»Leninismen har bevisat, och det imperialistiska kriget och revolutionen i Ryssland har bekräftat, att den nationella frågan endast kan lösas i samband med och på den proletära revolutionens grundval, att vägen till revolutionens seger i västern går genom revolutionärt förbund med koloniernas och de avhängiga ländernas frihetsrörelse mot imperialismen. Den nationella frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, en del av frågan om proletariatets diktatur.«
free web hosting | free website | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/olg/olgnode6.html

Den nationella frågan.

Av detta tema tar jag två huvudfrågor:

a) frågeställningen

b) de förtryckta folkens frihetsrörelse och den proletära revolutionen.

1. Frågeställningen. Under de två senaste årtiondena har den nationella frågan en rad mycket allvarlig förändringar. Den nationella frågan under Andra internationalens period och den nationella frågan under leninismens period är långt ifrån ett och detsamma. De skiljer sig mycket väsentligt från varandra inte bara till omfattningen utan också beträffande sin karaktär.

Tidigare inskränkte sig den nationella frågan vanligen till en trång krets av frågor, som i huvudsak rörde de »kultiverade« nationaliteterna. Irländare, ungrare, polacker, finnar, serber och några andra av Europas nationaliteter — det var den krets av icke-likaberättigade folk, vilkas öden intresserade Andra internationalens ledande män. Tiotals och hundratals miljoner av de asiatiska och afrikanska folken, som utsattes för nationellt förtryck i dess brutalaste och grymmaste form, lämnades vanligen ur räkningen. Man kunde inte förmå sig till att ställa vita och svarta, »kultiverade« och »okultiverade« på samma nivå. Två eller tre intetsägande och sötsura resolutioner, vilka omsorgsfullt undvek frågan om koloniernas frigörelse — det är allt, vad Andra internationalens ledande män kunde skryta med. Numera måste denna dubbelhet och halvhet i den nationella frågan anses likviderad. Leninismen har blottat detta skriande missförhållande, rivit ner muren mellan vita och svarta, mellan européer och asiater, mellan imperialismens »kultiverade« och »okultiverade« slavar och sålunda förknippat den nationella frågan med frågan om kolonierna. Härigenom förvandlades den nationella frågan från en enskild och en inre statlig fråga till en allmän och en internationell fråga, till världsproblemet om befriandet av de förtryckta folken i de avhängiga länderna och kolonierna från imperialismens ok.

Tidigare tolkades principen om nationernas självbestämning vanligen oriktigt och inskränktes inte sällan till nationernas rätt till autonomi. Några av Andra internationalens ledare gick t.o.m. så långt att de förvandlade självbestämmanderätt till kulturautonomi, d.v.s. rätt för de förtryckta nationerna att ha egna kulturella institutioner, medan hela den politiska makten blev kvar i den härskande nationens händer. Denna omständighet ledde till att självbestämningens idé riskerade att förvandlas från ett kampvapen mot annexionerna till ett vapen för annexionernas rättfärdigande. Numera bör denna förvirring anses övervunnen. Leninismen utvidgade begreppet självbestämning, då den tolkade det som rätt för de förtryckta folken i de avhängiga länderna och kolonierna till fullständigt avskiljande, som nationernas rätt till en självständig statlig existens. Härigenom uteslöts möjligheten att rättfärdiga annexionerna genom att tolka självbestämmanderätten som rätt till autonomi. Själva självbestämningsprincipen förvandlades sålunda från ett verktyg att föra massorna bakom ljuset, vilket den utan tvivel var i socialchauvinisternas händer under det imperialistiska kriget, till ett verktyg för att avslöja alla slags imperialistiska begär och chauvinistiska manipulationer, till ett verktyg för massornas politiska upplysning i internationalismens anda.

