne upp på himmelen. Kärret utspydde sin ruttna andedräkt öfver kyrkbyn och skickade folket där hela moln af mygg; dessa fyllde luften med sin roflystna beskäftighet och sitt svårmodiga sjungande, och de arma, arga människorna kliade sig till blods.

Om nätterna irrade små, darrande, blå flammor öfver kärret; det hette, att det var syndarnes själar, som icke kunde finna ro. Folk suckade bekymradt och beklagade dem; emot hvarandra voro de emellertid utan förbarmande.

Likväl kunde de också lefva i glädje och endräkt. Det hade Jevsej själf sett en gång.

Hos den rike bonden Vjeretennikof hade det en natt utbrutit eldsvåda i rian;[Not] pojken hade sprungit ut i köksträdgården, klättrat upp i en videbuske och beskådat branden därifrån.

Det föreföll honom, som om en förskräcklig, röksvart och eldnäbbad fågels mångbevingade, böjliga kropp ringlade sig fram öfver himmelen. Med det röda, gnistsprutande hufvudet lutadt emot marken tycks fågeln med sina eldiga, skarpa tänder roflystet rifva ut halmen och gnaga i träet. Dess rökiga kropp slingrar sig lekfullt öfver den svarta himmelen, låter sig sedan falla ned öfver byn, kryper fram öfver stugornas tak, den stegrar sig prålande — utan att rifva loss det blossande röda hufvudet ifrån marken — lätt till väders och spärrar allt vidare upp den bistra näbben.

Inför eldens ansikte framstodo alla människorna som små och svarta. De sprutade vatten på den, stucko in långa stänger i flammorna, sleto de brinnande sädeskärfvarne ur eldens käftar, stampade på dem, hostade, snörflade och nöso, på väg att kväfvas i den tjocka röken. De ropade och tjöto, deras röster flöto ihop med eldens hvisslande och tjutande; de ryckte allt närmare elden, dess röda hufvud omgåfvo de med en svart, lefvande ring, som om de hade dragit ihop en snara om dess hals. Här och där slets snaran sönder, men de knöto på nytt ihop den och drogo den allt fastare och snäfvare samman; elden vältrade sig ursinnigt hit och dit, gjorde språng, dess kropp svällde, blåste upp sig, slingrade sig likt en orm, försökte slita loss sitt af människorna infångade hufvud ifrån marken och föll, sedan den beröfvats krafterna, utmattadt och misslynt ner på de intilliggande sädesladorna, kröp öfver köksträdgårdarne, smälte söndertrasad och försvagad bort.

»Hugg i!« hojtade folk för att sporra hvarandra.

»Vatten!« ljödo kvinnornas röster.

Kvinnorna stodo i kedja från elden till elfven, skuldra vid skuldra, främlingar och släktingar, vänner och fiender; och de langade oafbrutet spannarne med vatten vidare.

»Raska på, kärringar! Kära ni, raska på!«

Det hade varit skönt och glädjerikt, detta goda, kamratliga lif vid kampen emot elden. Alla hade uppmuntrat hvarandra, de hade turats om att loforda hvarandras skicklighet och styrka; och de hade skällt vänskapligt på hvarandra. Det hade icke legat något ondt i deras skrikande; det hade verkat, som såge de här i eldsskenet blott hvarandras goda sidor, som om den ene tyckte bra om den andre. När de till sist besegrat elden, så hade de blifvit glada. De hade stämt upp sånger, skrattat och skojat och skrutit för hvarandra med sina insatser. De äldre hade skaffat fram brännvin och druckit litet grand för att stärka sig, medan ungdomen nästan ända till morgonen hade spatserat omkring och firat på gatan — och allt hade varit skönt liksom i en dröm.

Jevsej hade icke hört ett enda argt utrop, icke sett ett enda bistert ansikte. Så länge, det hade brunnit, hade ingen gråtit af smärta och förnedring, ingen hade utstött det djuriska rytande af sådan vildsint ondska, som till och med är redo till dråp.

Följande dag sade Jevsej till morbror Pjotr:

»Så fint det var i går … «

»Nå-ja, Föräldralös, fint! … Litet till, så hade elden slickat i sig halfva kyrkbyn!«

»Jag menade folk!« förklarade gossen. »Att de voro så eniga. Så borde de alltid lefva — tänk om det alltid hade brunnit!«

Smeden tänkte efter en stund och frågade förundradt:

»Det betyder alltså — du skulle vilja, att det alltid brunne?«

Sedan sade han med en sträng blick på Jevsej och hotfullt lyftadt pekfinger:

»Passa dig, din virrhjärna, låt inte sådana syndiga ting falla dig in! Man kan ju inte tro det — han tycker om, när det brinner!«

II

När Jevsej hade gått ut skolan, sade smeden:

»Hvar skola vi nu göra af dig? Här är du inte till någon nytta. Jag måste snart åka och köpa nya blåsbälgar; då tar jag dig med mig till staden, Föräldralös.«

»Skall du själf taga mig med dit?« frågade Jevsej.

»Ja. Är du ledsen för det, att du skall lämna byn?«

»Nej. Men dig är jag ledsen för att lämna … «

Smeden stötte ett järn i elden, ryckte med tången kolen till rätta och sade eftertänksamt:

»Mig behöfver du inte tycka synd om. Jag är ju en stor … En karl som alla andra.«

»Du är bättre än alla andra!« sade Jevsej sakta.

Morbror Pjotr måtte icke ha hört hans ord; han svarade icke på det utan tog det glödgade järnet ur elden, kisade med ögonen och började smida, så att de röda gnistorna yrde. Så hejdade han sig plötsligt, lät långsamt handen med släggan sjunka och sade småleende:

»Jag borde ge dig några lärdomar med på vägen … «

Jevsej spetsade öronen i förväntan inför belärandet. Emellertid stack smeden på nytt järn in i elden, torkade tårarne från kinderna, och blickande in i ässjan glömde han bort sin systerson. Sedan kom det en bonde med en hjulring, som rämnat. Jevsej gick ner i klyftan, satte sig där i snåren och väntade till solnedgången på, om inte morbrodern skulle bli ensam i smedjan. Så skedde emellertid icke.

Dagen för afresan ifrån kyrkbyn blef sedermera oskarp i gossens minne. Han erinrade sig blott, att det var mörkt och egendomligt betryckande, när de körde ut på fältet, att vagnen skakade häftigt, och att svarta, orörliga träd höjde sig på ömse sidor om vagnen. Men ju längre de körde, desto friare och ljusare framträdde landskapet. Morbrodern var hela vägen i misshumör och besvarade frågor blott ogärna, enstafvigt och otydligt.

De körde hela dagen och öfvernattade i en liten by. Under natten var det någon, som spelade länge och väl på dragspel; det var en kvinna, som grät; och ibland ropade en vredgad röst:

»Håll tyst!«

Sedan följde en oanständig svordom.

Det var ännu natt, när de fortsatte. Två hundar ledsagade dem springande bredvid vagnen och gläfsande i mörkret; när de lämnade byn, lät en rördrom i skogen till vänster om vägen höra sitt vemodigt klagande rop.

»Gud gifve, att det betyder tur!« mumlade smeden.

Jevsej föll i sömn och vaknade först då, när morbrodern klappade honom lätt på benen med piskan.

»Titta skall du få se, Föräldralös, hallå!«

För gossens sömniga ögon framträdde staden som en jättelik bohveteåker; tät och brokig sträckte den ut sig utan ände, kyrkornas gyllene kupoler däri sågo ut som gula smörblommor, och gatornas mörka rynkor liknade plogfåror.

»Åhå-å!« sade Jevsej, när han såg närmare efter.

Staden blef, efter hand som den tornade upp sig inför dem, allt färgrikare. Grön, röd, grå och gyllene skimrade den, då den återspeglade solens strålar i de otaliga fönsterrutorna och i kyrkokupolernas guld. Den tände i gossens hjärta en förväntan inför något ovanligt. Stående på knä i vagnen, höll sig Jevsej med ena handen fast vid morbroderns axel och såg oafvändt framåt, medan smeden talade till honom:

»Du skall lefva så, att du gör det, man ger dig i uppdrag, och håll dig för öfrigt undan. Akta dig för framfusigt folk; af tio framfusige kanske en slår sig fram, medan nio bryta nacken af sig.«

Detta sade han tvekande, som om han betviflade, att han egentligen sade det rätta. Jevsej hörde uppmärksamt och allvarligt på i den förhoppningen, att han skulle få höra några särskilda ord, som kunde rusta honom emot det nya lifvets faror.

Smeden suckade högt och fortfor fastare, med mera öfvertygelse:

»Mig, du Föräldralös, ha de en gång mörbultat på häradskontoret, ja minsann! Den gången var jag brudgum och skulle gifta mig, men de ville ge mig stryk! Det gör dem detsamma, de bry sig inte mycket om andras angelägenheter. Sedan besvärade jag mig för guvernören; då spärrade de in mig i tre och en half månad … och gåfvo mig prygel dessutom. Det var stryk efter noter; jag spottade till och med blod, och ända sedan den tiden har jag tårar i ögonen. En viss polis, en sådan rödhårig en, liten till växten, slog mig med något tillhygge i hufvudet.«

»Nå«, tyckte Jevsej tyst, »tala helst inte om det … «

»Hvad skall man annars säga?« utropade morbror Pjotr leende. »Något annat kan jag inte komma på att säga, Föräldralös … «

Jevsej hängde modlöst med hufvudet.

Enstaka smutsiga, i en tung os insvepta hus kommo dem till mötes samt drogo häst och vagn med de resande allt djupare in i sina trassliga garn. På de röda och gröna taken reste sig skorstenar likt vårtor, hvarur blå och grå rök steg upp. Somliga skorstenar sköto rätt upp ur marken; oformligt höga och smutsiga utspydde de tjock, svart rök. Den hårdstampade marken föreföll inpyrd med fet rök, ifrån alla håll kröp tungt, oroväckande buller emot dem och pressade samman luften; järnmassorna jämrade sig och tjöto, hvisslade och gormade grälsjukt …

Morbrodern sade:

»Detta är inte staden ännu, detta är fabrikerna.«

Nu togo de af in på en bred, med trähus kantad gata. De gamla, solidt byggda och brokigt målade husen erbjödo en fridsam, hemtam anblick. Särskildt snygga voro de hus, hvilka hade små trädgårdar emot gatan — så rena och prydliga, liksom om de tagit på sig gröna förkläden.

»Nu äro vi snart framme!« sade smeden, när han styrde hästen in i en smal gränd. »Var inte rädd, du Föräldralöse … «

Han höll in hästen framför den öppna porten till ett stort hus, hoppade ner på marken och gick in på gården. Huset var gammalt och alldeles vindt; under de små, grumliga fönstren stucko bjälkarne ut. På den stora, smutsiga gården stodo många enspannsdroskor; fyra bönder, som hade omringat en hvit häst, klappade den med handflatorna och ropade högt i munnen på hvarandra. En af dem — en rundlagd och skallig karl med stort, blekgult skägg och rosigt ansikte — bredde ut armarne, sedan han fått syn på morbror Pjotr, och ropade:

»A-a!«

… I ett trångt, mörkt rum drucko de te; den skallige gapskrattade och ropade så högt, att kärlen på bordet klirrade. Det var instängdt och luktade kraftigt af varmt bröd. Jevsej var sömnig och sneglade hela tiden in i det hörn, där en bred säng med en mängd kuddar stod bak ett smutsigt förhänge. Där flögo omkring en mängd stora, svarta flugor; de stötte emot pannan, kröpo öfver ansigtet och kittlade obehagligt den svettdrypande huden. Jevsej blygdes för att jaga bort dem.

»Vi skola snart ordna det för dig!« ropade den skallige åt honom och nickade gladt. »Natalja, har du skickat efter Matvejitsch?«

En yppig kvinna med svarta ögonbryn, liten mun och hög barm svarade med välklingande stämma:

»Huru många gånger skall du fråga mig det … «

»Nå, Petrucha, min vän, hvad säger du om Natalja? Rena honungskakan, inte sant?« ropade den skallige öronbedöfvande högt.

Morbror Pjotr småskrattade tyst för sig själf; det verkade, som om han vore rädd för att se på kvinnan. Hon sköt fram en varm rågkaka med kvarg åt Jevsej och sade till honom:

»Ät mer! … I staden måste man äta mycket … «

Jevsej var mätt, och en känsla af öfvermättnad tryckte honom, men han vågade icke tacka nej utan tuggade ödmjukt i sig allt, man bjöd honom.

