free web hosting | website hosting | Business WebSite Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Per Jonsson: Martin Luther i marxistisk
historieskrivning.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxister i andra öststater. Opp: Marxister efter oktoberrevolutionen. Bakåt: Luther som teolog.


Ny marxistisk Luther-bild.

Inför firandet av 500-årsdagen av Martin Luthers födelse tillsattes 1980 en kommitté med statschefen i DDR, Erich Honecker  [30], som ordförande. Vid kommitténs konstituerande sammanträde yttrade denne:

»I det att Luther började kampen och deklarerade: »Kyrkan behöver en reformation«, utlöste han på samma gång en rörelse, som tjänade det samhälleliga framsteget. Från den en gång intagna positionen gick han vidare och gav svar på sin tids trängande frågor.«.[Not] (Kurs. här)

Honecker  betonade sålunda, att Luther inte bara initierade revolutionen, utan att han också gick vidare från den en gång intagna positionen. Krossandet av bondeupproret nämner Honecker  sedan endast i förbigående, och Luthers av både marxister och icke-marxister så hårt kritiserade ställningstagande därvid betecknas endast som »Luthers tragik«, som bestod i att han inte förmådde inse den samhälleliga utvecklingens lagbundenhet bakom den revolutionära rörelse, som han själv satt igång.

Honecker  uppehåller sig ingående vid Luthers kamp mot räntan  och mot »monopolia«, som gjorde stora profiter på massans bekostnad. Han erinrar också om Luthers socialpolitiska program, där omsorgen om gamla och sjuka framställes som en samhällelig uppgift.[Not]

»Luthers uppmuntran till skapande, meningsfull verksamhet har i vårt socialistiska samhälle, vilket avskaffat exploateringen av människan genom människan, blivit till en väsentlig bevekelsegrund för kristnas och icke-kristnas gemensamma arbete på uppbyggandet av socialismen.«.[Not]

En artikelförfattare i den propagandistiskt hållna, populära tidskriften DDR-Revyn medger:

På senaste tiden har förhållandet till Martin Luther ändrats i DDR.[Not]

Hur tidigt kan en sådan ändring eller omvärdering påvisas? Det är tydligt, att redan den ovannämnda diskussionen om reformationen som en »förborgerlig revolution« i sig utgör en utgångspunkt för en ny värdering också av Luthers person. Redan 1961 kan man finna ett exempel på att intresset är på väg att överföras från Müntzer  till Luther. Då framlade Manfred Bensing  sin uppsats »Friedrich Engels' Schrift über den deutschen Bauernkrieg  — ihre aktuelle Bedeutung 1850 und ihre Rolle bei der Herausbildung der marxistischen Geschichtswissenschaft« [15]. Där drabbas Müntzers  program av den domen, att det inte var »historiskt möjligt«:

»Vem vill bestrida, att Müntzer ville förverkliga sitt program, därför att det föreföll honom rätt, och att han trodde på möjligheten att segra. Men historien rättar sig inte efter önskningar; den låter bara det ske, som blivit historiskt möjligt.«.[Not]

Max Steinmetz  presenterade 1970 en översikt över den dittillsvarande reformationsforskningen i DDR och underströk därvid betydelsen av 450-årsminnet av reformationen 1967 som en vändpunkt, då i synnerhet Martin Luthers personlighet kom i blickpunkten:

»450-årsfirandet måste användas till att utveckla en marxistisk Lutherbild, d.v.s. att ge en totaluppskattning av Luther, hans personlighet och hans verk och inte bara framställa de negativa sidorna, som man på intet sätt kan bortse ifrån.«.[Not]

Ett viktigt bidrag till en marxistisk Luther-bild utgjorde Gerhard Zschäbitz  biografi Martin Luther, Größe und Grenze [64], vilken kom just jubileumsåret 1967.

