De ha tömt njutningarnas bägare till botten, men känna nu blott livsleda, och de lida, därför att deras goda anlag ej ha kommit till sin rätt. De ha plockat den europeiska civilisationens frukter, men dessa ha varit skämda och lämna en bitter eftersmak. Överallt i den nya ryska vitterheten träffa vi Onegins likar: hos Lermontov heter han Petjorin, hos Herzen Beltov (i romanen »Vem är den skyldige«); i Turgenevs romaner och berättelser figurerar han oupphörligt under många namn (Rudin, Bazarov m.fl.), och han får sin konstnärliga fulländning i Gontjarovs Oblomov. Men ännu i Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs verk går Onegins ande igen.
|
Alexander Pusjkins »Eugen Onegin« har senare översatts av Kjell Johansson och utgivits av Förlaget Murbräckan <murbrackan@swipnet.se> i Borrby 1999.
Se även:
Eugen Onegin
ROMAN PÅ VERS
av Alexander Pusjkin.
Övers. av Alfred Jensen.
Ny, omarbetad och tillökt upplaga (1918).
Avskrift av Erik Jonsson år 2001 (tvåtusenett) och 2003 (tvåtusentre)
ur det i Landskrona Stadsbibliotek befintliga
exemplaret. Sidhänvisningarna avse sidbrytningar i den tryckta boken.
Alexander Pusjkins 'Eugen Onegin' har senare översatts av Kjell
Johansson och utgivits av Förlaget Murbräckan i Borrby år 1999,
http://home.swipnet.se/murbrackan/ på Världsväven.
Länkar till PDF-filen liksom till andra i sammanhanget intressanta
dokument finnas på sidorna
http://www.oblomoveri.tk
http://go.to/generaldepoten
http://www.generaldepoten.tk
http://generaldepoten.bravepages.com/real/Rysk_realism-node5.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/real/Rysk_realism-node5.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/real/Rysk_realism-node5.html
Se även Dobroljubovs uppsats 'Vad är oblomoveri?':
http://generaldepoten.bravepages.com/sto/oblomoveri-node1.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/sto/oblomoveri-node1.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/sto/oblomoveri-node1.html
samt Ivan Turgenjevs »novell« 'Rudin'.
http://generaldepoten.bravepages.com/rudin/index.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/rudin/index.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/rudin/index.html
Avskriften senast rättad 3.3.2005 (tredje mars år tvåtusenfem).
s. V
Förord.
För snart trettio år sedan utkom den ryske skalden Alexander Pusjkins
mästerverk »Eugen Onegin« i svensk översättning. Denna upplaga är
nu utgången ur bokhandeln --- en för versifierade tolkningar mindre
vanlig framgång --- och då förläggaren har ansett lämpligt att utgiva
en ny upplaga, begagnar översättaren det kärkomna tillfället att
underkasta den ursprungliga översättningen en grundlig revision, som
säkerligen innebär en förbättring.
På poetiska tolkningar kan för visso satsen tillämpas: »Bokstaven
dödar, men anden gör levande,« och om somliga översättningar i bunden
form gäller allt fortfarande den kvicka jämförelsen med vissa fruar,
nämligen att de vackraste icke alltid äro de trognaste. En
samvetsgrann tolkares förnämsta uppgift måste vara att så mycket som
möjligt låta den poetiska troheten harmoniera med den språkliga.
Skulle detta i många fall vara absolut omöjligt, är det väl intet
tvivel om att den förra synpunkten bör segra.
När jag genomläst min gamla översättning av »Onegin«, tillstår jag
öppet, att den i det stora hela synes mig så flytande, ledig och
poetiskt trogen, att den icke har förlorat mycket i friskhet under
de tre årtiondena. Särskilt synes mig den lyriska stämningen väl
återgiven, försåvitt jag får döma i eget mål, liksom ock
s. VI
den än sarkastiska, än personligt självsvåldiga tonen. I detta
avseende har jag icke nänts göra några väsentliga ändringar, och många
av de rent lyriska stroferna hava återupptagits i oförändrat skick.
Men i många detaljer var jag kanske en smula för fri. De i själva
verket obetydliga avvikelserna från originalet stredo visserligen
icke mot Pusjkins skaldskap och diktverkets anda, men voro näppeligen
nödvändiga. I detta avseende har jag sökt att bringa den nya upplagan
i ännu närmare anslutning till originalet. På sina ställen vidlåda ock
några sakliga felaktigheter och misstag den förra tolkningen, vilka
här undanröjts. De äro visserligen icke många, och om jag härmed
offentligt erkänner dem, torde denna ursäktande självanklagelse
bevisa, att de många åren ha lärt mig en smula mer. Men framför allt
har jag genom den nya omarbetningen velat kraftigare framhålla det
ryska skaldeverkets kultur- och litteraturhistoriska
betydelse. Härutinnan lämnade 1889 års översättning kanske mest övrigt
att önska. Men även i detta avseende har jag sökt bättra mig med
åren!
Om denna nya tolkning sålunda är en förbättrad upplaga, blir den på
samma gång tillökt. Översättaren har nämligen följt den av
Brockhaus-Jefron föranstaltade och av S.A. Vengerov redigerade
Pusjkinupplagan (1909), som upptager många i de äldsta editionerna
utelämnade strofer, efteråt funna bland skaldens koncept och
efterlämnade papper. Dessa små luckor ha till allra största delen
fyllts genom den nya översättningen, sålunda den fullständigaste av
de ofantligt många tolkningar av »Onegin«, som redan finnas på
europeiska och även icke-europeiska
s. VII
språk. Däremot har jag icke upptagit de lösa fragment ur Onegins
resebok, varav skalden hade ärnat bilda en särskild sång, enär de
föreligga i otillfredsställande skick och med avseende på innehållet
näppeligen kunna ha större intresse för svenska läsare.
I samtliga ryska Pusjkinupplagor är »Onegin« försedd med noter, som
härröra dels från författaren själv, dels från olika utgivare, och i
min förra översättning blevo de flesta av dessa noter återgivna. Enär
de dock numer till största delen ha förlorat sitt tidsvärde eller
närmast äro avsedda för en rysk läsekrets, har jag ansett mig här
kunna utesluta dem. De av översättaren självständigt gjorda anmärk-
ningarna under strecket, beröra huvudsakligen litteraturhistoriska
detaljer eller äro avsedda att förtydliga en sak i enlighet med
originalet.
Korteligen: jag tror mig hava bevarat diktverkets ursprungliga
friskhet och skönhet, men i de språkliga och litterära detaljerna lagt
mig vinn om en formell trohet, som bör kunna tillfredsställa mycket
höga krav även från den vetenskapliga kritikens sida. Och denna möda
har varit mig kär och innebär sin egen lön, ty »Eugen Onegin« intager
ett hedersrum i den europeiska vitterhetens historia. Har man svårt
att tänka sig Pusjkin utan »Onegin«, är det kanske ännu svårare att
tänka sig den ryska skönlitteraturen utan detta mästerverk.
Stockholm jan. 1918.
Översättaren
s. IX
Inledning.
»Vi tillstå, att vi icke utan en viss bävan skrida till en kritisk
granskning av en sådan dikt som 'Eugen Onegin'. Och denna bävan
rättfärdigas av många orsaker. 'Onegin' är Pusjkins intimaste alster,
det mest älskade fostret av hans fantasi, och man kan knappt peka på
några diktverk, där skaldens personlighet avspeglar sig med sådan
fullhet, klarhet och tydlighet som Pusjkins i 'Onegin'. Här är hela
hans liv, själ och kärlek; här äro hans känslor, begrepp och ideal
koncentrerade. Att värdesätta ett sådant konstverk är liktydigt med
att värdesätta skalden själv i hela omfånget av hans skapande
verksamhet. Oavsett det estetiska värdet har 'Onegin' för Ryssland en
ofantlig historisk och social betydelse.«
Med dessa ord hälsade den på sin tid mycket märklige ryske
litteraturkritikern Bjelinskij, Pusjkins något yngre samtida,
»Eugen Onegin«, och de lovord, som han redan på 1840-talet slösade på
detta diktverk, hava i det stora hela sitt berättigande än i dag och
ligga fortfarande till grund för den värdesättning, som
litteraturhistorien har gjort av Pusjkin och hans mest betydande
alster.
År 1825, då den första sången av »Eugen Onegin«* kom ut i tryck,
bildar i själ-
(*) På ryska skrives namnet Jevgenij Onjegin (Anjä'gin). Även nu har
övers. bibehållet den enklare beteckningen »Eugen Onegin«, redan
populär genom Tjajkovskijs bekanta opera.
s. X
va verket epok i den ryska vitterhetens historia. Här uppträdde för
första gången i Ryssland en äkta poet, som icke blott idkade vitterlek
som tidsfördriv på lediga stunder eller ställde sin versifikatoriska
talang i tsarismens och hovets tjänst, såsom fallet hade varit med
Pusjkins närmaste föregångare, en Lomonosov, Derzjavin, Karamzin eller
Zjukovskij, utan som i sitt skaldskap såg ett heligt kall, en stor
uppgift. I ett land, som ännu hade få anknytningar till den
västerländska civilisationen och vars folk i det stora hela ännu
knappt hunnit befria sig från ett halvasiatiskt barbari, framträdde
med ens en 24-årig skald, den där i sin diktning upptog det bästa av
de europeiska strömningarna i poesien (Rousseau, den tysk-franska
nyromantiken, Byron, Shakespeare och Goethe samt folkvisan), men på
samma gång förblev äkta ryss, nationellt självständig. Pusjkin vart
för den ryska skönlitteraturen, vad Peter den store hade varit för den
ryska historien: den store banbrytaren och föregångsmannen. Och här
träder oss till mötes en rysk personlighet, en äkta
skaldeindividualitet, vars diktning är en trogen avspegling av hans
mångskiftande liv.
Alexander Pusjkin föddes vid tröskeln till det nittonde århundradet
(år 1799) och var sålunda årsbarn med Adam Mickiewicz, den polska
poesien store pånyttfödare. Och vad den senare blev för sitt folk
genom den klassiska hjältedikten »Herr Tadeusz«, som påbörjades
omedelbart efter fulländandet av »Eugen Onegin« (1831), det var och
är Pusjkin för Ryssland genom sin lyrisk-romantiska epopé, »det ryska
livets encyklopedi«, såsom Bjelinskij betecknar »Eugen One-
s. XI
gin«.*
Man har kallat »Eugen Onegin« för en rysk Don Juan, och detta är till
en viss grad sant, men säger på långt när icke tillräckligt. Man skull
ock kunna i honom se en rysk Hamlet, ja, i viss mån även finna
beröringspunkter med Faust-Mefisto. Att Byrons »Don Juan« (kanske
ännu mer »Beppo«) har i yttre mening inspirerat Pusjkin till denna
»roman på vers«, lider väl intet tvivel, och särskilt i början av
diktverket äro reminiscenser från den engelska donjuanismen
påtagliga. Men med lika stort skäl kan litteraturforskaren anställa
jämförelser med Chateaubriand eller Rousseau. Pusjkins »Onegin«
skulle helt visst ha blivit skriven även utan en Byron, om den också
icke hade blivit sådan som nu är fallet.
De likheter, som kunna spåras mellan Pusjkin och Byron, äro i själva
verket tillfälliga, oväsentliga, och den ryske skalden framhåller
flerstädes i sitt verk sin individuella självständighet gentemot
Byron, liksom Onegins gentemot Don Juan. De faktiska likheterna
beröra blott den yttre kompositionen och själva stilen med de
sarkastisk-lyriska inläggen och avbrotten, den stundom raljerande
tonen och de personliga invektiverna. Men härtill inskränker sig också
likheten. Pusjkin var ingen Byron. Hos honom fanns ingen demonism
eller titanism, ingen »världs-
(*) Det mindre vanliga förnamnet Eugen (Jevgenij) har Pusjkin måhända
lånat från en ganska frivol sederoman av Izmajlov: »Jevgenij eller
Följderna av dålig uppfostran och dåligt umgänge.« Det för övrigt
okända släktnamnet »Onegin« har Pusjkin förmodligen bildat av namnet
på sjön Onega, liksom Lermontov efter denna förebild gav sin »Hjälte
från våra dagar« namnet Petjorin efter floden Petjora. Eller ligger
månne däri en ordlek (njega = vällust, njutning)?
s. XII
smärta«, ingen disharmoni med världsordningen, om ock starkt missnöje
med den närmaste omgivningen. Hans hjältar voro sannerligen inga
viljestarka, frihetstörstande rebeller som Byrons »korsar«, utan
fastmer ganska karaktärssvaga män som Onegin själv. Pusjkins »fånge i
Kaukasien« är ingen hjälte bland de tappre tjerkesserna (detta
estetiska misstag gottgjorde Lermontov, Byrons äkta själsfrände, genom
att välja sina hjältar i det frihetsälskande bergsfolkets egna leder);
hans »Aleko« i den utmärkta dikten »Tsigenarna« är ganska
intresselös, och kanen i »Springbrunnen i Bachtjisaraj« --- Pusjkins
av Byron mest påverkade berättelse --- är totalt trängd i skuggan.
Att för övrigt tvista om »Onegins« eller »Don Juans« företräde är
lönlöst. Båda mästerverken kunna tryggt jämnställas. Byron är kanske
starkare i sin indignation och i sin bitande sarkasm, liksom han utan
tvivel är mer sublim i vissa storslagna scener
(t.ex. skeppsbrottet). Å andra sidan synes mig Pusjkin ha företrädet i
den lyriska innerligheten, som värmer mer, samt i en mer helgjuten
komposition. Vad det sakliga innehållet beträffar, ligger tyngdpunkten
hos Byron i det historisk-politiska, hos Pusjkin i det rent
kulturhistoriskt ryska.
»Eugen Onegins« värde ligger icke minst däri, att det på ett gripande
sätt avspeglar skaldens egen utveckling, och som sådant är det ett
själsdokument av utomordentlig betydelse. I den första sången får
man i beskrivningen av den s.k. alexandrinska perioden med
efterklangen från Katarina II:s glänsande dagar, då
pseudoklassiciteten utkämpade sina sista dunster med den anryckande
romanti-
s. XIII
ken och byronismen.
Denna sång skrevs 1823 i södra Ryssland, dit Pusjkin hade förvisats
tre år förut. Det var här, som han gjorde sin litterära bekantskap med
Byron och under utflykter till Kaukasien och Krim fick impulserna till
sina första poetiska berättelser. I början av »Onegin« finna vi
ännu de sista efterdyningarna av den ryska byronismen.
År 1824 fick skalden nådigt tillstånd att slå sig ner på mödernegodset
Michajlovskoje i det inre av landet, och i denna lantliga miljö
skrevos andra och tredje sångerna. Här återger skalden delvis sitt
eget bekymmerslösa liv i skildringen av Onegin som lantjunkare; den
hederliga gumman Larina hette i verkligheten Osipovna, och Vladimir
Lenskij är måhända till någon ringa del en idealiserad bild av den
unge studenten Wulf på det närliggande godset Trigorskoje, med vil-
ken Pusjkin då umgicks.
