De ha tömt njutningarnas bägare till botten, men känna nu blott livsleda, och de lida, därför att deras goda anlag ej ha kommit till sin rätt. De ha plockat den europeiska civilisationens frukter, men dessa ha varit skämda och lämna en bitter eftersmak. Överallt i den nya ryska vitterheten träffa vi Onegins likar: hos Lermontov heter han Petjorin, hos Herzen Beltov (i romanen »Vem är den skyldige«); i Turgenevs romaner och berättelser figurerar han oupphörligt under många namn (Rudin, Bazarov m.fl.), och han får sin konstnärliga fulländning i Gontjarovs Oblomov. Men ännu i Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs verk går Onegins ande igen.
free web hosting | free hosting | Business Hosting Services | Free Website Submission | shopping cart | php hosting


Free Web Hosting - Watch Free Movies Online - Watch Free TV Online - Free Web Pages

Find the cheapest Local Gas Prices and Gas Stations in your neighborhood and surrounding area.

Alexander Pusjkin:
»Eugen Onegin.
Roman på vers.«

Innehåll

Alexander Pusjkins »Eugen Onegin« har senare översatts av Kjell Johansson och utgivits av Förlaget Murbräckan <murbrackan@swipnet.se> i Borrby 1999.

Se även:


Eugen Onegin

ROMAN PÅ VERS

av Alexander Pusjkin.

Övers. av  Alfred Jensen.

Ny, omarbetad och tillökt upplaga (1918).

Avskrift av Erik Jonsson år 2001 (tvåtusenett) och 2003 (tvåtusentre)
ur det i Landskrona Stadsbibliotek befintliga
exemplaret. Sidhänvisningarna avse sidbrytningar i den tryckta boken.

Alexander Pusjkins 'Eugen Onegin' har senare översatts av Kjell
Johansson och utgivits av Förlaget Murbräckan i Borrby år 1999,
http://home.swipnet.se/murbrackan/ på Världsväven.

Länkar till PDF-filen liksom till andra i sammanhanget intressanta
dokument finnas på sidorna

http://www.geocities.ws/generaldepoten
http://go.to/generaldepoten
http://www.geocities.ws/generaldepoten
http://generaldepoten.bravepages.com/real/Rysk_realism-node5.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/real/Rysk_realism-node5.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/real/Rysk_realism-node5.html

Se även Dobroljubovs uppsats 'Vad är oblomoveri?':

http://generaldepoten.bravepages.com/sto/oblomoveri-node1.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/sto/oblomoveri-node1.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/sto/oblomoveri-node1.html

samt Ivan Turgenjevs »novell« 'Rudin'.

http://generaldepoten.bravepages.com/rudin/index.html
http://www.geocities.com/generaldepoten/rudin/index.html
http://www.geocities.com/Area51/Hollow/7390/rudin/index.html

Avskriften senast rättad 3.3.2005 (tredje mars år tvåtusenfem).

s. V

Förord.

För snart trettio år sedan utkom den ryske skalden Alexander Pusjkins
mästerverk »Eugen Onegin« i svensk översättning. Denna upplaga är
nu utgången ur bokhandeln --- en för versifierade tolkningar mindre
vanlig framgång --- och då förläggaren har ansett lämpligt att utgiva
en ny upplaga, begagnar översättaren det kärkomna tillfället att
underkasta den ursprungliga översättningen en grundlig revision, som
säkerligen innebär en förbättring.

På poetiska tolkningar kan för visso satsen tillämpas: »Bokstaven
dödar, men anden gör levande,« och om somliga översättningar i bunden
form gäller allt fortfarande den kvicka jämförelsen med vissa fruar,
nämligen att de vackraste icke alltid äro de trognaste. En
samvetsgrann tolkares förnämsta uppgift måste vara att så mycket som
möjligt låta den poetiska troheten harmoniera med den språkliga.
Skulle detta i många fall vara absolut omöjligt, är det väl intet
tvivel om att den förra synpunkten bör segra.

När jag genomläst min gamla översättning av »Onegin«, tillstår jag
öppet, att den i det stora hela synes mig så flytande, ledig och
poetiskt trogen, att den icke har förlorat mycket i friskhet under
de tre årtiondena. Särskilt synes mig den lyriska stämningen väl
återgiven, försåvitt jag får döma i eget mål, liksom ock

s. VI

den än sarkastiska, än personligt självsvåldiga tonen. I detta
avseende har jag icke nänts göra några väsentliga ändringar, och många
av de rent lyriska stroferna hava återupptagits i oförändrat skick.

Men i många detaljer var jag kanske en smula för fri. De i själva
verket obetydliga avvikelserna från originalet stredo visserligen
icke mot Pusjkins skaldskap och diktverkets anda, men voro näppeligen
nödvändiga. I detta avseende har jag sökt att bringa den nya upplagan
i ännu närmare anslutning till originalet. På sina ställen vidlåda ock
några sakliga felaktigheter och misstag den förra tolkningen, vilka
här undanröjts. De äro visserligen icke många, och om jag härmed
offentligt erkänner dem, torde denna ursäktande självanklagelse
bevisa, att de många åren ha lärt mig en smula mer. Men framför allt
har jag genom den nya omarbetningen velat kraftigare framhålla det
ryska skaldeverkets kultur- och litteraturhistoriska
betydelse. Härutinnan lämnade 1889 års översättning kanske mest övrigt
att önska. Men även i detta avseende har jag sökt bättra mig med
åren!

Om denna nya tolkning sålunda är en förbättrad upplaga, blir den på
samma gång tillökt. Översättaren har nämligen följt den av
Brockhaus-Jefron föranstaltade och av S.A. Vengerov redigerade
Pusjkinupplagan (1909), som upptager många i de äldsta editionerna
utelämnade strofer, efteråt funna bland skaldens koncept och
efterlämnade papper. Dessa små luckor ha till allra största delen
fyllts genom den nya översättningen, sålunda den fullständigaste av
de ofantligt många tolkningar av »Onegin«, som redan finnas på
europeiska och även icke-europeiska

s. VII

språk. Däremot har jag icke upptagit de lösa fragment ur Onegins
resebok, varav skalden hade ärnat bilda en särskild sång, enär de
föreligga i otillfredsställande skick och med avseende på innehållet
näppeligen kunna ha större intresse för svenska läsare.

I samtliga ryska Pusjkinupplagor är »Onegin« försedd med noter, som
härröra dels från författaren själv, dels från olika utgivare, och i
min förra översättning blevo de flesta av dessa noter återgivna. Enär
de dock numer till största delen ha förlorat sitt tidsvärde eller
närmast äro avsedda för en rysk läsekrets, har jag ansett mig här
kunna utesluta dem. De av översättaren självständigt gjorda anmärk-
ningarna under strecket, beröra huvudsakligen litteraturhistoriska
detaljer eller äro avsedda att förtydliga en sak i enlighet med
originalet.

Korteligen: jag tror mig hava bevarat diktverkets ursprungliga
friskhet och skönhet, men i de språkliga och litterära detaljerna lagt
mig vinn om en formell trohet, som bör kunna tillfredsställa mycket
höga krav även från den vetenskapliga kritikens sida. Och denna möda
har varit mig kär och innebär sin egen lön, ty »Eugen Onegin« intager
ett hedersrum i den europeiska vitterhetens historia. Har man svårt
att tänka sig Pusjkin utan »Onegin«, är det kanske ännu svårare att
tänka sig den ryska skönlitteraturen utan detta mästerverk.

   Stockholm jan. 1918.
                                           Översättaren
s. IX

Inledning.

»Vi tillstå, att vi icke utan en viss bävan skrida till en kritisk
granskning av en sådan dikt som 'Eugen Onegin'. Och denna bävan
rättfärdigas av många orsaker.  'Onegin' är Pusjkins intimaste alster,
det mest älskade fostret av hans fantasi, och man kan knappt peka på
några diktverk, där skaldens personlighet avspeglar sig med sådan
fullhet, klarhet och tydlighet som Pusjkins i 'Onegin'. Här är hela
hans liv, själ och kärlek; här äro hans känslor, begrepp och ideal
koncentrerade.  Att värdesätta ett sådant konstverk är liktydigt med
att värdesätta skalden själv i hela omfånget av hans skapande
verksamhet. Oavsett det estetiska värdet har 'Onegin' för Ryssland en
ofantlig historisk och social betydelse.«

Med dessa ord hälsade den på sin tid mycket märklige ryske
litteraturkritikern Bjelinskij, Pusjkins något yngre samtida,
»Eugen Onegin«, och de lovord, som han redan på 1840-talet slösade på
detta diktverk, hava i det stora hela sitt berättigande än i dag och
ligga fortfarande till grund för den värdesättning, som
litteraturhistorien har gjort av Pusjkin och hans mest betydande
alster.

År 1825, då den första sången av »Eugen Onegin«* kom ut i tryck,
bildar i själ-

(*) På ryska skrives namnet Jevgenij Onjegin (Anjä'gin). Även nu har
övers. bibehållet den enklare beteckningen »Eugen Onegin«, redan
populär genom Tjajkovskijs bekanta opera.

s. X

va verket epok i den ryska vitterhetens historia. Här uppträdde för
första gången i Ryssland en äkta poet, som icke blott idkade vitterlek
som tidsfördriv på lediga stunder eller ställde sin versifikatoriska
talang i tsarismens och hovets tjänst, såsom fallet hade varit med
Pusjkins närmaste föregångare, en Lomonosov, Derzjavin, Karamzin eller
Zjukovskij, utan som i sitt skaldskap såg ett heligt kall, en stor
uppgift. I ett land, som ännu hade få anknytningar till den
västerländska civilisationen och vars folk i det stora hela ännu
knappt hunnit befria sig från ett halvasiatiskt barbari, framträdde
med ens en 24-årig skald, den där i sin diktning upptog det bästa av
de europeiska strömningarna i poesien (Rousseau, den tysk-franska
nyromantiken, Byron, Shakespeare och Goethe samt folkvisan), men på
samma gång förblev äkta ryss, nationellt självständig. Pusjkin vart
för den ryska skönlitteraturen, vad Peter den store hade varit för den
ryska historien: den store banbrytaren och föregångsmannen. Och här
träder oss till mötes en rysk personlighet, en äkta
skaldeindividualitet, vars diktning är en trogen avspegling av hans
mångskiftande liv.

Alexander Pusjkin föddes vid tröskeln till det nittonde århundradet
(år 1799) och var sålunda årsbarn med Adam Mickiewicz, den polska
poesien store pånyttfödare. Och vad den senare blev för sitt folk
genom den klassiska hjältedikten »Herr Tadeusz«, som påbörjades
omedelbart efter fulländandet av »Eugen Onegin« (1831), det var och
är Pusjkin för Ryssland genom sin lyrisk-romantiska epopé, »det ryska
livets encyklopedi«, såsom Bjelinskij betecknar »Eugen One-

s. XI

gin«.*

Man har kallat »Eugen Onegin« för en rysk Don Juan, och detta är till
en viss grad sant, men säger på långt när icke tillräckligt. Man skull
ock kunna i honom se en rysk Hamlet, ja, i viss mån även finna
beröringspunkter med Faust-Mefisto.  Att Byrons »Don Juan« (kanske
ännu mer »Beppo«) har i yttre mening inspirerat Pusjkin till denna
»roman på vers«, lider väl intet tvivel, och särskilt i början av
diktverket äro reminiscenser från den engelska donjuanismen
påtagliga. Men med lika stort skäl kan litteraturforskaren anställa
jämförelser med Chateaubriand eller Rousseau. Pusjkins »Onegin«
skulle helt visst ha blivit skriven även utan en Byron, om den också
icke hade blivit sådan som nu är fallet.

De likheter, som kunna spåras mellan Pusjkin och Byron, äro i själva
verket tillfälliga, oväsentliga, och den ryske skalden framhåller
flerstädes i sitt verk sin individuella självständighet gentemot
Byron, liksom Onegins gentemot Don Juan. De faktiska likheterna
beröra blott den yttre kompositionen och själva stilen med de
sarkastisk-lyriska inläggen och avbrotten, den stundom raljerande
tonen och de personliga invektiverna. Men härtill inskränker sig också
likheten. Pusjkin var ingen Byron. Hos honom fanns ingen demonism
eller titanism, ingen »världs-

(*) Det mindre vanliga förnamnet Eugen (Jevgenij) har Pusjkin måhända
lånat från en ganska frivol sederoman av Izmajlov: »Jevgenij eller
Följderna av dålig uppfostran och dåligt umgänge.«  Det för övrigt
okända släktnamnet »Onegin« har Pusjkin förmodligen bildat av namnet
på sjön Onega, liksom Lermontov efter denna förebild gav sin »Hjälte
från våra dagar« namnet Petjorin efter floden Petjora. Eller ligger
månne däri en ordlek (njega = vällust, njutning)?

s. XII

smärta«, ingen disharmoni med världsordningen, om ock starkt missnöje
med den närmaste omgivningen. Hans hjältar voro sannerligen inga
viljestarka, frihetstörstande rebeller som Byrons »korsar«, utan
fastmer ganska karaktärssvaga män som Onegin själv. Pusjkins »fånge i
Kaukasien« är ingen hjälte bland de tappre tjerkesserna (detta
estetiska misstag gottgjorde Lermontov, Byrons äkta själsfrände, genom
att välja sina hjältar i det frihetsälskande bergsfolkets egna leder);
hans »Aleko« i den utmärkta dikten »Tsigenarna« är ganska
intresselös, och kanen i »Springbrunnen i Bachtjisaraj« --- Pusjkins
av Byron mest påverkade berättelse --- är totalt trängd i skuggan.

Att för övrigt tvista om »Onegins« eller »Don Juans« företräde är
lönlöst. Båda mästerverken kunna tryggt jämnställas. Byron är kanske
starkare i sin indignation och i sin bitande sarkasm, liksom han utan
tvivel är mer sublim i vissa storslagna scener
(t.ex. skeppsbrottet). Å andra sidan synes mig Pusjkin ha företrädet i
den lyriska innerligheten, som värmer mer, samt i en mer helgjuten
komposition. Vad det sakliga innehållet beträffar, ligger tyngdpunkten
hos Byron i det historisk-politiska, hos Pusjkin i det rent
kulturhistoriskt ryska.

»Eugen Onegins« värde ligger icke minst däri, att det på ett gripande
sätt avspeglar skaldens egen utveckling, och som sådant är det ett
själsdokument av utomordentlig betydelse. I den första sången får
man i beskrivningen av den s.k.  alexandrinska perioden med
efterklangen från Katarina II:s glänsande dagar, då
pseudoklassiciteten utkämpade sina sista dunster med den anryckande
romanti-

s. XIII

ken och byronismen.

Denna sång skrevs 1823 i södra Ryssland, dit Pusjkin hade förvisats
tre år förut. Det var här, som han gjorde sin litterära bekantskap med
Byron och under utflykter till Kaukasien och Krim fick impulserna till
sina första poetiska berättelser. I början av »Onegin« finna vi
ännu de sista efterdyningarna av den ryska byronismen.

År 1824 fick skalden nådigt tillstånd att slå sig ner på mödernegodset
Michajlovskoje i det inre av landet, och i denna lantliga miljö
skrevos andra och tredje sångerna. Här återger skalden delvis sitt
eget bekymmerslösa liv i skildringen av Onegin som lantjunkare; den
hederliga gumman Larina hette i verkligheten Osipovna, och Vladimir
Lenskij är måhända till någon ringa del en idealiserad bild av den
unge studenten Wulf på det närliggande godset Trigorskoje, med vil-
ken Pusjkin då umgicks.

Så kom den politiska krisen vid tronskiftet 1825, dekabristernas
revolt, dess psykiska verkningar på Pusjkin och hans slutliga
»försoning« med Nikolaj I (1826) i Moskva. Det blev för Pusjkin en
svår prövotid, som kostade honom mycket --- både den inre harmonien och
eftervärldens orättvisa dom. Men konstnären Pusjkin gick segrande ur
den förfärliga kampen. Hans inre liv fördjupades alltmer, tonen blev
allt allvarligare och andan alltmer nationell. Allt detta framträder
allt renare och klarare i diktverkets senare del, och så slutar det
hela med vemodiga slutackord (1831). I åtta år hade Pusjkin arbetat på
sin dikt, och dessa år hade ej gått spårlöst förbi. Kanske kände han
redan då på sig att han ej långt efteråt (1837)

s. XIV

skulle ljuta samma våldsamma död som Vladimir Lenskij i dikten.

Onegin är, kan man säga, ett barn av Katarina II och Voltaire, och vid
hans dop stod Byron fadder. Men pilten växte upp till man och blev en
äkta liten ryss samt stamfar för en hel rad underliga »hjältar« i den
ryska kulturhistorien, sällsamma produkter av det ryska samhället. Det
är de s.k. överflödiga människorna, som icke ha kommit på sin rätta
plats i livet och som ej duga till något. Ursprungligen begåvade,
ofta goda naturer, men svaga karaktärer, sakna de principer, energi,
handlingskraft, hava lämnat den ena stranden utan att hinna den andra
och existera »utan fäste«, såsom Sienkiewicz' utmärkta roman om den
slaviska »improdukti-viteten« är betitlad. De ha tömt njutningarnas
bägare till botten, men känna nu blott livsleda, och de lida, därför
att deras goda anlag ej ha kommit till sin rätt. De ha plockat den
europeiska civilisationens frukter, men dessa ha varit skämda och
lämna en bitter eftersmak. Överallt i den nya ryska vitterheten träffa
vi Onegins likar: hos Lermontov heter han Petjorin, hos Herzen Beltov
(i romanen »Vem är den skyldige«); i Turgenevs romaner och
berättelser figurerar han oupphörligt under många namn (Rudin,
Bazarov m.fl.), och han får sin konstnärliga fulländning i Gontjarovs
Oblomov. Men ännu i Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs verk går
Onegins ande igen.

Man har kanske icke rätt att kalla Onegin en rysk samhällstyp, utan
snarare ett typiskt undantag. Han är för exklusiv och för intelligent
för att kunna gälla som representant för en hel samhällsklass. Men å
andra sidan förekommer denna

s. XV

karaktär för ofta för att kunna anses som ett enstaka undantag. Onegin
är ett barn av den ryska brytningstid, som alstrade dekabristernas
frihetssvärmerier, men som fick sin avslutning i Sibirien eller i
andlig försoffning och vars »hjältar« försvinna ur historien lika
spårlöst som Onegin i dikten, såframt de icke som Vladimir Lenskij
dikten, som Pusjkin och Lermontov i verkligheten, dö en våldsam död i
blomman av sin ålder.

Onegins motsats är den både känslo- och viljestarka Tatiana, »den
ryska litteraturens Eva«, en härlig skapelse av en stor skald och
stammoder för de ståtliga kvinnor, som den ryska litteraturen,
särskilt Turgenjev, har skänkt oss, t.ex. Natalja i »Rudin« eller
Lisa i »Adelsnästet«. Och det ryska livet har många levande
motstycken till dessa kvinnoporträtt.

År 1823 skrev Pusjkin till furst Vjazemskij: »Jag skriver nu --- inte
en roman, utan en roman på vers, och det är en satans skillnad.« Ja,
»Onegin« är icke en roman i vanlig modern mening, utan ett lyriskt
epos, men det står i alla fall på realistisk grund och är det första
försöket till en rysk samhällsskildring i modern anda, en förelöpare
till Gogols realism, och häri ligger diktverkets eminenta betydelse i
den ryska kulturhistorien. Här skisseras ryska landskap i olika
årstider, här målas det fadda salongslivet i huvudstäderna, och här
tecknas för första gång- en det ryska livet på landet. Denna skildring
omfattar naturligtvis icke det ryska folket i dess helhet, ty bönderna
ha ännu icke uppträtt i litteraturen, och om ett samhälle i moderna
mening kunde man då icke tala. Här skildras en adelssocietet, alldeles
som fallet är i Mickiewicz' »Herr Tadeusz«. Men inom denna sfär har

s. XVI

Pusjkin skapat verkliga figurer och typer, som sedan utvecklades påb
redare social basis av Gogol och hans stora efterföljare.

Men »Onegins« största poetiska värde ligger dock i de rent lyriska
utgjutelserna, som i förening med det ryska språkets smältande välljud
skapat ett diktverk av oförgänglig skönhet. Och denna varma, från ett
sjudande människohjärta strömmande känsla bottnar i en rik
världserfarenhet, vemodig, men utan bitterhet, resignerad, men utan
feghet. »Onegin« återspeglar ett helt människoliv meddess fröjder och
sorger, dess förhoppningar och besvikelser, och när man läser
»Onegin«, känner man bäst, att det är

           »en dikt, som sorglös yngling kvad,
           en frukt av långa nätters vaka
           en bikt av en, som lärt försaka,
           ett ärr av bittra hjärtesår.«
                                                               A--d J.
Eugen Onegin.

»Pétri de vanité avait encore plus de cette espèce d'orgeuil qui fait
avouer avec la même indifférence les bonnes comme les mauvaises
actions, suite d'un sentiment de superiorité, peut-être imaginaire.«
Tiré d'une lettre particulière.

s. 3

Till
PETER ALEKSANDROVITJ PLETNEV*

        Ej för att vänners öra fägna,
        ej för att roa lysten värld,
        åt dig jag härmed ville ägna
        en dig fullt värdig hyllningsgärd,
        värd dig, den ädelborne anden,
        som med din rena fantasi
        har mäktat lossa knutna banden
        och skapa äkta poesi
        i enkel dräkt. --- Av varma handen
        dig sändas dessa lösa blad,
        halvt folkliga, halvt ideala,
        än glada, än sentimentala,
        en dikt, som sorglös yngling kvad,
        en frukt av långa nätters vaka
        och tidigt vissna ungdomsår,
        en dikt av en, som lärt försaka,
        ett ärr av bittra hjärtesår.

(*) Denna tillägnan skrevs 1828 i Petersburg, då den fjärde och femte
sången publicerades. --- P.A. Pletnev (d. 1862), poet, kritiker och
professor i litteraturhistoria, tillhörde den pusjkinska kretsen.

s. 5

FÖRSTA SÅNGEN.

»Han lever fort, hans känslor rasa ut.«

                 Furst P. A. Vjazemskij.

1

     »Min farbror, en beskedlig herre
     och hedersman, har blivit krank
     --- nu på fullt allvar --- och dess värre
     han kräver vård för all skavank.
     Hans föredöme lätt kan smitta.
     Men ledsamt är gudnås att sitta
     vid sjukbädd både natt och dag
     och aldrig slippa lös som jag.
     Jag måste pigga upp filuren
     och göra gubbens lynne lätt,
     än lägga kudden riktigt rätt,
     än räcka medlidsamt mixturen,
     men under suckar tänka så:
     Om hin blott tog'en snart ändå?«

2

     Så en förlupen sälle tänkte,
     på resa stadd, av damm betäckt,
     fast Zevs av gunst åt honom skänkte
     förhoppning om att ärva släkt.

s. 6

      Ruslans och min Ljudmilas* vänner!
      Oförbehållsamt jag bekänner,
      att denne fräcke grobian
      är hjälten uti min roman.
      Min gode vän Onegin föddes
      vid stranden utav Nevas flod,
      där kanske ock er vagga stod
      och där er ungdomstid föröddes.
      Jag där ock trampat nöjets stig,
      men norden skadlig var för mig.**

(*) Med den på ryska sagomotiv byggda, men i romantisk-italiensk stil
hållna hjältedikten »Ruslan och Ljudmila« (1817­20), omarbetad till
opera av Glinka, gjorde Pusjkin sin glänsande debut i den ryska
vitterheten.

(**) När Pusjkin våren 1823 begynte »Onegin«, som blev färdig först
1831, befann han sig i södra Ryssland (Kisjinev och Odessa), dit han
förvisades för sin politiska frispråkighet och vissa smådikter, som
voro misshagliga på allerhögsta ort.

3

     Hans far, som tjänat högvälboret
     och nitiskt, levde på kredit.
     Tre baler ställdes till om året,
     tills äntligen det blev fallit.
     Hans son dock ödet skona ville:
     Först tog Madame hand om den lille;
     så kom Monsieur.* Ej lärdom tröt
     för gossen, som var vild, men söt.
     Monsieur l'Abbé, en rätt beskedlig
     fransos, var mild mot sin elev.
     Hans undervisning därför blev
     halvt skämtsam, framför allt ej sedlig,
     helst när från skolsaln båda två
     till Sommarträdgårn** täcktes gå.

(*) Monsieur och Madame voro vanliga benämningar på de informatorer
och guvernanter, varmed de ryska adelsgårdarna på den tiden
lyckliggjordes. Mestadels var det franska emigranter, stundom av
ganska tvetydigt, obildat slag. --- Den kulturbild, som hela denna sång
framställer, återger troget skaldens egen uppfostran i ett
förfranskat, vårdslösat adelshem och det mondäna huvudstadslivet.

(**) Ljetnij sad, en promenadplats i Petersburg vid Neva nära
Vinterpalatset.

s. 7

4

        Onegin nu det skede nalkas,
        de livets ljuva ögonblick,
        då känslan gryr och hoppet skalkas.
        Sitt respass herr abbén då fick.
        Onegin slapp nu ut ur buren,
        var enligt modet klippt och skuren,
        som dandy à la London klädd
        och därför ock som världsman hädd.
        Han talade sin franska redigt,
        skrev också språket regelrätt;
        mazurka dansade han nätt
        och gjorde sina bockar ledigt.
        Vad höves mer? Härav man slöt,
        att han var kvick och mycket söt.

5

        Vi alla fått en smula lära
        på ett och annat sätt och vis,
        och därför --- Gudi vare ära! ---
        står bildning högt hos oss i pris.
        Onegin var --- så mången tyckte,
        som stod för oväld högt i rykte ---
        pedant, men ock en lärd av rang.
        Ej många hade hans talang
        att uti samtal lätt tangera
        båd' ditt och datt med skärpa fin,
        men tiga still med viktig min,
        när andra häftigt disputera,
        och locka kvinnors löje fram
        med näpna, vassa epigram.

s. 8

6

     Då var latin ännu på modet,
     ty det är lärdoms kvintessens.
     Han tämmeligen bra förstod det:
     han kunde tyda en sentens,
     orerade de Juvenale,
     skrev under sina brev ett vale
     och hade lärt --- ej utan pers ---
     av Eneiden någon vers.
     Historiens hävdeböcker åter
     han aldrig tog från hyllan fram
     att skaka av dem glömskans damm.
     Men små pikanta anekdoter
     från Romulus till våra dar
     behöll han i sitt minne kvar.

7

     Att ock med vers harmoniskt göra
     sitt liv begrep ej Eugen,
     och ingen skillnad för hans öra
     fanns mellan jamben och chorén.
     Homer och Teokrit han snäste,
     men Adam Smith han gärna läste
     och kom i rop som ekonom.
     För honom var det axiom,
     att staten skördar bästa frukter
     av jordens odlingsbara mull
     och att den ej behöver gull,
     om den besitter råprodukter.
     Men fadern ej begrep sin son
     och tog på jorden nya lån.

8
        Onegins värde med min penna
        till fullo ej kan tecknat bli.

s. 9

        Men vad han grundligast lärt känna,
        vari han glänste som geni,
        vad som från slyngelåren redan
        var största njutningen och svedan
        och lade allra mest beslag
        på lättjefull och trånsjuk dag ---
        det var den konst att älska, njuta,
        som också Naso* kände till
        och för vars skull han själv gick vill

(*) Skalden jämför sig här med Ovidius, vilken som bekant också ådrog
sig kejserlig onåd och förvisades till trakten av Svarta havet.

9

        Oss* tidigt kärlekslågor bränna.
        Chateaubriand har sagt, att drift
        till kärlek mänskan först lär känna
        av någon slipprig, osund skrift.
        Att söka bot för älskogssjuka
        vi tidigt re'n romaner sluka.
        Så åren gå. Alls intet, värt
        att älska, ha vi hållit kärt.
        Förklemade och tidigt mogna,
        fördärva vi vår fantasi
        med dumma griller blott och bli
        ej ungdomsidealen trogna.
        Onegin gjorde samma rön
        i fråga om det täcka kön.

(*) Denna strof, som skalden själv uteslöt ur sin dikt, har först på
senare tid återfunnits i hans efterlämnade papper och publiceras här
för första gången i översättning.

10

        Förställning lärde han sig tidigt,
        Hans lynne var än mörkt, än ljust,

s. 10

        i tro och misstro lika smidigt,
        än stolt, än ödmjukt, än förtjust.
        Än uppmärksam, än otillgänglig,
        än öppen, än ogenomtränglig
        han var. Än tyst han föreföll,
        än vackra tal han eldigt höll.
        Små älskogsbrev han vårdslöst sände,
        i vilka han sin kärlek göt
        och sina suckar inneslöt.
        En eld båd' blygt och djärvt sig tände
        i blicken. Stundom syntes spår
        också av en förstulen tår.

11

      Beundransvärd var hans förmåga
      att tända eld i kvinnobröst,
      att än med låtsad vrede plåga,
      än med sitt smicker bringa tröst,
      och menlöshetens skygga duva
      han lyckades omsider kuva
      med både lidelse och vett.
      Han bad bevekande och hett,
      till dess den skönas kalla sköte
      blev vekt av ömkan med hans ve.
      Nu var det värdigt! Ett tu tre
      avtalades ett hemligt möte.
      På tu man hand i enslig vrå
      hon fick hans lärdom pröva på.

12

       Ja, icke ens de mest koketta
       av könet hade annat val,
       om han sig ville föresätta
       att slå ur brädet en rival.
       Förgiftade av söta piller,
       de fångades i fina giller.

s. 11

       Men deras såta äkta män
       i honom sågo blott en vän,

       så menlöst kysk som ingen annan.
       Gemålen, vilken själv så bra
       studerat »Chevalier Faublas«,*
       och gubben med små horn i pannan
       belåtna voro med sitt liv,
       sin middag och sitt trogna viv.

(*)Louvet de Couvrays beryktade »Les amours du chevalier de Faublas«
(1790).

13

       --- -- --- -- --- -- --- -- --*


(*)Denna strof har visserligen återfunnits bland skaldens utkast, men
enär innehållet blott är en upprepning av den föregående strofen och
formen icke fullt utarbetats av skalden, kan den saklöst utlämnas här.

14

       Knappt han ur sängen hunnit kliva,
       förrn han får kort av välkänt slag:
       Inviter! Tre familjer giva
       kalas på en och samma dag.
       Här bal, där namnsdagsfest det gäller.
       I detta svåra val --- vart ställer
       han kosan? Åh, den saken lätt
       nog ordnar sig på något sätt.
       Nu först till morgontoaletten!
       Sen den har undanstökats, tar
       han slokhatt à la Bolivar
       och motionerar sig, den sprätten
       på boulevard, tills timmen slår*
       och ljuvlig måltid förespår.

(*)Originalet har här breget, ett slags fickur, uppkallat efter den
schweiziske instrumentmakaren Abraham Louis Bréguet (d. 1823).

15

       (Saknas totalt.)

s. 12

16

       Det mörknar. Han i släden sitter.
       »Ur vägen!« skriks i fläng och hast.
       På bäverkragen silverglitter
       av snö och rimfrost smides fast.
       Vart? Till Talon* bär vilda färden.
       Där väntar honom redan värden.
       Han träder in. Hör korkens smäll!
       På bordet ryker roastbeaf blodig
       och tryffel --- för en läckergom
       det franska kökets skönsta blom ---
       och strassburggåsens lever frodig
       samt limburgost av första klass
       bland lika guldgul ananas.

(*)Talon hette en dåtida restaurang. --- När det i den följande
versraden talas om att värden väntar honom, har det ursprungliga
originalet i stället blott ett ***. Enligt senare anteckningar
betecknar detta en viss P. P. Kaverin, en mycket omtyckt ung officer
(d. 1855), som studerat i Göttingen jämte bröderna Sergjej och Nikolaj
Ivanovitj Turgenev, och med vilken Pusjkin hade blivit bekant under
studieåren i Tsarskoje Selo. Även Gribojedov omnämner honom som en
angenäm sällskapsbroder.

17

       Än vankas vin för torra munnar,
       än vinkar mången fet kotlett,
       men klockan uppbrottstid förkunnar,
       ty det skall ges en ny balett.
       Fast dramat icke var hans styrka,
       Onegin ej var sen att dyrka
       aktriser och höll troget vakt
       bakom kuliss i mellanakt,
       likt andra, som teatern hedra
       med sitt besök och vanan ha

s. 13

       att applådera entrechat*,
       att vissla ut en klassisk Fedra**,
       men ropa in Moina brått,
       för att man själv skall höras blott.

(*)Ett slags danssteg.

(**)Racines bekanta tragedi. I omedelbart sammanhang därmed nämnes ock
Kleopatra, som övers. av metriska skäl nödgats utesluta. Med detta
namn avses troligen Marmontels »Cléopat- re« (1750), som också
införlivades med den ryska repertoaren vid denna tid. --- Vem som i
den näst sista versraden åsyftas med »Moina«, är övers. tyvärr icke
bekant.