Här är det i synnerhet teorin om klasskampen, som dominerar framställningen. »Fromhet« definieras av författaren som »ett erkännande av den härskande klassens världsbild«.[Not] Luthers uppträdande under bondekriget och hans partitagande mot bönderna, för furstarna, förklaras utifrån hans »stadsborgerliga grundposition«. I Luthers tänkande återspeglades enligt Zschäbitz  den fruktan, som man erfor i vissa borgerliga kretsar för en genomgripande reform, som kunde äventyra de egna privilegierna.[Not] Däremot förnekar Zschäbitz, att Luther någonsin skulle ha varit en »Fürstendiener«. Han uppträdde i stället konsekvent som en talesman för borgerskapet.[Not]

Zschäbitz  har förmått inse, att Luthers huvudsakliga ärende var rent teologiskt, men Luthers teologi var sådan, att den också fann resonans bland dåtidens människor:

»Att han med sitt tankearbete, som tog sin utgångspunkt från hans personliga religiösa behov, kunde få historisk betydelse, berodde på att han, oavlåtligt driven av en edsvuren teologie doktors pliktmedvetande, förkunnade sina idéer i en tid, när de fann resonans, därför att de svarade mot objektiva samhälleliga behov. Luthers intresse gällde i första rummet den nya gudsuppfattningen. Men också för en sådan måste tiden vara mogen. Hans läror stärkte 1500-talets människor i deras kyrkligt-teologiska uppfattning, att krossandet av den kyrkligt-feodala apparaten inte innebar stöld från Gud utan var ett Gud välbehagligt verk.«.[Not]

När Zschäbitz  jämför Luther och Müntzer, är det inte längre fråga om den teckning i svart och vitt, som vi möter i äldre marxistisk historieskrivning. Luther framställes i stället här som den, som på ett realistiskt sätt inleder en progressiv utveckling, medan Müntzer däremot »begär det omöjliga, som inte på länge än skulle stå på historiens dagordning …  «[Not] T.o.m. när Luther »mit maßlosen Mitteln und unbändigem Haß« ville förhindra revolutionens genomförande, har Zschäbitz  förståelse för honom mot bakgrund av hans bindningar till klassen och det samhälle, han levde i.[Not] Han menar, att om vi vill förstå Luthers roll i historien måste vi ta med i beräkningen, att han var fast förankrad i sin egen tids samhälle:

»Vi, som är födda långt senare, kan inte förebrå honom, att han var borgerlig teologiprofessor i Kur-Sachsen och inte bondeledare i Thüringen.«.[Not]

I anslutning till 450-årsminnet av reformationen hölls i Wittenberg ett internationellt symposium  med temat: Weltwirkung der Reformation [61]. Max Steinmetz  stod också här för inledningen och underströk därvid, att reformationen var ett resultat av växelverkan mellan Luthers personlighet och tidens sociala spänningar.[Not] Han anknöt till Lenins  teori om den revolutionära situationens behov av en nationell kris.[Not] Luthers personliga religiösa kamp och hans »tornupplevelse « var, enligt Steinmetz,  återspeglingar av samhällets kris. Den förmådde därför inspirera nästan alla oppositionella klasser till kamp mot Rom.[Not] Sedan Luther placerats på Wartburg, splittrades dock fronten på grund av olika klassintressen, och den borgerliga, Lutherska reformationen, som genomfördes av furstarna, segrade.[Not] Men Steinmetz  är angelägen att också framhålla:

»Därvid får man inte bortse från att reformationen i Tyskland också i denna reducerade gestalt alltjämt hade många positiva följdföreteelser och verkningar på sikt.«.[Not]

Det är dock enligt Steinmetz  ohistoriskt att gå så långt, att man framställer Luther som den store realisten och Müntzer som utopist.[Not] Däremot är Steinmetz beredd att fullt ut erkänna Luthers personliga betydelse:

»Aldrig tidigare hade väl en enda man med sin penna behärskat en hel tidsepoks litteratur som M. Luther.«.[Not]

Steinmetz  polemiserar mot västtyska teologer , som menar, att det inte längre är i tiden med en gemensam front mot Rom.[Not] Han avvisar också Max Webers  tes,  att det är den protestantiska etiken, som frambragt kapitalismens anda.[Not] Men reformationen hade enligt Steinmetz tre verkningar: Den slog sönder den feodala enhetskyrkan, den befordrade folkens utveckling till nationer, och den gjorde stat och näringsliv självständiga gentemot kyrkan, så att de kunde arbeta efter sina egna förutsättningar och med »gott samvete«.[Not]

