»Proletariatet behöver partiet för att erövra och upprätta diktaturen. Partiet är ett verktyg för proletariatets diktatur.

Men härav följer att i och med klassernas försvinnande, i och med den proletära diktaturens bortdöende även partiet måste dö bort.«

free web hosting | website hosting | Business Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/olg/olgnode8.html

Partiet.

Under den förrevolutionära perioden, under den mer eller mindre fredliga utvecklingens period, då Andra internationalens partier utgjorde den härskande kraften inom arbetarrörelsen och de parlamentariska kampformerna ansågs vara huvudformerna — under dessa förhållanden hade partiet inte och kunde ej ha den allvarliga och avgörande betydelse, som det erhöll senare, under de öppna revolutionära drabbningarnas förhållanden. I det Kautsky försvarar Andra internationalen mot angrepp säger han att Andra internationalens partier är instrument för freden men ej för kriget och att det var just därför de visade sig vara ur stånd att uträtta något som helst betydelsefullt under kriget, under perioden för proletariatets revolutionära aktioner. Det är alldeles riktigt. Men vad betyder det? Det betyder att Andra internationalens partier är odugliga för proletariatets revolutionära kamp, att de inte är proletariatets kamppartier, som leder arbetarna till makten, utan en valapparat, som är anpassad till parlamentsval och den parlamentariska kampen. Härmed förklaras egentligen det faktum att under den period, då Andra internationalens opportunister härskade, var det inte partiet utan parlamentsfraktionen, som var proletariatets viktigaste politiska organisation. Som bekant var partiet under denna period i själva verket ett bihang och ett betjänande element åt parlamentsfraktionen. Det behöver väl knappast bevisas att under sådana förhållanden och med ett sådant parti i spetsen kunde det inte ens bli tal om att förbereda proletariatet till revolution.

Saken förändrades likväl grundligt i och med att den nya perioden inträder. Den nya perioden är en period av öppna sammandrabbningar mellan klasserna, en period av revolutionära aktioner från proletariatets sida, den proletära revolutionens period, en period, då krafterna direkt förberedes för att störta imperialismen, för proletariatets erövring av makten. Denna period ställer proletariatet inför nya uppgifter: att ställa om hela partiarbetet på nya, revolutionära spår, att uppfostra arbetarna i en anda av revolutionär kamp om makten, att förbereda och flytta fram reserverna, att sluta förbund med grannländernas proletariat, att upprätta fasta förbindelser med frihetsrörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna o.s.v., o.s.v. Att tro att dessa nya uppgifter kan lösas med de gamla socialdemokratiska partiernas krafter, dessa partier som uppfostrats under parlamentarismens fredliga förhållanden — det betyder att viga sig till hopplös förtvivlan, till oundvikliga nederlag. Att med sådana uppgifter på skuldrorna låta de gamla partierna stå kvar i spetsen — det betyder att man står där fullständigt orustad. Det behöver väl knappast bevisas att proletariatet ej kunde finna sig i ett sådant förhållande.

Härav följer att ett nytt parti är nödvändigt, ett kampparti, ett revolutionärt parti, som är tillräckligt djärvt för att leda proletärerna till kamp om makten, tillräckligt erfaret för att finna sig tillrätta i den revolutionära situationens komplicerade förhållanden och tillräckligt manöverdugligt för att undgå alla slags blindskär på vägen till målet.

Utan ett sådant parti är det inte ens lönt att tänka på att störta imperialismen, att erövra proletariatets diktatur.

Detta nya parti är leninismens parti.

Vari består det säregna hos detta nya parti?

