»Men för att rycka sig loss ur kriget gällde det att störta provisoriska regeringen, att störta bourgeoisins makt, att störta socialistrevolutionärernas och mensjevikernas makt, ty de och inga andra drog ut på kriget till »ett segerrikt slut«. Någon annan utväg ur kriget än genom att störta bourgeoisin fanns det inte i praktiken.

Detta var en ny revolution, en proletär revolution, ty den vräkte den imperialistiska bourgeoisins sista, yttersta vänsterfraktion, socialistrevolutionärernas och mensjevikernas parti från makten för att upprätta en ny, en proletär makt, sovjetmakten, för att ställa det revolutionära proletariatets parti vid makten, bolsjevikpartiet, det parti som ledde den revolutionära kampen mot det imperialistiska kriget och för en demokratisk fred. Böndernas flertal stödde arbetarnas kamp för freden, för sovjetmakten.«

free web hosting | website hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/olg/olgnode5.html

Bondefrågan.

Av detta tema tar jag fyra frågor:

a) frågeställningen;

b) bönderna under den borgerligt demokratiska revolutionen;

c) bönderna under den proletära revolutionen;

d) bönderna efter sovjetmaktens befästande.

1. Frågeställningen. En del menar, att det huvudsakliga i leninismen är bondefrågan, att frågan om bönderna, deras roll, deras specifika vikt är leninismens utgångspunkt. Det är alldeles oriktigt. Leninismens huvudfråga, dess utgångspunkt, är inte bondefrågan utan frågan om proletariatets diktatur, om betingelserna för dess erövring, om betingelserna för dess befästande. Bondefrågan, som en fråga om proletariatets bundsförvant i dess kamp om makten, är en därur härledd fråga.

Denna omständighet berövar dock inte i ringaste mån frågan den allvarliga, högaktuella betydelse, som den utan tvivel har för den proletära revolutionen. Det är bekant, att det allvarliga utarbetandet av bondefrågan bland de ryska marxisterna började just före den första revolutionen (1905), då frågan om tsarismens störtande och genomförandet av proletariatets hegemoni reste sig inför partiet i hela sin vidd, och frågan om proletariatets bundsförvant i den förestående borgerliga revolutionen blev brännande aktuell. Bekant är också, att bondefrågan i Ryssland fick en ännu mera aktuell karaktär under den proletära revolutionen, då frågan om proletariatets diktatur, om dess erövring och upprätthållande, ledde till frågan om proletariatets bundsförvanter i den förestående proletära revolutionen. Det är ju också förståeligt: den, som närmar sig makten och förbereder sig till denna, kan inte låta bli att intressera sig för frågan om sina faktiska bundsförvanter.

I denna mening är bondefrågan en del av den allmänna frågan om proletariatets diktatur och utgör som sådan en av leninismens mest aktuella frågor.

Den likgiltiga och t.o.m. direkt negativa inställning till bondefrågan, som Andra internationalens partier intar, får sin förklaring inte endast av de säregna utvecklingsförhållandena i västern. Förklaringen ligger framför allt däri, att dessa partier inte tror på den proletära diktaturen, att de fruktar revolutionen och inte har för avsikt att föra proletariatet till makten. Och den, som fruktar revolutionen, den, som inte ämnar föra proletariatet till makten, han kan inte intressera sig för frågan om proletariatets bundsförvanter i revolutionen — för honom är frågan om bundsförvanter likgiltig, inte aktuell. Den ironiska inställning till bondefrågan, som Andra internationalens koryféer intar, anses hos dem som tecken på god ton, som ett kännetecken på »äkta« marxism. I själva verket finns här inte ett uns marxism, ty likgiltighet i en så viktig fråga som bondefrågan, när man står inför den proletära revolutionen, det är ett indirekt förnekande av proletariatets diktatur, ett omisskännligt tecken på direkt förräderi mot marxismen.