»Ät!« hojtade den skallige och berättade sedan för morbror Pjotr: »Det är kanske en lyckträff, skall jag säga dig. Nu är platsen ledig för din systerson. Det är bara en vecka sedan, den andre pojkspolingen blef nertrampad af en häst. Han hade gått till krogen efter tevatten, och så plötsligt … «

Obemärkt och ohörbart hade ytterligare en man uppenbarat sig; han var likaledes skallig men klen och mager med mörka glasögon på den stora näsan samt en lång kvast grått hår på hakan.

»Hvad står på, folk?« frågade han med låg röst. Värden for upp ifrån stolen samt började ropa och skratta högt, så att Jevsej blef alldeles kuslig till mods.

Mannen hade kallat värdfolket och morbror Pjotr för »folk« och därigenom liksom ifrån början afskilt sig ifrån dem. Han tog plats något afsides ifrån bordet, ryckte till på köpet ytterligare ett stycke bort ifrån smeden och lät igenom långsamma rörelser med den tunna, magra halsen sin blick irra genom rummet. På hans hufvud, något ofvanom pannan, öfver högra ögat, hade han en stor bula; de små, spetsiga öronen smögo sig tätt intill skallen, liksom ville de gömma sig i den korta fransen af grått hår. Han såg grå och liksom dammig ut. Jevsej försökte omärkligt se hans ögon bakom glasögonen; men det kunde han icke, och detta oroade honom.

Den skallige värden ropade:

»Han är ju föräldralös, förstår du!«

»Det är utmärkt!« anmärkte mannen med bulan. Han satt med de små, mörka händerna stödda på sina spetsiga knän och talade blott föga; emellanåt uppfattade Jevsej några ord, hvilka för honom framstodo såsom särskildt betydelsefulla.

Slutligen sade han:

»Saken är alltså därmed klar … «

Morbror Pjotr ryckte tungt ifrån sida till sida på sin stol.

»Där får du alltså en plats, Föräldralös … Och han där är nu din husbonde … «

Mannen med bulan mönstrade Jevsej genom sina svarta glasögon och sade:

»Jag heter Matvej Matvejitsch … «

Sedan vände han sig bort, tog glaset, drack ljudlöst upp teet, reste sig, bugade sig tigande och gick ut.

När Jevsej senare tillsammans med morbrodern satt på gården i skuggan vid stallet, sade smeden försiktigt, som om han med sina ord trefvade öfver någonting för honom själf obegripligt:

»Du skall nog få det godt hos honom … Han är en gammal man, han har tjänat ut sitt öde, har genomlefvat alla synder och lefver nu bara för att äta sin lilla bit och spinna som en mätt katt … «

»Är han inte trollkarl?« frågade gossen.

»Hur så? I städerna, får man tro, finns det inga trollkarlar.«

Men efter en kort stunds eftertanke tillade smeden:

»Men det kan ju göra dig det samma. Äfven trollkarlar äro människor. En sak skall du veta: Staden, den är farlig! Den lär folk allt möjligt: där beger sig till exempel frun på vallfart, och snart tar mannen köksan i hennes ställe och — roar sig med henne. Den gamle skall inte visa prof på sådant … Jag säger ju, att du säkert skall ha det godt hos honom. Du skall lefva hos honom som om du vore gömd bakom en buske; där sitter du och tittar ut.«

»Och när han dör?« frågade Jevsej oroligt.

»Det blir nog inte så snart … Smörj in hufvudet ordentligt med fett, så att hvirflarne icke spreta.«

Morbrodern sade till Jevsej, att han skulle säga adjö till värdfolket, och förde honom sedan in i staden. Jevsej glodde på allt med sina uggleögon och tryckte sig tätt intill morbrodern. Boddörrarna slogos igen med smällar, blocken knarrade; droskornas rasslande, lastvagnarnes tunga dunkande, handlarnes rop, hofvarnes skrapande och stampande — allt detta buller krokade ihop sig, trasslade in sig till ett kvaft, dammigt moln. Folk gingo fort, som vore de rädda att komma för sent någonstädes, sprungo rätt öfver gatan under hästarnes mular. Det rastlösa jäktandet tröttade ögonen, gossen slöt dem emellanåt, snubblade då och sade till morbrodern:

»Gå fortare … «

Han önskade sig, att han skulle komma fram någonstans till en plats, en vrå, där det icke var så bullrigt, icke så oroligt och varmt. Äntligen kommo de ut på ett litet torg, snäft omgifvet af gamla hus, hvilka alla stodo tätt sammanträngda och stödde sig emot hvarandra. Midt på torget stod där en springbrunn, på marken lågo fuktiga skuggor; larmet var här dofvare och lugnare.

»Se«, sade Jevsej, »bara hus öfverallt! Inga plank finns det här … «

Smeden suckade och svarade:

»Läs nu på skyltarne — hvar är Raspopofs bod?«

De begåfvo sig ut till torgets midt och ställde sig vid fontänen. Jevsej såg sig omkring och rörde på läpparne. Här funnos många skyltar; de täckte hvartenda hus likt brokiga laglappar på en tiggares kaftan. När gossen på en af dem fick syn på det sökta namnet, genomfor honom en rysning, och han började utan att säga något till sin morbror granska skylten uppmärksamt. Den var liten, sönderfrätt af rost och hängde öfver en dörr, som ledde neråt någonstans i ett mörkt hål; framför dörren var där en fördjupning i trottoaren, hvilken på ömse sidor inhägnades af ett lågt järngaller. Det hus, hvarest boden låg inrymd, hade tre våningar och var smutsgult med afflagnad puts. Husets framsida var som ett förblindadt, listigt och ovänligt ansikte.

De stego ned för stentrappan — där voro fem trappsteg — fram till dörren. Smeden tog af sig skärmmössan och kikade försiktigt in i boden.

»Stig in!« ljöd en klar stämma.

Butiksinnehafvaren satt vid ett bord intill fönstret och drack te. På hufvudet bar han en liten skärmlös mössa af svart siden.

»Tag dig en stol, bonde, sätt dig och drick te. Hämta ett glas, pojke, från hyllan där … «

Innehafvaren sträckte ut handen inåt bodens mörka djup. Jevsej tittade ditåt men såg ingenting. Då vände sig innehafvaren till honom:

»Nå, hvad nu? Är du månne ingen pojke?«

»Han är inte van än!« sade morbror Pjotr sakta. Gubben viftade på nytt med handen.

»Andra hyllan till höger. Husbonden skall man förstå efter ett halft ord, sådan är regeln här.«

Smeden suckade. Jevsej hade i skumrasket trefvat sig fram till kärlen och bar nu raskt fram glaset till husets herre men snubblade öfver en trafve böcker på golfvet.

»Ställ det på bordet! Men hvar är tefatet?«

»Ack du!« utbrast morbror Pjotr. »Hur kan du väl glömma tefatet? … «

»Han kommer att behöfva gå länge i lära«, sade innehafvaren och gaf smeden en genomträngande blick. »Se dig nu omkring i boden, min gosse, och lägg på minnet, hvad som ligger hvar … «

Jevsej kände det, som om någon makt trängt in i hans kropp och befallande rörde på den dit, den ville. Han kröp ihop, drog in hufvudet emellan axlarne, spände sin synförmåga allt hvad han orkade och började besiktiga hela boden, medan han lyssnade efter principalens ord. I boden var det svalt och skumt. Den var lång och smal likt en graf och tätt fylld med bokhyllor, där böckerna stodo trångt ihoptryckta. Också på golfvet lågo hela staplar med böcker, i bodens inre nådde de i en hög nästan ända upp till taket, så att de fullkomligt belamrade den bortre väggen. Förutom böckerna fann Jevsej här endast en stege, ett paraply, ett par galoscher och en vit skål med afslaget öra. Där var mycket dammigt; däraf kom sig sannolikt också den unkna lukten.

»Jag är en ensam, stillsam man, och om han är mig till lags, så skall han bli mycket lycklig hos mig. Jag har vandrat ärligt och rättskaffens igenom hela mitt lif; en oärlighet skulle jag aldrig förlåta, skulle jag märka något dylikt, så öfverlämnar jag honom till domstolen. Ty nuförtiden dömer man äfven minderåriga; de ha inrättat ett fängelse för dem, den så kallade kolonin för minderårige förbrytare — för små tjufvar … «

Hans gråa, sega ord snärjde sig stramt omkring Jevsej och framkallade inom honom en ängslig längtan att snarast vara gubben till lags och och behaga honom.

»Tag nu afsked af hvarandra; pojken måste sätta igång med sitt arbete!«

Morbror Pjotr suckade och reste sig.

»Nå, Föräldralös … ha det så bra! Lyd din husbonde … Han vill dig ingen olycka — och hvarför skulle han det? Så gräm dig inte … «

»Det är bra!« sade Jevsej.

»Det heter icke „bra“ utan godt«, rättade principalen.

»Godt!« upprepade Jevsej raskt.

»Farväl då«, sade smeden, som hade lagt sin råa näfve på gossens skuldra och skakat systersonen; han aflägsnade sig hastigt, som om han plötsligt blifvit rädd för någonting.

Jevsej bäfvade under trycket af en kall sorg, tog ett steg emot dörren och riktade sina runda ögon frågande på husbondens gula ansikte. Gubben tvinnade med fingrarna den gråa hårkvasten på hakan, medan han granskade Jevsej uppifrån och ner, och gossen tyckte sig nu märka ett par stora och skumt svarta ögon. Under loppet af några sekunder stodo de sålunda där, medan var och en af dem väntade sig något af den andre, och gossens hjärta bäfvade darrande af någon oviss rädsla. Emellertid tog gubben en bok ifrån hyllan, pekade på pärmen och frågade:

»Hvad är det för siffror?«

»1873«, svarade Jevsej med lågt nedsänkt hufvud.

»Det stämmer.«

Husbonden vidrörde Jevsejs haka med ett skinntorrt finger.

»Se på mig.«

Gossen sträckte på halsen och mumlade hastigt med slutna ögon:

»Snälle farbror, jag skall alltid vara lydig … « Sedan stelnade han, utan att se någonting.

»Kom hit … «

Gubben satt på stolen, stöttande sig med händerna på knäna. Han tog sin lilla mössa af hufvudet och torkade flinten med näsduken. Glasögonen hade glidit ner på nästippen, och han såg öfver dem rätt in i Jevsejs ansikte. Nu hade han två par ögon — de riktiga ögonen voro små, orörliga, mörkgrå med röda ögonlock.

»Ha de ofta gett dig stryk?«

»Ja, ofta!« sade Jevsej sakta.

»Hvem då?«

»Pojkarne … «

Innehafvaren satte glasögonen till rätta framför ögonen, tuggade på sina mörka läppar och sade:

»Pojkarne äro slagskämpar här också. Du skall icke ha med dem att göra, hör du det?«

»Ja.«

»Akta dig för dem! De äro slynglar och små tjufvar. Jag skall inte lära dig några dåligheter, skall du veta. Jag är en god människa; man måste tycka om mig. Om du tycker om mig, så skall du få det godt hos mig. Har du förstått?«

»Ja.«

Husbondens ansikte återtog det tidigare uttrycket. Han tog Jevsej i handen och ledde honom in i bodens djup, medan han sade:

»Här, ser du, finns det böcker. På hvar och en af dem är ett årtal angifvet, och hvarje årgång har tolf band. Ställ dem i ordning! Hur skall du göra det?«

Jevsej tänkte efter ett tag och svarade blygt:

»Det vet jag inte … «

»Och jag tänker icke tala om det för dig. Du kan läsa och skrifva, så du måste själf komma på det … «

Den torra, entoniga rösten träffade gossen likt pisksnärtar. Medan han höll tårarne tillbaka, började han knyta upp bokpaketen, och hvar gång en bok small i golfvet, ryckte han till och tittade ängsligt omkring sig. Innehafvaren satt vid bordet och skref. Pennan raspade svagt. Utanför dörren skymtade de jäktade benen förbi, deras skuggor föllo in i bokhandeln, där de hoppade omkring hit och dit. Ur Jevsejs ögon trillade den ena tåren efter den andra; han blef rädd för dem, han aftorkade hastigt ansiktet med de dammiga händerna och började, fylld af dunkel rädsla, flitigt ordna böckerna. I början var det svårt, men redan efter några minuter försjönk han åter i det välbekanta tillståndet af tanketomhet — den invanda tomhet, som alltid maktfullt öfvermannade honom, när han efter slag och förödmjukelser satt ensam någonstädes i ett hörn. Hans ögon uppfångade årtalen och månadernas namn, händerna radade mekaniskt upp böckerna i ordning; sittande på golfvet vaggade han kroppen regelbundet hit och dit och försjönk allt djupare i ett halfmedvetet verklighetsförnekandes lugna afgrund. Som vanligt i sådana ögonblick glimmade där djupt i hans inre ett grumligt hopp, tändes det en förväntan på något annat, som inte skulle likna det, hvilket nu omgaf honom. Emellanåt uppflammade i hans medvetande de ord, som rymde så mycket:

„Det går öfver … “

Dessa ord värmde hans hjärta genom löftet om något ovanligt. Gossens händer började ofrivilligt röra sig snabbare, och tidens gång blef omärklig.

