Trieste, Kustlandets huvudstad, består av två mycket olika städer: dels en rik och ny stad --- Theresienstadt, vilken är byggd vid stranden av den vik, av vilken människan har erövrat sin tomtgrund; dels en gammal och fattig, oregelbundet byggd stad, sammanträngd emellan huvudgatan Corso, som avskiljer den ifrån den förra, och sluttningarna på höjden Karst, vars topp krönes av ett måleriskt kastell. Triestes hamn skyddas av piren San Carlo, intill vilken företrädesvis handelsfartygen ankrar. Där bildas gärna --- och stundom i oroväckande antal --- grupper av dessa män utan hem och härd, vilkas kostymer, byxor, västar och jackor skulle ha kunnat vara utan fickor, ty deras ägare har aldrig haft någonting och skall sannolikt heller aldrig få någonting att stoppa i dem.
free web hosting | website hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting
Free Domain Name with Hosting from Network Solutions®!

Jules Verne:
Mathias Sandorf.

I:1. Brefdufvan.

Senaste ändring af någon fil: Sön 14 Okt 2007 16:06:44 CEST
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr  2006  

Första delen.

I:1. Brefdufvan.

Triest, Illyriens hufvudstad, sönderfaller i tvenne mycket olika
städer: dels en rik och ny stad --- Theresienstadt, hvilken är
regelbundet bygd vid stranden af den vik, hvarur menniskan har
eröfrat sin tomtgrund; dels en gammal och fattig, oregelbundet bygd
stad, sammanträngd emellan hufvudgatan Corso, som afskiljer den ifrån
den förra, och sluttningarna på höjden Karst, hvars topp krönes af ett
måleriskt kastell.

Triests hamn skyddas af piren San Carlo, hvarintill företrädesvis
handelsfartygen ankra.  Der bildas gerna --- och stundom i oroväckande
antal --- grupper af desse män utan hem och härd, hvilkas kostymer,
byxor, västar och jackor skulle hafva kunnat afvara fickor, ty deras
egare hafva aldrig haft någonting och skola sannolikt heller aldrig få
någonting att stoppa deri.

Denne dag, den 18 maj år 1867, skulle man emellertid kanske hafva
kunnat märka två något bättre klädde män midt ibland desse
landstrykare.  Att de någonsin skulle besväras af floriner eller
kreuzrar --- det var föga troligt, med mindre lyckan skulle vända sig
till deras fördel.  Men desse män voro visst nog beredda att göra allt
för att gifva henne en gynnsam vändning.

Den ene hette Sarcany och sade sig vara tripolitanier.  Den andre ---
en sicilianare --- kallade sig Zirone.  Efter att hafva vandrat längs
piren för tionde gången, hade de begge nyss blifvit stående längst ute
på densamma.  Derifrån betraktade de hafvets synrand vester om
Triestviken, liksom skulle der ute på öppna hafvet uppenbara sig ett
fartyg, som skulle bringa dem deras goda lycka!

»Hvad är klockan?« frågade Zirone på det italienska språk, hvilket
hans följeslagare talade lika flytande som Medelhafvets öfriga
tungomål.

Sarcany svarade icke.

»A, hvad dum, jag är!« utropade sicilianaren.  »Är det inte den
timme, vid hvilken man är hungrig, när man har glömt att spisa
frukost!«

De österrikiska, italienska och slaviska elementen äro så blandade i
denna del af det österrikisk-ungerska kunga- och kejsarriket, att
dessa två personers sammanträffande alldeles icke ådrog sig någon
uppmärksamhet, ehuru de uppenbarligen voro främmade i staden.  Dertill
hade ingen kunnat gissa det, att deras fickor måtte vara tomma, ty de
stoltserade med mörkbruna kappor, hvilka nådde dem till kängorna.

Sarcany var tjugufem år och den yngste af de två; han var af
medellängd men med välafvägd kroppsbyggnad, elegant i manérer och
framträdande.  Sarcany, intet mer.  Intet dopnamn.  Han hade faktiskt
öfver hufvud ej blifvit döpt, emedan han högst sannolikt var af
afrikanskt ursprung, ifrån Tripolitanien eller Tunisien; men om än
hans hy var brynt, gjorde hans regelbundna anletsdrag honom mer lik en
hvit än en neger.

Om någonsin en fysionomi har varit bedräglig, så var Sarcanys det.
Man skulle hafva behöft vara mycket uppmärksam för att i dessa
regelbundna drag, de sköna svarta ögonen, den smala näsan och den af
en lätt mustasch beskuggade, vältecknade munnen urskilja denne unge
mans djupa bakslughet.  Intet öga hade ur hans nästan uttryckslösa
ansigte kunnat utläsa de brännmärken af hat och förakt, hvilka den
ständiga afvogheten gentemot samhället alstrade.  Om än fysionomisterna
påstå (och de hafva i flertalet fall rätt), att enhvar bedragare
oaktadt sin skicklighet dock vittnar emot sig sjelf, så utgjorde
Sarcany ett formligt bevis emot denna utsaga.  När man såg honom,
kunde ingen misstänka, hvad han var eller hvad han hade varit.  Han
framkallade icke denna ofrivilliga afsky, som skälmar och skurkar
utlösa.  Dermed var han desto farligare.

