»Judens namn var Chaim Aaron Purwitz, men han kallades allmänt endast Kain. Det var enklare, folk voro mera förtrogna med det, och så låg det så mycket förolämpande i det. Fastän detta namn icke alls passade till den spensliga, kraftlösa och förskrämda gestalten, voro dock alla fast öfvertygade om, att de riktigt karakteriserat den sålunda benämnde till kropp och själ och på samma gång tillfogat honom en djup skymf.

Kain lefde bland människor, som själfva voro illa åtgångna af ödet, och sådana människor tycka alltid om att gå illa åt andra.«

M. Gorkij: »Kain och Artiom«

Maxim Gorkij:
Urspårade (Byvschije ljudi)
och andra berättelser.

Innehåll

• Förord
• Urspårade
• Jemeljan Piljaj
• Kain och Artem
• Tschelkasch
• Gamla Isergil

Hela texten finnes äfven beredd för utskrift i PDF-filen ursp.pdf (c:a 704 kB), hvilken lämpar sig bättre för utskrift än denna fil.

---8<-------------(Här börjar filen ursp.txt)---------------------------

MAXIM GORKI

URSPÅRADE

MED FLERA BERÄTTELSER

ÖFVERSÄTTNING AF WALBORG HEDBERG

------------------------------------------------------------------------

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM 1907

------------------------------------------------------------------------

Afskrift af Erik Jonsson år 2004-2005 (tvåtusenfyra till tvåtusenfem).

Fullkomlig öfverensstämmelse med förlagan utlofvas icke.  Läsarne
kunna själfva rätta uppenbara felskrifningar.

------------------------------------------------------------------------

FÖRORD.

Sedan Tolstoy har i Ryssland ingen skriftställare vunnit en så
öfverraskande och fullständig framgång som för närvarande Maxim
Gorki.  Framgången ur de lägsta samhällsklasser, utan någon högre
bildning, dök han plötsligt upp som ett författarsnille af första
rangen och kullstötte just genom sin brist på skolbildning allt
konventionellt i skildringen af lifvet, sådant han från alla sidor
uppfattade det.

Maxim Gorki (pseudonym för A. M. Pjeskof) föddes 1868 i
Nisjni-Novgorod.  Fem år gammal förlorade han sin far, som var
tapetserare, vid nio år sin mor.  Hans farfar satte honom då i
skomakarlära.  Men gossen rymde sin kos, och gick i lära först hos en
tecknare, sedan hos en målare af helgonbilder.  Men äfven denne
öfvergaf han och tog tjänst som kökspojke på en Volgaångare.  Där fick
han sin första bildning af öfverkocken, hos hvilken han fick läsa
helgonlegender, berättelser af Gogol och Uspjenskij, romaner af Dumas
den äldre.  Sin 15:de födelsedag firade han som trädgårdslärling.  Nu
fattades han plötsligt af ett häftigt begär efter studier.  Han for
till Kasan i den naiva tron, att man i denna lärda universitetsstad
meddelade vetenskapen gratis.  Ryckt ur denna villfarelse, nödgades
han taga tjänst som bagare mot en månadslön af 3 rubel.  Detta yrke
anser han ännu i dag för det svåraste.  Vidare arbetade han som
vedhuggare, bärare och daglönare.  Men missmodig öfver de ytterst små
förtjänsterna, sköt han sig 1888 en kula i kroppen.  Efter en längre
tids uppehåll på sjukhuset tillfrisknade han och började att handla
med frukt.  Efter åtskilliga försök kom han slutligen som skrifvare
till advokaten A. J. Lanin.  Denne man utöfvade, enligt Gorkis egen
utsago, ett stort inflytande på hans utveckling.

Men detta oaktadt förmådde Gorki, drifven af sin ständiga
vandringslust, ej hålla ut länge hos Lanin.  Som en hemlös man
vandrade han genom hela Ryssland från stad till stad.  Sedan han
återvändt till sin hemort, publicerade han små skisser i några
tidningar.  Af en lycklig slump blef han 1895 bekant med den berömde
ryske skriftställaren Vladimir Korolenko, som inom kort gjorde Gorki
känd i hela ryska riket.  Nu är Gorki, näst Tolstoy, den störste ryske
författaren.

Gorkis arbeten äro till stor del redan öfversatta i Tyskland och
Frankrike, där den ansedda tidskriften »Revue des Revues« först fäste
uppmärksamheten på honom.  I Norden har Georg Brandes skrifvit några
högst sympatiska artiklar om denne märkvärdige och ursprunglige
författare, och särskildt i Sverige har han funnit många beundrare,
hvarom den nu föreliggande 3:dje upplagan af Urspårade bär bästa
vittne.

------------------------------------------------------------------------

INNEHÅLL.

Urspårade.......................................................1

Jemeljan Piljaj................................................98

Kain och Artem................................................117

Tschelkasch...................................................166

Gamla Isergil.................................................211

------------------------------------------------------------------------

URSPÅRADE.

1.

Förstadsgränden består af två rader eländiga, tätt hopträngda
envåningskyffen, som göra ett ytterst jämmerligt intryck med sina
sneda väggar och kroknade fönster.  De förvittrade taken på dessa
människoboningar, som blifvit grundligt gnagda af tidens tand, äro
lagade med barkbitar och bevuxna med mossa, hvilket ger dem ett
brokigt utseende.  Här och där höja sig höga stänger med starstunkor
öfver dem, och förvildade vide- och fläderbuskar sprida en njugg
skugga med sitt dammiga löfverk, som utgör den enda grönskan i det af
armod bebodda förstadskvarteret.

Likt ängsliga kaniner bliga de små kyffena på hvarandra genom sina
dunkla, af ålder grönskiftande fönster.  Midt på gatan slingra sig i
mångfaldiga bukter gropiga hjulspår uppför berget.  Här och där ligga
gräsbevuxna högar af grus och allt möjligt bråte, --- lämningar efter
eller ofullbordade anläggningar till de dambyggnader, genom hvilka
grändens invånare en gång förgäfves sökt dämma för de floder af
regnvatten, som strömma ned från den öfre staden.  Där uppe på
bergåsen ligga vackra stenhus dolda i välskötta trädgårdars täta
grönska, kyrktorn resa sig högt mot den blå himlen, och deras
förgyllda kors glänsa klart i det bländande solskenet.

I regnväder uttömde staden hela sin smuts, under torka allt sitt damm
ned genom gränden.  Alla dessa små snuskiga kyffen sågo också ut, som
om de af en jättehand blifvit nedvräkta från bergstoppen likt onyttiga
sopor, som man icke hade bruk för däruppe.  Bergssluttningen var som
öfversållad med dessa mot marken tillplattade halfruttna baracker, som
genom sol, damm och regn fått den smutsgrå färgen, egendomlig för
gammalt trä.

Vid ändan af gränden stod, liksom uteslutet ur stadens gemenskap och
förvisadt hit till foten af berget, ett långt tvåvåningshus, som efter
sin siste, utan arfvingar aflidne ägares död kommit i stadens ägo och
af denna blifvit såld åt köpmannen Petunnikof.  Det var det sista i
huslängan, sedan utbredde sig ett öppet fält, som ungefär en half
verst från huset stupade brant ned mot floden.

Den stora, urgamla byggningen stack af mot hela omgifningen genom sin
påfallande dystra prägel.  Den lutade snedt och vindt, af fönstren
hade icke ett enda bibehållit sin ursprungliga regelbundna form, och
glasrutorna i de trasiga ramarna hade dyvattnets smutsigt grönaktiga
färg.  I mellanrummen mellan fönstren syntes djupa springor och mörka
fläckar efter den affallna rappningen.  Det var, som om tiden i dessa
hieroglyfer nedskrifvit husets historia på dess egna väggar.  Taket,
som sänkte sig djupt ned mot gatan, förhöjde ännu mera det bedröfliga
intrycket, ty det såg alldeles ut, som om det hukade sig ner mot
marken för att ödmjukt mottaga dödshugget, som skulle förvandla det
helt och hållet i grus, till en formlös hög af murkna spillror.

Gårdsporten stod öppen, --- den ena porthalfvan hade ryckts loss ur
gångjärnen och låg på marken, och i springorna mellan dess ribbor
stack gräset upp, hvilket betäckte hela den stora ödsliga gården.
Längst bort på gården stod en liten låg byggnad, svart af sot, med ett
endast åt gårdssidan sluttande plåttak.  Huset själft var obebodt, men
i gårdsbyggnaden, som förut tjänstgjort som smedja, hade
f. d. ryttmästaren Aristid Fomitsch Kuvalda inrättat ett natthärbärge.

Det inre af härberget utgjorde en mörk, långsträckt håla af fyra
famnars bredd och tio famnars längd, endast upplyst från ena sidan af
fyra små fyrkantiga fönster och en bred dörr.  De orappade
tegelväggarne voro svarta och nedrökta, och likadant var taket, som
var gjordt af botten på en gammal båt.  Midt i rummet, på samma plats
där smedjehärden förr varit, stod en väldig spis, och rundt omkring
den och utmed väggarne sträckte sig breda britsar, på hvilka lågo
högar af alla möjliga lumpor --- nattgästernas sängkläder.  Det
luktade rök af väggarne, fukt af det leriga golfvet, svett och snusk
af trasorna på britsarne.

Ägaren af natthärbärget hade sin plats ofvanpå spisen, och britsarne
omkring denna voro hedersplatserna för de gäster, som åtnjöto
ryttmästarens särskilda ynnest och vänskap.  Dagarne tillbragte herr
Kuvalda vid ingången till härberget i en slags stol, som han själf
förfärdigat af tegelstenar, eller också på Jegor Vavilofs krog, som
låg midt emot Petunnikofs hus.  Här plägade ryttmästaren inmundiga sin
middag och taga sig en sup.

------------------------------------------------------------------------

2.

Innan Aristid Kuvalda hyrde denna byggnad, hade han innehaft ett
kommissionskontor i staden.  Gick man ännu längre tillbaka i hans
förflutna, fick man veta, att han rått om ett tryckeri.  Innan han
rått om detta, hade han, som han uttryckte sig, »helt enkelt ---
lefvat!  Och lefvat lusteliga, fan besitta mig!  Jag förstod att
lefva, det kan jag lugnt säga!«

Ryttmästaren var en högväxt, bredaxlad man omkring femtio år, med ett
koppärrigt, af dryckjom rödbrusigt ansikte och stort smutsgult
helskägg.  Han hade stora grå ögon, som blickade käckt och förnöjdt
omkring sig, och en djup basröst, som liksom rullade i strupen.
Nästan alltid hade han en tysk porslinspipa med böjdt skaft i munnen.
Då han blef arg, spände han ut näsborrarne på sin stora eldröda
örnnäsa, och det ryckte i hans läppar, hvarvid två rader stora gula
tänder, riktiga vargtänder, blefvo synliga.  Han hade påfallande långa
armar och haltade; ständigt gick han klädd i en trasig och smutsig
officerskappa, en flottig militärmössa med röd rand, men utan skärm
och ett par gamla bristfälliga filtstöflar, som räckte honom till
knäna.  Om förmiddagarne hade han regelbundet förskräckliga
kopparslagare, medan åter aftonen merendels fann honom i den glada
stämningen af ett lätt rus.  Riktigt drucken kunde han aldrig bli, ---
hur mycket spirituosa han än inmundigade, förlorade han aldrig helt
och hållet sin glada jämvikt.

Om kvällarne, då han satt med pipan i munnen i sin tegelstensstol,
plägade han mottaga härbergets gäster.

»Hvem är du?« frågade han då den afsigkomne och betryckte individ, som
närmade sig honom, och som af superi eller någon annan giltig orsak
blifvit förvisad från staden.

Nykomlingen gaf den begärda upplysningen.

»Har du något officiellt papper, som bekräftar ditt sladder?«

Papperet, ifall det nu fanns något sådant, framlämnades åt
ryttmästaren.  Han stoppade det vanligen i bröstfickan, utan att taga
vidare notis om innehållet, och sade:

»Det är bra.  För en natt kostar det hos mig två kopek, för en vecka
tio och för en månad trettio.  Ge dig af in och skaffa dig en plats,
--- men inte en, som redan är upptagen, för då blir det smörj af.
Mina hyresgäster låta inte huttla med sig --- --- ---«

»Kan jag inte hos er få te och bröd eller något annat att äta?«
frågade i regeln nykomlingen.

»Jag kommersar bara med väggar och tak, --- för hvilka jag själf måste
betala den där skurken till värd, köpmannen af andra gillet, Judas
Petunnikof, fem rubel i månaden«, förklarade Kuvalda i affärsmässig
ton.  »Och hit kommer endast sådant folk, som inte vet, hvad lyx vill
säga.  Men om du är van att kalasa alla dar, så finns det en
spisningslokal här midt emot.  Bäst vore dock, att du lade bort den
där dåliga vanan, min son.  Du är ju ingen förnäm herre, --- hvad
skall du då med mat att göra?  Sug på ditt eget späck, det är mycket
förståndigare!«

Dessa och liknande yttranden, som alltid framfördes i en öfverdrifvet
sträng ton, men med skrattande ögon, förskaffade i förening med hans
uppmärksamma behandling af sina hyresgäster ryttmästaren en stor
popularitet bland stadens fattiga befolkning.  Icke sällan hände det,
att någon af hans forna nattgäster, som lyckats arbeta sig upp igen
och fiffa upp sin yttre person en smula, kom in på gården för att göra
en liten påhälsning hos Aristid Kuvalda.

»God dag, ers välborenhet!  Hur står det till?«

»Tack, det knallar och går.  Nå, hvad är det frågan om?«

»Jag är visst inte igenkänd?«

»Nej, inte precis...«

»Men har ni då alldeles glömt...?  Jag bodde i vintras en hel månad
här hos er!  Då när den stora razzian var och tre stycken blefvo
knipna...«

»Bah, käre vän, sådant händer ofta under mitt gästvänliga tak!«

»Nå, du store!...  Ni gjorde då ett sådant skoj med
poliskommissarien.«

»Ah, seså, drag åt skogen med alla dina hågkomster, --- säg rent ut,
hvad du vill!«

»Får jag inte lof att bjuda på något?  Medan jag bodde här hos er,
trakterade ni mig ofta med ett och annat...«

»Tacksamhet bör alltid skattas högt, käre vän, isynnerhet som man så
sällan träffar på den hos människorna.  Du är en bra gosse, och om jag
också inte kommer ihåg dig, så vill jag likväl gärna dricka med dig
för din vidare framgång i lifvet.«

»Och ni är alltjämt den samme och håller på med edra lustigheter!...«

»Hvad skall man annars taga sig till bland sådana galgfåglar som ni?«

De följdes åt öfver till granne Vavilof, och det hände merendels, att
ryttmästarens f. d. skyddsling under det nu följande dryckeslaget, som
stundom varade ända till dagen därpå, åter blef af med allt det lilla,
han hade, och på nytt måste taga sin tillflykt till Kuvaldas
natthärberge.

»Herre min skapare!« utbrast han då, »nu står jag alltså igen under
ers välborenhets kommando!  Hvad skall jag nu taga mig till?«

»Du kan inte precis skryta med din ställning, men därför behöfver du
inte jämra dig«, resonerade ryttmästaren.  »Man skall bara bevara sitt
jämnmod i alla förhållanden och inte förbittra lifvet för sig med
öfverflödigt filosoferande.  Att filosofera är alltid ett tecken till
dumhet, och att filosofera, när man har kopparslagare, är den värsta
dumheten af alla.  Mot kopparslagare hjälper bara bränvin, --- inte
samvetsagg och tandagnisslan!  Se här har du tjugu kopek, gå efter ett
kvarter bränvin, för fem kopek lungmos, ett skålpund bröd och två
gurkor.  När vi väl fått något till lifs, skola vi grundligt
öfverlägga om ställningen...«

Denna öfverläggning ägde vanligtvis först rum, då också ryttmästaren
gjort af med hvarenda kopek af den tre- eller femrubelsedel, han nämnt
sin, då den tacksamme klienten uppenbarade sig.

»Så ha vi då alltså lyckligt hunnit fram till målet«, förklarade nu
ryttmästaren.  »Och sedan vi nu fästat oss totalt läns, ska' vi
försöka att åter slå in på nykterhetens och dygdens väg...  En vis man
har sagt: den som icke syndar, gör heller icke bot, och den som icke
gör bot, kan icke frälsa sin själ.  Det första ha vi redan undangjort,
botgöringen tjänar inte mycket till... låt oss alltså med ens gå öfver
till frälsningsverket!  Bege dig ner till floden, min unge vän och
skaffa dig arbete!  Och i fall du inte är riktigt säker på dig själf,
så bed arbetsgifvaren hålla inne aflöningen åt dig eller lämna den i
förvar åt mig.  När vi så ha samlat ett litet kapital, köper jag dig
ett par byxor och hvad du annars kan behöfva för att se ut som en
ordentlig människa och en anspråkslös af ödet förföljd jordepilgrim.
Med hela byxor på benen kan du göra karrier.  Framåt marsch!«

Med ett stilla leende öfver ryttmästarens visa tal begaf sig
skyddslingen ner till floden för att låta leja sig som bärare.  Han
begrep visserligen icke stort af den kvickhet, som låg i Kuvaldas
utläggningar, men han såg framför sig talarens muntra ögon, kände den
friska fläkten af hans ord och visste, att han i Aristid Kuvalda hade
en kraftig arm, som i nödfall skulle stödja honom.  Och i själfva
verket lyckades han tack vare ryttmästarens stränga uppsikt efter en
eller två månaders tungt arbete åter komma ett trappsteg upp öfver den
nivå, till hvilken han sjunkit genom samme ryttmästares välvilliga
bistånd.