Tidigare betraktades vanligen frågan om de förtryckta nationerna som en rent juridisk fråga. Ett högtidligt proklamerande av »nationellt likaberättigande«, otaliga deklarationer om »nationernas jämlikhet« — det var vad Andra internationalens partier sysslade med, medan de suddade över det faktum, att »nationernas jämlikhet« är ett hån emot de förtryckta folken under imperialismen, då en grupp nationer (minoriteten) lever på bekostnad av att utsuga en annan grupp nationer. Numera måste denna borgerligt-juridiska synpunkt på den nationella frågan anses avslöjad. Leninismen flyttade den nationella frågan från de storordiga deklarationernas höjder ner till jorden och förklarade, att deklarationerna om »nationernas jämlikhet« är tomma och falska, om de inte från de proletära partiernas sida bekräftas med direkt understöd av de förtryckta folkens frihetskamp. Härmed blev frågan om de förtryckta nationerna en fråga om understöd, om hjälp, verklig och ständig hjälp åt de förtryckta nationerna i deras kamp mot imperialismen för nationernas verkliga jämlikhet, för deras självständiga statliga tillvaro.

Tidigare betraktades den nationella frågan på reformistiskt sätt såsom en särskild, självständig fråga, utan allt samband med den allmänna frågan om kapitalets makt, om imperialismens störtande, om den proletära revolutionen. Man förutsatte i tysthet, att proletariatets seger i Europa vore möjlig utan ett direkt förbund med frihetsrörelsen i kolonierna, att den national-koloniala frågans lösning skulle kunna genomföras i all stillhet, »av sig själv«, på sidan om den proletära revolutionens breda väg, utan en revolutionär kamp mot imperialismen. Numera måste denna antirevolutionära synpunkt betraktas som avslöjad. Leninismen har bevisat, och det imperialistiska kriget och revolutionen i Ryssland har bekräftat, att den nationella frågan endast kan lösas i samband med och på den proletära revolutionens grundval, att vägen till revolutionens seger i västern går genom revolutionärt förbund med koloniernas och de avhängiga ländernas frihetsrörelse mot imperialismen. Den nationella frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, en del av frågan om proletariatets diktatur.

Frågan står så: är de revolutionära möjligheter, som finnes på djupet av de förtryckta ländernas revolutionära frihetsrörelse, redan uttömda eller ej, och om de inte är uttömda — finns det grundade förhoppningar att kunna utnyttja dessa möjligheter för den proletära revolutionen, att förvandla de avhängiga och koloniala länderna från den imperialistiska bourgeoisins reserv till en reserv åt det revolutionära proletariatet, till dettas bundsförvant?

Leninismen besvarar denna fråga positivt, d.v.s. den erkänner, att den nationella frihetsrörelsen i de förtryckta länderna i sitt djup äger revolutionär kapacitet samt att det är möjligt att denna kapacitet kan utnyttjas till förmån för den gemensamma fiendens störtande, till förmån för imperialismens störtande. Mekaniken i imperialismens utveckling, det imperialistiska kriget och revolutionen i Ryssland bekräftar fullt och helt leninismens slutsatser i detta avseende.

Härav framgår nödvändigheten av att de »härskande« nationernas proletariat beslutsamt och aktivt understöder de förtryckta och avhängiga folkens nationella frihetsrörelse.

Detta innebär naturligtvis inte, att proletariatet överallt och ständigt, i alla enskilda konkreta fall bör understödja varje nationell rörelse. Frågan gäller understödjandet av sådana nationella rörelser, som är inriktade på att försvaga och störta imperialismen, men inte på att stärka och upprätthålla den. Det förekommer fall, då den nationella rörelsen i enskilda förtryckta länder råkar i konflikt med den proletära rörelsens utvecklingsintressen. Det är självklart att det i sådana fall inte ens kan bli tal om något understöd. Frågan om nationernas rättigheter är ingen isolerad fråga, inte en fråga för sig själv, utan en del av den allmänna frågan om den proletära revolutionen, den är underordnad det hela och måste betraktas ur det helas synvinkel. På 1840-talet tog Marx ställning för polackernas och ungrarnas nationella rörelse, mot tjeckernas och sydslavernas nationella rörelse. Varför? Emedan tjeckerna och sydslaverna vid denna tid var »reaktionära folk«, »ryska förposter« i Europa, absolutismens förposter, medan polackerna och ungrarna var »revolutionära folk«, som kämpade mot absolutismen. Emedan stödjandet av tjeckernas och sydslavernas nationella rörelse vid denna tid skulle ha inneburit ett indirekt understödjande av tsarismen, den revolutionära rörelsens farligaste fiende i Europa.