Hurudan kunde Sarcanys barndom hafva varit?  Det visste man ej.  Utan
tvifvel hade den varit ett öfvergifvet barns.  Huruledes hade han
blifvit uppfostrad och af hvem?  Till hvilken tripolitansk håla hade
han tagit sin tillflykt under sina första år?  Hvilka omsorger hade
låtit honom undslippa de mångtaliga orsakerna till undergång i detta
förskräckliga land?  Det kunde sannerligen ingen säga --- kanske icke
ens han sjelf, född af en tillfällighetens nyck, uppfostrad af
tillfälligheternas nycker, bestämd att lefva af tillfälligheternas
nycker!  Under sin ungdomstid hade han icke desto mindre skaffat sig
eller snarare mottagit en viss praktisk upplärning derigenom, att han
ifrån tidiga år måst drifva omkring i verlden, träffa alla sorters
folk, finna på knep och utvägar om än blott för att klara sin dagliga
tillvaro.  Sålunda och till följd af skiftande omständigheter hade han
sedan några år stått i förbindelse med ett af de rikaste husen i
Triest --- bankirhuset Silas Toronthal, hvars namn skall bli
oupplösligt förknippadt med hela denna historia.

I Sarcanys följeslagare --- italienaren Zirone --- såg man blott en af
desse män utan heder och samvete, en äfventyrare i alla afseenden,
hvilken stod till förfogande för den förste, som betalade honom bra,
och för den andre, som betalade honom bättre --- till hvad ända det
vara månde.  Han var af födseln sicilianare och i trettioårsåldern,
kunde ge dåliga råd lika väl som taga sådana af andra och i synnerhet
ombesörja deras fullgörande.  Hvar han var född, det kanske han hade
sagt, om han hade vetat det.  I hvart fall meddelade han icke gerna,
hvar han bodde, ej ens när han hade någon bostad.  Det var på
Sicilien, som ett landstrykarlifs tillfälligheter hade satt honom i
förbindelse med Sarcany.  De hade sedan dragit omkring i verlden
tillsammans och försökt per fas et nefas(1) att sjelfva skapa sig sin
lycka genom att slå sina begge olycksöden ihop.  Zirone var i alla
händelser en stor, skäggbevuxen och munter gynnare, mycket mörkhyad
och med kolsvart hår; han hade viss möda att fördölja sin medfödda
skurkaktighet, hvilken de städse halfslutna ögonen samt hans
oupphörliga vaggande på hufvudet röjde.  Denna illistighet försökte
han dock dölja under sin svadas öfverflöd.  Han var för öfrigt snarare
munter än dyster, i det han utgöt sitt hjertas innehåll minst lika
mycket, som hans unge följeslagare teg.

Denne dag talade Zirone dock endast med en viss måttfullhet.  Frågan
om middagen oroade honom uppenbarligen.  Föregående afton hade lyckan
visat sig dem alltför styfmoderlig under ett sista spelparti i någon
spelhåla af lägre klass, hvilket hade uttömt Sarcanys tillgångar.  Nu
visste de två icke, hvar de skulle blifva af.  De kunde blott hoppas
på någon lycklig tillfällighet, och som denna tiggarnes Försyn icke
hade brådt om att komma dem till mötes längs piren San Carlo, beslöto
de att sjelfva gå den i förväg längs gatorna i nya staden.

Der på torgen, kajgatorna, promenaderna --- såväl hitom som hinsidan
hamnen och längs bräddarne af Canal grande, hvilken skär tvärs igenom
Triest --- går, kommer, skyndar sig, jäktar och slår omkring sig i
affärslifvets raseri en befolkning på sjuttio tusen innevånare af
italienskt ursprung, hvilkas venetianska språk uppgår i den
kosmopolitiska konserten af alla desse sjömäns, köpmäns, kontoristers,
tjenstemäns och embetsmäns språk --- af tyska, franska, engelska och
slaviska.

Om än denne nye stad är rik, så skall man i hvart fall icke draga den
slutsatsen, att alla de dödlige, som pläga vistas på dess gator, vore
gynnade med lycka och rikedom.  Nej!  Icke ens de allra förmögnaste
skulle hafva kunnat täfla med desse engelske, armeniske, grekiske
eller judiske köpmän, hvilka voro allra förnämast i Triest och hvars
praktfulla husrad icke stod de bästa husen i den österrikisk-ungerske
hufvudstaden efter.  Men huru många fattige satar drefvo här icke
ifrån morgon till afton omkring längs dessa handelsstråk, hvilka voro
kantade med höga, likt kassaskåp tillslutna byggnader, hvarest
upplagras allehanda varor, som denna längst in i Adriatiska hafvet så
lyckadt anbragta frihamn lockar till sig!  Huru många menniskor, som
ej alls hafva ätit frukost och kanske aldrig skola äta middag, hafva
dröjt sig qvar på pirarne, hvarest Europas mäktigaste rederi ---
Österrikiska Lloyd --- tillhöriga skepp lossa så stora, ifrån hela
verlden komna rikedomar!  Och slutligen så många eländige --- liksom
de finnas i hundraden i London, Liverpool, Marseille, Le Havre,
Antwerpen, Livorno --- blandade med rike redare i närheten af dessa
arsenaler(2), hvarest tillträde är dem förbjudet; på Piazza della
borsa(3), som aldrig skall öppna dem sina portar; nere vid de lägsta
trappstegen af Tergesteo(4), hvarest Lloyd har inrättat sina kontor
samt sina läsesalar och lefver i fullkomligt samförstånd med
Handelskammaren!

