»I själva verket är Lenins metod inte bara ett återställande, utan också en konkretisering och en vidareutveckling av Marx' kritiska och revolutionära metod, hans materialistiska dialektik.«
free web hosting | website hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/olg/olgnode2.html

Metoden.

Jag nämnde tidigare att mellan Marx och Engels å ena sidan samt Lenin å den andra ligger ett helt skede, då Andra internationalens opportunism härskade. För exakthetens skull måste jag tillägga, att det här inte är fråga om opportunismens formella herravälde utan endast dess faktiska herravälde. I spetsen för Andra internationalen stod formellt de »rättrogna« marxisterna, de »ortodoxa«: Kautsky och andra. I verkligheten bedrevs likväl Andra internationalens huvudsakliga verksamhet enligt opportunismens linje. Opportunisterna anpassade sig till bourgeoisin på grund av sin servila småborgerliga natur. De »ortodoxa« återigen anpassade sig till opportunisterna för att »bevara enheten« med opportunisterna och trygga »freden i partiet«. Resultatet blev, att opportunismen kom till makten, ty det visade sig, att bourgeoisins politik och de »ortodoxas« politik var länkar i samma kedja.

Detta var kapitalismens jämförelsevis fredliga utvecklingsperiod, dess så att säga förkrigsperiod, då imperialismens katastrofala motsättningar ännu inte fullt påtagligt hunnit framträda, då arbetarnas ekonomiska strejker och fackföreningarna utvecklade sig mer eller mindre »normalt«, då valkampen och parlamentsfraktionerna hemförde »svindlande« framgångar, då de legala kampformerna höjdes till skyarna och man trodde sig kunna »slå ihjäl« kapitalismen med hjälp av legaliteten — kort sagt, då Andra internationalens partier lade på hullet och inte hade lust att på allvar tänka på revolution, på proletariatets diktatur och massornas revolutionära fostran.

I stället för en enhetlig revolutionär teori — motsägelsefulla teoretiska satser och brottstycken av en teori, vilka var lösryckta från massornas levande revolutionära kamp och hade förvandlats till föråldrade dogmer. För syns skull erinrade man naturligtvis om Marx' teori, men blott för att beröva den dess levande revolutionära anda.

I stället för en revolutionär politik — förtorkad kälkborgerlighet och snusförnuftigt politiserande, parlamentarisk diplomati och parlamentariska kombinationer. För syns skull fattade man naturligtvis »revolutionära« beslut och antog »revolutionära« paroller, men bara för att lägga dem på hyllan.

I stället för att med lärdom av egna fel fostra och skola partiet till en riktig, revolutionär taktik — kringgick man omsorgsfullt de ömtåliga frågorna, skymde undan eller suddade över dem. För syns skull hade man naturligtvis ingenting emot att tala om ömtåliga frågor, men bara för att avsluta det hela med någon »kautschukartad« resolution.

Sådan var Andra internationalens fysionomi, dess arbetsmetod, dess vapenarsenal.

Emellertid närmade sig ett nytt skede av imperialistiska krig och proletariatets revolutionära strider. De gamla kampmetoderna visade sig vara uppenbart otillräckliga och maktlösa gentemot finanskapitalets allmakt.

Det var nödvändigt att revidera Andra internationalens hela arbete, hela dess arbetsmetod, att driva ut kälkborgerligheten, trångsyntheten, politiserandet, överlöperiet, socialchauvinismen och socialpacifismen. Det var nödvändigt att pröva Andra internationalens hela arsenal, att kasta ut allt rostigt och murket och smida nya vapen. Utan ett sådant förberedande arbete vore det lönlöst att draga i fält mot kapitalismen. Utan detta riskerade proletariatet att plötsligt stå inför nya revolutionära drabbningar utan att vara tillräckligt rustat eller till och med fullständigt orustat.

Äran av denna generalprövning och generalrensning av Andra internationalens augiasstall föll på leninismens lott.

Det var just i en sådan situation, som leninismens metod föddes och utmejslades.

Vad är det väsentliga i denna metods krav?

För det första en prövning av Andra internationalens teoretiska lärosatser i den revolutionära masskampens eld, i den levande praktikens eld, d.v.s. ett återställande av den rubbade enheten mellan teori och praktik, ett likviderande av klyftan dem emellan, ty endast så kan man skapa ett verkligt proletärt parti, rustat med revolutionär teori.

För det andra en prövning av Andra internationalens partiers politik, inte enligt deras paroller och resolutioner (som man inte får sätta tro till) utan enligt deras praktik, deras handlingar, ty endast så kan man vinna och göra sig förtjänt av proletärmassornas förtroende.

För det tredje en omgestaltning av hela partiarbetet på ett nytt revolutionärt sätt i syfte att fostra och skola massorna till revolutionär kamp, ty endast så kan man förbereda massorna till den proletära revolutionen.

För det fjärde självkritik inom de proletära partierna, deras fostran och skolning på grundval av egna fel, ty endast så kan man utbilda verkliga kadrer och verkliga partiledare.