1. Partiet som arbetarklassens förtrupp. Partiet måste framförallt vara arbetaklassens förtrupp. Partiet måste upptaga i sig alla de bästa elementen ur arbetarklassen, tillgodogöra sig deras erfarenhet, deras revolutionära anda, deras gränslösa hängivenhet för proletariatets sak. Men för att vara en verklig förtrupp måste partiet vara rustat med revolutionär teori, med kunskap om lagarna för rörelsen, kunskap om lagarna för revolutionen. Utan detta är partiet inte i stånd att leda proletariatets kamp och dra proletariatet med sig. Partiet kan inte vara ett verkligt parti, om det inskränker sig till att registrera det, som arbetarklassens massa känner och tänker, om det släpar efter i den spontana rörelsens kölvatten, om det inte förmår övervinna den spontana rörelsens tröghet och politiska likgiltighet, om det inte förmår höja sig över proletariatets tillfälliga intressen, om det inte förmår höja massorna till förståelse för de proletära klassintressena. Partiet måste stå i spetsen för arbetarklassen, det måste ha en vidare synkrets än arbetarklassen, det måste dra proletariatet med sig och inte släpa efter i spontanitetens kölvatten. Den Andra internationalens partier, som propagerar »svanspolitik«, är agenter för den borgerliga politiken, som dömer proletariatet till att vara ett verktyg i bourgeoisins hand. Endast ett parti, som intar den proletära förtruppens ståndpunkt och är i stånd att höja massorna till förståelse för de proletära klassintressena — endast ett sådant parti är i stånd att leda arbetarklassen bort från tradeunionismens väg och förvandla den till en självständig politisk kraft.

Partiet är arbetarklassens politiska ledare.

Jag talade tidigare om svårigheterna i arbetarklassens kamp, om kampsituationens komplicerade natur, om strategi och taktik, om reserver och manövreringskonst, om offensiv och återtåg. Dessa förhållanden är ej mindre utan snarare mera komplicerade än förhållandena under ett krig. Vem kan orientera sig i dessa förhållanden, vem kan ge proletärernas miljonmassor en riktig inställning? Ingen enda armé kan i ett krig undvara en erfaren stab, om den ej vill döma sig själv till nederlag. Är det inte klart att proletariatet så mycket mindre kan undvara en sådan stab, om det ej vill utlämna sig med hull och hår åt sina dödsfiender? Men var finnes denna stab? Denna stab kan endast utgöras av proletariatets revolutionära parti. Arbetarklassen utan ett revolutionärt parti är en armé utan stab.

Partiet är proletariatets kampstab.

Men partiet kan ej vara endast en förtrupp. Det måste dessutom vara en trupp av klassen, en del av klassen, nära förbunden med denna med alla sin tillvaros rottrådar. Skillnaden mellan förtruppen och arbetarklassens övriga massa, mellan partimedlemmarna och dem som inte tillhör partiet kan ej försvinna så länge inte klasserna försvunnit, så länge proletariatet utfylles med element ur andra klasser, så länge arbetarklassen i sin helhet är berövad möjligheten att höja sig till förtruppens nivå. Men partiet skulle upphöra att vara ett parti, om denna skillnad förvandlades till en klyfta, om partiet skulle inkapsla sig och lösrycka sig från de partilösa massorna. Partiet kan ej leda klassen, om det inte är förbundet med de partilösa massorna, om det inte finnes någon kontakt mellan partiet och de partilösa massorna, om dessa massor ej godkänner dess ledning, om partiet inte åtnjuter moraliskt och politiskt förtroende bland massorna.

För kort tid sedan intogs i vårt parti 200.000 nya medlemmar ur arbetarnas led. Det anmärkningsvärda är här den omständigheten att dessa personer inte så mycket på eget initiativ inträdde i partiet, utan fastmer sändes dit av hela den övriga partilösa massan, som aktivt deltog vid intagandet av nya medlemmar och utan vars godkännande inga nya medlemmar intogs. Detta faktum vittnar om att de partilösa arbetarnas breda massor anser vårt parti som sitt eget parti, ett parti som står dem nära och är dem kärt, i vars utvidgande och stärkande de är djupt intresserade och åt vars ledning de frivilligt anförtror sitt öde. Det behöver väl knappast bevisas att partiet utan dessa ogripbara moraliska trådar, som förbinder det med de partilösa massorna, inte skulle kunnat bli den avgörande kraften hos sin klass.