Så kom den politiska krisen vid tronskiftet 1825, dekabristernas
revolt, dess psykiska verkningar på Pusjkin och hans slutliga
»försoning« med Nikolaj I (1826) i Moskva. Det blev för Pusjkin en
svår prövotid, som kostade honom mycket --- både den inre harmonien och
eftervärldens orättvisa dom. Men konstnären Pusjkin gick segrande ur
den förfärliga kampen. Hans inre liv fördjupades alltmer, tonen blev
allt allvarligare och andan alltmer nationell. Allt detta framträder
allt renare och klarare i diktverkets senare del, och så slutar det
hela med vemodiga slutackord (1831). I åtta år hade Pusjkin arbetat på
sin dikt, och dessa år hade ej gått spårlöst förbi. Kanske kände han
redan då på sig att han ej långt efteråt (1837)
s. XIV
skulle ljuta samma våldsamma död som Vladimir Lenskij i dikten.
Onegin är, kan man säga, ett barn av Katarina II och Voltaire, och vid
hans dop stod Byron fadder. Men pilten växte upp till man och blev en
äkta liten ryss samt stamfar för en hel rad underliga »hjältar« i den
ryska kulturhistorien, sällsamma produkter av det ryska samhället. Det
är de s.k. överflödiga människorna, som icke ha kommit på sin rätta
plats i livet och som ej duga till något. Ursprungligen begåvade,
ofta goda naturer, men svaga karaktärer, sakna de principer, energi,
handlingskraft, hava lämnat den ena stranden utan att hinna den andra
och existera »utan fäste«, såsom Sienkiewicz' utmärkta roman om den
slaviska »improdukti-viteten« är betitlad. De ha tömt njutningarnas
bägare till botten, men känna nu blott livsleda, och de lida, därför
att deras goda anlag ej ha kommit till sin rätt. De ha plockat den
europeiska civilisationens frukter, men dessa ha varit skämda och
lämna en bitter eftersmak. Överallt i den nya ryska vitterheten träffa
vi Onegins likar: hos Lermontov heter han Petjorin, hos Herzen Beltov
(i romanen »Vem är den skyldige«); i Turgenevs romaner och
berättelser figurerar han oupphörligt under många namn (Rudin,
Bazarov m.fl.), och han får sin konstnärliga fulländning i Gontjarovs
Oblomov. Men ännu i Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs verk går
Onegins ande igen.
Man har kanske icke rätt att kalla Onegin en rysk samhällstyp, utan
snarare ett typiskt undantag. Han är för exklusiv och för intelligent
för att kunna gälla som representant för en hel samhällsklass. Men å
andra sidan förekommer denna
s. XV
karaktär för ofta för att kunna anses som ett enstaka undantag. Onegin
är ett barn av den ryska brytningstid, som alstrade dekabristernas
frihetssvärmerier, men som fick sin avslutning i Sibirien eller i
andlig försoffning och vars »hjältar« försvinna ur historien lika
spårlöst som Onegin i dikten, såframt de icke som Vladimir Lenskij
dikten, som Pusjkin och Lermontov i verkligheten, dö en våldsam död i
blomman av sin ålder.
Onegins motsats är den både känslo- och viljestarka Tatiana, »den
ryska litteraturens Eva«, en härlig skapelse av en stor skald och
stammoder för de ståtliga kvinnor, som den ryska litteraturen,
särskilt Turgenjev, har skänkt oss, t.ex. Natalja i »Rudin« eller
Lisa i »Adelsnästet«. Och det ryska livet har många levande
motstycken till dessa kvinnoporträtt.
År 1823 skrev Pusjkin till furst Vjazemskij: »Jag skriver nu --- inte
en roman, utan en roman på vers, och det är en satans skillnad.« Ja,
»Onegin« är icke en roman i vanlig modern mening, utan ett lyriskt
epos, men det står i alla fall på realistisk grund och är det första
försöket till en rysk samhällsskildring i modern anda, en förelöpare
till Gogols realism, och häri ligger diktverkets eminenta betydelse i
den ryska kulturhistorien. Här skisseras ryska landskap i olika
årstider, här målas det fadda salongslivet i huvudstäderna, och här
tecknas för första gång- en det ryska livet på landet. Denna skildring
omfattar naturligtvis icke det ryska folket i dess helhet, ty bönderna
ha ännu icke uppträtt i litteraturen, och om ett samhälle i moderna
mening kunde man då icke tala. Här skildras en adelssocietet, alldeles
som fallet är i Mickiewicz' »Herr Tadeusz«. Men inom denna sfär har
s. XVI
Pusjkin skapat verkliga figurer och typer, som sedan utvecklades påb
redare social basis av Gogol och hans stora efterföljare.
Men »Onegins« största poetiska värde ligger dock i de rent lyriska
utgjutelserna, som i förening med det ryska språkets smältande välljud
skapat ett diktverk av oförgänglig skönhet. Och denna varma, från ett
sjudande människohjärta strömmande känsla bottnar i en rik
världserfarenhet, vemodig, men utan bitterhet, resignerad, men utan
feghet. »Onegin« återspeglar ett helt människoliv meddess fröjder och
sorger, dess förhoppningar och besvikelser, och när man läser
»Onegin«, känner man bäst, att det är
»en dikt, som sorglös yngling kvad,
en frukt av långa nätters vaka
en bikt av en, som lärt försaka,
ett ärr av bittra hjärtesår.«
A--d J.
Eugen Onegin.
»Pétri de vanité avait encore plus de cette espèce d'orgeuil qui fait
avouer avec la même indifférence les bonnes comme les mauvaises
actions, suite d'un sentiment de superiorité, peut-être imaginaire.«
Tiré d'une lettre particulière.
s. 3
Till
PETER ALEKSANDROVITJ PLETNEV*
Ej för att vänners öra fägna,
ej för att roa lysten värld,
åt dig jag härmed ville ägna
en dig fullt värdig hyllningsgärd,
värd dig, den ädelborne anden,
som med din rena fantasi
har mäktat lossa knutna banden
och skapa äkta poesi
i enkel dräkt. --- Av varma handen
dig sändas dessa lösa blad,
halvt folkliga, halvt ideala,
än glada, än sentimentala,
en dikt, som sorglös yngling kvad,
en frukt av långa nätters vaka
och tidigt vissna ungdomsår,
en dikt av en, som lärt försaka,
ett ärr av bittra hjärtesår.
(*) Denna tillägnan skrevs 1828 i Petersburg, då den fjärde och femte
sången publicerades. --- P.A. Pletnev (d. 1862), poet, kritiker och
professor i litteraturhistoria, tillhörde den pusjkinska kretsen.
s. 5
FÖRSTA SÅNGEN.
»Han lever fort, hans känslor rasa ut.«
Furst P. A. Vjazemskij.
1
»Min farbror, en beskedlig herre
och hedersman, har blivit krank
--- nu på fullt allvar --- och dess värre
han kräver vård för all skavank.
Hans föredöme lätt kan smitta.
Men ledsamt är gudnås att sitta
vid sjukbädd både natt och dag
och aldrig slippa lös som jag.
Jag måste pigga upp filuren
och göra gubbens lynne lätt,
än lägga kudden riktigt rätt,
än räcka medlidsamt mixturen,
men under suckar tänka så:
Om hin blott tog'en snart ändå?«
2
Så en förlupen sälle tänkte,
på resa stadd, av damm betäckt,
fast Zevs av gunst åt honom skänkte
förhoppning om att ärva släkt.
s. 6
Ruslans och min Ljudmilas* vänner!
Oförbehållsamt jag bekänner,
att denne fräcke grobian
är hjälten uti min roman.
Min gode vän Onegin föddes
vid stranden utav Nevas flod,
där kanske ock er vagga stod
och där er ungdomstid föröddes.
Jag där ock trampat nöjets stig,
men norden skadlig var för mig.**
(*) Med den på ryska sagomotiv byggda, men i romantisk-italiensk stil
hållna hjältedikten »Ruslan och Ljudmila« (181720), omarbetad till
opera av Glinka, gjorde Pusjkin sin glänsande debut i den ryska
vitterheten.
(**) När Pusjkin våren 1823 begynte »Onegin«, som blev färdig först
1831, befann han sig i södra Ryssland (Kisjinev och Odessa), dit han
förvisades för sin politiska frispråkighet och vissa smådikter, som
voro misshagliga på allerhögsta ort.
3
Hans far, som tjänat högvälboret
och nitiskt, levde på kredit.
Tre baler ställdes till om året,
tills äntligen det blev fallit.
Hans son dock ödet skona ville:
Först tog Madame hand om den lille;
så kom Monsieur.* Ej lärdom tröt
för gossen, som var vild, men söt.
Monsieur l'Abbé, en rätt beskedlig
fransos, var mild mot sin elev.
Hans undervisning därför blev
halvt skämtsam, framför allt ej sedlig,
helst när från skolsaln båda två
till Sommarträdgårn** täcktes gå.
(*) Monsieur och Madame voro vanliga benämningar på de informatorer
och guvernanter, varmed de ryska adelsgårdarna på den tiden
lyckliggjordes. Mestadels var det franska emigranter, stundom av
ganska tvetydigt, obildat slag. --- Den kulturbild, som hela denna sång
framställer, återger troget skaldens egen uppfostran i ett
förfranskat, vårdslösat adelshem och det mondäna huvudstadslivet.
(**) Ljetnij sad, en promenadplats i Petersburg vid Neva nära
Vinterpalatset.
s. 7
4
Onegin nu det skede nalkas,
de livets ljuva ögonblick,
då känslan gryr och hoppet skalkas.
Sitt respass herr abbén då fick.
Onegin slapp nu ut ur buren,
var enligt modet klippt och skuren,
som dandy à la London klädd
och därför ock som världsman hädd.
Han talade sin franska redigt,
skrev också språket regelrätt;
mazurka dansade han nätt
och gjorde sina bockar ledigt.
Vad höves mer? Härav man slöt,
att han var kvick och mycket söt.
5
Vi alla fått en smula lära
på ett och annat sätt och vis,
och därför --- Gudi vare ära! ---
står bildning högt hos oss i pris.
Onegin var --- så mången tyckte,
som stod för oväld högt i rykte ---
pedant, men ock en lärd av rang.
Ej många hade hans talang
att uti samtal lätt tangera
båd' ditt och datt med skärpa fin,
men tiga still med viktig min,
när andra häftigt disputera,
och locka kvinnors löje fram
med näpna, vassa epigram.
s. 8
6
Då var latin ännu på modet,
ty det är lärdoms kvintessens.
Han tämmeligen bra förstod det:
han kunde tyda en sentens,
orerade de Juvenale,
skrev under sina brev ett vale
och hade lärt --- ej utan pers ---
av Eneiden någon vers.
Historiens hävdeböcker åter
han aldrig tog från hyllan fram
att skaka av dem glömskans damm.
Men små pikanta anekdoter
från Romulus till våra dar
behöll han i sitt minne kvar.
7
Att ock med vers harmoniskt göra
sitt liv begrep ej Eugen,
och ingen skillnad för hans öra
fanns mellan jamben och chorén.
Homer och Teokrit han snäste,
men Adam Smith han gärna läste
och kom i rop som ekonom.
För honom var det axiom,
att staten skördar bästa frukter
av jordens odlingsbara mull
och att den ej behöver gull,
om den besitter råprodukter.
Men fadern ej begrep sin son
och tog på jorden nya lån.
8
Onegins värde med min penna
till fullo ej kan tecknat bli.
s. 9
Men vad han grundligast lärt känna,
vari han glänste som geni,
vad som från slyngelåren redan
var största njutningen och svedan
och lade allra mest beslag
på lättjefull och trånsjuk dag ---
det var den konst att älska, njuta,
som också Naso* kände till
och för vars skull han själv gick vill
(*) Skalden jämför sig här med Ovidius, vilken som bekant också ådrog
sig kejserlig onåd och förvisades till trakten av Svarta havet.
9
Oss* tidigt kärlekslågor bränna.
Chateaubriand har sagt, att drift
till kärlek mänskan först lär känna
av någon slipprig, osund skrift.
Att söka bot för älskogssjuka
vi tidigt re'n romaner sluka.
Så åren gå. Alls intet, värt
att älska, ha vi hållit kärt.
Förklemade och tidigt mogna,
fördärva vi vår fantasi
med dumma griller blott och bli
ej ungdomsidealen trogna.
Onegin gjorde samma rön
i fråga om det täcka kön.
(*) Denna strof, som skalden själv uteslöt ur sin dikt, har först på
senare tid återfunnits i hans efterlämnade papper och publiceras här
för första gången i översättning.
10
Förställning lärde han sig tidigt,
Hans lynne var än mörkt, än ljust,
s. 10
i tro och misstro lika smidigt,
än stolt, än ödmjukt, än förtjust.
Än uppmärksam, än otillgänglig,
än öppen, än ogenomtränglig
han var. Än tyst han föreföll,
än vackra tal han eldigt höll.
Små älskogsbrev han vårdslöst sände,
i vilka han sin kärlek göt
och sina suckar inneslöt.
En eld båd' blygt och djärvt sig tände
i blicken. Stundom syntes spår
också av en förstulen tår.
11
Beundransvärd var hans förmåga
att tända eld i kvinnobröst,
att än med låtsad vrede plåga,
än med sitt smicker bringa tröst,
och menlöshetens skygga duva
han lyckades omsider kuva
med både lidelse och vett.
Han bad bevekande och hett,
till dess den skönas kalla sköte
blev vekt av ömkan med hans ve.
Nu var det värdigt! Ett tu tre
avtalades ett hemligt möte.
På tu man hand i enslig vrå
hon fick hans lärdom pröva på.
12
Ja, icke ens de mest koketta
av könet hade annat val,
om han sig ville föresätta
att slå ur brädet en rival.
Förgiftade av söta piller,
de fångades i fina giller.
s. 11
Men deras såta äkta män
i honom sågo blott en vän,
så menlöst kysk som ingen annan.
Gemålen, vilken själv så bra
studerat »Chevalier Faublas«,*
och gubben med små horn i pannan
belåtna voro med sitt liv,
sin middag och sitt trogna viv.
(*)Louvet de Couvrays beryktade »Les amours du chevalier de Faublas«
(1790).
13
--- -- --- -- --- -- --- -- --*
(*)Denna strof har visserligen återfunnits bland skaldens utkast, men
enär innehållet blott är en upprepning av den föregående strofen och
formen icke fullt utarbetats av skalden, kan den saklöst utlämnas här.
14
Knappt han ur sängen hunnit kliva,
förrn han får kort av välkänt slag:
Inviter! Tre familjer giva
kalas på en och samma dag.
Här bal, där namnsdagsfest det gäller.
I detta svåra val --- vart ställer
han kosan? Åh, den saken lätt
nog ordnar sig på något sätt.
Nu först till morgontoaletten!
Sen den har undanstökats, tar
han slokhatt à la Bolivar
och motionerar sig, den sprätten
på boulevard, tills timmen slår*
och ljuvlig måltid förespår.
(*)Originalet har här breget, ett slags fickur, uppkallat efter den
schweiziske instrumentmakaren Abraham Louis Bréguet (d. 1823).
15
(Saknas totalt.)
s. 12
16
Det mörknar. Han i släden sitter.
»Ur vägen!« skriks i fläng och hast.
På bäverkragen silverglitter
av snö och rimfrost smides fast.
Vart? Till Talon* bär vilda färden.
Där väntar honom redan värden.
Han träder in. Hör korkens smäll!
På bordet ryker roastbeaf blodig
och tryffel --- för en läckergom
det franska kökets skönsta blom ---
och strassburggåsens lever frodig
samt limburgost av första klass
bland lika guldgul ananas.