»Där ser man, nu har du begripit, huru man skall göra!«

Jevsej ryckte till — han hade icke hört gubben närma sig; han såg ner på sitt arbete och frågade:

»Är det rätt så?«

»Förvisso. Vill du ha te?«

»Nej, jag skall inget ha.«

»Du skall säga: ja tack, eller: nej tack, jag vill inte ha något«, sade principalen. »Nå, fortsätt arbeta, då … «

Han gick sin väg. Jevsej såg efter honom och fick i bokhandeln syn på en till åren kommen man utan mustasch och skägg, med rund hatt skjuten långt bak i nacken och käpp i handen. Han satt vid bordet och ställde upp hvita och svarta små figurer. När Jevsej återvändt till sitt arbete, började där höras spridda rop ifrån gästen och innehafvaren:

»Tornet … «

»Damen schackad … «

Gatubullret sjönk trött ned i antikvariatet; de bådas besynnerliga uttryck läto genom detta likt grodornas kväkande i kärret. „Hvad är det, de hålla på med?“ tänkte gossen ängsligt och suckade stilla; han kände, att något märkvärdigt kom emot honom ifrån alla håll, men det var icke det, som han skyggt väntade på. Dammet kittlade honom i näsa och ögon, det knastrade mellan tänderna. Han påminde sig morbroderns ord om den gamle:

„Du skall bo hos honom, gömd liksom bakom en buske … “

Det skymde.

»Schack och matt!« ropade gästen doft. Innehafvaren smackade med tungan och befallde med hög röst:

»Stäng boden, min gosse!«

Gubben bodde i två små rum på fjärde våningen i det hus, där boklådan var inrymd. I det första rummet, hvilket hade endast ett fönster, stodo en stor kista och ett skåp.

»Här skall du sofva!« sade husbonden.

Det andra rummets två fönster vette mot gatan; man såg de backiga hustakens fält och den rosenröda himmelen. I ett hörn darrade en liten låga i en blå glaslampa framför helgonbilderna. I ett annat hörn stod en säng, täckt med ett rödt täcke. På väggarna hängde grälla porträtt af tsaren och några generaler. Det var trångt i rummet men rent, och det luktade som i en kyrka.

Jevsej stod i dörren och beskådade arbetsgifvarens våning; den gamle stod bredvid honom och sade:

»Lägg tingens ordning på minnet, så att det alltid förblir så, som det är!«

Längs väggen stodo en bred, svart soffa och ett rundt bord med tre stolar rundt omkring; de voro likaledes svarta. Detta hörn af rummet såg dystert och olycksbådande ut.

En lång kvinna med hvit ansiktshy samt lammögon trädde in och frågade med sakta, sjungande röst:

»Skall jag ställa fram kvällsvarden?«

»Ja, tag ni fram den, Raisa Petrovna … «

»En ny pojke?«

»Ja. Han heter Jevsej … «

Kvinnan aflägsnade sig.

»Stäng dörren!« sade gubben, och när Jevsej gjort det, fortfor den förre, sedan han sänkt rösten:

»Det är vår värdinna; jag hyr rummen af henne med middag och kvällsvard, har du förstått?«

»Ja … «

»Men för dig finns bara en husbonde — jag … Förstår du?«

»Ja«, svarade Jevsej.

»Det är således bara mig, du skall lyda … Gå nu ut i köket och tvätta af dig.«

Medan Jevsej tvättade sig, försökte han omärkligt granska värdinnan, som just tillredde aftonvarden och ordnade tallrikar, knifvar, bröd på en stor bricka. Hennes stora, runda ansikte med de fina ögonbrynen hade något godmodigt öfver sig. Det slätt bakåtkammade mörka håret, de lugnt blickande ögonen och den breda näsan gaf hos gossen upphof till antagandet:

„Hon är fridsam … “

Sedan han märkt, att äfven hon iakttog honom med sina smala, röda läppar hårdt ihopknipna, blef han förvirrad och spillde vatten på golfvet.

»Torka upp det!« sade hon men lät icke ond. »Trasan ligger under stolen.«

När han kom in i rummet igen, rannsakade gubben honom och frågade:

»Hvad var det, hon talade med dig om?«

Men Jevsej hann inte svara honom — värdinnan kom in med brickan, ställde den på bordet och sade:

»Nå, då går jag … «

»Godt!« svarade principalen.

Hon höjde handen och slätade till håret vid tinningen — hon hade långa fingrar — och sedan gick hon.

De satte sig för att äta aftonvard. Husbonden åt utan brådska, smackade högt och suckade emellanåt trött. När de började äta af köttfärsen, sade han till Jevsej:

»Ser du, så god mat, det finns här? Jag äter alltid godt … «

Efter aftonvarden sade han åt Jevsej att bära ut disken i köket, lärde honom att tända lampan och sade sedan:

»Gå nu och lägg dig att sofva. Det finns filt, kudde och täcke i skåpet. De äro till dig. I morgon skall jag köpa dig en god kostym. Gå nu och lägg dig!«

När Jevsej redan halfsofvande efter de tröttande upplevelserna lagt sig till sängs, kom husbonden igen och frågade:

»Nå, har du det godt?«

Det var hårdt på kistan, men Jevsej svarade:

»Jadå … «

»Öppna fönstret, om det blir för varmt.«

Det gjorde Jevsej med det samma. Fönstret vette mot grannhusets tak. Där funnos skorstenar, hvilka allesamman sågo likadana ut. Jevsej tittade upp emot stjärnorna med ett skyggt vilddjurs vemodiga ögon, hvilket man inspärrat i bur, men stjärnorna talade icke till hans hjärta. Han sträckte ut sig på kistan, svepte täcket öfver hufvudet och blundade hårdt. Det blef kvalmigt, han stack ut hufvudet och lyssnade utan att öppna ögonen. Ur husbondens rum ljöd en torr, klar stämma:

„Den der under dens Högstes beskärm sitter, och under dens Allsmägtigas skugga blifver … “

Jevsej begrep, att den gamle läste Psaltaren … Medan han uppmärksamt lyssnade till konung Davids för honom välkända men obegripliga ord, somnade han in.

III

Ensartadt och likformigt flöt hans lif framåt. Han ville bli omtyckt af sin husbonde; han kände, han begrep, att detta var fördelaktigt för honom, men han förhöll sig afvaktande och försiktigt gentemot gubben, utan hjärtevärme. Rädslan för folk födde inom honom en önskan att vara dem till lags, en beredvillighet för hvarje slags tjänst såsom själfförsvar emot ett möjligt angrepp. Den ständiga väntan på någon fara utvecklade i honom en skarp iakttagelseförmåga, och denna egenskap fördjupade misstron emot folk ännu mer.

Utan att förstå något iakttog han det sällsamma lifvet i huset, som var fullproppadt ifrån källare till tak med folk, hvilka från tidig morgon till sen afton myllrade däri likt kräftor i en korg. Här arbetade folk mer än på landet, men de voro också, när de blefvo arga, häftigare och våldsammare. De lefde oroligt, bullersamt och jäktande; emellanåt föreföll det, som om folk ville afsluta sitt arbete snabbare därför, att någon helgdag väntade dem, hvilken de ville gå till mötes såsom fria, nytvättade, fredliga människor och med stillsam glädje. Gossens hjärta stelnade, när frågan helt tyst knackade på:

„Skall den komma? … “

Men den helgdagen kom icke. Folk drefvo på hvarandra, grälade, slogos emellanåt, och nästan dagligen sade de något ondt om hvarandra.

Om morgnarne gick husbonden ner i antikvariatet, medan Jevsej blef kvar i våningen för att ställa i ordning rummen. När han var färdig med det, tvättade han sig, gick till krogen efter kokhett tevatten och hämtade det till antikvariatet, där han sedan tillsammans med sin läromästare drack morgonte. Nästan hvar gång frågade gubben honom:

»Nå, hvad nytt? … «

»Ingenting … «

»Det var litet, det!« brukade gubben säga.

En gång svarade emellertid Jevsej annorlunda:

»Idag sade urmakaren till körsnärns köksa, att ni tar emot tjufgods … «

Han sade detta utan att han själf väntat sig det och lät genast darrande af rädsla hufvudet sjunka.

Den gamle skrattade tyst för sig själf. Sedan sade han släpigt och likgiltigt:

»En sådan kanalje … «

Det ryckte i hans mörka, torra läppar.

»Du skall ha tack, för att du har talat om det för mig, tack skall du ha!«

Därefter började Jevsej uppmärksamt aflyssna samtalen och meddelade ofördröjligen allt, han uppsnappade, för sin chef med sakta röst, hvarvid han ofta såg denne rätt i ansiktet.

Efter några dagar fann han, då han städade rummet, på golfvet en ihopknycklad pappersrubel; och när gubben vid teet frågade:

»Nå, hvad nytt?«

så svarade han:

»Här — jag har hittat en rubel … «

»Jaså, du har hittat en rubel, du; men jag, jag har funnit guld, jag«, småskrattade principalen.

En annan gång plockade han vid ingången till boden upp ett tjugokopeksmynt, som han också gaf husets herre. Gubben släppte ned glasögonen på nästippen och såg, medan han med fingrarna gned slanten, under några sekunder tigande in i gossens ansikte.

»Enligt lag«, sade han eftertänksamt, »tillhör en tredjedel af fyndet dig, alltså sex kopek … «

Han teg en stund, suckade sedan och sade, medan han släppte ner myntet i västfickan:

»Du är väl ändå en obegriplig pojke … «

De sex kopeken gaf han honom emellertid icke.

Den stillsamme, föga iögonfallande men likväl — när någon såg honom — tjänstaktige Klimkof drog knappast alls folks uppmärksamhet till sig, under det att han själf med sina uggleögons oskarpa blick, hvilken ingen, han mötte, efteråt hade någon minnesbild af, ihärdigt spanade.

Den tystlåtna, fridsamma Raisa Petrovna väckte från de första dagarna hans lifliga intresse. Hvar kväll tog hon på sig en mörk, frasande klädning samt en svart hatt och gick ut någonstädes; på morgonen, när han städade rummen, sof hon ännu. Han såg henne endast om kvällarne före maten och äfven då icke hvar dag; hennes lif syntes honom hemlighetsfullt, och öfver hufvud taget väckte denna tystlåtna kvinna med det hvita ansiktet och de stelt blickande ögonen i honom en oklar föreställning om något alldeles särskildt. Omärkligt intalade han sig, att hon lefde bättre och visste mer än alla andra, och så tillväxte inom honom en för honom själf obegriplig men godsint känsla gentemot denna kvinna. För hvar dag, som gick, föreföll hon honom allt vackrare.

En gång vaknade han i gryningen, gick ut i köket för att dricka och hörde plötsligt, huru någon öppnade farstudörren. Förskräckt störtade han in i sitt rum, lade sig, drog täcket öfver sig och tryckte sig så tätt som möjligt intill kistan. När han ett ögonblick senare stack ut ett öra, fick han ifrån köket höra tunga steg, prasslandet af en klädning och Raisa Petrovnas röst:

»Å-å, n-ni! … « sade hon.

Han steg upp, begaf sig försiktigt till dörren och spejade ut i köket.

Den vanligtvis så fridsamma kvinnan satt vid fönstret och tog just af hatten. Hennes ansikte föreföll än hvitare än eljest, och ur ögonen flödade ymnigt med tårar. Hennes stora kropp vaggade hit och dit, händerna rörde sig långsamt.

»Jag känner er allt«, sade hon med en föraktfull hufvudrörelse och ställde sig upp, stödd emot fönsterbrädet.

Sängen knarrade i husbondens rum. Jevsej for snabbt tillbaka till kistan, lade sig ner och svepte in sig.