Partiet är en oskiljaktig del av arbetarklassen.

»Vi är klassens parti«, säger Lenin, »och därför måste nästan hela klassen (och under krigstider, under inbördeskrigets epok absolut hela klassen) handla under ledning av vårt parti, sluta sig till vårt parti så tätt som möjligt, men det skulle vara manilovism[Not] och en 'svanspolitisk' inställning om man trodde att nästan hela klassen eller hela klassen under kapitalismen någonsin vore i stånd att höja sig till sin förtrupps, sitt socialdemokratiska partis medvetenhet och aktivitet. Ingen enda förnuftig socialdemokrat har hittills ställt i tvivelsmål, att inte ens den fackliga organisationen (som är primitivare, lättare tillgänglig för de outvecklade skiktens medvetande) under kapitalismen är i stånd att omsluta nästan hela eller hela arbetarklassen. Det vore endast att bedraga sig själv, att sluta ögonen för våra uppgifters väldiga omfattning, att göra dessa uppgifter trängre — om vi glömde skillnaden mellan förtruppen och alla de massor som drages till den, glömde förtruppens ständiga plikt att lyfta allt bredare skikt upp till sin egen nivå.« (Lenin, »Ett steg framåt, två tillbaka«, Samlade verk, b. VI, s. 205-206, ryska.)

2. Partiet som arbetarklassens organiserade trupp. Partiet är inte bara arbetarklassens förtrupp. Om partiet verkligen vill leda klassens kamp, måste det dessutom vara sin klass' organiserade trupp. Under kapitalismens förhållanden är partiets uppgifter utomordentligt stora och mångsidiga. Partiet måste leda proletariatets kamp under synnerligen svåra inre och yttre utvecklingsbetingelser, det måste leda proletariatet till angrepp, när situationen kräver ett angrepp, det måste föra proletariatet undan den starka fiendens slag, när situationen kräver ett återtåg, det måste hos de organiserade partilösa arbetarnas miljonmassor ingjuta en anda av disciplin och planmässighet i kampen, en anda av organisering och uthållighet. Men dessa uppgifter kan partiet fylla endast ifall det självt är proletariatets organiserade trupp. Utan dessa betingelser kan det inte ens bli tal om partiets verkliga ledning av proletariatets miljonmassor.

Partiet är arbetarklassens organiserade trupp.

Idén om partiet som ett organiserat helt har fixerats i Lenins bekanta formulering av den första paragrafen i våra partistadgar, där partiet betraktas som summan av organisationerna och partiets medlemmar som medlemmar i en av partiets organisationer. Mensjevikerna, som redan 1903 reste invändningar mot denna formulering, föreslog att ersätta den med ett »system« av självanslutning till partiet, ett »system« som innebar att »namnet« partimedlem utsträcktes till varje »professor« och »gymnasist«, varje »sympatiserande« och »strejkande«, vilka på ett eller annat sätt understödde partiet men inte tillhörde och inte ville tillhöra någon av partiets organisationer. Det behöver väl knappast bevisas, att detta originella »system«, om det fått fotfäste i vårt parti, oundvikligen skulle lett till att partiet överfyllts av professorer och gymnasister samt urartat till en diffus, formlös, desorganiserad »bildning«, som skulle kommit bort i ett hav av »sympatiserande«, där gränsen mellan partiet och klassen suddats ut och som skulle omintetgjort partiets uppgift att höja de oorganiserade massorna till förtruppens nivå. Det behöver inte ens nämnas att vårt parti under ett sådan opportunistiskt »system« inte skulle ha kunnat fylla sin roll som arbetarklassens organiserande kärna under vår revolutions förlopp.

»Ur kamr. Martovs synpunkt«, säger Lenin, »förblir partiets gräns fullständigt obestämd, ty 'varje strejkande' kan 'förklara sig vara medlem av partiet'. Vilken nytta medför denna formlöshet? En vidsträckt spridning av 'namnet'. Dess skadlighet består i att den inplantar den desorganiserande idén om klassens och partiets sammanblandning.« (Lenin, »Ett steg framåt, två tillbaka«, Samlade verk, b. VI, s. 211, ryska.)