(*)Talon hette en dåtida restaurang. --- När det i den följande
versraden talas om att värden väntar honom, har det ursprungliga
originalet i stället blott ett ***. Enligt senare anteckningar
betecknar detta en viss P. P. Kaverin, en mycket omtyckt ung officer
(d. 1855), som studerat i Göttingen jämte bröderna Sergjej och Nikolaj
Ivanovitj Turgenev, och med vilken Pusjkin hade blivit bekant under
studieåren i Tsarskoje Selo. Även Gribojedov omnämner honom som en
angenäm sällskapsbroder.
17
Än vankas vin för torra munnar,
än vinkar mången fet kotlett,
men klockan uppbrottstid förkunnar,
ty det skall ges en ny balett.
Fast dramat icke var hans styrka,
Onegin ej var sen att dyrka
aktriser och höll troget vakt
bakom kuliss i mellanakt,
likt andra, som teatern hedra
med sitt besök och vanan ha
s. 13
att applådera entrechat*,
att vissla ut en klassisk Fedra**,
men ropa in Moina brått,
för att man själv skall höras blott.
(*)Ett slags danssteg.
(**)Racines bekanta tragedi. I omedelbart sammanhang därmed nämnes ock
Kleopatra, som övers. av metriska skäl nödgats utesluta. Med detta
namn avses troligen Marmontels »Cléopat- re« (1750), som också
införlivades med den ryska repertoaren vid denna tid. --- Vem som i
den näst sista versraden åsyftas med »Moina«, är övers. tyvärr icke
bekant.
18
O, trolska värld med store männen!
En mästare i ironin
Fonvizin glänste, frihetsvännen,
och den läraktige Knjazjnin.
Där Ozerov till tårar rörde,
och bifallsyttringar han hörde,
dem med Semenova han delt.
Där har man ock Katenin spelt,
som stod Corneille i snille nära.
Furst Sjachovskoj där möte stämt
med sina komediers skämt,
och krönt blev där Didelot med ära.
I skuggan av kulisser där
var denna ungdomstid mig kär.*
(*)Denna strof är en vacker hyllning åt den ryska dramatiken och
scenkonsten från 1700-talets slut och början av det nittonde
århundradet. --- Denis Ivanovitj Fonvizin (17441792) författade de
kvicka komedierna »Brigadiren« (1764) och »Övermagen« (1782), vilkas
satir närmast riktade sig mot dåtidens förvända uppfostran. Knjazjnin
(d. 1791) och Ozerov (d. 1816) skrevo långrandi- ga tragedier i den
pseudoklassiska stilen. --- Furst A. A. Sjachovskoj (d. 1846), en tid
chef för de kejserliga teatrarna och känd som författare av många
lustspel. --- Nimfodora Semenova (f. 1787, d. 1849) var en mycket
firad skådespelerska, som lämnade scenen i slutet av 1820-talet och
gifte sig med furst I. A. Gagarin. --- P. A. Katenin (d. 1853)
översatte dramer och var en framstående teoretiker. --- Schweizaren
Charles Louis Didelot (f. 1767 i Stockholm, d. 1838) var en tid
balett- mästare vid kejs. operan i Petersburg och mycket firad. Han
uppförde bl. a. Pusjkins »Ruslan och Ljudmila« som balett.
s. 14
19
I, mina forna sånggudinnor!
Förnimmen I min sorgsna ton?
Måhända några andra kvinnor
inkräktat eder höga tron.
Får jag ej mer er körsång höra?
Skall ryska Terpsichore föra
ej mer sin fot till luftig flykt?
Ack nej! På dessa tiljor skyggt
och vemodsfullt nu blicken irrar.
På denna främmande publik,
som icke är den forna lik,
jag med lornjetten liknöjt stirrar.
Och gäspande jag tänker på,
hur annorlunda det var då.
20
Teatern fylls med stim och rassel.
I loge och rad, från golv till topp
av folk det vimlar, och med prassel,
--- nu blir det tyst --- ridån går opp.
Förförisk, med eterisk hållning,
som i en underbar förtrollning,
omsluten av små nymfers krets,
hon står, Istomina.* En spets
av foten än vid golvet smyger;
den andra foten snurrar kring,
i början långsamt --- så ett spring,
Som fjun från Eols läppar, flyger
hon upp, sig vrider av och an
och slår med fötter mot varann.
(*)Evdokia Ilinitjna Istomina (f. 1799, d. 1848), en för sin skönhet
firad dansös. Flera dueller utkämpades för hennes skull, och
författaren Gribojedov bar därav ett är på kinden.
s. 15
21
Man applåderar. På parketten
Onegin nu sitt intåg gör,
och logerna han med lornjetten
först överblickar, som sig bör.
till första raden han fortsätter,
men anletsdrag och toaletter
ej finna nåd för kritisk blick.
Åt alla håll en flyktig nick
han åt bekanta herrar skänker.
Av gäspning munnen vrids på sned,
och slutligen till scenen ned
ett ögonkast han liknöjt sänker.
Han längesedan sett sig mätt
på denna tråkiga balett.
22
Ännu på scenen troll och drakar
och älvor väsnas och ha brått;
ännu på trappor sömnen smakar
lakejerna i päls så gott.
Ännu publikens nit ej slappas,
det stampas, hostas, visslas, klappas;
ännu båd' in- och utomhus
det glänser överallt av ljus;
ännu i kölden hästar tugga
på betslen --- de måst länge stå ---
men kuskarna kring elden* gå
och sina händer vresigt gnugga.
Onegin dock har redan flytt
hem för att kläda sig på nytt.
(*)Brasor plägade då nattetid tändas på Petersburgs gator som
ersättning för värmestugor.
s. 16
23
Hur kunna måla fullt tillbörligt
vår hjältes ungkarlsbudoar,
där modenarren oupphörligt
lektioner framför spegeln tar?
Av nipper hela långa raden,
som London, den där krämarstaden,
oss sänder över havets svalg
för att av oss få trä och talg,
och allt, vad en parisisk hjärna
kan alstra av en flyktig nycks
förvända påhitt och av lyx ---
blott tomma skal förutan kärna,
allt detta smyckade så nätt
en nittonårings kabinett
24
Porfyrkärl, vaser av metall
och bärnstenspipor från Bysans,
konstnärligt slipade kristaller
med oljor i för hudens ans.
Ej kam och fil vi må förgäta,
små knivar, krokiga och räta,
och borstar sen, en riktig hord,
för naglars och för tänders vård.
Rousseau det lär ha djupt förtretat,
att --- enligt hans »Confessions« ---
den allvarsamme Grimm* en gång
uti hans åsyn naglar petat.
Han, som för rätt och frihet stred,
ej visste härvidlag besked.
(*)Om den på franska skrivande, tyskfödde frih. F. G. von Grimm
(d. 1807) heter det i J. J. Rousseaus »Bekännelser« (9:e boken): »Jag
fann honom en gång en morgon sysselsatt med att borsta sina naglar med
en för detta ändamål enkom tillverkad borste --- ett arbete, som han
oförskräckt fortsatte inför mina ögon.«
s. 17
25
För naglar också skötsel kräves,
som ej förnedrar människan.
Mot strömmen simma är förgäves,
ty vanan är en sträng tyrann.
Onegin, rädd som alla andra
för att ge världen sak att klandra,
i klädsel var högst regelrätt,
ja, vad man plägar kalla: sprätt.*
För spegeln minst i timmar trenne
han vred och vände sin figur
och gick ur denna procedur
som Venus Anadyomene,
ifall hon till en maskerad,
förklädd i mansdräkt, far åstad.
(*)Även här nämnes i originalet såsom Onegins snobbiga förebild den
förutnämnde Kaverin. Jfr första noten i strof 16.
26
I nära sammanhang med detta
mig plikten manar att också
i valda ordalag berätta
om hjältens dräkt från topp till tå.
Men detta är dock föga rådligt,
ty ämnet är en smula vådligt,
och pantalonger, frack, gilet
sig ej på ryska lämpligt te.
Om jag min stil skall noga granska,
jag tillstår, att i min roman
gudnås jag blivit har för van
vid lånord --- icke minst de franska,
fast jag studerat här och där
Akademins dictionnaire.*
(*)Ryska Akademiens ordbok, Slovar Akademii Rossijskoj, utgavs i 6
delar åren 178494 och 180622. Pusjkin ger själv i en not sin
hyllning åt Katarina II för detta lärda verk, klagar över, att ryska
skriftställare så sällan begagna sig av detta hjälpmedel, och citerar
Karamzins välvilliga uttalande om Ryska akademiens
upplysningssträvande.
s. 18
27
Jag därför vill med tystnad hölja
Onegins trolska budoar
och hellre med i släden följa,
då han till bal i natten far.
Längs öde gator släden ilar,
där allt i nattligt mörker vilar.
Av vita flingor marken täcks;
i dubbla lyktornas reflex
snön skimrar klart som diamanter.
Vi stanna vid ett präktigt hus,
omstrålat av en massa ljus.
Profilerna av gamla tanter
och ungmör skymta skugglikt i
de höga fönstren svagt förbi.
28
Vår hjälte framme är. Det ringer.
Förbi portiärn, som myndigt står,
han uppför marmortrappan springer,
med handen ordnande sitt hår,
och gör sitt intåg. Full är salen.
Musiken re'n har inlett balen
med en mazurka. Av och an
man trängs och knuffas om varann.
Kavalleriets sporrar klinga,
och lystna ögon se uppå,
hur täcka könets fötter små
sig uti dansens virvlar svinga.
Men över stråkorkesterns gnäll
hörs kvinnotungan flink och gäll.
s. 19
29
Då jag i nöjets värld fick vara,
jag ock i baler tokig blev.
Hur lämplig plats att ge sig förklara
och ge i smyg små kärleksbrev!
Du, äkta man, så trygg och modig,
ej alltför säker bör du tro dig.
Ge på min varning noga akt
och var mot hustrun på din vakt!
Och varje öm och sedig mamma
bör vaka över dottern sin,
att ingen obedd slinker in,
ty annars, annars --- ja, anamma!...
Jag skriver detta av det skäl,
att själv jag känner saken väl.
30
I allahanda nöjens flöde
jag mycket av mitt liv förspillt,
och om moralen ej förbjöde,
jag än mig svängde lika vilt.
Jag älskar ungdomsyran, dansen,
de glada löjena och glansen
av damer, smyckade till fest,
men deras fötter kanske mest,*
fast det i hela Ryssland finnes,
jag fruktar, knappast trenne par
så små som det, jag älskat har
en gång... Förstämd och kall till sinnes,
jag minns dem än. I mången natt
jag drömt om denna svunna skatt.
(*)Det har påpekats, att särskilt kvinnofoten spelar en viss roll i
Pusjkins diktning, då han skildrar kvinnofägring.
s. 20
31
O, dårskap! När och var i världen
blir jag i stånd att glömma er?
Kanhända styren I nu färden
till lund, där vårens viva ler.
Er orientens praktsal fredar,
och nordens snöbetäckta hedar
av er ej spår ha lämnat kvar.
För er det största nöjet var
att trampa lätt på mattor fina.
Jag sökte glömma för er skull
berömmelse, törst efter gull
och denna biltoghetens pina.
Ack, hastigt svann min lyckas vår,
som ibland blomstren edra spår.
32
Dianas barm och Floras löjen
kan intet öga stå emot.
Men blickar, hellre dock i dröjen
vid Terpsichores späda fot.
När ögat sig beger på spaning,
den bär till oss en ljuvlig aning.
Av önskningar en yster tropp
den med sin fägring lockar opp.
Den är mig mycket kär, Elvina,*
dold under bordets långa duk,
om vårn på gräsets matta mjuk,
vid vinterhärd, när stormar vina,
på ett parkettgolvs hala bädd
och på en sten vid havets brädd.
(*)Dylika fingerade kvinnonamn, ofta klassiska, förekomma flerestädes
i Pusjkins erotiska diktning från den första perioden.
s. 21
33
En stormig dag jag såg vid stranden
med avundsjukans stumma knot,
hur vågor, lossade ur banden,
sig smögo ömt kring hennes fot.*
Hur lycklig är du, fria bölja,
som den med smekningar får hölja!
Nej, aldrig i min värsta glöd,
då ungdomsblodet eldigt sjöd,
jag plågats av så häftig trånad
att kyssa små Armidors mund,
att smeka barm, så yppigt rund,
och kind, med färg av rosen lånad.
Nej, aldrig lidelsen så hett
har flammat och förbränt mitt vett!
(*)Här åsyftas någon episod vid Svarta havets kust. Föremålet för hans
böjelse var då en dotter till general Rajevskij, med vilkens familj
han fick göra de för hans diktning betydelsefulla utflykterna till
Kaukasien och Krim.
34
Ett fall jag icke nänns förtiga,
vars hågkomst än mig lycklig gör:
Hon ville upp i sadeln stiga,
och --- hennes fot jag lätt beröra.
Hur handen darrar, blicken frossar!
Hur pulsen bränner, kinden blossar
av en sekunds beröring blott!...
Hur lycklig är stigbygelns lott!...
Dock nog om detta! Kvinnokönet
min lyras klang är knappast värt,
långt mindre då att hållas kärt,
ty jag gudnås har gjort det rönet:
falsk kvinnan är i blick och tal,
som foten smidig är och hal.
s. 22
35
Var är Onegin nu, den sällen?
Han äntligt söker upp sin säng,
då Petersburg med dova skrällen
av trumslag väcks till spring och fläng.
Brevbäraren är redan vaken;
till Börsen åkarn kör med kraken,
och mjölkmadammen med sitt krus
på skaren gnor från hus till hus.
I fönstren hökarns burkar blänka;
från sotig skorsten över kök
står pelarlikt en gråblå rök,
och bagarn, punktlig tysk kantänka,
med pappersmössa över lugg,
re'n öppnat har butikens glugg.*
(*)En på dörren till bageriet anbragt lucka, som hade den från ---
franskan lånade benämningen vasisdas.
36
Sin vana trogen, dan till natten
Onegin har förbytt, och trött
av dansen, nöjena och skratten,
i sömnens armar vilar sött.
Först fram på dagen --- enligt regeln ---
han morgnar sig, och framför spegeln
begynner brokigt liv på nytt,
på pricken likt den dag, som flytt.
Men månne han sig lycklig kände
i själ och hjärta? Var han fri
och kunde han belåten bli
med dessa nöjen utan ände?
Var, trots sin ungdom, han i grund
och botten ännu frisk och sund?
s. 23
37
Nej, känsloglöden tidigt släcktes,
och led vid världens larm han blev.
Ej ur sin slöhet mer han väcktes
av sköna kvinnors kärleksbrev.
Han tröttnade på vilda leken,
på vänskap, vännerna och sveken
och smorde knappast mer sitt krås
med beaf-steaks eller Strassburgs gås.
Champagnebuteljerna ej heller
förmådde pigga hans humör.
Han led av huvudvärk. Därför
blev sinnet slöat. Ja, dueller
till sist han började att sky
såväl på sabel som med bly.
38
Den fiende, som hotar sluka
vår hjälte, var melankolin,
hos oss en typisk lynnessjuka,
som något liknar engelsk spleen.
Visst var all lust från honom fjärran
att skjuta sig (pris vare Herran!),
men man kan dö på tusen sätt
och bli ett levande skelett.
Liksom Childe Harold, mörk och dyster
han strök på värdshus kring i frack,
men varken boston eller snack,
ej suck så öm, ej blick så yster
förmådde skingra hjältens kval
i tråkighetens jämmerdal.
3941*
(*)Dessa strofer saknas totalt.
s. 24
42
På damerna av stadsnoblessen
Onegin allra först blev trött,
ty deras andliga intressen
ej gjorde sinnet mindre slött,
fast några läste skriverier
om Say* och Benthams teorier.