Frågan står så: är de revolutionära möjligheter, som till följd av böndernas säregna existensbetingelser slumrar i bondemassornas djup, redan uttömda eller inte, och om de inte är uttömda — finns det grundade förhoppningar om att kunna utnyttja dessa möjligheter för den proletära revolutionen, att bönderna, deras utsugna majoritet, skall kunna förvandlas från en reserv för bourgeoisin, vilket de varit under de borgerliga revolutionerna i västern och som de fortfarande är, till en reserv för proletariatet, till dess bundsförvant?

Leninismen besvarar denna fråga positivt, d.v.s. den erkänner att det bland böndernas majoritet finnes revolutionär förmåga och att det finnes möjlighet att utnyttja den i den proletära diktaturens intresse.

De tre revolutionernas historia i Ryssland bekräftar fullständigt leninismens slutsatser i detta avseende.

Härav den praktiska slutsatsen om understöd åt de arbetande bondemassorna i deras kamp emot slaveri och utsugning, i deras kamp för frigörelse från förtryck och elände. Det betyder naturligtvis inte, att proletariatet måste understödja vilken bonderörelse som helst. Här är det fråga om att understödja en sådan bonderörelse och en sådan kamp av bönderna, som direkt eller indirekt underlättar proletariatets frihetsrörelse, som på ett eller annat sätt öser vatten på den proletära revolutionens kvarn, som bidrager till att förvandla bönderna till arbetarklassens reserv och bundsförvant.

2. Bönderna under den borgerligt demokratiska revolutionen. Denna period omfattar tiden från den första ryska revolutionen (1905) till och med den andra (februari 1917). Det utmärkande draget för denna period är böndernas frigörelse från den liberala bourgeoisins inflytande, deras avtåg från kadetterna, deras vändning till proletariatet, till bolsjevikpartiet. Denna periods historia är historien om kadetternas[Not] (den liberala bourgeoisins) och bolsjevikernas (proletariatets) kamp om bönderna. Denna kamps utgång avgjordes genom dumaperioden, ty de fyra dumornas period tjänade som åskådningsundervisning för bönderna, och denna lektion visade dem påtagligt, att de ur kadetternas händer varken komme att få jord eller frihet, att tsaren helt stod på godsägarnas sida, och att kadetterna understödde tsaren, att den enda kraft, vars hjälp de kunde räkna på var stadsarbetarna, proletariatet. Det imperialistiska kriget endast bekräftade dumaperiodens lärdom genom att fullborda böndernas avtåg ifrån bourgeoisin, fullborda den liberala bourgeoisins isolering, ty krigsåren visade allt det fåfänga, allt det bedrägliga i förhoppningarna om att av tsaren och hans borgerliga bundsförvanter erhålla fred. Utan dumaperiodens åskådliga lärdomar skulle proletariatets hegemoni inte varit möjlig.

Så utformades arbetarnas och böndernas förbund i den borgerligt-demokratiska revolutionen. Så utformades proletariatets hegemoni (ledning) i den gemensamma kampen för tsarismens störtande, en hegemoni, som ledde till februarirevolutionen 1917.

De borgerliga revolutionerna i västern (England, Frankrike, Tyskland, Österrike) har som bekant gått en annan väg. Där tillhörde hegemonin i revolutionen inte proletariatet, vilket ej var och till följd av sin svaghet inte kunde vara en självständig politisk kraft, utan den liberala bourgeoisin. Där erhöll bönderna frigörelse från feodalsystemet inte ur proletariatets hand, vilket var fåtaligt och oorganiserat, utan ur bourgeoisins hand. Där gick bönderna mot den gamla ordningen tillsammans med den liberala bourgeoisin. Där utgjorde bönderna bourgeoisins reserv. Där ledde revolutionen på grund härav till en väldig ökning av bourgeoisins politiska vikt.

I Ryssland däremot gav den borgerliga revolutionen direkt motsatta resultat. Revolutionen i Ryssland ledde ej till bourgeoisins stärkande utan till dess försvagande som politisk kraft, inte till en tillväxt av dess politiska reserver utan till förlust av dess viktigaste reserv, förlust av bönderna. Den borgerliga revolutionen i Ryssland förde fram i förgrunden inte den liberala bourgeoisin utan det revolutionära proletariatet och samlade böndernas miljonmassor omkring detsamma.