Jämförelsen Luther — Müntzer möter också i Gerhard Brendlers  bidrag Frühbürgerliche Revolution und Tradition [61]. Han medger, att Müntzer och bondekriget inom arbetarklassen behandlats traditionsmässigt »med positiva värdeaccenter« i vida högre grad än Martin Luther och den borgerliga reformationen. Denna har däremot i det borgerliga samhället inordnats i en konservativ traditionslinje och använts mot den proletära klasskampen. Men Brendler  finner det varken vetenskapligt eller politiskt berättigat att finna sig i denna »det progressiva Lutherarvets babyloniska fångenskap«. Genom upptäckten av det lagmässiga sammanhanget mellan reformation och bondekrig som faser i den förborgerliga revolutionen har man fått en vetenskaplig bas för ett 450-årsjubileum,

som är värdigt Martin Luther som tillhörig de goda traditioner, vilka vunnit sitt sanna hemvist i vår republik.[Not]

Reformationsminnet 1967 fick i DDR delvis karaktär av en nationell samling. Detta markerades inte minst genom den festskrift, som utgavs — 450 Jahre Reformation — där reformationsjubiléet betecknas som en angelägenhet för »der gesamten demokratischen Öffentlichkeit unserer Republik«.[Not] Leo Stern  [11] förklarar, varför man i DDR gått in för att fira 450-årsminnet av Luthers teser: 

»Då den tyska arbetarklassen …  är den rättmätige arvtagaren till alla progressiva traditioner i den tyska nationens historia, har den både rätt och plikt att kritiskt skärskåda reformationen som en av den tyska historiens betydelsefullaste tilldragelser … «.[Not]

Stern  ger en översikt över tidigare reformationsjubiléer och redogör för teologiska omvärderingar av Luther sedan förra århundradet. Avslutningsvis kritiserar han kyrkliga och teologiska kretsar i Västtyskland för deras ekumeniska intresse av att nå samförstånd med Rom. Han betecknar protestantismens läge i Västtyskland som förvirrat och skyller detta delvis på »den ohistoriska, frälsningshistoriska existens-teologin hos en Karl Barth,  Emil Brunner,  Rudolf Bultmann,  Friedrich Gogarten  m.fl.[Not] (jmf. sidan [*] eller den tryckta boken s. 57)

Det nationella draget i firandet 1967 understrykes ytterligare av Max Steinmetz:  Luther hörde till dem, som

»banade vägen för tyskarnas nationella vardande … «.[Not]

Med anledning av 450-årsminnet av bondekriget 1974/75 hölls en internationell historikerkongress i Leipzig, och föreläsningar, som hölls därvid, finns utgivna under titeln Reform, Reformation, Revolution [48].

I det inledande kapitlet förklarar Siegfried Hoyer  [48] Luthers avståndstagande från bondekriget som en följd av att detta överskred det historiskt möjliga. Luther handlade som han gjorde för att säkra frigörelsen från påvekyrkan. 

Inför 500-årsminnet av Luthers födelse har man i DDR producerat en rad Lutherbiografier. Sålunda har Werner Fläschendräger  [12] utkommit med en populärt skriven bildbiografi,[Not] och en annan populär framställning, som meddelar en mängd fakta på ett lättläst sätt, är Wolfgang Landgrafs  [23] Martin Luther, Reformator und Rebell. Den kritik av Luther, som i synnerhet möter hos äldre marxister, är här synnerligen nertonad. När Luther uppmanade furstarna att hänsynslöst krossa böndernas revolution

» … var det enda möjligheten att fullfölja reformationen.«.[Not]

Verket att störta feodalismen gick vida utöver, vad Luther själv uppsatt som mål

» … att han ryggade tillbaka för det får inte vi förebrå honom för. Han var rotad i sin tids och sin klass motsägelser.«.[Not]

Med anledning av 500-årsminnet av Luthers födelse har också en arbetsgrupp, bestående av samhällsvetare vid Akademie der Wissenschaften och från universitetet under ledning av professor Dr. habil. Horst Bartel  utarbetat Teser om Martin Luther [56].

Då dessa teser  är uttryck för dagens officiella syn på Luther i DDR ges här ett referat av deras innehåll.

Teserna utgår ifrån, att den tid, då Luther verkade, präglades av starka motsättningar, förorsakade av att feodalsamhället höll på att brytas ner av en begynnande kapitalism. Den starkaste feodalmakten, katolska kyrkan, stod i vägen för utvecklingen. Luther kunde genom sin nya förståelse av förhållandet Gud — människan — rättfärdiggörelseläran  — skapa ett nytt kyrkobegrepp och genom detta kunde katolska kyrkans struktur och makt ifrågasättas.