Men deras vetande var tunnt
och, med förlov sagt, bara strunt.
Dessutom voro alla mäkta
otadliga. De skröto med
sitt blåa blod, sin fina sed,
så på sin kant och så korrekta,
med otillgängligt tråkig min,
att blotta åsyn föder spleen.
(*)Bröderna Jean Baptiste (d. 1832) och Louis Auguste Say (d. 1840),
nationalekonomiska författare.
43
Och hela den där långa raden
av sköna mör, som varje natt
på gatorna i huvudstaden
i droska vräka sig så glatt ---
dem gav han också snart på båten.
Vid nöjet led och mätt på ståten,
han stängde in sig ett par dar
och skrev --- Gud vete, vad det var.
Ty det för honom ej var möjligt
att skriva om en sak i sträck,
och ur hans penna kom blott --- bläck.
Men skriva vers --- det fann han löjligt.
Jag tyckte kanske så, jag med,
om jag ej hade denna sed.
s. 25
44
Att tiden angenämt fördriva,
han greps av kunskapstörst på nytt
och sökte att förtrogen bliva
med bildning och kultur, som flytt.
Han böcker massvis tog från hyllan
och grävde i den lärda myllan,
men fruktlöst! Han blev inte klok
på innehållet i en bok.
Ja, alltid något var att klandra:
antiken fann han alltför grå
och det moderna likaså.
Han därför böckerna lät vandra
tillbaks till skåp, där dammig skrift
förvarad låg i glömskans grift.
45
Som han av frihetslust betagen,
med världen och dess flärd jag bröt.
Jag kände mig till honom dragen
och vänskapsband med honom knöt.
Så fördes samman våra banor.
Hans underliga sätt och vanor
jag hos mig själv ock återfann.
Jag var förbittrad, dyster han.
Passionens spel vi båda prövat;
oss båda livet kval blott bjöd,
hos båda släcktes hjärtats glöd,
och ödets nyck och mänskor rövat
ifrån oss lycka, hopp och frid
i livets bästa knoppningstid.
46
Den, som har levt och grubblat, bringes
alltmer till människoförakt,
s. 26
och den, som mycket känt, betvingas
av dystra minnens hemska makt.
Han levnadslust ej längre känner;
hans själ en tår av ånger bränner,
och minnets mask hans bröst förtär.
Men samtalsvis kan allt det där
ändå oss lätt i smaken falla.
Jag av Onegins tvära sätt
i början nästan led, men lätt
jag vandes vid hans gift och galla,
hans vassa ton och kvicka skämt,
ironiskt och sarkastiskt jämt.
47
Hur många ljusa sommarnätter,
då allt i skymningsdvala låg
och himlens vida stjärneslätter
sig bredde över Nevas våg,
ej återspeglande Diana,*
vid minnet av vår levnadsbana
vi talade om fröjd, som flytt,
men nu stod upp för oss på nytt!
Aromen av den sena kvällen
med välbehag insöpo vi.
Som fången plötsligt föres fri
till skog och luft från trånga cellen,
så ock vår fantasi oss bar
tillbaks till sälla ungdomsdar.
(*)Pusjkin syftar här på en naturmålning av Petersburgs vita
sommarnätter i idyllen »Fiskarena« av N. I. Gnjeditj, Iliadens ryske
tolkare (d. 1833).
48
Förströdd och drömmande i hågen
stod vid granitens* höga kant
Eugen och stirrade på vågen,
(*)Här åsyftas kanske den väldiga granitsockeln till Peter den stores
staty, som sedan inspirerade skalden till den mäktiga dikten
»Bronsryttaren«.
s. 27
som skalden målat har så sannt.*
Allt är så tyst. Knappt lugnet störes
av väktarns rop, som fjärran höres,
och av en droska ljuder från
Miljonnaja** ett dämpat dån.
På flod, som slumrar, några båtar
med matta årslag makligt ro,
och ekot söver oss till ro
av sånger och av hornens låtar.
Men ljuvast är i sådan natt
dock Tassos underbara skatt.***
(*)Michail Nikititj Muravjev, en sentimental poet i Karamzins skola
(d. 1807), skrev en hyllningsdikt till »Nevas gudinna«.
(**)En förnäm gata i Petersburg, löpande parallellt med Nevakajen från
Vinterpalatset till Marsfältet.
(***)Stanserna.
49
När får jag i din famn mig sluta,
du, Adrias Brenta, stolt och fri?
Skall aldrig, säg, mitt öra njuta
av dina böljors melodi?
Den helgas av Apollos söner,
med ära Albion dig kröner,
vars stolta lyra är mig kär,
ty den med min befryndad är.
Hur skönt att i din våg få svalkas,
att vaggas på italisk sjö
och med Venedigs fagra mö,
än stum, än meddelsam, få skalkas
och lära sig i mörk gondol
Petrarcas sköna modersmål!
50
När skall hon slå, min frihetstimma?
Välan! Hän över havets djup,
s. 28
när vinden rensat det från dimma,
för fulla segel styrs min slup.
I stormens mantel svept, jag strider
med elementerna och rider
på vågens rygg med nyfödd lust.
Tid är att lämna tråkig kust
och söka solbelysta länder
inunder söderns himmel, där
mitt Afrika* beläget är,
långt bort från Rysslands mörka stränder,
där jag har älskat, där jag led,
och där mitt hjärta bäddats ned.
(*)Syftar på Pusjkins exotiska börd på mödernet. Hans mor, Nadezjda
Osipovna (d. 1836), härstammade nämligen från »Peter den stores mohr«,
en neger Ibrahim Hannibal, som av greve Peter Tolstoj fördes från
Konstantinopel till Petersburg, fick en god uppfostran och dog som
general-en-chef.
51
Onegin stod beredd att vandra
med mig till fjärran länder bort.
Men ödet slet oss från varandra,
och så vi skildes inom kort.
Han plötsligt mistade sin fader,
och glupska kreditorers rader
likvid för gammalt ville ha
och togo, vad som fanns att ta.
Processa eller protestera
föll icke alls Onegin in,
och nöjd ändå med lotten sin,
han lät dem arvet dividera.
Kanske han ock beräkning byggt
på onkelns snara ändalykt.
52
Och ödet honom var bevåget:
han erhöll från förvaltarn brev,
s. 29
att onkeln låg i själatåget
och som sin önskan föreskrev
att än en gång nevön få råka.
Onegin måste därför åka
med postskjuts genast till hans gods,
men var just inte glad till mods
vid tanken på martyrens gloria,
av sorg och vedermöda full,
men Herre Gud... för arvets skull...
(härmed begynte min historia).
Men när han äntligt målet hann,
han onkeln re'n på båren fann.
53
På gården tjänstefolket flängde
omkring, som övligt vid en slik
högtidlighet, och grannar trängde
sig fram för att beskåda lik.
Så blev det vigt åt mull av prästen,
och därpå vidtog själva festen.
Man åt och drack och efter gråt
högtidligt åter skildes åt.
Onegin, som ej av naturen
var van att spara, tog nu vård
om tjänstfolk, dammar, hus och gård
och kvarn och skog och kreaturen
och tyckte uppenbarligt om
den ställning, vari nu han kom.
54
Två hela dagar också räckte
för denna byidyll hans håg.
I lummig lund han törsten släckte
ur klara bäckens svala våg.
Men på det tredje dygnet redan
han åter greps av gamla ledan,
s. 30
och fort han hunnit se sig mätt
på denna tröstlöst flacka slätt.
Fast här ej fanns palats och gränder,
ej kortspel, baler, vers och vin,
han ändå hängsjuk blev, och spleen,
den ryska sjukan, återvänder
med ens och hänger i ännu
som skuggan, som en svartsjuk fru.
55
Men jag är skapt för dessa ängar
och byidyllens svärmeri.
Där klinga renast lyrans strängar,
där skapar bäst min fantasi.
I veklig ro, som sinnet slöar,
jag irrar kring på öde sjöar,
ty far niente är min lag.
Varenda morgon väckes jag
till sommarnöjen, lika kära.
Jag läser föga, sover gott
och har minsann alls icke brått
att jaga efter flyktig ära.
Ja, livets bästa ögonblick
i sådan vrå jag njuta fick.
56
För lantlig ro jag alltid brunnit,
på blomdoft, sol och lättja rik,
och häri gudskelov jag funnit,
att jag Onegin är ej lik;
ty annars, fruktar jag, publiken
och den försmädliga kritiken,
som dissekerar min person,
lätt kunde få den falska tron,
att jag i hjälten otillbörligt
blott velat själv mig rita av
s. 31
(härpå exempel Byron gav),
som vore det för skalder görligt
att blott besjunga natt och dag
sitt egenkära lilla jag.
57
Ett faktum är, som alltid står sig:
För kärlek vurmar var poet,
och jag har också --- det förstår sig ---
min lilla hjärtehemlighet.
Den eldade min sångaryra
och strängade min sångmös lyra,
då vid Salgir* jag hopplöst kvad
om fjällens fångade najad
och obesvarad kärleks smärta.
Men nu för tiden ofta jag
har blivit spord i vänners lag:
»För vilken flammar nu ditt hjärta?
Vad heter hon den sköna, som
du nu behagar sjunga om?«
(*)Flod på Krim. Här syftas närmast på den till denna halvö förlagda
poetiska berättelsen »Tårekällan i Bachtjisaraj« (1822).
58
»Vem är det, för vars skull du diktar,
för vilken du så mången gång
ditt hjärtas bästa känslor biktar
och som dig lönar för din sång?« ---
Ack, tron mig, mina kära vänner,
jag henne själv ej mera känner.
Blott för min fantasi hon står.
Men dubbelt lycklig den, som får
Besjunga egen kärleks lycka
och svävande hän mot det blå
uti Petrarcas fotspår gå.
Ej några kval hans sinne trycka.
s. 32
Väl har mig äran bringat tröst,
men dovt är hjärtat, stum dess röst.
59
Mig sånggudinnan sökte räcka,
när kärleken förgått, sin hand,
och åter fri, jag sökte väcka
med sången kallnat hjärtas brand.
Jag skriver, men det är med handen
allena, ty där fattas anden.
Ej kvinnofoten ens kan bli
besjungen i min poesi.
Förkolnad aska mer ej brinner,
och ögat fällt sin sista tår.
Men när av stormen varje spår
i själen småningom försvinner ---
då färdigskrivs kanske en gång
de fem och tjugu årens sång.
60
Jag tänkte just på bokens titel
och på dess fria form och plan,
då jag fått färdigt ett kapitel
av denna märkliga roman.
När nu jag granskar hela stycket,
förvänt jag finner mångt och mycket,
men rätta något jag ej vill,
ty detta hör censuren till.
Och inte heller har jag hjärta
att neka pressens män ett grand.
Flyg därför hän till Nevas strand
att där stå upp i mystisk svärta
och bringa sedan därifrån
kritikens lovord eller hån!
s. 33
ANDRA SÅNGEN.
O Rus!*
Horatius.
(*)En ordlek. Rus, det ursprungliga, från den varjagiska tiden
härstammande namnet på det första lillryska riket, varav sedan formen
Rossija har uppstått som beteckning för det nuvarande Ryssland,
sammanställes här med det latinska rus, landsbygden.
1
Byn, som ej föll Eugen i smaken,
var en idyllisk, härlig vrå
för vänner av naturen. Maken
man knappast kunde träffa på.
Av kullar skyddad emot vindar
stod herrgårn. Däromkring sig lindar
ett silverband av lilla ån.
Av gröna blad och gula strån
girlander ängarna sig fläta.
Där skymta några byar fram,
i gräset beta kor och lamm,
och skuggorna sig breda täta
uti en stor, förvildad park,
en åt dryader helgad mark.
2
Här bredde sig arkitektoniskt
den gamla herrgårns slottsgemak
högst respektabelt och harmoniskt
i gamla goda tidens smak:
s. 34
salongens väggar med brokader,
porträtt av anors långa rader,
och stora spiselhärdar, rikt
och brokigt sirade, samt slikt,
numer tyvärr ur modet kommet.
Varför? --- ja, säg det den som kan!
Sak samma är det ock, ty han,
Onegin, brydde sig ej om'et.
Modernt och klassiskt --- lika gott!
Det väckte samma leda blott.
3
Han bodde i det rum, där fordom
i fyrti år hans farbror sov,
på köksan käxade med svordom
och flugor fångade med håv.
Allt var så enkelt: golv med bräder
av ek, två skåp, divan med fjäder
och så ett skrivbord; men av bläck
ej ens den allra minsta fläck.
De båda skåpens hyllor blotta
en utgiftskladd, en superfin
likör på flaskor, äppelvin
samt almanack från anno åtta ---
den enda bok i huset, som
i gubbens händer stundom kom.
4
Onegin, plötsligt lantman vorden,
för ro skull ställde upp problem
att skörda större vinst av jorden
och tänkte ut ett nytt system:
Livegenskapen skulle lättas,
och bönderna i frihet sättas
s. 35
mot gäldande av skatt. Var själ*
blev glad att slippa gå som träl.
Men grannen, full av avundsjuka
och harm, reformen ryslig fann
och tänkte hånfullt: »Jag minsann
den gynnaren skall grundligt stuka.«
Och snart det var i var mans tal:
»Det är ett farligt orginal!«
(*)Den vanliga beteckningen för en rysk livegen. --- Denna strof ger
en intressant antydan om de sociala reformansatser, som i Ryssland
gjordes under förra hälften av Alexander I:s regering. Bönderna skulle
slippa tvångsdagsverkena (barstjina) mot att de betalade godsägaren en
viss årlig skatt (obrok).
5
Alltmer besöken blevo slappa,
ty Eugen, om husfrid mån,
fick brått till bakre sidans trappa
att sadla springaren från Don,
så fort han ifrån vägen hörde,
att ekipage till honom körde.
Ett sådant handlingssätt förtröt
med skäl, och man med honom bröt.
»Vår plumpe granne fräckt oss duar,*
är ateist och full av hin,
han dricker knappast ett glas vin
och nänns ej kyssa våra fruar
på hand! Är detta sunt förnuft?«
Så gåvo de sin vrede luft.
(*)Härmed torde lämpligast originalets uttryck försvenskas, att Onegin
under samtal med sina grannar sade da (ja) och njet (nej) utan att,
såsom underordnade pläga, bifoga det s, som är en förkortning av sudar
(herre-) titeln.
6
Vid samma tidpunkt ungefärligt
till byn en annan främling kom,
s. 36
och skvallrets tunga strax begärligt
fick något nytt att prata om.
Vladimir Lenskij --- så han heter ---
för Göttingens celebriteter
studerat, var poet och ung
och svärmade för Kant med schwung.
Ur töcknigt Tysklands kunskapskälla
han öst sin lärdom, icke skral,
sublima frihetsideal,
sin andes glöd, den originella
hänförelsen med sträng metod
och långa lockars svarta flod.
7
Av världens svek, av livets smärta
och kyla oberörd han gick.
Än slog så varmt och rent hans hjärta
vid vännens handslag, ungmöns blick.
Hos honom hoppet ännu grodde,
naivt han på dess skimmer trodde,
och njutningar av harmlöst slag
än ägde nyhetens behag.
Att grubbla och åt tvivlets funder
hänge sig --- dit stod ej hans håg.
I livets gåta han blott såg
en värld av ständigt nya under,
vars syfte låg helt enkelt i
att leva, njuta, vara fri.
8
Han trodde i sin dunkla längtan
till idealets värld, det fanns
ett kvinnligt väsen, som med trängtan
blott bidade att bliva hans.