„Man har kränkt henne!“ tänkte han och gladde sig öfver hennes tårar, genom hvilka denna stillsamma kvinna, som förde ett så hemlighetsfullt nattlif, bragtes ännu närmare.

Det kom någon förbi honom med smygande steg. Han lyfte hufvudet och for plötsligt upp liksom bränd af det till hans öra trängande gälla, onda skriket:

»Gå — gå!«

Snabbt ut ifrån köket kom principalen, nerböjd och iklädd nattdräkt, blef stående och sade med en hvissling till Jevsej:

»Sof, sof! Hvad skall du? Sof … «

På morgonen frågade sedan gubben honom i boden:

»Du blef väl mycket rädd i natt?«

»Ja … «

»Hon hade supit; det händer, att hon gör det … «

Sedan fortfor han i sträng ton:

»Kom dock ihåg det: denna kvinna är synnerligen listig. Hon tiger men hon är ondsint. En synderska är hon, hon spelar piano. En kvinna, som spelar piano, kallar man pianospelerska. Vet du, hvad ett publikt hus är?«

Jevsej kände till det ifrån körsnärernas och glasmästarnes samtal på gården, men eftersom han ville veta ännu mer om sådant, svarade han:

»Det vet jag inte … «

Den gamle förklarade det för honom mycket väl begripligt och full af ifver. Emellanåt spottade gubben, rynkade pannan och uttryckte på så vis sin afsky mot dessa vedervärdigheter. Jevsej såg på gubben men kunde af någon anledning icke riktigt tro på dennes afsky; däremot satte han tilltro till allt, som arbetsgifvaren berättade om det offentliga huset. Men allt, den gamle sade om kvinnan, förstorade den känsla af misstro, som gossen hyste gentemot husbonden.

Förutom Raisa var det äfven glasmästarens lärling Anatolij, som väckte Jevsejs intresse; denne var en spenslig gosse med rufsigt hår, trubbig näsa, inpyrd med fettlukt och alltid munter. Han hade en gäll röst, och Jevsej tyckte om att lyssna på gossens sjungande, ljusa utrop:

»Glaaasruutor in-säätt-aas!«

Det var han, som först talade till Jevsej. Jevsej höll just på att sopa trappan, när han plötsligt fick höra en högljudd fråga nerifrån:

»Hej du, hvilket guvernement kommer du ifrån, då?«

»Jag är härifrån!« svarade Jevsej.

»Och jag ifrån Kostroma. Hur många år är du?«

»Tretton … «

»Jag också. Kommer du med?«

»Hvart då?«

»Till floden, för att bada … «

»Jag måste ner i boden … «

»Det är ju söndag idag … «

»Det gör det samma … «

»Nå, åt fanders med dig!«

Glasmästerilärlingen försvann, utan att Jevsej hade blifvit kränkt af hans svärande.

Han gick hela dagen omkring i staden med glaslådan, återvände nästan alltid precis då, när det var dags att stänga boden, och sedan hörde man hela kvällen ifrån gården hans uppsluppna röst, skratt, hvisslande och sång. Alla svuro öfver honom, hade emellertid gärna med honom att göra och skrattade högt åt hans streck. Jevsej förundrades öfver den djärfhet, hvarmed denne trubbnäste, rufsige bängel bemötte de vuxne; han upplefde en afundsjuka, när han såg, huru guldstickerskorna sprungo omkring på gården och försökte jaga ifatt den gladlynte slyngeln; och slutligen drog honom en känsla af beundran med kraft till den lille glasmästarlärlingen. När Jevsej försjönk i sina oklara dagdrömmar om ett stillsamt och rent lif, fann han nu en plats däri äfven åt denne vilde, rufsige pojke. Efter aftonvarden brukade Jevsej fråga husbonden:

»Får jag gå ut på gården?«

Gubben tillät det vanligen motvilligt.

Jevsej rusade sedan med språng nerför trappan, satte sig någonstädes i skuggan och iakttog därifrån Anatolij. Gården var liten, på alla sidor omgafs den af husens höga murar; emot väggarna låg all möjlig bråte, som folk brukade sitta och hvila på, handtverkarne och sömmerskorna; midt ibland dem plägade Anatolij ge sina föreställningar.

»Körsnären Svorykin går till kyrkan!« kunde han ropa ut.

Och då såg Jevsej förundradt den lille tjocke körsnären med hängande underläpp och sorgmodigt kisande ögon. Med magen framåtskjuten och hufvudet lutadt åt sidan gick Anatolij med små steg men uppenbart utan lust fram till porten; åskådarne ledsagade honom med skratt och bifallsrop.

»Svorykin kommer ifrån krogen!« tillkännagaf gossen och vältrade sig fram öfver gården, hvarvid han slängde kraftlöst med armar och ben, medan han spärrade upp de slött gloende ögonen och på ett samtidigt frånstötande och löjligt sätt skefvade med läpparne. Han blef stående, slog sig för bröstet och sade med hvisslande röst:

»Her-erregud, schå belååten jag är! Min Guud, så skö-hönt allt är här i världen, schå godt det gör din tjänare Jakof Ivanytsch, Herregud! Men … glasmästaren Kusin — det är en ogärningsman inför Gu-hud och ett fä för allt folket! … Herregud!«

Publiken gapskrattade, men Jevsej skrattade icke. En af förundran och afund sammansatt känsla betryckte honom; förväntan inför Anatolijs nya upptåg sammanflöt inom honom med en önskan att få se denne gosse skrämd och förödmjukad — det förtretade och ingaf honom obehag, att glasmästarlärlingen icke framställde folk såsom farliga utan endast såsom löjliga.

»Här kommer glasmästare Kusin!« ropade Anatolij.

Inför Jevsej visade sig den rödbrusige, vanligen halffulle, afmagrade mannen med rödaktigt, tveklufvet skägg och uppkaflade, smutsiga skjortärmar. Den högra handen hade han stuckit bakom sitt korta förklädes bröstlapp, med den vänstra strök han långsamt sitt skägg, rörde sig blickande under lugg långsamt framåt och kraxade med sprucken, hes stämma:

»Svär du igen, din kättare? Skall jag behöfva höra länge på det, hvad? Förtappad är du, måtte du drabbas af olycka … «

»Girigbuken Raspopof!« tillkännagaf Anatolij.

Förbi Jevsej skred med ljudlösa benrörelser hans husbondes böjliga, magra skepnad. Han sniffade lustigt med näsan, som om han nosade reda på någonting, nickade hastigt med hufvudet, tog sig öfver skägget med sin lilla hand och ryckte ideligen i det. Det låg något ömkansvärdt och löjligt i denna afbildning. Jevsejs förargelse växte; han visste mycket väl, att principalen icke var sådan, som den lille glasmästarlärlingen framställde det.

Efter det, att Anatolij hade framställt arbetsgifvarne, tog han sig för att härma någon ur publiken. Outtröttligt lät han långt utåt sena natten sin stämma klinga likt en liten bjällra och aflockade därigenom åskådarne några harmlösa skratt. Emellanåt störtade någon, som han just eftergjort, öfver honom för att försöka fånga honom — och så började en bullrande hetsjakt. Då suckade Jevsej afundsjukt.

När Anatolij lagt märke till Jevsej Klimkof, brukade han taga denne i handen och draga honom ut till gårdens midt, där han föreställde honom:

»Här är han, mina damer och herrar! Socker med tvål! Girigbuken Raspopofs lille hustomte!« Medan han vred gossens magra gestalt hit och dit, berättade han uttrycksfullt allehanda komiska och märkvärdiga ting om principalen, om Raisa Petrovna och om — Jevsej själf.

»Släpp!« bad då gossen honom helt sakta och försökte slita loss handen ur glasmästarlärlingens kraftiga näfve. Men han hörde själf likväl uppmärksamt på och bemödade sig om att förstå antydningarna, hvilkas smutsighet han kände på sig. Om sedan Jevsej alltför häftigt försökte slita sig loss, brukade publiken — merendels kvinnor — lojt säga till Anatolij:

»Släpp honom … «

Deras inblandning önskade sig Jevsej vanligen af någon anledning alls icke, ty Anatolij blef ju endast uppretad af den, började knuffas och nypas och utmanade honom på slagsmål. En del af karlarne ropade:

»Nå, men så slåss då; hvem slår hvem?«

Kvinnorna motsatte sig detta:

»Låt bli det!«

Ånyo fick Jevsej erfara något obehagligt till följd af deras ord.

Det slutade med det, att Anatolij föraktfullt stötte Jevsej åt sidan:

»A, din morsgris!«

En morgon efter en sådan scen mötte Jevsej en gång Anatolij på gården med en låda glas och plötsligt, utan att egentligen vilja det, sade till honom:

»Hvarför gör du dig lustig öfver mig?«

Glasmästarlärlingen gaf honom en blick och frågade:

»Än sedan?«

Jevsej kunde icke svara på det.

»Vill du slåss?« frågade Anatolij ånyo. »Kom med in i skjulet!«

Han talade lugnt och sakligt.

»Nej, jag vill inte slåss«, svarade Jevsej sakta.

»Det behöfver du inte, jag klår dig i alla fall!« sade glasmästarlärlingen och tillade öfvertygadt: »Dödsäkert, jag klår dig!«

Jevsej suckade; han förstod sig icke på denne gosse. Då han likväl ville förstå honom, frågade han en gång till med sakta röst:

»Jag säger, hvarför gör du dig lustig öfver mig?«

Anatolij måtte ha tyckt, att scenen blef pinsam; han blinkade med de käcka ögonen, smålog hånfullt och ropade till sist argt:

»Drag åt fanders! Hvad står du där för? Du kan få en på truten med det samma … «

Jevsej flydde in i boden och kände nu hela dagen i hjärtat en klåda af oförtjänt förödmjukelse. Den sönderslet visserligen icke hans dragning till Anatolij, men den fick honom att lämna gården, så snart Anatolij märkte honom där. Han förvisade också glasmästarlärlingen bort ur sina drömmerier …

Snart efter detta misslyckade försök att träda en människa närmare, väckte honom en natt några röster ifrån principalens rum. Han lyssnade; Raisa var där. Han fick lust att öfvertyga sig om detta; han steg tyst upp, gick fram till den hårdt igendragna dörren och lade ögat till nyckelhålet.

Hans sömndruckna öga hejdade sig först vid det brinnande ljusets låga och bländades. Sedan fick han på den svarta soffan syn på kvinnans stora, hvälfda kropp. Hon låg på rygg alldeles naken, hade bredt ut håret på bröstet och höll på att med sina långa fingrar sno ihop det till en fläta. På hennes hvita kropp darrade ljusets återsken; ren och klar, som den var, föreföll den så lätt som ett moln. Detta var mycket vackert. Hon talade om något; men han varseblef icke orden utan endast hennes sjungande, trötta, klagande stämma. Husbonden satt i nattskjorta på en stol framför soffan och hällde upp brännvin i ett glas; hans hand darrade, och äfven den gråa hårvippan på hans haka darrade. Han hade tagit af sig glasögonen; hans ansikte var nu frånstötande.

»Ja, ja, ja«, sade han, »Hvad är du väl för en … «

Jevsej aflägsnade sig ifrån dörren, lade sig i sängen och tänkte:

„De ha gift sig … “

Han tyckte synd om Raisa. Hvarför hade hon blifvit hustru till en man, som talade illa om henne? Det måste ju vara kallt för henne att ligga så naken på skinnsoffan. En ful tanke skymtade till för honom, men han schasade förfäradt bort den, eftersom den skulle ha bekräftat gubbens ord om Raisa.

På kvällen följande dag kom Raisa som vanligt in med aftonvarden och sade med sin vanliga röst:

»Nu går jag … «

Lika torrt och nedlåtande som vanligt talade principalen med henne. Jevsej trodde nu nästan, att han bara hade drömt om den nakna kvinnan.

Alldeles oväntadt och utan särskild anledning dök morbror Pjotr upp på besök. Han hade blifvit grå, rynkig och mindre till växten.

»Jag håller på att bli blind, Föräldralös!« berättade han, medan han ljudligt sörplade sitt te från fatet och log med de fuktiga ögonen. »Arbeta kan jag ju redan inte mer, så att jag alltså måste gå och tigga. Det går inte att komma någon hvart med Jaschka mer, han ber bara om att få flytta till staden. Släpper jag inte iväg honom, så rymmer han … En sådan en är han … «

Allt, som smeden talade om, var tungt att åhöra. Morbrodern hade något skuldmedvetet i blicken, och det var pinsamt för Jevsej; han skämdes för morbror Pjotr inför arbetsgifvaren. När morbrodern åter skulle till att begifva sig åstad, stack Jevsej i smyg till honom tre rubel i handen och följde honom gärna med ut.