18

       O, trolska värld med store männen!
       En mästare i ironin
       Fonvizin glänste, frihetsvännen,
       och den läraktige Knjazjnin.
       Där Ozerov till tårar rörde,
       och bifallsyttringar han hörde,
       dem med Semenova han delt.
       Där har man ock Katenin spelt,
       som stod Corneille i snille nära.
       Furst Sjachovskoj där möte stämt
       med sina komediers skämt,
       och krönt blev där Didelot med ära.
       I skuggan av kulisser där
       var denna ungdomstid mig kär.*

(*)Denna strof är en vacker hyllning åt den ryska dramatiken och
scenkonsten från 1700-talets slut och början av det nittonde
århundradet. --- Denis Ivanovitj Fonvizin (1744­1792) författade de
kvicka komedierna »Brigadiren« (1764) och »Övermagen« (1782), vilkas
satir närmast riktade sig mot dåtidens förvända uppfostran. Knjazjnin
(d. 1791) och Ozerov (d. 1816) skrevo långrandi- ga tragedier i den
pseudoklassiska stilen. --- Furst A. A. Sjachovskoj (d. 1846), en tid
chef för de kejserliga teatrarna och känd som författare av många
lustspel. --- Nimfodora Semenova (f. 1787, d. 1849) var en mycket
firad skådespelerska, som lämnade scenen i slutet av 1820-talet och
gifte sig med furst I. A. Gagarin. --- P. A. Katenin (d. 1853)
översatte dramer och var en framstående teoretiker. --- Schweizaren
Charles Louis Didelot (f. 1767 i Stockholm, d. 1838) var en tid
balett- mästare vid kejs. operan i Petersburg och mycket firad. Han
uppförde bl. a. Pusjkins »Ruslan och Ljudmila« som balett.

s. 14

19
       I, mina forna sånggudinnor!
       Förnimmen I min sorgsna ton?
       Måhända några andra kvinnor
       inkräktat eder höga tron.
       Får jag ej mer er körsång höra?
       Skall ryska Terpsichore föra
       ej mer sin fot till luftig flykt?
       Ack nej! På dessa tiljor skyggt
       och vemodsfullt nu blicken irrar.
       På denna främmande publik,
       som icke är den forna lik,
       jag med lornjetten liknöjt stirrar.
       Och gäspande jag tänker på,
       hur annorlunda det var då.

20

       Teatern fylls med stim och rassel.
       I loge och rad, från golv till topp
       av folk det vimlar, och med prassel,
       --- nu blir det tyst --- ridån går opp.
       Förförisk, med eterisk hållning,
       som i en underbar förtrollning,
       omsluten av små nymfers krets,
       hon står, Istomina.* En spets
       av foten än vid golvet smyger;
       den andra foten snurrar kring,
       i början långsamt --- så ett spring,
       Som fjun från Eols läppar, flyger
       hon upp, sig vrider av och an
       och slår med fötter mot varann.

(*)Evdokia Ilinitjna Istomina (f. 1799, d. 1848), en för sin skönhet
firad dansös. Flera dueller utkämpades för hennes skull, och
författaren Gribojedov bar därav ett är på kinden.

s. 15

21

       Man applåderar. På parketten
       Onegin nu sitt intåg gör,
       och logerna han med lornjetten
       först överblickar, som sig bör.
       till första raden han fortsätter,
       men anletsdrag och toaletter
       ej finna nåd för kritisk blick.
       Åt alla håll en flyktig nick
       han åt bekanta herrar skänker.
       Av gäspning munnen vrids på sned,
       och slutligen till scenen ned
       ett ögonkast han liknöjt sänker.
       Han längesedan sett sig mätt
       på denna tråkiga balett.

22

      Ännu på scenen troll och drakar
      och älvor väsnas och ha brått;
      ännu på trappor sömnen smakar
      lakejerna i päls så gott.
      Ännu publikens nit ej slappas,
      det stampas, hostas, visslas, klappas;
      ännu båd' in- och utomhus
      det glänser överallt av ljus;
      ännu i kölden hästar tugga
      på betslen --- de måst länge stå ---
      men kuskarna kring elden* gå
      och sina händer vresigt gnugga.
      Onegin dock har redan flytt
      hem för att kläda sig på nytt.

(*)Brasor plägade då nattetid tändas på Petersburgs gator som
ersättning för värmestugor.

s. 16

23
      Hur kunna måla fullt tillbörligt
      vår hjältes ungkarlsbudoar,
      där modenarren oupphörligt
      lektioner framför spegeln tar?
      Av nipper hela långa raden,
      som London, den där krämarstaden,
      oss sänder över havets svalg
      för att av oss få trä och talg,
      och allt, vad en parisisk hjärna
      kan alstra av en flyktig nycks
      förvända påhitt och av lyx ---
      blott tomma skal förutan kärna,
      allt detta smyckade så nätt
      en nittonårings kabinett

24

       Porfyrkärl, vaser av metall
       och bärnstenspipor från Bysans,
       konstnärligt slipade kristaller
       med oljor i för hudens ans.
       Ej kam och fil vi må förgäta,
       små knivar, krokiga och räta,
       och borstar sen, en riktig hord,
       för naglars och för tänders vård.
       Rousseau det lär ha djupt förtretat,
       att --- enligt hans »Confessions« ---
       den allvarsamme Grimm* en gång
       uti hans åsyn naglar petat.
       Han, som för rätt och frihet stred,
       ej visste härvidlag besked.

(*)Om den på franska skrivande, tyskfödde frih. F. G. von Grimm
(d. 1807) heter det i J. J. Rousseaus »Bekännelser« (9:e boken): »Jag
fann honom en gång en morgon sysselsatt med att borsta sina naglar med
en för detta ändamål enkom tillverkad borste --- ett arbete, som han
oförskräckt fortsatte inför mina ögon.«

s. 17

25
       För naglar också skötsel kräves,
       som ej förnedrar människan.
       Mot strömmen simma är förgäves,
       ty vanan är en sträng tyrann.
       Onegin, rädd som alla andra
       för att ge världen sak att klandra,
       i klädsel var högst regelrätt,
       ja, vad man plägar kalla: sprätt.*
       För spegeln minst i timmar trenne
       han vred och vände sin figur
       och gick ur denna procedur
       som Venus Anadyomene,
       ifall hon till en maskerad,
       förklädd i mansdräkt, far åstad.

(*)Även här nämnes i originalet såsom Onegins snobbiga förebild den
förutnämnde Kaverin. Jfr första noten i strof 16.

26

       I nära sammanhang med detta
       mig plikten manar att också
       i valda ordalag berätta
       om hjältens dräkt från topp till tå.
       Men detta är dock föga rådligt,
       ty ämnet är en smula vådligt,
       och pantalonger, frack, gilet
       sig ej på ryska lämpligt te.
       Om jag min stil skall noga granska,
       jag tillstår, att i min roman
       gudnås jag blivit har för van
       vid lånord --- icke minst de franska,
       fast jag studerat här och där
       Akademins dictionnaire.*

(*)Ryska Akademiens ordbok, Slovar Akademii Rossijskoj, utgavs i 6
delar åren 1784­94 och 1806­22. Pusjkin ger själv i en not sin
hyllning åt Katarina II för detta lärda verk, klagar över, att ryska
skriftställare så sällan begagna sig av detta hjälpmedel, och citerar
Karamzins välvilliga uttalande om Ryska akademiens
upplysningssträvande.

s. 18

27

       Jag därför vill med tystnad hölja
       Onegins trolska budoar
       och hellre med i släden följa,
       då han till bal i natten far.
       Längs öde gator släden ilar,
       där allt i nattligt mörker vilar.
       Av vita flingor marken täcks;
       i dubbla lyktornas reflex
       snön skimrar klart som diamanter.
       Vi stanna vid ett präktigt hus,
       omstrålat av en massa ljus.
       Profilerna av gamla tanter
       och ungmör skymta skugglikt i
       de höga fönstren svagt förbi.

28

      Vår hjälte framme är. Det ringer.
      Förbi portiärn, som myndigt står,
      han uppför marmortrappan springer,
      med handen ordnande sitt hår,
      och gör sitt intåg. Full är salen.
      Musiken re'n har inlett balen
      med en mazurka. Av och an
      man trängs och knuffas om varann.
      Kavalleriets sporrar klinga,
      och lystna ögon se uppå,
      hur täcka könets fötter små
      sig uti dansens virvlar svinga.
      Men över stråkorkesterns gnäll
      hörs kvinnotungan flink och gäll.

s. 19

29

      Då jag i nöjets värld fick vara,
      jag ock i baler tokig blev.
      Hur lämplig plats att ge sig förklara
      och ge i smyg små kärleksbrev!
      Du, äkta man, så trygg och modig,
      ej alltför säker bör du tro dig.
      Ge på min varning noga akt
      och var mot hustrun på din vakt!
      Och varje öm och sedig mamma
      bör vaka över dottern sin,
      att ingen obedd slinker in,
      ty annars, annars --- ja, anamma!...
      Jag skriver detta av det skäl,
      att själv jag känner saken väl.

30

      I allahanda nöjens flöde
      jag mycket av mitt liv förspillt,
      och om moralen ej förbjöde,
      jag än mig svängde lika vilt.
      Jag älskar ungdomsyran, dansen,
      de glada löjena och glansen
      av damer, smyckade till fest,
      men deras fötter kanske mest,*
      fast det i hela Ryssland finnes,
      jag fruktar, knappast trenne par
      så små som det, jag älskat har
      en gång... Förstämd och kall till sinnes,
      jag minns dem än. I mången natt
      jag drömt om denna svunna skatt.

(*)Det har påpekats, att särskilt kvinnofoten spelar en viss roll i
Pusjkins diktning, då han skildrar kvinnofägring.

s. 20

31
       O, dårskap! När och var i världen
       blir jag i stånd att glömma er?
       Kanhända styren I nu färden
       till lund, där vårens viva ler.
       Er orientens praktsal fredar,
       och nordens snöbetäckta hedar
       av er ej spår ha lämnat kvar.
       För er det största nöjet var
       att trampa lätt på mattor fina.
       Jag sökte glömma för er skull
       berömmelse, törst efter gull
       och denna biltoghetens pina.
       Ack, hastigt svann min lyckas vår,
       som ibland blomstren edra spår.

32

       Dianas barm och Floras löjen
       kan intet öga stå emot.
       Men blickar, hellre dock i dröjen
       vid Terpsichores späda fot.
       När ögat sig beger på spaning,
       den bär till oss en ljuvlig aning.
       Av önskningar en yster tropp
       den med sin fägring lockar opp.
       Den är mig mycket kär, Elvina,*
       dold under bordets långa duk,
       om vårn på gräsets matta mjuk,
       vid vinterhärd, när stormar vina,
       på ett parkettgolvs hala bädd
       och på en sten vid havets brädd.

(*)Dylika fingerade kvinnonamn, ofta klassiska, förekomma flerestädes
i Pusjkins erotiska diktning från den första perioden.


s. 21

33

       En stormig dag jag såg vid stranden
       med avundsjukans stumma knot,
       hur vågor, lossade ur banden,
       sig smögo ömt kring hennes fot.*
       Hur lycklig är du, fria bölja,
       som den med smekningar får hölja!
       Nej, aldrig i min värsta glöd,
       då ungdomsblodet eldigt sjöd,
       jag plågats av så häftig trånad
       att kyssa små Armidors mund,
       att smeka barm, så yppigt rund,
       och kind, med färg av rosen lånad.
       Nej, aldrig lidelsen så hett
       har flammat och förbränt mitt vett!

(*)Här åsyftas någon episod vid Svarta havets kust. Föremålet för hans
böjelse var då en dotter till general Rajevskij, med vilkens familj
han fick göra de för hans diktning betydelsefulla utflykterna till
Kaukasien och Krim.

34

       Ett fall jag icke nänns förtiga,
       vars hågkomst än mig lycklig gör:
       Hon ville upp i sadeln stiga,
       och --- hennes fot jag lätt beröra.
       Hur handen darrar, blicken frossar!
       Hur pulsen bränner, kinden blossar
       av en sekunds beröring blott!...
       Hur lycklig är stigbygelns lott!...
       Dock nog om detta! Kvinnokönet
       min lyras klang är knappast värt,
       långt mindre då att hållas kärt,
       ty jag gudnås har gjort det rönet:
       falsk kvinnan är i blick och tal,
       som foten smidig är och hal.

s. 22

35

       Var är Onegin nu, den sällen?
       Han äntligt söker upp sin säng,
       då Petersburg med dova skrällen
       av trumslag väcks till spring och fläng.
       Brevbäraren är redan vaken;
       till Börsen åkarn kör med kraken,
       och mjölkmadammen med sitt krus
       på skaren gnor från hus till hus.
       I fönstren hökarns burkar blänka;
       från sotig skorsten över kök
       står pelarlikt en gråblå rök,
       och bagarn, punktlig tysk kantänka,
       med pappersmössa över lugg,
       re'n öppnat har butikens glugg.*

(*)En på dörren till bageriet anbragt lucka, som hade den från ---
franskan lånade benämningen vasisdas.

36

       Sin vana trogen, dan till natten
       Onegin har förbytt, och trött
       av dansen, nöjena och skratten,
       i sömnens armar vilar sött.
       Först fram på dagen --- enligt regeln ---
       han morgnar sig, och framför spegeln
       begynner brokigt liv på nytt,
       på pricken likt den dag, som flytt.
       Men månne han sig lycklig kände
       i själ och hjärta? Var han fri
       och kunde han belåten bli
       med dessa nöjen utan ände?
       Var, trots sin ungdom, han i grund
       och botten ännu frisk och sund?

s. 23

37
      Nej, känsloglöden tidigt släcktes,
      och led vid världens larm han blev.
      Ej ur sin slöhet mer han väcktes
      av sköna kvinnors kärleksbrev.
      Han tröttnade på vilda leken,
      på vänskap, vännerna och sveken
      och smorde knappast mer sitt krås
      med beaf-steaks eller Strassburgs gås.
      Champagnebuteljerna ej heller
      förmådde pigga hans humör.
      Han led av huvudvärk. Därför
      blev sinnet slöat. Ja, dueller
      till sist han började att sky
      såväl på sabel som med bly.

38

      Den fiende, som hotar sluka
      vår hjälte, var melankolin,
      hos oss en typisk lynnessjuka,
      som något liknar engelsk spleen.
      Visst var all lust från honom fjärran
      att skjuta sig (pris vare Herran!),
      men man kan dö på tusen sätt
      och bli ett levande skelett.
      Liksom Childe Harold, mörk och dyster
      han strök på värdshus kring i frack,
      men varken boston eller snack,
      ej suck så öm, ej blick så yster
      förmådde skingra hjältens kval
      i tråkighetens jämmerdal.

39­41*

(*)Dessa strofer saknas totalt.

s. 24

42
            På damerna av stadsnoblessen
            Onegin allra först blev trött,
            ty deras andliga intressen
            ej gjorde sinnet mindre slött,
            fast några läste skriverier
            om Say* och Benthams teorier.
            Men deras vetande var tunnt
            och, med förlov sagt, bara strunt.
            Dessutom voro alla mäkta
            otadliga. De skröto med
            sitt blåa blod, sin fina sed,
            så på sin kant och så korrekta,
            med otillgängligt tråkig min,
            att blotta åsyn föder spleen.

(*)Bröderna Jean Baptiste (d. 1832) och Louis Auguste Say (d. 1840),
nationalekonomiska författare.

43

            Och hela den där långa raden
            av sköna mör, som varje natt
            på gatorna i huvudstaden
            i droska vräka sig så glatt ---
            dem gav han också snart på båten.
            Vid nöjet led och mätt på ståten,
            han stängde in sig ett par dar
            och skrev --- Gud vete, vad det var.
            Ty det för honom ej var möjligt
            att skriva om en sak i sträck,
            och ur hans penna kom blott --- bläck.
            Men skriva vers --- det fann han löjligt.
            Jag tyckte kanske så, jag med,
            om jag ej hade denna sed.

s. 25

44

      Att tiden angenämt fördriva,
      han greps av kunskapstörst på nytt
      och sökte att förtrogen bliva
      med bildning och kultur, som flytt.
      Han böcker massvis tog från hyllan
      och grävde i den lärda myllan,
      men fruktlöst! Han blev inte klok
      på innehållet i en bok.
      Ja, alltid något var att klandra:
      antiken fann han alltför grå
      och det moderna likaså.
      Han därför böckerna lät vandra
      tillbaks till skåp, där dammig skrift
      förvarad låg i glömskans grift.

45

      Som han av frihetslust betagen,
      med världen och dess flärd jag bröt.
      Jag kände mig till honom dragen
      och vänskapsband med honom knöt.
      Så fördes samman våra banor.
      Hans underliga sätt och vanor
      jag hos mig själv ock återfann.
      Jag var förbittrad, dyster han.
      Passionens spel vi båda prövat;
      oss båda livet kval blott bjöd,
      hos båda släcktes hjärtats glöd,
      och ödets nyck och mänskor rövat
      ifrån oss lycka, hopp och frid
      i livets bästa knoppningstid.

46

       Den, som har levt och grubblat, bringes
       alltmer till människoförakt,

s. 26 

       och den, som mycket känt, betvingas
       av dystra minnens hemska makt.
       Han levnadslust ej längre känner;
       hans själ en tår av ånger bränner,
       och minnets mask hans bröst förtär.
       Men samtalsvis kan allt det där
       ändå oss lätt i smaken falla.
       Jag av Onegins tvära sätt
       i början nästan led, men lätt
       jag vandes vid hans gift och galla,
       hans vassa ton och kvicka skämt,
       ironiskt och sarkastiskt jämt.

47

       Hur många ljusa sommarnätter,
       då allt i skymningsdvala låg
       och himlens vida stjärneslätter
       sig bredde över Nevas våg,
       ej återspeglande Diana,*
       vid minnet av vår levnadsbana
       vi talade om fröjd, som flytt,
       men nu stod upp för oss på nytt!
       Aromen av den sena kvällen
       med välbehag insöpo vi.
       Som fången plötsligt föres fri
       till skog och luft från trånga cellen,
       så ock vår fantasi oss bar
       tillbaks till sälla ungdomsdar.

(*)Pusjkin syftar här på en naturmålning av Petersburgs vita
sommarnätter i idyllen »Fiskarena« av N. I. Gnjeditj, Iliadens ryske
tolkare (d. 1833).

48

       Förströdd och drömmande i hågen
       stod vid granitens* höga kant
       Eugen och stirrade på vågen,

(*)Här åsyftas kanske den väldiga granitsockeln till Peter den stores
staty, som sedan inspirerade skalden till den mäktiga dikten
»Bronsryttaren«.

s. 27

       som skalden målat har så sant.*
       Allt är så tyst. Knappt lugnet störes
       av väktarns rop, som fjärran höres,
       och av en droska ljuder från
       Miljonnaja** ett dämpat dån.
       På flod, som slumrar, några båtar
       med matta årslag makligt ro,
       och ekot söver oss till ro
       av sånger och av hornens låtar.
       Men ljuvast är i sådan natt
       dock Tassos underbara skatt.***

(*)Michail Nikititj Muravjev, en sentimental poet i Karamzins skola
(d. 1807), skrev en hyllningsdikt till »Nevas gudinna«.

(**)En förnäm gata i Petersburg, löpande parallellt med Nevakajen från
Vinterpalatset till Marsfältet.

(***)Stanserna.

49

           När får jag i din famn mig sluta,
           du, Adrias Brenta, stolt och fri?
           Skall aldrig, säg, mitt öra njuta
           av dina böljors melodi?
           Den helgas av Apollos söner,
           med ära Albion dig kröner,
           vars stolta lyra är mig kär,
           ty den med min befryndad är.
           Hur skönt att i din våg få svalkas,
           att vaggas på italisk sjö
           och med Venedigs fagra mö,
           än stum, än meddelsam, få skalkas
           och lära sig i mörk gondol
           Petrarcas sköna modersmål!

50

           När skall hon slå, min frihetstimma?
           Välan! Hän över havets djup,

s. 28

           när vinden rensat det från dimma,
           för fulla segel styrs min slup.
           I stormens mantel svept, jag strider
           med elementerna och rider
           på vågens rygg med nyfödd lust.
           Tid är att lämna tråkig kust
           och söka solbelysta länder
           inunder söderns himmel, där
           mitt Afrika* beläget är,
           långt bort från Rysslands mörka stränder,
           där jag har älskat, där jag led,
           och där mitt hjärta bäddats ned.

(*)Syftar på Pusjkins exotiska börd på mödernet. Hans mor, Nadezjda
Osipovna (d. 1836), härstammade nämligen från »Peter den stores mohr«,
en neger Ibrahim Hannibal, som av greve Peter Tolstoj fördes från
Konstantinopel till Petersburg, fick en god uppfostran och dog som
general-en-chef.

51

         Onegin stod beredd att vandra
         med mig till fjärran länder bort.
         Men ödet slet oss från varandra,
         och så vi skildes inom kort.
         Han plötsligt mistade sin fader,
         och glupska kreditorers rader
         likvid för gammalt ville ha
         och togo, vad som fanns att ta.
         Processa eller protestera
         föll icke alls Onegin in,
         och nöjd ändå med lotten sin,
         han lät dem arvet dividera.
         Kanske han ock beräkning byggt
         på onkelns snara ändalykt.

52

         Och ödet honom var bevåget:
         han erhöll från förvaltarn brev,

s. 29

         att onkeln låg i själatåget
         och som sin önskan föreskrev
         att än en gång nevön få råka.
         Onegin måste därför åka
         med postskjuts genast till hans gods,
         men var just inte glad till mods
         vid tanken på martyrens gloria,
         av sorg och vedermöda full,
         men Herre Gud... för arvets skull...
         (härmed begynte min historia).
         Men när han äntligt målet hann,
         han onkeln re'n på båren fann.

53

      På gården tjänstefolket flängde
      omkring, som övligt vid en slik
      högtidlighet, och grannar trängde
      sig fram för att beskåda lik.
      Så blev det vigt åt mull av prästen,
      och därpå vidtog själva festen.
      Man åt och drack och efter gråt
      högtidligt åter skildes åt.
      Onegin, som ej av naturen
      var van att spara, tog nu vård
      om tjänstfolk, dammar, hus och gård
      och kvarn och skog och kreaturen
      och tyckte uppenbarligt om
      den ställning, vari nu han kom.

54

      Två hela dagar också räckte
      för denna byidyll hans håg.
      I lummig lund han törsten släckte
      ur klara bäckens svala våg.
      Men på det tredje dygnet redan
      han åter greps av gamla ledan,

s. 30

      och fort han hunnit se sig mätt
      på denna tröstlöst flacka slätt.
      Fast här ej fanns palats och gränder,
      ej kortspel, baler, vers och vin,
      han ändå hängsjuk blev, och spleen,
      den ryska sjukan, återvänder
      med ens och hänger i ännu
      som skuggan, som en svartsjuk fru.

55

      Men jag är skapt för dessa ängar
      och byidyllens svärmeri.
      Där klinga renast lyrans strängar,
      där skapar bäst min fantasi.
      I veklig ro, som sinnet slöar,
      jag irrar kring på öde sjöar,
      ty far niente är min lag.
      Varenda morgon väckes jag
      till sommarnöjen, lika kära.
      Jag läser föga, sover gott
      och har minsann alls icke brått
      att jaga efter flyktig ära.
      Ja, livets bästa ögonblick
      i sådan vrå jag njuta fick.

56

      För lantlig ro jag alltid brunnit,
      på blomdoft, sol och lättja rik,
      och häri gudskelov jag funnit,
      att jag Onegin är ej lik;
      ty annars, fruktar jag, publiken
      och den försmädliga kritiken,
      som dissekerar min person,
      lätt kunde få den falska tron,
      att jag i hjälten otillbörligt
      blott velat själv mig rita av

s. 31

      (härpå exempel Byron gav),
      som vore det för skalder görligt
      att blott besjunga natt och dag
      sitt egenkära lilla jag.

57

       Ett faktum är, som alltid står sig:
       För kärlek vurmar var poet,
       och jag har också --- det förstår sig ---
       min lilla hjärtehemlighet.
       Den eldade min sångaryra
       och strängade min sångmös lyra,
       då vid Salgir* jag hopplöst kvad
       om fjällens fångade najad
       och obesvarad kärleks smärta.
       Men nu för tiden ofta jag
       har blivit spord i vänners lag:
       »För vilken flammar nu ditt hjärta?
       Vad heter hon den sköna, som
       du nu behagar sjunga om?«

(*)Flod på Krim. Här syftas närmast på den till denna halvö förlagda
poetiska berättelsen »Tårekällan i Bachtjisaraj« (1822).

58

       »Vem är det, för vars skull du diktar,
       för vilken du så mången gång
       ditt hjärtas bästa känslor biktar
       och som dig lönar för din sång?« ---
       Ack, tron mig, mina kära vänner,
       jag henne själv ej mera känner.
       Blott för min fantasi hon står.
       Men dubbelt lycklig den, som får
       Besjunga egen kärleks lycka
       och svävande hän mot det blå
       uti Petrarcas fotspår gå.
       Ej några kval hans sinne trycka.

s. 32

       Väl har mig äran bringat tröst,
       men dovt är hjärtat, stum dess röst.

59

       Mig sånggudinnan sökte räcka,
       när kärleken förgått, sin hand,
       och åter fri, jag sökte väcka
       med sången kallnat hjärtas brand.
       Jag skriver, men det är med handen
       allena, ty där fattas anden.
       Ej kvinnofoten ens kan bli
       besjungen i min poesi.
       Förkolnad aska mer ej brinner,
       och ögat fällt sin sista tår.
       Men när av stormen varje spår
       i själen småningom försvinner ---
       då färdigskrivs kanske en gång
       de fem och tjugu årens sång.

60

      Jag tänkte just på bokens titel
      och på dess fria form och plan,
      då jag fått färdigt ett kapitel
      av denna märkliga roman.
      När nu jag granskar hela stycket,
      förvänt jag finner mångt och mycket,
      men rätta något jag ej vill,
      ty detta hör censuren till.
      Och inte heller har jag hjärta
      att neka pressens män ett grand.
      Flyg därför hän till Nevas strand
      att där stå upp i mystisk svärta
      och bringa sedan därifrån
      kritikens lovord eller hån!

s. 33

ANDRA SÅNGEN.

                                          O Rus!*
                                       Horatius.

(*)En ordlek. Rus, det ursprungliga, från den varjagiska tiden
härstammande namnet på det första lillryska riket, varav sedan formen
Rossija har uppstått som beteckning för det nuvarande Ryssland,
sammanställes här med det latinska rus, landsbygden.

1

        Byn, som ej föll Eugen i smaken,
        var en idyllisk, härlig vrå
        för vänner av naturen. Maken
        man knappast kunde träffa på.
        Av kullar skyddad emot vindar
        stod herrgårn. Däromkring sig lindar
        ett silverband av lilla ån.
        Av gröna blad och gula strån
        girlander ängarna sig fläta.
        Där skymta några byar fram,
        i gräset beta kor och lamm,
        och skuggorna sig breda täta
        uti en stor, förvildad park,
        en åt dryader helgad mark.

2

        Här bredde sig arkitektoniskt
        den gamla herrgårns slottsgemak
        högst respektabelt och harmoniskt
        i gamla goda tidens smak:

s. 34

        salongens väggar med brokader,
        porträtt av anors långa rader,
        och stora spiselhärdar, rikt
        och brokigt sirade, samt slikt,
        numer tyvärr ur modet kommet.
        Varför? --- ja, säg det den som kan!
        Sak samma är det ock, ty han,
        Onegin, brydde sig ej om'et.
        Modernt och klassiskt --- lika gott!
        Det väckte samma leda blott.

3

        Han bodde i det rum, där fordom
        i fyrti år hans farbror sov,
        på köksan käxade med svordom
        och flugor fångade med håv.
        Allt var så enkelt: golv med bräder
        av ek, två skåp, divan med fjäder
        och så ett skrivbord; men av bläck
        ej ens den allra minsta fläck.
        De båda skåpens hyllor blotta
        en utgiftskladd, en superfin
        likör på flaskor, äppelvin
        samt almanack från anno åtta ---
        den enda bok i huset, som
        i gubbens händer stundom kom.

4

        Onegin, plötsligt lantman vorden,
        för ro skull ställde upp problem
        att skörda större vinst av jorden
        och tänkte ut ett nytt system:
        Livegenskapen skulle lättas,
        och bönderna i frihet sättas

s. 35

        mot gäldande av skatt. Var själ*
        blev glad att slippa gå som träl.
        Men grannen, full av avundsjuka
        och harm, reformen ryslig fann
        och tänkte hånfullt: »Jag minsann
        den gynnaren skall grundligt stuka.«
        Och snart det var i var mans tal:
        »Det är ett farligt orginal!«

(*)Den vanliga beteckningen för en rysk livegen. --- Denna strof ger
en intressant antydan om de sociala reformansatser, som i Ryssland
gjordes under förra hälften av Alexander I:s regering. Bönderna skulle
slippa tvångsdagsverkena (barstjina) mot att de betalade godsägaren en
viss årlig skatt (obrok).

5

        Alltmer besöken blevo slappa,
        ty Eugen, om husfrid mån,
        fick brått till bakre sidans trappa
        att sadla springaren från Don,
        så fort han ifrån vägen hörde,
        att ekipage till honom körde.
        Ett sådant handlingssätt förtröt
        med skäl, och man med honom bröt.
        »Vår plumpe granne fräckt oss duar,*
        är ateist och full av hin,
        han dricker knappast ett glas vin
        och nänns ej kyssa våra fruar
        på hand! Är detta sunt förnuft?«
        Så gåvo de sin vrede luft.

(*)Härmed torde lämpligast originalets uttryck försvenskas, att Onegin
under samtal med sina grannar sade da (ja) och njet (nej) utan att,
såsom underordnade pläga, bifoga det s, som är en förkortning av sudar
(herre-) titeln.

6

        Vid samma tidpunkt ungefärligt
        till byn en annan främling kom,

s. 36

        och skvallrets tunga strax begärligt
        fick något nytt att prata om.
        Vladimir Lenskij --- så han heter ---
        för Göttingens celebriteter
        studerat, var poet och ung
        och svärmade för Kant med schwung.
        Ur töcknigt Tysklands kunskapskälla
        han öst sin lärdom, icke skral,
        sublima frihetsideal,
        sin andes glöd, den originella
        hänförelsen med sträng metod
        och långa lockars svarta flod.

7

     Av världens svek, av livets smärta
     och kyla oberörd han gick.
     Än slog så varmt och rent hans hjärta
     vid vännens handslag, ungmöns blick.
     Hos honom hoppet ännu grodde,
     naivt han på dess skimmer trodde,
     och njutningar av harmlöst slag
     än ägde nyhetens behag.
     Att grubbla och åt tvivlets funder
     hänge sig --- dit stod ej hans håg.
     I livets gåta han blott såg
     en värld av ständigt nya under,
     vars syfte låg helt enkelt i
     att leva, njuta, vara fri.

8

     Han trodde i sin dunkla längtan
     till idealets värld, det fanns
     ett kvinnligt väsen, som med trängtan
     blott bidade att bliva hans.
     Han ansåg, att i vänskap trogen
     var man bör vara redobogen

s. 37

     att hämnas allt förtal och snar
     att offra liv för väns försvar.
     han drömde om den ljuva lycka,
     som kallas inre sympati
     och som sig yttrar däruti,
     att intet jordiskt mäktar rycka
     två vänner från gemensam stråt,
     förrn de av döden skiljas åt.

9

      För allt förtryck och allt elände
      han tändes upp av ädel harm,
      och full av ärelystnad, kände
      han sig så stark, så djärv och varm.
      med Schiller var han väl förtrogen,
      sin Goethe bar han med i skogen,
      och dessa skalders känsloglöd
      ock i hans eget hjärta sjöd.
      Naturen var den rika källa,
      han öste ur. Hon ingav tröst,
      hon viskade med hoppets röst,
      den ungdomsfriska, levnadssälla,
      så eldigt, och som bäckens språng
      var barnsligt ren och klar hans sång.

10

      Ur hjärtat omotståndligt strömmar
      hans dikt, som barnets sömn så ren,
      så blyg som ungmöns första drömmar
      och mild som Lunas bleka sken,
      där hon från himlarymdens blånad
      ser ned på jordens kval och trånad.
      Han sjöng om kärlekens försåt,
      besvikelser och avskedsgråt.
      Han sjöng om romantikens lunder
      långt borta i en töcknig trakt,

s. 38

      där han i ensamhet tillbragt
      så många vemodsfulla stunder ---
      just denna sång i livets vår,
      då sjuttonårigt hjärta slår.

11

       I ingen enda --- undantagen
       Onegin --- Lenskij fann behag,
       ty föga kände han sig dragen
       till sina grannars dryckeslag
       med evigt ordande om skötsel
       av gård och fält, om hö och gödsel,
       om stall för hundar, skörd av vin,
       om kära släktingar och svin.
       Det var ej underligt för resten,
       att denna råa sällskapston,
       där ej fanns rim och ej reson,
       till slut han skydde mer än pesten.
       Men kvinnotungans snack och kält
       än mindre var spirituellt.

12

       Som Lenskij var båd' rik och vacker,
       fick han just inte gå i fred
       för giftaslystnas små attacker
       (som känt, en gammal lantlig sed).
       För hans skull alla bygdens tärnor
       och mödrar brydde sina hjärnor
       och läto honom smått förstå,
       att mannen ej bör ensam gå.
       Vid samovaren, röd om kinden
       står Dunja blygt och bjuder te,
       och mamman viskar: »Låt nu se!... «
       Så tas gitarren ner från vinden,

s. 39

       och Dunja piper utan smak:
       »Kom till mig i mitt slottsgemak!«*

(*)En då mycket populär aria ur Nikolaj Krasnopolskis opera eller
sångspel »Dnjeprovskaja Rusalka«, en rysk bearbetning av
»Donauweibchen«, komponerad av Ferdinand Kauer, kapellmästare vid
Marinelliteatern i Wien (med libretto av Hensler).

13

      Men Lenskij, vilken lätt förklarligt
      ej alls av giftaslust betogs
      och fann kurtisens gyckel farligt,
      allt närmre till Onegin drogs.
      Som sten mot våg, som eld mot vatten,
      som vers mot prosa, dan mot natten
      ej fanns en större skillnad än
      emellan dessa båda män.
      I början de varann ej ledo;
      på samtalsämnen rådde brist.
      Men snart det tog sig, och till sist
      de varje dag tillsammans redo.
      Så vänskap födas kan hos två,
      som ständigt sysslolösa gå.