Det är obestridligt, att der i alla stora sjöstäder i gamla och nya
verlden myllrar en klass af olycklige, hvilka äro säregna för desse
store medelpunkter.  Hvarifrån de komma, det vet man ej.  Hvaraf de
hafva råkat i denna belägenhet, det bekymrar man sig icke om.  Hvar de
skola blifva af, det veta de sjelfva icke.  Ibland dem är antalet
deklasserade, som hafva sett bättre dagar, beaktansvärdt.  Många äro
för resten utländingar.  Jernbanorna och handelsfartygen hafva
ditkastat dem liksom utskottsvaror, och de belamra de allmänne
vägarne, hvarifrån polisen förgäfves söker bortjaga dem.

Således lemnade Sarcany och Zirone piren, sedan de hade kastat en
sista blick öfver viken åt fyrtornet på Molo Santa Teresa(5); de togo
vägen emellan Teatro Communale och sqvären(6), kommo fram till Piazza
grande, hvarest de flanerade omkring under en qvarts timme intill den
af stenar ifrån det närbelägna Karst uppförda springbrunnen vid foten
af Karl VI:s bildstod.

De begge veko derpå af åt venster.  Zirone betraktade dervid de
mötande så uppmärksamt, liksom hade han närt en oemotståndlig lust att
råna dem.  Sedan rundade de Tergesteos väldiga, fyrkantiga byggnad
precis vid den timme, då Börsen afslutades.

»Så är den tom... liksom vår!« trodde sig sicilianaren böra säga,
i det han skrattade utan lust att skratta.

Men den likgiltige Sarcany gjorde ej ens min af att lyssna på sin
följeslagares dåliga skämt, hvilken sträckte på sig och afgaf en den
utsvultnes gäspning.

De gingo öfver det trekantiga torget, hvarest kejsar Leopold I:s
bildstod reser sig.  En hvissling af Zirone --- en bushvissling ---
uppskrämde en flock utaf dessa blåa dufvor, hvilka pläga kuttra under
gamla Börsens porthvalf, liksom de gråa dufvorna under le Procuratie
på Piazza di San Marco i Venedig.  Icke långt derifrån vecklade gatan
Corso ut sig, hvilken skiljer det nya Triest ifrån det gamla.

Corso är en bred gata men utan elegans; dess butiker äro välbesökta
men sakna smak, och den är snarare lik Londons Regent Street eller
Broadway i New York än Boulevard des Italiens i Paris.  För öfrigt
komma der ett stort antal menniskor förbi, liksom ett nog så stort
antal vagnar, hvilka köra ifrån Piazza grande till Piazza della legna
--- namn, som visa, huru staden bär spår af sitt italienska ursprung.

Om Sarcany låtsades vara oåtkomlig för enhvar frestelse, så gick ej
Zirone förbi affärerna utan att in i dem kasta den afundsjuka blicken
ifrån en af dem, som ej ha medel att der inträda.  Emellertid hade der
varit godt om varor, hvilka kunde hafva varit dem nyttiga ---
hufvudsakligen hos matvaruhandlarne och i de »birrerie«, hvarest ölet
flöt i strömmar mer än i någon annan stad i det österrikisk-ungerska
riket.

»Man blir ännu hungrigare och törstigare på Corso!« anmärkte
sicilianaren, hvars tunga klickade likt en stråtröfvares skramla
mellan hans uttorkade läppar.

Denna anmärkning besvarade Sarcany blott med en axelryckning.

De begge togo då af på första gatan till venster; framkomna till
kanalkajen på det ställe, hvarest Ponto Rosso --- en svängbro ---
korsar kanalen, fortsatte de åter längs kajen, hvilken kunde taga emot
äfven mycket stora fartyg.  Der skulle de vara oändligt mycket mindre
utsatta för gatuhandelns dragningskraft.  I höjd med kyrkan Sant'
Antonio tog Sarcany tvärt af åt höger.  Hans kumpan följde honom utan
att fälla någon anmärkning.  Sedan öfvergingo de åter gatan Corso och
dristade sig att gå tvärs igenom den gamla staden, hvars gator äro
smala och svårframkomliga med vagn, när de bestiga de inledande
sluttningarna af Karst; de äro oftast sålunda inriktade, att de icke
skola blifva genomblåsta af den förskräckliga Bora, hvilken är en
våldsam, isande vind ifrån nordost.  I denna Triests gamla stad skulle
Zirone och Sarcany, hvilka icke hade ett öre på fickan, känna sig mer
hemma än midt i den nya stadens rika qvarter.

Det var nemligen på baksidan af ett blygsamt hotell icke långt ifrån
kyrkan Santa-Maria-Maggiore, de hade varit inqvarterade sedan sin
ankomst till Illyriens hufvudstad.  Men som värden, hvilken dittills
icke hade erhållit någon betalning, började envisas om en räkning,
hvilken växte från dag till dag, undveko de detta farliga grund, gingo
öfver torget och flanerade under några timmar omkring Arco di
Riccardo.