Boklådan väckte genom sin graflikhet och genom anhopningen af liflösa böcker efter hand en dunkel misstro hos gossen. De sågo alla så sönderbläddrade och förtuggade ut, de spredo en unken, däfven lukt. De blefvo sällan köpta; Jevsej undrade icke vidare öfver det, men det sätt, på hvilket innehafvaren förhöll sig till kunderna och till böckerna, det väckte allt mer hans nyfikenhet.

Det brukade vara som så: gubben tog en bok i handen, bläddrade försiktigt igenom dess utnötta sidor, strök öfver pärmarne med sina mörka fingrar, nickade med det lilla hufvudet och log stillsamt; det föreföll då, som om han smekte boken liksom något lefvande, som om han lekte med den såsom med en katt. När han läste, så föreföll det, som om han sakta mumlande samtalade med boken — liksom morbror Pjotr med elden i ässjan; det ryckte därvid hånfullt i hans läppar, och nickande med hufvudet mumlade han:

»Så, så, … Jaså, du? Aha, jaså på det viset? Å! hvilken fräckhet! … Så får det inte gå till, å nej!«

Dessa underliga utrop i tvist emot någon förundrade Jevsej och förskräckte honom; de visade på en hemlighetsfull klufvenhet i den gamles lif.

»Du skall icke läsa några böcker!« sade innehafvaren en dag. »En bok är något otuktigt, barn af ett förstånd, som bedrifver hor. Den berör allt möjligt, förvirrar och oroar. Förr fanns det goda, historiska böcker, berättelser af stillsamt folk om det förflutna; men nu vill hvarenda bok blotta människan, som dock borde lefva fördoldt — såväl i fråga om kropp som i fråga om själ — för att skydda sig emot nyfikenhetsdjäfvulen, hvilken beröfvar henne tron … Det är bara på människans ålderdom, som boken inte är skadlig för henne.«

Jevsej lade dessa ord på minnet; fastän de voro obegripliga för honom, så bekräftade de riktigheten i hans känsla, att principalens lif var omslutet af någon hemlighet.

När gubben sålde en bok, så liksom nosade han på köparen, talade med honom annorlunda än annars, än öfverdrifvet högt och hastigt, än med intill en hviskning sänkt röst; hans mörka glasögonlinser sutto då liksom klistrade vid köparens ansikte. När han följde en student ut, hvilken hade köpt någon bok, myste han ofta efter honom, och en gång, när en fager liten man med svart mustasch i det bleka ansiktet lämnade bokhandeln, höjde han hotfullt fingret. Oftast var det studenter, som köpte böckerna; ibland kommo äfven gamle män, som rotade länge bland böckerna och prutade envist. Nästan dagligen kom en man med kubb på hufvudet och bred, porig näsa i det slätrakade, platta och breda ansiktet. Han hette Dorimedont Lukitsch, bar på högra handen en stor klackring af guld, och när han spelade schack med innehafvaren, snörflade han högt igenom näsan samt ryckte sig med vänster hand i örat. Han hade också med sig några böcker och pappersrullar; innehafvaren tog emot dem, nickade gillande, skrattade tyst för sig själf och gömde dem i skrifbordslådan; eller också ställde han dem i hörnet på hyllan bak sin rygg. Jevsej såg icke, att hans arbetsgifvare betalade något för dessa böcker, likväl sålde denne dem vidare.

Under en tid började en lång, blåögd student med rödaktig mustasch och mössan skjuten bak i nacken, så att en hög, vit panna blottades, komma mycket oftare än andra kända kunder. Han talade med djup stämma och köpte alltid många gamla tidskrifter.

Innehafvaren erbjöd honom en gång en bok, som Dorimedont kommit dit med; och medan studenten tigande bläddrade igenom den, berättade den gamle hastigt någonting i hviskande ton.

»Fängslande!« utropade studenten och skrattade. »Å, ni gamle frestare! Är ni inte rädd — hvad?«

Innehafvaren suckade och svarade sedan:

»Om man känner, att en sanning är obestridlig, måste man i mån af sina svaga krafter hjälpa den på trafven … «

De hviskade länge med hvarandra, och till sist sade studenten:

»Skrif upp adressen.«

Gubben skref upp den på ett särskildt papper, och när Dorimedont kom och frågade „Hvad nytt, Matvejitsch?“ höll innehafvaren fram lappen och sade mysande:

»Här — en ny en … «

»Ja-aså. Nikodim Archangelskij«, läste Dorimedont. »Ett fall! Det skola vi få se, hvad denne Nikodim är för en.«

Efter någon tid meddelade han principalen, medan han satte sig för att spela schack:

»Denne Nikodim visade sig vara en romstinn fisk! Vi hittade allt möjligt hos honom … «

»Återlämna mig böckerna«, sade innehafvaren sakta, medan han flyttade en pjäs.

»Själfklart!«

Den blåögde studenten visade sig icke mer. Äfven den kortvuxne unge mannen med svart mustasch var försvunnen. Allt detta gaf näring åt gossens misstro; det tydde på något slags hemligheter och några gåtor.

Böckerna väckte inget intresse i honom; han hade visserligen försökt läsa i dem men kunde aldrig samla sina tankar i boken. Hans tankar splittrades upp i småstycken inför iakttagelsernas ymnighet, flöto ut och försvunno till sist, liksom när en fin vattenstråle en varm dag afdunstar ifrån en sten.

När han arbetade och rörde på sig, så kunde han icke tänka. Det var, som om rörelserna hade afslitit tankens spindelväfstunna tråd. Gossen fullgjorde sitt arbete utan brådska, noggrant och precist som en maskin, men utan att tillföra det någonting af sig själf.

Men när han var ledig och bara satt utan att röra sig, bemäktigade sig honom en behaglig känsla af att flyga fram i en genomskinlig dimma, hvilken omslöt lifvet och mildrade allt genom att förvandla den bullrande verkligheten till en stilla halfslummer.

I denna sinnesstämning förflöto dagarne ofattbart snabbt. Hans yttre lif var enformigt, och hans hjärna blef omärkligt igenkorkad af hvardagens klibbiga damm. Ut i staden kom Klimkof sällan; han tyckte heller icke om staden.

Dess oupphörliga rörelse tröttade ögonen, och dess larm hällde hufvudet fullt med en grumlig, aftrubbande fällning; staden liknade det sagans vidunder, hvilket spärrar upp hundra glupska käftar och ryter med hundra omättliga strupar.

När han om morgnarne städade husbondens rum och stack ut hufvudet igenom fönstret, såg han djupt där nere en smal gata och varseblef där alltid samma människor; han visste redan, hvad hvar och en af dem skulle göra om en timme och följande dag, alltid. Han kände alla bodpojkarne; han kunde icke med dem och var rädd för deras busaktighet. Hvarenda människa föreföll fjättrad vid sitt arbete likt en hund vid sin koja. Emellanåt skymtade något nytt förbi öga och öra, men det var svårt att uppfatta det i den täta massan af välkändt, invandt och vedervärdigt.

Han tyckte ej heller om kyrkorna i staden. Det var alltför ljust i dem, och det doftade alltför starkt af rökelse och olja. Jevsej tålde inga starka lukter; han blef yr i hufvudet af dem.

Ibland på någon helgdag stängde principalen boden och tog med sig Jevsej ut i staden. De gingo omkring länge och långsamt; gubben pekade ut för Jevsej de rikes och anseddes hus; han talade om deras lif. I hans berättelser förekommo många siffror, kvinnor som hade gått ifrån sina män, dödsfall och begrafningar. Han framförde alltsammans högtidligt och torrt och klandrade allt. Det var blott, när han talade om hur, när och hvaraf, någon dött, som han blef liflig, som om sjukdom och död vore de viktigaste och intressantaste sakerna här i världen.

Efter en sådan promenad plägade han bjuda Jevsej te på en krog, där en musikautomat spelade; där kände alla gubben och bemötte honom med en slags förskrämd högaktning. Vid musikens ylande och larmande, omgifven af ett moln unkna lukter, föll den uttröttade Jevsej in i en halfsofvande förstelning.

Men en gång förde honom husbonden till ett hus, där ett oräkneligt antal vackra ting, märkvärdiga vapen, kläder af siden och brokad voro hopsamlade. I gossens själ började plötsligt moderns sedan länge bortglömda sagor röra på sig, och ett bevingadt hopp sköt gladt upp inom honom; han vandrade länge omkring i rummen, blinkade tankspridt, och när de återvändt hem, frågade han principalen:

»Hvems är det? … «

»Kronans, tsarens!« förklarade gubben i undervisande ton.

Gossen frågade på ett annat sätt:

»Men hvem har burit sådana kaftaner och sablar?«

»Tsarerna, bojarerna och annat kejserligt folk … «

»Finns det inte sådana nu?«

»Hur så finns inte? De finnas. Utan dem klarar man sig inte. Men de kläda sig icke så nu.«

»Hvarför det?«

»Det blir billigare. Förr var Ryssland rikare, men nu utplundra de främmade det — judarne, polackarne, tyskarne … «

Han talade länge därom, att ingen älskade Ryssland, att alla bestulo det och önskade det allt möjligt ondt. När han talade så mycket om det, slutade Jevsej tro honom och förstå honom. Likväl frågade han:

»Men jag, är jag också härskarens?«

»Ja visst! Här hos oss är allt härskarens. Hela jorden tillhör Gud, men hela Rus tillhör tsaren!«

Inför Jevsejs ögon kretsade i en brokig ringdans ståtliga, vackra människor i bländande dräkter; ett annat, sagolikt lif uppstod. Det blef kvar inom honom, när han lade sig att sofva; midt i detta brokiga lif såg han sig själf i en blå kaftan med guld och i röda saffiansstöflar samt Raisa i en med naturfärgade ädelstenar smyckad brokadklädning.

„Allt går alltså öfver!“ tänkte han.

Åter framkallade denna tanke inom honom hoppet på en annan framtid.

Ifrån andra sidan dörren ljöd principalens torra stämma:

„Förgäfves göra sig hedningarne möda, djäfvulen rufvar på ondt … “

IV

När Jevsej en kväll efter att ha stängt boden gick ut på gården tillsammans med innehafvaren, mötte dem Anatolijs genomträngande, skräckfyllda skrik:

»Jag skall inte göra så mer, snälle farbror, aldrig me-e-er … «

Jevsej ryckte till och sade ofrivilligt med stilla triumf: »Aha-a … «

Han njöt af att höra skrik af ångest och smärta, när de kommo ur bröstet på den gladlynte, af alla omtyckte gossen, och han bad husbonden:

»Får jag stanna kvar på gården?«

»Det är dags att äta kvällsvard. Men för öfrigt skall jag också gå med och se på, när den slyngeln får lära sig en läxa … «

Bakom husets yttertrappa, bredvid dörren till ett tegelskjul, hade åskådarne samlats; men ur skjulet hörde man tungt, vått klatschande och Anatolijs ylande stämma:

»Snälle farbror, det är inte mitt fel! O Gud, jag skall aldrig göra så mer. Släpp mig! … För Kristi skull … «

Urmakaren Jakubof, som blossade på en cigarrett, sade:

»Det är rätt åt honom!«

Den skelögda guldstickerskan Sina höll med den långe, gulhyade urmakaren:

»Nu kanske han blir tystare … Inte en människa på hela gården har fått vara i fred för honom … «

Men Jevsejs arbetsgifvare frågade: »Det sägs, att han är en mästare på att härma folk?«

»Ja, om!« genmälde körsnärens köksa. »En sådan liten djäfvulsunge, alla hånar han! … «

Ur skjulet ljöd ett doft buller, liksom hade man släpat en med något mjukt fylld säck öfver golfvets gamla plankor, från den ena sidan till den andra. Dessemellan skallade Kusins andtrutet hesa stämma och Anatolijs allt dofvare och allt glesare skrik:

»Aj … men kom och hjälp mig då … Å Gud!«

Hans ord började sammanflyta till ett gnälligt, halfkväfdt snyftblandadt stönande … Jevsej ryckte till; han kom ihåg, hur ondt det gör att få stryk. Åskådarnes samtal väckte inom honom blandade känslor; det var skrämmande att stå så midt ibland folk, som dagen förut gärna och med gladt nöje betraktat den käcke gossens spratt och idag med nöje åsågo, huru man gaf honom pisk. Nu förekommo emellertid dessa af arbetet utmattade, misslynta människor honom begripligare; han var öfvertygad om, att ingen af dem förställde sig utan med uppriktig nyfikenhet åsågo, huru en människa blef misshandlad. Han tyckte en smula synd om Anatolij; likväl njöt han af att höra dennes stönanden. En tanke kom för honom:

„Nu skall han bli fridsammare och bli vän med mig … “

Plötsligt visade sig en af körsnärerna — gesällen Nikolaj, en liten, svartlockig karl med långa armar. Fräck och som vanligt utan att visa högaktning för någon stötte han åskådarne till sidorna och gick in i skjulet; man hörde hans dånande stämma skalla två gånger:

»Släpp honom! Bort därifrån!«

Alla studsade tillbaka ifrån dörren. Ut ur skjulet for Kusin, satte sig ner på marken och grep sig med händerna om hufvudet; hans ögon voro vidt uppspärrade och han tjöt med hes röst:

»Po-oli-is!«

»Vi gå, bort ifrån synden!« sade principalen. Gossen drog sig tillbaka in i kroken intill trappan och började därinifrån iakttaga det fortsatta förloppet.

