free web hosting | free website | Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

Per Jonsson: Martin Luther i marxistisk
historieskrivning.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxister före oktoberrevolutionen. Opp: Marxismens klassiker. Bakåt: Marx.


Engels.

Friedrich Engels [8] har gett uttryck för den materialistiska historieuppfattningen i liknande termer som Marx, till vilken han också refererar:

»Denna den enda materialistiska historieuppfattningen utgår icke från mig utan från Marx … «.[Not]

De yttre orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar skall också enligt Engels [6] inte sökas i »människornas huvuden« utan i förändrade produktionsförhållanden, inte i filosofin utan i ekonomin.[Not]  All religion är då inget annat än »en fantastisk återspegling i människornas hjärnor« av överjordiska makter, som utgör spegelbilder av jordiska makter.[Not] Utifrån denna övertygelse kan Engels också sia om framtiden: När samhället fått en genomförd planhushållning, kommer religionen att försvinna, ty då finns det inte längre några jordiska makter att återspegla.[Not] Också reformationen betecknas som en följd av ändrade produktionsförhållanden. Vid nya tidens början lades genom de stora upptäckterna grunden till en världshandel och till hantverkets övergång till manufaktur. Detta ledde i sin tur till nedbrytandet av medeltidens feodala institutioner. Först och främst bröts »kyrkans andliga diktatur«.[Not] Den nya klass, som tog upp kampen mot feodalismen, var den ur det medeltida borgerskapet framväxande bourgeoisin. Städernas borgerskap utgjorde det mot feodalismen revolutionära elementet.[Not] Romersk-katolska kyrkan var däremot »feodalsystemets stora internationella centrum«, den största av alla feodalherrar, som därför först måste angripas.[Not] Då feodalsystemet stod i vägen för borgerskapets fria utveckling,[Not] var självfallet borgerskapet den mest intresserade klassen i kampen mot katolska kyrkans  maktställning. Men då varje kamp mot feodalismen då för tiden »antog religiös förklädnad«, tog sig borgerskapets klasskamp uttryck i en religiös omvälvning, reformationen.[Not]

Engels sammanfattar det europeiska borgerskapets kamp mot feodalismen i »tre stora avgörande slag. Det första var det, som vi kallar reformationen i Tyskland«.[Not] Liksom den medeltida katolicismen var den religion, som motsvarar feodalismen, så var protestantismen borgerskapets religion, som utgjorde den religiösa förklädnaden för dess syften.[Not]

Till skillnad från Marx har Engels ägnat reformationen en större, sammanhängande framställning, Tyska bondekriget [8],  vars inledande rader ständigt citeras i marxistisk historieskrivning:

«.Även det tyska folket har sin revolutionära tradition. Det fanns en tid, då Tyskland frambragte karaktärer, vilka inte stod efter för de bästa i andra länders revolutioner … «.[Not]

Boken om bondekriget  publicerades första gången i Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue, 1850, och skrevs mot bakgrunden av revolutionsåren 1848-49, i synnerhet den misslyckade revolutionen i Berlin i mars 1848.

Enligt Engels var det bourgeoisiens förräderi, som orsakade misslyckandet 1848, och samma »klasser och klassfraktioner« uppträdde som förrädare vid bondeupproret 1525, nämligen borgerskapet.[Not] I förordet till andra upplagan 1870 erinrar Engels om att boken ursprungligen skrivits »under det omedelbara intrycket av den just fullbordade kontrarevolutionen«.[Not] Han påvisar därvid vilka likheter, som förefinnes mellan bondekriget  1525 och revolutionerna 1848-49, fr.a. ifråga om borgerskapets uppträdande.[Not]

När Engels skildrar reformationstidens händelser i Bondekriget,  gör han inte anspråk på att kunna framlägga egna forskningsresultat utan hämtar sitt material från W. Zimmermanns Allgemeine Geschichte des großen Bauernkriegs [62].   Men medan detta arbete enligt Engels trots sina förtjänster inte lyckats visa, hur de religiöst-politiska stridsfrågorna var en spegelbild av klasskampen, vill Engels med sin framställning råda bot på detta.[Not] Då Engels syfte är att förklara händelseförloppet utifrån den materialistiska historieuppfattningen, betecknas epokens politiska och religiösa teorier inte som orsaker till utan som resultat av den utvecklingsnivå, som Tysklands dåtida näringsliv uppnått.[Not] Den ekonomiska utvecklingen ledde till att nya klasser bildades,  vilka uppträdde som en opposition mot den feodala samhällsordningen och då först och främst mot katolska kyrkan. I städerna framväxte den borgerliga oppositionen, som betecknas som föregångare till 1800-talets liberaler, och som rekryterades dels från de förmögnare borgarna, dels från de »plebejiska« grupperna, gesäller, daglönare och företrädare för stadsproletariatet. På landsbygden utgjordes oppositionen av bönderna, folkets stora massa.