Emellertid voro de icke nöjda med att studera dessa lemningar af
romersk arkitektur.  Emedan den lyckliga tillfälligheten synbarligen
dröjde med att uppträda ibland dessa folktomma gator, började de på
rad gå uppför de branta stigar, hvilka föra nästan ända upp till
toppen af Karst, till katedralsterrassen.

»Besynnerlig tanke att klättra upp dit!« mumlade Zirone, i det han
drog åt bältet om sin kappa.

Men han öfvergaf icke sin unge följeslagare; och nerifrån kunde man
hafva sett dem uppstiga längs dessa trappor, hvilka här oriktigt
kallas för gator och leda uppför Karsts sluttningar.  Tio minuter
senare uppnådde de terrassen ännu törstigare och svultnare än
tidigare.

När ifrån denne upphöjde punkt den storslagne utsigten sträcker sig
tvärs öfver Triestviken ända ut på öppna hafvet, öfver den till följd
af fiskebåtarnes kommande och gående samt ångarnes och
handelsfartygens in- och utfart lifliga hamnen, när anblicken omfamnar
hela staden, dess förstäder, de sista husen i sina rader på backen, de
på höjderna utströdda villorna --- så är det icke för att hänföra
desse två äfventyrare.  De hade sett många andra och hade för öfrigt
flere gånger redan varit ute och gått här i dessa omgifningar för att
promenera bort sin leda och sitt elände!  I synnerhet Zirone hade
hellre flanerat framför de rika butikerna på Corso.  Men när de nu en
gång voro komna så högt upp för att leta efter den lyckliga
tillfälligheten och dess frikostighet, måste de vänta der utan alltför
mycken otålmodighet.

Der vid foten af den trappa, hvilken leder upp till terrassen vid den
bysantinska katedralen San Giusto, hade en inhägnad, hvilken fordom
hade varit en kyrkogård, blifvit till ett antikmuseum.  Här voro icke
längre några grafvar utan i stället under de vackra trädens låge
grenar några till marken fällda brottstycken af grafstenar, romerska
minnesstenar, afbrutna medeltida grafpelare, brottstycken af triglyfer
och metoper ifrån olika skeden af renässansen, glaserade urnor, hvilka
ännu undsluppo sig spår af aska --- alltsammans huller om buller i
gräset.

Porten till inhägnaden stod öppen.  Sarcany behöfde icke göra sig mer
möda än att stöta upp den.  Han inträdde, följd af Zirone, hvilken
åtnöjde sig med att fälla denna melankoliska anmärkning:

»Om vi hade haft för afsigt att göra slut på lifvet, så skulle dessa
omgifningar vara gynnsamma!«

»Och om man föresloge dig det?...« svarade Sarcany ironiskt.

»A!  Det skulle jag afslå, min kamrat!  Om man bara gåfve mig en
lycklig dag på tio, mer begär jag inte!«

»Det skall man ge dig --- och bättre upp!«

»Måtte alla Italiens helgon höra dig, och Gud vet, att de räknas i
hundraden!«

»Kom då,« svarade Sarcany.

De begge följde en halfkretsformig allé mellan två rader urnor och
kommo att sätta sig på en stor romersk rosettsten, som låg ner på
marken.

Först förblefvo de tysta --- något, som kunde passa Sarcany, men
knappast passade hans följeslagare.  Zirone sade också snart, efter en
eller två illa qväfda gäspningar:

»Guds blod!  Den har inte brådt om att komma, den lyckliga
tillfällighet, som vi har dumheten att räkna med!«

Sarcany svarade icke.

»Det var väl också en idé,« återtog Zirone, »att leta efter den midt
ibland dessa ruiner!  Jag fruktar, att vi har tagit fel väg, kamrat!
Hvad fan skall den här på denne gamle kyrkogård att göra?  Själarna
behöfver den knappast, när de har lemnat sitt dödliga omhölje!  Och
när jag sjelf ligger der, så bekymrar mig föga en försenad middag
eller en qvällsvard, som aldrig kommer!  Kom, så går vi härifrån!«

Sarcany, som var försjunken i egna tankar, satt med frånvarande blick
och rörde sig icke.

Zirone satt der några minuter utan att tala.  Sedan lopp hans vanliga
pratsamhet åstad med honom:

»Sarcany,« sade han, »vet du i hvilken skepnad, jag skulle vilja se
den uppenbara sig, den lyckliga tillfälligheten, som i dag har glömt
två gamla klienter som vi?  I skepnad af ett huset Toronthals
kassabud, som skulle komma hit med plånboken fullstoppad med
banksedlar och anförtro oss ofvannämnde plånbok å bemälde bankirs
vägnar med tusen ursäkter, för att vi har fått vänta!«

»Hör på mig, Zirone,« svarade Sarcany, hvars ögonbryn våldsamt
sammandrogos.  »För sista gången upprepar jag för dig, att der intet
mer är att hoppas på af Silas Toronthal.«

»Är du säker derpå?«

»Ja!  All kredit, som jag kunde få hos honom, är nu uttömd, och min
sista begäran besvarade han med ett bestämdt afslag.«