Men partiet är inte endast summan av partiets organisationer. Partiet är dessutom ett enhetligt system av dessa organisationer, deras formella sammanslutning till ett enhetligt helt, med högre och lägre ledande organ, med minoritetens underordnande under majoriteten, med praktiska beslut, som är bindande för alla partimedlemmar. Utan dessa betingelser är partiet ej i stånd att vara ett enhetligt organiserat helt, som förmår förverkliga en planmässig och organiserad ledning av arbetarklassens kamp.

»Tidigare«, skrev Lenin, »var vårt parti inte ett formellt organiserat helt, utan endast summan av enskilda grupper, och därför kunde det inte existera något annat förhållande mellan dessa grupper än ideologisk påverkan. Nu har vi blivit ett organiserat parti, och det innebär just att skapa makt, det innebär en förvandling av idéernas auktoritet till maktens auktoritet, de lägre partiinstansernas underordnande under de högre.« (Samma arbete, s. 291.)

Principen att minoriteten underordnar sig majoriteten, att partiarbetet ledes från ett centrum, framkallar inte sällan angrepp från vacklande element, beskyllningar för »byråkratism«, formalism o.s.v. Det behöver väl knappast bevisas att ett planmässigt arbete av partiet såsom ett helt och ledningen av arbetarklassens kamp skulle vara omöjliga om ej dessa principer genomföres. Leninismen innebär i organisationsfrågan ett orubbligt genomförande av dessa principer. Kampen mot dessa principer kallar Lenin »rysk nihilism« och »herrskapsanarkism«, vilka bör förlöjligas och förkastas.

I sin bok »Ett steg framåt« yttrar Lenin om dessa vacklande element följande:

»Denna herrskapsanarkism är särskilt utmärkande för den ryske nihilisten. Partiorganisationen förefaller honom vara en ohygglig 'fabrik', delens underordnande under det hela och minoritetens under majoriteten synes honom vara 'livegenskap' …  arbetets fördelning under ledning av ett centrum framkallar hos honom tragikomiska tjut om att människorna förvandlas till 'små kuggar i ett maskineri« …  nämnandet av partiets organisationsstadgar utlöser en föraktlig grimas och en överlägsen …  anmärkning om att man också skulle kunna klara sig utan stadgar … «

»Det torde vara klart att skriken om den beryktade byråkratismen helt enkelt är en täckmantel för missnöjet med particentralernas personliga sammansättning, ett fikonlöv …  Du är en byråkrat, emedan du utsetts av partikongressen inte i enlighet med min vilja utan tvärtemot den; du är en formalist, emedan du stödjer dig på kongressens formella beslut och inte på mitt samtycke; du handlar grovt mekaniskt, ty du hänvisar till partikongressens 'mekaniska' majoritet och tar ingen hänsyn till min önskan att koopteras; du är en despot, emedan du inte vill avstå makten åt det gamla nätta sällskapet.«[Not] (Samma arbete, s. 310 o. 287.)