Detta ger bl.a. förklaringen till det faktum, att den borgerliga revolutionen i Ryssland på jämförelsevis kort tid växte över i proletär revolution. Proletariatets hegemoni var början och övergångsstadiet till proletariatets diktatur.

Hur skall denna egenartade företeelse i den ryska revolutionen förklaras, en företeelse, som saknar precedensfall i de borgerliga revolutionernas historia i västern? Varifrån härledde sig denna säregenhet?

Den får sin förklaring därav, att den borgerliga revolutionen i Ryssland ägde rum under mera utvecklade klasskampsbetingelser än i västern, att det ryska proletariatet vid denna tid redan hunnit förvandlas till en självständig politisk kraft, medan den liberala bourgeoisin, skrämd av proletariatets revolutionära anda, förlorade allt som tydde på revolutionär anda (särskilt efter lärdomarna från år 1905) samt gick in för förbund med tsaren och godsägarna mot revolutionen, mot arbetarna och bönderna.

Man bör lägga märke till följande omständigheter, vilka varit bestämmande för den ryska borgerliga revolutionens egenart:

a) Den ryska industrins enastående koncentration just före revolutionen. Det är exempelvis bekant att i Ryssland 54 procent av samtliga arbetare var sysselsatta i företag med över 500 arbetare, medan ett så utvecklat land som Nordamerika endast 33 procent av samtliga arbetare var sysselsatta i liknande företag. Det behöver väl knappast bevisas, att enbart denna omständighet — jämte förefintligheten av ett så revolutionärt parti som bolsjevikpartiet - förvandlade Rysslands arbetarklass till en utomordentlig kraft i landets politiska liv.

b) De skandalösa utsugningsformerna på företagen plus tsarhejdukarnas outhärdliga polisregim — ett förhållande, som förvandlade varje allvarlig strejk av arbetarna till en väldig politisk akt och stålsatte arbetarklassen såsom en alltigenom revolutionär kraft.

c) Den ryska bourgeoisins politiska ruttenhet, som efter revolutionen 1905 förvandlades till kryperi för tsarismen och till en direkt kontrarevolutionär inställning, vilket inte bara förklaras genom det ryska proletariatets revolutionära anda, som drev den ryska bourgeoisin i tsarismens armar, utan också genom denna bourgeoisis direkta beroende av statliga beställningar.

d) Förefintligheten av de mest skandalösa och outhärdliga kvarlevor av livegenskapen på landsbygden, vartill kom godsägarens allmakt — en omständighet, som drev bönderna i revolutionens armar.

e) Tsarismen, som förkvävde allt levande och genom sitt godtycke ökade kapitalistens och godsägarens förtryck — en omständighet, som förenade arbetarnas och böndernas kamp i en enhetlig revolutionär ström.

f) Det imperialistiska kriget, som gjorde, att alla dessa motsättningar i det politiska livet i Ryssland förenades till en djupgående revolutionär kris och gav revolutionen en otrolig slagkraft.

Vart skulle bönderna under sådana förhållanden vända sig? Hos vem skulle de söka stöd emot godsägarens allmakt, emot tsarens godtycke, mot det förödande kriget, som ruinerade deras jordbruk? Hos den liberala bourgeoisin? Men den är ju en fiende — därom vittnade den mångåriga erfarenheten från alla de fyra dumorna. Hos socialistrevolutionärerna? Socialistrevolutionärerna är naturligtvis »bättre« än kadetterna och de har ett »rätt så bra« program, nästan ett bondeprogram, men vad kan socialistrevolutionärerna ge, om de har för avsikt att bara stödja sig på bönderna och om de är svaga i städerna, där motståndaren framför allt hämtar sina krafter? Var finns den nya kraft, som inte ryggar tillbaka för någonting vare sig på landsbygden eller i städerna, som djärvt ställer sig i främsta ledet i kampen mot tsaren och godsägaren, som hjälper bönderna att rycka sig loss ur träldomen, ur jordbristen, ur förtrycket, ur kriget? Fanns det överhuvudtaget en sådan kraft i Ryssland? Ja, det fanns det. Det var det ryska proletariatet, som redan 1905 demonstrerat sin kraft, sin förmåga att kämpa till det sista, sin djärvhet, sin revolutionära anda.