»Demokratins enskilda krav«, säger Lenin, »bland dem självbestämningen, är inte någonting absolut utan en liten del av den allmändemokratiska (numera: allmänsocialistiska) världs-rörelsen. Det är möjligt, att delen i enskilda konkreta fall står i motsättning till det allmänna, då måste man förkasta den.« (Lenin, »Resultaten av diskussionen om självbestämmanderätten«, Samlade verk, b. XIX, s. 257-258, ryska.)

Så förhåller det sig med frågan om de enskilda nationella rörelserna, om möjligheterna av att dessa rörelser kan ha en reaktionär karaktär, om man nämligen inte bedömer dem ur formell synpunkt, inte utifrån de abstrakta rättigheterna, utan konkret, utifrån den revolutionära rörelsens intressen.

Detsamma bör sägas om den revolutionära karaktären hos de nationella rörelserna i allmänhet. Den otvivelaktigt revolutionära karaktären hos den väldiga majoriteten av de nationella rörelserna är lika relativ och egenartad, som den eventuellt reaktionära karaktären hos några enskilda nationella rörelser är relativ och egenartad. Under det imperialistiska förtryckets förhållanden förutsätter den nationella rörelsens revolutionära karaktär alls inte att det ovillkorligen måste finnas proletära element i rörelsen, att det måste finnas ett revolutionärt eller republikanskt program för rörelsen, en demokratisk grundval för rörelsen. Den afganske emirens kamp för Afganistans oavhängighet är objektivt sett en revolutionär kamp, trots emirens och hans anhängares monarkistiska tänkesätt, ty denna kamp försvagar, upplöser och undergräver imperialismen, medan den kamp, som »rabiata« demokrater och »socialister«, »revolutionärer« och republikaner sådana som exempelvis Kerenskij och Tsereteli, Renaudel och Scheidemann, Tjernov och Dan, Henderson och Clynes förde under det imperialistiska kriget var en reaktionär kamp, enär dess resultat var imperialismens förskönande, dess stärkande och seger. De egyptiska köpmännens och de borgerliga intellektuellas kamp för Egyptens oavhängighet är av samma orsaker objektivt sett en revolutionär kamp, trots att den egyptiska nationella rörelsens ledare är av borgerlig härkomst och tillhör bourgeoisin, och trots att de är mot socialismen, medan däremot den engelska »arbetar«-regeringens kamp för bibehållandet av Egyptens avhängiga ställning av samma orsaker är en reaktionär kamp, trots att medlemmarna av denna regering är av proletär härkomst och skyltar med denna och trots att de är »för« socialismen. Jag skall här inte dröja vid den nationella rörelsen i andra och större koloniala och avhängiga länder, sådana som Indien och Kina, där varje steg i riktning mot deras frigörelse, även om det kränker den formella demokratins krav, är ett ånghammarslag mot imperialismen, således utan tvivel ett revolutionärt steg.

Lenin har rätt, då han säger att den nationella rörelsen i de förtryckta länderna inte får bedömas ur den formella demokratins synpunkt utan utifrån dess faktiska resultat i den totala balansen av kampen mot imperialismen, d.v.s. »inte isolerat utan i världsomfattande skala«. (Lenin, »Resultaten av diskussionen om självbestämmanderätten«, Samlade verk, b. XIX, s. 257, ryska.)

2. De förtryckta folkens frihetsrörelse och den proletära revolutionen. Vid lösandet av den nationella frågan utgår leninismen från följande satser:

a) världen är uppdelad i två läger: det ena lägret utgöres av en handfull civiliserade nationer, vilka förfogar över finanskapital och utsuger den väldiga majoriteten av jordens befolkning, och det andra lägret utgöres av koloniernas och de avhängiga ländernas förtryckta och utsugna folk, vilka bildar denna majoritet;

b) kolonierna och de avhängiga länder, vilka förtryckes och utsuges av finanskapitalet, utgör imperialismens väldigaste reserv och betydelsefullaste kraftkälla;

c) den revolutionära kamp, som de avhängiga och koloniala ländernas förtryckta folk för mot imperialismen, är den enda vägen för deras befrielse från förtryck och utsugning;

d) de viktigaste av de koloniala och avhängiga länderna har redan beträtt den nationella frihetsrörelsens väg, som oundvikligt måste leda till en kris för världskapitalismen;

e) den proletära rörelsen i de utvecklade länderna och den nationella frihetsrörelsen i kolonierna kräver för sin framgång, att dessa två former för den revolutionära rörelsen förenas till en gemensam front mot den gemensamma fienden, mot imperialismen;