Nikolaj kom ut. I hans armar låg gossens lilla sönderslagna kropp kraftlöst utsträckt. Han lade ner den på marken, sträckte på sig och ropade:

»Hallå där, kärringar! Vatten hitåt, era as … »

Sina och kokerskan satte iväg.

Kusin, som ännu satt på marken, kastade hufvudet bakåt och frustade doft:

»Öfverfall, polis … «

Nikolaj vände sig om emot honom och sparkade honom i bröstet, så att den senare föll på rygg; sedan började Nikolaj vråla — och man såg då hans svarta ögons hvitor blixtra:

»Slödder! Ett barn blir ihjälslaget, och för er är det en komedi! Jag skall slå in skallen på er allihop!«

Man svarade honom ifrån alla håll med svordomar, men ingen vågade komma nära.

»Kom, så gå vi!« sade principalen, som hade tagit Jevsej i handen. När de gingo, sågo de, huru Kusin nerböjd sprang ljudlöst åt porten.

När han blifvit ensam, kände gossen, att hans afund gentemot Anatolij hade försvunnit; och anspännande sin tröga hjärna försökte han bli klar öfver, hvad han sett; det hade alltså bara verkat så, som om den skojige Anatolij varit omtyckt af folk; i själfva verket var det icke så. Alla tycka om att slåss, de tycka om att se på, när andra få prygel, alla vilja gärna vara grymma. Nikolaj hade kommit Anatolij till försvar därför, att han tyckte om att slå Kusin, hvilken han brukade prygla nästan hvarenda helgdag. Modig och stark, som han är, kan han piska upp hvem som helst här i huset; i gengäld får han själf i sin tur prygel hos polisen. Det gjorde alltså det samma, om man var stillsam eller liflig; slagen och kränkt blef man ändå alltid.

Det förflöt flere dagar, men så gick talet på gården om, att den där glasmästerilärlingen, som man skaffat iväg till sjukhuset, hade förlorat förståndet. Nu drog sig Jevsej till minnes, huru gossens ögon glödt under hans föreställningar, huru häftiga hans rörelser varit, huru tvärt hans ansikte förändrats; och förskräckt tänkte han, att Anatolij kanske redan alltid varit förryckt. Sedan glömde han honom.

… Under regniga höstnätter kom uppifrån taket, nedanför fönstret, ett lågt brus, som störde sömnen genom att inge hjärtat oro. En sådan natt fick han höra husbondens förargade rop:

»Ditt gemena as! … «

Raisa invände som vanligt med låg, sjungande röst:

»Jag kan inte tillåta er, Matvej Matvejitsch … «

»Nedriga fruntimmer! Och alla pengar, jag betalar dig?«

Dörren till husbondens rum var icke stängd; rösterna ljödo klart och tydligt. Ett fint regn sjöng sakta utanför fönstret en gråtmild sång. Öfver taket kröp vinden; likt en stor, hemlös och af oväder utmattad fågel suckade den högt och strök sina fuktiga vingar mjukt öfver fönsterrutorna. Gossen satte sig upprätt i sängen, slog armarne om knäna och lyssnade med bäfvan.

»Ge mig de tjugufem rublerna, din tjufkona!«

»Jag förnekar ju inte, att jag har dem, men Dorimedont Lukitsch har ju gett mig dem … !«

»Aha! Där ser du, ditt stycke!«

»Nej då, tillåter ni — när ni bådo mig att hålla ögonen på den där herrn … «

Dörren stängdes, men äfven igenom väggen kunde man höra, huru gubben skrek:

»Tänk på det, ditt nedriga as, att jag har dig i min hand! Om jag kommer på, att du har spelat under täcket med Dorimedont … «

Kvinnans varma och smidiga röst slingrade sig rundt gubbens onda ord och utraderade dem ur Jevsejs minne.

Kvinnan hade rätt; om detta var Jevsej öfvertygad genom hennes lugn och hela hennes förhållande till honom. Han gick redan på sitt femtonde år, och hans dragning till den lugna, vackra Raisa Petrovna började förveckla sig till en oroväckande angenäm känsla. När han mötte Raisa — det hände hvar gång blott några minuter — såg han henne alltid i ansiktet med hemlig, blyg glädje; talade hon då vänligt till honom, så framkallade detta en häftig sinnesrörelse af tacksamhet i hans bröst, och han kände sig ännu starkare dragen till henne …

Redan på landet hade han känt till den grofva sanningen om förhållandet emellan man och kvinna; staden målade öfver denna sanning med ett lager smuts, men ingenting af det fastnade på pojken. Ängslig som han var, vågade han icke tro på det, som sades om kvinnor; och allt detta tal utöfvade ingen lockelse på honom utan väckte i honom enbart betryckande motvilja. Sittande i sängen återkallade Jevsej nu i minnet Raisas hjärtegoda leenden och vänliga ord. Hänförd af detta hade han inte hunnit lägga sig, när plötsligt dörren till principalens rum öppnades och Raisa stod framför honom — halfklädd, med upplöst hår, med ena handen tryckt emot bröstet. Han blef rädd och stelnade till, men leende hötte kvinnan med fingret åt honom och gick in till sig.

När han på morgonen sopade köksgolfvet, fick han se Raisa i dörren till hennes rum och sträckte upp sig för henne med kvasten i händerna.

»Vill du dricka kaffe tillsammans med mig?« frågade hon.

På samma gång glad och förvirrad svarade Jevsej:

»Jag har inte tvättat mig än, — jag kommer snart!«

Några minuter senare satt han tillsammans med henne vid bordet i hennes rum utan att se någonting annat omkring sig än det hvita ansiktet med de fina ögonbrynen och de snälla, fuktigt leende ögonen.

»Tycker du om mig?« frågade hon.

»Ja!« svarade gossen.

»Hvarför det?«

»Ni är så snäll och vacker … «

Han svarade detta såsom i en dröm. Det föreföll honom besynnerligt att höra hennes frågor, ty hennes ögon måste väl ändå ha kunnat inse allt, hvad som försiggick i hans själ.

»Och … älskar du Matvej Matvejitsch?« frågade Raisa långsamt och med låg röst.

»Nej!« svarade Jevsej enkelt.

»Inte det? Men han älskar dig; det har han själf sagt till mig … «

»Nej!« skakade gossen på hufvudet och upprepade.

Hon höjde på ögonbrynen; sedan flyttade hon sig litet närmare honom, medan hon frågade:

»Tror du mig inte?«

»Er tror jag på, men husbonden litar jag inte på, inte alls … «

»Hvarför det? Hvarför det?« frågade hon hastigt och med sakta röst två gånger, medan hon flyttade sig ännu närmare honom. Den varma strålen i hennes blick trängde ända in i hjärtat på gossen och väckte där några små tankar; han framlade dem nu hastigt för kvinnan:

»Jag är rädd för honom. Jag är rädd för alla, utom för er … «

»Hvarför det?«

»Man kränker ju er också … Jag såg, hur ni grät … Den gången grät ni inte därför, att ni var drucken — det förstår jag. Det är mycket, jag begriper — det är bara alltihop tillsammans, jag inte kan begripa. Hvar för sig ser jag allt in i minsta lilla rynka och jag ser och begriper också mycket, som inte alls passar ihop med det andra, men hvarför är allt på det viset? Det hänger ju inte ihop. Det finns detta lif och så ett till!«

»Hvad är det, du talar om?« frågade Raisa förundradt.

De betraktade hvarandra några sekunder under tystnad. Gossens hjärta slog skyndsamt; hans kinder täcktes med en besvärad rodnad.

»Nå, gå nu!« sade Raisa sakta och reste sig. »Gå — annars skall han fråga, hvarför du blir borta så länge. Säg honom inte, att du varit hos mig, förstår du det?«

»Ja.«

Mättad af hennes sjungande stämmas vänliga klang och genomvärmd af hennes deltagande blick lämnade Jevsej rummet; hela dagen genljöd denna kvinnas ord i minnet och värmde hans hjärta med stilla glädje.

Denna dag var besynnerligt långdragen. Öfver hustaken och torget hängde ett orörligt, grått moln; den trötta dagen tycktes ha trasslat in sig i dess fuktiga massa och likaledes blifvit stående. Framemot kvällen kommo några kunder till bokhandeln — den ene var mager, något krokryggig och försedd med en stilig, halft grånad mustasch; den andre hade ett rödaktigt skägg och bar glasögon. Bägge rotade länge och uppmärksamt ibland böckerna; den magre hvisslade hela tiden sakta för sig själf, hvarvid hans mustasch rörde på sig, medan den rödskäggige talade med innehafvaren. Jevsej ställde tillbaka de genomsedda böckerna i ordning med ryggarne uppåt och lyssnade samtidigt på gubben Raspopofs ord.

Han visste redan i förväg allt, hvad principalen skulle säga och hur denne skulle säga det; och eftersom han hade tråkigt i väntan på, att det skulle bli kväll, gaf han nu akt på, om gubben verkligen också skulle säga så.

»Köpa ni in till något bibliotek?« frågade gubben vänligt.

»Ja, till läraresällskapets bibliotek«, svarade den rödhårige och frågade i sin tur: »Hvarför frågar ni?«

„Nu skall han prisa honom!“ tänkte Jevsej om sin husbonde och misstog sig icke.

»Ni välja med stor sakkunskap. Det är angenämt att se böckerna riktigt värdesatta … «

»Angenämt?«

„Nu skall han till att le“, tänkte Jevsej.

»Förvisso!« smålog gubben älskvärdt. »Man vänjer sig så vid denna vara, så att man till och med börjar hålla af den! Det är ju inte heller fråga om några vedklabbar utan ett andens verk. När man då ser, att också kunden högaktar boken — så är det angenämt. Öfver hufvud taget är vår kund ibland en underlig kuf; han kommer och frågar: „har ni inte någon intressant bok?“ Det gör honom detsamma, hvad han läser; han söker en förlustelse — en nätt liten leksak men ingen nytta. En annan gång kan det också hända, att någon plötsligt frågar efter förbjudna böcker … «

»Efter hvad då för några — förbjudna?« frågade den rödhårige och kisade med sina små ögon.

»Tryckta i utlandet eller hemligt i Ryssland … «

»Men förekomma äfven sådana böcker till försäljning?«

„Nu skall han tala riktigt sakta!“ mindes Jevsej principalens tillvägagångssätt.

Innehafvaren gaf den rödhårige en blick igenom glasögonen och sade nästan hviskande:

»Hvarför inte? Ibland köper man ett helt bibliotek; nå, och så äro där alla slags böcker med — alla slags.«

»Ha ni sådana böcker här just nu?«

»Det skall väl gå att hitta några … «

»Nå, visa dem då!« bad den rödhårige.

»Jag måste dock be er bevara detta som en hemlighet … ni vet, jag gör det inte för vinnings skull, utan mer af aktning … man vill ju stå till tjänst … «

Mannen med den krokiga ryggen upphörde med att hvissla, satte glasögonen till rätta och betraktade gubben uppmärksamt.