I varje fall fanns det ingen annan sådan kraft, och ingenstädes stod en sådan att finna.

Det var därför bönderna, samtidigt som de kastade loss från kadetterna och slöt sig till socialistrevolutionärerna, insåg nödvändigheten av att underställa sig en så modig anförare för revolutionen som det ryska proletariatet.

Det var de omständigheter, som bestämde den ryska borgerliga revolutionens egenart.

3. Bönderna under den proletära revolutionen. Denna period omfattar tiden mellan februarirevolutionen (1917) och Oktoberrevolutionen (1917). Det är en jämförelsevis kort period, den omfattar endast åtta månader — men dessa åtta månader kan beträffande massornas politiska upplysning och revolutionära fostran utan vidare jämställas med hela decennier av vanlig konstitutionell utveckling, ty de innebär åtta månader av revolution. Det för denna period utmärkande draget är böndernas fortgående revolutionering, deras besvikelse över socialistrevolutionärerna, böndernas avtåg från socialistrevolutionärerna, en ny vändning från böndernas sida till en direkt sammansvetsning kring proletariatet som den enda alltigenom revolutionära kraft, vilken kunde föra landet till fred. Denna periods historia är historien om socialistrevolutionärernas och mensjevikernas avståndstagande från konfiskationen av godsägarnas jord, socialistrevolutionärernas och mensjevikernas kamp för krigets fortsättande, junioffensiven vid fronten, införandet av dödsstraff för soldaterna och Kornilov-upproret.

Om revolutionens huvudfråga tidigare, under den föregående perioden, varit tsarens och godsägarmaktens störtande, så blev nu, under perioden efter februarirevolutionen, då det inte längre fanns någon tsar, då det ändlösa kriget fört landets hushållning till undergångens brant och fullständigt ruinerat bönderna — frågan om att likvidera kriget revolutionens viktigaste fråga. Tyngdpunkten förflyttades tydligt från frågor av rent inre natur till den viktigaste frågan — om kriget. »Slut på kriget«, »ut ur kriget« var det allmänna ropet från det utmattade landet och framförallt från bönderna.

Men för att rycka sig loss ur kriget gällde det att störta provisoriska regeringen, att störta bourgeoisins makt, att störta socialistrevolutionärernas och mensjevikernas makt, ty de och inga andra drog ut på kriget till »ett segerrikt slut«. Någon annan utväg ur kriget än genom att störta bourgeoisin fanns det inte i praktiken.

Detta var en ny revolution, en proletär revolution, ty den vräkte den imperialistiska bourgeoisins sista, yttersta vänsterfraktion, socialistrevolutionärernas och mensjevikernas parti från makten för att upprätta en ny, en proletär makt, sovjetmakten, för att ställa det revolutionära proletariatets parti vid makten, bolsjevikpartiet, det parti som ledde den revolutionära kampen mot det imperialistiska kriget och för en demokratisk fred. Böndernas flertal stödde arbetarnas kamp för freden, för sovjetmakten.

Någon annan utväg fanns det inte för bönderna. Någon annan utväg kunde inte heller finnas.

Kerenskijperioden var sålunda den utomordentligaste åskådningsundervisning för böndernas arbetande massor, ty den visade påtagligt, att landet under socialistrevolutionärernas och mensjevikernas välde inte kan rycka sig loss ur kriget, att bönderna inte kommer att få se skymten av vare sig jord eller frihet, att mensjevikerna och socialistrevolutionärerna skiljer sig från kadetterna endast genom vackra tal och falska löften men i handling genomför samma imperialistiska politik som kadetterna, att den enda makt, som är i stånd att föra landet in på den rätta vägen, är sovjetmakten. Krigets fortsatta förhalande bekräftade endast riktigheten av denna lärdom, drev revolutionen framåt samt drev böndernas och soldaternas miljonmassor hän mot direkt uppslutning kring den proletära revolutionen. Socialistrevolutionärernas och mensjevikernas isolering blev ett orubbligt faktum. Utan koalitionsperiodens åskådliga lärdomar skulle proletariatets diktatur varit omöjlig.