14

      Nu vänskap hånas för det mesta
      av tidens överkloka vett.
      En simpel nolla är vår nästa,
      men eget jag är numro ett.
      Små själviska napoleoner
      vi se i jordens millioner
      en tvåbent fänad utan själ,
      och känslan hjärtlöst slås ihjäl.
      Onegin, icke sen att klandra
      och häckla med sitt världsförakt,
      förstod dock skatta känslans makt
      och respektera den --- hos andra,
      ty som bekant finns ingen lag,
      som helt är fri från undantag.

s. 40

15

      Han hörde med förstulet nöje
      på Lenskijs överspända tal
      och såg hans varma blick och löje,
      som sökte nya ideal.
      Med kalla stickord höll han inne
      för detta ungdomsfriska sinne,
      som ägde nyhetens behag,
      och tänkte: »Varför skulle jag
      den unge ur hans villa rycka?
      Den tiden kommer nog ändå,
      då han ej längre hoppas på
      fullkomlighet och jordisk lycka.
      Entusiasm och svärmeri
      hos ungdom pläga hänga i.«

16

      Alltmer förtroliga omsider
      i sina samspråk blevo de:
      om forna, minnesrika tider,
      om mänsklighetens väl och ve,
      om livets underbara öden,
      om tron på något efter döden,
      ja, allt --- såväl i smått som stort ---
      till ämne för dispyt blev gjort.
      Poeten, som begejstrad blivit,
      begynte en och annan gång
      att läsa stycken ur en sång,
      som han i höga norden skrivit,
      och som Onegin knappt förstod,
      men hörde på med tålamod.

17

      De talte också många stunder
      om kärlek och dess rätta halt.

s. 41

      Onegin, som på goda grunder
      härvid förhöll sig mycket kallt,
      drog djupt en suck av hemlig gamman
      att hava sluppit hel ur flamman
      och tänkte ungefär så har:
      Bäst är att inte vara kär,
      och bättre är det att få korgen
      än ständigt dras med hustruns kiv,
      bland vänner gäspa bort sitt liv
      och svartsjukt hänge sig åt sorgen,
      för att i obevakad stund
      man bortspelt fädrens dyra pund.

18

      När vi omsider hamnen hunnit
      i eftertankens lugna vrå,
      då våra känslors eld förbrunnit
      och vi med blygsel tänka på
      vår ungdoms snedsprång, heta duster
      och köttets drifter samt förluster
      och ömkligt lidna nederlag,
      vi lyssna dock med välbehag
      till andra tokars hjärteplågor,
      och själen fröjdar sig därvid,
      liksom en gammal invalid
      ånyo fattar eld och lågor,
      då han förtjust historier hör
      om yngre krigares malör.

19

      Vladimir, som i själ och hjärta
      var ren och ofördärvad än,
      förtrodde all sin fröjd och smärta
      oförbehållsamt åt sin vän.
      Onegin, den förfarne sällen,
      som kusken gladde sig åt smällen

s. 42

      och ansåg som en hedersplikt
      att taga mot hans samvetsbikt.
      Vladimir lade klart ådaga
      sitt väsen sitt väsen ifrån topp till tå,
      och snart fick vännen reda på
      hans unga, blyga kärlekssaga
      och långa nätters huvudbry ---
      en sak, som ej för oss är ny.

20

      Han var förälskad, som det heter,
      ja, dödligt och förtvivlat kär ---
      ett ont, som särskilt hos poeter
      till vanvett stundom leda plär.
      Båd' natt och dag hans tankar voro
      hos henne. All den sorg och oro,
      han kände, gällde henne blott.
      Ej långa vintrar, som förgått,
      allt sen de skildes från varandra,
      ej studier, ej sällskapsliv,
      ej sånggudinnans tidsfördriv,
      ej kvinnliga behag hos andra
      förmådde kyla av den glöd,
      som i Vladimirs inre sjöd.

21

      I uppväxtåren, då än föga
      man vet om kärlek, med var dag
      alltmera öppnades hans öga
      för Olgas tjusande behag.
      I troget hägn av gamla ekar
      fick han ta del i hennes lekar,
      och hela släkten spådde om
      en vigselpall i andanom.
      I lummig lund, fördold för världen,
      hon som en fager rosenknopp

s. 43

      i lantlig oskuld växte opp
      vid fredliga föräldrahärden,
      en barnaglädjens helgedom
      bland fjärilar och bin och blom.

22

      Han armarna mot henne sträckte
      så längtansfullt i nattens dröm,
      och det var hennes bild, som väckte
      hans herdepipas klang, så öm.
      Farväl med nöjets gyllne stunder!
      Allen i undangömda lunder
      han smög och full av ovisst hopp
      såg upp till klara stjärnors tropp
      och månen, nattens himlalåga,
      som åhört stum så mången bön
      att bringa sångarn kärleks lön
      och lindra den betrycktes plåga.
      Men nu vi se i månens sken
      blott surrogat för fotogen.

23

      Hur blygsamt var ej Olgas sinne
      och hennes sätt --- hur mjukt och täckt,
      så ljuvt som skaldens bästa minne
      och milt som vårens första fläkt!
      Smärt och harmonisk till figuren,
      med ögon klarblå som azuren
      och lockar silkeslena som...
      --- ja, resten kan ni läsa om
      i våra dagars följetonger,
      som måla sådana porträtt.
      För min del har jag blivit mätt
      på slika triviala sånger.
      Jag därför hellre, om jag får,
      till äldre systern övergår.

s. 44

24

      Tatiana hette hennes syster.
      Hur detta än bedömas må,
      det nu för första gången lyster
      mig kalla en hjältinna så.
      Och varför ej? Behagligt klingar
      ju detta namn och med sig bringar
      av forntid och av --- kök* en fläkt.
      Jag må dock tillstå oförtäckt:
      vår smak har blivit rätt förvildad
      --- ej blott då fråga är om namn,
      men ock om rim (o, vilken skam!);
      men så att säga allmänbildad
      är ryssen knappt. För bildning vi
      ha blott ett visst koketteri.

(*)I en not anmärker författaren, att välklingande grekiska namn i
Ryssland användas blott inom de lägre klasserna.

25

       Ja, alltså hette hon Tatiana.
       Hon Olgas raka motsats var,
       så att man icke kunde ana,
       att detta var ett syskonpar.
       Tyst, melankolisk, blek om kinden
       och halvvild, nästan skygg som hinden,
       hon syntes utan sällskap mest,
       som vore hon blott husets gäst.
       Sin mor hon ville sällan smeka,
       och kylig var hon mot sin far.
       Allt re'n från späda barndomsdar
       hon ville ej med andra leka.
       Men dar i sträck hon satt och såg
       i fönstret ut med svärmisk håg.

s. 45

26
       Från vaggan re'n alltmer sig ökte
       av ledsnad hennes svärmeri,
       och byns enformighet hon sökte
       försköna i sin fantasi.
       Med nål och tråd ej hennes fingrar
       förtrogna voro. Trögt sig slingrar
       en silkessnodd på uppspänt lärft
       i hennes hand. Men lust hon ärvt
       att få befalla. Dockan lydnad
       hon lärde och försökte jämt
       inplanta, om ock halvt på skämt,
       hos dockan fina seders prydnad.
       De läxor, modern henne gav,
       fick också dockan del utav.

27

      Men dockan --- eljest flickors vana ---
      var icke hennes lekkamrat.
      Ej fick hon höra av Tatiana
      om stad och moder barnsligt prat,
      ej heller sagor. Men dess mera
      historier kunde intressera
      om häxor, rövare och rån
      i vinternatt vid spiselvrån.
      Då lilla Olga gick med amman
      att roa sig med spring och skratt
      och lekte på en äng ta-fatt,
      tog hon ej del i deras gamman.
      Ej ystra språng, ej muntra skratt
      förmådde göra sinnet glatt.

s. 46

28

      Hon på balkongen dvaldes gärna
      för att betrakta oavvänt,
      hur stjärna släcktes efter stjärna
      på himlens bleka firmament
      uti den arla morgonväkten,
      då med den första friska fläkten
      den nya dagen börjat gry
      och sommarnattens skuggor fly.
      När vintersolen ännu vilar
      bak österns obelysta bryn
      och månen genom brustna skyn
      sitt bleka skimmer långsamt silar,
      då var Tatiana uppe re'n
      och vakade vid lampans sken.

29

      Den långa tiden helst fördrev hon
      med sin romanlektyr ändå,
      och tidigt nog betagen blev hon
      i Richardson och i Rousseau.
      Tatianas far, en man av heder,
      med gamla, aktningsvärda seder,
      såg häri intet skadligt just,
      fast själv han icke hade lust
      att ögna i den »dumma smörjan«.
      Han fann det därför ej på tok,
      om dottern hängde vid sin bok
      till sena kvälln från dagens början.
      För resten var i lika mån
      hans fru förtjust i Richardson.

30

      Ej torde gumman orkat knoga
      igenom hela Richardson,
      och inte visste hon så noga,
      vem Lovelace var och Grandison.*

(*)Lovelace är den skurkaktige hjälten i Samuel Richardsons roman
»Clarissa Harlowe« (1748), Grandison dygdemönstret i densammes »Sir
Charles Grandison« (1754).

s. 47

      Men saken var, att hennes fränka,
      en moskovitisk fursteänka,
      Polina, talt om dessa män.
      Den tiden var hon ogift än,
      fast halvt förlovad; men hon tänkte
      i smyg uppå en annan, som
      hon tyckte vida mera om ---
      en Grandison, som tjusigt blänkte
      i gardet som en ung löjtnant,
      som spelare och sprätt bekant.

31

       Som han, hon prålsjuk var och hågad
       för allt, som klädde henne bra;
       men utan att till råds bli frågad
       hon måste ge en ann sitt ja.
       Då hon i ständig jämmer vred sig
       som gift, tog mannen henne med sig
       till landet, där han ägde allt
       av jordens håvor hundrafalt.
       I början grät hon utan ände
       och brydde sig alls icke om
       sin såta man, men småningom
       sin lott hon mindre bitter kände.
       Om himlen lycka ej beskär,
       kan blotta vanan bli oss kär.*

(*)Jfr Chateaubriand: »Om jag vore nog dåraktig att ännu tro på
lyckan, skulle jag söka den i vanan.«

32

       Om också vanan alltså borde
       hos henne jaga ledsnan bort,
       blev det än bättre, då hon gjorde
       en upptäckt av förträfflig sort.
       Mitt upp i husliga förtreten
       hon hade funnit hemligheten,

s. 48

       hur lätt och fint en hustru kan
       behärska helt sin äkta man:
       hon tillsåg noga matens lagning,
       svampsaltning jämte annat kok,
       hon klippte hår,* hon förde bok,
       tog varje lördagskväll en tvagning
       och slog sitt tjänstefolk bastant
       --- allt var för mannen obekant.

(*)På sina livegna, som skulle bliva rekryter och därigenom lättare
kunna igenkännas och infångas, om de försökte rymma. Ett motstycke
till Larins energiska hustru var i den ryska kulturhistorien
t. ex. Ivan Turgenevs mor.

33

      I blod sitt namn med vers i fina
      väninnors »Album« skrev hon nätt.
      Praskovja kallades Polina*
      av frun, som gnällde i falsett.
      Trångt knäppte hon korsettens hyska,
      och hederliga N på ryska
      som franska »äng« hon talte ut.
      Men snart tog härligheten slut:
      korsetten, album och Polina
      med mera sådant glömdes bort,
      och pigan hette inom kort
      Akulka, inte mer Celina.
      Till sist tog husfrun själv till nål
      att stoppa morgonrockens hål.

(*)Förryskad form av det franska Pauline.

34

      Men hennes man, som tilltro hade
      till henne, gick sin egen stråt,
      i hennes sysslor sig ej lade
      och själv i nattrock drack och åt.
      Så deras dagar lugnt förgingo,
      och sällan de av grannar fingo

s. 49

      ett oförmodat kvällsbesök,
      som avlopp utan särskilt stök.
      Med tröga frågorna och svaren,
      med snack om nästan, tvungna skratt
      fördrives tiden, till dess att
      ung Olga hämtar samovaren.
      Så ätes kvällsvard. Fort till sängs
      man reser hem, och portens stängs.

35

          För fädrens gamla goda seder
          man då ej ännu avsmak fått.
          I fastlagsveckan man tillreder
          pannkakor, gräddade i flott.
          Två gånger årligen man fastar,
          i karusell och gunga kastar
          sig hejdlöst, och där sjungs i flock
          och dansas över sten och stock.
          På första söndan Trinitatis
          till ottesång man sig beger;
          när solen uppgår, tårar tre
          man gjuter. Kvas* bestås då gratis,
          och sen på herrgårn firas fest,
          som rikt undfägnar bjuden gäst.

(*)Rysk nationaldryck, särskilt på bondlandet, beredd av malt,
rågmjöl, rödbetor m. fl. ingredienser.

36

          Vid den idylliskt lugna härden
          flöt livet hän för dessa två,
          tills gubben togs ur denna världen
          att livsens sköna krona få.
          Han dog just före table-d'hôten,
          av sina grannar djupt begråten
          samt sörjd av barn och troget viv.
          Högst oförvitlig i sitt liv,

s. 50

          han varit en beskedlig barin.*
          Där stoftet lagts på kyrkogård,
          står ännu kvar en minnesvård:
          »Härunder vilar Dmitrij Larin,
          en brigadir** och Herrans träl,
          som funnit frid för syndig själ.«

(*)Förkortning av bojarin som beteckning för husbonde.

(**)Franska brigadier, en militärisk rang mellan generalmajor och
överste. Den inrättades av Peter den store, men avskaffades av Paul I.

37

          När Lenskij lämnat vandringsstaven
          och kommit hem från utländsk färd,
          var han ej sen att gå till graven
          och ägna mullen suckars gärd.
          Stor var den sorg, som grep hans hjärta.
          »Poor Yorrick!* --- brast han ut i smärta ---
          Han mig i sina armar höll.
          Hur lysande mig föreföll
          den otjakovska krigsmedaljen!**
          Det ofta lekte i hans sinn,
          att Olga skulle bliva min... «
          Vid tanken just på den detaljen
          Vladimir lindrade sitt kval
          med en elegisk madrigal.

(*)Hamlets bekanta utrop på kyrkogården i femte akten.

(**)Med anledning av att fästningen Otjakov stormades av Potemkin år
1790.

38

      Vladimir även gravskrift ristat
      åt andra kära: mor och far
      han också genom döden mistat.
      Försynen visligt fogat har,

s. 51

      att släkten komma, släkten svinna
      och spårlöst som i sand förrinna.
      Som agnar sig för vinden strö,
      de födas, växa upp och dö.
      Så ock vår tid ungdomligt träder
      på vädjobanan upp till strid;
      vi ävlas här en liten tid
      och tränga undan våra fäder,
      tills våra ättlingar en gång
      oss göra denna värld för trång.

39

      Men må vi under tiden, vänner,
      berusa oss av livets fröjd,
      fastän dess intighet jag känner
      och är för njutning föga böjd.
      Falsk har jag funnit hoppets fägring,
      men ändå, ändå som en hägring
      i fjärran vinkar mig den tröst,
      att jag kan se i livets höst
      tillbaks på livet utan ånger.
      Jag skriver ej att få beröm,
      och ändå är min bästa dröm,
      att av mitt liv, av mina sånger
      en enda ton skall finnas kvar
      att vittna, vem och vad jag var.

40

       Kanhända skall en gång man minnas
       min dikt, om också ej mig själv.
       Kanhända skall ett hjärta finnas,
       som räddar den från glömskans älv.
       Kanhända --- hoppet tror ju gärna ---
       skall någon gång en fager tärna

s. 52

       se på min bild med pietet
       och viska: Ja, han var poet!
       Jag tack på förhand därför bringar
       åt den, som lyssnat någon gång
       till dessa aoniders* sång,

(*)Aonidy kallades en vitter kalender, varav tre delar 1796­99 utgåvos
av Karamzin med bidrag av Derzjavin, Dmitriev, Cheraskov m. fl.

s. 53

TREDJE SÅNGEN

              »Elle étoit fille, elle étoit amoureuse.«
                                           Malfilatre.

1

     »Vladimir, vill du redan fara
     så snart?« --- »Ja, hem jag genast vill.« ---
     »Gott, som du önskar. Säg mig bara,
     var du om kvällen håller till?« ---
     »Hos Larins.« --- »Det är knappast troligt.
     Kan det i längden vara roligt
     att hänga varje afton där?« ---
     »Ja, den familjen är mig kär.« ---
     »Aha, nu fann du rätta ordet.
     Det är en rysk familj --- ej sant? ---
     med vilken du är smått bekant,
     och som dig gärna ser vid bordet,
     och där det pratas jämt om lin,
     om regn och solsken, får och svin.«

2

        »Familjen enkel är, men hygglig... «
        »Prosaisk, Vladimir, menar du... «
        »Ack, vet du, nästan vederstygglig
        är mig den fina världen nu.
        Nej, tacka vet jag... « --- »Samma visa!
        Nej, himlen vill jag nådigt prisa
        för att jag inte har din smak.
        Men svara, Lenskij, på en sak:

s. 54

        Om det går för sig, gärna for jag
        med dig att se den Phyllis, som
        så ofta du har rimmat om
        och suckat för.« --- »Du skämtar, tror jag.«
        »Nej, får jag?« --- »Ja, av hjärtans grund.«
        »Och när blir resan?« --- »Strax på stund.«

3

        »Så låt oss fara!«
        Länge dröjde
        det icke, förrn de nått sitt mål.
        Undfägnaden i sanning röjde
        en gästfrihet, som ej var snål.
        Där fanns det allehanda rätter
        på fat och sylter på assietter,
        och på ett litet bord stod krus
        med ett slags hemgjort lingonbrus.
        Nyfikenheten plägar smitta
        också på landet: vid var knut
        sin näsa stucko flickor ut
        att på den nye grannen titta.
        På gårn man övade kritik
        av hästarna med gälla skrik.*

(*)De sex sista raderna ha kompletterats genom skaldens efterlämnade
 papper.

4

        De åter hästarna bestego
        och redo pilsnabbt hem, de två,
        och eftersom de icke tego,
        i smyg vi kunna höra på.
        »Jag tror, du gäspa', då Tatiana... «
        ȁh, det var bara gammal vana,
        Vladimir.« --- »Var det tråkigt där?« ---
        »Ja visst! Men skynda på, ty här

s. 55

        är är mörkt och stigarna bli skumma,
        jag sådant sällskap helst vill fly,
        och som du vet, är varje by
        banal. Frun var en enkel gumma,
        för resten hygglig nog. Men hin
        må dricka hennes lingonvin!«

5

        »Men, Lenskij, säg, vem var Tatiana?« ---
        »Jo, det var hon, som allvarsam
        och lika dyster som Svjetlana*
        kom in och gick till fönstret fram.« ---
        »Du tycker inte om den äldre?« ---
        »Hur så?« --- »Jag toge henne hellre,
        ifall jag vore skald som du.
        Men Olga --- hu, en sådan fru!
        Som en Van Dyks madonna, pjåkigt
        är lika rosenröd och trind
        som månens, där han blänger tråkigt.«
        Vladimir härpå svarte torrt,
        och snart dog deras samtal bort.

(*)I en av den tyska »Lenore«-diktningen påverkad ballad med samma namn
av den ryske skalden Zjukovskij.

6

        Snart hette det: Onegin gjorde
        visiter under Larins tak,
        och när malicen det försporde,
        det blev en högst betänklig sak.
        Den vreds och vändes gånger hundra;
        i smyg begynte man att undra
        och tissla, tassla med varann:
        Har Tanja fått en fästeman?
        Så spreds det ut på ryktets vingar,
        att bröllopet beslutat var

s. 56

        allt re'n, och att vårt unga par
        blott väntade förlovningsringar.
        Men Lenskijs giftermål --- ja, det
        var redan blottad hemlighet.

7

     Gehör Tatiana icke skänkte
     åt detta skvaller, men i blyg
     förvirring hon dock stundom tänkte
     på den där främlingen i smyg.
     Så vart i hennes hjärta ljusning;
     det vaknade till livsberusning,
     liksom när fröet spirar opp
     i sol och vår till grodd och knopp.
     Re'n länge tärd av dunkel längtan
     och ensamhetens stumma kval,
     hon följde hjärtats fria val
     och sökte målet för sin trängtan.
     Av ängsligt bidande hon brann:
     Tänk, om det ändå vore han!

8

     Snart var också den stunden inne,
     då hon fick klarhet: det är han!
     Om dagen sluten i sitt sinne,
     i nattens dröm på ingen ann
     hon tänkte. Underbart betagen,
     hon kände sig till honom dragen
     av obetvinglig makt alltjämt.
     Än mera liknöjd för allt skämt
     hon blev bland forna lekkamrater,
     för moderns blick, för tjänstehjon,
     och nästan trumpen hennes ton
     mot socknens pösiga magnater,
     som, för att göra pinan kort,
     från Larins foro skyndsamt bort.

s. 57

9

       Med dubbelt nit och varmt intresse
       hon njöt av sin romanlektyr.
       Nu var hon riktigt i sitt esse,
       ty dessa kärleksäventyr,
       som kommo kinderna att glöda,
       förmådde åter pånyttföda
       Julies bedårande Wollmar,*
       Malek-Adhel och de Linard,**
       ung Werther --- han som led så gruvligt! ---
       samt den berömde Grandison,
       som vi ej kunnat somna från ---
       ja, allt var henne lika ljuvligt
       och kärt, ty hon hos varje man
       en likhet med Onegin fann.

(*)I Rousseaus roman, »Julie ou la nouvelle Heloïse«.

(**)Malek-Adhel är den romantiske hjälten i fru Cottins »Mathilde ou
Mémoires, tirées de l'histoire des croisades« (Paris 1805,
sv. övers. 1826). --- Gustave de Linard figurerar i baronessan
Krüdeners sentimentala roman »Valérie« (1802).

10

       Ur böcker riklig näring sög hon
       för exalterad fantasi,
       och mången sommarafton smög hon
       med sin »Delphine«, »Clarisse«, »Julie«*
       allen till skogens djupa gömma
       att där få svärma fritt och drömma,
       ge upprörd känsla hejdlöst lopp,
       själv rov för ängslan, mängd med hopp.
       Den sorg, som andras bröst förtärde,
       hon tog till förebild och skrev
       i andanom ett kärleksbrev,
       som utantill hon snart sig lärde,

s. 58

       till honom, som i minsta mån
       dock ej var någon Grandison.


(*)»Delphine« heter en roman av m:me de Staël, »Clarisse« är
hjältinnan i Richardsons »Clarissa Harlowe« (i fransk övers.).

11

       Poeter av den gamla tonen
       helst sågo, som man nogsamt vet,
       uti den handlande personen
       ett mönster av fullkomlighet,
       ty hjälten, vilken dukar under
       för ondskans makt och lömska funder,
       blev skildrad som en rik natur
       med snillrik själ och skön figur.
       I strävandet till idealen
       den ädles hjärta slog av mod
       och lust att offra liv och blod.
       Och ständigt slöt det med moralen,
       att blodigt straff är brottets lön,
       men dygdens krona evigt skön.

12

       Helt annat är nu mänskovärdet,
       och god moral en sällsynt gäst,
       ty brott och last --- just sådant är det,
       som man i konsten älskar mest.
       Tack vare våra ädla britter,
       var ungmö, som vill anses vitter,
       ej svärmar för en ann lektyr
       än den excentriska »Vampyr«,
       »Melmoth«, bland hjältar ej den siste,
       den underlige »Jean Sbogar«,
       »Juif errant« och vild »Korsar«.*

s. 59

       Ett hopplöst vemod Byron visste
       att snillrikt dölja med en flik
       av egoism och romantik.

(*)»The Vampire« är, enligt en not i de ryska Pusjkinupplagorna, en
berättelse, som falskeligen tillskrivits lord Byron. Denna tryckskrift
är övers. obekant. »Melmoth« heter en skräckroman av irländaren
Maturin (1820). »Jean Sbogar« är hjälten i en rövarroman av Charles
Nodier (1818), »Korsaren«, den bekanta dikten av Byron. --- »Le Juif
errant« (Den vandrande juden), Eugène Sues roman, utkom som bekant
först 1845. Här föreligger troligen någon populär bearbetning av detta
omtyckta stoff.

13

      Jag härmed velat säga bara,
      att jag kanske på himlens bud
      bör sluta upp poet att vara
      och giva sångmön annan skrud.
      Från Febi höga rymd min kosa
      jag sänka vill till nykter prosa,
      så att på hederligt maner
      romanens slut sig lyckligt ter.
      Ej vart mig av försynen givet
      att skildra laster, skräck och brott;
      min uppgift är helt enkelt blott
      att återge familjelivet
      på Rysslands jord i lantlig fred
      och gamla goda tidens sed.

14

      I minnet vill jag mig försätta
      tillbaks till fädrens enkla dar.
      Om barnens lek jag vill berätta
      vid lind så åldrig, bäck så klar;
      om kärlek, gäckad utan skoning,
      om avsked, tårar och försoning,
      så åter tvister, och till slut
      med vigsel löses denna knut.
      Med skaldens pensel jag förgyller
      de minnesvärda ögonblick,
      då vid den skönas fot jag fick
      ge hjärtats känslor luft --- idyller,
      som voro mig så kära då,
      men som jag nu har tröttnat på.

s. 60

15

      Tatiana, älskade Tatiana!
      Jag många tårar fällt med dig
      för att Onegins vilda bana
      sig måste korsa med din stig.
      Det blir din död. Men dessförinnan
      skall du, den trånsjukt ömma kvinnan,
      förblindad av ditt hopp, ändå
      av salighet en försmak få.
      Passionens giftpokal du tömmer,
      och hänförd av ditt kärleksrus
      du om en framtid, idel ljus,
      med honom --- endast honom --- drömmer.
      Förförarns ödesdigra bild
      skall ingenstädes från dig bli skild.

16

          Förtärd av längtans kval, hon vankar
          i parken kring. Av tårar skymd
          är svärmisk blick, och hennes tankar
          förirra sig till okänd rymd.
          Tungt häves hennes barm, och kinden
          svagt färgas röd av aftonvinden.
          Tyst lyssnar hon till hjärtats slag.
          In bryter natten. Bland millioner
          av stjärnor över himlens rund
          går månen upp; i dimmig lund
          förnimmas näktergalens toner.
          Tatiana smyger, nästan rädd
          för mörkret, till sin ammas* bädd.

(*)Amman spelar en ganska viktig roll både i det ryska familjelivet
och i den ryska litteraturen. Pusjkins egen amma, Arina Rodionovna, en
gammal trotjänarinna, som dog vid 70 års ålder, tillbragte några
somrar på godset Michajlovskoje (guv. Pskov), där Pusjkin skrev några
sånger av »Onegin«. Skalden har förevigat hennes minne i ett par
dikter och läste gärna upp sina verser för henne.

s. 61

17

          »Det är så kvavt. Jag kan ej sova.
          Men öppna fönstret, är du snäll.« ---
          »Mår du ej bra?« --- »Jo, tack! Men lova
          mig en historia nu i kväll.« ---
          »Ack, Tanja, det har nu en ände.
          Av sagor, som förut jag kände
          om jungfrur och om stygga troll,
          har jag nu föga i behåll.
          Ty minnet är ej nu detsamma
          som fordom, och för resten har
          jag svårt på mina gamla dar
          att tänka redigt.« --- »Kära amma,
          berätta för mig, hur och när
          det var, då du en gång var kär!«

18

       »Jo, vackert, Tanja! Då för tiden
       var inte alls om kärlek tal.
       Av svärmor inte illa liden,
       jag hade intet annat val.« ---
       »Men varför lät du honom gilja?« ---
       »Jo, ser du, det var himlens vilja.
       Min Vanja* knappt ur barnskor gått,
       och jag var tretton vårar blott.
       Två veckor bönemännen rände
       till släktingarna kring, och far
       gav jakande omsider svar.
       Jag bittert grät i mitt elände.
       Min fläta löstes upp med gråt,**
       och så blev sång och kyrkoståt.

(*)Smeknamn för Ivan.

(**)Kvällen före bröllopsdagen (»Nakanunje«) samlas brudens väninnor i
hennes hem för att un- der avskedssånger lösa hennes hårflätor och
lägga upp dem under en silkesduk. Att detta skedde »under gråt«,
kommer sig därav, att bröllopet enligt den gamla uppfattningen var ett
brudrov (»brud-lopp«), varvid fästmannen uppträdde som rövare eller
köpare.

s. 62

19

       »Jag nöddes gå i tjänst hos andra.
       Men, Tanja, du hör inte på... «
       »Jag lider... Du mig ej får klandra...
       och ingen kan min sorg förstå.
       Jag färdig är att bara gråta.« ---
       »Ack, kära barn, ej tårar båta.
       Men du, min store, milde Gud!
       Du är visst sjuk. Jag skickar bud
       till prästen efter heligt vatten.
       Du yrar... « --- »Sjuk jag inte är,
       nej, kära amma, jag är... kär... «
       »Vad får jag höra, hjärteskatten!... «
       Och ammans skrumpna hand åt mön
       gav korsets tecken under bön.

20

      »Jag älskar... älskar... « hördes åter
      Tatianas viskning. --- »Hjärtanskär,
      du är ju riktigt sjuk, du gråter... «
      »Låt mig få vara!... Kär jag är.«
      Den bleka månens strålar smeka
      med dyster glans Tatianas bleka,
      förgrämda drag och lösta hår
      och blick, som fuktas av en tår.
      Med grånad hjässa, höljd i brokig
      schalett och svept i underkjol,
      den gamla våndas på en stol,
      som om hon rent av blivit tokig ---
      i nattens frid en sällsam scen,
      belyst av månens trolska sken.

21

      Tatiana svärmiskt blickar sände
      i månbelysta rymden ut

s. 63

      och plötsligt sig till amman vände:
      »Nu har jag fattat mitt beslut.
      Ge mig ett pappersark och penna!
      Jag skriftligt måste ge till känna
      en viktig sak.« --- Hon blev allen.
      Allt var så tyst. Vid månens sken,
      med hand, vars puls av oro brände,
      besinningslöst hon hastigt skrev
      till Eugen ett eldigt brev,
      vari sin kärlek hon bekände.
      I omslag lades brevet in.
      Tatiana, vad har du i sinn?

22

      Ho hjälper mig att lösa knuten?
      jag kände mången fager mö,
      som varit otillgänglig, sluten
      och ren, men också kall som snö.
      Jag dessa kvinnors dygder fattar
      och deras fina later skattar,
      men har för dem en skygg respekt.
      Vid denna syn blir jag förskräckt,
      ty deras ögonbryn förklara
      en inskrift på beryktad port:*
      »Den, som beträder denna ort,
      för alltid låte hoppet fara!« ---
      Kanhända du vid Nevas strand
      har träffat slika mör ibland?

(*)»Inferno« hos Dante: »Lasciate ogni speranza voi ch'entrate!«

23

      Bland dessa kvinnosfinxers skara
      fanns också månget exemplar,
      som dock av slug beräkning bara
      så otillgänglig skenbart var.

s. 64


      Ty ej den spotska ger sig förr än
      den stackars gossen skräms på dörren
      av hennes kalla, hårda sätt.
      Men sedan börjar hon kokett
      att åter sätta agn på kroken
      med ögonkast och fagert snack,
      med söta »o!« och ömma »ack!«.
      Och han, den älskogskranke token,
      på nytt förbländad --- det är klart ---
      i fina nätet sprattlar snart.

24

         Jag ingalunda dömer illa
         Tatiana därför, att naiv
         hon byggde än på hoppets villa
         och trodde på sitt känsloliv;
         för att hon utan minsta aning
         om svek blott lydde hjärtats maning.
         Vad låg det väl för ont däri,
         att hon med livlig fantasi
         begåvad blivit av naturen
         och med en känslig, lättrörd själ,
         som halvkvävd tråkades ihjäl,
         en fågel, stängd i trånga buren?
         Den, som är själv i allo ren,
         på henne kaste första sten!

25

         Det är, som känt, koketters vana
         att slugt maskera sin person.
         Men sådan var ej vår Tatiana:
         hon uppgick helt i sin passion.
         Hon tänkte icke: jag vill dröja
         och värdet av min gunst förhöja
         och reta älskarens aptit
         med hopp och tvivel. Bit för bit

s. 65

         den arme bliver söndersargad.
         Så svalnar hon, och slutligt i
         hans hjärta väckes jalousi,
         tills han, på denna lek förargad,
         omsider önskar för allt pris
         att slippa detta paradis.

26

         Att läsarns möda underlätta
         vid studiet av hennes brev,
         jag måste rent av översätta,
         vad Tanja till Onegin skrev.*
         Ty hon --- en högst fatal dilemma! ---
         var icke synnerligen hemma
         i ryska språkets skrift och tal;
         hon såg ej i en rysk journal
         och skrev ej annat än fransyska.
         Det modet var på denna tid
         och --- kommer ingen annan vid.
         Ja, hittills har vår stolta ryska
         just icke lämpat sig ännu
         för posttrafik och billets-doux.

(*)Det må framhållas, att Tatianas utomordentligt vackra brev till
Onegin i sin romantiskt- sentimentala stil verkligen erbjuder många
likheter med kärlekskorrespondensen i Rousseaus »Julie«.

27

       Att ryskor läsa ryska --- pjoller!
       De ha ej lärt det minsta grand.
       Tänk er nu blott en dam, som håller
       »Blagonamjerenny«* i hand!
       Så kommer turn till er, poeter!
       Jag blottar edra hemligheter.
       Hur är det med er granna vers,
       som kostat er så svettig pers?

(*)En ganska oförarglig och okritisk tidskrift, som 1818­26 utgavs av
den talanglöse A. E. Izmajlov.

s. 66

       Ni skryter gudbevars beständigt
       med edra ryska rim. Bekänn,
       att nakna sanningen är den;
       ni skriver ryska platt eländigt,
       så att till slut man knappast vet
       er rätta nationalitet.

28

       Gud, låt mig ej förståndet tappa,
       om jag blir nödd till en debatt
       med gymnasister uti kappa
       och akademici i hatt!*
       Som röda läppar utan löje,
       bereder ryskan mig ej nöje,
       om språket rensat är från fel
       och stilen alltför glatt och stel.
       Snart kanske ock den tiden stundar,
       då lärda damer med metrik
       och omarbetad grammatik
       oss lära sitta, gamla hundar.
       Men jag --- jag finner mig ej i
       ett sådant nyhetsmaker.

