»Livet flöt förbi som en lugn flod och det var bara att sitta på stranden och betrakta alla de växlande företeelserna som kom och som måste komma.«

— Ivan Gontjarov:
»Oblomov«

free web hosting | free hosting | Business Web Hosting | Free Website Submission | shopping cart | php hosting

generaldepoten/real/Rysk_realism-node2.html

Adertonhundratalets realism.

Bakgrund.

Lifegenskapen i Ryssland under adertonhundratalets förra hälft utgjorde en betydande hämsko på rikets utveckling; efterblifvenheten kom tydligt i dagen bl.a. genom den ryska krigsmaktens oduglighet i Krimkriget.[Not] Såväl de lifegne som deras herrar saknade på grundval af denna ordning driffjädrar till att utveckla landtbruk, handtverk och andra näringar, ty de lifegne skulle ej ha kommit i åtnjutande af en sådan utvecklings frukter, och herremännen behöfde den icke för att fortsatt lefva godt, så länge deras underlydande „själar“ trälade för dem; lifegenskapen främjade således allmän tröghet hos bägge stånden.

Dertill lade den äfven ett annat hinder i vägen för en kapitalistisk utveckling efter västeuropeisk förebild, ty för den, som samlat erforderlig förmögenhet för att grunda ett privat företag och anställa folk, saknades det fri och rörlig arbetskraft att leja.[Not] Fabriker i Ryssland utnyttjade alltsedan de stora kronobruken anlades på PETER den stores tid lifegen arbetskraft.[Not]

Tänkande människor ända upp på högsta ort insågo, att lifegenskapen och ofriheten öfver hufvud borde undanröjas såsom hämmande för såväl hushållning som andlig odling.

Så utgaf t.ex. adelsmannen Alexander RADISTJEV redan under den föregifvet frisinnade kejsarinnan KATARINA den andra sin samhällskritiska s.k. reseskildring Resa från Petersburg till Moskva[Not] (Putesjestvije iz Peterburga v Moskvu); under ALEXANDER den förstes till en början reformvänliga regering yttrade själfvaste kejsaren, att lifegenskapen borde afskaffas redan under hans egen regering;[Not] och under NIKOLAJ den förste tillsattes en hemlig utredning om huruledes, lifegenskapen skulle kunna upphäfvas.[Not]

bild av kosacker som sablar ner demonstranter under den misslyckade ryska revolutionen 1905. Om man klickar på denna svartvita rasterbild får man se en färgbild med fler detaljer. Själfhärskardömets bryderi var dock det, att samtidigt som det insåg nödvändigheten af böndernas frigörelse, var det medvetet om, att dess egen tillvaro hvilade på godsägaradelns stöd, och adelns tillvaro upprätthölls just igenom lifegenskapen.[Not] Bondeförtrycket var emellertid blott en sida af den med enväldet förknippade allmänna ofrihet, som ock utsträckte sig på andra samhällslifvets områden och liksom bondeförtrycket icke utdog med lifegenskapens afskaffande år 1861. Den drabbade äfven herremännen (oaktadt adeln begåfvats med vidsträckta företrädesrättigheter under KATARINA den andra[Not]) och de andra stånden, hvilka lika väl som bönderna voro kejsarens undersåtar; så bestraffades t.ex. A. RADISTJEV med förvisning för sin bok.[Not]

Särskilt efter upplösandet af dekabristernas sammansvärjning år 1825 blef Rysslands styrelse under NIKOLAJ den förste synnerligen stram med en än strängare censur, som sökte kväfva alla från de officiellt påbjudne hållningarne afvikande meningar,[Not] till och med genom rena polisprovokationer emot förmodade åsiktsförbrytare, såsom A. HERZEN skildrar det i sina Memoirer.[Not]

Det var emot denna samhälleliga bakgrund, som den ryska skönlitteraturen under adertonhundratalets förra hälft blef en samhällstillvänd litteratur, och den ryska litteraturkritiken i ännu högre grad en samhällstillvänd och politisk litteraturkritik.

I detta rike funnos nämligen människor, hvilka sökte efter läror, som skulle visa vägen mot något människovärdigare.[Not] Filosoferna HEGEL och FEUERBACH utöfvade jämte de utopiska socialister SAINT-SIMON och FOURIER inflytande på Rysslands revolutionära demokrater under adertonhundratalet.

Bild av den franske utopiske socialisten Saint-Simon. Om man klickar på denna rasterbild får man se en bild med flera gråtoner och fler detaljer. Detta innebar visserligen icke, att den ryska författarkåren utgjordes af t.ex. filosofiska materialister eller utopiska socialister (förmarxistiska kommunister). Alla de, som hamnade i motsatsställning till öfverheten, voro icke ens anhängare af västerländska läror öfver hufvud, ty äfven de tsarvänlige s.k. slavofiler ådrogo sig kejserligt misshag p.g.a. sitt svärmande för vissa fornryska folkstyresinrättningar (såsom exempelvis tinget i Novgorod[Not]). Det bidrog dock till att göra den ryska skönlitteraturen mycket samhällstillvänd, i synnerhet som några af de namnkunnigaste litteraturkritikerna själfva voro socialister, och själfva afgränsningen af begreppet „realism“ i litteraturen erhöll ett politiskt innehåll, så att begreppet icke allenast omfattade den litterära stilen utan äfven innehållet och de deri förmedlade hållningar.

Censurens grepp om det offentliga vädrandet af samhällsfrågor tvang nämligen in den politiska debatten på skönlitteraturens fält, hvarest frågorna stundom kunde framställas i inlindade ordalag eller bildlik form och derigenom emellanåt slinka igenom förhandsgranskningen. Detta bruk af skönlitteraturen bidrog tidigt till en förskjutning ifrån poesi till prosa, då den senare med rätta hölls för ett skarpare och ändamålsenligare verktyg, och ur denna prosalitteratur kunde den här behandlade prosarealismen uppspira.

Bild av den franske utopiske socialisten Fourier. Om man klickar på denna svartvita rasterbild får man se en bild med flera gråtoner och högre upplösning. Enbart samhällsförhållandena och några ordkonstnärers lust att skrifva prosa utgjorde icke ensamma grundvalarne för den realistiska litteraturen: litteraturkritikens kraf om samhällstillvändhet, samhällskritik och verklighetsnärhet kommo att sammanföra för öfrigt rätt olikartade författares verk till det, som först kallades den naturliga skolan (företrädd af GOGOL) och senare realismen.[Not] Banerföraren för denna riktning inom litteraturkritiken var Vissarion BJELINSKIJ, som under intryck af olika utländska läror (t.ex. HEGELs idealistiska filosofi) småningom utvecklades i riktning emot den filosofiska materialismen (under intryck af FEUERBACH).[Not]

BJELINSKIJ verkade som litteraturkritiker under NIKOLAJ den förstes regering, och måste till följd deraf p.g.a. den stränga censuren merendels inhölja sina tankar i försiktiga omskrifningar, men bidrog likväl till att rikta uppmärksamhet mot sådan litteratur, som i hans ögon främjade framsteg och framåtskridande (t.ex. GOGOLs skrifter); dock lär han aldrig ha frångått uppfattningen, att litteraturen hufvudsakligen skulle uppbäras af konstnärliga värden, men förnekat, att det skulle finnas eller ha funnits en litteratur helt utan andra värden än skönhetsvärden.[Not]

Liksom GOGOL under 1840-talet följdes af andra realistiska författare, bland annat den för sina i landsflykten skrifna memoarers skull ofvan nämnde HERZEN,[Not] kom BJELINSKIJ från 1840-talets slut och under det deruppå följande årtiondet att följas af andra, på samhällstillvändhet ännu hårdare inriktade litteraturkritiker; de namnkunnigaste äro N.G. TJERNYSJEVSKIJ och N.A. DOBROLJUBOV.[Not] Liksom BJELINSKIJ var hvarken TJERNYSJEVSKIJ eller DOBROLJUBOV adlig; den förre var läkarson,[Not] medan de bägge senare voro prästsöner.[Not] Tillträdet till bildningens tongifvande kretsar var således under adertonhundratalets förra hälft icke längre helt förbehållet de adlige och furstlige, utan det var tvärtemot sådana ur olika ständer med icke-ärftlig tillhörighet (såsom präste- och köpmannaständerna) komna kulturbärare, hvilka ställde sig i spetsen för tidens framskridnaste litteraturriktning.

bild av N.G. Tjernysjevskij. Om man klickar på denna svartvita rasterbild får man se en bild med flera gråtoner och högre upplösning. År 1855 trycktes TJERNYSJEVSKIJs afhandling Konstens estetiska förhållande till verkligheten (Ästetitjeskije otnosjenija iskusstva k dejstviteljnosti), hvari han framlade sitt litterära program: att det är själfva lifvet, som är skönt, och att det är återgifvandet af lifvet, som är konstens allmänna särdrag och dess väsen.[Not] TJERNYSJEVSKIJ utvecklade sitt tänkande om lifvet och samhället på grundval af HEGELs dialektik och FEUERBACHs materialism samt SAINT-SIMONs och FOURIERs utopiska socialism;[Not] han var således socialist, om än han ej var anhängare till den marxistiska af ENGELS vetenskaplig socialism[Not] benämnda lära, man sedermera förknippat med ordet socialism. TJERNYSJEVSKIJ var materialist men icke historisk materialist; man får intrycket, att han helst ville öfverhoppa det kapitalistiska skede i historien , som enligt MARX' och ENGELS' historiska materialism inträffar mellan det feodala och det socialistiska.

TJERNYSJEVSKIJs under hans fångenskap i Peter-Pauls-fästningen skrifna roman Hvad skall man göra? (Sjto djelat'?) kan man läsa såsom ett försök att åskådligt gestalta utopisk-socialistiska tankars förverkligande på rysk botten derigenom, att han skildrar människor, som lefva på ett nytt och friare sätt såväl i hemlifvet som i arbetslifvet; bokens höjdpunkt är kanske hjältinnans dröm om en allt ljusare framtid i glas och aluminium.[Not]

Den utopiska socialismen i FOURIERs tappning gick nämligen bl.a. ut på, att samhället skulle inrättas för att tillfredsställa människornas behof och gifva dem möjlighet att utveckla alla sina naturgifna fallenheter; människorna skulle t.ex. ha möjlighet att växla mellan handens och hjärnans arbete.[Not] Närbesläktade tankegångar äro mer eller mindre ständigt närvarande i TJERNYSJEVSKIJs roman, som dertill trots det myckna luftandet af äktenskapsfrågor är ett stycke mycket god underhållning och dertill uppmuntrande läsning genom sitt skämtlynne, sin optimistiska ton och sitt förebådande af ljusa utsikter (man betänke, att den skrefs af en man, som satt i fängelse). Icke oväntadt har den genom sin omstörtande benägenhet öfvat betraktligt inflytande på många upproriskt sinnade människor i Ryssland ifrån „folkliga“ till bolsjeviker och i vårt land t.ex. lär den äfven ha gjort stort intryck på August STRINDBERG.[Not]

bild av N.A. Dobroljubov.  Om man klickar på denna svartvita rasterbild, får man se en bild med flera gråtoner och högre upplösning. DOBROLJUBOV medarbetade liksom TJERNYSJEVSKIJ i tidskriften Den samtide (Sovremennik) och blef snart den senare skribentens anhängare. Han bekämpade ifrigt tänkandet om konst för konstens egen skull, tolkade gärna de litterära verken till stöd för sina egna hållningar i samhällsfrågorna och tog dervid stundom tillfället i akt att taga sådana verk till utgångspunkt för samhällskritiska artiklar. Det är bl.a. derföre, som DOBROLJUBOV är särskilt intressant för oss, sedan vi läst GONTJAROVs roman Oblomov, ty DOBROLJUBOV hade denna roman till utgångspunkt för sin uppsats Sjto takoje oblomovstjina? (Hvad är oblomoveri?).

Ivan Gontjarov och Oblomov.

Ivan GONTJAROV (1812-1891) tillhörde en förmögen köpmannasläkt men tjänstgjorde själf först i finansministeriet, derpå inom censurväsendet (hvarest han blef ledamot af censuröfverstyrelsen) och slutligen såsom redaktör för en officiell tidning.[Not] Trots denna härkomst ur rikfolk och hans tjänst såsom själfhärskardömets polis på tryckalstrens gebit blef han författare till ett verk, det förmodligen många läsare med oss uppfatta åtminstone delvis såsom icke blott en drift med vissa personlighetsdrag utan såsom kritik af något grundläggande ondt i själfva det dåtida ryska samhället — romanen Oblomov, hvilken offentliggjordes i tidsskriften Fädernesländska annaler (Otetjestvennyje zapiski) år 1859.[Not] En af GONTJAROVs samtida, som sålunda mottog Oblomov, var TJERNYSJEVSKIJs lärjunge och vapenbroder N.A. DOBROLJUBOV.

Romanen Oblomov fyller i 1958 års svenska utgåfva ifrån Natur och Kultur 444 sidor. Lägge man märke till omfånget! Den är uppdelad i fyra delar. I första delen vaknar den i Petersburg boende godsägaren Ilja OBLOMOV ovanligt tidigt om morgonen (redan vid åttatiden), men hinner trots goda föresatser icke riktigt på allvar stiga upp under förmiddagen, utan han somnar om iklädd morgonrock och först framåt femtiden om eftermiddagen väckes han af sin tjänare SACHAR ur en dröm om sin fridfulla barndomstid på godset Oblomovka. En sådan händelserik dag i OBLOMOVs liv lyckas GONTJAROV tränga in på blotta 141 sidor (!).

I andra delen föreställer författaren för oss OBLOMOVs barndomsvän, tyskättlingen Andrej STOLZ, hvilken förefaller vara tänkt att förkroppsliga ett borgerligt-västligt flitighets- och driftighetsideal såsom motbild till Oblomovgestaltens adligt-ryska tröghet och lättja; vidare få vi liksom OBLOMOV stifta bekantskap med OLGA, och en kärlekshistoria seglar af någon anledning, som ej så tydligt framgår, upp emellan henne och OBLOMOV.

I tredje delen flyttar Oblomov till Viborgska förstaden, till en värdinna, som är syster till en af de kanaljer, hvilka utnyttja hans loja godtrogenhet till att skinna honom; i pur oföretagsamhet bryter han förbindelserna med OLGA. I fjärde delen gifter sig OLGA med STOLZ, medan OBLOMOV till sin död lefver tillsammans med sin värdinna, Agafja MATVEJEVNA .

Med tanke derpå, att romanens hufvudfigur är en grundligt overksam människa, skulle man kunna tro, att författaren måst uttänja stoffet till det yttersta, för att fylla 444 sidor med ofvan antydda innehåll. Nu är detta icke riktigt så händelsefattigt, som det låter. I första delen, hvari OBLOMOV mest ligger på soffan, gör han det icke ostördt; den stackars OBLOMOV får under dagen en rad fridstörande besök af personer, hvilka dermed föreställas oss. Vidare grälar han med tjänaren SACHAR, hvilket ger oss en bild af förhållandet emellan herremannen och hans lifegne betjänt.

Slutligen innehåller denna del talrika hänvisningar till andra omständigheter i OBLOMOVs liv, och OBLOMOVs dröm om den stillsamma barndomen på Oblomovka är mycket belysande i frågan om huruledes en människa har kunnat blifva så trög. Hela denna första del är ett mästerverk i människokännedom, om man betraktar den uteslutande såsom en ingående skildring af en enstaka människas sinnelag och egenheter. På samma gång, som handlingen i denna del egentligen bara utspelar sig under en enda dag, erbjuder den faktiskt en bild af Ilja OBLOMOVs hela dittillsvarande lif.

I sin uppsats Sjto takoje oblomovstjina? (Hvad är oblomoveri?) konstaterar DOBROLJUBOV, att OBLOMOVs lättja och apati är berättelsens enda driffjäder; men för GONTJAROV funnes, enligt DOBROLJUBOV, intet för tomt och obetydligt rörande OBLOMOV, utan allt skildras lika ingående.[Not] Detta är visserligen till men för handlingens snabbhet och tröttande för otålmodiga läsare, medger DOBROLJUBOV, men han tillfogar, att man snart börjar lefva med i den skildrade världen och tänker sig själf in i de afbildades belägenhet, så att man förstår, att man i deras ställe icke kunnat handla annorlunda.[Not]

DOBROLJUBOV påpekar, att icke alla författare själfva förklara för läsaren, hvilka som äro de grundläggande tankarne i deras verk;[Not] GONTJAROV, menar han, tillhör det slag af författare, som icke påpracka läsaren sina synpunkter, utan i stället afbilda föremålet för skildringen så noggrannt och sorgfälligt som möjligt i alla de finaste enskildheter och ur alla dess synvinklar, på det att läsaren själf må draga sina egna slutsatser derur.[Not]

DOBROLJUBOV drager mycket riktigt sina egna slutsatser ur romanen Oblomov. Mer än att vara en karikatyr af en handlingssvag individ ser han den såsom en bild af hela det ryska lifvet och samhället. Ilja OBLOMOV vore, enligt DOBROLJUBOV, i själfva verket en lefvande, modern, rysk personlighetstyp och nyckeln till lösandet af många gåtor i det ryska samhället.[Not] Han påvisar äfven, att OBLOMOV är en kärntyp i det ryska folket, hvilken flerfaldiga gånger afbildats i litteraturen, såsom i PUSJKINs Eugen Onegin, såsom PETJORIN i LERMONTOVs Vår tids hjälte m.fl.[Not] s.k. öfverflödiga människor.

OBLOMOV har sedan barndomen vant sig vid att vara en lätting, derigenom att det alltid funnits någon (lifegen tjänare), som gjort det, han icke själf haft lust att göra, så att om han själf uträttat något, har det tjänat till en treflig förströelse och ej varit af nödtvång.[Not] Vanan att alltid få sina önskningar uppfyllda beröfvar gossen hvarje föreställning om medlen att nå målen, så att han faller undan för minsta motstånd, minsta kraf, att han skall förlita sig på egna krafter.[Not]

En normal människa, anser DOBROLJUBOV, vill bara göra det, som står i hennes förmåga; i gengäld genomför hon ock det, hon vill.[Not] Men OBLOMOV är icke van att göra något som helst; följaktligen kan han ej heller bedöma, hvilka af hans önskningar som äro genomförbara, och derföre kan han heller icke, enligt DOBROLJUBOV, egentligen vilja någonting på riktigt.[Not] Hans önskningar utmynna blott och bart i tanken, att „det vore bra, om det eller det gjordes“; derföre tycker han om att dagdrömma och skyr den stund, då drömmen skall omsättas i handling, något han helst öfvervältrar på någon annan.[Not]

OBLOMOV vill, att lifvet skall vara lugnt och sysslolöst; han uppfattar arbete såsom ett straff, menar DOBROLJUBOV.[Not] Men hans overksamhet beror icke allenast derpå, att han blifvit bortskämd i sin barndom, utan äfven derpå, att han funnit allt, han försökt sig på att göra, meninglöst och tråkigt. Han har upphört att läsa böcker, ty de förmådde icke hålla hans uppmärksamhet vid liv; han har upphört att skrifva och han har slutat sin tjänst, emedan arbetsuppgifterna tedde sig meningslösa och kollegornas kryperi för öfverordnade äcklade honom. Det återstår honom blott, att ligga på soffan och dagdrömma.

Äfven om OBLOMOV är en karikatyr, skola vi icke frånkänna honom en viss klarsynthet: vi tycka själfva, att det ofta är nästan lika tillfredsställande att dagdrömma om något, som att verkligen göra det; när man tänkt sig något, har man ofta redan haft de bästa upplevelserna af det, man tänkt sig, och det blir ej så mycket roligare, om man omsätter dagdrömmen i handling; tvärtom kan det hända, att utförandet erbjuder besvärligheter, man kan tänka bort i fantasins värld.

Men DOBROLJUBOV pekar på OBLOMOVs leda såsom en lika viktig grund för hans overksamhet som hans lättja, och äfven här jämför han med ONEGIN och PETJORIN; lifvet i Ryssland erbjöd helt enkelt icke särskilt mycket, som det kunde vara meningsfullt för en klok man att gripa sig an (om han skulle hålla sig till det tillåtna).[Not]

DOBROLJUBOV har ock en del att säga om oblomovarnes förhållande till qvinnor (såsom OBLOMOVs till OLGA), om Andrej STOLZ och annat, som vi icke skola gå in på här. Den väsentligaste, omsorgsfullast skildrade och intressantaste gestalten i romanen Oblomov är nämligen titelfiguren själf. Visserligen kan man tycka, att han är han en nidbild, men han är ingen illasinnad nidteckning, och åtminstone mycket mer än en karikatyr.

GONTJAROV har i Oblomov icke skapat en figur, som vi är benägna att håna eller afsky, ty i Ilja OBLOMOV känna vi igen så mycket af oss själfva. Vi snarare afundas OBLOMOV, att han har möjlighet att utlefva sin lättja och sträfvan efter lugn och ro. Dertill har GONTJAROV ej blott ingående och öfvertygande skildrat huru OBLOMOV är, utan äfven minst lika öfverbevisande klargjort hvad, som gjort honom till den, han är.

Man skulle kunna förakta och t.o.m. hata människan OBLOMOV för det, att han är en odåga, som hela sitt liv låtit andra träla för sig och left af deras möda och svett; man skulle kunna håna och ringakta OBLOMOV, för att han ständigt låter sig utnyttja och draga vid näsan; vi göra emellertid ingendera. Vi göra icke det, ty GONTJAROVs Oblomov åskådliggör, hur litet en enstaka människa ensam kan påverka sitt eget öde, sitt eget lefnadslopp (i synnerhet i sådana fall, när alla valmöjligheter, lifvet erbjuder, äro dåliga).

OBLOMOV har visserligen en egen vilja, men den är icke fri, ty den har formats af såväl hans köttsliga arf som af hans upplefvelser i lifvet. OBLOMOVs vilja kan heller icke i någon vidare omfattning påverka hans lefnads lopp, emedan denna vilja blott är en af de många omständigheter, som påverka hans lif. OBLOMOV är ett offer för omständigheternas samspel, och det är ej så mycket hans egna göranden och låtanden som afgöra, huruledes hans lif skall gestalta sig, utan det är fastmer rena tillfälligheter, som bestämma, huruvida hans lif emellanåt skall råka röra sig i samma riktning som hans vilja (om han har någon). Hans lif har blifvit sådant, som det är, derföre, att lifvet har gestaltat sig på det viset.

Genom klarläggandet af bakgrunden till OBLOMOVs lojhet, så att man såsom läsare ej vill klandra den enskilda människan OBLOMOV, ställer Oblomov faktiskt den ryska samhällsordningen vid skampålen, oafsett om GONTJAROV har afsett det eller ej. Slutsatsen man drar af Oblomov (vid en läsning med samhällelig synvinkel) är den, att lifegenskapen gjort icke blott de lifegne utan äfven deras herrar till trälar, och att lifegenskapen bör undanröjas, icke blott i de lifegnes utan äfven i deras herrars och hela Rysslands intresse.

DOBROLJUBOV uppmärksammar den oblomovska kultur, som utbildats, och betonar, att han ej så mycket talar om människan OBLOMOV som om oblomoveriet.[Not] Detta oblomoveri yttrar sig, enligt DOBROLJUBOV, i en benägenhet hos i ord framstegsifrande människor att kritisera missförhållanden, man vet sig ej behöfva göra något åt, och att vilja afnjuta välljudet i sina egna djärfva fraser i trygg förvissning derom, att ej behöfva omsätta dem i handling.[Not] De tala om höga sträfvanden och medvetenhet om moralisk plikt, men egentligen sträfva de blott efter lugn och ro i den oblomovska morgonrocken,[Not] tadlar dem DOBROLJUBOV.

Genom läsning af GONTJAROVs roman Oblomov och jämförelse af våra egna intryck med DOBROLJUBOVs såsom de framkomma i hans uppsats Hvad är oblomoveri ha vi således sett, att Oblomov är rik på djupet såväl som på ytan. Denna roman är utomordentligt god underhållning genom såväl sitt skämtlynne som genom sina fylliga, rika beskrifningar och skildringar af gestalter, föremål och skådeplatser. Vidare äro vi förskonade från det slag af långrandiga tal, somliga författare låta sina gestalter hålla; GONTJAROVs replikskiften äro synnerligen måttfulla och välafvägda. Der finnes intet tråkigt, tomt eller likgiltigt i GONTJAROVs Oblomov, oaktadt det man skulle kunna tro, att en så pass lång roman med så litet handling skulle vara bräddfull med påfrestande tomgångsskrifverier. Men ett enkelt återgifvande af en romans handlingsstomme säger oss sällan någonting om dess godhet.

Oblomov har dertill såväl ett djup ifråga om människokännedom och personbeskrifning som ett politiskt djup med afseende på dåtida ryska samhällsförhållanden och ett kulturellt djup med afseende på insikt i det ryska oblomoveriet (om vi få tro DOBROLJUBOV). Den uppfyller dermed, såvitt vi kunna se, med godt mått realismens kraf på såväl samhällstillvändhet som trogen återgifning af verkligheten och gör detta på ett för läsaren utomordentligt smakligt sätt. Samtidigt föreskrifver GONTJAROV genom sin framställning, såsom DOBROLJUBOV påpekar (se ovan), inte någon särskild läsart, utan han lämnar det läsaren fritt att på läsares sedvanliga vis läsa boken på eget sätt, så att den kanske slutligen för honom blir till något annat, än författaren på sin tid tänkt sig.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Den socialistiska realismen. Opp: En blick på adertonhundratalets Bakåt: Om uppgiften och dess

Detta papir är ursprungligen framställdt såsom pliktuppgift inom kursen i rysk litteraturhistoria RYS031 vid Slaviska institutionen, Lunds universitet vårterminen 1995 af Erik Jonsson <generaldepoten@rambler.ru>.
Uppgifterna om författarens namn få ej aflägsnas, utplånas eller eljest göras oläsliga.
För första gången offentliggjordt på Internätet/Världsväfven i januari 1998.
Copyright © 1998–2003 Erik Jonsson
Förvaras åtkomligt.
Bäst före: nästa ändringsdatum.
Äldre versioner böra förstöras.
Senast ändradt 26.3.2003 (den tjugosjätte mars år tvåtusentre).

Hela texten finnes här äfven beredd för utskrift i PDF-filen Ryskrealism.pdf (att läsa i Acrobat Reader, Xpdf eller GV) samt den komprimerade postscriptfilen Rysk_realism.ps.gz (att packa upp med gzip och läsa i Ghostview, GV eller GSView, hvilka kunna hämtas på ftp.sunet.se).
De utskriftsberedda PDF- och PostScript-filerna sakna dock de i HTML-filerna befintliga länkarna till andra dokument.


Ser bra ut i hvilken väfläsare som helst.
Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll:

Litteraturförteckning
Örlogsfartyg ifrån rysk-japanska kriget 1904-1905
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).