Detta var de omständigheter, som underlättade den process, vilken bestod i, att den borgerliga revolutionen växte över i proletär revolution.

Så utformades proletariatets diktatur i Ryssland.

4. Bönderna efter att sovjetmakten befästs. Om det tidigare, under revolutionens första period, i huvudsak gällde att störta tsarismen och sedan, efter februarirevolutionen, framför allt gällde att komma ut ur det imperialistiska kriget genom att störta bourgeoisin, så trädde nu — efter att inbördeskriget likviderats och sovjetmakten befästs — det ekonomiska uppbyggets frågor i förgrunden. Att stärka och utveckla den nationaliserade industrin; att i detta syfte förbinda industrin med bondehushållningen genom den av staten reglerade handeln; att ersätta förskottsinfordran av livsmedel med naturaskatt för att sedan så småningom minska naturaskattens omfattning och reducera det hela till ett utbyte av industrialster mot bondehushållningens produkter; att stimulera handeln och utveckla kooperationen genom att dra in miljoner bönder i densamma — så skisserade Lenin de närmaste uppgifterna för det ekonomiska uppbyggnadsarbetet på vägen till uppförandet av den socialistiska hushållningens fundament.

Man säger, att denna uppgift kan visa sig vara svår för ett bondeland sådant som Ryssland. En del skeptiker talar t.o.m. om, att den helt enkelt är utopisk, outförbar, ty bönder är bönder — de är småproducenter och kan därför inte dras med till att organisera den socialistiska produktionens fundament.

Men skeptikerna tar fel, ty de lämnar ur räkningen vissa omständigheter, som i detta fall har en avgörande betydelse. Låt oss granska de viktigaste av dem.

För det första. Man får inte förväxla Sovjetunionens bönder med bönderna i västern. De bönder, som genomgått tre revolutioners skola, som tillsammans med proletariatet och med proletariatet i spetsen kämpat mot tsaren och den borgerliga makten, de bönder som ur den proletära revolutionens hand erhållit jord och fred och till följd härav blivit proletariatets reserv — dessa bönder måste oundvikligen skilja sig från sådana bönder, som under den borgerliga revolutionen kämpat med den liberala bourgeoisin i spetsen och ur denna bourgeoisis hand erhållit sin jord samt till följd därav blivit bourgeoisins reserv. Det behöver väl knappast bevisas, att sovjetbönderna, som vant sig vid att sätta värde på den politiska vänskapen och det politiska samarbetet med proletariatet och som har denna vänskap och detta samarbete att tacka för sin frihet, nödvändigt måste utgöra ett utomordentligt tacksamt material för ekonomiskt samarbete med proletariatet.

Engels sade, att »det socialistiska partiets erövring av den politiska makten har blivit en uppgift för den närmaste framtiden«, att »partiet för att erövra makten först måste gå från staden ut på landsbygden, måste bli en makt på landsbygden« (se Engels, »Bondefrågan«). Han skrev detta på 1890-talet och syftade härvid på bönderna i västern. Behöver det bevisas, att de ryska kommunisterna, som under loppet av tre revolutioner utfört ett kolossalt arbete i detta avseende, redan hunnit skapa sig ett sådant inflytande och ett sådant stöd på landsbygden, att våra kamrater i västern inte ens vågar drömma om något sådant? Hur kan man förneka, att denna omständighet väsentligt måste underlätta organiserandet av det ekonomiska samarbetet mellan arbetarklassen och bönderna i Ryssland?