(*)Ordagrant: »Om jag på en bal eller vid avskedet på en trappa stöter
på en seminarist i gul schal eller en akademiker i kapott.«

29

       Det språk mig, rent ut sagt, behagar,
       som är en smula inkorrekt,
       och fast jag stundom mot dess lagar
       försyndar mig, jag tillstår fräckt,
       att inga kval mig därför tära.
       Mig äro gallicismer kära
       som ungdomstidens vilda smek,

s. 67

       som Bogdanovitj' strängalek.*
       Men vare det nog sagt om detta!
       Hur är det med min skönas brev?
       Jag lovade, att vad hon skrev
       till punkt och pricka översätta.
       Men ack --- Parny** i våra dar
       just icke mycken anklang har.

(*)Ippolit Fedorovitj Bogdanovitj (1743­1803) författade den folkligt
romantiska epopén »Dusjenka« (»Själen«), en i pseudoklassisk stil
hållen omarbetning av den gamla sagan om Amor och Psyche.

(**)Av denne franske skald påverkades Pusjkin ej obetydligt i sin
tidigaste diktning.

30

      Du, »Gästabudens« sångarsnille!*
      Ifall du vore hos mig än,
      en blygsam bön jag rikta ville
      till dig, min dyre, ädle vän,
      att med din lyras underbara
      och veka strängaspel förklara
      Tatianas otydbara ord.
      Var dväljes du i höga nord?
      Kom hit att skaldens pris förtjäna!
      Men nej, du fjärran från mig drog
      till Finlands skär. I ödslig skog
      du irrar dyster kring allena,
      och ekot av min sorgsna ton
      ej når till dig på finska mot.

(*)Jevgenij Baratynskij (1800­44), en originell, av Pusjkin högt skattad
skald, författade en elegi »Piry« (»Gästabuden«), vari han erinrar sig
vännerna i Petersburg och Moskva och särskilt nämner Pusjkin. Han blev
för en lindrigare förseelse förflyttad som garnisonsofficer till
Finland, varpå det syftas i samma strof.

31

      I minnets helgonskrin jag sluter
      Tatianas kärleksbrev och än

s. 68

      i dag med sällsamt vemod njuter
      att läsa om och om igen
      de enkla ord, som mäktigt välla
      ur hennes varma hjärtas källa.
      Ho lärde henne denna sång,
      så blyg och dock på samma gång
      så dårande och passionerad?
      Det mig en olöst gåta är.
      Jag kan blott återgiva här
      en vrångbild, ömkligt imiterad,
      som Webers »Friskytt«, stundom spelt
      av dåliga elever stelt.

Tatianas brev till Onegin.

      Till Eder detta brev jag skriver...
      O, Gud, vad har jag gjort och sagt?...
      Kanske än mer jag straffad bliver
      med ert befogade förakt.
      Dock hoppet mig ej övergiver:
      o, skänk mig i min grymma lott
      en enda suck av ömkan blott!
      Jag gärna velat Er bespara
      bekännelsen, och ej min skam
      så ohöljt trätt i dagen fram,
      om jag förvissad kunnat vara,
      att Ni oss ville hälsa på
      en dag i veckan eller två,
      att få i smyg en blick Er skänka,
      att lyssna stum till eder röst
      och sedan få --- o, ljuva tröst! ---
      på Eder, endast Eder tänka...
      Ni, som är fin och bildad mer
      än alla andra, icke trives
      hos oss på landet, och för Er
      bland enkelt folk ej nöje gives...

s. 69

      Vem har till denna vrå Er sänt?
      Ack, fåfängt är det nu att fråga.
      Jag annars ej en gnista känt
      av denna starka kärlekslåga,
      min högsta fröjd, min största plåga.
      Vid detta lag i annat fall
      jag anbud visat ej tillbaka
      kanske att bli en annans maka
      och stilla fyllt en husmors kall...

      En annans?... Nej, vad än man bjöde,
      jag ingen annan älska kan.
      Ty så beslutat är mitt öde,
      att du --- du är min rätte man.
      Av himlens nåd den bästa gåvan
      var den, då jag fick skåda dig.
      Jag vet, du är mig sänd från ovan,
      och till min död du följer mig.
      Ja, förrän jag dig knappast kände,
      du var mig lika kär ändå.
      I drömmen dig jag hörde på,
      ini min själ din blick sig brände
      och sedan dess ej mer försvann.
      Vad livet äger bäst och renast
      jag njöt, och när jag såg dig, genast
      mitt hjärta sade: det är han!
      Du är den enda, är den rätta;
      du följde, när på enslig stråt
      jag gick att arma likar mätta,
      och när jag stundom måste lätta
      mitt bröst med bön och stilla gråt.
      Du alltid var mig lika nära.
      Hos dig, du älskade och kära,
      mitt sjuka hjärta sökte ro.
      Hur mången enslig nattlig timma
      jag tyckte mig din röst förnimma,
      som viskade om hopp och tro!...

s. 70

      Säg, är du ljusa änglars like?
      Är hit du sänd från mörksens rike?
      O, skingra mina tvivels kval!
      Kanhända allt är irrbloss bara,
      bedrägligt allt ditt fagra tal,
      som bringar hjärtats frid i fara.
      Dock --- härom jag mig icke bryr.
      Jag i din nåd mig innesluter,
      och gråtande till dig jag flyr
      med bön, att du mig ej förskjuter.
      O, tänk dig blott: jag ensam går
      min väg i livet. All den pina,
      jag känner, ingen alls förstår,
      och ensam måste jag förtvina.
      Jag väntar dig. En blick från dig
      är nog att hoppets stråle tända.
      I annat fall --- förakta mig!
      Gör på min vackra dröm en ända!
      Jag slutar nu mitt hjärtas bikt.
      Jag har ej mod att läsa genom
      mitt brev och blygs för att jag tiggt
      av Er... men allt är rent dem renom.

32

      Tatiana många tårar gjuter
      och kan ej hålla handen still,
      tills hon omsider brevet sluter
      med rosenfärgat vaxsigill.
      Sitt lilla huvud ned hon sänker
      mot halvskyld barm, vars vithet blänker
      i kapp med linnets färg så ren.
      Men se, på himlen månens sken
      alltmer har bleknat. Dagen bräcker,
      och nattens dimmor skingras snart.
      I dalen skimrar bäcken klart,
      och herdens vallhorn nejden väcker.

s. 71

      Men Tanja visste knappast om,
      hur natten svann och dagen kom.

33

      Hon märker ej, hur solen sänder
      sin morgonhälsning skär och varm,
      och tyst, med sammanknäppta händer,
      hon trycker brevet mot sin barm.
      Men sakta det på dörren gläntar,
      ty Filipevna redan väntar
      med frukostbricka, te i kopp.
      »Nu, barn, är tid att stiga opp.
      Men herre jesses, duva lilla!
      Vad ser jag? Är du redan klädd?
      Och jag som var så rysligt rädd
      att du förkylt dig, mådde illa!
      Sund är min tös till själ och kropp,
      och kinden som en vallmoknopp.«

34

      »Gör mig till viljes, amma lilla... «
      »Du vet, jag säger aldrig nej.« ---
      »Tro inte, att jag handlar illa,
      ty ser du... ack... men vägra ej.« ---
      »Du store Gud! Hur är det med dig?« ---
      »Jo saken är , jag ville ge dig
      ett brev. Din sonson lämnar det
      i hemlighet till O... du vet,
      vår granne... Och låt ingen ana,
      till vilken och från vem det är!« ---
      »Men nu för mycket du begär!
      Hur kan jag gissa mig, Tatiana,
      hans namn? På grannar är det visst
      i dessa trakter ingen brist.«

s. 72

35

      »Nu tycks du inte alls förstå mig... « ---
      »Ack, kära, jag är vorden grå,
      och åldern börjar nu rå på mig.
      Förr var det inte svårt förstå,
      men nu är jag ur stånd dessvärre
      att gissa, vad det är för herre,
      du menar... « --- »Jo, det är ju han,
      Onegin, och om det går an,
      ett brev jag ville honom skicka.«
      »Ja, gärna. Jag kan vara stum.
      Var inte rädd! Jag är ej dum.
      Men åter blir du blek, min flicka!« ---
      »Ej farligt! Låt din sonson fort
      avlämna brevet vid hans port!«

36

      Och solen skred sin jämna bana
      och svann. Men intet, intet svar!
      Det morgon vart igen. Tatiana
      ett rov för kvalfull bidan var.
      Besök som vanligt Lenskij gjorde,
      och Olgas moder genast sporde:
      »Hur är det med er unge vän?
      Han tycks ha glömt oss längesen.«
      (Härvid blev Tanja högst förlägen.)
      »Han lovat komma hit i dag
      --- blev svaret --- men nu fruktar jag,
      att han försenats här på vägen.«
      Tatiana sänkte då sin blick,
      som om sin dom hon höra fick.

37

      Nu skymmer det. På bordet blänker
      familjens aftonsamovar.

s. 73

      I kannans vatten blad man sänker,
      och ångan sig i ringlar drar.
      För varje gäst en tekopp ställes,
      och Kinas dryck ur kannan hälles
      av Olga med beskäftigt spring.
      En pojke bjuder grädden kring.
      Men drömmande i kvällens timma,
      stod Tanja vid en fönsterkarm,
      lätt tryckande sin läpp så varm
      mot fönsterglasets kalla imma,
      och trollade på rutan fram
      ett E och O i monogram.


38

      Hur hjärtat klappar hårt, hon känner,
      och blicken skymmes av en tår.
      Ett buller hörs (hur pulsen bränner!) ---
      det närmar sig... Hon skåda får
      en skymt av honom. Sakta smyger
      hon lätt som skuggan ut och flyger
      tvärs över gården. Genom grind
      hon rusar ut som jagad hind
      i parken. Över stock och stenar
      hon springer i ett enda sträck
      fram genom lund och snår och häck,
      och krossande syreners grenar,
      törs hon alls icke se sig om,
      förrn till en bäck vid ån hon kom.

39

      Här sjönk hon andfådd ned. Av smärta
      och hemska tvivelsmål förskräckt
      hon kände sig. I hennes hjärta
      var hoppets glöd dock icke släckt.
      Hon ser --- av intet blicken störes:

s. 74

      hon lyssnar --- intet misstänkt höres.
      I trädgårn syssla pigor med
      att plocka frukt från träden ned
      och måste under tiden sjunga
      (ett påbud, som går ut därpå,
      att ej förbjudna frukten må
      sig söka väg till deras tunga
      i lönndom --- detta är förvisst
      en mycket sinnrik, lantlig list!)

Flickornas sång.

      »Snälla flickor, fagra mör!
      Samlen er i glättig ring!
      Vackra tärnor, unga mör!
      Dansen lätt och lustigt kring!
      Stämmen upp i samfälld kör,
      stämmen upp ert hjärtas sång,
      på det mången ungersven
      till vår ringdans styr sin gång!
      Lockas någon gosse hit
      och blir upptäckt långt ifrån,
      kasten, kära vänner, bär,
      hallon, vinbär, körsbär, på'n!
      Ja, med röda körsbär vi
      jaga honom bort med hån,
      att den djärve icke må
      lyssna till vårt hjärtas sång,
      att han icke störa må
      våra lekars glada språng!«

40

      Så sjunga de. Tatiana lyssnar
      förströdd till denna melodi.
      Omsider sista tonen tystnar,
      och hon av intet störes i

s. 75

      sin stämning. Huru barmen häves,
      hur hjärtat klappar! Dock --- förgäves!
      Allt kyligare blev det, men
      dess högre glödde kinden än.
      Så dignar fjäriln sakta neder,
      sen sina granna vingar trött
      mot håvens kant han sönderstött;
      så skälver ock i alla leder
      en hare, när i skogens snår
      han märker lömske jägarns spår.

41

      Hon suckar djupt. Men sent omsider
      hon upp från bänken långsamt står
      och ljudlöst fram mot parken skrider.
      Då plötsligen hon skåda får
      Eugen. --- Som vanligt, kallt och gåtlikt
      sitt öga höll han oavlåtligt
      på henne fästat. Åter opp
      mot hennes kinder blodet lopp
      så hett. Men vad som hände sedan ---
      att skildra det jag knappast har
      för stunden mod och styrka kvar.
      Jag skall förtälja det här nedan.
      Jag måste andas fritt och lugnt,
      och därför nu jag sätter punkt.

s. 76

Fjärde sången

        »Le morale est dans la nature des choses.«
                                           Necker.

1

      I början av min levnadsbana
      jag svärmat för det täcka kön.
      Dess dyrkan var min älsklingsvana,
      dess leende min bästa lön.
      Hur lätt det var för mig att brinna
      för en bedårande herdinna,
      i vilkens tjusande gestalt
      jag ville sammanfatta allt,
      som skönast kan vår levnad smycka!
      Mig tycktes hennes kärlek då
      det säkraste att bygga på,
      en oåtkomlig, himmelsk lycka.
      Att leva för och hos sin mö
      och sen vid hennes fötter dö!

2

      Men plötsligt kallnade mitt hjärta.
      Jag darrade och tårar göt.
      I harm, förtrytelse och smärta
      med det förflutna tvärt jag bröt.
      Ty hennes eldigt skarpa blickar,
      småleenden och röst och nickar ----
      allt blev nu en förgiftad lek,
      förställning, elakhet och svek.

s. 77

      Jag å min sida mig förklädde
      också.  Min gråt, mitt eget blod
      jag girigt sög.  Som marmorstod
      för mig, Pygmalion, hon trädde ----
      en kall staty, ej ännu väckt
      till liv av konstnärns andedräkt.

3

      Jag borde kanske här berätta
      om gamla kärleksäventyr:
      Temida, Dafne och Lileta.*
      Ack, denna drömvärld från mig flyr.
      En enda fanns dock bland dem alla,
      som min en gång jag kunnat kalla.
      Jag var förälskad...  Hur och var?
      Hur länge?  Därpå ges ej svar.
      Nu har för resten såret helnat.
      Vad som har varit, har förgått,
      och huvudsaken är nu blott,
      att hjärtat längesen har stelnat.
      För kärleken det nu är stängt
      och djupt i gravens mörker sänkt.

(*)Jfr noten till 32:a strofen i 1:a sången.

4

      Jag tillstår öppet, att man borde
      --- vi män --- så häpen icke bli,
      för att vi oss till offer gjorde
      för damernas koketteri.
      Ju mer vår lidelse vi röja,
      dess mer de sig däråt förnöja,
      och oförlåtligt löjligt är
      vårt passionerade begär.
      Vi kräva kärleks lön.  Vi vilja
      ha gengäld för vårt hjärtas ve.

s. 78

      Det är detsamma som att be
      om flyktig fjäril eller lilja
      om äkta känsla, lika sann
      som den, som i vårt hjärta brann.*

      --- --- --- --- --- --- --- --- --- ----

(*)De fyra första stroferna hava återfunnits i skaldens efterlämnade
papper.  Ehuru av föga konstnärligt värde, äro de dock betecknande för
Pusjkins andliga utveckling och syn på kärleken. --- Stroferna 5 och 6
saknas spårlöst.

5

6

7

      Ju mindre vi för kvinnan svärma,
      dess snabbare bli hennes fjät
      att sig till oss bedårat närma
      och låta fånga sig i nät.
      Förut betraktades som styrkan
      i kärlek ett slags hjältedyrkan
      av lastbarhet och självberöm,
      då älskaren var falsk, men öm.
      Men denna erotikens lära,
      i handling omsatt, varit har
      ett tidsfördriv i farfars dar
      för gamla apor.  Lovelace's ära
      är gammalmodig och ur bruk,
      som röda klackar och peruk.

8

      Att hyckla --- tråkigt är i längden,
      att jämt upprepa samma sak,
      att endast gilla det, som mängden
      behagar kalla vet och smak,
      att ständigt samma fraser höra
      och samma meningsbyten föra
      om ämnen, vilkas riktighet
      en trettonårig flicka vet.
      Jag ur humöret genast faller,

s. 79

      när det i sällskap bliver tal
      om någon familjär skandal,
      och jag har ledsnat på allt skvaller
      om brev, förlovningsringar, split,
      om mödrars sorg och tanters nit.

9

      Just så numer Onegin tänkte. ----
      Uti sin ungdomsperiod
      han alla skrupler hejdlöst dränkte
      i lidelsernas vilda flod.
      Av livet bortskämd och beprövad
      i älskogsvärv, alltmera dövad
      han blev av detta sinnesrus
      och av den stora världens brus.
      Förströelser han ständigt krävde,
      i larm och glam han sökte bot
      för själens oavbrutna knot
      och med ett skratt sin gäspning kvävde.
      Ja, blott på åtta år han vilt
      sin levnads bästa gåvor spillt.

10

      Än för kurtis han var benägen,
      men riktigt kär --- det blev han ej,
      och aldrig tycktes han förlägen,
      ifall han fick ett bleklagt nej.
      Kurtis för honom blivit vana;
      lugnt gick han fram sin ungkarsbana
      och mindes knappt den sköna mer,
      liksom den gäst, som sig beger
      var aftonstund att tiden döda
      vid ett whistbord, lika gott med vem,
      och sedan lika lugnt far hem
      att sova ut från dagens möda,

s. 80

      och då han vaknar, knappast har
      en aning, vart härnäst han far.

11

      Nu ofrivilligt dock han rördes
      vid läsningen av hennes brev,
      och ständigt tanken återfördes
      till vad så oskuldsfullt hon skrev.
      Han såg framför sig denna fromma,
      men bleka, vemodsfulla blomma;
      det var, som om en ljuvligt öm
      vision sig tett i syndfri dröm.
      Kanhända gamla minnen väcka
      hos honom nya känslor opp?
      En jungfrus tillitsfulla hopp
      han kanske icke nändes gäcka? ----
      Till parken återgå vi nu
      och träffa där de unga tu.

12

      Sen stumma de en stund förblivit,
      han tystnade omsider bröt:
      »Det var ju ni, som brevet skrivit?
      Jag det av tonen genast slöt.
      Med verklig värme jag försporde
      er bikt.  Sympatiskt intryck gjorde
      det på min egen själ, att ni
      så öppen är och fördomsfri.
      Till liv det åter känslor tände,
      dem jag trott släckta längesen,
      och därför vill jag som en vän
      förtro er, vad jag innerst kände.
      Tag därför också mot min bikt!
      Att sedan döma är er plikt.«

s. 81

13

      »Så vida ödet mig förunnat
      att njuta hemmets stilla ro,
      om jag som far och make kunnat
      förskaffa mig ett eget bo;
      ifall familjelivets lycka
      min korta levnad kunde smycka ----
      var säker då: åt eder blott
      jag bjöd att dela denna lott.
      Ja, om det varit annorlunda,
      jag skulle sett i detta val
      av er mitt forna ideal,
      min tröst, när sorgens dagar stunda,
      och varit lycklig, försåvitt
      ett lyckligt öde varit mitt.«

14

      »Den trevliga familjehärden
      skall ej min framtids fristad bli,
      och knappast anser jag mig värd en
      gemål, så god och ren som ni.
      Tro mig på samvete och heder:
      jag skulle endast plågat eder
      i längden.  Den passion, jag spart
      för eder, skulle slockna snart,
      och kanske snart ni skulle glömmas
      för någon ann.  I varje fall
      för eder gråt jag bleve kall.
      Bland hymens rosor törnen gömmas,
      och detta äkta band, som knöts,
      en boja bleve, som ej bröts.«

15

      »Vad finnes väl i världen värre
      än en familj, där hustrun grymt

s. 82

      blir ratad av en trolös herre
      och ser av glädje knappt en skymt,
      där mannen vresig är och tråkig,
      vid dåligt lynne, svartsjuk, bråkig,
      fastän han känner med sig, att
      hos henne finns en verklig skatt
      av dygder?  Min natur, Tatiana,
      tyvärr är sådan.  Då ni skrev
      ert öppenhjärtigt varma brev,
      ni det helt visst ej kunde ana.
      Må ni, som är så god och ung,
      ej drabbas av en lott så tung!«

16

      »En gång och aldrig mer!  Ej kommer
      tillbaks den ljuva tid, som for...
      Jag varmt och ärligt tycker om er,
      ja --- kanske mera än en bror.
      Men ni, en ung och svärmisk kvinna,
      skall säkerligen ännu finna
      den rätte, som er håller kär.
      Liksom ett träd, som knoppar bär
      och skjuter nya blad om våren,
      också för eder förestår
      en ny och bättre kärleksvår.
      Jag ber er därför: torka tåren!
      Jag fullt förstår er fina själ
      och vill ert eget, sanna väl.«

17

      Onegins tröstegrunder rörde
      Tatiana, som det syntes.  Stum
      och blek hon på hans svada hörde
      med blick, som var av tårar skum.

s. 83

      Men när han slutade predika,
      han henne armen bjöd, och lika
      försagd som förr, med nedsänkt blick,
      hon genom parken hemåt gick
      invid hans sida.  Ingen fann det
      besynnerligt, att dessa två
      allena så förtroligt gå
      så sent på dagen.  Ja, på landet
      man samma frihet kan sig ta
      som i det pösande Moskva.

18

      Vår hjälte mot Tatiana hade
      ju handlat taktfullt --- eller hur?
      Han härmed ock ådagalade
      en mycket känslig, fin natur,
      en karaktär av verklig adel,
      fast han från onda tungors tadel
      --- som alla andra --- ej gick fri.
      Ty lätt det är gudnås att bli
      förkättrad, såsom var man känner,
      ej endast av sin ovän, men
      kanske än mera av sin vän.
      Ett ordspråk är: Från mina vänner
      mig himlen skone!  För min del
      har satsen aldrig slagit fel.

19

      Nu kanske någon vill mig svara:
      »Så lumpen vänskap det ej ges.«
      På detta jag bemärker bara
      (ehuru mer i parentes),
      att icke finns så grundlöst skvaller,
      som ej i någon jordmån faller;
      ej ett så orättvist förtal
      och ej en vits så trivial

s. 84

      om dig, att ej en vän med nöje
      kan sprida ut det i en krets,
      som på din rygg är jämt till reds
      att skaffa sig ett gottköpslöje ----
      just samma goda vän, som nyss
      så varmt dig gav en judaskyss!

20

      »Men släkten är dock sann och trogen?«
      Nej, pass och stopp!  Med all respekt
      jag ger till svar: om hin blott tog'en
      --- min hela hedervärda släkt!
      Se denna svärm av anförvanter,
      kusiner, svägerskor och tanter,
      som man skall fjäska för och som
      man låtsas tycka rysligt om!
      Bland annat ont det ju är övligt
      att dem vid nyår hälsa på
      och låta dem per post förstå,
      att det oss vore högst bedrövligt,
      om de ej komme också hit
      att tråka ut oss bit för bit.

21

      Nej, tacka vet jag kvinnokönet,
      ty kvinnan trofast är --- som få,
      och hennes kärlek (detta rönet
      har ingen undgått!) bygga på
      man kan, förstås.  Men modets tycken
      och flärd i mångahanda stycken
      dock kunna varda till besvär,
      ty lätt som fjunet kvinnan är.
      Så kommer härtill ock, att maken
      är tvungen --- för sin makas skull ----
      att leva gränslöst dygdefull.
      Och slutet blir på hela saken:

s. 85

      Han tråkas ut; hon, stackars barn,
      blir åter snärjd i satans garn.

22

      Var skall man tro och kärlek finna?
      Vem är, som ej förställer sig?
      Var finns den vän, som ej vill vinna
      en fördel med att smickra dig?
      Vem söker ej ditt rykte svärta,
      och vilken har nog ädelt hjärta
      dig i din tysta nöd förstå?
      Ack, fruktlöst är att bygga på
      fantom och ideal så dumma.
      Du över ån har fåfängt gått
      att hämta vatten --- älska blott
      dig själv!  Se, det är livets summa
      och kvintessens, ty eget jag
      är livets viktigaste lag.

23

      Det är ej svårt för oss att ana,
      vad följden skulle bliva av
      Onegins möte med Tatiana.
      Det ännu mera näring gav
      åt hennes lidelse och smärta.
      Ej ljusning vart för hennes hjärta.
      Hon syntes febersjuk och rädd,
      och sömnen flydde hennes bädd.
      Från kinden hälsans färger veko;
      ej glädje mer i ögat log,
      och leendet på läppen dog,
      som av förklungen sång ett eko,
      som arla morgons himlarymd
      av mörka stormmoln redans skymd.

s. 86

24

      Tatiana, dubbelt ensam vorden,
      förtärs och vissnar tyst och still;
      det var, som om på hela jorden
      för henne intet funnes till.
      Men grannarna fundersamt blicka
      i smyg och viska: »Stackars flicka,
      det vore tid, att hon blev fru!...«
      Dock nog härom.  Jag måste nu
      från denna mörka bild mig rycka
      och för den goda smakens skull
      en tavla måla, som är full
      av ömsesidig kärleks lycka.
      Men till min Tanja vänder än
      min tanke mången gång igen.

25

      Vladimir blev alltmer bedårad
      av Olgas tjusande behag,
      och äntligen på allvar sårad
      av kärlekspiln, en vacker dag
      tillfångatogs han utav henne.
      Än sutto i en vrå de tvenne,
      än gingo de i morgonstund
      på tu man hand i park och lund.
      Och inte är väl det så farligt?
      Förvirrad som han var och blyg
      han endast vågade i smyg
      att kyssa klänningssnibben varligt
      --- den älskogskranke! --- eller ock
      att smeka lätt en lösgjord lock.

26

      Men stundom läser ock poeten
      högt ur en bok av etisk rang,

s. 87

      som håller fram moraliteten
      mer kraftigt än Chateaubriand.*
      Men kommer han till någon sida,
      som tycks mot goda tonen strida,
      han plötsligt skiftar färg så bjärt
      och stannar i sin läsning tvärt.
      Och stundom spela de för resten
      ett parti schack, fast han ibland
      av distraktion med fumlig hand
      mot hennes bonde byter hästen
      och oftast icke märker, att
      han re'n i nästa drag är matt.

(*)Ordagrant: »en sedelärande roman, vars författare bättre än
Chateaubriand känner naturen.«

27

      Ifall han stannar hemma, bliver
      hans tanke dock hos henne än,
      och i sin skissbok ned han skriver
      små dikter åt sin hjärtevän.
      Han ritar byar till exempel,
      en gravsten och Kupidos tempel,
      en lyra och två duvor små,
      som sväva samman i det blå.
      Men på de gula minnesbladen
      i hennes bok, där kors och tvärs
      väninnor präntat mången vers
      med förnamn hela långa raden,
      sitt namn han blygsamt skriver ned
      plus ett poem --- på vanlig sed.

28

      Säg öppet, har ni nånsin skådat
      en lantlig frökens »Minnesblad«,
      där evig tro och vänskap knådat
      ihop av rim så mången rad?

s. 88

      Man stilen inte just kan rosa.
      Nog går det an med deras prosa,
      men himmel, deras poesi
      finns ej den minsta mening i.
      På första sidan står det tydligt:
      »Qu'écrirez-vous sur ces tablettes?«
      och under: »t. à v. Anette«.
      Men på den sista mycket prydligt:
      »Glöm aldrig, aldrig bort, att den,
      som skrivit detta, är en vän.«

29

      Här möter bilden av en blomma
      en ros, två hjärtan, facklors brand
      och en mängd eder, rysligt fromma,
      om kärlek intill gravens rand.
      Där har en skald i epåletter
      hopsvarvat några små sonetter.
      Ja, just i slika »Minnesblad«
      jag också vore mycket glad
      att skriva få.  Ej löptes fara
      att, som nu sker, förkättrad bli,
      om versen vore alltför fri,
      och då jag kunde säker vara,
      att man så strängt till doms ej gick,
      ifall jag vore mindre kvick.

30

      Men alla dessa folianter,
      som ur bibliotekens damm
      så flinkt från skilda håll och kanter
      av små skribenter plockas fram! ----
      I, som av Baratynskij* lånat
      blott pennan och på stickeln rånat

s. 89

      Tolstoj** --- må blixten falla ner
      från himlens höjd och krossa er!
      Ifall en dam i modekläder
      mig sin in-quarto ägna vill,
      av harm och skräck jag spritter till.
      Ett spetsigt epigram jag kväder,
      och damen får som svar på tal
      av mig en liten madrigal.

(*)Jfr 30:de strofen i III sången.

(**)Greve Fedor Petrovitj Tolstoj (1783--1873), en framstående
skulptör och medaljgravör, vice president i ryska konstakademin.

31

      Men Lenskij skrev ej madrigaler
      för Olga med sarkastisk ton;
      det blev fastmera pastoraler
      av äkta, djup inspiration.
      Var småsak, som han varsebliver
      hos Olga, noggrant han beskriver,
      och klart som en idyllisk älv
      i sången tecknar han sig själv.
      Så ock Jazykov* eldigt kväder
      sitt hjärtas dikt, på känslor rik
      och full av svärmisk erotik,
      och genom dessa sånger träder
      för våra ögon fram en bild
      av skaldens egen levnad vild.

(*)Nikolaj Jazykov (1803--46), en begåvad, men tidigt förfallen skald i
slavofil anda.  Pusjkin gjorde hans personliga bekantskap på
Michajlovskoje, ty Jazykov bodde då och då på det närliggande godset
Trigorskoje hos familjen Wulf, med vilken Pusjkin på mödernet var
befryndad.

32

      Men den bemästrande kritiken
      vill icke längre veta av

s. 90

      den melankoliska lyriken*
      och ställer upp helt nya krav:
      »Kan du ej sluta upp att gråta
      och gnälla jämt?  Det kan ej båta
      att sörja blott en tid, som flytt?
      Nej, sjung, min vän, om något nytt!«
      Ja väl!  Det låter inte illa.
      Men att i dikt bli andras tolk
      för äventyr med svärd och dolk**
      är dock att tiden gagnlöst spilla.
      Den smaken kommer ej igen.
      »Nå, skriv då oden, käre vän!«

(*)Syftar närmast på en uppsats »Om riktningarna för vår poesi,
särskilt den lyriska« i tidskriften »Mnemozina« (1824), vars anonyme
författare klandrade Pusjkin för hans elegier och framhöll
odediktningens företräde.

(**)Torde väl närmast syfta på rövarromanen och byronismen.

33

      »I den förflutna perioden
      poeterna omkring sig strött
      en massa respektabla oden,
      på vilka man dock snart blev trött.«*
      Jag medger det.  Förutan törne
      finns inga rosor; men tillförne
      var dock lyrikens helgedom
      ej fullt så ömklig och så tom
      som nu.  Mig Herren nådigt skone
      från vår moderna estetik
      med dess banala retorik!
      Nej, fast jag ståndar uti trone,
      att god är varje äkta sak.
      Vart skede har sin egen smak.

(*)Här nämnes i originalet den av poeten Dmitriev (d 1837) författade
satiren Tjuzjoj tolk (»Den främmande skaldeskolan«), vars udd är
riktad mot den braskande odediktningen.

s. 91

34

      Vladimir skulle säkert gärna
      ha skrivit oden ock med kläm,
      om han ej vetat, att hans tärna
      ej hade lust att läsa dem.
      Men väl det hände några gånger,
      att han i enrum kärlekssånger
      och näpna småvers läsa fick
      för henne högt med tårfylld blick.
      Ej högre lön poeten skattar
      än den att för sitt ideal
      få läsa högt med eldigt tal
      de verser, som han själv författar.
      Ja, ljuvt det är, om hon också
      just inte hör så noga på.

35

      Men frukten av min skaldeflamma
      och mina svärmerier --- den
      jag blott får läsa för min amma,*
      min barn- och ungdoms bästa vän.
      Blott på kalas hos dumma grannar,
      då allt förnuftigt samtal stannar,
      jag stundom ej kan låta bli
      att läsa högt en tragedi.
      Till samma resultat det länder,
      som när jag roar mig ibland
      att deklamera vid en strand 
      min sångmös verk för gäss och änder;
      de kackla, klappra; inom kort
      min sång har skrämt dem alla bort.

(*)Jfr noten till 16:e strofen i III sången.

s. 90

36

      Jag därför ej förhastat dömer*
      min nästa...  Uti skogig trakt
      en skytt all poesi förglömmer
      och ger på spända hanen akt.
      Min smak är säkert icke andras,
      och deras vurm må icke klandras.
      En älskar jakt av skilda slag,
      en annan poesi som jag.
      En flugorna med smälla dödar,
      en tycker allra mest om krig,
      en ann med statskonst roar sig,
      och en med skriveri sig mödar.
      En dricker vin...  Ja, lust och smak
      är vars och ens privata sak.

(*)Denna strof är hämtad ur Pusjkins efterlämnade papper.

37

      Men bort med dylika idéer!
      Var håller nu Onegin hus?
      Om ni en stund till tåls vill ge er,
      jag sprida skall i saken ljus.
      Som eremiten i sin grotta
      han levde: senast klockan åtta
      var sommarmorgon upp han stod
      och tog ett bad i kylig flod.
      Liksom Gulnars poet så tapper,
      med simning klöv han sin Bospor,*
      därpå han sög sin kaffetår
      och läste i ett tidningspapper.
      Först nu han klädde sig.  Hans dräkt
      gör kanske läsarn smått förskräckt.

(*)Att originalets »Hellespont« av metriska skäl har återgivit med den
närbelägna Bosporen, torde vara översättaren förlåtet! --- Gulnare
förekommer i Byrons »Korsar«.

s. 93

38

      Han hade på sig en barbarisk,*
      en äktrysk skjorta med vid ärm,
      ett sidenbälte, en tartarisk
      kaftan och mössa med vit skärm.
      Och därmed basta!  Toaletten
      ej klädde just den forne sprätten,
      och alla sågo i hans dräkt
      ett påfund lika dumt som fräckt.
      Men Eugen, som sällskap skydde
      och fann sin dräkt tillräckligt fin,
      såg icke deras sura min
      och om kritiken sig ej brydde.
      Men därför att han så var klädd,
      blev han förstås än värre hädd.

(*)Även denna strof har upptagits först i de nyaste
Pusjkineditionerna.