Idag tedde sig principalen särskildt motbjudande för Jevsej; redan hade han hela dagen iakttagit honom med dyster vrede; när nu den gamle gått in i ett hörn af boklådan och där framvisade böcker, sade Jevsej plötsligt hviskande till den krokryggige kunden:

»Köp inte de där böckerna … «

Han sade det och ryckte till i häftig förskräckelse. Två ljusa, kisande ögon kikade frågande fram igenom glasögonen:

»Hvarför inte?«

Icke genast och med stor ansträngning svarade Jevsej:

»Det vet jag inte … «

Kunden sköt ånyo glasögonen till rätta, drog sig undan ifrån Jevsej och började hvissla ljudligare, medan han sneglade åt gubben. Sedan höjde han hufvudet, sträckte på sig, liksom växte, strök sina gråa mustascher, gick utan brådska fram till sin kamrat, tog boken ur dennes händer, kastade en blick på den och slängde den på bordet. Jevsej följde honom med blicken och inväntade, att något förskräckligt skulle drabba honom. Den krokryggige vidrörde dock endast vännens arm samt sade lugnt och enkelt: »Nå, då gå vi … «

»Men böckerna då?« utropade den rödhårige.

»Vi gå … «

Den rödhårige såg först på honom och sedan på innehafvaren, blinkade flere gånger med sina små ögon och började gå mot den dörr, som ledde ut till gatan.

»Men vilja ni ingenting köpa?« frågade Raspopof.

Jevsej förstod på rösten, att gubben var förvånad.

»Nej, det vill jag inte!« genmälde kunden och gaf innehafvarens ansikte en genomträngande blick. Den senare drog ihop sig, ryggade tillbaka och började fäktande med armarne plötsligt tala med en onaturligt hög röst, som Jevsej icke kände igen:

»Som ni vill! Men ursäkta mig, det förstår jag inte alls … «

»Hvad är det, ni inte förstår?« frågade den krokryggige med ett småleende.

»Här ha ni rotat omkring i två timmar, prutat på böckernas pris, och så nu plötsligt — hvarför?« utbrast gubben upphetsadt.

»Kanske därför, att jag har känt igen ert vidriga tryne. Har inte ni dragit er sista suck än?«

Den krokryggige uttalade sina ord långsamt, icke högt men tydligt, och lämnade sedan utan brådska bokhandeln med tunga, ekande steg.

Under någon minut såg gubben efter honom; sedan ryckte han sig ur fläcken, sprang trippande fram till Jevsej, grep honom om axeln och hviskade hastigt till honom:

»Följ efter honom, tag reda på, hvar han bor, gå! Omärkligt, förstår du, skynda dig!«

Jevsej skulle ha fallit omkull, om icke gubben hade hållit honom på benen. Gubbens ord knastrade torrt i hans bröst likt ärtorna i en skallra …

»Hvad darrar du så för, ditt träbeläte?«

När Jevsej kände, att husbondens hand släppte hans axel, började han springa mot dörren …

»Stanna! … «

Han hejdades af ropet och blef stående.

»Det är inte lönt — du klarar i alla fall inte af det! … Ack-ack … «

Jevsej for tillbaka till hörnet; för första gången hade han sett den gamle så arg och begrep, att det i denna vrede äfven dolde sig en god del fruktan — en känsla, som var honom blott alltför välbekant. Om än han själf var alldeles förstörd af skräck, så gladde han sig likväl öfver principalens oro.

Den dammige lille gubben rusade hit och dit i boden likt en råtta i fällan. Han sprang till dörren, stack ut hufvudet på gatan, sträckte på halsen, återvände på nytt in i bokhandeln, kände på sig själf med fladdriga, kraftlösa händer, mumlade och hväste, hvarvid han skakade så häftigt på hufvudet, att glasögonen hoppade upp och ner i ansiktet:

»Ja-a, din skurk, ja-a, din skurk, ännu är jag i lifvet!«

Sedan skrek han åt Jevsej:

»Stäng boden!«

Han gick in på sitt rum, korsade sig och lät sig falla tungt på den svarta soffan. Hans eljest städse släta ansikte var nu alldeles rynkigt och skrumpnadt, kostymen hängde i veck på hans uppbragta kropp.

»Säg åt värdinnan, att hon ger mig ett glas pepparbrännvin — ett stort spetsglas … «

När Jevsej hämtat brännvinet, satte sig principalen upp, tömde glaset i ett drag och såg länge med vidöppen mun Jevsej i ansiktet; sedan frågade han:

»Begriper du, att han förolämpade mig?«

»Ja«, sade Jevsej.

Gubben lyfte ena handen, hötte tigande med fingret och sade med sprucken stämma:

»Jag känner honom allt … «

Han tog af sig sin lilla svarta mössa, gned med händerna den kala hjässan, lät blicken flyga genom rummet, lät sedan händerna ånyo fara öfver hufvudet och lade sig därefter på soffan.

Raisa bar in kvällsvarden och frågade, medan hon ställde tallrikarne på bordet:

»Är ni trött?«

»Jag är inte riktigt frisk, jag har feber. Ge mig ett glas pepparbrännvin till. Sätt er här hos oss, det är ännu för tidigt för er att gå … «

Han talade hastigt och befallande. När Raisa satt sig, sköt gubben upp glasögonen i pannan och skärskådade henne misstänksamt.

Vid kvällsvarden sade han plötsligt med lyftad sked:

»Jag har ingen matlust … «

Sedan teg han länge med hufvudet lutadt öfver tallriken.

Jevsej bemödade sig envist om att förstå, hvad som egentligen försiggått i bokhandeln. Det föreföll, som om han oförmodadt tändt en tändsticka, och af dess lilla låga plötsligt någonting blossat upp och nästan förbränt honom själf med ond eld.

Folk äro omspunna och förbundna med något slags osynliga trådar — vidrör man af en händelse en af trådarne, så rycker människan till och blir rasande.

Den gamle, som såg på Jevsej, frågade plötsligt sakta och misstänksamt: »Hvad är det, du tänker på?«

Jevsej reste sig förvirradt upp:

»Jag tänker inte … «

»Gå nu! Du har ätit kvällsvard, gå då!«

Då han önskade förarga husbonden, började Jevsej afsiktligen utan brådska duka af bordet. Då skrek gubben gällt åt honom:

»Gå, säger jag dig! Dummer!«

Jevsej gick ut och satte sig på kistan; dörren ställde han på glänt, ty han ville lyssna efter, hvad husbonden skulle säga.

»Hvad sitter du där för?«

Han vände sig om. Den gamle hade stuckit ut hufvudet och såg på honom.

»Lägg dig att sofva!«

Dörren stängdes ordentligt; Jevsej klädde af sig och lade sig.

Gubbens torra ord prasslade likt höstlöf bakom dörren. Emellanåt blef han vred och ropade högt — det störde Jevsej, när han försökte tänka, och lät honom icke somna.

På morgonen kallade Raisa åter in honom i sitt rum, och när han satt sig ner, frågade hon leende:

»Hvad var det, som hände hos er i boden i går?«

Jevsej berättade utförligt alltsammans för henne; hon skrattade gladt och belåtet; men plötsligt knep hon ihop ögonen och frågade sakta:

»Begriper du nu, hvad det är för en, han är?«

»Nej … «

»Detektiv!« hviskade hon, och hennes ögon vidgade sig ängsligt.

Jevsej teg. Då reste hon sig, gick fram till honom och sade, medan hon smekte hans hufvud, eftertänksamt och vänligt:

»Hvad är du för en — ingenting begriper du. Hvad var det, du berättade för mig? Hvad för ett annat lif?«

Frågan lifvade honom; han ville mycket gärna tala om detta. Medan han såg henne i ansiktet med sina närsynta ögons outgrundliga blick, började han berätta:

»Det finns ett annat lif också. Hvarifrån kommer annars sagorna? Och inte bara sagorna … «

Kvinnan rufsade skrattande till hans hår med sina varma fingrar.

»Din lille dummer … «

Sedan sade hon allvarligt, ja till och med strängt:

»De gripa en och föra en dit, de vilja, och de skola göra med en, hvad de vilja — så är det alltid här i lifvet!«

Jevsej nickade och höll tigande med Raisa. Hon gaf till en suck, såg igenom fönstret ut på gatan, och när hon åter vände sig till Jevsej, fick han förundradt se ett helt annat ansikte — det hade rodnat, ögonen voro mindre och mörkare. Med trög, ihålig röst sade kvinnan:

»Om du hade varit … klokare och vaknare, så hade jag kanske sagt något. Men du är ju sådan, att det inte lönar sig att säga dig något. Din husbonde däremot — honom borde man strypa … Du kan ju tala om det för honom, som jag säger … du afslöjar ju allt för honom … «

Jevsej reste sig från stolen, djupt kränkt, och frammumlade:

»Om er skall jag aldrig säga något. Jag älskar er mycket, och äfven om ni skulle strypa honom, så skulle det göra mig detsamma. Så mycket älskar jag er … «

Han började trögt gå mot dörren, men kvinnans armar omslöto honom likt varma, hvita vingar och drogo honom tillbaka.

»Har jag kränkt dig?« hörde han henne säga. »Nå, förlåt … Om du visste, hvilken djäfvul han är. Jag hatar honom … Å, du … «

Hon tryckte honom fast emot sin barm och kysste gossen två gånger.

»Så du älskar mig?«

»Ja«, hviskade Jevsej och kände det, som om han snurrade rundt i en varm hvirfvel af oanad glädje.

Skrattande smekte hon honom och sade:

»Å, du — din lille pojke! … «

Medan han gick nerför trappan, log han för sig själf. Han var alldeles yr i hufvudet, hans kropp var uppfylld af söt matthet, han klef tyst och försiktigt nerför trappstegen, som om han hade varit rädd att spilla ut sitt hjärtas heta lycksalighet.

»Hvar har du varit så länge?« förhörde honom principalen.

Pojken såg på honom men uppfattade likväl endast någon otydlig, formlös fläck framför sig.

»Jag har ondt i hufvudet!« svarade han långsamt.

»Det har jag också. Hvad kommer det sig? Är Raisa uppe?«

»Ja … «

»Har hon talat med dig?«

»Ja-a … «

»Om hvad?« frågade husbonden hastigt.

Likt en pisksnärt slog frågan Jevsej i ansiktet; men han återfick fattningen och svarade:

»Hon sade, att jag hade sopat köket illa … «

Jevsej hörde, huru gubben sakta och nedslaget sade:

»Det är ett farligt fruntimmer! Ja, ja … Hon frågar ut en, får en att säga henne saker, som man inte borde … «

V

Dagarne ilade fram i ett hastigt, stimmigt virrvarr, liksom hade någon glädje väntat dem någon gång där framme; men hvarje ny dag blef allt oroligare.

Gubben hade blifvit butter och förtegen, han såg sig omkring med en underlig blick, och när han sedan plötsligt brusade upp, skrek han och gormade och ylade upphetsadt som en sjuk hund …

Han beklagade sig öfver dålig hälsa; illamående plågade honom; vid middagen luktade han misstänksamt på matvarorna, bröt med darrande händer brödet i små smulor och höll hvarje gång teet och brännvinet granskande upp emot ljuset. Om kvällarne skällde han allt oftare på Raisa och hotade taga lifvet af henne. Hon svarade städse lugnt och mjukt på hans utfall; inom Jevsej växte kärleken till henne, och på samma gång upphopades ett efterhängset hat emot arbetsgifvaren.

»Tror du, att jag inte begriper, hvad du har tänkt ut, ditt nedriga fruntimmer?« skrek den gamle ömkligt och vredgadt. »Hvaraf kommer sig min sjukdom? Hvad är det, du förgiftar mig med?«

»Men hvad säger ni, hvad är det, ni säger!« klingade kvinnans lugna stämma. »Er sjukdom kommer sig just bara af åldern!«

»Du ljuger, du ljuger!«

»Och af rädsla också … «

»Tig med dig, du förbannade!«

»Det är dags för er att tänka på döden … «

»Aha — det är alltså det, du vill? Du bedrar dig! Du har intet att hoppas på. Ditt fall är kändt för andra än mig. Jag har berättat om dig för Dorimedont, — jadå! Hvad?«

Och så tjöt han gråtmildt och ljudligt igen.

»Jag vet, att han är din älskare! … Han har förledt dig att förgifva mig. Tror du, du skall få det lindrigare i hans händer? Där bedrar du dig … däraf blir intet!«

I nattens mörka timme efter ett liknande uppträde kom Raisa halft afklädd, hvit och yppig med ett ljus i handen ut ifrån gubbens rum; hon gick såsom i sömne med vacklande gång och hasade osäkert med de nakna fötterna öfver golfvet; ögonen voro halfslutna, den utsträckta högerhandens fingrar rörde sig krampaktigt och grepo i luften. Ljusets låga fladdrade emot hennes bröst, den röda, osande lilla tungan vidrörde nästan linnet, belyste de trötta, öppna läpparne och glänste på tänderna.