Bönder och plebejer slöt sig samman till ett revolutionärt parti, vars ledare var Thomas Müntzer,  medan det besuttna borgerskapet tillsammans med furstar och en del av adeln gick in för en mer begränsad reform, som nöjde sig med att rikta sig mot den kyrkliga feodalismen och fr.a. syftade till konfiskation av kyrkogodset och större oberoende gentemot riket  och kejsarmakten. Inom detta sistnämnda partiet placerade Engels Martin Luther.[Not]

Under åren närmast efter framläggandet av de 95 teserna  1517 tillskrives visserligen Luther revolutionära tendenser. Engels belyser detta genom att citera Luthers ord till påvens  hovteolog Silvestro Prieras 1520:

»Om deras rasande ursinne skulle hava en fortgång, synes mig ej annan råd och bättring att detta stävja, än att konungar och furstar ginge med våld därhän, väpnade sig och angrepe detta skadliga folk, som hela världen förgiftat, och gjorde en gång för alla slut på leken, med vapen och icke med ord. Så som vi straffa tjuvar  med svärd, mördare med galgrep och kättare med eld, varför vända vi oss icke mot dessa fördärvets lärare, dessa påvar, kardinaler och biskopar  och hela svärmen av det romerska Sodom med allehanda vapen och tvaga våra händer i deras blod?«.[Not]

Engels tillägger: »Men denna första revolutionära iver blev kortlivad«. Han citerar därefter ur ett brev från Luther till Spalatin  i januari 1521:

»Jag önskar icke, att man förfäktar evangeliet med våld och blodsutgjutelse … «.[Not]

Härefter framstår Luther enligt Engels som »erkänd representant för borgerlig reform«, vilken predikade »lagligt framåtskridande«, och han betecknas som furstarnas »Knecht« och som »Fürstendiener«. Efter att i början ha stått i den revolutionära rörelsens ledning genomgick han senare samma utveckling som varje borgerligt parti genomgår, när det överflyglas av det plebejiska eller proletära parti, som står bakom det i kampen.[Not] Engels talar om den Lutherska reformationens »spetsborgerliga karaktär«,[Not] medan däremot Thomas Müntzer  framställs som den konsekvente revolutionären , vilken förkastade Bibeln som en ofelbar uppenbarelse och gentemot den hänvisade till förnuftet, vilkens religionsfilosofi närmade sig ateismen, och vilkens politiska program var en föregångare till kommunismen.[Not] Även om Engels inte kan frånkänna Luther förtjänsten av att ha satt ett mäktigt verktyg i revolutionärernas händer, nämligen den tyska bibelöversättningen,[Not] så karakteriserar han likväl Luthers fortsatta reformatoriska verksamhet med uttrycket »hans fega kryperi inför furstarna«. Müntzer  däremot kännetecknas enligt Engels av »revolutionär energi och beslutsamhet«. Medan Luther säges ha strävat efter att motsvara förväntningarna hos majoriteten av sin egen klass och därmed skaffat sig en lättköpt popularitet, gick Müntzers  progressiva idéer vida längre än majoritetens inom den revolutionära rörelsen.[Not]

Boken om bondekriget  trycktes på nytt försedd med Engels förord, först 1870 och sedan 1875. Den första legala ryska upplagan utkom mellan åren 1905 och 1907. För de ryska bolschevikerna, som var i behov av böndernas stöd, var det angeläget att erinra om en bonderevolution. Lenin  uppges ha utnyttjat boken om bondekriget  för sina syften.[Not]

Franz Mehring  ombesörjde nya tyska upplagor 1908 och 1920.[Not] Svenska översättningar har utkommit bl.a. 1923 och 1981.