3. Partiet som högsta formen för proletariatets klassorganisation. Partiet är arbetarklassens organiserade trupp. Men partiet är inte arbetarklassens enda organisation. Proletariatet har dessutom en hel rad andra organisationer, utan vilka det ej kan föra en framgångsrik kamp mot kapitalet: fackföreningar, kooperativer, fabriks- och verkstadsorganisationer, parlamentsfraktioner, partilösa kvinnoföreningar, pressen, kulturella och upplysningsorganisationer, ungdomsföreningar, revolutionära kamporganisationer (under öppna revolutionära aktioner), deputeradesovjeter såsom organisationens statliga form (när proletariatet innehar makten) o.s.v. Den väldiga majoriteten av dessa organisationer är partilösa och endast en viss del av dem är direkt anslutna till partiet eller utgör en förgrening av detsamma. Alla dessa organisationer är under vissa förhållanden absolut nödvändiga för arbetarklassen, ty utan dem är det omöjligt att stärka proletariatets klasspositioner på kampens olikartade områden, utan dem är det omöjligt att stärka proletariatets klasspositioner på kampens olikartade områden, utan dem är det omöjligt att stålsätta proletariatet, som den kraft vilken är kallad att ersätta den borgerliga samhällsordningen med en socialistisk samhällsordning. Men hur skall man få till stånd en enhetlig ledning, då det finnes en sådan rikedom på organisationer? Var finns garantin för att inte denna mångfald av organisationer skall bringa dissonans i ledningen? Man kan säga att var och en av dessa organisationer bedriver arbete på sitt särskilda område och att de därför inte kan störa varandra. Det är naturligtvis riktigt. Men det är också sant att alla dessa organisationer måste bedriva arbetet i en och samma riktning, ty de är till för att gagna en klass, proletärernas klass. Nu frågas det: vem bestämmer den linje, den allmänna riktning, i vilken alla dessa organisationer måste bedriva sitt arbete? Var är den centralorganisation, som inte blott på grund av att den besitter nödvändig erfarenhet är istånd att utforma denna allmänna linje utan också, tack vare den omständigheten att den besitter tillräcklig auktoritet, har möjlighet att förmå alla dessa organisationer att i praktiken följa denna linje för att uppnå enhet i ledningen och förhindra varje dissonans?

En sådan organisation är proletariatets parti.

Partiet har alla förutsättningar för detta, emedan paritet för det första är samlingsplatsen för arbetarklassens bästa element, vilka står i direkt förbindelse med proletariatets partilösa organisationer och mycket ofta leder desamma; för det andra emedan partiet i sin egenskap av samlingsplats för arbetarklassens bästa element är den bästa skola för utbildning av ledare för arbetarklassen, vilka är i stånd att leda sin klass' alla organisationsformer; för det tredje emedan partiet i sin egenskap av den bästa skolan för arbetarklassens ledare tack vare sin erfarenhet och sin auktoritet är den enda organisation, som kan centralisera ledningen för proletariatets kamp och sålunda förvandla arbetarklassens alla möjliga partilösa organisationer till hjälporgan och transmissionsremmar, vilka förenar partiet med klassen.

Partiet är den högsta formen för proletariatets klassorganisation.

Detta betyder naturligtvis inte att de partilösa organisationerna, fackföreningarna, kooperativerna o.s.v., formellt måste underställas partiets ledning. Det är endast fråga om att de partimedlemmar, vilka tillhör dessa organisationer och utan tvivel har inflytande där, med alla övertygelsens medel skall verka därhän, att de partilösa organisationerna i sitt arbete närmar sig proletariatets parti och frivilligt ställer sig under dess politiska ledning.

Därför säger Lenin att partiet är »den högsta formen för proletärernas klassammanslutning«, vars politiska ledning bör utsträckas till proletariatets alla övriga former av organisation. (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 106.)

Därför är den opportunistiska teorin om de partilösa organisationernas »oberoende« och »neutralitet«, vilken ger upphov till oberoende parlamentariker och från partiet lösryckta publicister, trångsynta fackföreningsfunktionärer och förborgerligade kooperatörer, fullkomligt oförenlig med leninismens teori och praktik.