»Nå, ser du käre vän«, sade Kuvalda efter att ha mönstrat sin utarmade
skyddsling med en kritisk blick, »nu ha vi alltså byxor och jacka.
Det är af stor betydelse, --- lita på min erfarenhet!  Så länge jag
hade ett par hela byxor, gällde jag för att vara en hygglig karl där
uppe i staden, men när byxorna började på att hasa af mig, kom också
jag på hasorna och måste ge mig af från staden hit ned på
sluttningen.  Människorna, ser du, min käre dumsnut, bedöma allt
endast efter den yttre formen, --- tingens inre kärna blir, tack vare
deras medfödda enfald, förborgad för dem.  Lägg det på minnet, betala
mig hälften af din skuld och gack i frid.  Gack och sök, --- så skall
du också finna!«

»Och hur mycket är jag då skyldig er, Aristid Fomitsch?« frågade
skyddslingen en smula oroligt.

»En rubel och sjuttio kopek.  Betala mig rubeln eller de sjuttio
kopeken, hvilket du vill, resten ger jag dig anstånd med, tills du
förtjänat litet mera... eller gärna för mig stulit litet mera än hvad
du nu har.«

»Tackar ödmjukast för er nådiga välvilja«, utbrast skyddslingen rörd.

»Hvad ni ändå är för en präktig människa!  Herre Gud, att ni skulle
bli så illa tilltygad af lifvet...  Fan anamma, hvad ni skulle blifvit
för en bjässe, om ni kommit på er riktiga plats!«

Ryttmästaren kan nu en gång icke låta bli att komma med vältaliga
sentenser:

»På min riktiga plats?  Hvad menar du med det?  Ingen känner min rätta
plats här i lifvet, alla tränga vi oss in i ett falskt ok.  Judas
Petunnikof till exempel, köpmannen, han hör hemma i tukthuset, och han
spatserar omkring på gatorna midt på ljusa dagen och sysslar till på
köpet med planer att grundlägga en fabrik.  Vår skolmästare skulle
lefva vid sidan af en söt hustru och ett halft dussin barn! --- och
han går här och drifver omkring krogen.  Eller du till exempel, --- du
söker en plats som betjänt eller kypare, och så ser jag att du passar
mycket bättre till soldat, ty du är icke du, är uthållig och har sinne
för disciplin.  Så står det till med saken, min son.  Lifvet blandar
oss om hvarandra som spelkort, och endast af en ren slump och för kort
tid råka vi ibland på vår rätta plats!...«

------------------------------------------------------------------------

3.

Stundom voro dylika afskedstal endast inledningen till ett nytt
krogbesök, hvarvid såväl ryttmästaren som hans skyddsling gjorde af
med sina sista slantar.  Men dessa återfall störde för öfrigt icke på
minsta vis det goda förhållandet mellan parterna.  Sålunda var det med
den af Aristid Fomitsch omnämnde skolmästaren, som endast kraflade sig
upp för att genast åter förfalla till sitt förra tillstånd.  I fråga
om intelligens stod han ryttmästaren närmast alla af hyresgästerna,
och måhända hade han den omständighet att tacka för, att han icke mer
förmådde resa sig, sedan han väl en gång blifvit gäst i natthärberget.

Han var den ende, med hvilken Aristid Kuvalda kunde filosofera, utan
att nödgas befara att icke bli förstådd.  Ryttmästaren visste också
att värdera detta, och då den åter en smula på fötter komne
skolmästaren gjorde min af att lämna sitt logis och hyra sig något
kyffe i staden för de par slantar han förtjänat, ledsagade Aristid
Kuvalda honom med så sorgmodig min och var så frikostig på
melankoliska tirader, att de bägge två ofelbart styrde kosan till
Vavilofs krog och lade ner sina rikedomar i bränvin.

Sannolikt ställde Kuvalda med flit så till, att skolläraren, trots den
redligaste vilja aldrig kom därhän att skiljas från härberget.  Hur
skulle också Aristid Kuvalda, en man af adligt stånd och bildning, ur
hvars yttranden ännu ofta spår af en bättre uppfostran lyste fram, och
som genom sitt mångskiftande lif lärt sig tänka en smula
själfständigt, --- hur skulle han kunna låta skilja sig från en
person, som i andligt afseende var tämligen jämbördig med honom?
Redan af medlidande med sig själf kunde han det icke.

Skolläraren hade en gång varit anställd vid ett seminarium i en stad
vid Volga, men af ett eller annat skäl blifvit aflägsnad från skolan.
Sedan hade han haft plats som bokhållare i en läderfabrik, men höll
icke heller länge ut med det.  Han blef privatbibliotekarie, pröfvade
också ett par andra sysselsättningar, tog en juridisk examen, förföll
slutligen till superi och kom till ryttmästaren.  Han var stor till
växten, gick starkt framåtlutad, hade lång spetsig näsa och var
alldeles flintskallig.  Ur det magra gula ansiktet med den kilformiga
hakan blickade ett par stora, djupt liggande, oroligt svårmodiga ögon,
och mungiporna voro resigneradt neddragna.  Hvad han behöfde för
tillfredsställandet af sina lefnadsbehof eller snarare sitt
dryckenskapsbegär förtjänade han som notisjägare för
lokaltidningarna.  Det var icke sällan han fick ända till sina femton
rubel i veckan.  Då lämnade han pengarna åt ryttmästaren och sade:

»Nu är det nog --- jag återvänder i kulturens sköte.  Ännu en vecka
vill jag arbeta, sedan skaffar jag mig ett nytt kvarter och så heter
det: Addio, mio caro!«

»En högst lofvärd föresats, min käre Philip!  Jag kan endast af
uppriktigt hjärta prisa ditt beslut, och jag skall inte heller på hela
veckan bevilja dig en enda sup«, förkunnade ryttmästaren i sträng ton.

»Det skall jag vara dig mycket tacksam för.  Tänker du verkligen inte
... inte ge mig en droppe?«

Ryttmästaren hörde i hans ord en skygg bön om mildring af den stränga
domen och sade ännu strängare:

»Inte en droppe --- om du också bölar som en tjur!«

»Nå, som du vill«, suckade skolläraren och begaf sig ut på jakt efter
notiser.  En eller högst två dagar senare satt han så alldeles maktlös
och förbi, pinad af ett våldsamt begär, i någon vrå, kastade sorgsna
bedjande blickar på ryttmästaren och väntade i ångest och bäfvan på,
att vännens hjärta skulle vekna.  Ryttmästaren tog på sig en sträng
min och höll ironiska tal om karaktärslöshet, det djuriska
dryckenskapsbegäret och andra ämnen som passade in på föreliggande
fall.  Man måste göra honom den rättvisan, att han ärligt lät hänföra
sig af sin roll som mentor och sededomare, --- men härbergets
stamkunder förhöllo sig tämligen skeptiskt gentemot hans
straffpredikningar och menade med en uttrycksfull sidoblick:

»Hör på den räfven bara!  Så knepigt han drar sig ur klämman!  Jag
sade dig det ju, men du ville inte höra på mig, --- skyll nu dig
själf!«

»En äkta soldat, hans välborenhet, --- tänker redan på reträtt, när
han marscherar framåt!«

Skolmästaren sökte nu stänga in den hjärtlöse vännen i någon mörk vrå,
hakade sig skälfvande fast i hans smutsiga kappa och såg honom in i
ansiktet med en outsägligt tragisk blick, under det han förde tungan
öfver sina torra läppar.

»Står inte ut längre?« frågade ryttmästaren vresigt.

Skolläraren bekräftade hans förmodan med en stum nick, hvarpå han lät
hufvudet maktlöst sjunka ner på bröstet.

»Håll ut en dag till --- kanske går det öfver«, menade Kuvalda.

Skolmästaren skakade sorgset på hufvudet med hopplös min.  Aristid
Fomitsch såg, att vännens hela långa utmärglade gestalt formligt
skälfde af åtrå efter det älskade giftet, och han stack handen i
fickan efter pengar.

»I de flesta fall«, sade han, som om han försvarade sig mot en okänd
anklagare, »är det fåfängt att kämpa mot sitt öde.«

Men om skolläraren verkligen härdat ut en hel vecka uppstod mellan
honom och Aristid Fomitsch en rörande afskedsscen, hvars final
vanligen utspelades på Vavilofs krog.

------------------------------------------------------------------------

4.

Skolmästaren lade för öfrigt icke ner alla sina pengar i spirituosa,
--- minst hälften förslösade han på barnungarne i gränden.  De fattiga
stackare, som bodde där voro rikt välsignade med barn, --- från tidigt
på morgonen till sent på kvällen vältrade sig hela svärmar af
smutsiga, halft utsvultna och halfnakna ungdomar i gatudammet.  Man
plägar kalla barnen jordens »lefvande blommor«, men här i denna
eländets gränd voro blommorna vissnade i förtid, då de spirade upp på
en mark som saknade friska safter.

Allt detta småfolk samlade nu skolmästaren ofta omkring sig, och efter
att ha köpt semlor, ägg, äpplen och nötter, gick han med dem ut på
fältet ner åt floden.  Där slogo de sig ner på marken, mumsade först
begärligt i sig allt, hvad skolläraren haft med sig åt dem och roade
sig sedan med alla möjliga lekar, hvarvid de fyllde luften på en
versts omkrets med sitt sorglösa stoj och skratt.  Drinkarens långa,
magra gestalt tycktes krympa ihop bland alla dessa småttingar, som
behandlade honom högst förtroligt, alldeles som en jämnårig.  De
kallade honom helt enkelt  »Philip«, utan att ens tillfoga epitetet
»farbror«.  Som grodyngel snodde och myllrade de omkring honom,
knuffade honom, hoppade upp på hans rygg, klappade honom på det kala
hufvudet, drogo honom i näsan.  Men allt detta tyckte han visst om, ty
han protesterade aldrig mot de friheter, som de togo sig.  Han talade
endast mycket litet med dem och när han gjorde det, skedde det på ett
försiktigt, nästan skyggt vis, som om han fruktade, att hans ord
skulle kunna besmitta eller på något vis skada dem.  Så tillbragte han
ett par timmar med dem som deras leksak och lekkamrat, betraktade med
sina melankoliska dystra ögon deras muntra, upplifvande ansikten, och
lämnade dem sedan för att långsamt och betänksamt styra kosan till
Vavilofs krog, där han stillatigande och skyndsamt söp sig redlöst
drucken.

Nästan dagligen, då skolmästaren kom hem från sina reporterpromenader,
hade han med sig en tidning, och genast samlade sig omkring honom ett
helt sällskap af förolyckade subjekt.  Så snart de fingo syn på honom,
kommo de fram ur alla vinklar och vrår på gården, somliga druckna,
andra plågade af kopparslagare, hvar och en illa tilltygad på sitt
särskilda sätt, men alla lika eländiga och smutsiga.

Där kom Alexej Maximovitsch Simtsof, f. d. jägmästare på ett
kronohemman och numera gatkrämare, som handlade med tändstickor,
bläck, blanksmörja och skämda citroner.  Han var en gammal sextioårs
man, klädd i en rock af segelduk och en stor hatt, hvars tillknycklade
brätte beskuggade hans pussiga, röda, af ett tjockt hvitt helskägg
inramade ansikte.  Ur detta ansikte framtittade en liten eldröd näsa,
tjocka läppar af samma färg och ett par cyniska, alltid tårfyllda
ögon.  Man hade gett honom öknamnet `snurran´, en benämning, som
träffande karaktäriserade hans klotrunda gestalt och snurrande,
klanglösa stämma.

Vidare dök där fram ur någon vrå f. d. fängelsedirektören Luka
Antonovitsch Martjanof, kallad `spetsen´, --- en dyster, tystlåten
svartmuskig supare, som lefde af att spela `klöfveress´, `knack´,
`polsk bank´ och andra, lika snillrika som hos polisen illa anskrifna
talanger.  Han lät sin väldiga, så många otaliga gånger genompryglade
gestalt tungt falla ner i gräset vid sidan af skolmästaren, blinkade
med sina svarta ögon och sträckte ut handen efter någon kamrats
flaska, i det han med hes basröst frågade:

»Får jag?«

Också mekanikern, Pavel Solntsef, en lungsiktig, trettio års man,
uppträdde på skådeplatsen.  Han hade fått vänstra sidan lamslagen i
ett slagsmål.  Det gula, spetsiga räfansiktet var ständigt förvridet
af ett elakt leende, mellan de tunna läpparne syntes två rader svarta,
af sjukdom förstörda tänder, och de sönderrifna trasorna hängde på
hans smala knotiga axlar som på en klädhängare.  Han kallades af sina
kamrater `afskrädet´.  Sitt uppehälle förtjänade han genom att sälja
klädesborstar af lindbast, som han själf förfärdigade, och viskor af
ett särskildt slags gräs.

Vidare kom en högväxt, knotig karl af obekant härkomst, en tystlåten
och skygg människa med ett skrämdt uttryck i de stora runda ögonen.
Han hade redan suttit inne tre gånger för stöld.  Hans familjenamn var
Kisselnikof, men i härberget kallade man honom aldrig annat än
`Halfannan-Tarass´, då han var precis en half gång till så lång som
hans oskiljaktige vän, f. d. diakonen Tarass, som för superi och
utsväfvande lefnadssätt blifvit utstött ur det andliga ståndet.
Diakonen var en liten undersätsig man med bredt kämpabröst och ett
rundt, lurfvigt hufvud.  Han dansade utmärkt och svor ännu bättre.  I
sällskap med `Halfannan-Tarass´ högg han ved nere vid flodstranden.
Under sina fristunder berättade Tarass för vänner och hvem som ville
höra på »historier ur egen fatabur«, som han uttryckte sig.  Vid
åhörandet af dessa historier, hvars hjältar alltid voro helgon,
kungar, präster och generaler, spottade till och med stamkunderna i
Kuvaldas natthärberge af vämjelse, alldeles förbluffade öfver den
forne prästens smutsiga fantasi, under det han med sammanknipna ögon
och likgiltig min berättade sina otroligt oanständiga anekdoter och
historier.  Denna människas inbillningskraft var outtömlig, han kunde
dikta och berätta hela dagen, från morgon till kväll, utan att upprepa
sig själf en enda gång.  kanske hade en stor skald gått förlorad i
honom eller åtminstone en mindre vanlig berättare, som förstod att ge
lif åt allt omkring sig och med sitt visserligen grofva och fula, men
dock bildrika och kraftfulla språk inblåste en själ till och med hos
stenarne.

Där fanns ytterligare en klumpig ung pojke, som Kuvalda döpt med
namnet `Meteorn´.  Han hade infunnit sig en dag för att tillbringa
natten i ryttmästarens asyl och hade sedan till de andras icke ringa
förvåning blifvit en af härbergets stamgäster.  I början lade man icke
märke till honom, han gick på dagen som de andra till sitt arbete.
Men på kvällarne höll han sig alltid i närheten af den trängre krets
af vänner, som ryttmästaren samlade omkring sig, ända tills han
slutligen blef bemärkt af denne.

»Hör på, pys, --- hvad är du egentligen för en?« frågade honom
Aristid Kuvalda.

»Jag är en barfotalasse«, svarade pojken kort och rakt på sak.

Ryttmästaren mönstrade honom med en kritisk blick.  Han hade ett
enfaldigt ansikte med starkt framspringande kindknotor och trubbnäsa;
håret bar han tämligen långt.  Han hade på sig en blå blus utan skärp,
och på hufvudet satt lämningen efter en halmhatt.  Fötterna voro
bara.

»Ett nöt är du«, förklarade Aristid Kuvalda.  »Hvarför snor du alltid
häromkring oss?  Vi ha inte något bruk för dig, min gosse...  Super
du?  Nej?...  Kan du stjäla?  Lika litet.  Gack därför och lär dig
det och kom igen, när du har blifvit en människa...«

Pojken skrattade.

»Nej, jag vill stanna hos er...«

»Hvarför det?«

»Jo, därför...«

»Ack, en sådan meteor!« ropade ryttmästaren.

»Jag skall ge honom en orre, så han känner det«, erbjöd sig Martjanof.

»Hvarför det?« frågade pojken.

»Jo, därför...«

»Och jag tar en sten och slår in hjärnan på er«, svarade pojken med
all skyldig aktning.

Martjanof skulle helst tagit honom i kalufven med det samma, men
Kuvalda lade sig emellan.

»Låt honom vara«, sade han, »det är, när allt kommer omkring, en viss
frändskap mellan honom och dig eller kanske med oss alla.  Du vill
örfila upp honom, utan att ge något skäl därför --- och han vill lefva
här med oss, utan att ge något skäl för det, alldeles som du.  Fan må
taga honom... ingen af oss kan ju ge något skäl för att vi lefva så
här och icke annorlunda...  Vi lefva förstås --- men hvarför?  Jo,
därför är vårt enda svar...  Och det säger han också... låt honom
alltså vara i fred.«

»Ni borde hellre hålla er borta från oss, unge man«, rådde honom
skolmästaren, i det han såg på honom med sin svårmodiga blick.

Pojken svarade icke, utan stannade kvar.  Småningom vänjde sig de
andra vid honom och lade slutligen icke vidare märke till honom.  Men
han lefde ibland dem och gaf akt på allt.

------------------------------------------------------------------------

5.