Skeptikerna talar ständigt om småbönderna som en faktor, vilken inte är förenlig med det socialistiska uppbygget. Låt oss emellertid höra, vad Engels säger om västerns småbönder:

»Vi står ju avgjort på småbondens sida; vi kommer att göra allt som blott är möjligt för att göra hans lott drägligare och underlätta hans övergång till kooperationen, om han beslutar sig därför, ja, t.o.m. för att om han ännu inte kan besluta sig därför ge honom möjlighet till förlängd betänketid på hans jordlott. Vi kommer att göra detta inte blott emedan vi anser den självständigt arbetande småbondens övergång till oss som möjlig, utan också i direkt partiintresse. Ju större antalet bönder är, som vi inte låter sjunka ned till proletärer utan som vi kan vinna för oss medan de ännu är bönder, desto snabbare och lättare kommer den sociala omgestaltningen att äga rum. Det vore inte fördelaktigt för oss, om vi vore tvungna att vänta med denna omgestaltning till dess den kapitalistiska produktionen överallt utvecklats sig till sina sista konsekvenser, till dess även den siste småhantverkaren och den siste småbonden fallit offer för den kapitalistiska stordriften. De materiella offer, som i denna mening i böndernas intresse måste göras ur allmänna medel, kan ur den kapitalistiska ekonomins synpunkt se ut som direkt bortkastade pengar, men de är det oaktat en förträfflig placering, ty de inbesparar måhända det tiofaldiga beloppet när det gäller kostnaderna för den samhälleliga omgestaltningen i dess helhet. I denna mening kan vi följaktligen vara mycket frikostiga gentemot bönderna.« (Bondefrågan)

Så uttalade sig Engels med avseende på västerns bönder. Men är det inte klart att det, som Engels sagt, ingenstädes kan förverkligas så lätt och så fullständigt, som i den proletära diktaturens land? Är det inte klart att endast i Sovjetryssland redan nu och i full omfattning kan förverkligas såväl »den självständigt arbetande småbondens övergång till oss« som de därför oundgängliga »materiella offren« samt den därför nödvändiga »frikostigheten gentemot bönderna« — att dessa och liknande åtgärder till böndernas förmån redan vidtages i Ryssland? Hur kan man förneka, att denna omständighet i sin tur måste underlätta det ekonomiska uppbyggnadsarbetet i sovjetlandet och föra det framåt?

För det andra. Man får inte förväxla jordbruket i Ryssland med jordbruket i västern. Där följer jordbrukets utveckling kapitalismens vanliga linje, i samband med bondemassans djupgående differentiering, med storgods och privatkapitalistiska latifundier vid ena polen, med pauperism, fattigdom och löneslaveri vid den andra. Därför är förfall och ruin där fullt naturliga. Så är inte förhållandet i Ryssland. Hos oss kan jordbrukets utveckling inte följa denna väg redan därför, att sovjetmaktens existens samt nationaliseringen av de viktigaste produktionsmedlen och -redskapen inte tillåter en sådan utveckling. I Ryssland måste jordbrukets utveckling gå en annan väg, genom att små- och medelböndernas miljoner drages in i den kooperativa organisationen, genom utveckling av en massomfattande kooperation på landsbygden, understödd genom kreditförmåner av staten. Lenin påpekade alldeles riktigt i sina artiklar om kooperationen, att jordbrukets utveckling hos oss måste slå in på en ny väg, nämligen att genom kooperationen dra in böndernas majoritet i det socialistiska uppbyggnadsarbetet, att successivt inplanta kollektivismens principer i jordbruket, först på avsättnings område och sedan vid framställningen av jordbruksprodukter.