39

      Att läsa, sova, promenera
      och svalka sig vid bäck och sjö,
      att ge en kyss --- måhända flera ----
      åt någon svartögd lantlig mö;
      att rida kring på vält och backar,
      ax äta, så att svetten lackar,
      och sedan skölja maten ned
      med ett glas vin i allsköns fred ----
      åt detta ägnades hans levnad.
      Han vande sig med liv och själ
      därvid och icke utan skäl
      fann däri stort behag och trevnad
      så småningom.  Ja, inom kort
      han stad och vänner glömde bort.

s. 94

40

      Men sommaren i höga norden
      är sydländsk vinters parodi.
      En flyktig gäst på kalla jorden,
      han spårlöst skymtar oss förbi.
      I höstens tröga skymningstimmar
      på fästet solen dåsigt glimmar.
      Alltmera knappas dagen av,
      och naken som en blottad grav
      står skogen med de vissna bladen.
      I dimmors slöja svepas fält,
      och gässens kackel ljuder gällt
      i luften, då den långa raden
      flyr hädan.  Ja, november gör
      ej gladare ett trist humör.

41

      Skymd bliver morgonsoln av töcken;
      förstummats sorlet har på fält,
      och fram på vägen från sin öken
      en varg med hona drivs av svält.
      När hästen vädrar dem, han gnäggar
      av ångst, och inom fyra väggar
      sig vandraren först säker tror.
      I morgonstunden sina kor
      ej herden för till betesvallar,
      och ej i solig middagsstund
      hans vallhorn lockar dem i rund.
      En mö i torp sin visa trallar,
      där sländan, förd av flitig hand,
      belyses matt av tjärig brand.

42

      Re'n rimfrost täcker marken vida
      omkring och ut sitt silver strör

s. 95
 
     (att mina rim av frosten lida,
     ej därför undran väcka bör!).
     Mer glatt än ett parkettgolvs timmer
     är isbelagda flodens skimmer,
     och pilten käckt med skridskor på
     skär isens jämna fält, det blå.
     På röda tassar ankan skrider
     mot stranden ner att bada sig
     och travar fram på svekfull stig,
     men halkar --- pang, hur vingen svider!
     De första flingorna av snön
     som stjärnor falla ned på sjön.

43

     Hur skall man lämpligast fördriva
     på landet denna vintertid?
     I längden kan man glad ej bliva
     av denna tröstlöst stilla frid.
     Att skala kring på stepp och stenar
     på oskadd häst är ock, jag menar,
     försåtligt, ty det hända kan,
     att brunten halkar, även han.
     Nej, tacka vet jag hemma sitta
     och läsa --- Pradt* och Walter Scott?
     För resten dricka, svärja smått
     och uti kassaboken titta.
     Om kvälln besök man kanske får,
     och så den tröga vintern går.

(*)Abbé de Pradt, fransk politisk författare (1759--1837).

44

     Liksom Childe Harold föredrog han,
     Eugen, att vara sysslolös.
     Knappt riktigt morgnad, varmbad tog han
     med dusch och sen på dagen frös.

s. 96

     Allen, till tjänstefolkets häpnad,
     och med en sliten kö beväpnad,
     samt kulor två, vår dystre bard
     i timmar spelade biljard.
     På detta sätt förnötes dagen.
     I vrån slängs kön med vresig min;
     så dukas bordet vid kamin,
     och när Vladimir kommer, dragen
     av trespann, han åt sin kamrat
     glatt ropar: »Gudskelov för mat!«

45

     Jag känner en förförisk änka:
     Cliquot, men älskar ock Moët.
     När de i kylda flaskan blänka,
     man därpå ej kan se sig mätt.
     Så klart som Hippokrenes källa
     det ädla vinets pärlor välla
     med skum ur flaskans häkte opp,
     när hon har frigjorts från sin propp.
     Min stackars börs till sista öret
     jag fordom alltid hade brått
     att tömma för en droppe blott
     därav.  Det piggar upp humöret.
     Hur mycket skämt, hur månget rim
     har det ej fött i glättigt stim!

46

     Men i den mån jag blivit äldre,
     min mage tål det ej som då,
     och därför håller jag mig hellre
     numera till ett glas Bordeaux.
     Champagnen är en älskarinna,
     som nog kan svärma, nog kan brinna,
     men flyktig ock som en kokett
     samt oberäknelig och lätt.

s. 97

     Men du, Bordeaux --- o, ädla druva! ----
     förblir en lugn och trofast vän,
     som vill i bleka döden än
     vår levnads gamla dar förljuva
     och som vid motigheter tål
     i prosans värld.  Bordeaux, din skål!

47

     Knappt märkbart kolen ännu glimma
     som guld i askans mörka sot.
     I tunna vågor värmens imma
     från heta ugnen stiger mot
     det höga taket.  Rök sig svingar
     ur tobakspipor upp i ringar
     till spjället, och med rödvin fylld
     på bordet står pokaln förgylld.
     (Jag tycker om att i skymunnan
     få sitta si så där ibland
     med en god vän på tu man hand,
     förtroligt glammande vid tunnan.)
     Nu våra hjältars samtal må
     ett ögonblick vi höra på.

48

     »Nå, käre Lenskij, låt mig höra,
     hur kan din yra Olga må?« ----
     »Tack, bra!  Men låt oss flaskan röra
     en smula --- stopp!...  Jo, båda två
     må mycket bra, och Olga bett mig
     att fråga, vi du ej begett dig
     till dem på länge.  Jag var där.
     Du kan ej tro, hur söt hon är!
     Och en figur så smärt och ledig!...
     Och hennes skuldror!...  Då och då
     jag hos familjen hälsat på,
     men aldrig där jag lyckats se dig.

s. 98

     Hur kommer det sig?...  Men så när
     jag glömt, att dit du bjuden är.«

49

     »Jag?  Så-å...« --- »Jo, i dessa dagar
     Tatianas namnsdag inne är.
     Det gumman högeligt behagar,
     om du då också vore där.« ----
     »Jag läte helst det nöjet fara
     bland dessa bondpatroners skara,
     att svettas som i glödhet ugn.«
     »Fördenskull kan du vara lugn!
     Oss båda gäller blott kalaset
     i trängsta krets.  Nå, vill du?« --- »Topp!
     Jag följer.«  Glatt sprang Lenskij opp
     och i ett drag han tömde glaset,
     men drack i andanom en skål
     också för hjärtats »föremål«.

50

     Ja, han var säll, ty snart han skulle
     sin lycka sluta i sin famn
     och styra säkert in sin julle
     i äktenskapets lugna hamn.
     Av Hymens sorger och elände
     han ännu ingen försmak kände,
     ty bländad av sitt kärleksrus,
     han såg däri blott idel ljus.
     Jag åter, som av gammalt van är
     tyvärr att misstro snart sagt allt,
     ser däri något tråkigt, kallt
     som en av Lafontaines* romaner.
     Men min Vladimir Lenskij --- han
     var rent av skapt till äkta man.

(*)Den sentimentalt långtrådige, mycket produktive tysken
A.H.J. Lafontaine (d. 1831).

s. 99

51

     Han älskad var --- ja, det vill säga:
     han trodde, att han älskad var.
     Den lycklig är, som jämt kan äga
     ogrumlad denna känsla kvar;
     vars sinne ej av tvivel naggas;
     som lugnt till sömns av ruset vaggas
     och älskar blint med samma lust,
     som fjäriln suger blommans must.
     Men osäll varder den dessmera,
     vars eftertanke vaknar kärv,
     ty det är kärlekens fördärv
     ifall den börjar reflektera.
     I dubbel måtto ve, ty han
     ej älska och ej glömma kan!

s. 100

Femte sången.

                      »Bliv dessa hemska drömmar fjärran,
                       du, min Svjetlana!.«*
                                              Zjukovskij.


(*)Jfr noten till 5:e strofen i III sången.  Zjukovskijs ballad
»Svjetlana« (1811) är visserligen påverkad av Bürgers »Lenore«, men
har ett lyckligt moraliserande slut.  Genom allehanda spådomar söker
Svjetlana utröna, om hennes fästman ännu är i livet, och får dystra
förebud.  Den älskade kommer emellertid livslevande, och Svjetlana
uppmans av den fromme skalden att icke hängiva sig åt vidskepliga
föreställningar.

1

     Just detta år ovanligt länge
     det höstligt var och marken bar,
     med ständigt rusk, ty vinterns stränge
     tyrann kom först i januar.
     En morgon tidigt, enligt vana,
     vid fönstret satte sig Tatiana
     och märkte, huru park och slätt
     med ens i snövit skrud sig klätt.
     På rutan isen blommor ritat,
     och träden skimra silvermatt.
     På gården snattra skator glatt,
     och kölden små kristaller nitat
     på tak och kullar fast.  Ja, allt
     nu fick en bländvit, ny gestalt.

2

     Ja, hejsan!  Nu är riktig vinter
     Förnöjd ler bonden i sitt skägg,
     då släden fram på skaren slinter
     vid bjällerklang och hästens gnägg.

s. 101

     Av grova tömmar stadigt hållen
     i skaklar, lustigt travar grållen,
     och kusken tronar på sin bock
     i livrem röd och fårskinnsrock.
     Ej men av kylan pojken känner;
     han måste ut i drivan.  Marsch!
     Hans hund skall åka, gudbevars,
     och själv för kälken han sig spänner,
     och modern från sin fönsterglugg
     ser hotfullt på, men ler i mjugg.

3

     Men kanske är det bäst vi lämne
     åsido dylik poesi,
     ifall att ett så simpelt ämne
     ej intressant för er kan bli.
     Blott den, som är poetisk både
     av Guds och av Apollos nåde,
     besjunga kan en vinterdag
     och första snön med dess behag.*
     Men jag ej mäktar tolka all den
     pikanta, ljuva poesi,
     som ligger i ett slädparti,
     och törs ej tävla med den skalden,
     som diktade om Finlands snö
     och om dess övergivna mö.**

(*)Syftar närmast på poemet »Den första snön« av Pusjkins vän, furst
P.A. Vjazemskij (d. 1878).

(**)Skalden Baratynskij (jfr III:30 och IV:30) skrev 1826 den poetiska
berättelsen »Eda«, en ung finska, som har en kärleksförbindelse med en
rysk officer, men blir övergiven.  Dikten är en sentimental efterklang
av byronismen i Ryssland, men har poetiskt värde genom den
stämningsfulla målningen av finsk natur.

4

     Dels av natur, dels ock av vana
     --- som gripen av en mystisk makt ----

s. 102

     beständigt hänförd var Tatiana
     av ryska vinterns kalla prakt,
     när allt är stelnat och då solen
     går tidigt ner vid norra polen,
     och snön på steppen glänser matt
     i Heliga tre kungars natt.
     Då är det i de ryska landen
     en god urgammal tradition,
     att varje kvinnligt tjänstehjon
     sin nådig fröken spår i handen
     och siar om en hjärtevän,
     om äventyr och riddersmän.

5

     Tatiana trodde blint på slumpen
     och ödet.  Övad var hon ock
     att spå i kort och kaffesumpen
     samt allahanda dylikt skrock.
     Hon dunkla drömmar skickligt tydde,
     och månens skiften henne brydde.
     I syner och i vissa ljud
     hon såg och hörde förebud.
     Om husets gamla katt i kvällen
     på varma ugnen satt och spann
     med rygg som båge spänd och han
     då slickade den lena fällen,
     så var det henne uppenbart,
     att gäster skulle komma snart.

6

     Ifall en stjärna plötsligt sänkte
     sig ned från himmelen en natt,
     hon underliga tankar tänkte,
     blev blek om kinderna och spratt
     av ängslan till.  I de sekunder,
     förrn strimman hunnit att gå under,

s. 103

     förtrodde hon åt mörkrets famn
     en önskan utan form och namn.
     Om hennes väg av uppskrämd hare
     vart korsad, skrämdes hennes håg,
     och om en svartklädd munk hon såg,
     blev hon utom sig.  Ja, bevare
     oss gode, milde Herre Gud
     för slika hemska förebud!*

(*)Pusjkin var själv icke alldeles fri från en viss, vidskeplig
fatalism, mycket vanlig hos hans landsmän.  Det berättas, att han i
dec. 1825, då han ännu vistades på Michajlovskoje, hade ärnat bege sig
till Petersburg för att träffa sina vänner, som voro invecklade i
sammansvärjningen mot Alexander I (»dekabristernas« misslyckade
militärrevolt).  Då han redan hade brutit upp, skulle han på vägen ha
mött först en präst och sedan tre harar, och dessa dåliga omina skulle
ha förmått honom att vända om!  Faktiskt slog Pusjkin denna tanke ur
hågen, och detta räddade hans liv --- till lycka för den ryska
litteraturen.

7

     Men så beskaffad som Tatiana
     är säkert mången --- eller hur? ----
     ty himmelen så täcktes dana
     vår svaga, syndiga natur.
     När julen kommer, huru gärna
     vill man ej leka »Lyckans stjärna«!
     Den unge, som ej känner till
     bedrövelse och sorger, vill
     ju gärna lyfta ödets slöja,
     och till och med den gamle, som
     vid graven stapplar, tycker om
     att än vid hoppets skenbild dröja.
     Ja, samtliga vi söka tröst
     av hoppets svekfullt fagra röst.

8

     Att skåda bilden av den hjälte,
     som trånsjukt sinne drömde om,

s. 104

     Tatiana vax vid jultid smälte
     och lät de stelna småningom.
     Ur fat, som fyllts med kokhett vatten,
     hon också sökte hämta skatten,
     men när en ring åt henne drogs,
     av ängslan hon vid sång betogs:
     »Där äro alla männer rika.
     Där hämtas fram ur jordens mull
     med spadar silver jämte gull.«
     Men ofärd bådas plär av slika
     besvärjelser.  »Kosjurkan«* är
     för kvinnohjärtat mera kär.

(*)Dessa spådomssätt och besvärjelseformler, som även Zjukovskijs
Svjetlana använder i den förutnämnda balladen, äro gamla sedvänjor i
Ryssland.  Den i strofen citerade folkvisan anses båda död.  Kosjurka
(kattan) är en visa, som siar bröllop.
  
   »Katten bjuder kattan in
   att sova uppå ugnen sin.«
  
I det stelnade vaxets konturer sökte man avläsa det kommande årets
märkliga tilldragelser.  En annan spådomslek bestod i att ur kokande
vatten söka uppfånga däri lagda ringar.

9

     Så kallt det är i nattens timmar.
     På himlens blåa valv en här
     av stjärnor som demanter glimmar.
     Tatiana re'n på gården är
     i nattdräkt och i sina händer
     en spegel emot månen vänder.
     Men däri såg hon ingen mans
     porträt... blott månens bleka glans.
     Hör... det i snön av fotsteg knarrar...
     En skepnad nalkas allvarsam...
     Tatiana smyger sakta fram
     och spörjer med en röst, som darrar:
     »Vad heter ni?« --- Det gravlikt från
     hans läppar ljuder: Agathon!*

(*)Enligt folktron skulle den tillkommandes bild uppenbara sig i
spegeln.  Förblev den blank, skulle han visa sig i drömmen.  --- Ett
ovanligt namn gjorde naturligtvis uppenbarelsen ännu mer högtidlig och
mystisk.  Måhända har det grekiska Agathon valts av Pusjkin med
anspelning på en elegi på prosa av Karamzin över den tidigt bortgångne
Alexander Alexejevitj Petrov, en av Novikovs upplysningsfrämjande
lärjungar: »En blomma på min Agathons grav« (1793).

s. 105

10

     Av amman, som till råds hon sporde
     och som allt skrock förstod sig på,
     fick hon beskedet, att hon borde
     i badstund duka bord för två.
     Till mods så ängsligt vart Tatiana,
     och jag --- vid tanken på Svjetlana ----
     är inte heller mindre full
     av ängslan för Tatianas skull.
     Sin sidengördel löst hon hade
     och gick till sängs.  I luftig dräkt
     kring henne svepte Lel* sin fläkt.
     Hon under huvudkudden lade
     sin trolska spegel.  Allt är lugnt
     och stilla.  Snart hon sover tungt.

(*)Lel är ett i gamla slaviska bröllopsvisor förekommande namn,
motsvarande det grekiska Hymen.

11

     I denna spöklikt hemska timma
     Tatiana fick en sällsam dröm.
     Hon tyckte, att i snö och dimma
     hon kom till brädden av en ström,
     som hennes väg på fältet korsar
     och ner med dån i djupet forsar
     bland is- och snöbetäckta block,
     som sticka upp i tallös flock.
     Av träd däröver blivit slagen
     en bro, av kölden nitad fast,
     men dock så bräcklig, att den brast,
     om någon steg därpå.  Betagen

s. 106

     av skräck, hon hejdade sin stråt
     och vågade ej se framåt.

12

     Alltmer för henne hoppet svinner
     att nå till bäckens andra strand,
     ty ingen enda här hon finner,
     som räck kan en hjälpsam hand.
     Men plötsligt det i drivan rör sig:
     en lurvig päls hon ser framför sig.
     O ve, en isbjörn jättestor
     mot henne sträcker sina klor.
     Hon skriker till av vild förfäran,
     då bestens öppna gap hon ser
     och ram.  Nu eller aldrig mer!
     Ty redan inpå livet är han.
     Välan --- ett ödesdigert språng
     hon tager över slipprig spång.

13

     Som av ett under frälst, hon banar
     sig väg bland skogens täta snår.
     Hon törs ej se sig om, men anar,
     att björnen följer hennes spår.
     Med brummande den bistre nallen
     är hack i häl.  Den mörka tallen
     i dyster fägring blickar stum
     på detta öde, kalla rum.
     På himlavalvet stjärnor glimma
     och sila mellan naken gren
     av asp och lind och björk sitt sken
     till marken ner.  Men ingen strimma
     av väg!  Allt var betäckt av snö
     och is.  O ve, hon måste dö!

s. 107

14

     Hon sjunker ner i snöig driva
     till knät.  Av trädens vassa sting
     hon klöses.  Deras armar riva
     ur örat hennes gyllne ring.
     Ett busksnår hennes klänning rister;
     sin våta sko i snön hon mister,
     och hennes ylleduk till sist
     slits sönder av en taggig kvist.
     Av fruktan hela kroppen ryser
     mer än av kölden, då förskräckt
     hon känner björnens andedräkt,
     som tätt bakom av vrede fnyser,
     och snart hon märker, att hon har
     ej längre mod och krafter kvar.

15

     I snön hon stupar.  På minuten
     med klorna björnen bytet tar.
     Hon andas knappt, med blicken sluten,
     som om hon redan sanslös var,
     och rör sig ej.  Den starke jätten
     med bördan rusar över slätten
     långt bort till ett förfallet hus,
     utur vars gluggar tränger ljus.
     Här björnen pekade med ramen
     och sade med försmädligt grin:
     »Välkommen!  Här bor min kusin.
     Nu kan du värma din lekamen.«
     Med denna hälsning av sin björn
     Tatiana slängdes i ett hörn.

16

     Ur dvalan hon omsider rycktes.
     Hon hör ett sorl och klang av glas

s. 108

     från rummet näst intill.  Det tycktes,
     som om där firades kalas.
     Hon genom väggens smala spricka
     ej kunde låta bli att blicka
     dit in...  Omkring ett väldigt bord
     av odjur satt en gräslig hjord:
     en hade stora horn i pannan;
     här ett skelett, där en chimpans
     med tupplik näbb och yvig svans,
     halvt stork- halvt kattlik var en annan,
     en dvärg med stjärt, en häxa tjock
     med skäggstubb som en getabock.

17

     Tatiana gripes som av svindel,
     då hon får se en kolossal
     och vidrig kräfta, framtill spindel,
     med gåslik hals och slemmigt skal.
     En väderkvarn med vingen gnisslar
     och takten till en danslåt visslar
     vid gnägg och skratt och skall och skri
     av ett så hemskt menageri.
     Men allra svårast för Tatiana
     var dock att finna här som gäst
     den, som hon dyrkat allra mest.
     Det minst av allt hon kunnat ana.
     Onegin satt vid bordet dryg
     och tittade åt dörrn i smyg.

18

     Han gör ett tecken: alla bliga;
     han dricker: alla skåla glatt;
     han rynkar pannan: alla tiga;
     han drar på munnen: allmänt skratt.
     Här var han herre uppenbarligt.
     Tatiana fann det ej så farligt,

s. 109

     och ej till tåls hon gav sig, förrn
     på glänt hon hade öppnat dörrn.
     Med draget komma kalla pustar,
     som släcka alla blossen ut.
     För spökena tar festen slut
     med allehanda spratt och lustar.
     Onegin själv, högst allvarsam,
     går stadigt rakt mot dörren fram.

19

     Tatiana, av förfäran vorden
     förlamad, söker fly.  Men nej!
     Hon är som vuxen fast vid jorden;
     vill skrika till, men kan det ej.
     Onegin våldsamt dörren spränger
     i spillror.  Fram mot tröskeln tränger
     med skratt och tjut i vilt galopp
     de hemska trollens galna tropp.
     En kring sitt huvud svansen slingrar,
     en rusar fram med krumma horn,
     en med en snabel, hög som torn,
     och en med blodbestänkta fingrar.
     Med det förfärligaste skri
     det ropas: »Min hon måste bli!«

20

     »Nej, hon är min,« Onegin sade
     med hotfull blick bestämt och kort,
     och om ett par sekunder hade
     vartenda spöke dunstat bort.
     Allena voro nu de tvenne.
     Han till en soffa förde henne
     och lutade sig långsamt ned
     mot henne, där hon sanslös kved...

s. 110

     Nu syntes Olga i detsamma
     och Lenskij med ett bloss, vars sken
     belyste denna hemska scen.
     Onegins ögon häftigt flamma.
     Han knyter näven och med hot
     går oombedda gäster mot.

21

     Där skiftas ord.  I mörker höljes
     nu allt.  En klinga blixtrar i
     Onegins hand.  Vladimir sköljes
     av blodets fors...  Ett häftigt skri...
     och husets väggar hota rasa... ----
     Tatiana vaknar upp med fasa
     och ser sig kring.  I rummet är
     det redan ljust, ty klar och skär
     Auroras rosenfingrar skalkas
     med isig fönsterrutas krans
     av blom och blad i silverglans.
     Nu öppnas dörren.  Olga nalkas
     och frågar, såsom vanligt, glatt:
     »Vad har du haft för dröm i natt?«

22

     Tatiana brydde sig dock föga
     om systern, ty hon låg och höll
     beständigt på en bok sitt öga,
     fast den just inte föreföll
     att höra till det kända slaget,
     som lästes helst vid detta laget.
     Ty Seneca var det alls ej,
     ej Scott, ej Byron, ej Corneille.*

s. 111

     och ej Virgil och inte heller
     en illustrerad modejournal,
     som friar damerna från kval.
     Martin Zadeka** nu det gäller,
     chaldeisk spåman och profet,
     som tyder drömmars hemlighet.

(*)Att originalet har Racine i stället för Corneille, är en förlåtlig
avvikelse i översättningen.

(**)Martin Zadeck hette den bekante enstöringen i Schweiz (d. 1767),
vilken man utan skäl tillskrivit en postum profetia.  Hans namn blev
emellertid i Ryssland en gemensam beteckning för allehanda dröm- och
spådomsböcker. Även den bulgariske skalden Pentjo Slavejkov nämner
»Zadeka« i liknande sammanhang i sitt nationalepos, »Sången om
blodet«.

23

     Hon hade köpt det digra häftet
     av en, som sålde i minut,
     och då hon gjorde upp geschäftet,
     hon fick, ej utan mycket prut,
     en skatt, taxerad efter vikter
     till fyra rubel: tvenne dikter
     om Peters dåd,*
     en sagbok, lik
     en grammatik
     en nött roman,**
     de träsnitt, varmed småbarn leka,
     plus tredje deln av Marmontel.
     Allt från den betan varje kväll
     hon läste sin »Martin Zadeka«,
     en oskiljaktig sängkamrat
     och sorgsna jungfrurs själamat.

(*)Om Peter den store ha skrivits flera hjältedikter i den »klassiska«
stilen.  Början gjordes av Kantemir med »Petriaden« (1730) och kort
därpå av Lomonosov med »Petr Velikij«, båda ofullbordade ---
lyckligtvis!  Samtidigt med att Pusjkin skrev »Onegin« diktade Nikolaj
Pisarev Merzjlakov om Poltava-slaget.  Här torde dock närmast åsyftas
en »Petriad« i tio sånger av Alex. Gruzintsov (1812--17).

(**)Har i originalet »Malvina«.  Därmed avses utan tvivel den bekanta
romanen av fru Cottin (1801).

s. 112

24

     Hon därför nu sin hjärna brydde
     av oro att få reda på,
     vad denna hemska dröm betydde,
     ty något måste förestå.
     Hon läste i de slitna bladen
     av överskrifter långa raden
     med orden: apa, benhus, björn,
     bro, fura, mörker, snöstorm, örn
     samt månget annat mystiskt nomen.
     Zadeka gav blott dunkla svar,
     men desto mer det tydligt var,
     att drömmen var ett dåligt omen.
     Den stackars Tanja därför rädd
     och ängslig vred sig i sin bädd.

25

     Men si, av purpurhänder siras
     den nya dagens morgonskrud.*
     Tatianas namnsdag tyckes firas
     också av själva himlens gud.
     Från arla morgon komma gäster
     från norr och söder, öst och väster
     till Larins i en jämn cortège
     i släde, lastvagn och kalesch.
     I korridorer man sig skockar;
     uti salongen pynt och bjäfs
     bland kyssars smack och mopsars gläfs;
     vid tröskeln nigningar och bockar
     och skrapande och skratt och låt
     och ammors skrik och småbarns gråt.

(*)Här parodierar Pusjkin en naturmålande dikt av Lomonosov.

26

     Här Pustjakov, vars mage väger
     ej mindre än hans egen frus;

s. 113

     här syns Gvozdin, som säkert äger
     en massa »själar« jämte hus,
     och så Skotinin* med sin maka,
     som rikligt Hymens fröjd fått smaka;
     en barnaskara, som förslår,
     från två allt intill tretti år.
     Här ses min vän Bujanov sprätta
     uti cylinderformig hatt,**
     som snett på kala hjässan satt.
     Där trippar Fljanov, ett för detta
     geheimeråd, en gammal, grov
     matslukare, pultron och bov.

(*)Samtliga personnamn äro påhittade av Pusjkin, såsom det ock är
fallet i Gogols »Döda själar«, ofta med försmädlig ordlek.  Så
t.ex. kommer Skotinin av skot, fä.

(**)Egentligen cylinderformig mössa av läder, kartuz [förmodligen av
det franska cartouche, patronhylsa]. --- Namnet Bujanov, liksom ock
hans egendomliga kostym, har Pusjkin hämtat ur sin versskrivande
farbrors, Vasilij Pusjkins satiriska kväde »Den farlige grannen«.

27

     Ifrån Tambov* till detta gille
     kom en monsieur Triquet också
     med Charlikovs, ett misskänt snille
     med röd peruk och brillor blå.
     Som äkta fransman, han i fickan
     bar på en kuplett »Till Flickan«,
     som gick på barnslig melodi:
     »Reveillez-vous, belle endormie!«
     Han i en gammal skrivbordslåda
     fått rätt på denna skrift i tryck,
     och av en sällsam skaldenyck
     han lät den nu få dagen skåda
     som eget opus.  »Belle Nina«
     blott ändrats till »Belle Tatiana«.

(*)Även i Lermontovs diktning nämnes Tambov sarkastiskt som en
småstadshåla.

s. 114

28

     Här kommer han, vars ögons flamma
     kan smälta hjärtan ock av sten,
     ett längtans mål för varje mamma ----
     det var en garnisonskapten.
     Han kom, han såg, han...  gissa resten!
     Att yttermera krydda festen
     man fått ett regementskapell,
     ty det skall dansas ock i kväll.
     Förrn balen öppnas, sin lekamen
     man måste mätta.  Par om par
     vid långa bordet plats man tar ----
     var kavaljer mitt emot damen.
     Man korsar sig i hast förstås
     och smörjer lusteligt sitt krås.

29

     För ögonblicket tystna praten;
     av glupskhet munnen vrids ur led.
     Man hör blott skramlandet av faten
     och klang av glas, av kniv och sked.
     Men i den mån som vinet slösas,
     begynner tungans band att lösas;
     man skrattar, skriker, och till slut
     är samma väsen som förut.
     Då öppnas dörren.  Lenskij träder
     in med Onegin.  »Nej, se på!
     Så rart att se er båda två!«
     frun skriker.  »Det oss mycket gläder.«
     Två stolar hämtas, två kuvert ----
     och för dem båda dukat är.

30

     Rakt mitt emot dem, blek om kinden,
     med nedsänkt blick Tatiana satt,

s. 115

     så bävande som skrämda hinden
     och tog ej del i glam och skratt.
     Av synbar smärta barmen häves.
     Onegin hälsar, men förgäves!
     Ej heller aktar hon uppå
     Vladimirs ord.  I ögonvrå
     en pärla dallrar.  Det var fara
     för verklig svimning, men hon slet
     sig plötsligt ur sin sanslöshet,
     och några fraser ohörbara
     undsluppo henne, där hon matt
     och tigande vid bordet satt.

31

     Mot dåndimp, kvinnogråt och dylikt
     (det täcka könets monopol!)
     Eugen av gammalt mycket kyligt
     förhöll sig som ett härdat stål.
     Ju mer han ser på dessa herrar
     och damer, lynnet sig förvärrar,
     och Tanjas sorgsna uppsyn gör
     minsann ej bättre hans humör.
     I tron att Lenskij velat gräva
     en grop åt honom, han av stor
     förbittring greps och heligt svor,
     att ljuvlig hämnd av vännen  kräva
     för detta spratt och att härnäst
     förlöjliga varenda gäst.

32

     Helt visst Tatianas allvarsamma
     och dystra uppsyn märkts, om ej
     kring bordet bjudits med detsamma
     en fet och doftande pastej.*

s. 116

     (Kanske den saltad var för mycke,
     men det beror på smak och tycke.)
     Och mellan stek och efterrätt
     med vin från Don** blev strupen vätt
     ur höga spetsglas, lika smärta
     och slanka som, Zizi,*** ditt liv.
     O ljuva druvosaft, förbliv
     balsamen för mitt skaldehjärta!
     I din berusande kristall
     jag kylt mitt heta känslosvall.

(*)Pirog, den läckra ryska fisk- eller köttpastejen.

(**)Tsymljanskoje vino, uppkallat efter floden Tsymly i
Donkossackernas land.  Då Pusjkin efter sitt insjuknande i
Jekaterinoslav (1820) fick följa med general Rajevskij till Kaukasien,
tog han vägen genom dessa nejder.

(***)Smeknamn för Cecilia. --- Denna »Zizi« torde i verkligheten ha
varit Jevpraxia Osipovna, Pusjkins kusin på mödernet, vilken 1825
vistades på godset Trigorskoje nära Michajlovskoje.  Hon och hennes
syster Anna, döttrar till fru Osipovna i hennes första gifte med en
viss Wulf, torde ha föresvävat Pusjkin, då han diktade om Tatiana och
Olga.  Måhända funnos dock deras förebilder redan i Odessa.  Pusjkins
Tatiana var dock i verkligheten Anna Petrovna Poltoratskaja, med
vilken han blivit bekant redan 1819 i Petersburg och som han nu
återsåg på Trigorskoje.  Åt henne har han ägnat en av sina allra
vackraste kärleksdikter (»Ja pomnju tjudnoje mgnovenje«), översatt på
svenska av V. E. Öman.  När Pusjkin skrev »Onegin«, var hans »Tatiana«
redan gift med en general Kern, som då var kommendant i Riga.
Pusjkins kurtis för den vackra generalskan var lika efterhängsen som
Onegins för den till generalska upphöjda Tatiana i sista sången av
»Eugen Onegin«, så att moster Osipovna fann rådligast att fara med
henne till gemålen i Riga.

33

     Av skruven löst från sin förtrollning,
     den ystra vätskan skummar lätt
     vid korkens knall.  Med viktig hållning
     Triquet står upp, med sin kuplett
     i fickan (utantill han kan den).
     Han hostar, gör en gest med handen
     och äskar ljud: silentium!
     Med ens blir hela skaran stum.
     Han sjunger!  Bravorop, applåder.

s. 117

     I festrus försatts,
     fast han sjöng falskt.  Tatianas plats
     blir vid poeten, som i nåder
     åt henne räcker, blygsamt glad,
     ett sirligt präntat pappersblad.

34

     Man trängs och knuffas för att bringa
     sin gärd åt festens föremål.
     Onegin måste också klinga
     med henne efter denna skål.
     Men när han såg den sorg, sig röjde
     i hennes uppsyn, tyst han böjde
     mot hennes hand sitt huvud ned
     och kände, hur sig något spred
     av fuktigt skimmer för hans öga.
     Han syntes verkligt rörd.   Men om
     det blott av stundens ömkan kom,
     betyder härvid ytterst föga.
     Nog av: han av Tatiana fick
     en innerlig och tacksam blick.

35

     Men när de mättat buk och strupa,
     i skilda rum de småningom
     sig strö, som bina ur sin kupa
     på fält och ängar surra om.
     Till varma spisen tanter vandra;
     de unga fnittra med varandra,
     och glad --- tack vare riklig mat! ----
     man skålar under muntert prat.
     Nu sättas fram de gröna borden,
     ty här minsann är ingen brist
     på dem, som spela l'hombre, whist
     och boston (välbekant i norden!) ----

s. 118

     en skön, harmonisk taffelrund,
     som dödar så en tråkig stund.

36

     Så tiden angenämt förflyter,
     och kärt är spelarnas besvär.
     Man åtta resor platser byter,
     tills tet bjuds kring.  På landet plär
     man hava klockan --- uti magen,
     ty bäst man vet, vad hon är slagen
     när magen skriker! (Överses
     benäget må i parentes,
     att denna fadda ton jag väljer.
     Min sångmö lider av manin
     att syssla jämt med mat och vin,
     diverse rätter och buteljer.
     Men detta gjorde ock, jag ber,
     antikens mästerskald, Homer.)