»Det är illa, det!«

»Mycket illa, men så är det!«

»Godt, om din kredit är uttömd,« återtog Zirone, »så är det derför,
att du har haft kredit!  Och hvaruppå hvilade den?  Deruppå, att du
flere gånger har stält ditt förstånd och din idoghet till förfogande
för banken i vissa... känsliga affärer!  Under våra första månader af
vår vistelse i Triest visade sig väl Toronthal inte heller särskilt
motsträfvig i fråga om pengar?  Men det är omöjligt, att du inte
skulle kunna komma åt honom ifrån något håll igen och genom att hota
honom...«

»Om det läte sig göra, så hade jag redan gjort det,« svarade Sarcany,
som ryckte på axlarne, »och du skulle inte behöfva springa och jaga
din middag!  Nej, vid Gud!  Jag har ingen hållhake på honom, denne
Toronthal, men den kan komma, och den dagen skall han få betala mig
kapital, renta och renta på renta för det, han förvägrar mig i dag!
Jag föreställer mig för öfrigt att husets affärer har blifvit en smula
tilltrasslade nu, och hans tillgångar är äfventyrade i tvifvelaktiga
företag.  Återverkan af flere konkurser i Tyskland --- i Berlin, i
München --- har gjort sig kända ända till Triest, och hvad han än
sade, så förekom han mig oroad under mitt sista besök!  Låt vattnet
grumla sig... och när det har blifvit grumligt...«

»Må så vara,« utropade Zirone, »men medan vi väntar, har vi intet
förutom vatten att dricka!  Ser du, Sarcany, jag tror, vi behöfver
försöka en sista ansträngning med Toronthal!  Vi måste knacka ännu en
gång på hans kassa och erhålla, åtminstone, den nödvändiga summan för
att återvända till Sicilien över Malta...«

»Och hvad skall vi på Sicilien att göra?«

»Det är min sak!  Jag känner landet och jag skulle kunna medtaga dit
tillsammans med oss ett band maltesare, djerfva färdkamrater utan
fördomar; med dem skulle vi kunna göra något!  A!  Tusan djeflar!  Om
der inte är mer att försöka här, så beger vi oss åstad och vi tvingar
denne förbannade bankir att betala resekostnaden!  Hur litet du än vet
om hans affärer, så borde det ändå räcka, för att han skall föredraga
att veta dig vara någon annanstans än i Triest!«

Sarcany skakade på hufvudet.

»Vi får se!  Detta kan inte vara länge till!  Det är slut med oss!«
tillade Zirone.

Han hade rest sig och stampade i marken, liksom hade den varit honom
en dålig styfmor, som ej kunde nära honom.

I detta ögonblick drogs hans blick till en fågel, som med stor
ansträngning kom flaxande utanför inhägnaden.  Det var en dufva, hvars
trötta vingar nätt och jemnt slogo, och hvilken efter hand sänkte sig
emot marken.

Zirone, som icke frågade sig, hvilken af de etthundra sjuttiosju af
den ornitologiska nomenklaturen klassificerade dufarterna detta
fjäderfä tillhörde, såg blott det enda: att detta måste vara en ätlig
art.  Derför begynte han också, sedan han hade utpekat den för sin
följeslagare, förtära den med blicken.

Fågelns krafter voro synbarligen uttömda.  Han hade nyss fastnat vid
ett utsprång på katedralen, hvars fasad flankeras af ett högt,
fyrkantigt torn af ålderdomligare ursprung.  Då han ej orkade mer och
var färdig att falla, satte han sig först på taket till en liten
nisch, under hvilket statyn af San Giusto söker skydd; men hans
försvagade klor förmådde ej qvarhålla honom der, och han lät sig glida
ner till en antik pelares kapitäl, hvilken var anbragdt i det hörn,
tornet bildade med minnesmärkets fasad.

Om nu den alltjemt orörlige och tyste Sarcany föga sysselsatte sig med
att följa dufvan i hennes flygt, så förlorade Zirone å sin sida henne
icke ur sigte.

Fågeln hade kommit norrifrån.  En lång färd hade uttömt hans krafter
ända intill detta utmattningstillstånd.  Uppenbarligen dref hans
instinkt honom åt ett aflägsnare mål.  Han återtog också nästan strax
sin flygt, i det hans bana slog en båge, hvilken tvang honom att ånyo
göra halt rätt på en af den gamle kyrkogårdens träds lägre grenar.

Zirone beslöt nu att bemäktiga sig honom och begaf sig sakta och
försigtigt krypande fram åt trädet.  Snart hade han nått foten af en
knotig stam, hvarutefter han med lätthet kunde taga sig ända upp till
förgreningen.  Der stannade han orörlig och stum med hållningen hos en
hund, som lurar på något villebråd, hvilket sitter uppfluget ofvanom
hans hufvud.

Dufvan, som icke hade märkt honom, ville nu åter anträda sin färd; men
hennes krafter sveko henne ånyo, och några steg ifrån trädet föll hon
åter till marken.

Att störta fram i ett enda språng, sträcka ut armen och gripa fågeln i
handen --- det var ett ögonblicks verk för sicilianaren.  Han skulle
naturligtvis strax strypa det arma fjäderfäet, när han hejdade sig,
utstötte ett rop af öfverraskning och begaf sig åter till Sarcany.

»En brefdufva!« sade han.

»Nå, en resenär, som nu skall ha företagit sin sista färd!« svarade
Sarcany.