Han ansåg, att i vänskap trogen
var man bör vara redobogen
s. 37
att hämnas allt förtal och snar
att offra liv för väns försvar.
han drömde om den ljuva lycka,
som kallas inre sympati
och som sig yttrar däruti,
att intet jordiskt mäktar rycka
två vänner från gemensam stråt,
förrn de av döden skiljas åt.
9
För allt förtryck och allt elände
han tändes upp av ädel harm,
och full av ärelystnad, kände
han sig så stark, så djärv och varm.
med Schiller var han väl förtrogen,
sin Goethe bar han med i skogen,
och dessa skalders känsloglöd
ock i hans eget hjärta sjöd.
Naturen var den rika källa,
han öste ur. Hon ingav tröst,
hon viskade med hoppets röst,
den ungdomsfriska, levnadssälla,
så eldigt, och som bäckens språng
var barnsligt ren och klar hans sång.
10
Ur hjärtat omotståndligt strömmar
hans dikt, som barnets sömn så ren,
så blyg som ungmöns första drömmar
och mild som Lunas bleka sken,
där hon från himlarymdens blånad
ser ned på jordens kval och trånad.
Han sjöng om kärlekens försåt,
besvikelser och avskedsgråt.
Han sjöng om romantikens lunder
långt borta i en töcknig trakt,
s. 38
där han i ensamhet tillbragt
så många vemodsfulla stunder ---
just denna sång i livets vår,
då sjuttonårigt hjärta slår.
11
I ingen enda --- undantagen
Onegin --- Lenskij fann behag,
ty föga kände han sig dragen
till sina grannars dryckeslag
med evigt ordande om skötsel
av gård och fält, om hö och gödsel,
om stall för hundar, skörd av vin,
om kära släktingar och svin.
Det var ej underligt för resten,
att denna råa sällskapston,
där ej fanns rim och ej reson,
till slut han skydde mer än pesten.
Men kvinnotungans snack och kält
än mindre var spirituellt.
12
Som Lenskij var båd' rik och vacker,
fick han just inte gå i fred
för giftaslystnas små attacker
(som känt, en gammal lantlig sed).
För hans skull alla bygdens tärnor
och mödrar brydde sina hjärnor
och läto honom smått förstå,
att mannen ej bör ensam gå.
Vid samovaren, röd om kinden
står Dunja blygt och bjuder te,
och mamman viskar: »Låt nu se!... «
Så tas gitarren ner från vinden,
s. 39
och Dunja piper utan smak:
»Kom till mig i mitt slottsgemak!«*
(*)En då mycket populär aria ur Nikolaj Krasnopolskis opera eller
sångspel »Dnjeprovskaja Rusalka«, en rysk bearbetning av
»Donauweibchen«, komponerad av Ferdinand Kauer, kapellmästare vid
Marinelliteatern i Wien (med libretto av Hensler).
13
Men Lenskij, vilken lätt förklarligt
ej alls av giftaslust betogs
och fann kurtisens gyckel farligt,
allt närmre till Onegin drogs.
Som sten mot våg, som eld mot vatten,
som vers mot prosa, dan mot natten
ej fanns en större skillnad än
emellan dessa båda män.
I början de varann ej ledo;
på samtalsämnen rådde brist.
Men snart det tog sig, och till sist
de varje dag tillsammans redo.
Så vänskap födas kan hos två,
som ständigt sysslolösa gå.
14
Nu vänskap hånas för det mesta
av tidens överkloka vett.
En simpel nolla är vår nästa,
men eget jag är numro ett.
Små själviska napoleoner
vi se i jordens millioner
en tvåbent fänad utan själ,
och känslan hjärtlöst slås ihjäl.
Onegin, icke sen att klandra
och häckla med sitt världsförakt,
förstod dock skatta känslans makt
och respektera den --- hos andra,
ty som bekant finns ingen lag,
som helt är fri från undantag.
s. 40
15
Han hörde med förstulet nöje
på Lenskijs överspända tal
och såg hans varma blick och löje,
som sökte nya ideal.
Med kalla stickord höll han inne
för detta ungdomsfriska sinne,
som ägde nyhetens behag,
och tänkte: »Varför skulle jag
den unge ur hans villa rycka?
Den tiden kommer nog ändå,
då han ej längre hoppas på
fullkomlighet och jordisk lycka.
Entusiasm och svärmeri
hos ungdom pläga hänga i.«
16
Alltmer förtroliga omsider
i sina samspråk blevo de:
om forna, minnesrika tider,
om mänsklighetens väl och ve,
om livets underbara öden,
om tron på något efter döden,
ja, allt --- såväl i smått som stort ---
till ämne för dispyt blev gjort.
Poeten, som begejstrad blivit,
begynte en och annan gång
att läsa stycken ur en sång,
som han i höga norden skrivit,
och som Onegin knappt förstod,
men hörde på med tålamod.
17
De talte också många stunder
om kärlek och dess rätta halt.
s. 41
Onegin, som på goda grunder
härvid förhöll sig mycket kallt,
drog djupt en suck av hemlig gamman
att hava sluppit hel ur flamman
och tänkte ungefär så har:
Bäst är att inte vara kär,
och bättre är det att få korgen
än ständigt dras med hustruns kiv,
bland vänner gäspa bort sitt liv
och svartsjukt hänge sig åt sorgen,
för att i obevakad stund
man bortspelt fädrens dyra pund.
18
När vi omsider hamnen hunnit
i eftertankens lugna vrå,
då våra känslors eld förbrunnit
och vi med blygsel tänka på
vår ungdoms snedsprång, heta duster
och köttets drifter samt förluster
och ömkligt lidna nederlag,
vi lyssna dock med välbehag
till andra tokars hjärteplågor,
och själen fröjdar sig därvid,
liksom en gammal invalid
ånyo fattar eld och lågor,
då han förtjust historier hör
om yngre krigares malör.
19
Vladimir, som i själ och hjärta
var ren och ofördärvad än,
förtrodde all sin fröjd och smärta
oförbehållsamt åt sin vän.
Onegin, den förfarne sällen,
som kusken gladde sig åt smällen
s. 42
och ansåg som en hedersplikt
att taga mot hans samvetsbikt.
Vladimir lade klart ådaga
sitt väsen sitt väsen ifrån topp till tå,
och snart fick vännen reda på
hans unga, blyga kärlekssaga
och långa nätters huvudbry ---
en sak, som ej för oss är ny.
20
Han var förälskad, som det heter,
ja, dödligt och förtvivlat kär ---
ett ont, som särskilt hos poeter
till vanvett stundom leda plär.
Båd' natt och dag hans tankar voro
hos henne. All den sorg och oro,
han kände, gällde henne blott.
Ej långa vintrar, som förgått,
allt sen de skildes från varandra,
ej studier, ej sällskapsliv,
ej sånggudinnans tidsfördriv,
ej kvinnliga behag hos andra
förmådde kyla av den glöd,
som i Vladimirs inre sjöd.
21
I uppväxtåren, då än föga
man vet om kärlek, med var dag
alltmera öppnades hans öga
för Olgas tjusande behag.
I troget hägn av gamla ekar
fick han ta del i hennes lekar,
och hela släkten spådde om
en vigselpall i andanom.
I lummig lund, fördold för världen,
hon som en fager rosenknopp
s. 43
i lantlig oskuld växte opp
vid fredliga föräldrahärden,
en barnaglädjens helgedom
bland fjärilar och bin och blom.
22
Han armarna mot henne sträckte
så längtansfullt i nattens dröm,
och det var hennes bild, som väckte
hans herdepipas klang, så öm.
Farväl med nöjets gyllne stunder!
Allen i undangömda lunder
han smög och full av ovisst hopp
såg upp till klara stjärnors tropp
och månen, nattens himlalåga,
som åhört stum så mången bön
att bringa sångarn kärleks lön
och lindra den betrycktes plåga.
Men nu vi se i månens sken
blott surrogat för fotogen.
23
Hur blygsamt var ej Olgas sinne
och hennes sätt --- hur mjukt och täckt,
så ljuvt som skaldens bästa minne
och milt som vårens första fläkt!
Smärt och harmonisk till figuren,
med ögon klarblå som azuren
och lockar silkeslena som...
--- ja, resten kan ni läsa om
i våra dagars följetonger,
som måla sådana porträtt.
För min del har jag blivit mätt
på slika triviala sånger.
Jag därför hellre, om jag får,
till äldre systern övergår.
s. 44
24
Tatiana hette hennes syster.
Hur detta än bedömas må,
det nu för första gången lyster
mig kalla en hjältinna så.
Och varför ej? Behagligt klingar
ju detta namn och med sig bringar
av forntid och av --- kök* en fläkt.
Jag må dock tillstå oförtäckt:
vår smak har blivit rätt förvildad
--- ej blott då fråga är om namn,
men ock om rim (o, vilken skam!);
men så att säga allmänbildad
är ryssen knappt. För bildning vi
ha blott ett visst koketteri.
(*)I en not anmärker författaren, att välklingande grekiska namn i
Ryssland användas blott inom de lägre klasserna.
25
Ja, alltså hette hon Tatiana.
Hon Olgas raka motsats var,
så att man icke kunde ana,
att detta var ett syskonpar.
Tyst, melankolisk, blek om kinden
och halvvild, nästan skygg som hinden,
hon syntes utan sällskap mest,
som vore hon blott husets gäst.
Sin mor hon ville sällan smeka,
och kylig var hon mot sin far.
Allt re'n från späda barndomsdar
hon ville ej med andra leka.
Men dar i sträck hon satt och såg
i fönstret ut med svärmisk håg.
s. 45
26
Från vaggan re'n alltmer sig ökte
av ledsnad hennes svärmeri,
och byns enformighet hon sökte
försköna i sin fantasi.
Med nål och tråd ej hennes fingrar
förtrogna voro. Trögt sig slingrar
en silkessnodd på uppspänt lärft
i hennes hand. Men lust hon ärvt
att få befalla. Dockan lydnad
hon lärde och försökte jämt
inplanta, om ock halvt på skämt,
hos dockan fina seders prydnad.
De läxor, modern henne gav,
fick också dockan del utav.
27
Men dockan --- eljest flickors vana ---
var icke hennes lekkamrat.
Ej fick hon höra av Tatiana
om stad och moder barnsligt prat,
ej heller sagor. Men dess mera
historier kunde intressera
om häxor, rövare och rån
i vinternatt vid spiselvrån.
Då lilla Olga gick med amman
att roa sig med spring och skratt
och lekte på en äng ta-fatt,
tog hon ej del i deras gamman.
Ej ystra språng, ej muntra skratt
förmådde göra sinnet glatt.
s. 46
28
Hon på balkongen dvaldes gärna
för att betrakta oavvänt,
hur stjärna släcktes efter stjärna
på himlens bleka firmament
uti den arla morgonväkten,
då med den första friska fläkten
den nya dagen börjat gry
och sommarnattens skuggor fly.
När vintersolen ännu vilar
bak österns obelysta bryn
och månen genom brustna skyn
sitt bleka skimmer långsamt silar,
då var Tatiana uppe re'n
och vakade vid lampans sken.
29
Den långa tiden helst fördrev hon
med sin romanlektyr ändå,
och tidigt nog betagen blev hon
i Richardson och i Rousseau.
Tatianas far, en man av heder,
med gamla, aktningsvärda seder,
såg häri intet skadligt just,
fast själv han icke hade lust
att ögna i den »dumma smörjan«.
Han fann det därför ej på tok,
om dottern hängde vid sin bok
till sena kvälln från dagens början.
För resten var i lika mån
hans fru förtjust i Richardson.
30
Ej torde gumman orkat knoga
igenom hela Richardson,
och inte visste hon så noga,
vem Lovelace var och Grandison.*
(*)Lovelace är den skurkaktige hjälten i Samuel Richardsons roman
»Clarissa Harlowe« (1748), Grandison dygdemönstret i densammes »Sir
Charles Grandison« (1754).
s. 47
Men saken var, att hennes fränka,
en moskovitisk fursteänka,
Polina, talt om dessa män.
Den tiden var hon ogift än,
fast halvt förlovad; men hon tänkte
i smyg uppå en annan, som
hon tyckte vida mera om ---
en Grandison, som tjusigt blänkte
i gardet som en ung löjtnant,
som spelare och sprätt bekant.
31
Som han, hon prålsjuk var och hågad
för allt, som klädde henne bra;
men utan att till råds bli frågad
hon måste ge en ann sitt ja.
Då hon i ständig jämmer vred sig
som gift, tog mannen henne med sig
till landet, där han ägde allt
av jordens håvor hundrafalt.
I början grät hon utan ände
och brydde sig alls icke om
sin såta man, men småningom
sin lott hon mindre bitter kände.
Om himlen lycka ej beskär,
kan blotta vanan bli oss kär.*
(*)Jfr Chateaubriand: »Om jag vore nog dåraktig att ännu tro på
lyckan, skulle jag söka den i vanan.«
32
Om också vanan alltså borde
hos henne jaga ledsnan bort,
blev det än bättre, då hon gjorde
en upptäckt av förträfflig sort.
Mitt upp i husliga förtreten
hon hade funnit hemligheten,
s. 48
hur lätt och fint en hustru kan
behärska helt sin äkta man:
hon tillsåg noga matens lagning,
svampsaltning jämte annat kok,
hon klippte hår,* hon förde bok,
tog varje lördagskväll en tvagning
och slog sitt tjänstefolk bastant
--- allt var för mannen obekant.
(*)På sina livegna, som skulle bliva rekryter och därigenom lättare
kunna igenkännas och infångas, om de försökte rymma. Ett motstycke
till Larins energiska hustru var i den ryska kulturhistorien
t. ex. Ivan Turgenevs mor.
33
I blod sitt namn med vers i fina
väninnors »Album« skrev hon nätt.
Praskovja kallades Polina*
av frun, som gnällde i falsett.
Trångt knäppte hon korsettens hyska,
och hederliga N på ryska
som franska »äng« hon talte ut.
Men snart tog härligheten slut:
korsetten, album och Polina
med mera sådant glömdes bort,
och pigan hette inom kort
Akulka, inte mer Celina.
Till sist tog husfrun själv till nål
att stoppa morgonrockens hål.
(*)Förryskad form av det franska Pauline.
34
Men hennes man, som tilltro hade
till henne, gick sin egen stråt,
i hennes sysslor sig ej lade
och själv i nattrock drack och åt.
Så deras dagar lugnt förgingo,
och sällan de av grannar fingo
s. 49
ett oförmodat kvällsbesök,
som avlopp utan särskilt stök.
Med tröga frågorna och svaren,
med snack om nästan, tvungna skratt
fördrives tiden, till dess att
ung Olga hämtar samovaren.
Så ätes kvällsvard. Fort till sängs
man reser hem, och portens stängs.
35
För fädrens gamla goda seder
man då ej ännu avsmak fått.
I fastlagsveckan man tillreder
pannkakor, gräddade i flott.
Två gånger årligen man fastar,
i karusell och gunga kastar
sig hejdlöst, och där sjungs i flock
och dansas över sten och stock.
På första söndan Trinitatis
till ottesång man sig beger;
när solen uppgår, tårar tre
man gjuter. Kvas* bestås då gratis,
och sen på herrgårn firas fest,
som rikt undfägnar bjuden gäst.
(*)Rysk nationaldryck, särskilt på bondlandet, beredd av malt,
rågmjöl, rödbetor m. fl. ingredienser.
36
Vid den idylliskt lugna härden
flöt livet hän för dessa två,
tills gubben togs ur denna världen
att livsens sköna krona få.