f) arbetarklassens seger i de utvecklade länderna och de förtryckta folkens frigörelse från imperialismens ok är omöjlig, utan att en gemensam revolutionär front bildas och stärkes;

g) bildandet av en gemensam revolutionär front är omöjligt, utan att de förtryckande nationerans proletariat direkt och beslutsamt understödjer de förtryckta folkens frihetsrörelse mot »moderlandets« imperialism, ty »ett folk, som förtrycker andra folk, kan inte vara fritt« (Engels);

h) detta understöd innebär att förfäkta, försvara, genomföra parollen om nationernas rätt till avskiljande, till självständig tillvaro;

i) utan att genomföra denna paroll är det omöjligt att organisera nationernas sammanslutning och samarbete i en enhetlig världshushållning, vilken utgör den materiella grundvalen för socialismens seger i hela världen;

j) denna sammanslutning kan endast vara frivillig och uppstå på grundval av folkens ömsesidiga förtroende och ett broderligt inbördesförhållande mellan folken.

Härav två sidor, två tendenser i den nationella frågan: en tendens till politisk frigörelse från imperialismens band och till att bilda en självständig nationell stat, vilken tendens uppstått på grund av det imperialistiska förtrycket och den koloniala utsugningen, samt en tendens till ekonomiskt närmande mellan nationerna, vilken uppstått i samband med världsmarknadens och världshushållningens uppkomst.

»Den i utveckling stadda kapitalismen«, säger Lenin, »känner två historiska tendenser i den nationella frågan. Den första: att det nationella livet och de nationella rörelserna uppvaknar, att nationellt förtryck av varje slag bekämpas, att nationella stater bildas. Den andra: att allehanda förbindelser mellan nationerna utvecklas och ökas, att de nationella skrankorna brytes ner, att kapitalets, det ekonomiska livets i allmänhet, politikens, vetenskapens o.s.v. internationella enhet skapas.

Bägge tendenserna är kapitalismens världslag. Den förra dominerar i början av kapitalismens utveckling, den senare kännetecknar den mogna kapitalismen, som går mot sin förvandling till ett socialistiskt samhälle.« (Lenin, »Kritiska anm. till den nationella frågan«, Samlade verk, b. XVII, s. 139-140, ryska.)

För imperialismen är dessa två tendenser oförsonliga motsättningar, ty imperialismen kan ej existera utan att utsuga och med våld kvarhålla kolonierna inom det »enhetliga helas« ram, imperialismen kan närma nationerna till varandra endast genom annexioner och koloniala erövringar, utan vilka den överhuvudtaget är otänkbar.

För kommunismen däremot är dessa tendenser endast två sidor av samma sak, nämligen av de förtryckta folkens befrielse från imperialismens ok, ty kommunismen vet att folkens förening i en enhetlig världshushållning är möjlig endast på grundval av ömsesidigt förtroende och frivillig överenskommelse, att vägen till bildandet av ett frivilligt förbund mellan folken går över koloniernas avskiljande från det »enhetliga« imperialistiska »hela«, över deras förvandling till självständiga stater.

Härav följer nödvändigheten av en seg, oavbruten, beslutsam kamp mot stormaktschauvinismen hos de härskande nationernas (England, Frankrike, Amerika, Italien, Japan o.a.) »socialister«, som inte vill bekämpa sina imperialistiska regeringar, inte vill understödja de förtryckta folken i »sina« kolonier i kampen för befrielse från förtrycket, för statligt avskiljande.

Utan en sådan kamp är det otänkbart att fostra de härskande nationernas arbetarklass i den verkliga internationalismens anda, att närma den till de arbetande massorna i de avhängiga länderna och kolonierna, i syfte att faktiskt förbereda den proletära revolutionen. Revolutionen i Ryssland skulle inte ha segrat och Koltjak och Denikin skulle inte ha blivit slagna, om ej det ryska proletariatet åtnjutit sympati och understöd av de förtryckta folken i det tidigare ryska imperiet. Men för att vinna dessa folks sympati och understöd måste proletariatet framför allt krossa den ryska imperialismens bojor och befria dessa folk från nationellt förtryck.