Alla här uppräknade subjekt utgjorde så att säga ryttmästarens stab,
och han kallade dem med godmodigt gyckel `fördettingarna´.  Utom dem
hörde till härbergets ständiga gäster fem eller sex `barfotalassar´,
landtfolk, som icke hade ett så skiftesrikt förflutet som
`fördettingarna´ att uppvisa.  Fastän de i öfrigt fått pröfva ödets
nyckfullhet lika bittert som dessa, voro det innerst inne vida mindre
förändrade och brutna än de.  Den förfallne stadsbon förefaller alltid
mera fördärfvad och smutsig, än hans urspårade broder från landet ---
det framgick tydligt af jämförelsen mellan de f. d. `intelligenser´
och de f. d. bönder, som samtidigt bebodde Kuvaldas asyl.

Till den sistnämnda kategorien hörde närmast en gammal lumpsamlare,
som kallades Tjapa.  Han var ovanligt lång och mager och höll hufvudet
så, att hakan stötte mot bröstet, hvilket gaf hans skugga formen af en
ugnsraka.  Framifrån kunde man icke se en skymt af hans ansikte, och i
profil såg man endast den väldiga kroknäsan, den hängande underläppen
och de tjocka, hvita ögonbrynen.  Han var i fråga om tiden
ryttmästarens äldste stamkund, och det hette om honom, att han hade
mycket pengar gömda någonstädes.  Just för dessa pengars skull hade
man för två år sedan farit med en knif öfver hans strupe, och sedan
dess hade hans hufvud fått sin besynnerliga ställning.  Han förnekade,
att han alls hade några pengar, sade, att man bara skurit honom i
halsen, »så där ändå vid ett vanligt slagsmål«, och påstod, att han
sedan dess hade så lätt att samla lump och ben, eftersom hufvudet
alltid var böjdt mot marken.  När han kom skridande med sina
vacklande, osäkra steg, utan sina vanliga yrkesattribut --- käppen i
handen och säcken på ryggen --- såg han nästan ut som en sömngångare,
och Kuvalda plägade då peka på honom och säga:

»Se, där söker köpmannen Judas Petunnikofs förrymda samvete sig en
tillflyktsort.  Titta, så fult och smutsigt och trasigt det ser ut,
det där förrymda samvetet!«

Tjapa talade med rosslande stämma, så att man knappt kunde förstå hans
ord, och därför talade han också i allmänhet föga och var gärna
ensam.  Men för hvar gång det till härberget kom en ny gäst, som
drifvits bort från sin by af nöden, råkade Tjapa i liflig oro och
vrede.  Han förföljde den stackaren med giftiga speglosor, som i ett
ursinnigt kraxande trängde fram ur hans strupe, hetsade någon af de
elakaste `barfotalassarne´ på honom, hotade, att på natten med egen
hand prygla honom fördärfvad och plundra honom och uppnådde till slut
nästan alltid, att den skrämde bondtölpen försvann från Kuvaldas asyl
och aldrig mer tordes visa sig där.  Då först lugnade sig Tjapa och
smög sig undan i någon vrå, där han lagade sina lumpor eller läste i
en bibel, som såg lika gammal, smutsig och trasig ut som han själf.
Han kröp åter fram, först då skolmästaren kom med tidningen och läste
högt ur den.  Vanligtvis hörde Tjapa stillatigande på hvad so lästes,
stönade på sin höjd ett par gånger, men gjorde inga frågor.  Men då
skolmästaren slutat läsa och vek ihop tidningen, sträckte Tjapa ut sin
knotiga hand och sade:

»Tag hit...«

»Hvad skall du med den?«

»Jo tag hit, --- kanske står det något om oss i den...«

»Om hvem?  Om er?...«

»Ja, om oss bönder...«

Man skrattade åt honom och kastade åt honom tidningen.  Han tog den
och läste notiserna från de olika guvernementen, hur i den och den
församlingen en hagelskur slagit ner all säden, hur i en annan trettio
gårdar brunnit upp, och hur i en tredje en bondhustru förgiftat hela
sin familj, med ett ord, alla de små meddelanden, som vanligtvis
offentliggöras om böndernas lif och äro ägnade att framställa dem som
olyckliga, elaka och dumma.  Tjapa läste det brummande för sig själf,
men om han vid sin läsning tyckte synd om dem det gällde eller kände
skadeglädje, var svårt att afgöra.

Om söndagarne sysslade Tjapa aldrig med sitt yrke, utan tillbragte dem
för det mesta med att läsa i bibeln, under det han oupphörligt suckade
och brummade.  Boken höll han stödd mot bröstet, och han kunde bli
riktigt förargad, om någon händelsevis knuffade till den eller störde
honom på något annat sätt.

»Hallå, du skriftlärde«, ropade Kuvalda åt honom »låt den gamla luntan
vara!  Du begriper ju ändå icke, hvad du läser!«

»Och hvad begriper du då?«

»Jag säger ju inte, att jag begriper något, --- men jag läser inte
heller några böcker!«

»Ja, men jag läser några, jag..!«

»Och förblir i alla fall ett nöt«, förklarade ryttmästaren.  »Har du
inte nog oro i hufvudet af lössen, utan skall också släppa in tankar
dit!  Hur skall du kunna stå ut med det, gamla groda?«

»Nå, jag har ju inte långt kvar att lefva«, svarade Tjapa lugnt.

En dag frågade honom skolmästaren, hvar han egentligen lärt sig läsa.

»I fängelset«, svarade Tjapa kort.

»Har du setat inne då?«

»Jag har väl det...«

»Hvarför det?«

»Jo... jag förgick mig... När jag kom ut, fick jag bibeln med... den
var skänkt af ett fruntimmer...  Å i fängelset är det godt att lefva,
bror lille...«

»Hvad säger du!  Hur så?«

»Det bringar en till förnuft...  Där lärde jag mig att läsa... och
fick en bok... alltsammans gratis!«

Då skolmästaren dök upp i härberget, hade Tjapa redan länge hört till
dess gäster.  Han stirrade länge på nykomlingen --- då han ville se
någon i ansiktet, måste han böja öfverkroppen alldeles åt sidan ---
och hörde uppmärksamt på, hvad han sade.  En dag satte han sig som af
en händelse bredvid honom.

»Du har således varit en sådan där lärd en...  Har du också läst den
Heliga skrift?«

»Ja, det har jag...«

»Jaså... kommer du ännu ihåg något af det?«

»Ja visst...«

Gubben böjde öfverkroppen åt sidan och stirrade skolläraren misstroget
in i ansiktet med sina hårda gråa ögon.

»Du vet, att där talas om amalekiterna...«

»Ja --- än sedan?«

»Hvar äro de nu?«

»De äro försvunna från jorden... utdöda...«

Gubben teg en stund och frågade därpå:

»Och filistéerna?«

»De finnas inte heller längre, Tjapa...«

»Utdöda allesammans?«

»Ja... alla...«

»Hm... och skola vi också dö ut?«

»Ja, när den tiden kommer, skola vi också dö ut«, spådde skolmästaren
lugnt.

»Och från hvilken af Israels tolf stammar härstamma vi?«

Skolläraren såg på honom, funderade ett ögonblick och började därefter
tala om kimmerier, skyter, hunner och slaver.  --- Gubben lutade sig
allt mer åt sidan och stirrade på honom med en rent af skrämd blick.

»Det ljuger du alltihop!« kraxade han, då skolmästaren slutat.

»Hvarför tror du, att jag ljuger?« frågade denne förvånad.

»Hvad är det för folkslag du pratar om!  De stå inte i bibeln!«

Tjapa steg upp och gick, djupt sårade och förargad.

»Det går utför med ditt förstånd, Tjapa«, ropade läraren efter honom.

Då vände sig Tjapa om emot honom, sträckte ut armen och hotade honom
med det klolika, smutsiga fingret.

»Af Gud har Adam kommit, af Adam judarna och af judarna alla andra
folk, således också vi.«

»Nå --- än sedan?«

»Tatarerna ha kommit från Ismael, men Ismael härstammar från en
jude...«

»Ja, hvad vill du då egentligen!«

»Ingenting!  Men hvarför ljuger du?«

Och han gick ifrån honom och kröp åter in i sin vrå.  Men två dagar
senare satte han sig åter hos honom.

»Du har ju en gång varit en lärd man...  Nå, då vet du väl också, hvad
vi äro för ene?«

»Vi äro slaver, Tjapa«, svarade skolmästaren, som bra gärna skulle
velat veta, hvart Tjapa egentligen ville komma, och spändt väntade på
hans svar.

»Tala efter bibeln«, sade Tjapa, »där finns det inga sådana.
Hvilketdera äro vi...  babylonier eller edomiter?«

Skolmästaren började kritisera bibeln.  Gubben hörde uppmärksamt på en
stund och afbröt honom sedan.

»Vänta litet, du!  Således äro inte ryssarne bland de folk, som äro
kända af Herren Gud?  Menar du verkligen det?  Ty de som äro
upptecknade i bibeln, --- dem kände Herren Gud ju!  Han tuktade dem
med eld och svärd, förstörde deras städer och byar, --- men han
skickade dem också profeter, som undervisade dem... hade alltså
förbarmande med dem.  Judarna och tatarerna har han skingrat rundt i
alla länder... men han har ändå bevarat dem...  Och vi... hur är det
med oss?  Hvarför finns det inga profeter hos oss?«

»Det vet jag verkligen inte«, svarade skolmästaren, som önskade, att
han kunde tränga in i gubbens föreställningskrets.  Tjapa lade sin
hand på hans skuldra, började sakta ruska honom af och an och sade
därpå med rosslande stämma, som om han sväljde något:

»Säg då rent ifrån, bror lille!...  Du pratar ju annars så mycket, som
om du visste allt!  Det pinar mig riktigt att höra på dig, du gör mig
så orolig i själen...  Det vore bättre du teg...  Hvilka äro vi?  Det
är frågan!  Och hvarför ges det inga profeter hos oss, då?...  Och
hvar voro vi, då Kristus vandrade på jorden?  Säg mig det, du!...  Och
så pratar han allt möjligt strunt!  Kan då ett helt folk dö?  Det
ryska folket kan inte dö, --- det ljuger du...  Det är också nämndt i
bibeln, fastän man vet inte under vilket namn...  Känner du alls
folket på det hela taget?  Vet du, hurudant det är?  Mäktigt är
det...  Hur många byar ges det inte på jorden!...  Och öfver allt
lefver folket... det verkliga, stora folket.  Och du säger, att det
skall dö ut!...  En människa kan dö, men icke ett folk...  Ty Gud, som
är jordens skapare och upprätthållare, behöfver folken.  Amalekiterna
äro icke döda, de äro nu tyskar eller fransmän...  Ack, du...  Ack,
du!...  kan du säga, hvarför Gud förbigått oss?  Hvarför skickar han
oss inga straffdomar, inga profeter?  Hvem skall undervisa oss?«

Det låg en sällsam kraft i Tjapas ord, --- hån, förebråelse och en
djup misstro därur.  Han hade talat länge, och skolmästaren, som efter
vanligheten var drucken och icke hade lust att tvista, fann det
slutligen pinsamt att höra på honom.  Han betraktade gubbens skröpliga
gestalt, förnam på samma gång den förkrossande kraften i hans
okonstlade ord och kände med ens ett smärtsamt medlidande med sig
själf och ett djupt svårmod.  Han skulle velat svara Tjapa lika
kraftigt och öfvertygande, som denne själf talat, så att han icke
längre tilltalade honom i denna strängt förebrående ton, utan mildt
och faderligt.  Och han kände nog, hur något arbetade och svällde i
hans bröst och steg upp mot strupen på honom, --- men han fann icke
inom sig de kraftiga ord, han sökte.

»Du är en förlorad människa«, fortfor Tjapa, »din själ är alldeles
söndersliten... och så pratar du, som om du visste allt...  Det vore
bättre du teg...«

»Du har rätt, Tjapa«, svarade skolmästaren vemodigt.  »Folket är
stort, och jag... jag är främmande för det... och det är mitt lifs
olycka...  Men låt det nu vara nog med det...  Och profeter ges det
heller inte...  nej! och att jag pratar en massa strunt, --- det är
också sant...  Det är bäst, jag tiger hädanefter...  Men tala inte så
där till mig mera...  Ack, du vet ju inte, gubbe... du kan inte
vet...  inte förstå...«

Och han började gråta.  Ymnigt och hejdlöst strömmade hans tårar, och
han kände sig så lätt om hjärtat af att få gråta ut.

»Du borde ge dig ut på landet bland bönderna«, kraxade Tjapa barskt.
»Skaffa dig en plats som lärare eller skrifvare... så hade du din
brödbit och kunde riktigt få frisk luft i lungorna...  Hvad har du väl
här?  Ingenting annat än kval...« 

Skolmästaren svarade icke, --- han grät alltjämnt, fråssade rent af i
sina tårar.

Från denna stund voro de båda vänner, och då de andra sågo dem
tillsammans, sade de:

»Titta, så skolmästaren hänger efter Tjapa... det är hans pengar, han
vill åt, den räfven!«

»Han har väl fått instruktioner af Kuvalda, --- den vill nog gärna ha
reda på, hvar gubben gömt sina kapital...«

Sannolikt tänkte de annorlunda, än de talade.  Det fanns ett
egendomligt drag hos dessa människor, --- de tyckte om att synas sämre
för hvarandra, än de i själfva verket voro.  Då en människa icke har
något godt att uppvisa, skryter hon med sin dålighet.

------------------------------------------------------------------------

6.

Så snart alla dessa personer samlats omkring skolmästaren, började
uppläsningen.

»Nå hvad svamlar makulaturbladet om i dag?« frågade ryttmästaren.  »Är
det någon följetong?«

»Nej«, svarade skolläraren.

»Han är en gammal snålvarg, er redaktör...  Och hur är det med
ledande artikeln?«

»Det är en i dag.  Af Guljajef, tror jag.«

»Aha, --- sätt i väg!...  Han skrifver bra, den kanaljen, slår spiken
på hufvudet.«

»Den värdering af fastigheter«, läser skolmästaren, »som gjordes för
mer än femton år sedan, fortfar ännu i dag att tjäna som grundval för
den kommunala taxeringen...«

»Hvad är det för smörja«, afbryter honom ryttmästaren.  »`Fortfar att
tjäna´ --- det är ju löjligt.  För de där herrarne i köpmansgillet,
som styra och ställa i staden, är det just i lag, att den `fortfar att
tjäna´ --- nå, och så tjänar den också därtill...«

»Det är just, hvad artikeln handlar om!« förklarar skolmästaren.

»Verkligen?  Men det är då mera ett ämne för en följetong...  Det
skall skrifvas med peppar och salt...«

Det uppstår en liten dispyt.  Eftersom man ännu endast tömt en flaska
brännvin, hör auditoriet uppmärksamt på.  Efter ledande artikeln
kommer turen till lokalnotiserna, sedan till »Rättegångs- och
polissaker«.  Då i något brottmål en köpman spelar rollen af anklagad
eller på något vis tyckes förfördelad, triumferar Aristid Kuvalda.
man har bestulit en köpman --- bravo!  Synd bara, att man stal så
litet.  För en annan hade hästarne blifvit ihjälslagna, --- rätt så,
man skulle bara gjort likadant med honom själf också.  En köpman har
förlorat en process, --- förträffligt, men man skulle ha dömt honom
att betala dubbla rättegångsomkostnader.

»Det vore olagligt«, infaller skolläraren.

»Olagligt?« brusar Kuvalda upp.  »Men är då köpmannen själf laglig?
Hvad är på det hela taget en köpman?  Låt oss titta litet närmare på
denna brutala, klumpiga företeelse!  Först och främst är hvarje köpman
en bonde.  Han kommer från byn till staden, och efter en viss tids
förlopp kallar han sig köpman.  För att bli köpman, måste han
naturligtvis ha pengar.  Men hvar skall en bonde taga pengar ifrån?
Med ärligt arbete förvärfvas som bekant inga rikedomar, han måste
alltså slå sig på kanaljerier af något slag.  En köpman är
följaktligen en kanalje till bonde!«

»Bra sagdt!« instämde gillande någon af åhörararne.

Endast Tjapa gnider sig på bröstet och brummar --- alldeles som då han
efter en längre tids kopparslagare åter tar sin första sup.
Ryttmästaren strålar.  Man läser de olika korrespondenserna, --- här
simmar han, som han uttrycker sig, i öfverflödets haf.  Öfverallt
vädrar han köpmannens fördärfliga inflytande, som förfuskar och
förgiftar folkets lif.  Högljudt och förkrossande skalla hans
strafftal mot köpmannen, och åhörarne lyssna med välbehag på hans
kraftiga skällsord.

»Om jag skrefve i tidningarna«, utropar han, »å, då skulle jag visa
världen köpmannen i hans rätta gestalt!  Jag skulle bevisa, att han i
själfva verket är ett djur, som endast tillfälligtvis förrättar
mänskliga funktioner.  Jag har förstått hans sanna väsen.  Hurudan är
han?  Jo, han är rå, dum, utan lefnadsvett, utan fosterlandsbegrepp
och känner intet högre än kopeken --- ---«

`Afskrädet´, som kände ryttmästarens svaga sida och fann nöje i att
förarga folk, inföll elakt:

»Ja, det finns inte längre några människor på jorden, sedan
adelsmännen börjat på att svälta ihjäl i massa...«

»Du har rätt, du bastard af groda och spindel«, ropade ryttmästaren,
»sedan adeln råkat i utförsbacken, finns det inga människor mer!  Det
finns bara köpmän --- --- och det släktet är mig i själ och hjärta
förhatligt.«

»Kan godt förstå det, bror lille, --- --- de ha ju trampat dig i
stoftet...«

»Trampat mig i stoftet?  Jag har gått under af kärlek till lifvet, ditt
nöt!  Jag har älskat lifvet... men köpmannen förhärjar och ödelägger
det.  Därför afskyr jag honom... icke därför att jag som adelsman
anser mig bättre.  För resten är jag alls ingen adelsman, utan en
`fördetting´, lägg det på minnet!  Jag spottar numera på allt och
alla...  För mig är lifvet en älskarinna, som svikit mig, och som jag
därför straffar med det djupaste förakt och likgiltighet!«

»Det ljuger du!« sade `afskrädet´.