Ytterst intressanta är i detta avseende vissa nya företeelser på landsbygden i samband med jordbrukskooperationens arbete. Som bekant har inom Jordbrukskooperativernas centralförbund uppstått nya stora organisationer för lantbrukets olika grenar — för lin-, potatis-, smörproduktionen o.s.v. — vilka har en stor framtid för sig. Bland dem förenar exempelvis lin- och hampodlarnas allryska kooperativa centralförbund ett helt nät av de linodlande böndernas produktionsföreningar. Detta förbund sysslar med att förse bönderna med utsäde och produktionsredskap, därefter uppköper det av samma bönder hela deras linproduktion och avyttrar den i parti på marknaden; det tryggar böndernas delaktighet i vinsten och förknippar sålunda genom Jordbrukskooperativernas centralförbund bondehushållningen med statsindustrin. Hur skall en sådan form av produktionens organisation kallas? Det är enligt min mening ett system av en den statssocialistiska storproduktionens hemindustri på jordbrukets område. Jag talar här om ett system av den statssocialistiska produktionens hemindustri i analogi med kapitalismens hemindustrisystem på exempelvis textilproduktionens område, där hemarbetarna, som av kapitalisten erhåller råämnen och verktyg samt avlämnar hela sin produktion till honom, faktiskt till hälften är lönearbetare, som arbetar hemma. Detta är ett av de många kännetecken på vilken väg lantbrukets utveckling hos oss måste gå. Jag skall här inte alls tala om andra kännetecken av samma slag inom andra grenar av jordbruket.

Det behöver väl knappast bevisas att den väldiga majoriteten av bönderna gärna kommer att slå in på denna nya utvecklingsväg och förkasta de privatkapitalistiska latifundiernas och löneslaveriets, fattigdomens och ruinens väg.

Lenin uttalade sig på följande sätt om utvecklingsvägarna för vårt jordbruk:

»Statens herravälde över alla stora produktionsmedel, statsmakten i proletariatets händer, detta proletariat i förbund med många miljoner små och mycket små bönder, tryggande av proletariatets ledande roll i förhållande till bönderna o.s.v. — är inte det allt som behövs för att av kooperationen, av kooperationen ensam, vilken vi hittills behandlat som krämaraktig och vilken vi ur en viss synpunkt har rätt att också nu under nya ekonomiska politiken behandla som sådan — är det inte allt som behövs för att bygga upp det fullkomliga socialistiska samhället? Det är ännu inte ett uppbyggande av det socialistiska samhället, men det är allt vad som behövs och vad som är tillräckligt för detta uppbygge. (Lenin, »Om kooperationen«, Samlade verk, b. XXVII, s. 392, ryska.)

Lenin går i fortsättningen in på nödvändigheten av att finansiellt och på annat sätt stödja kooperationen såsom den »nya principen för befolkningens organisation och det nya »samhällssystemet« under proletariatets diktatur, och säger:

»Varje samhällssystem uppstår endast tack vare finansiellt understöd av en viss klass. Jag behöver inte erinra om de hundratals och åter hundratals miljoner rubel, som den 'fria' kapitalismens uppkomst kostat. Nu måste vi inse, att kooperativsystemet för närvarande är det samhällssystem, som vi måste understödja mer än vanligt, och denna insikt måste vi omsätta i handling. Men det måste understödjas i ordets verkliga mening, d.v.s. det är inte nog med att uppfatta detta understöd så, att man bör understödja vilken kooperativ omsättning som helst — med detta understöd bör man förstå understöd av en sådan kooperativ omsättning, i vilken verkliga massor av befolkningen verkligen deltar.« (Samma arbete, s. 393.)

Varom vittnar alla dessa omständigheter?

De vittnar om, att skeptikerna har orätt.

De vittnar om, att leninismen har rätt, då den betraktar de arbetande bondemassorna som proletariatets reserv.

De vittnar om, att det vid makten stående proletariatet kan och måste utnyttja denna reserv till att sammanknyta industrin med jordbruket, stegra det socialistiska uppbyggnadsarbetet och förse proletariatets diktatur med det nödvändiga fundament, utan vilket övergången till den socialistiska hushållningen är omöjligt.


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Den nationella frågan. Opp: Om leninismens grunder. Bakåt: Proletariatets diktatur.


J.V. Stalin (1879–1953):
»Om leninismens grunder«. (1924).

Hela texten finns även i PDF-filen lengrund.pdf (att läsa i Acrobat Reader, GV eller Xpdf).


Emil Tusen <generaldepoten@rambler.ru> Tue Jun 27 00:03:13 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).