37*

     I skildring av kalas jag mäktar
     att tävla ock med dig, Homer.
     Men i ett fall jag sämre fäktar
     än du och lägger vapnen ner.
     Ty dina vilda stridskamrater
     med alla sina hjältedater,
     din Zevs och all olympisk flock
     ha avgjort företräde dock
     framför Onegin, kalle hjälten,
     framför vår tids förtjänster små,
     framför Istomina** också
     och framför de moskovska fälten.
     Men Tanja mera ljuvlig är
     än Helena --- därpå jag svär.

(*)Denna och den följande strofen äro nya.

(**)Jfr noten till 20:e strofen i 1:a sången.

s. 119

38

     Det faktum vill jag helst förtiga,
     att Menelaus hade lust
     att så för Helena bekriga
     i hundra år en frygisk kust,
     att låta gamla gubbar stoja
     och plåga Priamus i Troja.
     Nog hade Menelaus rätt,
     men även Paris på sitt sätt.
     Men vad beträffar kamp och fejder,
     jag ber er hava tålamod.
     Romanen är ej slut, och blod
     kan gjutas ock i ryska nejder.
     Här skall en drabbning ock bli spord,
     därpå jag ger mitt hedersord.

39

     Te bjudes kring i kopp.  Mamseller,
     nätt sörplande, få smått och gott
     att suga på.  Men plötsligt gnäller
     orkestern (flöjter och fagott),
     som har sin plats i stora salen.
     Tet sväljes ned.  Nu börjar balen.
     Av Lenskij bjuds Tatiana upp.
     Pjetusjkov, ståtlig som en tupp,*
     till valsen inviterar Olga.
     Poeten från Tambov, Triquet,
     vår vän, behagar armen ge
     åt en bedagad dam från Volga.
     Snart alla paren, hon och han,
     på golvet skutta om varann.

(*)Originalet har »en Paris i småstäder på landet«.  Den fria
tolkningen torde vara berättigad för att ge svenska läsare en antydan
om det ryska namnets innebörd.  Tupp heter på ryska pjetuch,

s. 120

40

     Jag i romanens början ville,
     då jag om hjältens vanor kvad,
     beskriva med en Albans* snille
     en bal uti vår huvudstad.
     Men även skalder äga brister,
     och redan vid de skönas vrister
     och liten fot hos mången fru
     föll pennan ur min hand.  Men nu
     jag äldre blivit och därjämte
     mer vis och stadgad.  Regelrätt
     är stilen som mitt levnadssätt,
     och fördenskull i detta femte
     kapitel vare alltså mitt
     författarskap från snedsprång fritt.

(*)Med denne Alban, om vilken alla Pusjkinkommentatorer tiga, avses
väl den italienske målaren Albani, av fransmännen kallad L'Alban
(d. 1660), som framställde mytologiska landskapsscener.

41

     På ungdomsyrans lätta vingar
     man svävar kring i yster dans,
     och par på par i valsens ringar
     sig kastar utan hejd och sans.
     Nu fann Onegin tiden inne
     att hämnas.  Med försåt i sinne
     han bjuder upp och dansar med
     Vladimirs Olga några led.
     I enrum sätta sig de tvenne;
     han konverserar hit och dit,
     men om en liten stund med flit
     han åter dansen trår med henne.
     Av stor förundran greps var gäst,
     men stackars Lenskij allra mest.

s. 121

42

     Mazurkan hörs.  På oss, de gamla,
     den haft en omotståndlig makt,
     och väggar gunga, rutor skramla,
     då tunga klackar stampa takt.
     men kavaljererna numera
     på hala tiljor promenera.
     På landet dansen ändå har
     sin gamla goda fägring kvar.
     De grova sulorna, som damma
     mot slitet plank och timrad vägg,
     de flinka sprången, dräkt och skägg ----
     allt är ännu i dag detsamma,
     ty nya modernas despot
     törs inte titta än hitåt.

43*

     Liksom när fålar på arena
     vid piskrapp rusa i en ring,
     så också här ungherrar skena
     med sina damer vilt omkring.
     Pjetusjkov här med sporrar slamrar
     (f. d. krigskanslist!); där hamrar
     Bujanov golvet med sin klack.
     Det vimlar som i myrors stack.
     Det stampas, skuttas, gnos och skrattas.
     »Ju större skog, dess flera trän.«**
     Man yr som skrämda fjäderfän,
     och nu det blott prisiadkan fattas. 
     Ack, dessa kvinnofötter små!
     De trippa fram så lätt på tå.

(*)Denna strof är ny.

(**)Ett ryskt ordspråk: »Ju längre in i skogen, dess mer ved.«

(***)En rysk bonddans med häftiga knärörelser och språng, som kräva
synnerlig vighet.

s.122

44

     Bujanov och Tatiana äntligt
     Onegin fingo reda på
     i trängseln.  Denne smått fientligt
     dock plötsligt syntes från dem gå
     och över golvet sorglöst skrida
     förtroligt invid Olgas sida.
     Han tycktes viska något.  Blyg
     och brydd, hon rodnade, men kom sig
     ej för att svara.  Lenskij stod
     och såg på denna scen.  Hans blod
     steg uppåt huvudet.  Utom sig,
     till Olga rände han åstad
     och snävt om kotiljongen bad.

45

     »Nej, detta kan jag ej dessvärre.« ----
     »Hur så?« --- »Jag redan lovat har
     Onegin.« --- Milde Gud och Herre!
     Han knappt kan tro, att sant det var,
     Är det väl möjligt?  Denna flicka
     vet redan så kokett sig skicka!
     Så falsk, behagsjuk, full av list!
     O, vilket ideal han mist!
     Han kan ej längre se på henne.
     Med eder över kvinnosvek
     han låter spänna för och blek
     far genast hem.  --- Pistoler tvenne,
     ett par små kulor, litet krut,
     och ödets lott må falla ut.

s. 123

Sjätte sången.

                  »Là sotto giorni nubilosi e brevi
                   Nasce una gente à cui l'morir no dole.«
                                                Petrarca.

1

     Då Lenskij saknades därinne,
     Onegin kände sig förstämd
     och något tankfull i sitt sinne,
     mer än belåten med sin hämnd.
     Ock Olga tycktes road föga;
     hon sökte någon med sitt öga,
     och aldrig förr en kotiljong
     tyckts henne så odrägligt lång.
     En ände tar omsider stöket.
     Det bäddas, och varenda gäst
     får ligga, var han finner bäst ----
     i korridorer och vid köket.
     Onegin ensam, trött och loj,
     far hem att sova i sin koj.

2

     Av sömnens sötma alla smaka.
     I salen snarkar Pustiakov
     vid sidan av sin digra maka.
     Gvozdin, Bujanov, Pjetusjkov
     och Fljanov, av förplägnad gödda,
     på matsalsmöbler ligga strödda;
     på bara golvet raklång sträckt
     monsieur Triquet i luftig dräkt.

s. 124

     Tatiana uppe sitter
     ännu i jungfruburens rum,
     med syskonbäddar fyllt, i skum
     belysning av Dianas glitter.
     Hon har ej sovit en minut
     och ser i mörka rymden ut.

3

     För hennes öga stod så tydligt
     Onegins underliga sätt,
     hur han med Olga dansat prydligt
     och kurtiserat henne lätt.
     Det var en gåta.  Tankar foro
     åt skilda håll.  En svartsjuk oro
     gav hennes kind en högra brand.
     Det var, som om en iskall hand
     sig hade lagt på hennes hjärta,
     som om en avgrund öppnat sig:
     »O ve!  O ve!  Han dödar mig!
     Och ändå bär jag glatt min smärta
     för hans skull.  Klaga båtar ej,
     Jag hans? ... Nej, tusen gånger nej!«

4

     Framåt, framåt med min historia!
     En ny person vi skåda få.
     Fem verst från Lenskijs Krasnogorja*
     (så hette byn), där bodde då
     Zarjetskij uti sitt skymunnan,
     som filosofen uti tunnan,
     f. d. vän av Bacchi sport,
     kortspelare av värsta sort
     och hjälte vid krakel på krogar;
     numer han stadgat sig och var,

s. 125

     fast ogift, god familjefar
     samt ägde guld och gröna skogar.
     En hedersman!  Härav man ser,
     att världen bättras mer och mer.

(*)Nominativformen är Krasnogorje.

5

     Hans hjältemod stod högt i rykte,
     och mången sägen härom gick:
     När han pistolens hane tryckte,
     så träffade han aldrig prick.
     En gång i drabbning --- något drucken ----
     till häst (en praktsyn för kalmucken!)*
     han red så vilt, att i ett kärr
     de sjönko, både han och märr.
     Han togs till fånga där av gallier
     --- en skön trofé!  Men åter fri,
     han gärna skulle velat bli
     ånyo fångad i bataljer,
     en Regulus, ty på kredit
     var kväll han hos Véry** fått sprit.

(*)I originalet står att han ramlade ned från en kalmuckisk häst.  Den
komiska effekten torde i båda fallen bli densamma.

(**)En dåtida värdshusvärd i Paris.

6

     Det var en gladlynt, lustig herre,
     och fast han nog var riktigt klok,
     han stundom sig betedde värre
     än en, som är på allvar tok.
     Men själv av skadan vis han blivit,
     ty man med honom fordom drivit,
     och själv han föll i mången grop,
     som ämnats åt en annan glop.
     Han skämtade med harmlöst löje,
     gav ofta kvicka, skarpa svar,

s. 126

     men stundom ock han sluten var.
     Men allra störst var dock hans nöje
     att egga vänner upp till strid,
     men själv oskadad stå bredvid.

7

     Sen tvisten hade bilagts, fredligt
     han bjöds på frukost av de två
     och kunde sedan obeskedligt
     förtala båda då och då.
     Men tempora mutantur.  Modet
     (som kärlek, ligger det i blodet)
     med åren mer och mer sig lagt,
     och nu Zarjetskij satt, som sagt,
     i skydd av egna hemmets plankor
     ibland akacia och kornell,
     som eremiten i sitt tjäll.
     Han sådde rovor, gödde ankor
     (liksom Horatius) och, fast klent,
     han lärde barnen läsa rent.

8

     Han var ej dum.  Onegin lärde
     sig skilja hans person från sak
     och satte därför stundom värde
     på dennes mening eller smak,
     som ej var dålig.  Smått förtroligt
     umgänget blev, ty ganska roligt
     var herr Zarjetskijs lösa prat. ----
     En morgonstund av sin kamrat
     Onegin ur sin slummer väcktes.
     Han av besöket icke blev
     förvånad alls.  Men då ett brev
     med listig min åt honom räcktes,
     han hastigt gick till fönstret fram
     och läste brevet allvarsam.

s. 127

9

     Det var från Lenskij.  Denne hövligt,
     men i bestämda ordalag
     --- som det bland gentlemän är övligt ----
     till tvekamp föreslog en dag.
     Ett moln sig lade på hans panna.
     Men när han hunnit sig bemanna,
     han gav ett lugnt och avmätt svar,
     att när som helst han redo var.
     Zarjetskij fann sig nöjd med detta
     besked, steg upp och fick så brått
     att resa hem, ty smått och gott
     han måste samma dag uträtta.
     Onegin syntes lugn och kall,
     men var ej nöjd i alla fall.

10

     Ju mer han grubblade på denna
     affär, han måste misslynt bli
     med resultatet och bekänna,
     att han ej handlat felfritt i
     att så en trofast vänskap trotsa
     och kärlekspjunk med Olga låtsa.
     Men för det andra: om också
     Vladimir råkat att förgå,
     så var det ändå lätt förklarligt,
     ty han var ung och var poet,
     och man då handlar i förtret
     och vrede ej så varligt.
     Men en natur så lugn som hans
     (Onegins) bort ha mera sans.

11

     För Lenskij allra helst han velat
     förklara allt för blott ett skämt

s. 128

     och be om ursäkt, om han felat.
     Men nu det var för sent.  Bestämt
     var ödet, kastad re'n dess tärning,
     och till på köpet på bar gärning
     han fångats som i egen bur
     av denne slipade filur.
     Förståndigt folk ej skulle skänka
     stor tillit till den skrävlarns ord,
     men saken bleve ändå spord.
     Och så det där: »Vad man skall tänka!«
     Ja, detta man är en tyrann,
     som håller världen i sitt bann.

12

     Av ångest Lenskijs själ beklämdes
     i bidan på Onegins svar,
     ty liv och död därav bestämdes.
     Men gudskelov --- ett ja!  Nu var
     Vladimir äntligt löst från kvalen.
     Han hade fruktat, att rivalen
     föraktligt skulle visa från
     sig hans utmaning och med hån
     det hela ta för gyckel bara.
     Men intet tvivel: Eugen
     vid kvarnen nästa morgon re'n
     med laddat vapen skulle vara,
     och lömska kulan skulle nå
     en av dem --- kanske båda två.

13

     Sin sköna ville Lenskij möta,
     först då duellen var förbi,
     för att hon skulle riktigt böta
     för sitt koketta raljeri.
     Han såg på klockan gång på annan,
     men plötsligt slog han sig för pannan:

s. 129

     han hade fått en hämndidé
     att strax till henne sig bege.
     Tänk, hur bestört!...  Men på konfekten
     just han blev lurad!  Lätt på fot
     ung Olga sprang på trappan mot
     Vladimir ut, som morgonfläkten
     så yr och hurtig.  Oavvänt
     hon log, som hade intet hänt.

14

     »Varför i går« --- han genast spordes ----
     »blev du ej kvar hos oss till slut?«
     Han hennes blick knappt möta tordes,
     teg blott och såg förlägen ut.
     Hans harm, hans svart- och avundsjuka
     försvann med ens för denna mjuka
     och milda röst, och hennes blick
     till djupet av hans hjärta gick.
     Nu såg han upp.  Förälskad var han
     igen som förr.  En känsla, som
     av ånger, väcktes småningom.
     En ödmjuk bön om tillgift bar han
     på tungan re'n , men ordet brast.
     Nej, stackars gosse, du är fast!...

15*

     Svartsjukan hette hemska gästen,
     av vilken Lenskij hemsökt vart
     --- en feber, fruktansvärd som pesten,
     ett vanvett, målande i svart.
     Förtärande med heta lågor,
     hon ständigt föder nya plågor
     med onda drömmars förebud.
     Ja, därifrån bevare Gud!

s. 130

     Ej finns i världen värre tuktan
     än att bli denna krankhets rov.
     Den, som har lidit detta prov,
     skall --- tro mig! --- utan minsta fruktan
     bestiga ock ett kättarbål
     och vandra till schavottens stål.

(*)Denna och den följande strofen äro kompletterade i de nyaste
»Onegin«-upplagorna.

16

     Men ej jag vill med ord, som svida
     och stinga, störa gravens frid.
     Du är ej mer --- du, vid vars sida
     jag uti stormig ungdomstid
     fick känna stundens sälla dövning,
     men också erfor bitter prövning.
     Du undervisat mig så milt
     och ömsint som en mor sin pilt.
     Hur underbar var din förmåga
     att elda lättantändligt blod,
     att lösa lidelsernas flod
     och tända svartsjuk känslas låga!
     Den tunga dagen så förled.
     Sov lugnt och gott i skuggors fred!

17

     Och åter vemod tungt sig lade
     på Lenskij, då han Olga såg.
     Att ge förklaring --- därtill hade
     han varken styrka eller håg.
     Han tänkte:  Om jag vinner eller
     förlorar slaget, föga gäller,
     om hon, om hon kan räddas blott
     från frestelsens och svekets lott.
     Ej kan det vara himlens vilja,
     att denna orm på skändligt vis

s. 131

     förgiftar detta paradis
     och denna oskuldsrena lilja.
     (Med ormen avsågs den, förstås,
     med vilken han nu skulle slåss.)

18

     Ack, föga kunde han väl ana,
     hur bittert hennes syster led
     i ensamhet.  Och om Tatiana
     blott vetat, att Onegin med
     Vladimir skulle pröva skiften
     som måste sänka en i griften
     hon hade kanske kunnat än
     försona dessa båda män.
     Men annat var i stjärnor skrivet.
     Ej sammanhanget lockas ur
     Eugen; han tiger som en mur.
     Tatiana tvinar undergivet,
     och amman, som nog hade hum
     om saken, var den gången stum.

19

     Än glad, än nedstämd mer än eljes
     Vladimir syntes denna kväll
     (men detta, efter vad det täljes,
     plär vara skalders naturell).
     Klaverets toner ljödo rika,
     men nästan klagande tillika,
     som hade han sin hjärtanskär
     åtsport: »Säg, om jag lycklig är?«
     Men uppbrottstimmen slog.  Av smärta
     hans strupe snördes.  Då det kom
     till avsked, kändes det, som om
     ett stycke slitits ur hans hjärta.
     En sista blick.  --- »Mår du ej väl?«
     hon sporde.  --- »Jo.  Farväl, farväl!«

s. 132

20

     Då hem han kommit, mitt i natten
     han gjorde strax pistolen ren,
     och sen han åter låst in skatten,
     han ögnade vid lampans sken
     i Schiller.  Men hans tankar flögo
     med blicken ej.  Omärkligt smögo
     de hän till Olgas väna bild,
     nu mer än nånsin ljuv och mild.
     Snart har han Schiller övergivit.
     Han fattar pennan: kors och tvärs
     på papper fästes mången vers,
     melodiskt klangfull.  Vad han skrivit,
     han läser högt med välbehag,
     som Delvig* uti vänners lag.

(*)Baron Delvig (1798--1831), lyrisk poet, var en av Pusjkins bästa
ungdomsvänner, och hans tidiga död gick Pusjkin djupt till sinnes.

21

     Hans verser äro återfunna,
     och av en slump jag har dem kvar.
     De lyda så: »Vart äro svunna
     min unga levnads gyllne dar?
     Vad har den nya dagens möte
     att bringa mig ur dunkelt sköte?
     Mot detta djupa töcken jag
     förgäves spanar.  Ödets lag
     är okränkbar, och om jag faller,
     om kulan susar mig förbi
     --- lik mycket gör det! Lugnt jag i
     Försynens hand mig anbefaller.
     Välsignad vare sorgens dag!
     Välsignat ödets tunga slag!

s. 133

22

     »Snart skall en purpurfärgad strimma
     bebåda solens nya lopp,
     men jag skall kanske då förnimma
     den mörka gravens ro.  Min kropp
     skall multna bort i kalla jorden,
     för dödens lie offer vorden.
     Mitt namn i glömskans flod skall dö
     förutan spår.  Men du, min mö,
     om du vid urnan tårar gjuter,
     så tänk: sin kärlek han mig gav
     och mig han ägnat blomman av
     sin levnads flyktiga minuter.
     O kom, du hjärtevännen min!
     Ja, kom!  Nu är jag evigt din.«

23

     Så skrev han ned sitt hjärtas bästa
     och sista bönesuck.  (En slik
     poetisk stil plär för det mesta
     ironiskt kallas romantik.)
     Sin glans på honom solen strödde,
     där pannan han mot bordet stödde,
     av sömnen löst från alla kval,
     och drömde om sitt ideal.
     Men icke länge vilan räckte,
     ty punktligt som en morgontupp
     Zarjetskij hov sin stämma upp
     och utan nåd Vladimir väckte:
     »Upp!  Klockan redan slagit sju.
      Onegin väntar på oss nu.«

24

     Men han tog fel.  Vid detta laget
     Onegin låg till sängs ännu.

s. 134

     Det lugna, djupa andedraget
     förrådde, att han som som sju.
     Den klara solen stigit redan
     på himlavalvet högt, men svedan
     av hennes strålar, med förlov,
     han kände ej --- han bara sov.
     Omsider börjar det sig röra
     i bäddens djup.  Med sömnig min
     han skjuter undan sänggardin
     och gnuggar öga, mun och öra
     och ser sig kring.  Kors, redan klart!
     Han sig försovit uppenbart.

25

     Han med en häftig ringning väckte
     Guillot, en fransk betjänt, som brått
     sin herre ett par tofflor räckte,
     en nattrock jämte smått och gott.
     Så snart Onegin slutat hade
     sin toalett med fart, han sade,
     han skulle fara på visit
     och taga med jaktetuit.
     På gården står re'n förspänd släden.
     De båda stiga i.  Man kör
     i väg med ödesdigra rör,
     som inköpts hos Lepage.* Vid träden
     bakom en åker göres rast.
     Till kvarnen kosan styrs med hast.

(*)En dåtida vapensmed i Petersburg.

26

     Till utsedd plats han stegen ställde
     allen till Lenskij bort vid bron.
     Zarjetskij, som för fackman gällde,
     studerat kvarnens konstruktion.

s. 135

     På dennes ursäkt för försening
     Zarjetskij sporde: Ȁr er mening
     att strida utan sekundant?«
     I detta fall han var pedant
     och klassisk.  Regler måste aktas:
     det är ej nog att hava mod
     och vapen, då man slåss; metod
     skall finnas ock, då mänskor slaktas.
     Det annars ej är fullt honett.
     (Och häri hade han ju rätt!)

27

     »Min sekundant« --- föll lugnt i talet
     Onegin --- Ȋr monsieur Guillot,
     min gode vän, och detta valet
     jag hoppas ingen klandra må.
     Fast okänd, är han man av heder
     med takt och ridderliga seder.«
     Zarjetskij sig i läppen bet
     av kvävd förbittring.  »Månne det«
     --- Onegin fortfor --- »lyster eder
     att börja?« --- »Ja,« var Lenskijs svar.
     Zarjetskij under tiden har
     med »riddaren av takt och heder«
     begynt ett viktigt samtal, rikt
     på termer om metod och slikt.

28

     Som fiender de två nu stodo.
     Var det väl hat, som kampen bjöd?
     O nej!  De hade ju i godo
     så länge delat lust och nöd
     som trogna grannar.  Ändå skilda
     de voro nu, av stridslust vilda
     och lockade till gravens rand
     med mordiskt vapen i sin hand.

s. 136

     En lag, som ändå kallas kristen
     (hur ömkligt löjlig är vår tid!)
     bestämmer, att en blodig strid
     blott slita kan den lumpna tvisten.
     Men hederslagen så befallt,
     ty äran räddes framför allt!

29

     Ur hölstret kryper fram pistolen
     Mot räfflad pipas smala rör
     laddstaken gnisslar, och av solen
     den spända hanen smeks.  Man strör
     på pannan krutet högst försiktigt,
     ser till, att flintan sitter riktigt
     och att hon genast eld kan slå.
     Gömd vid ett träd, monsieur Guillot
     av rädsla tappat kontenansen.
     Zarjetskij tretti steg har mätt
     med känd metod och regelrätt
     bestämt emellan dem distansen.
     Pistoler bytas av de två,
     och kappor kastas av därpå.

30

     Nu är det klart!  Rakt mot varandra
     de skrida långsamt fyra fot
     så kallt och lugnt, som om de vandra
     ej död och undergång emot.
     Ett ögonblick Onegin dröjer
     ännu, men först pistolen höjer,
     och mellanrummet mellan dem
     förkortat blir med alnar fem.
     Nu eller aldrig!  Lenskij siktar,
     vill trycka av... Men plötsligt small
     ett annat skott med häftig knall ----
     Onegins skott.  Vladimir sviktar.

s. 137

     Det är fullbordat!  Hastigt ned
     på marken skaldens vapen gled.

31

     Han handen lägger mot sitt hjärta
     och faller.  Brustna ögats färg
     förråder död, men icke smärta.
     Liksom när från ett slipprigt berg
     för solens glöd sig isen välter
     och till en ymnig vårflod smälter,
     så sjönk han, och från stelnad kropp
     hans ande, fri, i segerlopp
     mot någon okänd rymd sig svingat.
     Hans varma hjärta klappat ut
     från tidens oro, och till slut
     har skaldens svanesång förklingat ----
     en knopp, av stormen våldsamt bräckt,
     en ungdomseld, för tidigt släckt.

32

     Så lugnt och fridfullt kroppen vilar,
     som vore den blott sövd, ej död.
     Ur öppna såret blodet silar
     sig fram och färgar marken röd.
     Hur varmt slog icke nyss hans hjärta
     av kärlek, tro, förhoppning, smärta,
     hänförelse och lust, men allt
     är nu så tomt, så mörkt och kallt.
     Det var liksom ett hus förutan
     sin herre: Ej det minsta spår
     av mänskor.  Porten bommad står
     och låst, och kritad fönsterrutan.
     Ty ägarn från sitt hus har gått ----
     varthän?  Ja, det vet Herren blott.

s. 138

33

     Väl känns det skönt att ilska vålla
     med skarpa, beska epigram
     och som en själens spegel hålla
     för ovän hans skavanker fram.
     Han skamsen måste bli för denna
     karrikatyr och flat bekänna,
     att likhet ändå finns däri
     med åsnans fysionomi.
     Skönt är det också att till graven
     ledsaga hädangången vän
     med varma känslor och att sen
     ej över honom bryta staven.
     Men skönt är inte alls, min själ,
     att saklöst nästan slå ihjäl.

34

     Och värst det känns, ifall du fäller
     en trofast vän i en duell
     för blott ett taktlöst uttryck eller
     en annan »heders«-bagatell.
     Ja, antag ock, att han har felat,
     att det är han, som förfördelat ----
     ger det dig därför minsta rätt
     att handla på ett sådant sätt?
     Skall ej hans åsyn dig förkrossa,
     då hjärtlös kula borrat hål
     i forne vännens stela bål,
     på vilken maskar skola frossa?
     Hans ande, fastän död och stum,
     anklagar dig från dödens rum.

35

     Ett rov för bittra samvetskvalen,
     stod än en stund Onegin kvar

s. 139

     med blicken riktad på rivalen,
     till dess Zarjetskij budskap bar:
     död! --- Ha, där var det stygga ordet.
     Av fasa gripen över mordet,
     Onegin hemåt ensam lopp.
     Den fallnes redan kallna kropp
     de andra upp i släden lägga.
     Med största möda får man bukt
     på hästarna, som vädrat lukt
     av lik och frusta vilt och gnägga.
     Och skälvande i varje lem,
     de pilsnabbt draga släden hem.

36

     Vem, mina vänner, skall ej sörja
     hans löftesrika levnadslopp,
     som knappast hann på allvar börja,
     en planta, sprungen knappt ur knopp
     och redan vissnad mitt i våren?
     Allt var nu skonlöst lagt på båren:
     hans ungdomsfriska, rika själ,
     som tänkte stort och ville väl,
     passionens känslovarma strömmar,
     hans hat till allt förtryck och tvång,
     hans kunskapstörst, hans ädla sång,
     hans ungdoms bästa, skönsta drömmar.
     Ja, allt, som rörde sig uti
     hans andes djup, var nu förbi.

37

     Kanhända snillet tryckt sin stämpel
     på honom och hans namn en gång
     på tinnarna av ärans tempel
     levt kvar i saga och i sång.
     Kanhända skulle än hans toner
     i sekler ljudit för millioner

s. 140

     och vittnat om en stor poet
     för alla tiders mänsklighet.
     Han kanske skulle funnit skatten,
     den vises sten, som sökes först
     och sist.  Åt själ, som led av törst,
     han skulle bringat livsens vatten.
     Men tidens hymn och mänskors lov
     ha stäckts av graven, stum och dov.

38*

     Men kanske han ändå ej hunnit
     att göra något verkligt gott
     och kanske flyktig ära vunnit
     att fylla tidningsspalter blott.
     I kampen för sitt hjärtas mening,
     vid hopens bifall eller stening,
     han skulle tidigt gått sig trött
     på livets tunga stråt och dött
     kanske i segrande bataljen,
     som vår Kutuzov eller Nelson,
     i landsflykt som Napoleon,
     hängd som Rylejev uti galgen...
     --- --- --- --- --- --- --- --- --- ----

*Denna strof, som ej blev fullständigt utarbetad (2 versrader fattas
och rimflätningen är bristfällig), är synnerligen viktig.  När Pusjkin
skrev denna sång (1827), hade han själv gjort sin kompromiss med
tsardömet, medan många av hans ungdomsvänner med död och förvisning
till Sibirien måste plikta för sina frihetssvärmerier.
»Dekabristernas« våldsamma och tidiga slut avspeglar sig i Vladimir
Lenskijs sorgliga öde. Särskilt nämner Pusjkin här dekabristskalden
Kondratij Fedorovitj Rylejev, vilken jämte fyra andra deltagare i
sammansvärjningen hängdes i galge 1826.  Blotta namnet Rylejev var på
den tiden strängeligen förbjudet i offentlig skrift.

39

     Men kanske ock poeten funnit
     en vanlig vardagsmänskas lott?
     Hans levnad skulle slött förrunnit,
     och snart han kanske röna fått,

s. 141

     hur lyrans strängar blevo stumma.
     Han kanske gift sig med en gumma
     på landet, blivit fet och tjock
     och svept i stoppad morgonrock.
     I prosans värld han kanske skulle
     på 40-talet krämpor fått
     och gäspat, druckit, ätit gott,
     ja, korteligen: lagt på hulle',
     tills slutligen han dog i säng
     från doktor, kärngar, barn och dräng.

40

     Men fåfängt är att hjärnan plåga
     med detta grubbleri, ty svar
     ger döden icke på vår fråga
     och släpper aldrig, vad han har. ----
     Ej långt från byn, där Lenskij dvaldes,
     hans sista vilorum utvaldes.
     Två furor bilda där en täck,
     idyllisk skyddsmur kring en bäck
     i dalen, som med blomster prålar.
     För plöjarn rasten där är kär,
     och skördekvinnor hämta här
     sin läskedryck i kopparskålar.
     Vid denna bäck bland täta snår
     det enkla minnesmärket står.

41

     När dropparna av vårregn väta
     de båda furorna och grav,
     plär herden där sin bastsko fläta
     och sjunger om sin Volgas hav.*

s. 142

     Och understundom hända kan det,
     att någon fröken hit till landet
     förirrar sig som sommargäst
     att slippa stadens kvalm.  Men bäst
     som hennes häst på fältet travar,
     hon varsebliver denna lund.
     Hon dröjer här en liten stund
     och nötta minnesskriften stavar
     med Lenskijs namn.  Kanhända då
     det fuktas uti ögonvrå.

*Originalets: »Sjunger om Volgas fiskare« har utbytts mot »Volgas
hav«, enär denna jätteflod för den ryska folkfantasien gällde som
inbegreppet av ett gränslöst, oöverskådligt vatten.

42

     När bort hon rider över fälten
     i sakta skritt, hon tänker smått
     med vemod på den fagre hjälten,
     som föll för vännens grymma skott.
     Hon ock den fagra Olga minnes.
     Är hon bedrövad än till sinnes?
     Kanske hon är en annans fru?
     Och var är hennes syster nu?
     Var är Onegin, han som flydde
     från platsen?  Denne pessimist,
     som tron på idealet mist
     och allt, vad kvinnor heter, skydde!
     I sinom tid jag hoppas, att
     den gynnaren vi hinna fatt.

43

     Dock ännu inte, kära vänner.
     Han rymmer icke, och fastän
     jag sympati för honom känner,
     vi lämna för en stund vår vän.
     Med åren styvna skaldens fingrar,
     och rimmet ej så lätt sig slingrar
     som förr, ty jag (allt är hö!)
     i verskonst blivit något slö.

s. 143

     Min penna icke längre flyger
     så lätt på papperet som då;
     jag annat fått att tänka på,
     och understundom vemod smyger
     sig i min själ, på känslor arm,
     i nattens frid, i dagens larm.

44

     Jag kände nya löjen knoppas,
     jag kände sorger förestå.
     Det förra vågar jag ej hoppas,
     det andra är jag säker på.
     O drömmar, drömmar!  Varför foro
     ni hädan från mig?  Varför voro
     så flyktiga min ungdoms dar?
     Dess blomsterkrans re'n vissnat har.
     Är jag då dömd att själv förtvina,
     förrän min sångmös elegi
     har nödgats att föråldrad bli
     och skaldeådran hunnit sina?
     Är allt förbi, fastän jag står
     knappt i mitt trettionde år?*

(*)Skalden var, då detta skrevs, 28 år gammal.  Vid samma tidiga ålder
stupade Lermontov i duell.  Det är som om Pusjkin haft en förkänsla av
att han själv skulle ljuta samma död som Lenskij.

45

     Men gagnlöst är det, att jag klagar,
     ty ned går nu min levnads stråt.
     O, du min ungdoms gyllne dagar!
     Farväl!  Vi måste skiljas åt.
     Hav tack för dina yra nöjen,
     för dina lekar och de löjen,
     som du berett mig hundrafalt.
     Jag tackar dig för allt, för allt,

s. 144

     ja, ock för tårar och bekymmer,
     ty även sorgen är mig kär.
     Jag genom sorgen rustad är
     för livets allvar.  Intet skymmer
     min andes blick.  Jag andas fritt
     och gör mig det förflutna kvitt.

46

     En sista blick!  Farväl, du hydda,
     som såg mig växa upp och där
     min ungdoms bästa stunder flydde
     med sina stormar och begär!
     Men du, mitt hjärtas späda ljusning,
     som fyllde mig med säll förtjusning
     och mig på lätta vingen bar
     till högre rymd, bliv kvar, bliv kvar!
     Lev än i sången till det sista!
     Gjut än i livets sena kväll
     din glans på minnets eternell
     och släck ej ut den lilla gnista
     av all den känsloheta glöd,
     som fordom i mitt hjärta sjöd!

47

     Bland falska damer, fromma tanter
     och modedockors fala tropp,
     bland ömkliga komedianter,
     som göra bugningar och hopp,
     bland dessa triviala hopar
     av skurkar, lättingar och glopar
     jag som en främling måste gå*
     och tålamodigt höra på

s. 145

     intriger, prat och skvaller, unkna
     av prosans mögel --- en grotesk,
     men hemsk miljö, uti vars träsk
     man fara löpa kan att drunkna.
     I denna avgrundspöl med er,
     go' vänner, jag ock sjunker ner.