»Hvad ljuger jag?« röt Aristid Kuvalda, blossande af vrede.

»Skrik då inte så«, sade Martjanof med sin kalla, klara basröst.
»Hvad tjänar det till att gräla?  Köpman eller adelsman, --- hvad
angår det oss?«

»De äro lika goda kålsupare bägge två och kunna lugnt taga hvarandra i
hand«, insköt diakonen Tarass.

»Sluta nu, afskräde«, sade skolmästaren lugnande.  »Hvem bryr sig om
att ytterligare salta en salt sill?«

Han är en afgjord fiende till allt gräl och bråk.  Då lidelserna börja
svalla omkring honom, får han ett smärtsamt drag kring läpparna och
bemödar sig på lugnt och förståndigt vis att försona de stridande.
Lyckas det honom icke, lämnar han sällskapet.  Det vet ryttmästaren
mycket väl, och om han icke druckit alltför mycket mer, än törsten
fordrar, lägger han band på sig för att icke i skolmästaren förlora
sin bästa åhörare.

»Jag säger än en gång«, fortfar han en smula lugnare, »att jag ser
lifvet i händerna på fiender; --- icke blott fiender till adeln, utan
till allt ädelt öfver hufvud... i händerna på omättliga människor, som
icke äro i stånd att förläna det någon glans --- ---«

»Och likväl, bror lille«, invände skolmästaren, »var det köpmän, som
grundade Genua, Venedig och Holland, och Englands köpmän eröfrade
Indien, och våra Stroganof'ar...«

»Talar jag då om sådana köpmän?  Jag menar folk af samma sort som
Judas Petunnikof...«

»Hvad ha då dessa gjort dig?« frågade läraren lugnt.

»Hvad för slag?  Är jag då inte ännu i lifvet?  Och om jag lefver, ---
måste jag inte då förarga mig öfver de där skurkarna, som förfuska
lifvet och slå det i fjättrar?...«

»Och som endast göra sig lustiga öfver herr f. d. ryttmästarens och
människans ädla vrede«, hånade `afskrädet´.

»Godt, --- jag medger, att det är dumt.  Som `fördetting´ måste jag
helt enkelt sudda ut alla känslor och åsikter, som jag hade förut.
Det stämmer, gärna för mig... eller hvad är det, säg mig det, som
skall bringa mig och er alla ersättning för hvad vi kasta ifrån oss?«

»Ser du, nu talar du redan förnuftigare«, sade skolmästaren
uppmuntrande.

»Vi behöfva då andra åsikter om lifvet, andra känslor.  Vi behöfva
något... något nytt, liksom vi ju själfva äro något nytt i lifvet...«

»Helt visst behöfva vi det«, höll skolmästaren med honom.

»Hvarför då?« frågade `spetsen´, --- »är det inte detsamma, hvad man
säger och tänker?  Vi ha icke mera långt kvar att lefva... jag är
fyrtio, du femtio år gammal... yngre än trettio är ingen af oss.  Och
till och med om man börjar vid tjugu, håller man inte länge ut med det
livet.«

»Jag skulle vilja veta, på hvad sätt vi äro något nytt«, hånade
`afskrädet´.  »Slödder har det alltid funnits.«

»Det var det, som grundade Rom«, sade skolmästaren.

»Riktigt«, utbrast ryttmästaren entusiastiskt.  »Voro Romulus och
Remus kanske icke likadant slödder som vi?  Också vi skola när vår tid
är inne...«

»Störa det allmänna lugnet och ordningen!« afbröt honom afskrädet och
lät höra ett själfbelåtet, obehagligt gäckande skratt.  Simtsof,
diakonen och hans kamrat `Halfannan-Tarass´ skrattade med.  I Meteors
oskyldiga ögon uppflammade en klar eld, och hans ungdomliga kinder
blossade.

»Det är ju alltsammans galenskaper... dumheter... tomma drömmar!«
skrek `spetsen´, och hans ord föllo som hammarslag på de andras
hufvuden.

Det var verkligen märkvärdigt att höra, hur dessa trasiga, af smuts,
brännvin, elakhet och hån genompyrda människor, som voro uteslutna
från lifvets taffel, afgåfvo sitt omdöme om detta samma lif.

För ryttmästaren voro dispyter af detta slag riktiga högtidsstunder.
Han talade mer än alla de andra, och det gjorde det möjligt för honom
att anse sig för bättre än de.  Hur djupt en människa än må ha
sjunkit, vill hon aldrig försaka njutningen af att anse sig starkare,
klokare eller åtminstone mättare än sin nästa.  Aristid Kuvalda dref
till och och med ett visst missbruk med denna njutning, utan att
likväl någonsin känna öfvermättnad, och förargade därmed afskrädet,
spetsen och de andra stallbröderna, som mindre intresserade sig för
dylika frågor.

------------------------------------------------------------------------

7.

Politiken var däremot ett allmänt omtyckt samtalsämne.  Indiens
eröfring och Englands förödmjukelse genom ryssarna kunde ge anledning
till en ändlös diskussion.  Icke mindre lidelsefullt afhandlade man de
olika sätten att radikalt utrota judarna från jorden.  På detta område
var afskrädet, som hittade på de mest blodtörstiga förslag till dessa
ändamåls vinnande, obestridt den förnämsta auktoriteten, hvarför
Kuvalda, som öfverallt gjorde anspråk på företrädet, helst undvek
detta ämne.  Om kvinnorna talade man gärna, mycket och öfverlägset,
endast skolmästaren trädde alltid i skrankorna för det anfallna svaga
könet.  Han kunde bli verkligt ond, om de gingo allt för långt i sina
utfall, och de gåfvo efter för honom, emedan de alla ansågo honom för
någonting bättre, och om lördagarne, då han fått sitt veckohonorar,
plägade de be honom om små ficklån.

Skolmästaren åtnjöt i det hela taget åtskilliga privilegier, --- så
fick han till exempel aldrig smörj, då ibland, hvilket icke sällan
inträffade, dispyten slutade med allmänt slagsmål.  Han var också den
ende, som fick taga med sig kvinnor i härberget --- alla de andra hade
ryttmästaren uttryckligen förbjudit det.

»Bara inga kvinnfolk i huset!« plägade han säga.  »Kvinnorna,
köpmännen och filosofien äro de tre orsakerna till mitt förolyckande.
Jag slår dem sönder och samman, som kommer stickande hit med ett
fruntimmer... och damen skall också få sig en ordentlig minnesbeta...
Och den som ger sig till att filosofera med mig, den vrider jag om
nacken på...«

Han var ännu man för att vrida om nacken på hvem som helst --- trots
sina år ägde han en förvånande kroppsstyrka.  Dessutom kämpade
Martjanof alltid på hans sida, om det kom till handgemäng.  Tyst och
dyster som en grafvård ställde han sig, så snart det artade sig till
slagsmål, rygg mot rygg med Kuvalda, så att de tillsammans bildade
liksom en oöfvervinnelig, allt rundt omkring nedmejande maskin.  Hade
Kuvalda endast med en motståndare att göra, så fattade `spetsen´ denne
bakifrån om lifvet och kastade honom till marken.

En dag hade Simtsof i fyllan utan ringaste orsak gripit skolmästaren i
det tunna håret och ryckt bort en hel tofs däraf.  Kuvalda sträckte
omkull honom med ett knytnäfsslag i bröstet, så att han låg medvetslös
en halftimme, och då han återkom till sans, tvang han honom att äta
upp det bortryckta håret.  Och Simtsof gjorde det, fastän han var
färdig att storkna, rädd att Kuvalda annars skulle slå ihjäl honom.

Jämte tidningsläsningen, dispyterna och slagsmålen var också kortspel
ett omtyckt tidsfördrif.  Martjanof fick aldrig spela med, då det var
honom alldeles omöjligt att spela ärligt, hvilket han, efter att ha
blifvit ertappad på bar gärning, också helt öppet medgaf.

»Jag kan nu en gång icke låta bli att fuska«, förklarade han, »det är
en gammal vana hos mig.«

»Det tror jag gärna«, instämde Tarass, diakonen.  »Det finns sådana
vanor.  Så hade jag till exempel vänjt mig vid att hvarje söndag efter
mässan prygla upp min fru, och när hon sedan dog, öfverfölls jag
hvarje söndag af en sådan längtan, så att det kan ni inte tro.  Den
första och andra söndagen härdade jag ut så godt jag kunde.  Den
tredje gaf jag min köksa en sittopp, hvilket hon naturligtvis blef
mycket förgrymmad öfver.  `Jag skall stämma er inför fredsdomaren´,
sade hon.  Föreställ er min belägenhet!  Den fjärde söndagen smorde
jag upp henne ordentligt, som om hon varit min lagliga äkta maka, och
betalade henne tio rubel för det.  Och vid denna sakernas ordning
förblefvo vi sedan --- till dess jag gifte om mig...«

»Du ljuger, diakon«, föll honom `afskrädet´ i talet.  »Hur kunde du få
tillåtelse att gifta om dig för andra gången?«

»Hur?  Jaså, ja... hon var egentligen bara min hushållerska...«

»Hade ni barn?« frågade skolmästaren.

»Fem stycken.  En son drunknade...  Det var den äldste, en munter och
lustig fyr...  Två dogo i difteri...  En dotter gifte sig med en
student och följde honom i landsflykt till Sibirien.  Den femte ville
studera och dog i Petersburg... af lungsot, sades det.  Ja... fem
stycken!  Vi herrar af det andliga ståndet äro ett fruktsamt
släkte...«

Han började utförligt utveckla anledningarna till prästernas rikedom
på barn och framkallade ett homeriskt skratt med sina påståenden.  När
det tystnat, påminde sig Alexej Maximovitsch Simtsof, att han också
hade en dotter.

»Lidka hette hon... en sådan vacker, knubbig liten tös...«

Han såg på sina åhörare, smålog skuldmedvetet och sade ingenting
vidare.

Om sitt förflutna talade dessa människor på det hela taget endast
föga.  Föll någon gång talet derpå, så uttryckte de sig i ytterst
allmänna ordalag eller anslogo en mer eller mindre skämtande ton.
Kanske var det också klokt af dem att göra så.  Ty hos de flesta
människor försvagar minnet af det förflutna energien i kampen för det
närvarande och den hoppfulla förtröstan till framtiden.

På regniga dagar och då det var kallt och fuktigt på senhösten
samlades alla `fördettingarna´ på Vavilofs krog.  Där kände man dem,
fruktade dem en smula som tjufvar och slagskämpar, föraktade dem en
smula so oförbätterliga drinkare, men värderade dem på det hela taget
som »fiffiga pojkar«, och hörde gärna på dem.  Vavilofs krog var
förstadsgrändens stamlokal, och Kuvaldas stab utgjorde dess
intelligens.

På lördagskvällarne och hela söndagen från tidigt på morgonen till
långt in på natten var krogen ständigt full.  »Fördettingarne« voro
där gärna sedda gäster.  De bragte en smula af sitt oförfärade lifsmod
bland grändens af elände och bekymmer nedtryckta invånare, hvilket kom
dessa af jakten efter det dagliga brödet förpinade och uttröttade
människor att andas lättare.  Åt bränvinsflaskan offrade de ena som
de andra, och uteslutna från staden voro de allesammans.  Men Kuvaldas
hyresgäster hade sitt eget sätt att tala om allt och håna allt, och
deras öppenhjärtiga åsikter, deras dristiga talesätt, deras
oförskräckthet gentemot alla de makter, gränden fruktade, hela deras
käcka, trotsiga uppträdande måste slå an på gränden.  Dessutom hade de
alla en viss lagkunskap, kunde ge ett godt råd, skrifva en inlaga
eller ge en fingervisning till något strafflöst litet bedrägeri.  För
allt detta läto de endast betala sig med bränvin eller med smickrande
lofsånger öfver deras talanger.

I fråga om sina sympatier delade sig gränden i två nästan lika stora
partier.  Det ena höll sig mest till ryttmästaren, som de ansågo för
»en äkta krigare af stor tapperhet och stort förstånd« och
skolmästaren vida öfverlägsen.  Det andra partiet åter var
öfvertygadt, att den senare i alla afseenden stod framför Kuvalda.
Ryttmästarens anhängare utgjordes för det mesta af ökända drinkare,
spetsbofvar och galgfåglar, för hvilka vägen från »den husliga härden«
till fängelset icke hade något skrämmande.  Till skolmästaren höllo
sig de mera stadiga elementen, hvilka städse hoppades på något,
väntade på något, sysslade med stora planer och på samma gång sällan
voro mätta.

Ett exempel skall bäst illustrera grändens förhållande till Kuvalda
och skolmästaren.  En dag diskuterades hos Vavilof ett beslut af
stadsfullmäktige, enligt hvilket förstadens invånare tillhöllos att
fylla igen groparne och vattenrännorna på sin gata, men de fingo
hvarken begagna sig härför af dynga eller döda hundar och kattor, utan
skulle använda gammalt murbruk och annat byggnadsbråte.

»Hvar skall jag taga byggnadsbråte ifrån, då jag bara en gång i mitt
lif haft för afsikt att bygga något, och det var en starstunka, som
jag för resten ännu i dag inte byggt«, klagade Makej Anissimof, som
lefde af att sälja de semlor, hans hustru bakade.

Ryttmästaren fann det lämpligt att också yttra sin mening i frågan och
slog knytnäfven i bordet för att draga uppmärksamheten till sig.

»Hvarifrån ni skall taga grus och byggnadsbråte?  Marschera bara i
sluten trupp upp i staden, mina barn, och rif ner rådhuset för dem!
Det gamla rankiga kyffet är inte bättre värdt.  På det viset bidrar ni
i dubbel mån till stadens förskönande, --- först och främst får er
gränd ett skapligt utseende, och för det andra tvingar ni dem att
bygga ett nytt rådhus.  Hästarne till forslandet af gruset tar ni från
borgmästaren, och hans tre döttrar kan ni också taga och spänna för
lasset, --- det blefve ett präktigt trespann, det!  Eller också kan ni
rifva ner köpmannen Judas Petunnikofs hus och använda virket till att
lägga om gatan med...«

Så snart man skrattat och gycklat tillräckligt med ryttmästarens
förslag, frågade trädgårdsmästare Pavljugin, som var en man med solida
och moderata grundsatser:

»Skämt å sido, ers välborenhet, --- hur skola vi nu egentligen
förhålla oss?  Hvad tycker du?«

»Hvad jag tycker?  Ni skola hvarken röra hand eller fot!  Låt regnet
fritt spola bort hela gränden!«

»Men flere hus äro redan nära att störta in...«

»Låt dem störta in bara, hindra dem inte!  Störta de in, så bombardera
ni staden med ansökningar om understöd!  Betalar den inte, så börja ni
processa!  Hvar kommer regnvattnet ifrån?  Från staden.  Hvem är
således skuld till att husen störta in?  Endast och allenast
staden...«

»Men de göra då inte regnet, skola de säga...«

»Såå!  Hur kommer det sig då, att i staden husen inte störta in af
regnet, --- hva' falls?  Skatter kunna de preja af er, men när det
gäller att tillvarataga edra rättigheter, törs ni inte öppna munnen!
De fördärfva er egendom och vilja så tvinga er att själfva reparera
skadan.  På det viset ansätta de er både framifrån och bakifrån!«

Halfva gränden beslöt nu i fullt förtroende till Kuvaldas radikalmedel
att afvakta, tills det från staden nedströmmande regnvattnet spolat
bort deras kojor.

Men de moderatare elementen däremot föredrogo att hålla sig till
skolmästaren, som satte upp åt dem en förträffligt skrifven inlaga
till stadens myndigheter, i hvilken de orsaker, hvarför grändens
invånare måste afböja verkställandet af de anbefallda reparationerna,
framställdes på ett så öfvertygande sätt, att stadsfullmäktige läto
tala med sig.  De anvisade icke blott de från kasernbygget öfverblifna
materialierna att användas af gränden, utan lånade dem också fem af
brandkårens hästar att forsla ned det med.  Ja, och icke nog med det,
utan det förklarades också vara oundgängligt nödvändigt att med tiden
leda afloppsrör genom gränden.

------------------------------------------------------------------------

8.

Denna framgång liksom ännu mången annan gjorde skolmästaren ytterst
populär i förstaden.  Han skref ansökningar, utdelade råd, förde in
notiser i tidningen.  Sålunda gjorde Vavilofs kunder en gång den
iakttagelsen, att sillen och den andra maten på deras stamkrog voro af
långtifrån klanderfri beskaffenhet.  Redan två dagar senare stod
Vavilof med en tidning i handen bakom disken och gjorde offentlig
afbön:

»Saken är riktig, något vidare kan jag icke säga.  Sillen var redan
litet härsken, när jag köpte den, och kålen, --- nå, jag medger, att
den är en smula unken.  Man vill ju inte precis kasta bort
varorna... ni vet ju, att hvar och en vill skrapa ihop så mycket
slantar som möjligt.  Men nu är jag lurad, och det har gått alldeles
tvärtemot, --- jag har burit mig illa åt, och någon klyftig karl har
gjort mig offentligt utskämd för min vinningslystnad.«

Denna syndabekännelse gjorde ett mycket godt intryck på åhörarne och
satte Vavilof i stånd att bli af med sin sill och sin kål till sista
bit.  Kunderna förtärde de skämda varorna, utan att vidare fästa sig
vid det, --- det var, som om det goda intrycket i viss mån kryddat
dem.