I senare skrifter visar Engels en betydligt högre uppskattning av Luthers reformation. I inledningen till Dialektik der Natur (1873-1833) är värderingen en helt annan än i Bondekriget.  Sedan Engels där betecknat renässansen som »den största progressiva omvälvning, som mänskligheten dittills upplevt«, heter det om Luther:

»Luther inte bara städade kyrkans Augiasstall, utan också det tyska språkets, han skapade den moderna tyska prosan och diktade text och melodi till den segervissa koral, som blev 1500-talets marseljäs. Den tidens heroer var då ännu inte förslavade under arbetets delning … «.[Not]

Tanken på reformationen som det tyska borgerskapets revolution men i »religiös form« möter vi i ett manus troligen från 1873. Orsaken till att denna revolution misslyckades var dels motstridiga intressen hos borgare, riksridderskap och bönder, dels den omständigheten, att världshandeln mer och mer gick Tyskland förbi.[Not]

Mot bakgrunden av det feodala samhällets upplösning framhåller Engels kungamakten som »det progressiva elementet«.[Not] I Tyskland lyckades det visserligen inte, som i England och Frankrike, att skapa en central kungamakt, utan den nationella  splittringen fortfor som ett resultat av revolutionens misslyckande.[Not] Men furstarna kom att utgöra en ersättning för den centrala kungamakten. »Vem vann på revolutionen av 1525? Furstarna.«[Not] Och bakom furstarna stod 1525  småborgarna.[Not]

»Alla revolutionära element, som bildades under den feodala ytan, var lika hänvisade till kungadömet som kungadömet till dem.«.[Not]

När Luther söker och erhåller stöd för sin reformation dels hos borgerskapet, dels hos furstarna, kunde man vänta sig, att Engels därav drar den slutsatsen, att detta var uttryck för en progressiv hållning hos Luther. Luthers roll som »erkänd representant för borgerlig reform« och hans »Fürstendienerei« skulle i så fall ha framstått i ny dager. Några sådana slutsatser torde man dock inte finna hos Engels.

Däremot konstaterar han i en av sina senare skrifter, inledningen till den engelska översättningen av [7] Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, att »den Lutherska reformationen …  ledde till en ny religion — och det till en sådan som den absoluta monarkin just behövde …  det tyska Lutherdömet blev ett fogligt verktyg i de tyska småfurstarnas händer … «[Not]

I ett manuskript från 1884 använder Engels [MEW] om reformationen (vari inbegripes både Luthers uppträdande och bondekriget)  uttrycket »Revolution Nr. 1 der Bourgeoisie«.[Not] Uttrycket  är anmärkningsvärt såtillvida, som det dåtida borgerskapet här får beteckningen bourgeoisie, vilket inte är fallet i Bondekriget.  I detta sammanhang betecknas också denna revolution, reformationen, som »mycket mera europeisk än den engelska«, en helt annan värdering än i Bondekriget,  där det uttryckligen hävdas: »Revolutionen av 1525 var en lokal tysk angelägenhet.«[Not]

Det är möjligt, att den omprövning, som sådana fragmentariska uttalanden om reformationen tycks peka på, hade kommit att prägla den nya och utvidgade upplaga av Tyska bondekriget,  som Engels förutskickade i ett brev till Kautsky  1895.[Not] Därom kan vi dock ingenting veta, då Engels aldrig hann med att förverkliga sådana planer.

Enligt Gerhard Brendler [9]  kan man ifråga om Engels uppfattning av reformationen och bondekriget  urskilja tre skeden. Före 1843 framstår reformationen som den övergripande företeelsen, i boken om bondekriget  1850 är det den radikala rörelsen, som står i centrum som den egentliga revolutionen, medan reformationen återigen efter 1874 är den händelse, som tilldelas världshistorisk betydelse.[Not]


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt] [Index]
Nästa: Marxister före oktoberrevolutionen. Opp: Marxismens klassiker. Bakåt: Marx.

Per Jonsson: Martin Luther i marxistisk
historieskrivning. Denna text är hämtad ur Per Jonssons bok Martin Luther i marxistisk historieskrivning.
Copyright © 1983 Per Jonsson
Copyright © 1999 Erik Jonsson

Senast rättad 22.6.1999


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:


Litteraturförteckning

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).