(*)Här syftar Pusjkin på de otrevliga, för honom personligen
förödmjukande förhållanden, vari han råkade genom att försona sig med
tsarismen och inträda i hovtjänst.

s. 146

Sjunde sången

                       »Moskva, du Rysslands älsklingsdotter,
                          var finns på jordens rund din like?«
                                                    Dmitriev.

                         »Hur låta bli att älska dig, Moskva?«
                                                 Baratynskij.

                                     »Var är det bättre, säg?
                                   --- Där vi ej finnas till.«
                                                  Gribojedov.

1

     Från topparna av kullar välta
     sig drivorna för vårsoln ned.
     Till svällda bäckar isar smälta
     och rinna ut på uppvärmd hed.
     Klart genomskinlig är azuren
     med djupblå himmel, och naturen
     i vårlig årstid vaknar opp,
     som ur en dröm, med blommans knopp.
     Det sjuder under sträva barken.
     Ur kupan flyga bina ut
     att hämta ängarnas tribut;
     där beta kor på torra marken
     i gräs, och näktergalens sång
     hörs oavbrutet natten lång.

2

     När tanken går till dessa stunder,
     det tungt och vemodsfullt dock känns,
     ty vårens ilande sekunder,
     de äro också kärlekens

s. 147

     och hoppets gyllne ålder.  Våren
     ej föder löjet mer, men tåren,
     som dallrar i min ögonvrå,
     och varför, kan jag nog förstå.
     Vid minnet av de sälla tider,
     då jorden, smekt av västanfläkt,
     sig kläder i föryngrad dräkt,
     av ledsnad och av sorg jag lider,
     ty det, som förr var ljust och glatt,
     har höljts i livlös vinternatt.

3

     Och utan höst ej vår kan finnas,
     de tura om i ändlös rad.
     Vi sorgliga förluster minnas
     vid prasslandet av vissna blad,
     och när det åter börjar våras,
     vi märka, att vi endast dåras
     utav naturens kretslopp, ty
     vår korta levnads vårar fly
     och rinna spårlöst bort i sanden.
     Som i en dröm för ögat står
     en annan, mera ljuvlig vår,
     och den av längtan kvalda anden
     blir lyftad hän till fjärran trakt
     med månskensglans och stjärneprakt...

4

     Men tid är inne att sig sola
     uti Guds härliga natur.
     I, lärlingar i Levsjins* skola
     och ättlingar av Epikur!

s. 148

     I, konungar i hjältedramer,**
     och I, små känslosamma damer!
     Er alla lockar vårens makt
     med blomsterdoft och färgers prakt.
     Nu är det tid för promenader,
     ty natten är förföriskt ljum.
     Gån ut ur stadens kvava rum
     till gröna fält och serenader!
     Ja, ut till vårens sköna fest
     med postskjuts, hyrvagn och till häst!

(*)Aleksej Irakljevitj Levsjin (1799--1879), en på sin tid mycket
produktiv författare av populära skrifter, särskilt rörande lantbruk.

(**)Ordagrant: »I, Priamus' likar på bondlandet.«

5

     Och ni, min högvälborne herre,
     som vräker er i droskan slött
     och under vintern har, dessvärre,
     förätit er och blivit trött,
     följ med min sångmö!  Lämna krogen
     och lyss till vindens sus i skogen
     vid stranden av den lilla å,
     där i sin obemärkta vrå
     av världen min Onegin dvaldes
     som eremit; där han fick se
     Tatiana, som i namnlöst ve
     av underliga drömmar kvaldes.
     Han borta är, man vet ej var,
     och intet spår han lämnat kvar.*

(*)Den lucka, som finnes mellan Onegins försvinnande efter duellen och
hans plötsliga framträdande i Petersburgs salonger, skulle enligt den
ursprungliga planen ha fyllts genom en särskild sång om hans
kringflackande i Ryssland.  Av dessa reseintryck föreligga dock i
koncept endast några osammanhängande fragment, med motiv från Nizjnij
Novgorod, Astrachan, Kaukasien, Krim och Odessa.  Dessa strofer kunna
dock saklöst förbigås i en översättning.  Pusjkin hade tänkt sig
»Onegin« i nio sånger med följande rubriker: Hängsjukan, Poeten,
Lantfröken, Byn, Namnsdagsfesten, Duellen, Moskva, Irrfärden och Stora
världen.  Den nionde sången blev sålunda den åttonde, eftersom
»Irrfärden« aldrig utarbetades.

s. 149

6

     Bland kullarna, som nejden kransa,
     längs ån vi gå med andakt fram.
     Dess klara vågor muntert dansa
     och vattna lindens höga stam.
     Där tona näktergalens kväden
     och bäckens klara böljor.  Träden
     i helig tystnad höra på,
     och ålderstigna furor två
     sig slingrat kring en gravsten.  Plåten
     en kostlöst ristad inskrift bär:
     »Vladimir Lenskij vilar här.
     Han föll, djupt saknad och begråten.
     (Så år och datum då han dött.)
     Sov, unge, ädle skald!  Sov sött!«

7

     På dessa furors grenar hängdes
     av okänd hand i morgonväkt
     en krans, som över urnan svängdes
     i mystisk takt av vindens fläkt.
     Och stundom uti kvällen sena
     två systrar gingo hit allena
     att anförtro vid månens sken
     sin gråt åt denna minnessten.
     Men allt är nu försvunnet.  Vägen
     är övervuxen.  Utan ans
     och vård står graven.  Ingen krans!
     Blott herden sjunger ännu trägen
     vid källans brädd i middagsrast
     och flätar sina skor av bast.*

(*)Denna sentimentala naturskildring --- en efterklang av
»Ossian«-diktningen --- pekar tydligen på utländska förebilder.  Jfr
t. ex. slutraderna i Casimir Delavigne's 11:e Messénienne »A
Napoléon«:
  
  »Et le pêcheur le soir s'y repose en chemin;
  Reprenant ses filets qu'avec peine il soulève
  Il s'éloigne à pas lents, foule ta cendre, et rêve
  A ses travaux du lendemain.« 

s. 150

8*

     En gång det hände, att en syster
     (ej båda) sig hitåt begav.
     Med uppsyn, spörjande och dyster,
     hon stirrade på Lenskijs grav.
     Ur hennes ögon tårar bröto
     sig fram och ner på stenen flöto.
     Så stod hon där, den sorgsna mön,
     med händer knäppta som till bön.
     Men plötsligt hördes steg på steppen.
     Ur snåren trädde en ulan,
     rödkindad, hurtig, segervan
     och lång, med svarta fjun på läppen,
     klädd i förförisk krigardräkt
     och klingande med sporrar käckt.

(*)Denna och den följande strofen (ofullständig) utelämnades av
skalden själv i den första upplagan, och den poetiska förlusten är
ringa.  Pusjkin ville emellertid här presentera Olgas nye friare, för
att hennes plötsliga giftermål ej skulle förefalla för omotiverat.

9

     Med ens hon ur sin dvala väcktes,
     då hon hans heta blickar såg,
     och ofrivilligt handen sträcktes
     mot honom.  Bävande i håg
     Vladimirs forna fästmö lade
     sin arm på hans, men intet sade.
     Så gick hon och från denna stund
     ej syntes mer i ödslig lund.
     --- --- --- --- --- --- --- --- --- ----

10

     Min stackars Lenskij!  Olgas smärta
     ej räckte länge på din grav,
     ty inom kort såväl sitt hjärta
     som handen åt en ann hon gav.

s. 151

     Med smekningar och böner många
     hon utan motstånd togs till fånga
     av sin ulan, så båld och grann,
     som stort behag i henne fann.
     Så går det!  Utan lång besinning
     hon fogligt som ett offerlamm
     till vigselaltaret gick fram
     med myrtenkronan på sin tinning
     och svor att alltid vara ett
     med sin ulan i ljuvt och lett.

11

     Min stackars Lenskij!  Under kullen,
     i evighetens tysta värld,
     han slumrar, och den stumma mullen
     ej viska skall om svek och flärd
     till honom.  Alla tvivlets plågor
     han dränkt i Letes mörka vågor,
     och intet mäktar tränga ned,
     som störa kan den dödes fred.
     Ja, glömska --- det är lyckan.  Glömska!
     Ty lycklig den väl kallas må,
     som längre slipper höra på
     all lögn, allt hat och allt det lömska
     förtal, som spottas på ens mull,
     samt kiv och gnabb --- för arvets skull.

12

     I hemmet Olga icke länge
     fick stanna i den lugna ron,
     ty maken nöddes av den stränge
     herr översten till sin skvadron.
     Då hon tog avsked av sin moder,
     av tårar götos hela floder.
     Tatiana knappt vid livet var
     och hade inga tårar kvar.

s. 152

     En dödlig blekhet kinden höljde
     och byttes häftigt ut mot brand,
     när sista gången systerns hand
     hon tryckte och till vägs dem följde
     från trappan ut en stund ännu,
     tills hon ej mera såg de tu.

13

     Men länge sågs hon ännu spana,
     som om hon väntat dem igen.
     Ack, övergiven var Tatiana
     nu av de många årens vän.
     Ej längre sorger eller gamman
     får hon med systern hava samman,
     ty de för alltid skiljas åt
     på ödets bud åt var sin stråt.
     Ett rov för ångestfull beklämning,
     i öde park hon irrar kring
     förutan mål, och ingenting
     kan skingra hennes själs förstämning.
     Av namnlös smärta hjärtat slår,
     och blicken skyms av stelnad tår.

14

     Uti sin ensamhet hon kände,
     hur hennes längtan återkom,
     och mången suck i smyg hon sände
     till Eugen, till honom, som...
     Men aldrig skall hon hitta vägen,
     som leder dit, där oförvägen
     han som en biltog niding stod,
     besudlad av sin Abels blod.
     Vladimir dödad...  Intet minner
     om honom mera inom kort.
     Hans fästmö gift sig...  Liksom bort
     i rymden lätt en rök försvinner,

s. 153

     hans namn förbleknar.  Kanske finns
     det knappt en vän, som honom minns.

15

     Allt längre lider det mot natten.
     Tordyveln surrar.  Facklors sken
     belyser stilla fiskevatten,
     och danser slutat ha.  --- Allen
     Tatiana kring i trakten vankar,
     försänkt i sina tunga tankar,
     blott sedd av månen, vilken spred
     sitt glitter över skogen ned.
     Hon gick och gick och kom omsider
     fram till en herregård, som låg
     på backens sluttning, och hon såg
     en by, en park, en å, som glider
     bland träden fram.  På denna ort
     slog hennes hjärta hårt och fort.

16

     Hon blickar kring sig tyst och varligt
     och undrar: Skall jag vända om?
     Men inte kan det vara farligt
     att titta?  Ingen finns här, som
     mig känner.  Ned från kullen går hon
     till gården fram, och redan står hon
     vid porten, som hon öppna vill.
     Men plötsligen hon spritter till
     och skräms av några djur, som skälla.
     Vid hennes gälla ångestrop
     på trappan rusar ut en hop
     av småbarn, som med piskor smälla
     bort hundarna.  Försagd och brydd,
     hon anförtros åt barnens skydd.

s. 154

17

     Hon frågar skyggt: »Kan ni mig visa
     den där Onegins herregård?«
     In springa barnen till Anisa,
     som har om alla nycklar vård.
     På tröskeln visar sig den gamla
     trotjänarinnan.  Nycklar skramla.
     Så öppnas under prat en dörr
     till tomma våningen, där förr
     Onegin bodde.  På biljarden
     låg höljd av damm en sliten kö
     och ett för ridning avsett spö
     på kanapén (nu urblekt var den).
     »Här« --- gumman pekar --- »står kamin,
     där barin värmde upp sitt vin.«

18

     »Här plägade han middag spisa
     med Lenskij, han, som, med förlov,
     blev skjuten...  Följ mig, skall jag visa
     det rum, där herr Onegin sov.
     Här drack han kaffet.  Här står sängen.
     Här fick han räkenskap av drängen
     och läste stundtals i en bok,
     ty han var mäkta lärd och klok.
     Min förre husbond bodde även
     i detta rum.  Med brillor på,
     om söndagskvälln i fönstervrå
     med mig han spelte 'svälta räven'.
     Gud give själen himmelsk ro
     och benen frid i gravens bo!«

19

     Tatianas häpna öga irrar
     kring som i en förtrollad borg.
     På varje föremål hon stirrar
     med ordlös andakt.  Både sorg
     och stilla glädje fyllde hjärtat.
     Här stod hans lampa (glaset svärtat!);
     här böckerna och i en vrå
     hans säng med skrynkligt täcke på.
     In genom rutan månen hällde
     en flod av ljus på ett porträtt
     av Byron och en statyett
     av järn.  Figuren föreställde
     en man i hatt med dyster blick
     och något hotfullt i sitt skick.*

(*)Huruvida bronshuvudet även skulle föreställa Byron, framgår ej
fullt tydligt av originalet.  Överhuvud lämnar den ryska
Pusjkin-forskningen ett och annat övrigt att önska i fråga om sakliga
förklaringar.

20

     Tatiana velat länge dröja
     ännu i denna trolska sal.
     Men mörkret redan svept sin slöja,
     och luften kändes mera sval.
     Vid töcknig flodstrand lunden drömmer,
     sig månen bakom kullen gömmer,
     och långt hon har att gå, förrän
     hon hunnit till sitt hem igen.
     En avskedsblick hon än vill sända
     åt dessa skatter, andas tungt,
     men frågar, till det yttre lugnt,
     om hon ej kan få återvända
     till herregårn och titta på
     hans gamla böcker då och då.

21

     Det löftet mer än gärna fick hon.
     Då nästa morgon knappast grytt

s. 156

     ännu, med soluppgången gick hon
     tillbaks till herregårn på nytt.
     Med samma andakt som på kvällen
     hon sökte upp de kära ställen,
     som buro spåren av hans fjät,
     och i hans rum hon länge grät.
     Hon därpå började studera
     hans böcker.  Fastän i behåll
     hon knappast hade mer än noll,
     hon läste ivrigt, och alltmera
     hon njöt av denna upptäcktsfärd
     uti en hittills okänd värld.

22

     Fastän Onegin föga ägnat
     sin tid åt läsning som bekant,
     han understundom dock sig fägnat
     av en och annan foliant.
     I glesa bokförrådet var där
     lord Byron jämte två tre barder,
     vars vilda, rika poesi
     hans samtid speglade sig i ----
     en sorgligt trogen sedeskildring
     av en epok, vars högsta lag
     var njutning blott och eget jag,
     då känslan utan hejd och mildring
     fick rasa fritt, på avväg förd,
     men utan etisk innebörd.

23

     Vartannat blad bar spår av fingrar
     och bläck.  Om hennes själs idol
     vartenda ord i kanten skingrar
     Tatianas sista tvivelsmål.
     Med hemlig skräck hon känna lärde
     de känslor, som Onegin närde,

s. 157

     och märkte, hur hans drömda bild
     var långt från verkligheten skild.
     I märken och de många strecken,
     som gjorts med penna eller stift
     på flera ställen i en skrift,
     samt utrop, kors och frågetecken
     han hade lagt med korta drag
     sin egen själ i öppen dag.

24

     Ännu förstod dock ej Tatiana
     till fullo, vem den hjälten var,
     som korsat hennes levnadsbana,
     och ej hon fick på frågor svar:
     Var han en ljusa änglars like?
     Demonen ifrån mörksens rike?
     Kanhända dömd för något brott
     att irra kring?  Kanhända blott
     en stackare, en lumpen sälle?
     Ett spöke, som till liv vart väckt?
     En moskovit i Harolds dräkt,
     som pratar i en  annans ställe?
     En löjlig encyklopedi,
     ja, rent av blott en parodi?

25

     När skall hon gåtans nyckel finna
     och få ett svar på frågan: vem?...
     Men hastigt timmarna förrinna,
     och längesen hon bort gå hem,
     där hennes gamla mamma lystrar
     till prat av tvenne kaffesystrar
     om Tanjas framtid.  »Herre Gud,
     för längesen hon bort stå brud«,
     föll modern hostande i talet.
     »Men huru skall det då gå till,

s. 158

     när hon på inga villkor vill
     bli gift?  Ack ja, det är för galet!
     Hon löper dan i ända kring
     och bryr sig rakt om ingenting.«

26

     »Hon kanske älskar någon?« --- »Vilken?
     Bujanov fria', men fick nej,
     Pjetusjkov också spunnit silken
     för henne, men det bar sig ej.
     Husar Pichtin, som även gästat
     mitt hus så träget, också frestat
     med läckert agn för hennes skull,
     men också detta gick omkull.« ----
     »Men hör, mor lilla! Skicka ungen
     bort till Moskva, så kanske ni
     kan skaffa'na ett gott parti!« ----
     »Det tar gudnås på penningpungen.« ----
     ȁh strunt!  En vinter blott och sen
     får ni nog slantarna igen.«

27

     Förslaget fann den goda gumman
     beaktansvärt och mycket bra,
     och sedan hon beräknat summan,
     beslöt hon flytta till Moskva.
     Tatiana kunde knappast tro det
     och färdig var att tappa modet
     vid blotta tanken att en gång
     i fina världens balsalong
     som lantlig tös introduceras.
     Hon, som ej fått »edukation«
     och icke lärt sig »goda ton«,
     av storstadssnobbar kritiseras!
     Nej, tusen gånger hellre då
     att fritt i skogen ströva få!

s. 159

28

     Med nästa sol, vars strålar grydde
     i purpurglans vid österns bryn,
     Tatiana från sitt sovrum flydde
     till fält och skogar ut från byn:
     »Farväl, I kullar, ängar, lunder
     och dalar, där så sälla stunder
     jag haft!  Farväl, min gröna skog,
     som med din tysta tjuskraft drog
     mig till dig dagarna i ända!
     Jag denna stilla, fria värld
     mot huvudstadens kvalm och flärd
     är nödd att byta ut.  Kanhända
     mig ödet aldrig mer beskär
     att än en gång få dväljas här.«

29

     Var kväll och morgon långa stunder
     allena hon i skogen gick,
     och ständigt nya, sköna under
     sig blottade för hennes blick.
     Hon och naturen blivit vänner;
     var lund, var äng, var ört hon känner
     och deras stumma språk förstår.  ----
     Men hastigt sommaren förgår,
     och hösten honom efterträder
     med röda bär och gula ax,
     som mejas ned av kniv och sax.
     Så komma storm och nordanväder,
     och knappast man vet av det förrn
     kung Bore knackar barskt på dörrn.

30

     Ja, vintern kommer.  Träd och stockar
     förstelna vid hans kalla fläkt,

s. 160

     och som med vita bomullsflockar
     är varje fält av snö betäckt.
     Som kuvad inom järnhårt fängsel,
     har floden gärdats med ett stängsel
     av is, och tända brasans bloss
     vid spiselhärden fägnar oss.
     Tatiana dock ej vintern lider.
     Hon vid dess åsyn ej blir glad,
     och icke, såsom förr, vid bad
     med första fallna snön hon gnider
     sin skuldra.  Vinterns prakt hon ser
     med liknöjt öga blott numer.

31

     Men resans timme slår omsider.
     Nu blir det spring och brådska.  Fram
     man hämtar slädarna ur lider
     och sopar av dem sommarns damm.
     På tre kibitkor* lastas stolar,
     madrasser, sylt i burkar, kjolar,
     kastruller, tvättfat, höns i bur
     (samt månget annat husligt djur),
     divaner, söndertagna sängar,
     teattiraljer, glas, porslin
     och många flaskor körsbärsvin.
     Ett tjogtal gamla ök av drängar
     ur stall och spiltor föras ut
     --- allt under vilda avskedstjut.

(*)Kibitka, vanlig benämning på rysk halvtäckt resvagn (även med
medar).

32

     På gården träta tjänstehjona
     och flänga kring.  Med bråkig hast
     man äter frukost.  Alla dona
     ha staplats upp och surrats fast.

s. 161

     Förridarn sitter på en krake,
     så tunn och spinkig som en stake,
     och alla pigor rusa ut
     på gårn att avsked ta.  Till slut
     anträder man den långa färden.
     Där gnisslar med, där rasslar rem.
     »Farväl, du kära barndomshem!
     Farväl, du kära vrå av världen!
     Skall aldrig mer?...«  Av hejdlös gråt
     Tatianas bleka kind blir våt.

33

     När Ryssland lämnat sin förvildning
     bakom sig och med stormsteg går
     framåt uti kultur och bildning
     (när? --- kanske först om tusen år!),
     då skall det bli ett himmelrike!
     Chausséer med staket och dike!
     En njutning blir att då med skjuts
     få flacka kring i »moder Rus«.
     Högt över floder broar häva
     sig mäktigt upp med valv av järn,
     och genom berg och sumpig tjärn
     vi tunnlar och kanaler gräva.
     Och inte sämst: var hållstation
     blir då en snygg restauration.

34

     Men hittills är det för eländigt
     på resor.  Broar ruttna bort.
     I sängen bita lössen ständigt
     och göra sömnen alltför kort.
     I kalla väntsaln man sig sätter
     och rekvirerar varma rätter,
     ty på en vägg finns priskurant,
     men --- där finns ingen proviant.

s. 162

     Och under rasten några bönder,
     cykloper lika, i ett skjul
     förtvivlat hamra på ett hjul
     av vagnen, som förstås gått sönder.
     Pris vare Europas stål
     och fosterjordens djupa hål!

35

     Men också i en smällkall vinter
     kan resan vara angenäm,
     då släden glatt på skaren slinter
     som vissa rimmade poem.
     Ty våra kuskar äro flinka,
     och trojkorna* sig ej försinka.
     De glida fram, så fort att man
     milstolparna ej räkna kan.**
     Men nu --- av sparsamhet för resten
     (ty Larins hade eget spann,
     ej postskjuts) --- gick det inte an
     att alltför mycket plåga hästen.
     Tatiana måste härda ut
     sju dar, tills resan nått sitt slut.

(*)Det ryska trespannet.  Den föregående versradens kuskar återges i
originalet skämtsamt med avtomedoner (efter namnet på Akilles' körsven
i »Iliaden«).

(**)Syftar närmast på en anekdot om furst Potemkins kurir, som red så
pilsnabbt, att hans värja slog mot verststolparna som mot ett
sammanhängande staket.

36

     Men plötsligt skymtar fram en strimma
     av hus i fjärran och en rad
     av kors, som blixtra, tak, som glimma,
     i Rysslands gamla huvudstad.
     Palatsen, kyrkorna och torgen
     trädgårdarna och kejsarborgen

s. 163

     och spiror, strävande mot skyn ----
     hur njöt jag ej av denna syn!
     Du ädelsten i tsarens rike!
     Hur ofta på min pilgrimsstig,
     o, moder kär, jag tänkt på dig!
     Moskva, Moskva, var finns din like?
     Vad trollklang ligger ej däri
     av minnen och av poesi!

37

     Nu ha de hunnit staden nära.
     Petrovska slottet* synligt vart,
     fast dystert, ännu höljt i ära,
     ty det var här som Bonaparte,
     förbländad av sitt krigarsnille,
     förgäves pockade och ville,
     att staden skulle lämna ut
     sitt Kreml.  Men icke en minut
     du tvekat, hur du handla skulle.
     Nej, tusen gånger hellre dö
     än att som trälar blomsterströ
     despotens väg!  Från mäktig kulle
     han måste skåda, hur hans hopp
     med staden gick i lågor opp.**

(*)Nordväst om Moskva.  Byggt 1776 av Kazakov, blev det Napoleons
residens 1812 och förstördes delvis vid hans avtågande.  I detta
palats ha ryska kejsare plägat taga in, innan de företogo sitt
kröningsintåg i Kreml.

(**)Då Napoleon måste anträda det ödesdigra återtåget från det
brinnande Moskva.

38

     Farväl, Petrovska helgedomen,
     vår äras vittne!  Nej, bliv kvar!...
     Men vidare!  Här glänser bommen
     med tullen vid »Tverskoj bulvar«.*

s. 164

     Så kör man fram på gatans gropar.
     I förbifarten skymta hopar
     av gummor, pojkar, lyktor, plank,
     aptek och stånd.  Man känner stank
     från kåkar, pälsar och baracker.
     Där är en skymt av park, en rad
     geschäft, en lejonprydd fasad,
     och bönder, köpmän och kosacker,
     små slädar, kloster, slottsgemak
     och kajor på vartenda tak.

(*)En av de största och mest trafikerade gatorna i Moskva i
nordvästlig riktning till Smolenska bangården.

39

     Moskva!  Moskva!...*

(*)Denna strof blev aldrig skriven. De två begynnelseorden antyda, att
även denna strof skulle handla om Moskva.  Med anledning av att
Pusjkin året förut hade uppsökt kejsar Nikolaj i denna stad och med
kännedom om skaldens tvära omkastningar i stämning synes det mig ej
osannolikt, att han här skulle velat göra några vassa politiska
reflexioner, vilkas publicerande måste ha varit den kejserliga
censuren misshagliga.

40

     En timme eller par förrunnit
     i detta storstadslarm och brus,
     då vid en gränd de äntligt hunnit
     till porten av ett gammalt hus,
     där fränkan sedan långa tider
     tillbaka av sin lungsot lider.
     Knappt de på trappan satt sin fot,
     förrn de högtidligt tagas mot
     av en kalmuck (den grå kaftanen
     var sliten, strumpan likaså,*
     och näsan prydd med brillor blå).
     Furstinnan ligger på divanen

s. 165

     och spritter till (hon sovit nyss).
     Nu vankas famning, smek och kyss.

(*)Ordagrant: »Med en strumpa i handen.« Det är nämligen ej ovanligt,
att dessa »kalmucker« syssla med strumpstickning eller tvinnande av
tråd.

41

     »Princesse, mon angel!« --- »Pachette, vad ser jag!
     Är du här?« --- »Som du ser, Pauline.« ----
     »Du blir väl kvar?  Tag av dig, ber jag« ----
     »Jag flyttat hit, ma chère cousine.« ----
     »Vem hade kunnat detta ana?« ----
     »Här är min dotter, min Tatiana!« ----
     ȁh, Tanja!  Kom till moster, kom!
     Det kunde jag ej drömma om.« ----
     »Cousine, vår Grandison du minnes...«
     »Vem?  Grannens son...  Jag inte kan
     så noga minnas...  Jaså han!
     Han blivit religiös till sinnes.
     I julas hälsade han på,
     och barna gift sig, båda två.«

42

     »Men härom ska vi prata sedan ----
     ej sant?  Vår lilla Tanja ska
     för släkten presenteras redan
     i morgon.  Själv mår jag ej bra,
     har svårt att andas, benen värka.
     Och ni är trötta, kan jag märka,
     och önskar vila ut förstås.
     Ja, ålderdomen söker oss.
     Med åren krämporna sig samla;
     man är ej längre lika ung
     och känner sig en smula tung
     till mods?«  Så pratade den gamla
     och snyftade, tills hennes snack
     förkvävdes av en hostattack.

s. 166

43

     Fastän Tatiana dan i ände
     fick allehanda tidsfördriv,
     hon dock ej hemmastadd sig kände
     i detta fina storstadsliv.
     Ej sov hon gott i nya sängen,
     beklädd med tjocka sidenhängen,
     och kyrkoklockors arla klang
     ur bädden henne tidigt tvang.
     Som förr på landet, hon sig sätter
     vid fönstret tidigt.  Mer och mer
     sig dimman skingrar, men hon ser
     här icke sina  kära slätter.
     Hon ser en gård, hör ständigt stök
     och känner doft från stall och kök.

44

     Till mosterns alla anförvanter
     Tatiana dagligt bjuden blev,
     och med kusiner, onklar, tanter,
     hon tiden lättjefullt fördrev.
     Fast kommen rakt från bondelandet,
     hon knöts med starka släktskapsbandet
     och måste tacka, då man bjöd
     som välkomsthälsning salt och bröd.
     »Jag har stått fadder,« någon gnäller.
     »Jag hjälpte upp dig, då du kröp...
     Jag dig en gång i örat nöp...
     Jag matat dig med karameller...«
     Och alla ropa de i chor:
     »Kors, vad den flickan blivit stor!«

45

     Men ständigt enahanda visa
     i denna löjliga idyll:

s. 167

     där ståtar jämt furstinnan Lisa
     i mössa utav krusad tyll;
     där sminkar sig Lukerja Lvovna,
     där narras jämt Ljubov Petrovna,
     Ivan Petrovitj jämt är stum
     och brodern Simon lika dum.
     Där synes också den där sprätten
     monsieur Finemouche som daglig gäst,
     herr Y., som är på varje fest,
     i klubbarna och på parketten,
     samt --- sist, men icke sämst --- herr X.,
     som åt för två och drack för sex.

46

     Moskvas förnäma fröknar ganska
     försmädligt se i början på
     sin nya vän och kyligt granska
     Tatiana ifrån topp till tå.
     Försagd och sluten av naturen,
     för mycket skranglig till figuren
     hon föreföll dem och --- kokett,
     men eljest överhuvud nätt.
     Men kölden övervanns alltmera.
     De närmade sig smått ibland
     till henne, tryckte hennes hand
     och ville hennes hår frisera
     modernt, ja, anförtrodde snart
     små saker av erotisk art.

47

     Till samtalsämnen helst de valde
     förlovning, frieri, kurtis
     och annat smått, som de förtalde
     i smyg på flickors kända vis.
     För dessa bikter (högst diskreta!)
     i gengäld önskade de veta,

s. 168

     om Tanja kände till sånt där
     och om hon varit riktigt kär.
     Men intet kunde henne rycka
     ur hennes tysta drömmeri,
     och ingen inblick gav hon i
     sin helgedom av sorg och lycka.
     Hon satt där tyst uti sin vrå
     och hörde, hörde dock ej på.

48

     Tatiana skulle velat blanda
     sig i en god konversation,
     men här, i denna sällskapsanda,
     var rådande en tråkig ton.
     Det språk, som dessa mänskor tala,
     var tarvligt, orden triviala,
     förtalet gäspande, ja, allt
     var färglöst, cirklat, torrt och kallt.
     I dessa hjärnor tanketomma
     ej snillets groblad växte opp,
     och intet halvkvävt löjes knopp
     hann vecklas ut till yppig blomma.
     Ja, inte till en dårskap ens
     fanns det här nog intelligens.

49

     En klunga unga byråkrater
     betrakta Tanja oförskräckt
     och sen med högförnäma later
     de kritisera henne käckt.
     En herre, känd som jovialisk,
     fann henne ändå »idealisk«
     och lutad mot en dörrpost fram
     om henne skrev ett epigram.
     Och furst Vjazemskij täcks sig sätta

s. 169

     vid hennes sida nådigt ner.
     En ålderstigen officer
     strök varligt sin peruk till rätta
     och sporde viskande:  »Vem är
     den unga, fina damen där?«

50

     Där Melpomene fåfängt pockar
     på ros med sina vilda skrik
     och med en trasgrann mantel lockar
     till sig en känslolös publik;
     där ingen bifallsyttring gläder
     Talia på teaterns bräder
     och Terpsichore knappast ser
     en enda trofast gunstling mer
     (så var teatern då för tiden,
     som än i dag, uti Moskva) ----
     sin plats Tatiana måste ta
     bland damer, frasande av siden,
     knappt uppmärksammad av lornjett
     från loger, rader och parkett.

51

     Hon föres ock till balers trängsel,
     där hon av hettan nästan kvävs
     och tycker sig som i ett fängsel,
     men detta offer skonlöst krävs.
     Musiken skräller, ljusen stråla;
     i granna dräkter damer pråla,
     och uti denna assemblée
     ej saknas snobbar med pincené,
     som svansa kring i vita västar
     och höga kragar.  Mången djärv
     ryttmästare uti reserv
     på dessa tiljor lyckan frestar

s. 170

     hos täcka könet med kurtis
     och fladdrar kring på fjärlars vis.

52

     Ljuvt är att se på eder tärnor
     uti Moskva, en vinterkväll,
     och sköna äro himlens stjärnor
     samt månen uppå himlens päll.
     Men hon, den oförgätligt dyra,
     vars blotta namn min arma lyra
     knappt nämna djärvs --- hos henne fanns
     en ännu större himmelsk glans
     än mänskoblickar kunna spana.
     Som skapad knappt för denna jord,
     hon utan klagan, utan ord
     gick fram sin också stilla bana.
     Dock nog du, ungdomsheta blod,
     har pliktat för mitt övermod.

53

     Det spelas upp av musikanter
     till vals, galopp, mazurka.  Men
     tätt inklämd mellan tvenne tanter
     satt Tanja obeaktad än.
     En flyktig blick hon knappast sände
     åt dansen.  Leda blott hon kände
     vid allt, och helst hon velat fly
     tillbaka till sin kära by
     på landet och till skogens gömma,
     till kullar, dal och grönklar å,
     som porlar glättigt, för att få
     bland blommor och romaner drömma,
     och till den djupa lindallé,
     där hon en gång fick honom se.

s. 171

54

     Men under det Tatiana tänker
     härpå, men glömmer stad och bal,
     sin skarpa blick på henne sänker
     en äldre, ståtlig general.
     De båda tanterna, så flinka
     med ögonen, finurligt blinka
     och viska, var och en för sig,
     i hennes öra:  »Akta dig,
     att han dig ej i kurran sätter!...«
     »Hur så?« --- »Åh, gör dig inte till!
     Förstår du inte, vad han vill?...«
     »Vem?« --- »Han, den där i epåletter.« ----
     »Vem är det?« --- »En offcer av rang
     och med ett namn av bästa klang.«

55

     Men här vi lämna må Tatiana,
     som vi nog återse igen.
     Jag måste fortgå på min bana
     och ej ur sikte släppa den,
     vars underliga levnadssaga
     jag lovat lägga klart ådaga.
     Jag sjunger om en sällsam fyr
     och om hans många äventyr.
     Epikens sångmö må välsigna
     min tunga gång och mina vers.
     Låt mig ej irra kors och tvärs
     och under skaldebördan digna!
     Jag klassicismen gett min skärv
     och går nu åter till mitt värv.

s. 172

Åttonde sången.