Denna märkliga tilldragelse ökade icke blott skolmästarens prestige i
hög grad, utan gaf också grändens invånare en föreställning om det
tryckta ordets makt.  Det hände också, att skolmästaren höll en
föreläsning om praktisk moral.

»Hör på, Jaschka«, sade han en dag till målaren Jakof Tjurin, »jag såg
i går, hur du slog din hustru.«

Jaschka hade redan piggat upp sitt humör med två stora supar och var i
lättretligt lynne.  Alla ögon äro riktade på honom, --- man väntar
hvart ögonblick, att han skall låta bomben springa.  Det är dödstyst
på krogen.

»Såg du det?  Nå, tyckte du om det?« frågar Jaschka.

Åhörarne skratta med en viss förbehållsamhet.

»Nej, det gjorde jag inte«, svarar skolmästaren.  Han talar i en så
allvarlig, eftertrycklig ton, att alla bli tysta.

»Nå, jag gjorde mig åtminstone all möda«, bröstar sig Jaschka, anande,
att skolmästaren ämnar läxa upp honom.  »Hustru min var alldeles
belåten... hon har ännu inte kraflat sig upp ur sängen...«

Skolmästaren tecknar med krita en massa figurer på bordet, betraktar
dem och säger därpå:

»Jag skall säga dig, Jaschka, hvarför jag icke tyckte om saken...  Vi
vilja grundligt undersöka, hvad du egentligen har gjort.  Hustru din
är hafvande --- och du slog henne på underlifvet och höfterna!  Alltså
slog du icke blott henne, utan också barnet!  Du kunde ha dödat det,
--- och då skulle hustru din kanske dött i barnsäng eller blifvit
farligt sjuk.  Nå, tänk då bara, hur det skulle bli, --- spring till
doktorn, medikament --- det kostar, det!  Och om du inte dödat barnet,
hur lätt kan du inte ha skadat det!  Det kan komma som krympling till
världen, snedvuxet eller puckelryggigt.  Du vill ju ändå, att det
skall kunna arbeta, förtjäna pengar...  Hur skall det kunna det, om
det kommer som krympling till världen eller också bara sjukt, så att
det hindrar modern från att arbeta?  Ser du, hvad du möjligen skaffat
dig för ledsamheter?  Människor, som skola lefva af sina händers
arbete, måste vara friska och föda friska barn...  Har jag rätt?«

»Du har rätt!« bekräftade åhörarne, till hvilka frågan var riktad.

»Nå, allt det där kommer inte att hända«, menade Jaschka, som dock
blifvit en smula försagd af de utsikter, skolmästaren öppnat för
honom.  »Gumman min är frisk... och ända till barnet nådde det i alla
fall inte.  Hon är ju en riktig satan, bror lille, en riktig häxa!«
utropade han förbittrad.  »Hon fräter på mig som rost på järn...«

»Att du inte kan komma öfverens med henne utan litet smörj ibland, det
vill jag gärna tro, Jaschka!« hördes åter skolmästarens lugna,
betänksamma stämma.  »Det kan du nog ha skäl till...  Men det är inte
hustru dins humör, som är skuld till, att du slår henne så
oförsiktigt, utan hela ditt dystra bedröfliga lif...«

»Det har du rätt i«, inföll Jakof lifligt, »vi lefva verkligen i
mörkret som i en skorsten...«

»Ser du, du vredgas öfver ditt lif och låter din hustru umgälla det,
--- den mänskliga varelse, som står dig närmast, och som måste tåla
allt af dig, därför att du är den starkaste.  Du har henne alltid till
hands, hon kan inte gå ifrån dig, hvart skulle hon taga vägen?  Du
måste ju själf inse, hur galet det är!«

»Det är det, förstås...  Fan anamma!  Men hvad skall jag göra då?«

»Jag skall säga dig min mening, --- om det inte går för sig på annat
sätt, så smörj upp henne försiktigt, --- tänk alltid på att du kan
skada hennes hälsa eller hennes barn.  Hafvande kvinnor bör man
förstås aldrig slå... åtminstone inte på underlifvet eller
höfterna...  Ge henne en örfil, gärna för mig, eller snärta till henne
med repet öfver de mjukare delarna...«

Han var färdig med sina utläggningar, och hans mörka, djupt liggande
ögon sväfvade öfver åhörarne, som om han ville urskulda sig för dem.
En liflig rörelse går igenom auditoriet, --- denna eländets krogmoral
finner tydligen deras bifall.

»Nå, Jaschka --- har du förstått, bror lille!«

»Det förhåller sig verkligen så, som han säger!«

Jakof har begripit så mycket, att det icke är fördelaktigt för honom
att oförsiktigt slå sin hustru.  Han tiger och har endast ett förläget
leende som svar på vännernas speglosor.

»Och å andra sidan, --- hvad är egentligen en hustru?« filosoferar
semleförsäljaren Mokej Anissimof.  »En hustru är vår väninna, om vi gå
riktigt till botten med saken.  Hon är fjättrad vid dig som med en
kedja för hela lifvet, --- som två straffångar vandra de båda, man och
hustru, bredvid hvarandra.  Laga att du går i takt med henne... annars
får du känna bojan...«

»Hör nu, bror lille«, afbröt honom Jakof, »du slår ju din också?..«

»Har jag kanske nekat till det?  Visst slår jag henne... på annat sätt
går det ju inte.  Skall jag kanske dunka med knytnäfvarne i väggen, när
jag förlorar tålamodet?«

»Nå, där ser du --- det är precis som jag...« svarade Jakof.

»Att man också skall vara så inklämd på alla håll!  Ingenstans har man
armbågsrum!«

»Till och med om man dunkar på hustru sin, heter det: `var
försiktig!´« hånade någon bittert.

Och så prata de till långt fram på natten eller tills
diskussionenunder rusets inverkan utmynnar i ett slagsmål.

Mot krogfönstren smattrar regnet, och en kall blåst tjuter i gränden.
Inne på krogen är det kvaft och rökigt, men där är det åtminstone
varmt; utanför är det fuktigt, dystert och kallt.  Blåsten rycker
våldsamt i fönstren, som om han ville jaga ut alla där inne ur det
skyddande rummet och skingra dem som stoft öfver marken.  Ibland tonar
dess tjut som ett undertryckt, förtvifladt stönande, och strax därpå
låter det som ett kallt hårdt skratt.  Denna musik bringar en på
sorgsna tankar --- på vinterns annalkande, på de fördömda korta
dagarna utan sol och de långa nätterna, på nödvändigheten att skaffa
sig varma kläder och tillräckligt matförråd.  Man sofver så illa i
dessa ändlösa vinternätter, då magen är tom.  Vinter, vinter... ett
styggt ord!  Och den rycker allt närmare... hur skall man kunna
lefva?...

Dessa dystra tankar framkallade hos grändens invånare endast en ännu
starkare törst, och i `fördettingarnas´ samspråk ljödo suckarne allt
tätare, rynkorna i deras ansikten blefvo allt talrikare, stämmorna
ihåligare, det inbördes förhållandet likgiltigare och slöare.  Och
plötsligt grepos de af en djurisk ondska, och hela förbittringen hos
dessa förolyckade af sitt hårda öde hetsade människor kom till
utbrott.  Det var, som om de känt närheten af denne obeveklige fiende,
som förvandlat hela deras öde till en enda grym fars.  Men han stod
icke till att gripa, denna fiende, --- han var osynlig, ofattbar...

Och de började slåss, dunkade på hvarandra, hvar det föll sig, rått,
känslolöst till blods, och då de åter blifvit förlikta, började de
supa på nytt och söpo upp allt, hvad den föga nogräknade Vavilof tog
emot i pant.  Och i detta slöa raseri, detta beklämmande elände, denna
oförmåga att finna en utväg ur sin bedröfliga tillvaro, tillbragte de
höstdagarne, darrande för de ännu svårare vinterdagarne.

Vid dylika tider sökte Kuvalda komma dem till hjälp med sin filosofi:

»Var inte så försagda, bröder!  Allt har ett slut, --- det är den
trösterika grundregeln här i lifvet!  Vintern förgår --- och så kommer
åter våren!...  En härlig tid, då till och med sparfven dricker mjöd,
som ordspråket säger.«

Men hans ord gjorde ingen effekt, --- en klunk bränvin, om det är
aldrig så renadt, förmår icke mätta den hungrige.

Också diakonen Tarass gjorde sitt bästa att höja kamraternas
sinnesstämning, i det han undfägnade dem med sina oanständiga visor
och historier, och hade därmed större framgång än ryttmästaren.  Hans
bemödanden åstadkommo till och med stundom, att plötsligt en vild
uppsluppen munterhet bemäktigade sig de förtviflade sinnena, --- man
sjöng, dansade och skrattade, och för ett par timmar liknade Vavilofs
krog ett riktigt dårhus.

Och sedan sjönko de åter tillbaka i sin slöa förtviflan och sutto där
vid borden i krogens lampos och tobaksrök, dystra, utmattade, i trögt
samtal, lyssnande till stormens triumferande tjut och endast
grubblande på, hur de skulle kunna dricka riktigt mycket bränvin, supa
sig riktigt redlösa.

Och hvar och en var uppfylld af hat och vedervilja för alla de andra,
och alla bemödade sig att dölja detta meningslösa hat i sitt hjärta.

------------------------------------------------------------------------

9.

Allt här i världen är relativt, och det finns ingen så svår belägenhet
för en människa, som icke kan öfverträffas af en ändå värre.

En vacker dag mot slutet af augusti satt ryttmästaren Aristid Kuvalda
efter sin vara i sin tegelstensstol vid ingången till härberget och
blickade, fördjupad i tankar, öfver på den väldiga byggnaden, som
köpmannen Petunnikof uppfört bredvid Vavilofs krog.

Byggnaden, som ännu var alldeles omgifven af ställningar, skulle bli
en talgljusfabrik och hade redan länge med sina långa rader af tomma,
mörka fönsterhålor och det jättelika spindelnät af bjälkar, som
omhvärfde den från grundvalen upp till taket, varit en nagel i ögat på
ryttmästaren.  Röd, liksom färgad med blod, liknade den en väldig,
grym, maskin, som visserligen ännu icke var i verksamhet, men dock
spärrade upp en hel räcka vidöppna glupska gap, som tycktes färdiga
att sluka, krossa sönder, förtära något.  Den Vavilofska krogens af
ålder gråa träbarack lutade sig med sitt mossbelupna, sneda tak mot
den ena af fabriksbyggnadens tegelstensmurar och såg ut som en stor
parasit, som sugit sig fast vid denna.

Ryttmästaren tänkte på att nu skulle man snart också börja ett nybygge
på platsen, där det gamla Petunnikofska huset stod.  Äfven härberget
skulle rifvas.  Det blefve nödvändigt att söka ett nytt kvarter, och
ett lika billigt och bekvämt stod icke lätt att finna.  Det är alltid
smärtsamt att lämna en plats, där man en gång blifvit hemmastadd.  Och
hvarför skall man nödgas lämna den?  Därför att det faller första
bästa köpman in att fabricera ljus och såpa!  Ryttmästaren kände, att
om det skulle förunnas honom att, om också blott för en liten tid,
förbittra lifvet för denne vedersakare, så skulle det bereda honom den
största njutning.

Dagen förut hade köpmannen Ivan Andrejevitsch Petunnikof, --- eller
Judas Petunnikof, som Kuvalda kallade honom --- med sin son och en
arkitekt varit inne på härbergets gård.  De hade mätt upp den och
öfverallt stuckit ner små pinnar i marken, hvilka ryttmästaren, så
snart de gått, låtit Meteor rycka upp och kasta bort.

Ryttmästaren såg köpmannen för sig, --- en liten torr figur i en rock
med långa skört, skinande höga stöflar och sammetsmössa.  Ett magert
ansikte med framspringande kindknotor, grått, spetsigt skägg, en hög
fårad panna och ett par små blinkande ögon, som alltid voro
sammanknipta, som om de spejade efter något...  En spetsig näsa och en
påfallande liten mun med smala läppar...  Uttrycket hos hela
företeelsen gudsnådligt, sniket och sedesamt ondskefullt...

»En förbannad bastard af räf och svin«, mumlade ryttmästaren för sig
själf och påminde sig sitt första sammanträffande med Petunnikof.
Köpmannen hade kommit med en medlem af stadsfullmäktige för att köpa
huset, och då han varseblef ryttmästaren, frågade han på sin
Kostromadialekt:

»Det är väl er hyresgäst den där galgfågeln?«

Från den stunden, det vill säga sedan nära halftannat år täflade de om
att okväda hvarandra.  Också dagen förut hade en liten skärmytsling
ägt rum.  Då Petunnikof följt arkitekten ut, kom han fram till
Kuvalda.

»Nå, är det trefligt att sitta här?« frågade han i det han rörde vid
skärmen på sin mössa, men så att man icke riktigt visste, om han
ville skjuta den rätt eller hälsa.

»Nå, är det trefligt att slå dank här?« sade ryttmästaren i samma ton
och rörde på den undre käken med det väldiga skägget, --- något som en
anspråkslös människa möjligen kunde taga för en hälsning, medan
ryttmästaren kanske bara ville maka sin pipa ur den ena mungipan i den
andra.

»Har pengar som gräs, --- därför kan jag också gå och slå dank.
Pengar vill alltid vara i rullar --- därför låter jag dem rulla...«
gäckades köpmannen, i det han hånfullt knep ihop sina små ögon.

»Rubeln är icke din tjänare, utan du rubelns, tyckes det«, förklarar
Kuvalda, som af alla krafter strider mot begäret att ge köpmannen en
spark i magen.

»Kommer det inte på ett ut?  I alla fall lefver man ganska godt med
pengar... utan pengar däremot...«

Han ser på ryttmästaren med hyckladt medlidande.  Hos denna börjar det
rycka i öfverläppen, så att de stora vargtänderna bli synliga.

»Den som har ett samvete och förstånd dessutom kan också lefva utan
pengar...  Sådana infinna sig vanligen, först då samvetet börjar torka
in.  Ju mer pengar desto mindre samvete...«

»Det stämmer... men det finns människor, som hvarken ha pengar eller
samvete...«

»Sådan var väl du i din ungdom?«

»frågar Kuvalda hånfullt.  Nu börjar Petunnikofs näsa darra.  Han
suckar, kniper i hop ögonen och säger:

»Jag har måst kämpa svårt alltifrån min ungdom...«

»Det tror jag nog...«

»Arbetat har jag, --- å hvad jag har arbetat!«

»Och bestulit bra många väl?«

»Sådana som du?  Adelsmän?  Det kan väl hända... har nog lärt mången
bedja till vår Herre Kristus...«

»Du har inte precis mördat dem, men plundrat dem inpå bara kroppen?«
pikar ryttmästaren.  Petunnikof är grön af förargelse och finner det
lämpligt att byta om samtalsämne.

»Hör på, du är ändå en grobian, --- du sitter själf och låter ditt
främmande stå!...«

»Han kan ju sätta sig«, svarade Kuvalda.

»Men hvar då?... det finns ju ingenting här...«

»Sätt dig på marken, den upptar ju all orenlighet...«

»Det syns på dig...  Men jag tror jag går ifrån dig, din smädare«,
säger Petunnikof med skenbart lugn, medan hans ögon spruta sitt kalla
gift mot ryttmästaren.

Petunnikof gick sin väg och lämnade Kuvalda i det glada medvetandet,
att köpmannen var rädd för honom.  Om det icke vore fallet, skulle han
längesedan kört bort honom ur sitt hus.  Icke är det för de fem
rublerna i månadshyra, som han låter honom stanna!  Det är med en
angenäm känsla ryttmästaren stirrar på Petunnikofs rygg, i det denne
långsamt aflägsnar sig från gården.  Han följer honom med blicken
öfver till nybygget och ser, hur han klättrar upp och ned på
ställningen.  Och han skulle önska, att köpmannen störtade ner och
slog sig fördärfvad.  Hur många skarpsinniga kombinationer har han
icke redan utfunderat för detta fall, huru många olika slag af
lemlästning har han icke föreställt sig, under det han ser den andre
krypa omkring bland bjälkarne som en spindel i sitt nät!  I går hade
han till och med tyckt, att en bräda krökte sig under köpmannens
fötter, och häftigt rusat upp från sin plats.  Men ingenting hade
händt...  Och i dag som alltid stirrar den röda byggnaden emot
Kuvalda, så fyrkantig och kompakt, så fastklamrad vid marken, som om
den ville suga i sig alla dess safter.  Och ur de gapande hålen i sin
mur tycks den kallt och lömskt hånskratta åt ryttmästaren.  Och solen
låter sina höstliga strålar flöda däröfver lika frikostigt som öfver
de eländiga kyffena i gränden.

»Håll... hvad vill det säga?« far ryttmästaren plötsligt upp ur sitt
grubbel, i det han med ögonen mäter muren på fabriksbyggnaden.  »För
tusan... om han verkligen skulle... det vore härligt...«

Och helt upphetsad af den tanke, som fallit honom in, rusar Aristid
Kuvalda upp från sin plats och beger sig skyndsamt till Vavilofs krog,
i det han leende mumlar något för sig själf.

Stående bakom sin skänkdisk, mottar Vavilof honom med en vänskaplig
hälsning:

»Jag önskar ers välborenhet lycka och hälsa!«

Vavilof är af medellängd, alldeles flintskallig med undantag af en
krans grå lockar, med slätrakade kinder och utstående borstiga
mustascher.  I sin smutsiga husarjacka förråder han med hvarje rörelse
liksom i hela sin hållning den forne underofficern.