»Utan tvifvel,« återtog Zirone, »och dess värre för dem, för hvilka
den biljett, som är fäst under dess vinge, är bestämd...«

»En biljett?« utropade Sarcany.  »Vänta, Zirone, vänta!  Det förtjenar
uppskof med verkställigheten!«

Han hejdade sin kamrats hand, hvilken som bäst skulle sluta sig
omkring fågelns hals.  Sedan tog han den lilla påse, Zirone nyss hade
lossat, öppnade den och framdrog derur en på chiffrerat språk
författad biljett.

Biljetten innehöll blott aderton ord fördelade på trenne kolumner,
såsom de här följa:

         ihnalz      zaemen      ruiopn
         arnuro      truree      mtqssl
         odxhnp      estlev      eeuart
         aeeeil      ennios      noupvg
         spesdr      erssur      ouitse
         eedgnc      toeedt      artuee

Om biljettens afsändare- och bestämmelseort stod der intet.  Hvad de
aderton orden beträffade, hvilka bestodo af samma antal bokstäfver ---
vore det månne möjligt att förstå den i detta chiffer inneslutna
betydelsen?  Det var föga troligt, om man ej vore en skicklig
kryptograf; dertill kanske biljetten till och med vore helt
odechiffrerbar!

Inför denna hemliga skrift, som han ej blef klok på, blef Sarcany
först mycket besviken men förblef mycket förbryllad.  Innehöll
biljetten månne något vigtigt och --- framför allt ---
komprometterande meddelande?  Man kunde, man måste tro det med tanke
på de försigtighetsmått, hvilka hade vidtagits, för att den ej skulle
kunna läsas, i fall den fölle i andra händer än dem, för hvilka den
var bestämd.  Att man hvarken kunde utnyttja posten eller
telegraftråden för sin skriftvexling utan hellre brefdufvans ovanliga
instinkt --- det pekade på, att det rörde sig om någon angelägenhet,
hvarutinnan man önskade ett fullkomligt hemlighållande.

»Kanske,« sade Sarcany, »ligger der i dessa rader en hemlighet, som
skall göra vår lycka!«

»Och då,« svarade Zirone, »är denna dufva företrädare för den lyckliga
tillfällighet, vi har jagat efter sedan i morse!  Guds blod!  Och jag,
som nyss skulle strypa den!...  Det vigtiga är dock, att vi har
meddelandet, och ingenting hindrar oss ifrån att tillaga
budbäraren...«

»Ha icke så brådt om, Zirone,« återtog Sarcany, som ännu en gång
räddade fågelns lif.  »Kanske har vi, tack vare denna dufva, ett medel
att utröna, hvem som är denne biljetts adressat --- i hvart fall på
vilkor, att han bor i Triest?«

»Än sedan?  Det låter oss inte läsa, hvad der står i biljetten,
Sarcany«

»Nej, Zirone.«

»Ej heller veta, hvadan den är kommen!«

»Förvisso icke!  Men om jag lyckas finna den ene af de tvenne
brefvexlarne, så inbillar jag mig derigenom kunna finna den andre!
Således, i stället för att döda denne fågel, måste man återgifva honom
sina krafter, så att han skall kunna ankomma till sin bestämmelseort!«

»Med biljetten?« frågade Zirone.

»Med biljetten, hvaraf jag skall göra en noggrann afskrift, den jag
skall bevara ända till det ögonblick, då det skall vara lägligt att
göra bruk deraf!«

Sarcany drog upp en anteckningsbok ur fickan och gjorde med
blyertspenna en faksimile af biljetten.  Då han visste, att man ej får
försumma de inbördes förhållandena i ett kryptogram, vinnlade han sig
om att väl bevara ordens inbördes afstånd.  Sedan detta var gjordt,
stoppade han tillbaka afskriften i sin anteckningsbok och biljetten i
den lilla påsen samt fäste påsen under dufvans vinge.

Zirone såg på utan att alltför mycket deltaga i de förhoppningar om
lycka, hvilka voro grundade på denna oväntade händelse.

»Och nu?« sade han.

»Nu,« svarade Sarcany, »skall du egna budbäraren dina omsorger.«

Fågeln var faktiskt utmattad mer af hunger än af trötthet.  Hans
oskadda, osårade och obrutna vingar bevisade, att hans tillfälliga
svaghet hvarken berodde på någon jägares blykula eller ett slag af
någon tjufpojkes sten.  Han var hungrig och framför allt törstig.

Zirone sökte således och fann på marken några frön, dem fågeln lystet
slukade; slutligen vattnade han honom med fem eller sex droppar
vatten, hvaraf det senaste regnet hade efterlemnat några tårar i
bottnen på en spillra af antikt krukmakeri.  En half timme efter att
dufvan hade blifvit infångad var hon återstäld och uppvärmd, så att
hon åter var i utmärkt skick för att fortsätta sin afbrutna färd.

»Om hon har en lång väg framför sig,« anmärkte Sarcany, »om hennes
bestämmelseort är bortom Triest, är det oss likgiltigt, om hon faller
ner på vägen; ty vi skall snart ha förlorat henne ur sigte och det
skall vara oss omöjligt att följa henne.  Om hon deremot är väntad
till något hus i Triest och skall stanna der, så saknar hon inte
krafter till att nå fram dit; ty hon behöfver blott flyga en eller två
minuter.«

»Du har alldeles rätt,« svarade sicilianaren.  »Men skall vi kunna se
henne ända fram till det ställe, hvarest hon har för vana att landa,
äfven om hon inte skall längre än Triest?«

»Vi skall åtminstone göra allt, som behöfs, för att vi skall kunna
det,« genmälde Sarcany helt enkelt.