                          »Fare thee well, and if for ever
                             Still for ever fare thee well..«
                                                      Byron.

1

     Uti de dar, då blodet jäste
     uti lyceets* parker och
     jag Apulejus** gärna läste,
     men fann min Cicero för tjock;
     uti de dar, då svanen vänder
     med våren till de gröna stränder,
     som kransa klarblå sjö och damm,
     steg sångmön första gången fram
     för mig.  I min studentcell ljusning
     det vart med ens. Till undrens värld
     mig hjärtat fylldes av förtjusning.
     Hon sjöng om svunnen, bragdrik tid,
     om barndomsdröm och hjärtefrid.

(*)Pusjkins skolundervisning (1811--17) försiggick i Tsarskoje Selos
ganska förnäma, men slarvigt skötta lyceum.

(**)Att Pusjkin under skoltiden studerade Apulejus' satir i »Den
gyllene åsnan« flitigare än Ciceros torra vältalighet, lider intet
tvivel.  Men i det ursprungliga utkastet till denna strof stod i
stället för »Apulej« Jelisej --- så heter den cyniske dryckeshjälten i
Vasilij Majkovs komiska epopé »Den förtörnade Bacchus«.

2

     Man mig från början bifall skänkte
     och räckte mig en hjälpsam hand.
     Blott gott om mig Derzjavin tänkte,

s. 173

     välsignande vid gravens rand.*
     Och Dmitriev, han som ville värna
     vårt ryska väsens sunda kärna ----
     till honom står jag ock i skuld
     för att han var min sångmö huld.**
     Och du, djupt känslofulla snille,***
     besjungande allt ljuvt och skönt,
     och av de sköna lagerkrönt,
     den främste i de vittras gille,
     du också stod min sångmö bi
     med ren och äkta poesi.

(*)I denna strof, som kompletterats med de 10 sista versraderna, ägnas
en hyllning åt Pusjkins närmaste föregångare.  Främst nämnes den
framstående hovpoeten från Katarina II:s tid, Gavriil Derzjavin
(1743--1816), vilken vid 72 års ålder bevistade en examen i lyceet och
lovordade Pusjkin som sin blivande efterträdare.

(**)Om Dmitriev se noten till 33:e strofen i fjärde sången.

(***)»Svjetlanas« skald Vasilij Zjukovskij, som efter »Ruslans och
Ljudmilas« publicerande 1820 skänkte Pusjkin sitt porträtt med
påskrift: »Till lärjungen från den besegrade läraren.«

3

     Men lydande passionens lagar,
     jag skrankor hänsynslöst bröt ned
     i dessa regellösa dagar,
     och sångmön måste följa med.
     Till dryckeslag bland muntra sällar,
     bråk med polis i mörka kvällar
     hon hejdlöst rycktes med, ty ej
     den sköna nändes säga nej.
     Vid dessa yra ungdomsfester
     hon rasade som en mänad
     och vid pokalen hänfört kvad
     för våra uppmärksamma gäster.
     Själv jag av hennes självsvåld njöt
     och med en flyktig ära skröt.

s. 174

4

     Men denna fröjd tog snart en ände.
     Jag måste fly långt dädan...  Men
     mig sångmön dock ej ryggen vände
     och övergav ej trofast vän.
     Min tunga landsflykt hon hugsvalar,
     och i Kaukasiens berg och dalar
     hon som Lenore* sorgsen går
     vid månens sken i ryttarns spår.
     Hur gärna vid Tavridas** stränder
     med mig hon lyssnat mången gång
     i nattens dunkel till den sång,
     som nereidens viskning sänder
     med böljans sorl och vindens ljud
     till världars upphovsman och Gud!

(*)Här antydes påverkan av den tyska romantiken genom Bürgers
ballader.

(**)Halvön Krim, där Pusjkin stod under Byrons inflytande.

5

     Hon allt det falska glitter glömmer,
     som omger kvalmig huvudstad
     och under tältat tak hon tömmer
     pokaln med Moldaus nomad.*
     Hon glömmer alla forna gudar
     och i en annan dräkt sig skrudar;
     hon andra tungomål sig lär,
     och steppens sång blir henne kär.
     Men plötsligt scenen blir en annan:
     Som lantlig mö hon sitter i
     min trädgårds vrå, med svärmeri
     i sina ögon och på pannan
     ett drag av svårmod samt i hand
     en fransk roman i prydligt band.

(*)Här avses Pusjkins vistelse i Kisjinev och Bessarabien, där han
skrev den poetiska berättelsen »Tsigenarna«.

s. 175

6

     Men från den lantligt stilla härden
     min sångmö föres till en route,*
     och i den stora, fina världen
     hon, landets dotter, träder ut.
     I kretsen av aristokrater,
     av militärer, diplomater
     och damer, strålande av lyx,
     den sköna ofrivilligt rycks.
     Förnämt tillbakadragen, sitter
     hon som värdinna i en sal,
     hör tyst på sina gästers tal,
     ser kallt på toaletters glitter
     bland män, som skockas likt en hjord
     kring damer och kring --- gröna bord.

(*)Aftonsamkväm utan dans.

7

     Med samspråk, sätt och levnadsvanor
     i denna kyligt stela krets
     med titlar och med gamla anor
     hon skenbart kände sig till freds. ----
     Men ensam i salongen vankar
     en man, försänkt i djupa tankar.
     Han rynkar ögonbryn
     och säger intet.  För hans syn
     sig allting ter som skuggor bara.
     Är det bekymmer eller spleen,
     som alstrat denna dystra min?
     Vad vill han här?  Vem kan det vara?
     Onegin?  Är han här igen?
     Har han ej dött för längesen?

8

     Är han detsamma orginalet
     som förr?  Har han ej bättrats än?

s. 176

     Beter han sig ännu så galet
     som då han drap sin bäste vän?
     Vill han på nytt Melmoth* framställa?
     Kanske rent av som helgon gälla.
     En patriot?  Kosmopolit?
     En Harold?  Kväkare?  Bandit?
     Han kanske är »en man av heder«,
     som du och jag, som lite var,
     Ja, det ej alls för tidigt var
     att han fick lära bättre seder.
     Nå, känner du hans konterfej?
     Ja, kan du svara eller --- nej.

(*)Jfr noten till 12:e strofen i tredje sången.

9

     Men varför jämt så otillbörligt
     av hjältens lyten blott ta del?
     Jo, därför att vi oupphörligt
     ha öga blott för andras fel.
     Om någon handlar oförsiktigt,
     så är man framme strax så viktigt
     med sin kritik.  Vår nästa blott
     blir föremål för hån och spott.
     På egen bjälke vi ej akta,
     men väl på andras grand, ty böjd
     är människan av skadefröjd
     att taga lösa prat för fakta.
     Allenast den, som är normal
     och »lagom«, slipper från förtal.

10

     Säll den, som i sin ungdoms dagar
     har varit verkligt glad och ung
     och som i livets höst ej klagar,
     att ålderdomen känns för tung.

s. 177

     Säll den, som konsten lärt att sluta
     vid riktig tidpunkt upp att njuta:
     i slyngelåren jämt på vift,
     inemot tretti lyckligt gift,
     på femtitalet fri från flocken
     av spel- och annan »hedersskuld«,
     med kassaskåpet fullt av guld
     och ordnar dinglande på rocken.
     Om honom världen säga kan:
     »Herr N. N. är en hedersman!«

11

     Men bittert är att nödgas känna,
     hur intigt livets vår förgått,
     hur summan av vårt liv är denna,
     att allt är svek och villa blott;
     att livets skönaste förhoppning
     blev bruten i sin bästa knoppning;
     att hjärtats känslor måste dö,
     som höstens gula blad sig strö
     på kala marken; att vid fester
     i årens enahanda lopp
     se denna efterhängsna tropp
     av samma stela middagsgäster,
     av vilka man alls icke har
     behållning och intresse kvar.

12

     Men trevligt är minsann ej heller,
     om uti denna jämmerdal
     bland hyggligt folk man går och gäller
     som ett förstockat orginal,
     som en fördömd bastard av satan,
     som vålnaden av Leviatan,
     som ett ur dårhus utsläppt fån,
     ja, till och med som min »Demon«.

s. 178

     Onegin, som så hjärtlöst lade
     sin unge vän på tidig bår,
     stod i sitt tjugusjunde år,
     men frid och ro han icke hade,
     var utan tjänst, var utan fru
     och hade intet gjort tills nu.

13

     Att rastlöst flacka kring okuvligt
     han drevs av vissa inre kval
     (att resa kan nog vara ljuvligt,
     om blott det sker av eget val!)
     Han övergav den lugna härden,
     sin ärvda gård, den vrå av världen,
     där för hans öga ständigt stod
     en minnets vålnad, höljd av blod.
     Så drog han ut, den vilde fyren,
     med agg i hjärta, stav i hand,
     förutan mål till fjärran land,
     till dess han, trött på äventyren,
     kom hem igen och damp burdus
     som Tjatskij* mitt i världens brus.

(*)Hjälten i Gribojedovs karaktärskomedi »Gore ot uma«, vilken efter
mångårig bortovaro i utlandet plötsligt uppenbarar sig i sin
födelsestad Moskva, vars fadda salongsliv han sarkastiskt gisslar, så
att han utpekas som dåre och till sist måste rymma fältet.  Komedien
skrevs samtidigt med början av »Onegin«.

14

     Med ens blev trängsel, och i salen
     från mun till mun ett sorl sig spred:
     Följd av den barske generalen,
     en dam in genom dörren skred.
     Ej stel, men avmätt, ej förlägen,
     men blygsam, stolt, ej oförvägen
     hon tycktes.  Hela hennes skick
     var nobelt, öppen hennes blick.

s. 179

     Koketteri var henne fjärran.
     I hennes väsen låg ett kyskt
     och rent behag (om det är ryskt,
     vet ingen säkert utom Herran),
     ett verkligt mönster av --- låt gå
     för franska frasen comme-il-faut.

15

     Sitt sällskap alla fruar truga
     på henne, då hon ronden gick;
     respektfullt herrarna sig buga
     och söka fånga hennes blick.
     Små fröknarna sig blygsamt närma
     och söka hennes later härma,
     men hennes make, generaln,
     står stolt och högrest mitt i saln.
     Ej var hon bildskön som en Venus
     i marmor, men från topp till tå
     ej något kunde träffas på
     av detta species och genus,
     som man i Londons kretsar plär
     beteckna med en term: vulgär

16

     Jag älskar storligen det ordet,
     änskönt jag ej kan tolka det
     och fast det knappt är brukligt vordet
     i ryskan.  Men för en poet
     det passar utmärkt understundom,
     och därför, kära vänner, blundom
     för denna frihet! --- Vi nu må
     till festens drottning återgå.
     till bords hon satte sig vid Nina
     Voronskaja, som för sitt --- mod

s. 180

     och för sin kalla skönhet stod
     i rop som »Nevas Messalina«.*
     Med denna rika fägrings prakt
     dock funnit här sin övermakt.

(*)I originalet »Nevas Kleopatra«.

17

     »Är det väl hon?  Är detta möjligt?«
     Onegin tänkte hit och dit.
     »Ånej, det vore ju för löjligt!
     Kan hon sig ha förirrat hit
     från den där torra, bondska slätten?«
     Han noga granskar med lornjetten
     och tror sig känna smått igen
     ett drag, han sett för längesen...
     »Den dam, som språkar där i salen
     med Storbritanniens gesant,
     är hon dig möjligen bekant?«
     så sporde Eugen genralen.
     »Det märks, du legat från dig nu...«
     »Vem är det då?« --- »Det är min fru.«

18

     »Du --- gift!  Vem kunde detta ana?
     Och längesedan?« --- »Sen i fjor.« ----
     »Med vem?« --- »Med Larins.« --- »Vad, Tatiana?« ----
     »Du känner henne?« --- »Ja, jag tror,
     att vi en gång ha varit grannar...«
     Onegin sig med mod bemannar
     och presenteras av sin vän
     för dennes unga fru.  Fastän
     av rörelse hon knappt förmådde
     att hälsa lugnt på Eugen,
     förblev hon skenbart kall som sten
     och sina känslor ej förrådde.

s. 181

     I samma kyligt lugna ton
     hon skötte sin konversation.

19

     Hos henne ingen oro fann han.
     Ej blev hon blek, ej heller röd.
     Ej minsta skugga skymde pannan
     och fullt naturlig stämman ljöd.
     Hur mycket än han sökte spana,
     han med den lantliga Tatiana
     ej minsta likhet återfann.
     Han något säga vill, men kan
     ej hitta ordet.  Lugnt hon sporde,
     om det var längesen han kom
     till stan och vad han tyckte om
     Moskva.  En avskedsgest hon gjorde,
     gav sin gemål en flyktig blick,
     tog värdigt dennes arm och gick.

20

     Han kunde knappast igenkänna
     i henne den Tatiana, som
     förut (i början utav denna
     historia) honom förekom
     så känslofull, naiv och ärlig,
     men för hans öga knappt begärlig.
     Var då det verkligt hon, som skrev
     det passionerat ömma brev,
     som troget han ännu bevarat?
     Var det väl sant, att hennes kval
     han fordom med en dum moral
     och kallt pedanteri besvarat?
     Hur himmelsvitt är hon ej skild
     från denna svärmiskt veka bild!

s. 181

21

     Onegin lämnar snart salongen
     och tankfull till sin bostad far
     att sova.  Men i sömnen mången
     än ljus, än dyster dröm han har.
     På förmiddagen sent han väckes
     av brev från generaln, som täckes
     be honom dricka te hos sig
     i kväll.  »Hon vill då träffa mig!«
     Med oro skyndar han att svara
     sitt ja.  Var det ett ovisst hopp,
     som i hans kalla själ rann opp?
     Kanhända ock förställning bara?
     fåfänga?  Eller kärlek? Den
     ju hade släckts för längesen.

22

     Onegin längtar hela dagen.
     Alltmer förgår hans sinnesfrid,
     till äntligt dova tioslagen
     förkunna, att det nu är tid.
     Han skyndar punktligt dit och finner
     värdinnan ensam.  Nu försvinner
     totalt hans forna, kalla mod,
     och åter svallar upp hans blod.
     Han kan knappt tänka riktigt redigt,
     törs se på henne blott i smyg
     och svarar tafatt, nästan blyg
     på hennes frågor.  Lugnt och ledigt
     hon tycks ej lägga märke alls
     till hans förlägna: »Vad befalls?«

23

     Men lyckligtvis genralen störde
     en pinsam tête-à-tête.  Han glatt

s. 183

     med vår Onegin samtal förde
     om vilda upptåg, skämt och skratt,
     som de ställt till i flydda tider.
     Nu komma gästerna omsider
     och hälsas höviskt.  Varje rum
     fylls av ett utvalt publikum,
     som konverserar, ler och skrattar.
     Med fina vettets kvicka salt
     man kryddar ogenerat allt
     och ej med allvar sig befattar
     i denna värld, som synes fri
     från tillgjordhet och pryderi.

24

     Här syntes allt, vad huvudstaden
     av skönhet ägde och behag,
     men ock den hela långa raden
     odågor av diverse slag;
     bedagade, koketta damer
     med sina giftermålsreklamer
     och fröknar små, som trippa nätt
     med nedsänkt blick och blygsamt sätt.
     Här en minister, som med svada
     fördjupar sig i politik;
     där med en hovlakejs plastik
     och hår, som doftar av pomada,
     en gubbe, slö och löjligt fadd,
     men med en elak tungas gadd.

25

     Där stod en herre, som beständigt
     var ond på alla och på allt:
     det franska köket var eländigt
     och kaviaren alltför salt;
     till intet nutidsskalder duga;
     om kriget tidningarna ljuga

s. 184

     i kapp med kvinnor, sju för tu;
     klent föret är.  Hans egen fru...
     --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---*
     Hans dotter hade puckelrygg
     och var så avskyvärd och stygg
     och hade en så gnällig stämma,
     att hon blev skydd som dödlig pest
     och undveks av varenda gäst.

(*)Denna versrad saknas totalt.  De fem följande äro upptagna ur
skaldens utkast.

26

     Här ses Saburov, han som lånat
     din eleganta stil, Saint-Priest,*
     och i den ädla konsten grånat
     att skriva vers i »Poésies«.
     Vid dörren ståndar balens konung
     med löje sötare än honung
     och uppsyn mera röd och trind
     än någon kyrkoängels kind.
     En resenär med halvt exotisk
     kostym och panna skyld av lugg
     står tätt bredvid och ler i mjugg
     så egenkär och idiotisk,
     att, fast han ej var gärna sedd,
     han blev hjärtinnerligt beledd.

(*)Älskaren i Rousseaus »Julie«.

27

     Men vår Onegin höll sitt öga
     blott på Tatiana oavvänt,
     ehuru han nu tänkte föga
     på Tanja, som han fordom känt.
     Det var nu den förnäma kvinnan,
     den oåtkomliga värdinnan,

s. 185

     han ville se.  Ack mänskan har
     sin gamla arvsynd ännu kvar,
     som hon har fått av moder Eva,
     ty det förbjudna trädets frukt
     har dock den ljuvligaste lukt
     och åtrås mest (ej minst vid Neva!),
     och utan orm --- det slår ej fel ----
     är paradisets fröjd ej hel.

28

     Vem hade också kunnat ana,
     att hon, denna lantliga Tatiana
     med tiden skulle bli så skön
     och stolt?  Som av ett slags förtrollning,
     med ädelt skick och värdig hållning
     hon förde sig i sin salong
     så nobelt och på samma gång
     se enkelt.  Hon, som fordom hade
     om nåd och misskund honom tiggt
     och i en passionerad bikt
     sin varma själ i dagen lade!
     Hon kanske drömt att till sin död
     med honom dela lust och nöd!

29

     Var ålder kärleksguden kuvar,
     men blott det bröst, vars hjärta slår
     av ungdomsfröjd, han rätt förljuvar.
     Liksom ett regn i knopprik vår,
     han vattnar hjärtan känslotomma,
     att de slå ut med yppig blomma
     och bära frukt i riklig mått.
     Men när man livets zenit nått,
     och det allt redan börjar kvällas,

s. 186

     då visar lidelsen sin art
     som stormen, av vars vilda fart
     de högsta trädens kronor fällas.
     Då sopas bladen skonlöst av,
     och ängen blir en sumpig grav.

30

     Ja, intet tvivel mer!  Vår heros
     var kär på allvar, stackars barn!
     Han blivit sårad svårt av Eros
     och snärjdes i passionens garn.
     Han hörde ej förnuftets stämma.
     Sin längtan kunde han ej hämma,
     besökte henne varje dag
     och gjorde till sin enda lag
     den minsta bön av henne.  Galen
     av fröjd han var, om han ibland
     fick blott beröra hennes hand
     och hjälpa henne på med schalen.
     Bad hon lakejen om sin duk,
     så blev han nästan avundsjuk.

31

     Men varken öra eller öga
     hon synes hava för hans kval,
     och det bekymrar henne föga,
     att han beträder hennes sal.
     Med flyktig blick på honom ser hon,
     en lugn, men kylig hälsning ger hon
     till svar på hans.  Fullständigt fri
     hon var från allt koketteri.
     Onegins krafter börja sina,
     då hon sig ej om honom bryr.
     Allt sällskap mer och mer han skyr
     och hotar rent av att förtvina.

s. 187

     Hans doktor föreskrev som kur
     en oförtövad badsejour.

32

     Men han beslöt att stanna hemma
     och bida där sin levnads slut.
     Tatiana upptog hans dilemma
     dock lika hjärtlöst som förut.
     Men av förhoppning till det sista
     hos honom glödde än en gnista,
     och tänd av feberaktig brand,
     han dristigt skrev med kraftlös hand
     ett brev till henne.  Fordom tyckte
     han just ej om att skriva brev,
     men nu i hast han skrivsjuk blev
     och röjde helt, vad honom tryckte.
     Här nedan följer noggrant, vad
     han skrev till henne, rad för rad.

Onegins  brev  till  Tatiana.

     En inre röst mig redan sagt,
     att detta brev skall eder kränka,
     att Ni detsamma blott skall skänka
     en blick av vrede och förakt.
     Jag måste mig ändå förklara,
     ty det gör föga till och från,
     om denna bikt hos Eder bara
     skall väcka skadefröjd och hån.

     När slumpen förde oss tillsamman
     och när hos Er jag märkte flamman,
     jag vågade dock icke tro,
     att den så mäktig kunde vara
     och glödhet.  Framför allt bevara
     jag ville då min sinnesro.

s. 188

     Så blevo vi än mera skilda,
     då han --- Vladimir --- dödad blev,
     och mina sista känslor milda
     jag ur mitt hjärta skonlöst drev.
     Av hem, av vän jag intet visste;
     jag följde frihetslustens bud
     och sökte --- lyckan.  O, min Gud!
     Hur grymt, hur brottsligt jag tog miste!

     Nej, om ock blott för en sekund,
     att få i Eder närhet dröja,
     att fånga upp från Eder mund
     ett enda litet vänligt löje;
     att få en blick, om än så kort,
     från edra ögon, att få trycka
     Er hand och sedan blekna bort,
     förvissna, dö... Se det är lycka!

     Men allt är blott en fager dröm,
     och Er jag ej beveka mäktar.
     Snart rinner hän min levnads ström.
     I fåfäng längtan jag försmäktar
     och slösar fruktlöst bort de dar,
     som ödet än mig unnat har.
     Jag vet mitt öde skall fullbordas.
     Men innan timmen slagen är,
     då jag i fuktig mull skall jordas,
     vill jag Er se.  Jag Er besvär...

     Jag fruktar, att Ni blott skall gäcka
     min bön, att den hos Eder blott
     skall hat, förakt och klander väcka,
     kanske ock ömkan med min lott.
     Men om Ni visste, om Ni kände
     en enda droppe av den flod
     av lidelse, av det elände,
     som sjuder i mitt heta blod!
     Ack, endast önska att få ligga

s. 189

     vid Edra fötter, blicka opp
     till Er, att gråta, be och tigga
     om Eder kärlek --- utan hopp!
     Men nödgas att med kall förställning
     sig väpna, att på Eder se
     med liknöjd blick, att skämta, le ----
     o, Gud, vad gräslig vedergällning!...

     Men nog!  Ej mera kraft jag har.
     Mot ödets udd jag fåfängt spjärnar.
     Allt är bestämt.  Jag tåligt ärnar
     avbida Edert sista svar.

33

     Men svar ej kommer.  Ännu tvenne
     epistlar sändas.  Även de
     förgäves!  På en bjudning henne
     han träffar, men hon tycks ej se
     åt honom ens.  Det var, som rörde
     hans närhet henne ej.  Hon hörde
     knappt på hans hälsning.  Lugn och stel
     hon tog i andras samspråk del.
     Ej ens en rynka pannan fårar,
     och ej i hennes ögonvrår
     han skönja kan det minsta spår
     av nattvak eller gjutna tårar,
     av vrede eller obehag
     i dessa marmorvita drag.

34

     Men kanske fruktar hon att röja
     för sin gemål sin hemlighet,
     att lyfta något på den slöja
     av det, som blott Onegin vet?
     Nej, intet hopp!  Han kvar ej stannar.
     Han skyndar hemåt och förbannar

s. 190 

     sitt vanvett, sina bittra kval.
     Som snigeln kryper i sitt skal,
     han i sin kammare sig stängde
     från världen in med hängsjuk min,
     som fallet också var, då spleen
     på honom lömskt och segt sig trängde
     och gjorde honom utan krus
     till fånge i sitt eget hus.

35

     Han åter gjorde lärospån i
     sitt bokförråd: Gibbon, Rousseau,
     Bichat, de Staël, Chamfort, Manzoni,
     Bayle, Herder, Fontenelle, Tissot*
     med flera franska, tyska packor.
     Ja, även ryska almanackor
     och tidningar han läste i;
     fast det förstås ej kunde bli
     stort gagn av dessa lärdomspiller,
     vars värde lika är med noll,
     ty ej finns annat innehåll
     än madrigaler och paskiller
     (ej minst mot min person!) galant
     e sempre bene --- icke sant?

(*)Bichat, den franske naturvetenskapsmannen (d. 1802), Chamfort,
lustspelsdiktare (d. 1794), Bayle (d. 1706) och Tissot (d. 1854),
franska filosofer.

36

     Han läste, men hans blickar smögo
     mekaniskt blott från blad till blad,
     ty aningar och drömmar flögo
     med lösta tankar långt åstad.
     Han läste mellan tryckta rader
     av lärda skrifter och ballader

s. 191

     en annan dikt, en annan sång,
     som likt en källas friska språng
     flöt ur hans eget hjärtas gömma.
     Det minnen var från svunnen dag
     om hjärtesår och nederlag,
     som mäktigt genom själen strömma.
     Men mest hans sinne fängslat blev
     av blott ett enda, gulnat brev.

37

     Allt flera drömfantomer svinga
     sig för hans syn i sällsam skrud,
     och gamla melodier klinga
     med nya, underbara ljud.
     Han ser: på enslig, snöhöljd mosse
     där ligger sänkt i sömn en gosse,
     men blod har färgat marken röd,
     och träden viska: »Han är död!«
     Han ser: en här av avgrundsandar,
     av fiender, med vilkas hån
     och hämnderop ett eko från
     förförda kvinnors kör sig blandar.
     Han ser: en by... den lilla ån...
     och hon, blott hon, i fönstervrån.

38

     Alltmera snärjd i drömmars snara,
     han nästan blev förryckt.  Ja, det
     såg ut, som om han löpte fara
     rent av att också bli poet!
     Tack vare denna magnetismen
     förstod vår hjälte mekanismen
     uti vår ryska poesi.
     Jag härvid ej kan låta bli.
     att apropå för er berätta

s. 192 

     om den där diktaren, som skrev
     vid sin kamin och fräste: \emph{Benedetta}
     och Idol mio, sen han släppt
     i elden tofflor och koncept.

39

     Så svunno dagar.  Under barken
     av vårlig livslust re'n det sjöd.
     Onegin vart ej skald och varken
     han blev från vettet eller död.
     I stället kom han sig en smula,
     och ur sin kvava mullvadskula
     med dubbelfönster och kamin
     han med en mindre hängsjuk min
     en morgonstund sin näsa sticker.
     Han kör längs frusna Nevans kaj.
     Det börjar lida snart mot maj,
     ty tunna isen fläckvis spricker
     för solens varma sken, och ned
     i sörjan sjunker slädens med.

40

     Vart styr han denna gång sin bana,
     vår oförbätterlige vän?
     Naturligtvis till sin Tatiana
     han riktar sina steg igen.
     Så blek som själva döden springer
     han uppför trapporna och ringer.
     Han rusar genom korridor
     in i salongen.  Intet spår
     av liv!  Men vid en dörr han spritter
     av hemlig ängslan till förskräckt,
     ty i en enkel morgondräkt
     Tatiana blek och ensam sitter.

s. 193

     Ett brev hon kramar, och av gråt
     är vita kinden ännu våt.

41

     Av sorg och kval ett livs historia
     han läste strax i hennes blick.
     Det ungmön var från Krasnogorja,
     som han nu åter skåda fick.
     Han handlöst sjunker ner att pressa
     mot hennes knä sin böjda hjässa.
     Hon skälver, tiger still och ser
     på honom oavlåtligt ner.
     Men ingen vrede, endast smärta
     hon känner för hans stumma nöd,
     för hans förtvivlan, för den glöd,
     som tärde detta sjuka hjärta,
     och hennes ömma blick har kvar
     en svärmisk glans från forna dar.

42

     Hon ögat ej från honom vände,
     men böjde sig ej heller ned
     mot honom.  Vad av kval hon inte kände,
     vad i sitt innersta hon led,
     förutan ord och klagan slöt hon
     inom sig.  Denna tystnad bröt hon
     omsider och till orda tog:
     »Stig upp, Onegin!  Det är nog.
     Nu vill jag tala fritt och ärligt.
     Onegin, har ni glömt den stund,
     då ni en gång i lantlig lund
     min kärlek kränkte så förfärligt?
     Jag lydde tyst och fogligt då.
     Nu är er tur att höra på.«

s. 194

43

     »Då var jag ung och oerfaren,
     kanhända bättre ock än nu.
     För er jag i mitt hjärta bar en
     så stark passion --- ni minns det ju.
     Men ni ej mera kunde finna
     behag på allvar i en kvinna.
     Jag var ju till och med för god
     för er --- det var ju så?  Mitt blod
     blir iskallt, när jag minnes eder
     och skillnan mellan nu och då.
     Jag härför dock ej klandra må.
     Ni handlade som man av heder
     och för er öppenhet i all
     min tid jag tacksam vara skall.«

44

     »Långt bort från världens larm, på landet,
     ni hade ej en blick för mig.
     Det må så vara.  Men hur kan det,
     jag måste fråga, komma sig,
     att ni mig nu alltjämt förföljer?
     Är det blott för att världen höljer
     mig med sitt smicker och med prakt?
     Har jag nu större tjusningsmakt?
     Kanhända därför att jag äger
     en make, något allvarsam?
     Kanske ni ville med min skam
     bereda er ännu en seger
     och skryta oblygt med er bragd,
     som bleve snart åsidolagd?«

45

     »Jag måste gråta...  Varför krossa
     min sista kära illusion?

s. 195

     Jag  gärna skulle velat frossa
     i den lycksaligt ljuva tron,
     att ni ändå är man av heder.
     Jag gärna ville minnas eder,
     och edert kalla, hårda sätt
     jag skulle föredra mer lätt
     än edert brev och edra tårar.
     Ni kände ömkan, då jag led;
     ni hade aktning till och med
     för mig, för mina drömmars vårar.
     Och nu... på knä för mig!... Att ni
     så låg och usel kunnat bli!«

46

     »Onegin, om ni visste bara,
     vad jag är led vid denna lyx,
     som omger mig, vid denna skara
     av nöjen, i vars mitt jag rycks!
     Ack, alla dessa tomma fester,
     där flärd och falskhet äro gäster,
     allt detta bländverk och all glans
     jag gärna gåve för en krans
     av skogens blommor, för de lekar,
     jag lekte i den lilla vrå
     av världen, där vi möttes då,
     och för den kyrkogård med ekar,
     där nu min stackars amma, trött
     att tala sagor, slumrar sött!«

47

     »Ack, lyckan har förbi mig ilat,
     och dock så nära!  Men det var
     bestämt av ödet.  Överilat
     kanhända ock jag handlat har.
     Men ack, jag kunde inte annat.

s. 196

     Min  moder både bett och bannat,
     och blott för hennes skull till slut
     tog Tanja fulla steget ut
     och lät på gyllne våg sig vägas.
     Om ni är man av heder, låt
     oss nu för alltid skiljas åt.
     Jag älskar er.  Behövs det sägas?
     Men jag är icke längre fri
     och eden skall jag trogen bli.«

48

     Med dessa ord hon gick.  Som dövad
     av åskan stod Onegin kvar
     allen.  Sitt sista hopp berövad,
     än mer han förödmjukad var.
     Men plötsligt skramlar det i salen
     av sporrar.  Nu han syns, genralen,
     Tatianas man.  Onegins kval
     ej minskas av en så fatal
     situation.  Vår slagne heros
     vi lämna för en stund i fred...
     för längre tid...  ja, till och med
     för alltid.  Det anledning ger oss
     att glättigt brista ut:  Hurra!
     Åt skilda håll vi skola dra.

49

     Till sist ett ord till allesamman,
     som följt mig på min långa stråt.
     Må vi i allsköns frid och gamman
     som goda vänner skiljas åt!
     Må dessa bilder, dessa minnen
     förstrött en smula edra sinnen!
     Och törs jag hoppas, att ni blir
     ej ond på mig för min satir,

s. 197

     för  mina fel mot grammatiken,
     och att ett enda litet ord
     må falla i en tacksam jord?
     Och give Gud, att ej kritiken
     må tiga alldeles ihjäl
     min lilla bok.  Farväl, farväl!

50

     Farväl, du hjälten i min saga!
     Och du, mitt ideal, farväl!
     Som kära ungdomsminnen draga
     ni ännu ofta för min själ.
     Med er jag fröjd och smärta delat,
     med er jag lett, med er jag felat
     och hoppats, älskat trott på nytt.
     Ack, många bittra dar förflytt
     ifrån den stund, då första gången
     Tatiana och Onegin tett
     sig för min dröm och då jag sett
     dem skymta fram för mig i sången,
     tills de av konstnärns hand till slut
     till klar gestalt ha mejslats ut.

51


     De vänner, vilka fordom hade
     hört början av min enkla sång,
     dels dött, dels ock --- som Sadi* sade ----
     sin hembygd funnit alltför trång.
     Dem utan blev Onegin färdig,
     och även den, jag anser värdig
     att kallas Tanjas förebild,
     är nu för alltid från mig skild.
     Säll den, som ej var nödd att dricka
     till dräggen ut sitt livs pokal;

s. 198

     som  lyckligt slapp ifrån det kval
     att slutet av mitt epost blicka;
     som gick ifrån det tidigt re'n,
     som jag nu från min Eugen!

(*)Den bekante persiske skalden på 1200-talet.

------------------------------------------------------------------------
Avskriften senast rättad Tor  3 Mar 2005 17:53:17 CET
A. Jensen (1859–1921):
Förord och inledning till Alexander Pusjkins »Eugen Onegin«. Avskrift ur andra upplagan av »Eugen Onegin« i Alfred Jensens översättning (Stockholm 1918).
Förvaras åtkomligt.
Uppgift om författarens namn får ej avlägsnas, utplånas eller eljest göras oläsligt.
Länkning till denna sida anbefalles, men visning inom ram (s.k. frame) på annan sida förbjudes.

Hela texten till Alfred Jensens tolkning av Alexander Pusjkins versroman »Eugen Onegin« finns beredd för utskrift i PDF-filen onegin_aj.pdf (hela boken till gratis nerladdning / gratis nedladdning) att läsa i GV, Acrobat Reader eller Xpdf. Denna sida (HTML-fil) är ej lämpad för utskrift; PDF-filen anbefalles för utskrift på papper.


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Litteraturförteckning
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).