4. Partiet såsom verktyg för proletariatets diktatur. Partiet är den högsta formen för proletariatets organisation. Partiet är den viktigaste ledande kraften inom proletärernas klass och inom denna klass' organisationer. Men härav följer ingalunda att partiet kan betraktas som sitt eget mål, som en kraft, vilken endast betjänar sina egna syften. Partiet är inte bara den högsta formen för proletärernas klassammanslutning — det är därjämte ett verktyg i proletariatets händer för diktaturens erövring, då denna ännu inte erövrats, för diktaturens stärkande och utvidgning, då denna redan erövrats. Partiet skulle inte kunna stiga så högt i sin betydelse, det skulle inte kunna dominera över proletariatets alla övriga organisationsformer, därest ej proletariatet stode inför frågan om makten, därest ej imperialismens betingeler, krigens oundviklighet och den rådande krisen skulle kräva en koncentration av proletariatets alla krafter på en punkt, en samling av den revolutionära rörelsens alla trådar på ett ställe för att störta bourgeoisin och erövra proletariatets diktatur. Proletariatet behöver framför allt partiet som sin kampstab, vilken är nödvändig för en framgångsrik erövring av makten. Det behöver väl knappast bevisas att proletariatet i Ryssland inte skulle kunnat genomföra sin revolutionära diktatur, om det ej haft ett parti, som var i stånd att omkring sig samla proletariatets massorganisationer och under kampens förlopp centralisera ledningen för hela rörelsen.

Men proletariatet behöver partiet inte bara för att erövra diktaturen utan än mera för att kunna upprätthålla diktaturen, stärka och utvidga den till fromma för socialismens fullständiga seger.

»Säkerligen inser nu nästan alla«, säger Lenin, »att bolsjevikerna inte skulle kunnat hålla sig kvar vid makten två och ett halvt år, ja, inte ens två och en halv månad utan den strängaste, verkligt järnhårda disciplin inom vårt parti, utan det fullständigaste och mest hängivna understöd åt detsamma från arbetarklassens hela massa, d.v.s. alla tänkande inom denna klass, alla som är hederliga, offervilliga, inflytelserika och i stånd att draga med sig och entusiasmera de efterblivna skikten.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 74.)

Men vad betyder det att »upprätthålla« och »utvidga« diktaturen? Det betyder att i proletärernas miljonmassor ingjuta disciplinens och organisationens anda; det betyder att inom de proletära massorna skapa ett fäste och ett bålverk mot de småborgerliga elementens och de småborgerliga vanornas frätande inflytande; det betyder att stärka proletärernas organisatoriska arbete för de småborgerliga skiktens uppfostran och omdaning; det betyder att bistå de proletära massorna att uppfostra sig själva till en kraft, som är i stånd att avskaffa klasserna och förbereda betingelserna för den socialistiska produktionens organisation. Men att göra allt detta är omöjligt utan ett parti, som är starkt genom sin sammansvetsning och disciplin.

»Proletariatets diktatur«, säger Lenin, »är en hårdnackad kamp, blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ, mot det gamla samhällets krafter och traditioner. Vanans makt hos miljoner och tiotals miljoner är den mest fruktansvärda makt. Utan ett stålsatt och i kampen härdat parti, utan ett parti som åtnjuter förtroende hos hela den ärliga delen av den givna klassen, utan ett parti som förstår att ge akt på massans stämning och öva inflytande på densamma är det omöjligt att med framgång föra en sådan kamp.« (Samma arbeta, s. 99.)

Proletariatet behöver partiet för att erövra och upprätta diktaturen. Partiet är ett verktyg för proletariatets diktatur.

Men härav följer att i och med klassernas försvinnande, i och med den proletära diktaturens bortdöende även partiet måste dö bort.

5. Partiet är, såsom en enhetlig vilja, oförenlig med förekomsten av fraktioner. Det är omöjligt att erövra och upprätthålla proletariatets diktatur utan ett parti, som är starkt genom sin sammansvetsning och järnhårda disciplin. Men en järnhård disciplin i partiet är otänkbar utan viljans enhet, utan en fullkomlig och obetingad enhet i samtliga partimedlemmars handlande. Det betyder naturligtvis inte, att härmed möjligheten för meningsstrider inom partiet skulle vara utesluten. Tvärtom, den järnhårda disciplinen utesluter inte, utan förutsätter kritik och meningsstrider inom partiet. Ännu mindre betyder det att disciplinen måste vara »blind«. Tvärtom, den järnhårda disciplinen utesluter inte, utan förutsätter ett medvetet och frivilligt underordnande, ty endast en medveten disciplin kan vara en verkligt järnhård disciplin. Men sedan meningsstriderna avslutats, sedan kritiken uttömts och ett beslut fattats, är alla partimedlemmars enhetliga vilja och enhetliga handling den nödvändiga betingelse, utan vilken varken ett enhetligt parti eller en järnhård partidisciplin är tänkbar.