Det är den leninistiska metodens grundval och väsen.

Hur har denna metod tillämpats i praktiken?

Andra internationalens opportunister har en rad teoretiska dogmer — käpphästar, som de alltid rider på. Låt oss betrakta några av dem.

Första dogmen: om betingelserna för proletariatets makterövring. Opportunisterna försäkrar, att proletariatet inte kan och inte bör ta makten, om det inte självt utgör flertalet i landet. De ger inga bevis, ty det finns ingen möjlighet att försvara denna absurda tes vare sig teoretiskt eller praktiskt. Låt oss antaga det, svarar Lenin herrarna från andra internationalen. Men om det uppstått en sådan historisk situation (krig, agrarkris o.s.v.) att proletariatet, ehuru det utgör minoriteten av befolkningen, har möjlighet att fylka omkring sig de arbetande massornas väldiga flertal — varför skulle det då inte överta makten? Varför skulle inte proletariatet utnyttja en gynnsam internationell och inre situation till att bryta igenom kapitalets front och påskynda det allmänna avgörandet? Sade inte Marx redan på 1850-talet att den proletära revolutionens sak i Tyskland skulle kunna ha »utmärkta« utsikter, om man kunde understödja den proletära revolutionen med »så att säga en andra upplaga av bondekriget? Är det inte allmänt bekant, att det vid den tiden fanns relativt färre proletärer i Tyskland än det fanns exempelvis i Ryssland år 1917? Har inte den ryska proletära revolutionens praxis visat, att denna av Andra internationalens hjältar så omhuldade dogm saknar varje vital betydelse för proletariatet? Är det inte klart, att massornas revolutionära kamp i sin praxis slår och krossar denna föråldrade dogm?

Andra dogmen: proletariatet kan inte behålla makten, om det ej disponerar ett tillräckligt antal färdiga kulturella och administrativa kadrer, som är i stånd att organisera landets förvaltning — först måste man utbilda dessa kadrer under kapitalistiska förhållanden och sedan överta makten. Låt oss antaga det, svarar Lenin, men varför kan man inte vända det hela så att man först tar makten, skapar gynnsamma betingelser för proletariatets utveckling och därefter marscherar framåt med sjumilasteg för att höja de arbetande massornas kulturnivå, för att bland arbetarna utbilda talrika kadrer av ledare och administratörer? Har inte det praktiska livet i Ryssland visat, att ledarkadrerna växer fram ur arbetarnas mitt hundra gånger snabbare och bättre under proletariatets makt än under kapitalets herravälde? Är det inte klart, att massornas revolutionära kamp i sin praxis skoningslöst slår sönder även denna opportunisternas teoretiska dogm?

Tredje dogmen: den politiska generalstrejkens metod är oantaglig för proletariatet, ty den är teoretiskt ohållbar (jfr. Engels' kritik), farlig i praktiken (den kan desorganisera det ekonomiska livets regelbundna gång i landet och tömma fackförbundens kassor), den kan inte ersätta de parlamentariska kampformerna, som är den viktigaste formen för proletariatets klasskamp. Nåväl, svarar leninisterna. Men för det först kritiserade Engels inte varje generalstrejk, utan endast ett visst slags generalstrejk, nämligen anarkisternas ekonomiska generalstrejk, vilken anarkisterna lanserade i stället för proletariatets politiska kamp — vad har det att göra med den politiska generalstrejkens metod? För det andra: vem har bevisat och var är det bevisat, att den parlamentariska kampformen är den viktigaste formen för proletariatets kamp? Visar inte den revolutionära rörelsens historia, att den parlamentariska kampen endast är en skola och ett hjälpmedel för organiserandet av proletariatets utomparlamentariska kamp, att arbetarrörelsens viktigaste frågor under kapitalismen avgöres genom våldet, genom de proletära massornas direkta kamp, deras generalstrejk, deras uppror? För det tredje: vem har talat om att ersätta den parlamentariska kampen med den politiska generalstrejkens metod? Var och när har den politiska generalstrejkens anhängare försökt ersätta de parlamentariska kampformerna med utomparlamentariska? För det fjärde: har inte revolutionen i Ryssland visat, att den politiska generalstrejken är en utomordentlig skola för den proletära revolutionen och ett oersättligt medel för mobiliserandet och organiserandet av proletariatets bredaste massor inför stormningen av kapitalismens fästen — vad har detta att göra med de kälkborgerliga klagovisorna om desorganisation av det ekonomiska livets regelbundna gång och om fackförbundens kassor? Är det inte klart, att den revolutionära kampens praxis slår även denna opportunisternas dogm i stycken?

O.s.v., o.s.v.

Det var just därför, Lenin sade, att »den revolutionära teorin inte är någon dogm«, att den »slutgiltigt utbildas först i nära samband med den verkliga massrörelsens och den verkliga revolutionära rörelsens praxis« (»Kommunismens barnsjukdom«), ty teorin måste tjäna praktiken, »teorin måste besvara de frågor, som praktiken ställer« (»Vad är folkvännerna?«), den måste prövas genom praktikens fakta.