»Hör på, Jegor, har du ännu kvar ägobrefvet och planritningen till
ditt hus?« frågade Kuvalda med viktig min.

»Visst har jag dem...«

Vavilof knep misstroget ihop sina banditögon och riktade dem forskande
på Kuvaldas ansikte, hvars ovanliga uttryck han genast märkte.

»Låt mig se på dem!« skrek ryttmästaren, i det han slog knytnäfven i
disken och tog plats på en stol bredvid den.

»Hvarför det?« frågade Vavilof, som vid åsynen af Kuvaldas upphetsning
spetsade öronen.

»Tag genast hit dem, tölp!« svor ryttmästaren.

Vavilof rynkade pannan och höjde ögonen liksom fundersamt mot taket.

»Hvar har jag egentligen de där papperen?« frågade han för sig själf.

I taket tycktes han icke finna något svar på denna fråga.  Därför
riktade han ögonen på sin egen mage i stället och började trumma med
fingrarne på disken.

»Gör dig icke till!« skrek ryttmästaren, som icke tyckte så särdeles
mycket om krogvärden.

»Nu vet jag, Aristid Fomitsch, --- de ligga kvar uppe i
distriktsdomstolen, så vidt jag minns.  Då jag flyttade hit i
huset...«

»Låt bli att prata smörja, Jegorka!  Visa mig genast planen öfver
fastigheten, köpebrefvet och hvad du annars har!  Det gäller din
fördel --- --- du kan förtjäna flera hundra --- --- begriper du?«

Vavilof begrep visserligen ännu ingenting, men ryttmästaren talade i
så eftertrycklig och allvarlig ton, att underofficerns ögon flammade
upp i brinnande nyfikenhet och han genast försvann genom dörren bakom
disken, för att som han sade, se efter om icke papperen ändå lågo i
hans kista.

Två minuter senare kom han tillbaka med papperen i sin hand och en min
af största häpnad i sitt ansikte.

»Jag hade dem verkligen hemma, de spektaklen...«

»Ack du, din marknadsgycklare!  Och du har ändå varit soldat...«
trätte Kuvalda.  Därpå tog han ur hans händer en kalikåportfölj med
handlingar.  Han bredde ut papperen framför sig och började
uppmärksamt se igenom dem, under det han betydelsefullt mumlade för
sig själf.  Slutligen steg han upp, lät papperen ligga kvar på disken
och gick med beslutsam min mot dörren.

»Vänta litet --- låt papperen ligga --- ---« ropade han åt Vavilof.

Denne brydde sig icke om tillsägelsen, utan lade in handlingarne i
draglådan på skänkdisken och låste den igen.  Därpå gick han ut på
trappan och fick se ryttmästaren sorgfälligt mäta upp krogfasaden i
steg, under det han belåtet knäppte med fingrarne, samt sedan göra om
mätningen med största uppmärksamhet.

Vavilof förvred ansiktet till en underlig grimas, --- så lyste det
plötsligt upp i glad upphetsning.

»Aristid Fomitsch --- --- är det möjligt?« utbrast han helt upprörd,
då ryttmästaren kom i närheten af honom.

»Visst är det möjligt --- --- det är ett faktum.  Mer än en arschin är
afskuren från din tomt.  Det var fasaden.  Nu vilja vi se hur det står
till med djupleken...«

»Med djupleken?  Den utgör tio famnar och två arschin!«

»Aha, nu vädrar du väl steken, din räf!«

»Ja visst, Aristid Fomitsch!  Men hvad ni har för ena ögon --- ni ser
ju tre arschin djupt ner i jorden«, smickrade Vavilof af förtjusning.

Ett par minuter senare sutto de inne i Vavilofs rum midt emot
hvarandra, och ryttmästaren utvecklade sin plan för krogvärden, under
det han tog sig djupa klunkar af sitt öl.

»Hela fabriksmuren står alltså på din mark«, sade han.  »Ha ingen
försyn för honom.  När skolmästaren kommer, skola vi skrifva en inlaga
till domstolen åt dig.  Vi begära bara ett anspråkslöst skadestånd,
annars bli omkostnaderna för dryga, men vi skola fordra att muren blir
nedrifven.  Sådant där kallas ju att inkräkta på andras egendom, min
kära dumsnut!  En briljant affär för dig... bort med muren bara, heter
det!  Och att så där rifva ner en mur och åter bygga upp den, det är
ett dyrt nöje.  Nå till slut måste det ju komma till förlikning --- då
sätter du riktigt åt vår Judas med tumskrufvarne!  Vi beräkna noga,
hvad nedrifningen kostar, de sönderslagna tegelstenarne, grunden som
måste gräfvas om på nytt... allt räkna vi ihop.  Till och med räntorna
måste han punga ut med.  Med förlof värdaste herr Judas, var så god
och lägg upp tvåtusen rubel på bordet!«

»Åh, så mycket betalar han aldrig i lifvet!« ropade Vavilof med ögon
glänsande af vinningslystnad.

»Prat!  Han betalar nog!  Besinna --- han bara måste betala!  Skall
han kanske rifva ner muren?  Men hör på, Jegorka, låt inte pruta med
dig.  Han försöker nog att köpa dig... sälj dig icke för billigt!  Och
så försöker han att skrämma dig, men var inte rädd, du!  Lita på
oss...«

Ryttmästarens ögon glödde af vild fröjd, och det ryckte konvulsiviskt
i hans af upphetsningen blossande ansikte.  Han uppeggade krogvärdens
snikenhet till det yttersta, öfvertalade honom att skrida till
handling så fort som möjligt och gick triumferande sin väg, uppfylld
af obeveklig förbittring.

------------------------------------------------------------------------

10.

På kvällen fingo alla `fördettingarne´ veta hvilken viktig upptäckt
ryttmästaren gjort.  Det uppstod en häftig dispyt om, hvad Petunnikof
väl skulle komma att göra i saken, och i granna färger sökte de utmåla
för sig hans häpnad och raseri, då rättstjänaren skulle lämna honom en
afskrift af stämningen.  Ryttmästaren kände sig spela rollen af
hjälte.  Han var lycklig, och alla de andra omkring honom voro också
belåtna.  Hela skaran låg ute på gården, larmande och jublande, som om
dagens händelse gett dem nytt lif.  De kände alla köpmannen
Petunnikof, som för hvar gång han gick förbi dem, plägade föraktfullt
knipa ihop ögonen och betrakta dem lika ringaktande som de öfriga på
gården kringliggande soporna.  Hans yttre utstrålade en mätthet, som
retade dem, ja, till och med hans skinande stöflar tycktes håna dem.
Och nu hade en af dem gett denne samme köpman ett hugg, som måste bli
lika kännbart för hans pung som för hans egenkärlek.  Var det icke
skönt?

Det onda hade något mycket tilldragande i dessa människors ögon.  Det
var det enda vapen, som stod dem till buds, det enda som kom det att
synas starka.  Hvar och en utaf dem hade länge burit inom sig en
obestämd, endast halft medveten känsla af fiendskap mot alla mätta och
icke i trasor klädda människor.  Just ur denna känsla, som var
utvecklad hos den ene och mindre hos den andre, uppspirade det
brinnande intresse, hvarmed de följde det af Kuvalda mot köpmannen
Petunnikof förklarade kriget.

Under fjorton dagar lefde härberget i väntan på nya tilldragelser, och
under hela denna tid, visade sig Petunnikof icke en enda gång vid
nybygget.  Man hade hört att han icke var i staden och att han ännu
icke fått stämningen.  Kuvalda svor redan öfver rättskipningens
långsamhet.  Aldrig förr hade väl Petunnikof varit så otåligt väntad
af någon, som han nu var af `barfotalassarne´.

»Han kommer ej, han kommer ej, han kommer ej,
                           min älskling!
Jag ser det re'n, han älskar mig, han älskar mig
                              ej mer...«

sjöng den alltid uppsluppne diakonen Tarass, i det han för att
ådagalägga sin sorg sög in kindbenen och med en tragisk blick såg upp
mot himlen.

Men till slut en dag framemot aftonen visade sig den efterlängtade på
skådeplatsen.  Han kom åkande i en fin liten vagn, som kördes af hans
son --- en rödkindad ung man i lång storrutig paletå och mörk
pincenez.  De bundo hästen vid byggnadsställningen, därpå drog sonen
ett måttband ur fickan, räckte ena ändan åt fadern och började mäta
upp tomten.  De voro bägge två tysta och allvarsamma.

»Aha!« ropade ryttmästaren triumferande.

Alla, som voro närvarande i härberget, rusade till porten och sågo på,
hvarvid de högljudt gåfvo tillkänna sin mening om hvad som försiggick.

»Där ser man hvart vanan att stjäla leder!« hånade Kuvalda.  »Man
stjäl utan att vilja det, så att säga af misstag, och riskerar
därigenom att förlora mer än hvad det stulna är värdt.«

Hans stab brast ut i ett skallande skratt och sekunderade honom med
liknande spetsigheter.

»Tag dig till vara, min gubbe«, ropade till slut Petunnikof, som
började förlora tålamodet, »att jag inte släpar dig inför fredsdomaren
för dina oförskämdheter!«

»Du har inga vittnen, du kan ingenting göra.  Sonen får inte vittna
till faderns förmån«, svarade ryttmästaren.

»Det vilja vi väl se.  Du är stormodig af dig, men man får väl bukt
med dig också.«

Och Petunnikof hötte åt honom med knytnäfven.  Hans son gick lugnt af
och an, helt och hållet fördjupad i sina beräkningar, och skänkte
ingen uppmärksamhet åt de där trasiga sällarna, som gycklade så elakt
öfver hans far.  Han bevärdigade dem icke ens med en blick.

»Spindelungen tycks icke bry sig om oss«, menade `afskrädet´, som noga
iakttog hvarje rörelse af den unge Petunnikof, och allt, hvad han
företog sig.

Då mätningarna voro afslutade, satte sig den äldre Petunnikof upp i
vagnen och for sin väg, utan att vidare säga ett ord, under det hans
son med fasta steg styrde kosan mot Vavilofs krog och försvann genom
dörren.

»Oho!« utbrast Kuvalda, »en beslutsam pojke, den där unge
spetsbofven!...  Jag undrar, hvad det nu kommer att bli af?«

»Hvad det nu kommer att bli af?  Unge Petunnikof kommer att köpa Jegor
Vavilof« sade `afskrädet´ i öfvertygad ton och smackade belåtet med
läpparne.

»Det gläder dig visst --- hva!« for Kuvalda barskt ut emot honom.

»Det roar mig bara att se, hur de vackraste mänskliga beräkningar gå
åt fanders«, förklarade `afskrädet´, i det han plirade med ögonen och
förnöjdt gnuggade händerna.

Ryttmästaren spottade ursinnigt och teg.  De stodo alla i porten till
den halft förfallna byggnaden och stirrade tysta på krogdörren.  Mer
än en timme förflöt sålunda i stum väntan.  Så öppnades krogdörren,
och Petunnikof junior trädde ut lika lugnt, som han gått in.  Han
stannade ett ögonblick, hostade, slog upp rockkragen, kastade en
flyktig blick på karlarne, som iakttogo honom, och gick uppför gränden
åt staden till.

Ryttmästaren följde honom med ögonen och sade därpå med ett bittert
skratt till `afskrädet´:

»Du har verkligen rätt, du son af en skorpion och en gråsugga...  Du
har ett makalöst väderkorn för allting gement --- det har du!  Redan
på munsjörns ansikte kunde man se, att han vunnit sitt mål --- --- Jag
undrar just, hur mycket Jegorka plockat honom på --- för pengar har
han säkert tagit... han är af samma skrot och korn som de.  Jag vill
bli fördömd, om han inte fått schaber!  Och det var jag, som hittade
på affären åt honom --- hur kunde jag vara så dum!  Ack ja, mina kära
bröder fattiglappar, allt går oss emot!  Man kan inte ens spotta sin
nästa i synen, för då flyger spotten tillbaka i ens egna ögon...«

En smula tröstad af denna sentens, mönstrade den hedervärde
ryttmästaren sin stab.  Alla voro besvikna, ty de anade, att hvad som
försiggått mellan Vavilof och unge Petunnikof icke motsvarade deras
förväntningar, och detta kände de allesammans nästan som en
förolämpning.  Medvetandet att icke kunna göra andra ondt är
smärtsammare för människan än medvetandet att icke kunna göra dem
godt, ty det är så lätt och enkelt att göra ondt...

»Hvad stå vi här för och gapa?« sade ryttmästaren i det han dystert
stirrade öfver till krogen. »Det enda, som ännu hägrar för oss, är att
Jegorka afstår litet af rofvet åt oss --- --- Å, jag skall nog veta
att plocka honom...  Men med det yppiga lifvet här under Judas' tak är
det för alltid slut...  Judas kommer att drifva oss ut ur templet,
hvilket jag som öfverbefälhafvare för de byxlöses kompani härmed
kungör...«

`Spetsen´ skrattade melankoliskt för sig själv.

»Hvad tänker du göra, fångvaktare?« frågade honom Kuvalda.

»Ja, hvart skall jag nu taga vägen?«

»Ja, det är just frågan, min dufva lilla...  Men var inte rädd, ödet
kommer nog att besvara den åt dig«, svarade ryttmästaren tankfullt, i
det han styrde kosan till härberget.  `Fördettingarna´ följde honom
med slappa steg.

»För resten, kommer tid, kommer råd«, fortfor ryttmästaren.  »I fall
de köra bort oss härifrån, söka vi helt enkelt reda på en annan kula
åt oss.  Hvad tjänar det till att förbittra lifvet för sig med onödigt
grubbel!...  I kritiska ögonblick blir människan själfmant
energisk...  Hela lifvet borde bara vara ett enda kritiskt
ögonblick... i hvarenda sekund skulle människan darra för sin
skalle!...  Vid Gud, då skulle det vara mycket lifligare här i
världen, och människorna mycket intressantare!«

»Det vill säga, de skulle ännu ursinnigare än nu slita sönder
hvarandra«, förklarade `afskrädet´ leende.

»Nå, än sedan?...  Hvad skulle det skada?« bet ryttmästaren retligt af
honom.  Han tyckte icke om, att man ytterligare utvecklade hans
djupsinniga sentenser.

»Inte alls skulle det skada... tvärtom, det vore präktigt!  Vill man
fort komma till målet, måste man piska på hästarne, hetta upp maskinen
ordentligt.«

»Mycket rätt!  Må allt gå åt fanders!  Det skulle riktigt glädja mig,
om jorden plötsligt exploderade eller på annat sätt ramlade i
spillror...  Jag skulle bara vilja vara den siste på platsen, så att
jag kunde få se, hur de andra beto i gräset...«

»Fasligt, hvad du är grym af dig!« skrattade `afskrädet´.

»Än sedan?  Jag är en `fördetting´, en urspårad och utstött
varelse... alltså är jag fri från alla bojor och band och kan spotta
på allt...  Allt gammalt måste jag kasta ifrån mig, så som mitt lif nu
är beskaffadt...  Ändra alla former i umgänget med de mätta, välklädda
människor, som förakta mig, därför att jag icke är så mätt och så väl
kostymerad som de ---  Jag måste ikläda mig en helt och hållet ny
människa ---  Begriper du?  En sådan, att slika lifvets herremän som
Judas Petunnikof vid min åsyn börja skallra med tänderna i frossa...«

»Ja, nog är du stor i munnen alltid!« hånade `afskrädet´.

»Ack du, din usling!« ropade Kuvalda och kastade en föraktfull blick
på honom.  »Hvad förstår du!  Hvad vet du?  Kan du ens tänka?  Jag har
tänkt mycket, jag...  har läst böcker, af hvilka du inte skulle förstå
ett ord en gång...«

»Ah, drag åt fanders med dig!« skrek Kuvalda.

Hans samtal med `afskrädet´ slutade alltid på detta vis.  På det hela
taget talade han, när skolmästaren icke var närvarande, mest för döfva
öron, --- ingen brydde sig om hans djupsinniga anmärkningar, ingen
förstod att värdera dem.  Men det var honom icke möjligt att tiga.
Tala måste han till hvarje pris, och som han nu blifvit osams med
`afskrädet´, vände han sig till Simtsof med frågan:

»Nå, och du Alexej Maximovitsch, hvar skall du lägga ditt gråa hufvud
till hvila?«

Gubben smålog godmodigt, ref sig på näsan och svarade:

»Vet inte ännu... får väl se!  Jag gör mig inte så värst mycket
bekymmer däröfver, --- har man bara fått sig en sup i kroppen, så kan
man sofva var som helst...«

»En lika aktningsvärd som enkel uppfattning!« berömde honom
ryttmästaren.

Simtsof teg en stund och förklarade därpå, att han nog skulle kunna
reda sig bättre än de andra, därför att han var så omtyckt af
kvinnfolken.  Och gubben ljög verkligen icke, --- han hade alltid ett
par tre kärestor bland de prostituerade, hvilka turade om att
underhålla honom ett par dagar i stöten med sin knappa förtjänst.  De
slogo honom ofta, hvilket han bar med stoiskt jämnmod, isynnerhet som
de aldrig gjorde det särdeles hårdhändt, kanske därför att det tyckte
synd om honom.  Han var en stor vän af det täcka könet och påstod
alltid, att kvinnfolken voro orsak till alla olyckor, som drabbat
honom i lifvet.  Också hans dräkt, som alltid var omsorgsfullt lagad
och snyggare än hans kamraters, förrådde en don Juan.  Han satt nu på
marken bredvid dörren in till härberget midt bland alla kamraterna och
berättade skrytsamt, att `rättikan´ redan för längesedan föreslagit
honom att flytta till henne, men han ville icke, --- ville icke
öfverge `kompaniet´.