»Under den nuvarande epoken av skärpt inbördeskrig«, säger Lenin, »kan det kommunistiska partiet fylla sin plikt endast om det organiseras på det mest centralistiska sätt, om i partiet härskar en järnhård disciplin, som gränsar till militärdisciplin, och om dess particentral blir ett maktutövande, auktoritativt organ med vidsträckta befogenheter och som åtnjuter partimedlemmarnas allmänna förtroende.« (Lenin, »Villkoren för inträde i Kommunistiska internationalen«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 235.)

Så förhåller det sig med disciplinen i partiet under kampförhållandena före diktaturens erövring.

Detsamma måste, ehuru i ännu högre grad, sägas om disciplinen i partiet efter diktaturens erövring.

»Den som ens i ringaste mån«, säger Lenin, »försvagar den järnhårda disciplinen inom proletariatets parti (i synnerhet under tiden för proletariatets diktatur), han bistår faktiskt bourgeoisin mot proletariatet.« (Lenin, Samma arbete, s. 99.)

Men härav följer att förekomsten av fraktioner är oförenlig såväl med partiets enhet som med dess järnhårda disciplin. Det behöver väl knappast bevisas att förekomsten av fraktioner leder till att det kommer att finnas flera centraler och att förekomsten av flera centraler innebär frånvaro av en allmän central i partiet, splittring i den enhetliga viljan, försvagande och upplösning av disciplinen, försvagande och upplösning av diktaturen. Självfallet kan Andra internationalens partier, som bekämpar proletariatets diktatur och inte önskar föra proletärerna till makten, tillåta sig en sådan liberalism som fraktionsfrihet, ty de har alls inget behov av en järnhård disciplin. Men Kommunistiska internationalens partier, som ställer in sig på uppgiften att erövra och befästa proletariatets diktatur, kan inte gå med på vare sig »liberalism« eller fraktionsfrihet.

Partiet är en viljans enhet, som utesluter allt slags fraktionsväsen och all splittring av makten i partiet.

Därför klargjorde Lenin »fraktionsväsendets fara med hänsyn till partiets enhet och förverkligandet av det proletära avantgardets viljeenhet som huvudbetingelsen för den proletära diktaturens framgång«, vilket fixerades i en särskild resolution »Om partiets enhet« på vårt partis tionde kongress.

Därför ställde Lenin krav på »fullständig likvidering av allt slags fraktionsväsen« och »omedelbar upplösning av alla grupper utan undantag, som bildats på den ena eller andra plattformen« med hot om »ovillkorlig och omedelbar uteslutning ur partiet«. (Se resolutionen »Om partiets enhet«.)

6. Partiet stärkes genom att det rensar ut opportunistiska element. Det är de opportunistiska elementen, som utgör källan till fraktionsväsendet i partiet. Proletariatet är inte en från omgivningen avskild klass. Till det strömmar ständigt element från bönderna, småborgarna och de intellektuella, som proletariserats genom kapitalismens utveckling. Samtidigt försiggår en upplösningsprocess inom proletariatets överskikt, som huvudsakligen består av fackföreningsfunktionärer och parlamentsrepresentanter, vilka omhuldas av bourgeoisin på bekostnad av den koloniala extraprofiten. »Detta skikt av förborgerligade arbetare«, sade Lenin, »denna 'arbetararistokrati', som till levnadssätt, inkomst och hela sin världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisins viktigaste sociala (inte militära) stöd. Ty de är bourgeoisins verkliga agenter inom arbetarrörelsen, kapitalistklassens arbetarlakejer … , de som verkligen för in reformism och chauvinism i arbetarrörelen«. (Lenin, »Imperialismen«, Samlade skrifter i urval, b. VIII, s. 11.)