Han dog just före table-d'hôten,
av sina grannar djupt begråten
samt sörjd av barn och troget viv.
Högst oförvitlig i sitt liv,
s. 50
han varit en beskedlig barin.*
Där stoftet lagts på kyrkogård,
står ännu kvar en minnesvård:
»Härunder vilar Dmitrij Larin,
en brigadir** och Herrans träl,
som funnit frid för syndig själ.«
(*)Förkortning av bojarin som beteckning för husbonde.
(**)Franska brigadier, en militärisk rang mellan generalmajor och
överste. Den inrättades av Peter den store, men avskaffades av Paul I.
37
När Lenskij lämnat vandringsstaven
och kommit hem från utländsk färd,
var han ej sen att gå till graven
och ägna mullen suckars gärd.
Stor var den sorg, som grep hans hjärta.
»Poor Yorrick!* --- brast han ut i smärta ---
Han mig i sina armar höll.
Hur lysande mig föreföll
den otjakovska krigsmedaljen!**
Det ofta lekte i hans sinn,
att Olga skulle bliva min... «
Vid tanken just på den detaljen
Vladimir lindrade sitt kval
med en elegisk madrigal.
(*)Hamlets bekanta utrop på kyrkogården i femte akten.
(**)Med anledning av att fästningen Otjakov stormades av Potemkin år
1790.
38
Vladimir även gravskrift ristat
åt andra kära: mor och far
han också genom döden mistat.
Försynen visligt fogat har,
s. 51
att släkten komma, släkten svinna
och spårlöst som i sand förrinna.
Som agnar sig för vinden strö,
de födas, växa upp och dö.
Så ock vår tid ungdomligt träder
på vädjobanan upp till strid;
vi ävlas här en liten tid
och tränga undan våra fäder,
tills våra ättlingar en gång
oss göra denna värld för trång.
39
Men må vi under tiden, vänner,
berusa oss av livets fröjd,
fastän dess intighet jag känner
och är för njutning föga böjd.
Falsk har jag funnit hoppets fägring,
men ändå, ändå som en hägring
i fjärran vinkar mig den tröst,
att jag kan se i livets höst
tillbaks på livet utan ånger.
Jag skriver ej att få beröm,
och ändå är min bästa dröm,
att av mitt liv, av mina sånger
en enda ton skall finnas kvar
att vittna, vem och vad jag var.
40
Kanhända skall en gång man minnas
min dikt, om också ej mig själv.
Kanhända skall ett hjärta finnas,
som räddar den från glömskans älv.
Kanhända --- hoppet tror ju gärna ---
skall någon gång en fager tärna
s. 52
se på min bild med pietet
och viska: Ja, han var poet!
Jag tack på förhand därför bringar
åt den, som lyssnat någon gång
till dessa aoniders* sång,
(*)Aonidy kallades en vitter kalender, varav tre delar 179699 utgåvos
av Karamzin med bidrag av Derzjavin, Dmitriev, Cheraskov m. fl.
s. 53
TREDJE SÅNGEN
»Elle étoit fille, elle étoit amoureuse.«
Malfilatre.
1
»Vladimir, vill du redan fara
så snart?« --- »Ja, hem jag genast vill.« ---
»Gott, som du önskar. Säg mig bara,
var du om kvällen håller till?« ---
»Hos Larins.« --- »Det är knappast troligt.
Kan det i längden vara roligt
att hänga varje afton där?« ---
»Ja, den familjen är mig kär.« ---
»Aha, nu fann du rätta ordet.
Det är en rysk familj --- ej sant? ---
med vilken du är smått bekant,
och som dig gärna ser vid bordet,
och där det pratas jämt om lin,
om regn och solsken, får och svin.«
2
»Familjen enkel är, men hygglig... «
»Prosaisk, Vladimir, menar du... «
»Ack, vet du, nästan vederstygglig
är mig den fina världen nu.
Nej, tacka vet jag... « --- »Samma visa!
Nej, himlen vill jag nådigt prisa
för att jag inte har din smak.
Men svara, Lenskij, på en sak:
s. 54
Om det går för sig, gärna for jag
med dig att se den Phyllis, som
så ofta du har rimmat om
och suckat för.« --- »Du skämtar, tror jag.«
»Nej, får jag?« --- »Ja, av hjärtans grund.«
»Och när blir resan?« --- »Strax på stund.«
3
»Så låt oss fara!«
Länge dröjde
det icke, förrn de nått sitt mål.
Undfägnaden i sanning röjde
en gästfrihet, som ej var snål.
Där fanns det allehanda rätter
på fat och sylter på assietter,
och på ett litet bord stod krus
med ett slags hemgjort lingonbrus.
Nyfikenheten plägar smitta
också på landet: vid var knut
sin näsa stucko flickor ut
att på den nye grannen titta.
På gårn man övade kritik
av hästarna med gälla skrik.*
(*)De sex sista raderna ha kompletterats genom skaldens efterlämnade
papper.
4
De åter hästarna bestego
och redo pilsnabbt hem, de två,
och eftersom de icke tego,
i smyg vi kunna höra på.
»Jag tror, du gäspa', då Tatiana... «
ȁh, det var bara gammal vana,
Vladimir.« --- »Var det tråkigt där?« ---
»Ja visst! Men skynda på, ty här
s. 55
är är mörkt och stigarna bli skumma,
jag sådant sällskap helst vill fly,
och som du vet, är varje by
banal. Frun var en enkel gumma,
för resten hygglig nog. Men hin
må dricka hennes lingonvin!«
5
»Men, Lenskij, säg, vem var Tatiana?« ---
»Jo, det var hon, som allvarsam
och lika dyster som Svjetlana*
kom in och gick till fönstret fram.« ---
»Du tycker inte om den äldre?« ---
»Hur så?« --- »Jag toge henne hellre,
ifall jag vore skald som du.
Men Olga --- hu, en sådan fru!
Som en Van Dyks madonna, pjåkigt
är lika rosenröd och trind
som månens, där han blänger tråkigt.«
Vladimir härpå svarte torrt,
och snart dog deras samtal bort.
(*)I en av den tyska »Lenore«-diktningen påverkad ballad med samma namn
av den ryske skalden Zjukovskij.
6
Snart hette det: Onegin gjorde
visiter under Larins tak,
och när malicen det försporde,
det blev en högst betänklig sak.
Den vreds och vändes gånger hundra;
i smyg begynte man att undra
och tissla, tassla med varann:
Har Tanja fått en fästeman?
Så spreds det ut på ryktets vingar,
att bröllopet beslutat var
s. 56
allt re'n, och att vårt unga par
blott väntade förlovningsringar.
Men Lenskijs giftermål --- ja, det
var redan blottad hemlighet.
7
Gehör Tatiana icke skänkte
åt detta skvaller, men i blyg
förvirring hon dock stundom tänkte
på den där främlingen i smyg.
Så vart i hennes hjärta ljusning;
det vaknade till livsberusning,
liksom när fröet spirar opp
i sol och vår till grodd och knopp.
Re'n länge tärd av dunkel längtan
och ensamhetens stumma kval,
hon följde hjärtats fria val
och sökte målet för sin trängtan.
Av ängsligt bidande hon brann:
Tänk, om det ändå vore han!
8
Snart var också den stunden inne,
då hon fick klarhet: det är han!
Om dagen sluten i sitt sinne,
i nattens dröm på ingen ann
hon tänkte. Underbart betagen,
hon kände sig till honom dragen
av obetvinglig makt alltjämt.
Än mera liknöjd för allt skämt
hon blev bland forna lekkamrater,
för moderns blick, för tjänstehjon,
och nästan trumpen hennes ton
mot socknens pösiga magnater,
som, för att göra pinan kort,
från Larins foro skyndsamt bort.
s. 57
9
Med dubbelt nit och varmt intresse
hon njöt av sin romanlektyr.
Nu var hon riktigt i sitt esse,
ty dessa kärleksäventyr,
som kommo kinderna att glöda,
förmådde åter pånyttföda
Julies bedårande Wollmar,*
Malek-Adhel och de Linard,**
ung Werther --- han som led så gruvligt! ---
samt den berömde Grandison,
som vi ej kunnat somna från ---
ja, allt var henne lika ljuvligt
och kärt, ty hon hos varje man
en likhet med Onegin fann.
(*)I Rousseaus roman, »Julie ou la nouvelle Heloïse«.
(**)Malek-Adhel är den romantiske hjälten i fru Cottins »Mathilde ou
Mémoires, tirées de l'histoire des croisades« (Paris 1805,
sv. övers. 1826). --- Gustave de Linard figurerar i baronessan
Krüdeners sentimentala roman »Valérie« (1802).
10
Ur böcker riklig näring sög hon
för exalterad fantasi,
och mången sommarafton smög hon
med sin »Delphine«, »Clarisse«, »Julie«*
allen till skogens djupa gömma
att där få svärma fritt och drömma,
ge upprörd känsla hejdlöst lopp,
själv rov för ängslan, mängd med hopp.
Den sorg, som andras bröst förtärde,
hon tog till förebild och skrev
i andanom ett kärleksbrev,
som utantill hon snart sig lärde,
s. 58
till honom, som i minsta mån
dock ej var någon Grandison.
(*)»Delphine« heter en roman av m:me de Staël, »Clarisse« är
hjältinnan i Richardsons »Clarissa Harlowe« (i fransk övers.).
11
Poeter av den gamla tonen
helst sågo, som man nogsamt vet,
uti den handlande personen
ett mönster av fullkomlighet,
ty hjälten, vilken dukar under
för ondskans makt och lömska funder,
blev skildrad som en rik natur
med snillrik själ och skön figur.
I strävandet till idealen
den ädles hjärta slog av mod
och lust att offra liv och blod.
Och ständigt slöt det med moralen,
att blodigt straff är brottets lön,
men dygdens krona evigt skön.
12
Helt annat är nu mänskovärdet,
och god moral en sällsynt gäst,
ty brott och last --- just sådant är det,
som man i konsten älskar mest.
Tack vare våra ädla britter,
var ungmö, som vill anses vitter,
ej svärmar för en ann lektyr
än den excentriska »Vampyr«,
»Melmoth«, bland hjältar ej den siste,
den underlige »Jean Sbogar«,
»Juif errant« och vild »Korsar«.*
s. 59
Ett hopplöst vemod Byron visste
att snillrikt dölja med en flik
av egoism och romantik.
(*)»The Vampire« är, enligt en not i de ryska Pusjkinupplagorna, en
berättelse, som falskeligen tillskrivits lord Byron. Denna tryckskrift
är övers. obekant. »Melmoth« heter en skräckroman av irländaren
Maturin (1820). »Jean Sbogar« är hjälten i en rövarroman av Charles
Nodier (1818), »Korsaren«, den bekanta dikten av Byron. --- »Le Juif
errant« (Den vandrande juden), Eugène Sues roman, utkom som bekant
först 1845. Här föreligger troligen någon populär bearbetning av detta
omtyckta stoff.
13
Jag härmed velat säga bara,
att jag kanske på himlens bud
bör sluta upp poet att vara
och giva sångmön annan skrud.
Från Febi höga rymd min kosa
jag sänka vill till nykter prosa,
så att på hederligt maner
romanens slut sig lyckligt ter.
Ej vart mig av försynen givet
att skildra laster, skräck och brott;
min uppgift är helt enkelt blott
att återge familjelivet
på Rysslands jord i lantlig fred
och gamla goda tidens sed.
14
I minnet vill jag mig försätta
tillbaks till fädrens enkla dar.
Om barnens lek jag vill berätta
vid lind så åldrig, bäck så klar;
om kärlek, gäckad utan skoning,
om avsked, tårar och försoning,
så åter tvister, och till slut
med vigsel löses denna knut.
Med skaldens pensel jag förgyller
de minnesvärda ögonblick,
då vid den skönas fot jag fick
ge hjärtats känslor luft --- idyller,
som voro mig så kära då,
men som jag nu har tröttnat på.
s. 60
15
Tatiana, älskade Tatiana!
Jag många tårar fällt med dig
för att Onegins vilda bana
sig måste korsa med din stig.
Det blir din död. Men dessförinnan
skall du, den trånsjukt ömma kvinnan,
förblindad av ditt hopp, ändå
av salighet en försmak få.
Passionens giftpokal du tömmer,
och hänförd av ditt kärleksrus
du om en framtid, idel ljus,
med honom --- endast honom --- drömmer.
Förförarns ödesdigra bild
skall ingenstädes från dig bli skild.
16
Förtärd av längtans kval, hon vankar
i parken kring. Av tårar skymd
är svärmisk blick, och hennes tankar
förirra sig till okänd rymd.
Tungt häves hennes barm, och kinden
svagt färgas röd av aftonvinden.
Tyst lyssnar hon till hjärtats slag.
In bryter natten. Bland millioner
av stjärnor över himlens rund
går månen upp; i dimmig lund
förnimmas näktergalens toner.
Tatiana smyger, nästan rädd
för mörkret, till sin ammas* bädd.
(*)Amman spelar en ganska viktig roll både i det ryska familjelivet
och i den ryska litteraturen. Pusjkins egen amma, Arina Rodionovna, en
gammal trotjänarinna, som dog vid 70 års ålder, tillbragte några
somrar på godset Michajlovskoje (guv. Pskov), där Pusjkin skrev några
sånger av »Onegin«. Skalden har förevigat hennes minne i ett par
dikter och läste gärna upp sina verser för henne.
s. 61
17
»Det är så kvavt. Jag kan ej sova.
Men öppna fönstret, är du snäll.« ---
»Mår du ej bra?« --- »Jo, tack! Men lova
mig en historia nu i kväll.« ---
»Ack, Tanja, det har nu en ände.
Av sagor, som förut jag kände
om jungfrur och om stygga troll,
har jag nu föga i behåll.
Ty minnet är ej nu detsamma
som fordom, och för resten har
jag svårt på mina gamla dar
att tänka redigt.« --- »Kära amma,
berätta för mig, hur och när
det var, då du en gång var kär!«
18
»Jo, vackert, Tanja! Då för tiden
var inte alls om kärlek tal.
Av svärmor inte illa liden,
jag hade intet annat val.« ---
»Men varför lät du honom gilja?« ---
»Jo, ser du, det var himlens vilja.
Min Vanja* knappt ur barnskor gått,
och jag var tretton vårar blott.
Två veckor bönemännen rände
till släktingarna kring, och far
gav jakande omsider svar.
Jag bittert grät i mitt elände.
Min fläta löstes upp med gråt,**
och så blev sång och kyrkoståt.
(*)Smeknamn för Ivan.
(**)Kvällen före bröllopsdagen (»Nakanunje«) samlas brudens väninnor i
hennes hem för att un- der avskedssånger lösa hennes hårflätor och
lägga upp dem under en silkesduk. Att detta skedde »under gråt«,
kommer sig därav, att bröllopet enligt den gamla uppfattningen var ett
brudrov (»brud-lopp«), varvid fästmannen uppträdde som rövare eller
köpare.
s. 62
19
»Jag nöddes gå i tjänst hos andra.
Men, Tanja, du hör inte på... «
»Jag lider... Du mig ej får klandra...
och ingen kan min sorg förstå.
Jag färdig är att bara gråta.« ---
»Ack, kära barn, ej tårar båta.
Men du, min store, milde Gud!
Du är visst sjuk. Jag skickar bud
till prästen efter heligt vatten.
Du yrar... « --- »Sjuk jag inte är,
nej, kära amma, jag är... kär... «
»Vad får jag höra, hjärteskatten!... «
Och ammans skrumpna hand åt mön
gav korsets tecken under bön.