Vad beträffar Andra internationalens partiers politiska paroller och politiska beslut, så räcker det med att erinra om historien med parollen »krig emot kriget«, för att man skall inse hela förljugenheten och hela ruttenheten i dessa partiers politiska praktik, då de skyler över sin antirevolutionära verksamhet med bombastiska revolutionära paroller och resolutioner. Alla minns Andra internationalens pompösa demonstration på Baselkongressen, där man hotade imperialisterna med upprorets alla fasor, om de vågade börja krig, och med den skräckinjagande parollen »krig emot kriget«. Men vem minns inte att Baselresolutionen något senare, omedelbart före krigsutbrottet, lades på hyllan och arbetarna erhöll en ny paroll: att till det kapitalistiska fosterlandets ära utrota varandra? Är det inte klart att de revolutionära parollerna och resolutionerna inte är värda ett öre, om de inte bekräftas genom handling? Man behöver bara jämföra den leninska politiken om det imperialistiska krigets förvandling till inbördeskrig med Andra internationalens svekfulla politik under kriget för att inse allt det banala hos opportunismens politiska kannstöpare och inse hela storheten i leninismens metod.

Jag kan inte låta bli att här anföra ett ställe ur Lenins bok »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, där han hårdhänt gisslar Andra internationalens ledare K. Kautsky för hans opportunistiska försök att bedöma partierna inte efter deras handlingar utan efter deras pappersparoller och dokument:

»Kautsky bedriver en typiskt småborgerlig, kälkborgerlig politik, när han inbillar sig …  att uppställandet av en paroll förändrar själva saken. Hela den borgerliga demokratins historia avslöjar denna illusion: för att föra folket bakom ljuset har de borgerliga demokraterna alltid uppställt och uppställer de ständigt alla möjliga »paroller«. Det gäller att pröva deras uppriktighet, att jämföra orden med handlingarna, att inte ge sig tillfreds med den idealistiska eller bedrägliga frasen utan finna ut den verkliga klassrealiteten.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 197.)

Jag talar nu inte om Andra internationalens partiers fruktan för självkritik, deras manér att dölja sina fel, släta över ömtåliga frågor, skyla över sina brister med det falska skenet av att allt står väl till, varigenom den levande tanken avtrubbas och partiets revolutionära fostran med hjälp av de egna felstegen hämmas — ett manér, som Lenin förlöjligat och naglat vid skampålen. Om de proletära partiernas självkritik skrev Lenin i sin broschyr »Kommunismens barnsjukdom« följande:

»Ett politiskt partis förhållande till sina misstag är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och dess praktiska uppfyllande av sina plikter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett fel och blotta dess orsaker, att grundligt analysera den situation som framkallat det, att omsorgsfullt diskutera medlen att korrigera felet — det är kännetecknet på ett allvarligt parti, det är dess uppfyllande av sin plikt, det är att uppfostra och skola klassen och sedan även massan (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 114.)

En del påstår, att blottandet av de egna felen och självkritiken är farliga för partiet, då de av motståndarna kan utnyttjas mot proletariatets parti. Lenin ansåg dylika invändningar ogrundade och alldeles oriktiga. Redan 1904, då vårt parti ännu var svagt och obetydligt, skrev han härom i sin broschyr »Ett steg framåt«:

»De (d.v.s. marxisternas motståndare, J. St.) är skadeglada och hånler, när de iakttar våra brister. De kommer naturligtvis att för sina syften försöka att rycka ut enskilda ställen ur min broschyr, som behandlar vårt partis brister och defekter. De ryska socialdemokraterna har redan stått tillräckligt länge i eldlinjen för att inte låta sig förvirras av dessa nålsting för att trots dem fortsätta sitt arbete med självkritik och med att hänsynslöst avslöja sina egna brister, vilka ovillkorligt och oundvikligt kommer att övervinnas genom arbetarrörelsens tillväxt.« (Lenin, »Ett steg framåt, två tillbaka«, Samlade skrifter i urval, b. IV, s. 79.)

Sådana är i stort sett de karaktäristiska dragen i leninismens metod.

Innehållet i Lenins metod fanns i huvudsak redan i Marx' lära, som enligt Marx' ord »till sitt väsen är kritisk och revolutionär«. Just denna kritiska och revolutionära anda besjälar helt Lenins metod. Men det vore oriktigt att tro, att Lenins metod endast innebär ett återupprättande av det, som Marx givit. I själva verket är Lenins metod inte bara ett återställande, utan också en konkretisering och en vidareutveckling av Marx' kritiska och revolutionära metod, hans materialistiska dialektik.


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Teorin. Opp: Om leninismens grunder. Bakåt: Leninismens historiska rötter.


J.V. Stalin (1879–1953):
»Om leninismens grunder«. (1924).

Hela texten finns även i PDF-filen lengrund.pdf (att läsa i Acrobat Reader, GV eller Xpdf).


Emil Tusen <generaldepoten@rambler.ru> Tue Jun 27 00:03:13 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).