Alla dessa småborgerliga grupper tränger in på ett eller annat sätt i partiet och inför i detta en anda av vacklan och opportunism, en anda av upplösning och osäkerhet. Det är dessa som framförallt är källan till fraktionsväsen och upplösning, källan till desorganisation och partiets sprängning, inifrån. Att kämpa mot imperialismen med sådana »bundsförvanter« i ryggen — det innebär att råka i samma läge som personer, vilka beskjutes från två håll — från frontsidan såväl som i ryggen. Därför är den hänsynslösa kampen mot dylika element och deras utdrivande ur partiet förutsättningen för en framgångsrik kamp mot imperialismen.

Teorin om att »övervinna« de opportunistiska elementen genom en ideologisk kamp inom partiet, teorin om att »likvidera« dessa element inom ramen av ett parti är en rutten och farlig teori, som hotar att döma partiet till paralysi och till kroniskt sjuklighetstillstånd, hotar att låta partiet frätas sönder av opportunismen, hotar att lämna proletariatet utan ett revolutionärt parti, hotar att beröva proletariatet dess viktigaste vapen i kampen mot imperialismen. Vårt parti skulle inte ha kunnat bana sig väg, det skulle inte kunnat taga makten och organisera proletariatets diktatur, inte kunnat utgå som segrare ur inbördeskriget, om det i sina led haft personer sådana som Martov och Dan, Potresov och Axelrod. Om det lyckats vårt parti att skapa en inre enhet och en oförliknelig sammanhållning i sina led, så har det framförallt kunnat ske därför att det i tid förmådde rensa ut opportunismens ogräs, att det förmådde driva ut likvidatorerna och mensjevikerna ur partiet. Vägen till att utveckla och stärka de proletära partierna går över deras rensning från opportunister och reformister, socialimperialister och socialchauvinister, socialpatrioter och socialpacifister.

Partiet stärkes genom att det rensar ut de opportunistiska elementen.

»Om man har reformister, mensjeviker i sina led«, säger Lenin, »är det omöjligt att segra i den proletära revolutionen, är det omöjligt att försvara den. Detta är principiellt fastslaget. Detta har bekräftats påtagligt genom erfarenheten i Ryssland och Ungern …  I Ryssland har det många gånger förekommit svåra situationer, då sovjetregimen säkert skulle ha störtats, om mensjevikerna, reformisterna, de småborgerliga demokraterna skulle ha blivit kvar inom vårt parti …  i Italien där, som det allmänt erkännes, avgörande drabbningar mellan proletariatet och bourgeoisin om erövring av statsmakten förestår. I ett sådant ögonblick är det inte bara ovillkorligen nödvändigt att avlägsna mensjeviker, reformister, Turati-anhängare ur partiet, utan det kan t.o.m. visa sig nyttigt att avlägsna förträffliga kommunister, som kan vackla och visa tendenser till 'enhet' med reformisterna, att avlägsna dem från alla slags ansvarsfulla poster …  När revolutionen står för dörren och kampen för dess seger rasar som hetast, kan den minsta vacklan inom partiet vara i stånd att förstöra allt, omintetgöra revolutionen, rycka makten ur proletariatets händer, ty denna makt är ännu inte stabil, angreppet mot den är ännu mycket starkt. Om de vacklande ledarna i en sådan situation går sin väg, så försvagar inte detta utan det stärker partiet såväl som arbetarrörelsen och revolutionen.« (Lenin, »Falska tal om friheten«, Samlade verk, b. XXV, s. 462-464, ryska.)


[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Stilen i arbetet. Opp: Om leninismens grunder. Bakåt: Strategin och taktiken.


J.V. Stalin (1879–1953):
»Om leninismens grunder«. (1924).

Hela texten finns även i PDF-filen lengrund.pdf (att läsa i Acrobat Reader, GV eller Xpdf).


Emil Tusen <generaldepoten@rambler.ru> Tue Jun 27 00:03:13 CEST 2000


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).