20
»Jag älskar... älskar... « hördes åter
Tatianas viskning. --- »Hjärtanskär,
du är ju riktigt sjuk, du gråter... «
»Låt mig få vara!... Kär jag är.«
Den bleka månens strålar smeka
med dyster glans Tatianas bleka,
förgrämda drag och lösta hår
och blick, som fuktas av en tår.
Med grånad hjässa, höljd i brokig
schalett och svept i underkjol,
den gamla våndas på en stol,
som om hon rent av blivit tokig ---
i nattens frid en sällsam scen,
belyst av månens trolska sken.
21
Tatiana svärmiskt blickar sände
i månbelysta rymden ut
s. 63
och plötsligt sig till amman vände:
»Nu har jag fattat mitt beslut.
Ge mig ett pappersark och penna!
Jag skriftligt måste ge till känna
en viktig sak.« --- Hon blev allen.
Allt var så tyst. Vid månens sken,
med hand, vars puls av oro brände,
besinningslöst hon hastigt skrev
till Eugen ett eldigt brev,
vari sin kärlek hon bekände.
I omslag lades brevet in.
Tatiana, vad har du i sinn?
22
Ho hjälper mig att lösa knuten?
jag kände mången fager mö,
som varit otillgänglig, sluten
och ren, men också kall som snö.
Jag dessa kvinnors dygder fattar
och deras fina later skattar,
men har för dem en skygg respekt.
Vid denna syn blir jag förskräckt,
ty deras ögonbryn förklara
en inskrift på beryktad port:*
»Den, som beträder denna ort,
för alltid låte hoppet fara!« ---
Kanhända du vid Nevas strand
har träffat slika mör ibland?
(*)»Inferno« hos Dante: »Lasciate ogni speranza voi ch'entrate!«
23
Bland dessa kvinnosfinxers skara
fanns också månget exemplar,
som dock av slug beräkning bara
så otillgänglig skenbart var.
s. 64
Ty ej den spotska ger sig förr än
den stackars gossen skräms på dörren
av hennes kalla, hårda sätt.
Men sedan börjar hon kokett
att åter sätta agn på kroken
med ögonkast och fagert snack,
med söta »o!« och ömma »ack!«.
Och han, den älskogskranke token,
på nytt förbländad --- det är klart ---
i fina nätet sprattlar snart.
24
Jag ingalunda dömer illa
Tatiana därför, att naiv
hon byggde än på hoppets villa
och trodde på sitt känsloliv;
för att hon utan minsta aning
om svek blott lydde hjärtats maning.
Vad låg det väl för ont däri,
att hon med livlig fantasi
begåvad blivit av naturen
och med en känslig, lättrörd själ,
som halvkvävd tråkades ihjäl,
en fågel, stängd i trånga buren?
Den, som är själv i allo ren,
på henne kaste första sten!
25
Det är, som känt, koketters vana
att slugt maskera sin person.
Men sådan var ej vår Tatiana:
hon uppgick helt i sin passion.
Hon tänkte icke: jag vill dröja
och värdet av min gunst förhöja
och reta älskarens aptit
med hopp och tvivel. Bit för bit
s. 65
den arme bliver söndersargad.
Så svalnar hon, och slutligt i
hans hjärta väckes jalousi,
tills han, på denna lek förargad,
omsider önskar för allt pris
att slippa detta paradis.
26
Att läsarns möda underlätta
vid studiet av hennes brev,
jag måste rent av översätta,
vad Tanja till Onegin skrev.*
Ty hon --- en högst fatal dilemma! ---
var icke synnerligen hemma
i ryska språkets skrift och tal;
hon såg ej i en rysk journal
och skrev ej annat än fransyska.
Det modet var på denna tid
och --- kommer ingen annan vid.
Ja, hittills har vår stolta ryska
just icke lämpat sig ännu
för posttrafik och billets-doux.
(*)Det må framhållas, att Tatianas utomordentligt vackra brev till
Onegin i sin romantiskt- sentimentala stil verkligen erbjuder många
likheter med kärlekskorrespondensen i Rousseaus »Julie«.
27
Att ryskor läsa ryska --- pjoller!
De ha ej lärt det minsta grand.
Tänk er nu blott en dam, som håller
»Blagonamjerenny«* i hand!
Så kommer turn till er, poeter!
Jag blottar edra hemligheter.
Hur är det med er granna vers,
som kostat er så svettig pers?
(*)En ganska oförarglig och okritisk tidskrift, som 181826 utgavs av
den talanglöse A. E. Izmajlov.
s. 66
Ni skryter gudbevars beständigt
med edra ryska rim. Bekänn,
att nakna sanningen är den;
ni skriver ryska platt eländigt,
så att till slut man knappast vet
er rätta nationalitet.
28
Gud, låt mig ej förståndet tappa,
om jag blir nödd till en debatt
med gymnasister uti kappa
och akademici i hatt!*
Som röda läppar utan löje,
bereder ryskan mig ej nöje,
om språket rensat är från fel
och stilen alltför glatt och stel.
Snart kanske ock den tiden stundar,
då lärda damer med metrik
och omarbetad grammatik
oss lära sitta, gamla hundar.
Men jag --- jag finner mig ej i
ett sådant nyhetsmaker.
(*)Ordagrant: »Om jag på en bal eller vid avskedet på en trappa stöter
på en seminarist i gul schal eller en akademiker i kapott.«
29
Det språk mig, rent ut sagt, behagar,
som är en smula inkorrekt,
och fast jag stundom mot dess lagar
försyndar mig, jag tillstår fräckt,
att inga kval mig därför tära.
Mig äro gallicismer kära
som ungdomstidens vilda smek,
s. 67
som Bogdanovitj' strängalek.*
Men vare det nog sagt om detta!
Hur är det med min skönas brev?
Jag lovade, att vad hon skrev
till punkt och pricka översätta.
Men ack --- Parny** i våra dar
just icke mycken anklang har.
(*)Ippolit Fedorovitj Bogdanovitj (17431803) författade den folkligt
romantiska epopén »Dusjenka« (»Själen«), en i pseudoklassisk stil
hållen omarbetning av den gamla sagan om Amor och Psyche.
(**)Av denne franske skald påverkades Pusjkin ej obetydligt i sin
tidigaste diktning.
30
Du, »Gästabudens« sångarsnille!*
Ifall du vore hos mig än,
en blygsam bön jag rikta ville
till dig, min dyre, ädle vän,
att med din lyras underbara
och veka strängaspel förklara
Tatianas otydbara ord.
Var dväljes du i höga nord?
Kom hit att skaldens pris förtjäna!
Men nej, du fjärran från mig drog
till Finlands skär. I ödslig skog
du irrar dyster kring allena,
och ekot av min sorgsna ton
ej når till dig på finska mot.
(*)Jevgenij Baratynskij (180044), en originell, av Pusjkin högt skattad
skald, författade en elegi »Piry« (»Gästabuden«), vari han erinrar sig
vännerna i Petersburg och Moskva och särskilt nämner Pusjkin. Han blev
för en lindrigare förseelse förflyttad som garnisonsofficer till
Finland, varpå det syftas i samma strof.
31
I minnets helgonskrin jag sluter
Tatianas kärleksbrev och än
s. 68
i dag med sällsamt vemod njuter
att läsa om och om igen
de enkla ord, som mäktigt välla
ur hennes varma hjärtas källa.
Ho lärde henne denna sång,
så blyg och dock på samma gång
så dårande och passionerad?
Det mig en olöst gåta är.
Jag kan blott återgiva här
en vrångbild, ömkligt imiterad,
som Webers »Friskytt«, stundom spelt
av dåliga elever stelt.
Tatianas brev till Onegin.
Till Eder detta brev jag skriver...
O, Gud, vad har jag gjort och sagt?...
Kanske än mer jag straffad bliver
med ert befogade förakt.
Dock hoppet mig ej övergiver:
o, skänk mig i min grymma lott
en enda suck av ömkan blott!
Jag gärna velat Er bespara
bekännelsen, och ej min skam
så ohöljt trätt i dagen fram,
om jag förvissad kunnat vara,
att Ni oss ville hälsa på
en dag i veckan eller två,
att få i smyg en blick Er skänka,
att lyssna stum till eder röst
och sedan få --- o, ljuva tröst! ---
på Eder, endast Eder tänka...
Ni, som är fin och bildad mer
än alla andra, icke trives
hos oss på landet, och för Er
bland enkelt folk ej nöje gives...
s. 69
Vem har till denna vrå Er sänt?
Ack, fåfängt är det nu att fråga.
Jag annars ej en gnista känt
av denna starka kärlekslåga,
min högsta fröjd, min största plåga.
Vid detta lag i annat fall
jag anbud visat ej tillbaka
kanske att bli en annans maka
och stilla fyllt en husmors kall...
En annans?... Nej, vad än man bjöde,
jag ingen annan älska kan.
Ty så beslutat är mitt öde,
att du --- du är min rätte man.
Av himlens nåd den bästa gåvan
var den, då jag fick skåda dig.
Jag vet, du är mig sänd från ovan,
och till min död du följer mig.
Ja, förrän jag dig knappast kände,
du var mig lika kär ändå.
I drömmen dig jag hörde på,
ini min själ din blick sig brände
och sedan dess ej mer försvann.
Vad livet äger bäst och renast
jag njöt, och när jag såg dig, genast
mitt hjärta sade: det är han!
Du är den enda, är den rätta;
du följde, när på enslig stråt
jag gick att arma likar mätta,
och när jag stundom måste lätta
mitt bröst med bön och stilla gråt.
Du alltid var mig lika nära.
Hos dig, du älskade och kära,
mitt sjuka hjärta sökte ro.
Hur mången enslig nattlig timma
jag tyckte mig din röst förnimma,
som viskade om hopp och tro!...
s. 70
Säg, är du ljusa änglars like?
Är hit du sänd från mörksens rike?
O, skingra mina tvivels kval!
Kanhända allt är irrbloss bara,
bedrägligt allt ditt fagra tal,
som bringar hjärtats frid i fara.
Dock --- härom jag mig icke bryr.
Jag i din nåd mig innesluter,
och gråtande till dig jag flyr
med bön, att du mig ej förskjuter.
O, tänk dig blott: jag ensam går
min väg i livet. All den pina,
jag känner, ingen alls förstår,
och ensam måste jag förtvina.
Jag väntar dig. En blick från dig
är nog att hoppets stråle tända.
I annat fall --- förakta mig!
Gör på min vackra dröm en ända!
Jag slutar nu mitt hjärtas bikt.
Jag har ej mod att läsa genom
mitt brev och blygs för att jag tiggt
av Er... men allt är rent dem renom.
32
Tatiana många tårar gjuter
och kan ej hålla handen still,
tills hon omsider brevet sluter
med rosenfärgat vaxsigill.
Sitt lilla huvud ned hon sänker
mot halvskyld barm, vars vithet blänker
i kapp med linnets färg så ren.
Men se, på himlen månens sken
alltmer har bleknat. Dagen bräcker,
och nattens dimmor skingras snart.
I dalen skimrar bäcken klart,
och herdens vallhorn nejden väcker.
s. 71
Men Tanja visste knappast om,
hur natten svann och dagen kom.
33
Hon märker ej, hur solen sänder
sin morgonhälsning skär och varm,
och tyst, med sammanknäppta händer,
hon trycker brevet mot sin barm.
Men sakta det på dörren gläntar,
ty Filipevna redan väntar
med frukostbricka, te i kopp.
»Nu, barn, är tid att stiga opp.
Men herre jesses, duva lilla!
Vad ser jag? Är du redan klädd?
Och jag som var så rysligt rädd
att du förkylt dig, mådde illa!
Sund är min tös till själ och kropp,
och kinden som en vallmoknopp.«
34
»Gör mig till viljes, amma lilla... «
»Du vet, jag säger aldrig nej.« ---
»Tro inte, att jag handlar illa,
ty ser du... ack... men vägra ej.« ---
»Du store Gud! Hur är det med dig?« ---
»Jo saken är , jag ville ge dig
ett brev. Din sonson lämnar det
i hemlighet till O... du vet,
vår granne... Och låt ingen ana,
till vilken och från vem det är!« ---
»Men nu för mycket du begär!
Hur kan jag gissa mig, Tatiana,
hans namn? På grannar är det visst
i dessa trakter ingen brist.«
s. 72
35
»Nu tycks du inte alls förstå mig... « ---
»Ack, kära, jag är vorden grå,
och åldern börjar nu rå på mig.
Förr var det inte svårt förstå,
men nu är jag ur stånd dessvärre
att gissa, vad det är för herre,
du menar... « --- »Jo, det är ju han,
Onegin, och om det går an,
ett brev jag ville honom skicka.«
»Ja, gärna. Jag kan vara stum.
Var inte rädd! Jag är ej dum.
Men åter blir du blek, min flicka!« ---
»Ej farligt! Låt din sonson fort
avlämna brevet vid hans port!«
36
Och solen skred sin jämna bana
och svann. Men intet, intet svar!
Det morgon vart igen. Tatiana
ett rov för kvalfull bidan var.
Besök som vanligt Lenskij gjorde,
och Olgas moder genast sporde:
»Hur är det med er unge vän?
Han tycks ha glömt oss längesen.«
(Härvid blev Tanja högst förlägen.)
»Han lovat komma hit i dag
--- blev svaret --- men nu fruktar jag,
att han försenats här på vägen.«
Tatiana sänkte då sin blick,
som om sin dom hon höra fick.
37
Nu skymmer det. På bordet blänker
familjens aftonsamovar.
s. 73
I kannans vatten blad man sänker,
och ångan sig i ringlar drar.
För varje gäst en tekopp ställes,
och Kinas dryck ur kannan hälles
av Olga med beskäftigt spring.
En pojke bjuder grädden kring.
Men drömmande i kvällens timma,
stod Tanja vid en fönsterkarm,
lätt tryckande sin läpp så varm
mot fönsterglasets kalla imma,
och trollade på rutan fram
ett E och O i monogram.
38
Hur hjärtat klappar hårt, hon känner,
och blicken skymmes av en tår.
Ett buller hörs (hur pulsen bränner!) ---
det närmar sig... Hon skåda får
en skymt av honom. Sakta smyger
hon lätt som skuggan ut och flyger
tvärs över gården. Genom grind
hon rusar ut som jagad hind
i parken. Över stock och stenar
hon springer i ett enda sträck
fram genom lund och snår och häck,
och krossande syreners grenar,
törs hon alls icke se sig om,
förrn till en bäck vid ån hon kom.
39
Här sjönk hon andfådd ned. Av smärta
och hemska tvivelsmål förskräckt
hon kände sig. I hennes hjärta
var hoppets glöd dock icke släckt.
Hon ser --- av intet blicken störes:
s. 74
hon lyssnar --- intet misstänkt höres.
I trädgårn syssla pigor med
att plocka frukt från träden ned
och måste under tiden sjunga
(ett påbud, som går ut därpå,
att ej förbjudna frukten må
sig söka väg till deras tunga
i lönndom --- detta är förvisst
en mycket sinnrik, lantlig list!)
Flickornas sång.
»Snälla flickor, fagra mör!
Samlen er i glättig ring!
Vackra tärnor, unga mör!
Dansen lätt och lustigt kring!
Stämmen upp i samfälld kör,
stämmen upp ert hjärtas sång,
på det mången ungersven
till vår ringdans styr sin gång!