Man hörde på honom med intresse och icke utan en viss afund.
`Rättikan´ var dem alla bekant, ---, hon bodde icke långt från dem,
vid foten af berget, och man visste, att hon nyligen setat inne ett
par månader för andra resan stöld.  Hon var en f. d. amma, en stor,
tjock bondflicka med koppärrigt ansikte och ett par mycket vackra,
fastän af ruset städse omtöcknade ögon.

»Ser man på den gamla satan!« svor `afskrädet´, i det han mötte den
själfbelåtet leende Simtsof med sina blickar.

»Och hvarför tro ni, att de äro så förtjusta i mig?  Jo, därför att
jag förstår att anslå de rätta strängarne i deras hjärtan.«

»Hur så?« frågade Kuvalda.

»Jag vet att bringa dem därhän, att de tycka synd om mig.  Och när ett
kvinnfolk väl tycker synd om någon, så är hon i stånd att skära halsen
af honom af medlidande.  Om jag gråter och jämrar mig och tigger
henne, att hon skall döda mig, så har hon genast förbarmande med en
och knäpper en...«

»Jag skulle också vilja knäppa någon«, inföll Martjanoff i beslutsam
ton med sitt vanliga svårmodiga leende.

»Hvem då?« frågade `afskrädet´ och makade sig ifrån honom.

»Det gör mig detsamma... Petunnikof... eller Jegorka... eller dig,
hvem som helst.«

»Hvarför det?« forskade Kuvalda med lifligt intresse.

»Jag vill till Sibirien... är utledsen på det här usla hundlifvet...
Där borta reder det sig nog med, hur man skall lefva...«

»Ja, där skola de nog grundligt lära dig det«, höll ryttmästaren
melankoliskt med honom.

Om Petunnikof och den hotande vräkningen talades icke mera.  Alla voro
öfvertygade om, att vräkningen vore nära förestående... kanske redan
om ett par tre dagar, men de ansågo det öfverflödigt att förbittra
lifvet för sig genom en vidare diskussion om detta ämne.

Tomma ord förbättrade icke saken, dessutom var det ännu icke kallt, om
också regntiden redan brutit in, och man kunde mycket väl slå upp sitt
nattkvarter på första bästa plats utanför staden...

De hade lägrat sig i en cirkel i gräset, slappt pratande om ditt och
datt, men endast följande de andras ord med så mycket uppmärksamhet,
som erfordrades, för att icke samtalstråden skulle brista.  Det var
tråkigt att tiga, men att uppmärksamt höra på var också tråkigt.
»Fördettingarnas« sällskaplighet hade en stor fördel, --- ingen tvang
sig att synas bättre än han var, och ingen uppmuntrade de andra att
tvinga sig därtill.

Solen gjorde sig all möda att genomvärma deras i de trasiga lumporna
höljda ryggar och deras okammade hufvuden.  I hörnen på gården växte
höga kardborrstånd öfversållade med taggiga knoppar bredvid frodigt
steppgräs och andra öfverflödiga plantor, med hvilkas anblick dessa
lika öfverflödiga sällar vederkvickte sina ögon...

------------------------------------------------------------------------

11.

På Vavilofs krog hade emellertid följande scen utspelats.

Petunnikof junior hade trädt in med fullkomligt lugn och likgiltig
min.  Han hade sett sig omkring, lätt rynkat på näsan och i det han
långsamt lyfte på sin grå hatt, frågat värden, som med en vördnadsfull
bugning kom emot honom:

»Är ni Jegor Terentjevitsch Vavilof?«

»Det är jag«, svarade f. d. underofficern, i det han stödde sig med
båda händerna mot disken, som om han tänkte taga språng däröfver.

»Jag skulle önska tala med er«, förklarade Petunnikof.

»Mycket angenämt... var god och stig in i mitt enskilda rum!«

De gingo in i rummet och satte sig, --- gästen på den med vaxduk
öfverdragna soffan, framför hvilken ett rundt bord stod, värden på en
stol midt emot honom.  I ett hörn  brann en lampa framför ett stort
tredeladt helgonskåp, och bredvid det hängde ännu andra helgonbilder,
hvars metallutsirningar voro blankputsade och glänste som nya.  I det
med kistor och gamla möbler fullproppade rummet luktade det af surkål,
tobak och bomolja.  Petunnikof såg sig omkring och gjorde en grimas.
Vavilof kastade suckande en blick på helgonbilderna, --- därpå sågo de
skarpt på hvarandra bägge två, och det föreföll, som om de ömsesidigt
gjort ett godt intryck på hvarandra.  Petunnikof tyckte om Vavilofs
oförställdt knepiga banditögon och Vavilof om Petunnikofs kalla
beslutsamma ansikte med de breda, kraftiga kindknotorna och de starka,
hvita tänderna.

»Nå, ni känner mig ju och gissar väl, hvad jag har att tala med er
om«, började Petunnikof.

»Om stämningen, förmodar jag«, svarade krogvärden höfligt.

»Naturligtvis.  Det gläder mig att se att ni inte gör några omsvep,
utan går rakt på saken som en öppen och ärlig människa«, sade
Petunnikof uppmuntrande.

»Jag har varit soldat...«, svarade den andre blygsamt.

»Det ser man genast.  Vi vilja alltså utan några stora omständigheter
förhandla om saken, för att så fort som möjligt få den afgjord...«

»Alldeles min åsikt.«

»Skönt...  Ert klagomål är fullkomligt lagligt och befogadt, och ni
måste ovillkorligen vinna processen, --- det vill jag först och främst
förutskicka...«

»Tackar ödmjukast«, sade krogvärden, som plirade med ögonen för att
dölja sin glädje öfver Petunnikofs ord.

»Men... säg mig bara, hvarför ni inledt bekantskapen med oss, edra
blifvande grannar, på ett så föga vänligt sätt?  Att genast falla
öfver oss med en stämning...«

Vavilof ryckte på axlarne och teg.

»Skulle det inte varit enklare att komma till oss och göra upp
alltsammans i god...  Hvasa?  Hvad säger ni?«

»Naturligtvis skulle det varit mycket trefligare.  Men, ser ni... det
är ett litet aber... det är inte af egen drift jag gjort det, utan på
andras uppmaning...  Sedan förstod jag ju, att det skulle varit
bättre... så som ni säger.  Men då var det för sent.«

»Jaså... förmodligen har någon advokat intalat er att göra det?«

»Något i den vägen...«

»Aha!  Nå, ni skulle alltså vilja göra upp i godo?«

»Med största nöje«, utbrast f. d. underofficern.

Petunnikof teg, såg på honom och frågade därefter torrt:

»Och hvarför skulle ni vilja det?«

Vavilof hade icke väntat på en dylik fråga och fann icke genast något
svar på den.  Han ansåg egentligen hela frågan öfverflödig och
förklarade till slut leende:

»Det ligger ju nära till hands... man vill lefva i fred med
människor...«

»Nå, så enkelt är det då inte«, föll Petunnikof honom i talet.  »Jag
ser att ni inte gjort er klart reda för, hvarför ni vill komma
öfverens med oss i godo...  Jag skall säga er det!«

Krogvärden var en smula häpen.  Den där pojken, som i sin storrutiga
öfverrock gjorde ett tämligen löjligt intryck, talade ju alldeles som
hans forne kompanichef Rakschin, hvilken slog till vid minsta
anledning, så att tänderna flögo ur munnen på soldaterna.

»Ni vill komma öfverens med oss, därför att vårt grannskap är af stor
fördel för er.  I vår fabrik komma öfver hundrafemtio personer att
vara sysselsatta, --- om endast hundra af dem taga sig hvar sin sup
hos er på veckoaflöningsdagarne, så säljer ni fyrahundra supar mer än
nu i månaden.  Jag beräknar nu det minsta beloppet.  Ni har ju också
spisningslokal, --- nå, ni tycks vara en klok och erfaren man, --- ni
begriper nog själf, hur fördelaktigt vårt grannskap är för er!...«

»Det slår in, det«, nickade Vavilof, »allt det där vet jag ju...«

»Nå, --- och vidare«, ropade den unge köpmannen.

»Vidare... jo, låt oss ingå förlikning!«

»Det är verkligen roligt, att ni besluter er så hastigt.  Jag har här
uppsatt en skrifvelse till rätten, i hvilken ni afstår från edra
anspråk på min far.  Läs igenom den och skrif under!«

Vavilof blef förskräckt och såg på sin gäst med stora ögon.  Han hade
en känsla af, att något ytterst obehagligt förestod honom.

»Ursäkta... skall jag skrifva under?  Hur då?« frågade han.

»Det är mycket enkelt, skrif bara ert förnamn och familjenamn
här... något vidare behöfs inte«, förklarade Petunnikof och pekade
förekommande på stället, där han ville ha underskriften.

»Nej --- --- nej, hvad skall det vara bra för?  Så menade jag icke...
Jag bör väl först få veta, hvilken skadeersättning ni betalar mig för
tomten!«

»Men ni behöfver den ju inte alls, den här tomten«, svarade
Petunnikof.

»Den tillhör mig väl ändå i alla fall!« utbrast Vavilof lifligt
upprörd.

»Ja visst, ja visst, --- hur mycket vill ni då ha för den?«

»Å, så mycket som det står i stämningen...« sade Vavilof skyggt.

»Sex hundra?« Petunnikof log medlidsamt.  »Ni är då verkligen lustig.«

»Men jag har rätt till det... jag kunde fordra ända till två tusen...
Jag kan framhärda i att ni skall rifva ner muren... och det skall jag
göra också, jag har fordrat alldeles för litet i stämningen... Jaha,
jag skall begära att den rifves...«

»Var så god, gå på, ni!...  Kanske rifva vi också verkligen ner
muren... efter tre år, när ni fått betala tillräckligt med
rättegångskostnader.  Men då öppna vi här en egen krog med varm mat
--- och då är ni såld, liksom svensken vid Poltava.  Ni kommer att
göra bankrutt, bäste vän, det skola vi nog sörja för.  Vi skulle redan
nu kunnat föranstalta om en egen spisningslokal, men vi tyckte synd om
er, man vill ju inte gärna så där utan vidare taga brödet ur munnen på
en ordentlig människa.«

Vavilof bet hårdt ihop tänderna och såg på sin gäst, medveten om att
denne var helt och hållet herre öfver hans öde.  Han föreföll sig
själf som en beklagansvärd stackare gentemot denne lugne, obevekligt
kallblodige unge man i den löjliga, storrutiga dräkten.

»Om ni nu kommer att lefva i så nära grannskap och vänskap med oss,
kan ni göra briljanta affärer.  Också vi skola göra vårt till, ---
sålunda råder jag er att öppna en liten handel med bröd, gurkor,
tobak, tändstickor och så vidare.  Det kan komma att ge ett vackert
öfverskott.«

Vavilof hörde på och kom till den öfvertygelsen, att det, när allt kom
omkring, vore bäst att ge sig åt fienden på nåd och onåd.  För att
likväl på något sätt ge luft åt sin förargelse öfver det förestående
nederlaget, började han svära öfver Kuvalda.

»Den där fördömde fyllbulten, måtte satan anamma honom!«

»Ni menar advokaten, som satt upp klagoskriften åt er?« frågade
Petunnikof likgiltigt.  »Han skulle minsann bragt er i en skön knipa,
om icke vi varit så medgörliga af oss!«

»Egentligen äro de två stycken«, förklarade den djupt kränkte
Jegorka.  »Den ene hittade på det, och den andre skref det...  Den där
förbaskade korrespondenten...«

»Hvad är det för en korrespondent?«

»Han skrifver i tidningen...  De äro bägge två edra hyresgäster, de
kanaljerna!  Kör bort dem, för Kristi skull.  De banditerna, de hetsa
upp hela förstaden och förbittra lifvet för en på alla sätt.  De äro
i stånd till hvad som hälst... innan man vet ordet af, stjäla de väl
rubb och stubb ifrån en eller tända eld på huset för en...«

»Och hvem är den där korrespondenten?« frågade Petunnikof nyfiket.

»Han?  En fyllbult är det... en bortkörd skolmästare, som sätter in
alla möjliga små notiser i tidningen...«

»Då är det väl också han, som skrifvit om vårt nybygge, att
ställningarna skulle vara lifsfarliga...«

»Naturligtvis är det han!  Han läste själf upp det här på krogen, den
hunden: `Hör bara, så jag gett Petunnikof på pälsen!´ skröt han.«

»Jaså... hm.  Nå, alltså vill ni komma öfverens med oss i godo?«

»Komma öfverens?«

Jegorka hängde med hufvudet och funderade.

»Ack, det är ett bedröfligt lif, som vi föra«, sade han slutligen, i
det han ref sig i nacken, »Öfverallt mörker hvart man ser...«

»Ja, lära måste människan, då försvinner mörkret«, förklarade
Petunnikof junior och tände sig en cigarrett.

»Lära?« svarade Jegorka.  »Det är inte därpå det kommer an härvidlag,
min herre!  Friheten felas oss, det är saken!  Jag till
exempel... hvad för väl jag för ett lif?  Jag lefver i ständig
ängslan...  Jag måste alltid se mig om åt höger och vänster, saknar
hvarje slags frihet i mina rörelser.  Och hvarför?  Därför att en
sådan där slyngel till notisjägare målar ut mig i tidningen...
Hälsovårdsnämnden faller öfver mig, och jag måste betala böter...
Röfvare och mördare äro de, edra hyresgäster där midt emot...  Hvad
förmår jag mot dem?  Polisen äro de inte rädda för.  Sätter man dem i
kurran, bli de glada till på köpet... då få de mat gratis...«

»Vi skola nog skaffa bort dem..., förutsatt att vi bli eniga!« lofvade
honom Petunnikof.

»Eniga ja!« sade Vavilof djupt bekymrad, »men hur då?«

»Nå, låt höra edra villkor!«

»Det vet ni ju...  Ge mig sex hundra... så som jag begärt i
stämningen...«

»Vill ni inte taga hundra?« frågade köpmannen med största själslugn, i
det han såg krogvärden in i ögonen med en fast blick.  »Jag ger er
inte en enda rubel mer...«

Han tog af sin pincenez och började långsamt putsa den med näsduken.
Vavilof såg på honom, beklämd om hjärtat, med en djup högaktning.  I
den unge Petunnikofs lugna väsen, i hans stora grå ögon, starka
kindknotor och hela kärnfulla gestalt låg en själfmedveten och genom
ett skarpt förstånd väl disciplinerad kraft.  Vavilof tyckte också om
det sätt, hvarpå Petunnikof talade med honom, --- enkelt, med en viss
förtrolighet, utan all öfverlägsenhet, precis som med en jämlike, och
dock så, att han, den f. d. soldaten, aldrig glömde afståndet.
Jegorka betraktade sin gäst rent af med välbehag, och till slut kunde
han icke längre styra sin nyfikenhet, utan frågade vördnadsfullt:

»Med förlof, min herre, hvar har ni studerat?«

»Vid teknologiska institutet.  Hvarför frågar ni det?«

»För ingenting... jag ville bara gärna veta det...  Ja, det är
bildningen, som åstadkommer det nu för tiden!« utbrast han, uppfylld
på samma gång af beundran och afund.  »Kunskap och ljus går öfver
allting annat...  Och sådana som vi gå genom världen som en uggla, som
gömmer sig för solen...  Ack, låt oss få ett slut på saken, ers
välborenhet!«

Han räckte Petunnikof handen med en beslutsam åtbörd.

»Nå... femhundra?« sade han i beklämd ton.

»Icke mer än hundra rubel, Jegor Terentjevitsch«, svarade Petunnikof
med en beklagande axelryckning, i det han lade sin stora hvita hand på
soldatens starkt hårbevuxna.

I stora språng närmade sig Vavilof med sin fordran den alltjämt
orubblige Petunnikofs anbud.  Slutligen gaf han sig; men då han tagit
emot de hundra rublerna och underskrifvit papperet, kastade han
ursinnig pennan på bordet och utbrast:

»Nu får jag det trefligt med banditerna där midt emot.  Hvad de skola
skratta ut mig och göra narr af mig, de djäflarne!«

»Säg dem bara, att jag betalat er hela den summa ni begärde!« rådde
honom Petunnikof, följande med ögonen det lätta rökmolnet, som han
nyss blåst ut.

»Men skola de väl tro på det?  De äro sluga gynnare minsann, lika
sluga som...«

Vavilof blef förskräckt öfver sina egna ord och kastade en skygg blick
på sin gäst.  Men denne låtsade, som om han alls icke hört krogvärdens
anspelning, utan tycktes helt och hållet upptagen af sin cigarrett.
Han steg nu upp och lofvade Vavilof vid afskedet att snart skaffa bort
det oroliga nästet på gården midt emot.

Vavilof såg efter honom och suckade; han kände den lifligaste önskan
att ropa något riktigt elakt och förolämpande efter köpmanssonen, som
nu med fasta steg skyndade uppför den knaggliga, gropiga gatan mot
staden.

------------------------------------------------------------------------

12.

Fram mot aftonen infann sig ryttmästaren på krogen.  På hans panna låg
ett mörkt moln, och den högra handen var energiskt knuten.  Vavilof
hälsade honom med skuldmedvetet leende.

»Nå, du värdige ättling till Kain och Judas Iskariot, berätta nu...«

»Vi ha ingått förlikning«, sade Jegorka, i det han suckande slog ner
ögonen.