Luther utförde sitt verk utifrån en bestämd klassposition — han var företrädare — för en borgerskapet närstående intelligentia — och hans ideologiska utveckling fick sitt tydligaste uttryck i reformskriften Till den kristna adeln. Hans program gick ut på reformer till förmån för de världsliga feodalherrarna och borgerskapet, men han strävade också efter att ena alla oppositionella krafter i en antiromersk rörelse.

När Luther i Worms vägrade att återkalla, vann reformationen en stor moralisk seger. »Det var den ärofullaste gärningen i hans liv, en symbol för okuvlig karaktärsstyrka och trohet mot den egna övertygelsen«.

Därefter differentierades och radikaliserades reformationsrörelsen. Luther ville med fredliga medel uppnå reformer, t.ex. förkastande av räntetagande och ränteslaveri  och förbud mot handelsmonopolens prisspekulation.

Den revolutionära rörelsen nöjde sig inte därmed. Många av de krav, den ställde, fann dock Luther berättigade, och han anklagade furstarna för att själva vara orsaker till revolutionen. Men sedan Luthers appell till bönderna att nöja sig med fredliga medel förklingat ohörd, krävde han, att upproret med alla medel skulle slås ner. Denna Luthers inställning säges vara grundad i

»egna begränsade målsättningar, vilka till syvende och sist bottnade i hans borgerligt-moderata klassposition med inriktning på territorialfurstendömet.«.[Not]

Efter bondekrigets slut stödde sig Luther på kurfursten  men höll dock fast vid sin reformatoriska grundposition. Samtidigt utarbetade han också ett socialpolitiskt program och gav anslaget till en socialetik i människans tjänst.

»Det var i mycket Luthers verk att åtskilliga generationer efter honom upplevde det som en förpliktelse att tjäna sin nästa och kände sig uppmuntrade till produktivt och meningsfullt arbete. I hans anda tog de avstånd från allt missbruk av mänskligt arbete för profitsyften. De upplevde omsorgen om familjen som något mycket värdefullt och hedervärt och högaktade flit, träget arbete, pliktkänsla och sparsamhet som fundamentala dygder.«.[Not]

Den revolutionära tyska arbetarrörelsen har bekämpat den oheliga alliansen mellan tronen  och altare,  som för sina syften har åberopat Luthers namn. Den har varken heroiserat Luther eller ringaktat honom utan tillerkänt honom hans plats bland de progressiva  och revolutionära rörelserna i tysk historia. Luthers progressiva arv har upptagits i den socialistiska tyska nationalkulturen.

Så långt referatet av teserna. 

Det vore emellertid att dra en förhastad och oriktig slutsats, om man föreställer sig, att den nya marxistiska Luther-bilden i DDR skulle innebära ett närmande till Luthers lära eller till en kristen världsåskådning. Tvärtom är det i stället klart dokumenterat, att man alltjämt är medveten om att till en marxistisk ideologi med nödvändighet också hör en ateistisk övertygelse. Sålunda poängterar Fabiunke,  att arbetarklassen riktar sin ideologiska kamp lika mycket mot den av Luther präglade evangelisk-Lutherska ideologin som mot varje religion, och att arbetarklassen inte kan intaga en neutral hållning gentemot religionen.[Not] Vid det internationella symposiet 1967 (sidan [*] eller den tryckta boken s. 56) underströk också Steinmetz,  att marxisters och kristnas ideologiska positioner inte fick suddas ut:

»Oaktat vissa beröringspunkter vore det emellertid falskt och riktat mot marxisternas likaväl som de kristnas intressen att sammanblanda de ideologiska positionerna. Inom ramen för detta symposium skall resultaten av den marxistiska historievetenskapen i vår republik ställas under debatt, d.v.s. de lösningsförsök, som utgår ifrån sina ateistiskt-materialistiska grunduppfattningar.«.[Not]


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxister i andra öststater. Opp: Marxister efter oktoberrevolutionen. Bakåt: Luther som teolog.

Per Jonsson: Martin Luther i marxistisk
historieskrivning. Denna text är hämtad ur Per Jonssons bok Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999 Erik Jonsson

Senast rättad 22.6.1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).