Utan detta skulle det varit en omöjlighet att konsolidera sovjetmakten, att inplanta en verklig internationalism och att skapa den utomordentliga organisation för samarbete mellan folken, som kallas de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och som utgör en levande förebild för folkens framtida förenande i en enhetlig världshushållning.

Härav följer nödvändigheten av att bekämpa den nationella isoleringen, inskränktheten, separatismen bland de förtryckta ländernas socialister, vilka inte vill höja sig till en vidare synkrets än den det nationella kyrktornet ger och inte förstår sambandet mellan frihetsrörelsen i sitt eget land och den proletära rörelsen i de härskande länderna.

Utan en sådan kamp skulle det vara otänkbart att förfäkta en självständig politik för de förtryckta nationernas proletariat och dess klassolidaritet med de härskande ländernas proletariat i kampen för den gemensamma fiendens störtande, i kampen för imperialismens störtande.

Utan en sådan kamp skulle internationalismen vara omöjlig.

Det är vägen till att fostra de härskande och de förtryckta nationernas arbetande massor i den revolutionära internationalismens anda.

Om detta kommunismens dubbelsidiga arbete för arbetarnas fostran i internationalismens anda säger Lenin:

»Kan denna fostran …  vara konkret likartad beträffande stora, förtryckande nationer och små, förtryckta nationer — nationer som annekterar och nationer som annekteras?

Tydligen inte. Vägen till det gemensamma målet: fullständigt likaberättigande, det intimaste närmande och i fortsättningen alla nationers sammansmältning följer här tydligen olika konkreta vägar — alldeles som exempelvis linjen till en plats i mitten av en viss sida går till vänster om dess ena kant och till höger om den motsatta kanten. Om en socialdemokrat tillhörande en stor, förtryckande och annekterande nation bekänner sig till nationernas sammansmältning i allmänhet men för en enda minut glömmer att 'hans' Nikolaj II, 'hans' Wilhelm, Georg, Poincaré o.a. också är för sammansmältning med små nationer (genom annexioner) — Nikolaj II är för 'sammansmältning' med Galizien, Wilhelm II är för 'sammansmältning' med Belgien o.s.v. — så visar sig en dylik socialdemokrat vara en löjlig doktrinär i teorin och i praktiken en hantlangare åt imperialismen.

I de förtryckande länderna måste tyngdpunkten i arbetarnas internationalistiska fostran ovillkorligen ligga i att de propagerar och förfäktar de förtryckta ländernas frihet att avskilja sig. Utan detta finnes ingen internationalism. Vi har rätt och skyldighet att behandla varje socialdemokrat tillhörande en förtryckande nation, som ej bedriver en sådan propaganda, som en imperialist och en skurk. Detta är ett obetingat krav, även om det faktiska avskiljandet blott i ett fall på tusen skulle vara möjligt och 'realiserbart' före socialismen … 

Och i det motsatta fallet. En socialdemokrat tillhörande en liten nation måste i sin agitation lägga tyngdpunkten på det andra ordet vår allmänna formel: nationernas 'frivilliga förenande'. Utan att svika sina plikter som internationalist kan han vara för sin nations politiska oberoende såväl som för dess införlivande med grannstaten X, Y, Z o.s.v. Men i alla fall är han skyldig att kämpa mot den smånationella inskränktheten, isoleringen och separatismen, för hänsynstagande till det hela och allmänna, för de enskilda intressenas underordnande under det gemensammas.

Personer som ej närmare tänkt över frågan finner en 'motsättning' i att de förtryckande nationernas socialdemokrater måste förfäkta 'friheten att förena sig'. Men en smula eftertanke skall visa att någon annan väg till internationalismen och nationernas sammansmältning, någon annan väg till detta mål utifrån det nuvarande läget inte finns och inte kan finnas.« (Lenin, »Resultaten av diskussionen om självbestämmanderätten«, Samlade verk, b. XIX, s. 261-262, ryska.)


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Strategin och taktiken. Opp: Om leninismens grunder. Bakåt: Bondefrågan.


J.V. Stalin (1879–1953):
»Om leninismens grunder«. (1924).

Hela texten finns även i PDF-filen lengrund.pdf (att läsa i Acrobat Reader, GV eller Xpdf).


Emil Tusen <generaldepoten@rambler.ru> Tue Jun 27 00:03:13 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).