När hon gick förbi Jevsej utan att lägga märke till honom, sträckte han sig ofrivilligt efter henne, gick fram till köksdörren, kikade ut i köket och stelnade af förfäran; kvinnan hade ställt ljuset på bordet, höll en stor köksknif i handen och pröfvade eggens skärpa med fingret. Sedan höjde hon hufvudet, kände med fingrarna på sin yppiga hals intill örat och föreföll söka någonting på den med de långa fingrarna; med en tung suck lade hon försiktigt knifven på bordet och lät armarne sjunka ned längs kroppen …

Jevsej grep efter dörrposten; hon ryckte till och vände sig om vid bullret samt hviskade vredgadt:

»Hvad vill du? … «

Jevsej svarade med tunga andedrag:

»Han dör ju snart i alla fall. Hvarför vill ni då göra det?«

»Hysch!« afbröt hon honom och gick sedan, efter att ha vidrört Jevsej liksom ville hon stödja sig på honom, åter in i gubbens rum.

Snart kunde Raspopof icke längre stiga upp ur sängen, hans röst blef allt svagare och han rosslade; ansiktet svartnade, den kraftlösa halsen kunde icke längre hålla hufvudet uppe, och den gråa hårbusken på hakan sträfvade på något underligt sätt uppåt. Doktorn kom; och hvar gång, Raisa gaf den sjuke medicin, rosslade han:

»Det är väl gift i, hvad?«

»Om ni inte vill taga det, så slår jag ut det!« sade kvinnan med låg röst.

»Nej, nej, låt bli … I morgon tillkallar jag polisen och frågar, hvad det är, du förgiftar mig med … «

Jevsej stod vid dörren, satte än ögat, än örat till springan i den och var nästan till tårar rörd af Raisas tålamod; i hans bröst växte en känsla af medlidande, som icke kunde hejdas, med henne och en lidelsefull önskan, att gubben skulle dö.

Sängen knarrade, och en sked lät ett glas plinga till i en svag, skälfvande klang.

»Rör nu om, ditt as, rör nu om!« mumlade husbonden.

»Bär mig öfver till soffan!« befallde han en gång.

Raisa tog honom i armarne och bar öfver honom, lätt som ett barn. Hans gula skalle låg på hennes rosiga axel, medan de mörka, skinntorra benen dinglade slappt och trasslade in sig i hennes hvita underkjolar.

»O Herre Gud … jämrade sig gubben högt och vältrade sig hit och dit på den breda soffan. »Å min Gud, hvarför har du öfverlämnat din tjänare i händerna på missdådare? Äro då mina synder värre än deras synder, du Allsmäktige?«

Han tappade andan, började rossla och fortfor sedan med pipande röst:

»Bort med dig! En har du redan förgifvit — jag har räddat dig ifrån tukthuset, och nu vill du förgifta mig, — a-ha! Du ljuger … «

Raisa drog sig långsamt undan. Jevsej såg principalens lilla, magra kropp; dennes mage svällde upp och föll åter ihop, det ryckte i benen, läpparne i det grå ansiktet förvredos krampaktigt till en grimasch, han omväxlande öppnade dem och slöt dem, girigt kippande efter luft, och han slickade dem med den tunna tungan, så att hans mörka munhåla blottades för insyn. Kinder och panna glänste, fuktiga af svett, de små ögonen föreföllo nu stora och djupa och förföljde oaflåtligt Raisa.

»Ingen har jag! … Ingen närstående på jorden … Ingen enda sann vän — men hvarför? Å Herre Gud!«

Gubbens röst gnydde och slog öfver.

»Du, lösaktiga … Svär framför helgonbilden, att du icke skall förgifta mig … «

Raisa vände sig åt hörnet och korsade sig flere gånger.

»Jag tror dig inte, jag tror det inte!« mumlade han och grep hårdt med händerna i bröstet, i nattskjortan, i soffans ryggstöd.

»Drick, så blir det bättre«, plötsligt nästan skrek Raisa.

»Bättre? … « upprepade gubben. »Min kära, du är ju den enda, jag har, du! Jag efterlämnar dig allt! … Min kära, Raja … «

Han räckte ut sin knotiga hand efter henne och vinkade henne till sig, i det han rörde på de svartnade fingrarna.

»Å, jag är trött på dig, du förbannade!« ropade Raisa med kväfd röst. Hon slet ut kudden under gubbens hufvud, slängde den i ansiktet på honom, vältrade sig med bröstet öfver den och mumlade:

»Drag åt fanders! Gå … gå … «

Jevsej hörde ett rosslande och några dofva slag; han begrep, att Raisa tryckte ner gubben och kväfde denne, som nu bara sprattlade med benen emot soffan; han kände hvarken medlidande med gubben eller fruktan utan önskade, att allt skulle gå riktigt fort, och höll därför händerna för ögon och öron.

Smärtan af stöten i sidan ifrån dörren till husbondens rum fick honom att hastigt ställa sig upp — framför honom stod Raisa och strök det upplösta håret till rätta, hvilket hängde ned öfver axlarne.

»Nå, såg du?« frågade hon barskt.

»Ja, det gjorde jag!«, nickade Jevsej och ryckte närmare Raisa.

»Nå, anmäl mig för polisen, då … «

Hon vände sig om, gick in i rummet och lämnade därvid dörren öppen; men Jevsej ställde sig i dörren, försökte låta bli att titta på soffan och frågade med en hviskning:

»Är han alldeles död? … «

»Ja!« svarade kvinnan tydligt.

Då vred Jevsej på hufvudet, såg med likgiltiga ögon på principalens lilla kropp, hvilken liksom var klistrad vid den svarta soffan, tittade först på honom och sedan på Raisa och drog en lättnadens suck.

I hörnet intill sängen slog vägguret obeslutsamt och svagt en gång, två gånger; kvinnan ryckte bägge gångerna till, kom sedan fram, hejdade med en osäker handrörelse pendelns svängande och satte sig på sängen. Med armbågarne stödda mot knäna tryckte hon händerna mot hufvudet; hennes hår hade löst upp sig igen, omhöljde hennes armar och täckte för ansiktet likt en tät, mörk gardin.

Nätt och jämnt vidrörande golfvet med de nakna fötternas tår, liksom fruktade han att störa den stränga tystnaden, gick Jevsej fram till Raisa, betraktande hennes nakna skuldra, och sade sakta:

»Det var rätt åt honom … «

»Öppna fönstret!« befallde Raisa strängt. »Vänta litet. Är du rädd?«

»Nej!«

»Hur kan det komma sig? Du är ju annars så rädd af dig.«

»Tillsammans med er är jag inte rädd … «

»Öppna fönstret, då!«

Nattkylan vällde in i rummet, flög rundt det i cirkel och försökte blåsa ut lampans låga. Skuggorna dansade på väggarna. Kvinnan kastade med en hufvudrörelse håret bakåt öfver axlarne, rätade på sig, såg på Jevsej med väldiga ögon och sade förundradt:

»Hvarför måste jag gå under så? Hela mitt lif ur afgrund, i afgrund … Den ena djupare än den andra … «

Jevsej ställde sig åter bredvid henne; och bägge tego länge. Sedan omslöt hon honom med sin mjuka arm om lifvet, tryckte honom till sig och frågade sakta:

»Hör du, skall du säga något om detta?«

»Nej!« svarade han med slutna ögon.

»Icke för någon? Aldrig?« sade kvinnan eftertänksamt.

»Aldrig!« upprepade han sakta men bestämdt.

Hon reste sig, såg sig omkring och anmärkte sakligt:

»Kläd på dig, det är kallt! Vi måste städa litet i rummet … Gå nu, kläd på dig!«

När han återvände, såg han, att principalens lik ifrån hufvudet till fötterna var skyldt med ett täcke, hvaremot Raisa ännu stod där som hon var, halfklädd, med bara axlar; det rörde honom. Utan brådska städade de nu rummet, och Jevsej kände, att dessa under tigande i det trånga rummet förrättade nattliga göromål fast sammanlänkade honom vid denna kvinna, som också hon kände rädslan. Han ansträngde sig att förbli i hennes närhet och undvek att se på husbondens lik.

Det ljusnade.

»Gå nu, lägg dig och sof«, befallde kvinnan. »Jag skall snart väcka dig.« Hon kände med handen på hans bädd och sade: »Å, så hårdt för dig … «

När han gått och lagt sig, satte hon sig hos honom och sade sakta, medan hon strök hans hufvud med sin mjuka handflata:

»När de fråga dig, så vet du intet … du sof och såg ingenting … «

Lugnt och begripligt lärde hon honom det, han måste berätta, och hennes smekningar väckte inom honom minnet af modern. Han kände sig väl till mods och han log.

»Dorimedont är också detektiv … « uppfattade han hennes söfvande stämma. »Var riktigt försiktig … Om han frågar ut dig och får ur dig någonting, så säger jag, att du vet allt och har hjälpt mig med allt; då sätta de dig också i fängelse.«

Hon log nu också och upprepade:

»I fängelse och sedan — på tukthuset … Har du förstått det?«

»Ja!« svarade Jevsej sakta och lyckligt, medan han såg henne i ansiktet med ögon, som höllo på att falla ihop.

»Somnar du? Nå, sof då … «, hörde han i halfslummer hennes röst, lycklig och tacksam. »Du glömmer väl inte allt, hvad jag har sagt dig? … En sådan klen liten gynnare du är … sof nu!«

Han somnade.

Men snart var det en sträng röst, som väckte honom:

»Min gosse, stig upp! … Hör du, pojke!«

Han for hastigt upp med hela kroppen och armarne framsträckta. Vid hans säng stod Dorimedont med käpp i hand.

»Hur kan du bara sofva, hvad? Din arbetsgifvare är död, och så sofver du? På sin välgörares dödsdag måste man gråta och inte sofva … Kläd på dig!«

Detektivens platta, finniga ansikte var strängt, hans ord ryckte befallande upp Jevsej och styrde honom liksom tömmarne en beskedlig häst.

»Kila iväg till polisen! Här är en lapp!«

Jevsej klädde säfligt på sig, rusade ut på gatan och sprang trottoaren fram med våldsamt uppspärrade ögon och stötande emot dem, han passerade.

„Man måste begrafva honom så snabbt som möjligt!“ for det igenom hufvudet på honom. „Dorimedont kommer att skrämma henne, och så berättar hon allt för honom. Sedan hamnar jag också i fängelse … “

När han kom hem igen, satt där redan en svartskäggig polistjänsteman och någon gråhårig gamling i lång rock; Dorimedont sade i kommandoton till polistjänstemannen:

»Hör ni, hvad doktorn säger, Ivan Ivanovitsch? Kräfta! … Aha, där är pojken, — se här, min gosse, hämta oss ett halft dussin öl, men låt det gå fort!«

I köket kokte Raisa kaffe och lagade äggröra. Hon hade kaflat upp ärmarne, hennes hvita armar foro raskt och flinkt hit och dit.

»När du kommer tillbaka, får du kaffe!« lofvade hon Jevsej leende.

Hela dagen ända till aftonen sprang han omkring, villade bort sig i oredan och hade icke tid att iakttaga, hvad som försiggick i huset; likväl kände han, att allt förlöpte väl för Raisa. Denna dag var hon vackrare än någonsin, och alla betraktade henne med välbehag.

Men när Jevsej på kvällen nästan sjuk af trötthet låg i sängen med en obehaglig, klibbig smak i munnen, hörde han, hur Dorimedont strängt och befallande talade till Raisa:

»Man får inte släppa honom ur sikte — förstår du? Han är — dum.«

Sedan kom han och Raisa in i Jevsejs rum; detektiven räckte fram handen och sade snörflande:

»Stig upp! Säg mig nu — huru skall du nu lefva?«

»Det vet jag inte … «

»Vet inte du det? Hvem skall då veta det?«

Detektivens ögon voro igensvullna, hans kinder och näsa voro mörkröda; han andades häftigt och bullrande och liknade en öfverhettad ugn.

»Du skall bo hos oss — hos mig«, förklarade Raisa ömt.

»Ja, du skall bo hos oss, och jag skall skaffa dig en god plats.«

Jevsej teg.

»Nå, hvad säger du om det?«

»Ingenting … «, sade Jevsej efter en stunds tvekan.

»Du skall tacka, din dumbom!« förklarade Dorimedont nedlåtande.

Jevsej kände det, som om de små gråa ögonen fastnaglade honom vi

eller En onödig människas lif

I

II

III

IV

V

eller
En onödig människas lif