Och så här gjorde de:

Katedralen, hvilken består af tvenne gamla romanska kyrkor, hvaraf den
ena är vigd den Heliga Jungfrun, och den andra är vigd Triests
skyddshelgon San Giusto, stöter till ett högt torn, hvilket reser sig
i vinkel emot denna fasad; deri befinner sig nedanom en stor
rosettsten byggnadsverkets hufvudingång.  Detta torn beherskar
Karstkullens platå, och staden utbreder sig nedanför likt en
reliefkarta.  Ifrån denne upphöjde punkt urskiljer man lätt hela
rutmönstret af hustak ända från sluttningens början och fram till
vikens strand.  Det vore således ej omöjligt att följa fågeln i hans
flygt, förutsatt det man släppte honom ifrån toppen af detta torn, och
sedan igenkänna, i hvilket hus han skulle söka sin tillflykt --- i
hvart fall om om hans bestämmelseort var Triest och icke någon annan
stad på den illyriska halfön.

Försöket skulle kunna lyckas dem.  Åtminstone var det lönt att
försöka.  Man behöfde blott släppa ut fågeln i frihet igen.

Sarcany och Zirone lemnade således den gamle kyrkogården, korsade den
lilla ängen framför kyrkan och begåfvo sig åt tornet.  En af de
spetsbågade dörrarne --- just den, som aftecknar sig under
takfönsterlisten lodrätt nedanom nischen med statyn af San Giusto ---
var öppen.  De begge inträdde genom den och började gå uppför den
vindeltrappa, som leder till ofvanvåningen.

Det tog dem två eller tre minuter att nå ända till toppen under
byggnadens sjelfva tak, hvilken saknar balkong.  Men på denna våning
tillåta två fönster, hvilka öppna sig på hvar sida af tornet, blicken
att i tur och ordning nå alla punkter på kullarnes och hafvets
horisonter.

Sarcany och Zirone stälde sig vid det fönster, som vette rätt åt
Triest i nordvestlig riktning.

Klockan slog då fyra i klocktornet på det 1500-talsslott, hvilket är
bygdt på Karsts krön, bakom katedralen.  Det var ännu ljusan dag.
Midt i den mycket klara luften sjönk solen långsamt ner emot
Adriatiska hafvets vatten, och hufvuddelen af stadens hus emottog i
vanlig ordning dess strålar på de emot tornet vända fasaderna.

Omständigheterna voro således gynnsamma.

Sarcany tog dufvan i händerna, smekte henne en sista gång för att göra
henne tryggare och släppte henne i fri flygt.

Fågeln slog med vingarne men sjönk först mycket hastigt, så att man
kunde frukta, att han med ett förskräckligt fall skulle ända sin bana
såsom luftens budbärare.

Den mycket uppbragte sicilianaren kunde icke afhålla sig ifrån ett
sannskyldigt skrik af besvikelse.

»Nej! Han stiger igen!« sade Sarcany.

Faktiskt hade dufvan just återfått jemvikten i det lägre luftlagret;
sedan svängde hon och begaf sig snedt öfver stadens nordvestra del.

Sarcany och Zirone följde henne med blickarne.

I denne fågels af en underbar instinkt vägledda flygt låg der ingen
tvekan.  Man kände väl, att han flög rakt derhän, hvaråt han skulle
flyga, derhän, hvarest han redan skulle hafva varit i en timme utan
detta påtvungna uppehåll under den gamle kyrkogårdens träd.

Sarcany och hans vän iakttogo honom med spänd uppmärksamhet.  De
frågade sig, om han icke skulle öfverflyga stadens murar, hvad som
skulle hafva omintetgjort deras planer.

Deraf blef intet.

»Jag ser honom!...  Jag ser honom alltjemt!« ropade Zirone, hvars syn
var ytterst skarp.

»Hvad vi framför allt måste se, är hvar, han landar, och noga bestämma
läget!«

Några minuter efter sin affärd slog dufvan ner på ett hus, hvars
spetsiga gafvel beherskade de omgifvande, midt i en tät dunge i denne
intill sjukhuset och stadsparken belägne stadsdel.  Der försvann hon
in igenom gluggen på en vindskupa, som syntes mycket tydligt, ty öfver
densamma höjde sig en vindflöjel af genombrutet jern, hvilken
säkerligen hade härrört ur Quentin Metsys' händer, om Triest hade
legat i Flandern.

Sedan den allmänna riktningen var faststäld, borde det icke vara
alltför svårt, om man toge denna lättigenkännliga vindflöjel till
riktmärke, att återfinna den gafvel, i hvilkens vindskupa ofvan nämnda
glugg öppnade sig, och slutligen det hus, hvarest biljettens adressat
bodde.

Sarcany och Zirone klättrade strax ner igen; och sedan de voro
nerstigna ifrån Karsts sluttningar, följde de en räcka små gator,
hvilka utmynnade i Piazza della Legna.  Der voro de tvungna att se sig
omkring för att finna den husgrupp, som utgör stadens östra del.