»Jag tviflar inte på det.  Hur många silfverpluringar fick du?«

»Fyra hundra rubel...«

»Det är lögn, min son... men så mycket bättre för mig.  Utan alla
omsvep, Jegorka, --- tio procent ger du mig för upptäckten, tjugufem
rubel får skolmästaren, för att han satte upp klagoskriften, och
dessutom levererar du en ankare brännvin och en ordentlig sexa åt oss
alla.  Penningarne ger du mig genast... brännvinet och det öfriga
skickar du öfver vid åttatiden!«

Vavilof bleknade och stirrade på Kuvalda med vidt uppspärrade ögon.

»Det är ju oförskämdt!  Det är stöld!  Ingenting ger jag...  Hvad
faller er in, Aristid Fomitsch!  Ni lär allt bli tvungen att spara er
aptit till nästa helgdag!  Ser man på det slughufvudet bara?  Å nej,
min bäste vän, nu behöfva vi icke vara rädda för er längre.  Nu kunna
vi...«

»Jag ger dig tio minuter att sladdra«, afbröt honom Kuvalda med en
blick på väggklockan.  »Sedan är det att betala, hvad jag begär, ---
vill du det inte, så kommer det att stå dig dyrt!  Du har ju läst om
den stora stölden hos Bassof, hva?  Har inte `spetsen´ sålt något åt
dig härom dagen?...  Begriper du... hva?  Om du säger ett enda knyst
till, så är du fast... förstår du?«

»Aristid Fomitsch!  Hvarför detta?« tjöt Vavilof med full hals.

»Inte ett ord mer!  Har du förståt eller ej?«

Uppsträckt i hela sin längd, med dystert rynkade ögonbryn, stod
Kuvalda framför krogvärden, och hans hesa bas genljöd olycksbådande i
den tomma krogen.  Vavilof hade alltid varit en smula rädd för honom,
så väl i hans egenskap af f. d. militär som af en människa, den där
icke hade något att förlora.  Nu såg han med ens Kuvalda i en ny
gestalt, --- han var icke språksam och lustig som eljest, utan talade
i tonen af en chef, som är van att bli lydd.  Den hotelse, som låg i
hans ord, lät icke alls som något skämt, --- Vavilof visste , att
ryttmästaren kunde störta honom om han ville, och att han med nöje
skulle göra det, om det kom i frågan.  Han måste vika för våldet.  Men
med dold förbittring i hjärtat försökte han än en gång att undandraga
sig böterna.

»Det är visst och sannt, att man aldrig kommer någon hvart med att
ljuga«, började han i underdånig ton.  »Jag har lurat er, Aristid
Fomitsch... ville låtsas vara slugare, jag verkligen är!...  Jag har
bara fått hundra rubel...«

»Än sedan?«

»Hundra, icke fyrahundra, som jag nyss sade...  Det vill med andra ord
säga...«

»Ingenting alls vill det säga...  Jag kan inte veta, när du har ljugit
--- om det var förut eller nu.  Du ger mig fyrtio och tjugufem rubel,
det gör sextiofem.  Det är ju blygsamt begärdt, hva?«

»Ack, du min Skapare, Aristid Fomitsch!  Jag har ju alltid varit så
tillmötesgående mot ers välborenhet, som det varit mig möjligt...«

»Du spiller dina ord förgäfves, Judasättling!«

»Godt, jag skall betala... men Gud skall straffa er!«

»Håll mun, du bålde på jordens anlete!« röt ryttmästaren, i det han
vildt rullade med ögonen.  »Jag är redan tillräckligt hårdt straffad
genom att ha att göra med en sådan usling som dig...  Jag klämmer
sönder dig som en fluga på fläcken, begriper du!«

Han skakade sin knutna näfve i synen på Vavilof och visade honom
gnisslande tänderna.

Då han var borta, förvredo sig Vavilofs drag till ett förtvifladt
leende.  Han blinkade med ögonen, och två stora tårar tillrade utför
hans kinder ner i skägget, --- två andra följde efter.  Därpå gick
Vavilof in i sitt enskilda rum, ställde sig framför helgonbilderna och
stod där länge, länge... utan att bedja, utan att röra på sig, utan
att ens torka bort tårarne, som vätte hans rynkiga, bruna kinder...

...Diakonen Tarass, som alltid varit en vän af skogar och ängar, hade
föreslagit kamraterna att vandra till en närbelägen dalsänka och där i
naturens sköte göra ända på brännvinet, som Vavilof bjöd på.  Men
ryttmästaren och alla de andra öfveröste både honom och naturen med en
störtskur af skällsord och beslöto att ha dryckeslaget hemma, på
gården till härberget.

»En, två, tre, fyra...« räknade Aristid Kuvalda.  »Vi äro inalles
tretton stycken, eftersom icke skolmästaren är här...  Ett par
nattgäster till komma väl alltid, --- låt oss i det hela säga tjugu
personer.  Två och en half gurka och ett skålpund bröd med kött pr man
--- det är alls inte illa!  Brännvin finns det ett kvarter för hvar
och en.  Så finns det också surkål och äpplen och tre
vattenmeloner... det skulle roa mig att veta, hvad I mer kunnen önska,
mina värda herrar galgfåglar!  Till bords då, låt oss kalasa på
Jegorka Vavilof, ty allt, hvad I här sen, är hans kött och blod!«

De bredde ut alla möjliga gamla trasor på marken, dukade fram maten
och dryckesvarorna på dem och slogo sig tyst och högtidligt ner rundt
omkring.  Allas ögon glänste af åtrå att få läska de törstiga
struparne med den eldiga drycken.

Aftonen hade brutit in.  Dess skuggor sänkte sig öfver gården, endast
taket på den halfförfallna byggnaden upplystes ännu af skymningens
sista stråle.  Allt var stilla omkring, och luften var sval.

»Låt oss börja, bröder«, kommenderade ryttmästaren.  »Hur många glas
ha vi?  Sex, och vi äro tretton...  Skänk i, `snurra´!  Är det
färdigt?  Framåt då... framåt första plutonen!  Fyrr!«

De tömde glasen, harklade sig och började äta.

»Och vår skolmästare, som inte är här«, sade Kuvalda, »det är nu tre
dar, som jag inte sett till honom.  Är det ingen, som vet, hvar han
håller hus?«

Det var ingen, som visste det.

»Det är inte alls likt honom.  Nå, det är detsamma --- låt oss taga en
sup till!  Skål för Aristid Kuvalda, min ende vän, som under hela mitt
lif inte lämnat mig ensam en sekund.  Fastän kanhända att jag, fan
anamma, icke skulle förlora något på, att han ibland befriade mig från
sitt sällskap för en tid.«

»Mycket kvickt sagdt«, anmärkte `afskrädet´ och började därefter
häftigt hosta.

Ryttmästaren lät i känslan af sin öfverlägsenhet blicken sväfva öfver
stallbröderna, men sade ingenting, då hans tuggmuskler just voro
sysselsatta.

Efter det andra glaset blef sällskapet lifligare.  `Halfannan-Tarass´
uttalade skyggt sin önskan att få höra en »historia«, men diakonen var
just upptagen af en liflig dispyt med `snurran´.  De tvistade om de
magra kvinnornas företräde framför de feta, hvarvid diakonen med en
ton af den djupaste öfvertygelse trädde i skrankorna för de magra.
Meteor låg på magen bredvid dem, och i hans ansikte lästes hela den
naiva förtjusning, med hvilken han slukade diakonens slippriga ord.
Martjanof satt där tyst nedhukad, hade slagit sina långa, med svart
hår bevuxna armar omkring knäna och stirrade dystert på
brännvinsflaskan, under det han försökte bita i mustaschspetsarne.

»Nu vet jag, gamle häxmästare, hvar du gömt dina pengar«, retades
`afskrädet´ med lumpsamlaren Tjapa.

»Nå, gläd dig...« kraxade Tjapa.

»Du skall få se, att jag tar dem ifrån dig, bror lille!«

»Tag dem du!«

Kuvalda hade tråkigt, --- det fanns icke en i hela sällskapet, som
förstått och uppskattat hans vältalighet.

»Hvar kan skolmästaren hålla hus?« sade han halft för sig själf.

Martjanof, som hört hans fråga, menade: »Han kommer nog...«

»Att han kommer, måste jag väl veta, det lär ingen föra hit honom i
ekipage...  Skål, du blifvande Sibirie-invånare... lycka till en
inbringande förrättning!  Skulle du knäppa en rik knös, så delar du
väl rofvet med mig, hva?  Då ger jag mig af till Amerika, till de
där... hvad är det de heta?... Lampas eller Pampas och svingar mig
småningom genom list och bedrägeri upp till president i Förenta
Staterna.  Sedan förklarar jag hela Europa krig, köper mig en armé,
--- i Europa förstås, idel fransmän, tyskar och turkar --- och gör kål
på just de nationerna liksom Ilja från Murom* slog tatarerna med
tatarer.  Har man pengar, kan man till och med spela Ilja och göra kål
på Europa och leja Judas Petunnikof till lakej...  Han skulle nog taga
emot platsen... för hundra rubel i månaden gör han det!  Men han
blefve förstås en dålig lakej, ty han stjäl!...«

-- 
Fotnot: *) En rysk sagohjälte.

»...Och så äro magra kvinnspersoner också bättre än feta, därför att
de bli billigare«, hördes diakonens högljudda stämma, --- han höll
alltjämt på med samma samtalsämne.  »Min första fru behöfde tolf
arschin till klädning, min andra däremot bara tio...  Också maten
kostar mindre...«

`Halfannan-Tarass´ smålog förläget, vände hufvudet åt diakonen och
sade sakta:

»Jag hade också en gång en hustru...«

»Det kan hända hvem som helst«, inföll ryttmästaren.  »Skräfla
vidare...«

»Hon var mager«, fortfor `Halfannan-Tarass´, »men hon åt fasligt
mycket... det var också det hon dog af...«

»Hör på, enöga, --- förgiftade du henne inte?« frågade `afskrädet´
envist.

Det var hans vana att halft på skämt komma fram med något orimligt
påstående, och sedan, utan det ringaste bevis, upprepa det så länge,
tills han råkade i formligt raseri.

Diakonen kom sin vän till hjälp.

»Han kunde ju inte förgifta henne, --- det hade han ingen orsak
till...«

»Men jag fasthåller ändå vid, att han förgiftade henne!« kraxade
`afskrädet´.

»Håll käften!« ropade ryttmästaren hotande.

Ledsnaden stegrade sig hos honom småningom till ett hätskt raseri.
Han kastade ursinniga blickar på sina stallbröder, men då han icke i
deras halfrusiga ansikten fann något, som kunde ge hans raseri frisk
näring, lät han hufvudet sjunka ner mot bröstet, satt så ett par
minuter och sträckte sedan ut sig på marken med ansiktet vändt uppåt.
Meteor höll sig till gurkorna, --- bet i dem med sina stora gula
tänder, så att saften sprutade omkring.  Martjanof satt orörlig som en
bildstod i samma ställning, som han intagit allt ifrån början, och
stirrade alltjämt lika dystert på den väldiga brännvinsflaskan, som
redan var till hälften tömd.  Tjapa satt på marken och bearbetade ett
stycke kött, som hans gamla tänder hade svårt att komma till rätta
med.  `Afskrädet´ låg på magen och hostade häftigt, så att hans
spensliga gestalt formligt krökte sig.  De öfriga --- alla tysta,
dystra gestalter --- sutto och lågo rundt omkring i olika ställningar,
och hela denna hög af trasiga i kvällsmörkret insvepta varelser skilde
sig nästan icke alls från de gräsbevuxna grushögar, som lågo rundt
omkring på gården.  I sin oordnade, fantastiska gruppering liknade de
en hop vanskapliga djur, som en rå naturmakt skapat till människornas
hån...

    »Det var en gång för längese'n
    En rik och adlig fru,
    Hon fick med ens i magen sin
    Ett fasligt knip, hu, hu!...«

sjöng diakonen halfhögt, i det han omfamnade `snurran´, som sällt log
emot honom.  `Halfannan-Tarass´ lät höra ett lystet fnitter.

Natten nalkades allt mer och mer.  På himlen glittrade stjärnorna, och
uppe på berget i staden skimrade lyktorna.  Ifrån floden hördes
ångbåtarnes långdragna, melankoliska signaler.  Dörren till Vavilofs
krog öppnades gnisslande.  Två mörka gestalter trädde in på gården och
närmade sig den kring brännvinsflaskan lägrade gruppen.

»Super ni?« frågade en rå stämma, och en arm grep öfver hufvudet på
diakonen efter flaskan.  Man hörde det klunkande läte, som uppstår,
när brännvin slås ur flaskan i glaset.  Sedan harklade sig någon
högljudt.

»Jag känner mig så beklämd om hjärtat!« ropade diakonen.  »Låt oss
minnas de gamla tiderna, enöga... låt oss sjunga: `Vid Babylons
elfvar´...«

»Kan han sjunga då?« frågade Simtsof.

»Han, ja,!...«  Han var solist i den ärkebiskopliga kyrkkören, min
gubbe! Seså, drag åstad, enöga...  `Vid Ba-abylons´...«

Diakonens stämma lät rå och skroflig, under det hans vän sjöng i en
pipig falsett.

I mörkret föreföll det, som om det tomma huset åt gatan blifvit större
eller flyttat sig närmare supbröderna, hvilka väckte ett doft eko i
dess rum med sina dystra sånger.  På himlen, rätt öfver huset,
sväfvade ett stort, svart moln.  En af `för dettingarna´ snarkade
redan, de andra voro ännu icke riktigt fulla, utan fortforo antingen
tigande att dricka eller pratade halfhögt, med långa pauser.  De voro
icke vana vid detta öfverflöd på mat och dryck och kände sig tryckta
af dryckeslagets ceremoniösa högtidlighet.  Det oregerliga stoj, som
eljes kännetecknade deras samvaro vid flaskan, ville i dag icke
riktigt komma i farten.

------------------------------------------------------------------------

13.

»Tyst, edra hundar!...  Sluta med ert skrål!« for ryttmästaren
plötsligt ut emot de båda sångarne, i det han höjde hufvudet från
marken och lyssnade.  »Hör ni inte... det kommer en vagn... en
droska...«

En droska i förstadsgränden och vid denna tid på dygnet måste
ovillkorligen väcka allmän uppmärksamhet.  Hvem vågade väl i mörkret
åka genom den med gropar och rännilar så rikt välsignade gatan?  Alla
reste på hufvudena och lyssnade.  I den nattliga tystnaden hörde man
tydligt bullret af hjulen, som gnedo mot droskväggarna.  Bullret kom
allt närmare.  Nu hördes en grof röst:

»Nå, men hvad är det då egentligen?«

Och strax därpå följde svaret:

»Far dit till det där huset...  Där måste det vara...«

»Ja längre far jag alldeles bestämdt inte...«

»De där ämnar sig till oss!« ropade ryttmästaren helt förvånad.

»Det är polisen!« hördes en ängslig stämma ur gruppen.

»I en droska --- polisen?  Dumhufvud!« sade Martjanof vresigt.

Kuvalda steg upp och gick fram till porten.  `Afskrädet´ sträckte fram
hufvudet åt samma håll och lyssnade.

»Är det här natthärberget?« frågade någon med skallande stämma.

»Ja, --- Aristid Kuvaldas härberge«, svarade ryttmästarens vresiga
basröst.

»Alltså är det här... hos er bor ju en reporter Titof?«

»Aha, --- kommer ni med honom?«

»Ja...«

»Han är väl full?«

»Nej, --- han är sjuk.«

»Jaså, så full.  Hallå, skolmästare!  Nå stig upp då!«

»Vänta... jag skall hjälpa er.  Han är illa sjuk.  I två dagar har han
legat hos mig.  Tag honom under axlarne...  Doktorn har varit och sett
på honom.  Det står mycket illa till.«

Tjapa reste sig och gick långsamt till porten, under det `afskrädet´
skrattade och stärkte sig med en klunk brännvin.

»Hallå!  Tänd ljus därinne!« ropade ryttmästaren.

Meteor gick in i härberget och tände lampan.  Genom dörren föll en
bred ljusstrimma ut på gården, och ryttmästaren förde nu den sjuke in
i härberget med hjälp af främlingen, en liten spenslig mansperson.
Skolmästarens hufvud hängde maktlöst ned på bröstet, benen släpade
efter på marken och armarna dinglade slappt, liksom afbrutna, utmed
sidorna.  Med Tjapas hjälp lade de den sjuke på en brits, och med ett
sakta stönande sträckte han ut sig, skälfvande i hela kroppen, på den
hårda bädden.

»Vi ha arbetat tillsammans i en tidning«, berättade främlingen.  »Han
var mycket olycklig.  Jag sade till honom, när han blef sjuk: `Blif ni
lugnt liggande hos mig, ni stör mig inte alls´...  Men han bad, att
jag skulle föra hem honom!  Han var så orolig att komma hit, att jag
trodde, det skulle skada honom, och därför förde jag hit honom... till
hans hem.  Ty det är ju här, inte sant?«

»Ja, tror ni kanske, han består sig med något annat?« frågade Kuvalda
rått, i det han oafvändt betraktade den sjuke.  »Gå efter vatten,
Tjapa... skynda dig!«

»Då är väl jag öfverflödig här?« frågade främlingen förläget.  »Han
behöfver mig väl inte mera, tänker jag?«

»Er?«

Ryttmästaren mönstrade honom med en kritisk blick.  Främlingen bar en
luggsliten rock, igenknäppt ända upp till hakan.  Hans byxor voro
fransade i kanten, hatten alldeles urblekt af ålder