Lockas någon gosse hit
och blir upptäckt långt ifrån,
kasten, kära vänner, bär,
hallon, vinbär, körsbär, på'n!
Ja, med röda körsbär vi
jaga honom bort med hån,
att den djärve icke må
lyssna till vårt hjärtas sång,
att han icke störa må
våra lekars glada språng!«
40
Så sjunga de. Tatiana lyssnar
förströdd till denna melodi.
Omsider sista tonen tystnar,
och hon av intet störes i
s. 75
sin stämning. Huru barmen häves,
hur hjärtat klappar! Dock --- förgäves!
Allt kyligare blev det, men
dess högre glödde kinden än.
Så dignar fjäriln sakta neder,
sen sina granna vingar trött
mot håvens kant han sönderstött;
så skälver ock i alla leder
en hare, när i skogens snår
han märker lömske jägarns spår.
41
Hon suckar djupt. Men sent omsider
hon upp från bänken långsamt står
och ljudlöst fram mot parken skrider.
Då plötsligen hon skåda får
Eugen. --- Som vanligt, kallt och gåtlikt
sitt öga höll han oavlåtligt
på henne fästat. Åter opp
mot hennes kinder blodet lopp
så hett. Men vad som hände sedan ---
att skildra det jag knappast har
för stunden mod och styrka kvar.
Jag skall förtälja det här nedan.
Jag måste andas fritt och lugnt,
och därför nu jag sätter punkt.
s. 76
Fjärde sången
»Le morale est dans la nature des choses.«
Necker.
1
I början av min levnadsbana
jag svärmat för det täcka kön.
Dess dyrkan var min älsklingsvana,
dess leende min bästa lön.
Hur lätt det var för mig att brinna
för en bedårande herdinna,
i vilkens tjusande gestalt
jag ville sammanfatta allt,
som skönast kan vår levnad smycka!
Mig tycktes hennes kärlek då
det säkraste att bygga på,
en oåtkomlig, himmelsk lycka.
Att leva för och hos sin mö
och sen vid hennes fötter dö!
2
Men plötsligt kallnade mitt hjärta.
Jag darrade och tårar göt.
I harm, förtrytelse och smärta
med det förflutna tvärt jag bröt.
Ty hennes eldigt skarpa blickar,
småleenden och röst och nickar ----
allt blev nu en förgiftad lek,
förställning, elakhet och svek.
s. 77
Jag å min sida mig förklädde
också. Min gråt, mitt eget blod
jag girigt sög. Som marmorstod
för mig, Pygmalion, hon trädde ----
en kall staty, ej ännu väckt
till liv av konstnärns andedräkt.
3
Jag borde kanske här berätta
om gamla kärleksäventyr:
Temida, Dafne och Lileta.*
Ack, denna drömvärld från mig flyr.
En enda fanns dock bland dem alla,
som min en gång jag kunnat kalla.
Jag var förälskad... Hur och var?
Hur länge? Därpå ges ej svar.
Nu har för resten såret helnat.
Vad som har varit, har förgått,
och huvudsaken är nu blott,
att hjärtat längesen har stelnat.
För kärleken det nu är stängt
och djupt i gravens mörker sänkt.
(*)Jfr noten till 32:a strofen i 1:a sången.
4
Jag tillstår öppet, att man borde
--- vi män --- så häpen icke bli,
för att vi oss till offer gjorde
för damernas koketteri.
Ju mer vår lidelse vi röja,
dess mer de sig däråt förnöja,
och oförlåtligt löjligt är
vårt passionerade begär.
Vi kräva kärleks lön. Vi vilja
ha gengäld för vårt hjärtas ve.
s. 78
Det är detsamma som att be
om flyktig fjäril eller lilja
om äkta känsla, lika sann
som den, som i vårt hjärta brann.*
--- --- --- --- --- --- --- --- --- ----
(*)De fyra första stroferna hava återfunnits i skaldens efterlämnade
papper. Ehuru av föga konstnärligt värde, äro de dock betecknande för
Pusjkins andliga utveckling och syn på kärleken. --- Stroferna 5 och 6
saknas spårlöst.
5
6
7
Ju mindre vi för kvinnan svärma,
dess snabbare bli hennes fjät
att sig till oss bedårat närma
och låta fånga sig i nät.
Förut betraktades som styrkan
i kärlek ett slags hjältedyrkan
av lastbarhet och självberöm,
då älskaren var falsk, men öm.
Men denna erotikens lära,
i handling omsatt, varit har
ett tidsfördriv i farfars dar
för gamla apor. Lovelace's ära
är gammalmodig och ur bruk,
som röda klackar och peruk.
8
Att hyckla --- tråkigt är i längden,
att jämt upprepa samma sak,
att endast gilla det, som mängden
behagar kalla vet och smak,
att ständigt samma fraser höra
och samma meningsbyten föra
om ämnen, vilkas riktighet
en trettonårig flicka vet.
Jag ur humöret genast faller,
s. 79
när det i sällskap bliver tal
om någon familjär skandal,
och jag har ledsnat på allt skvaller
om brev, förlovningsringar, split,
om mödrars sorg och tanters nit.
9
Just så numer Onegin tänkte. ----
Uti sin ungdomsperiod
han alla skrupler hejdlöst dränkte
i lidelsernas vilda flod.
Av livet bortskämd och beprövad
i älskogsvärv, alltmera dövad
han blev av detta sinnesrus
och av den stora världens brus.
Förströelser han ständigt krävde,
i larm och glam han sökte bot
för själens oavbrutna knot
och med ett skratt sin gäspning kvävde.
Ja, blott på åtta år han vilt
sin levnads bästa gåvor spillt.
10
Än för kurtis han var benägen,
men riktigt kär --- det blev han ej,
och aldrig tycktes han förlägen,
ifall han fick ett bleklagt nej.
Kurtis för honom blivit vana;
lugnt gick han fram sin ungkarsbana
och mindes knappt den sköna mer,
liksom den gäst, som sig beger
var aftonstund att tiden döda
vid ett whistbord, lika gott med vem,
och sedan lika lugnt far hem
att sova ut från dagens möda,
s. 80
och då han vaknar, knappast har
en aning, vart härnäst han far.
11
Nu ofrivilligt dock han rördes
vid läsningen av hennes brev,
och ständigt tanken återfördes
till vad så oskuldsfullt hon skrev.
Han såg framför sig denna fromma,
men bleka, vemodsfulla blomma;
det var, som om en ljuvligt öm
vision sig tett i syndfri dröm.
Kanhända gamla minnen väcka
hos honom nya känslor opp?
En jungfrus tillitsfulla hopp
han kanske icke nändes gäcka? ----
Till parken återgå vi nu
och träffa där de unga tu.
12
Sen stumma de en stund förblivit,
han tystnade omsider bröt:
»Det var ju ni, som brevet skrivit?
Jag det av tonen genast slöt.
Med verklig värme jag försporde
er bikt. Sympatiskt intryck gjorde
det på min egen själ, att ni
så öppen är och fördomsfri.
Till liv det åter känslor tände,
dem jag trott släckta längesen,
och därför vill jag som en vän
förtro er, vad jag innerst kände.
Tag därför också mot min bikt!
Att sedan döma är er plikt.«
s. 81
13
»Så vida ödet mig förunnat
att njuta hemmets stilla ro,
om jag som far och make kunnat
förskaffa mig ett eget bo;
ifall familjelivets lycka
min korta levnad kunde smycka ----
var säker då: åt eder blott
jag bjöd att dela denna lott.
Ja, om det varit annorlunda,
jag skulle sett i detta val
av er mitt forna ideal,
min tröst, när sorgens dagar stunda,
och varit lycklig, försåvitt
ett lyckligt öde varit mitt.«
14
»Den trevliga familjehärden
skall ej min framtids fristad bli,
och knappast anser jag mig värd en
gemål, så god och ren som ni.
Tro mig på samvete och heder:
jag skulle endast plågat eder
i längden. Den passion, jag spart
för eder, skulle slockna snart,
och kanske snart ni skulle glömmas
för någon ann. I varje fall
för eder gråt jag bleve kall.
Bland hymens rosor törnen gömmas,
och detta äkta band, som knöts,
en boja bleve, som ej bröts.«
15
»Vad finnes väl i världen värre
än en familj, där hustrun grymt
s. 82
blir ratad av en trolös herre
och ser av glädje knappt en skymt,
där mannen vresig är och tråkig,
vid dåligt lynne, svartsjuk, bråkig,
fastän han känner med sig, att
hos henne finns en verklig skatt
av dygder? Min natur, Tatiana,
tyvärr är sådan. Då ni skrev
ert öppenhjärtigt varma brev,
ni det helt visst ej kunde ana.
Må ni, som är så god och ung,
ej drabbas av en lott så tung!«
16
»En gång och aldrig mer! Ej kommer
tillbaks den ljuva tid, som for...
Jag varmt och ärligt tycker om er,
ja --- kanske mera än en bror.
Men ni, en ung och svärmisk kvinna,
skall säkerligen ännu finna
den rätte, som er håller kär.
Liksom ett träd, som knoppar bär
och skjuter nya blad om våren,
också för eder förestår
en ny och bättre kärleksvår.
Jag ber er därför: torka tåren!
Jag fullt förstår er fina själ
och vill ert eget, sanna väl.«
17
Onegins tröstegrunder rörde
Tatiana, som det syntes. Stum
och blek hon på hans svada hörde
med blick, som var av tårar skum.
s. 83
Men när han slutade predika,
han henne armen bjöd, och lika
försagd som förr, med nedsänkt blick,
hon genom parken hemåt gick
invid hans sida. Ingen fann det
besynnerligt, att dessa två
allena så förtroligt gå
så sent på dagen. Ja, på landet
man samma frihet kan sig ta
som i det pösande Moskva.
18
Vår hjälte mot Tatiana hade
ju handlat taktfullt --- eller hur?
Han härmed ock ådagalade
en mycket känslig, fin natur,
en karaktär av verklig adel,
fast han från onda tungors tadel
--- som alla andra --- ej gick fri.
Ty lätt det är gudnås att bli
förkättrad, såsom var man känner,
ej endast av sin ovän, men
kanske än mera av sin vän.
Ett ordspråk är: Från mina vänner
mig himlen skone! För min del
har satsen aldrig slagit fel.
19
Nu kanske någon vill mig svara:
»Så lumpen vänskap det ej ges.«
På detta jag bemärker bara
(ehuru mer i parentes),
att icke finns så grundlöst skvaller,
som ej i någon jordmån faller;
ej ett så orättvist förtal
och ej en vits så trivial
s. 84
om dig, att ej en vän med nöje
kan sprida ut det i en krets,
som på din rygg är jämt till reds
att skaffa sig ett gottköpslöje ----
just samma goda vän, som nyss
så varmt dig gav en judaskyss!
20
»Men släkten är dock sann och trogen?«
Nej, pass och stopp! Med all respekt
jag ger till svar: om hin blott tog'en
--- min hela hedervärda släkt!
Se denna svärm av anförvanter,
kusiner, svägerskor och tanter,
som man skall fjäska för och som
man låtsas tycka rysligt om!
Bland annat ont det ju är övligt
att dem vid nyår hälsa på
och låta dem per post förstå,
att det oss vore högst bedrövligt,
om de ej komme också hit
att tråka ut oss bit för bit.
21
Nej, tacka vet jag kvinnokönet,
ty kvinnan trofast är --- som få,
och hennes kärlek (detta rönet
har ingen undgått!) bygga på
man kan, förstås. Men modets tycken
och flärd i mångahanda stycken
dock kunna varda till besvär,
ty lätt som fjunet kvinnan är.
Så kommer härtill ock, att maken
är tvungen --- för sin makas skull ----
att leva gränslöst dygdefull.
Och slutet blir på hela saken:
s. 85
Han tråkas ut; hon, stackars barn,
blir åter snärjd i satans garn.
22
Var skall man tro och kärlek finna?
Vem är, som ej förställer sig?
Var finns den vän, som ej vill vinna
en fördel med att smickra dig?
Vem söker ej ditt rykte svärta,
och vilken har nog ädelt hjärta
dig i din tysta nöd förstå?
Ack, fruktlöst är att bygga på
fantom och ideal så dumma.
Du över ån har fåfängt gått
att hämta vatten --- älska blott
dig själv! Se, det är livets summa
och kvintessens, ty eget jag
är livets viktigaste lag.
23
Det är ej svårt för oss att ana,
vad följden skulle bliva av
Onegins möte med Tatiana.
Det ännu mera näring gav
åt hennes lidelse och smärta.
Ej ljusning vart för hennes hjärta.
Hon syntes febersjuk och rädd,
och sömnen flydde hennes bädd.
Från kinden hälsans färger veko;
ej glädje mer i ögat log,
och leendet på läppen dog,
som av förklungen sång ett eko,
som arla morgons himlarymd
av mörka stormmoln redans skymd.
s. 86
24
Tatiana, dubbelt ensam vorden,
förtärs och vissnar tyst och still;
det var, som om på hela jorden
för henne intet funnes till.
Men grannarna fundersamt blicka
i smyg och viska: »Stackars flicka,
det vore tid, att hon blev fru!...«
Dock nog härom. Jag måste nu
från denna mörka bild mig rycka
och för den goda smakens skull
en tavla måla, som är full
av ömsesidig kärleks lycka.
Men till min Tanja vänder än
min tanke mången gång igen.
25
Vladimir blev alltmer bedårad
av Olgas tjusande behag,
och äntligen på allvar sårad
av kärlekspiln, en vacker dag
tillfångatogs han utav henne.
Än sutto i en vrå de tvenne,
än gingo de i morgonstund
på tu man hand i park och lund.
Och inte är väl det så farligt?
Förvirrad som han var och blyg
han endast vågade i smyg
att kyssa klänningssnibben varligt
--- den älskogskranke! --- eller ock
att smeka lätt en lösgjord lock.
26
Men stundom läser ock poeten
högt ur en bok av etisk rang,
s. 87
som håller fram moraliteten
mer kraftigt än Chateaubriand.*
Men kommer han till någon sida,
som tycks mot goda tonen strida,
han plötsligt skiftar färg så bjärt
och stannar i sin läsning tvärt.
Och stundom spela de för resten
ett parti schack, fast han ibland
av distraktion med fumlig hand
mot hennes bonde byter hästen
och oftast icke märker, att
han re'n i nästa drag är matt.
(*)Ordagrant: »en sedelärande roman, vars författare bättre än
Chateaubriand känner naturen.«
27
Ifall han stannar hemma, bliver
hans tanke dock hos henne än,
och i sin skissbok ned han skriver
små dikter åt sin hjärtevän.
Han ritar byar till exempel,
en gravsten och Kupidos tempel,
en lyra och två duvor små,
som sväva samman i det blå.
Men på de gula minnesbladen
i hennes bok, där kors och tvärs
väninnor präntat mången vers
med förnamn hela långa raden,
sitt namn han blygsamt skriver ned
plus ett poem --- på vanlig sed.
28
Säg öppet, har ni nånsin skådat
en lantlig frökens »Minnesblad«,
där evig tro och vänskap knådat
ihop av rim så mången rad?
s. 88
Man stilen inte just kan rosa.
Nog går det an med deras prosa,
men himmel, deras poesi
finns ej den minsta mening i.
På första sidan står det tydligt:
»Qu'écrirez-vous sur ces tablettes?«
och under: »t. à v. Anette«.
Men på den sista mycket prydligt:
»Glöm aldrig, aldrig bort, att den,
som skrivit detta, är en vän.«
29
Här möter bilden av en blomma
en ros, två hjärtan, facklors brand
och