Framkomna till de begge pulsådrornas sammanflöde --- gatan Corsia
Stadion, vilken för till stadsparken, och gatan Acquedotto, en vacker
aveny med träd, hvilken leder till den stora ölhallen Boschetto ---
tvekade de begge äfventyrarne om, hvilken riktning, som vore den
rätta.  Skulle man taga af åt höger, eller skulle man taga af åt
venster?  Instinktivt valde de höger med afsigten att undersöka det
ena huset efter det andra längs avenyn, hvarest vindflöjeln höjde sig
öfver en trädgrupp, såsom de hade sett ofvanifrån.

Sålunda gingo de omkring och granskade ingående de olika gaflarne och
taken längs gatan Acquedotto utan att hafva funnit, hvad de sökte, när
de kommo fram till dess ände.

»Der är hon!« utropade ändtligen Zirone.

Han pekade på en vindflöjel, som vinden ifrån hafvet bragte att
gnissla på sin jernstång ofvanför en vindskupa, hvarest som bäst några
dufvor flaxade omkring.

Således var intet misstag möjligt.  Det var visst nog der, som
brefdufvan hade landat.

Huset var af anspråkslöst yttre och sammanflöt med den husmassa, som
utgör början på gatan Acquedotto.

Sarcany förfrågade sig i de närbelägna butikerna och fick snart reda
på det, han ville veta.

Huset tillhörde sedan många år en grefve Ladislav Zathmar och tjenade
honom äfven till bostad.

»Hvad är det för en, grefve Zathmar?« undrade Zirone, hvilken namnet
ingenting sade.

»Det är grefve Zathmar!« svarade Sarcany.

»Men kanske skulle vi kunna utfråga?...«

»Senare, Zirone, låt oss icke störta hufvudstupa åstad!  En smula
eftertanke, lugn, och nu --- till vårt gästgifveri!«

»Ja!...  Det är middagstid för dem, som har rätt att sätta sig till
bords!« anmärkte Zirone ironiskt.

»Om än vi icke skall äta middag idag,« svarade Sarcany, »är det
möjligt, att vi skall äta middag i morgon!«

»Hos hvem?...«

»Hvem vet, Zirone?  Kanske hos grefve Zathmar!«

De begge begåfvo sig åstad utan brådska --- hvarför jäkta? --- och
voro snart framkomna till sitt blygsamma hotell, hvilket ännu var dem
alltför öfverdådigt, emedan de icke kunde betala för sitt nattqvarter
der.

Hvilken öfverraskning, som låg dem i beredskap!...  Ett till Sarcany
adresseradt bref hade just kommit.

Detta bref innehöll en penningsedel på tvåhundra floriner, dessa ord
och intet mer:

   »Här äro de sista penningar, Ni skola erhålla af mig.  Det skall
   vara tillräckligt, för att Ni skola kunna återvända till Sicilien.
   Afres, och måtte jag slippa höra talas om Eder mer!«

                                                ---  Silas Toronthal

»Lefve Gud!« utropade Zirone, »bankiren har tänkt om och det i rättan
tid!  Man skall bestämdt aldrig misströsta i fråga om desse
finansmän!«

»Det är äfven min åsigt!« svarade Sarcany.

»Således skall dessa penningar tjena oss till att lemna Triest?...«

»Nej!  Till att blifva här!«


-- 
1 Per fas et nefas (lat.): med lofliga eller olofliga medel.  Ö.a.

2 Arsenaler: här lika med skeppsvarf och antagligen äfven rederiernas
  varuupplag.  På den tiden fanns i Triest t.ex. Österrikiska Lloyds
  arsenal.

3 Piazza della borsa (it.): Börstorget.  På franska i Vernes text.
  Det italienska namnet är hemtadt ur Nordisk Familjebok, andra
  upplagan, band 29, spalt 732. Ö.a.

3 Tergesteo (it.): en stor byggnad, som inrymde börsen, affärslokaler
  m.m. (uppgiften hemtad ur Nordisk Familjebok, andra upplagan, band
  29, spalt 731). Hos Verne kallas detta Tergesteum (lat.). Ö.a.

5 Molo Santa Teresa (it.): en hamnarm i Triest.  Hos Verne på franska
  la pointe Sainte-Thérèse.  Uppgiften och namnet hemtade ur Nordisk
  Familjebok, andra upplagan, band 29, spalt 732.

6 Sqvär: mindre än vanligt torg, inhägnad på öppen plats i stad anlagd
  plantering.  Uppgiften hemtad ur V. Zilliacus: Rysk-svensk
  ordbok. Stockholm 1918.

¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯¯
Detta kapitel senast ändradt 7 Apr  2006  

Innehåll:

Senaste ändring af någon fil: Sön 14 Okt 2007 16:06:44 CEST

Jules Verne (1828–1905): Mathias Sandorf. Roman (1863–1885).
Öfversättning år 2005 (tvåtusenfem) och 2006 (tvåtusensex) ifrån fransyska språket (med visst stöd af en rysk öfversättning) till mer eller mindre skånsk svenska af Erik Jonsson (1954– ).
Copyright © 2005–2006 Erik Jonsson.
Förvaras åtkomligt.
Uppgifterna om författarens och öfversättarens namn få ej aflägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
Bäst före nästa ändringsdatum.

Innehållsförteckning

Kartor

Andra sidor om »Mathias Sandorf«


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll: