»Före sin afresa talade Michaljevitsch ännu en gång med Lavretski. Han förespådde honom en säker undergång, om han icke vaknade upp i tid, bad honom allvarligt att taga sig an sina lifegnes välfärd, framställde sig sjelf som ett exempel, i det han försäkrade att han blifvit renad i lidandets degel, och mer än en gång prisade han sig lycklig, jämförde sig med himlens foglar, med dalens liljor.…
Till och med då han satt i vagnen, der man redan stufvat in hans märkvärdigt tunna och lätta kappsäck af gult läder, fortfor han ännu att tala. Insvept i ett slags spansk kappa med luggsliten krage och ett par lejonklor till spänne, utvecklade han ännu i sista stund sina åsigter om Rysslands framtid och svängde med sina bruna händer i luften, alldeles som om han strödde ut frön till en kommande lycka.«
|
---8<-------------(Här börjar filen adelsfolk.txt)----------------------
ADELSFOLK
NOVELL
AF
IVAN TURGENJEF
---
FRÅN RYSKAN ÖFVERSATT
AF
- K -
------------------------------------------------------------------------
STOCKHOLM, 1886.
------------------------------------------------------------------------
Afskrift af Erik Jonsson år 2004-2005 (tvåtusenfyra till tvåtusenfem).
Fullkomlig öfverensstämmelse med förlagan utlofvas icke. Läsarne
kunna sjelfva rätta uppenbara felskrifningar.
------------------------------------------------------------------------
I.
Det led mot aftonen af en klar vårdag år 1842. Små, rosenfärgade moln
stodo högt på den ljusa himlen, och det såg ut, som om de icke drogo
bort utan så småningom försvunno in i asurens djup.
I ett vackert hus i utkanten af guvernementsstaden Orel, sutto tvänne
qvinnor vid ett öppet fönster. Den ena tycktes vara omkring femtio
år, den andra redan en gumma om sjuttio.
Den förra hette Marja Dmitrievna Kalitin. Hennes man, f. d.
guvernementsprokurator och en på sin tid mycket bekant jurist,
beslutsam och rask, men häftig och envis, hade dött omkring tio år
förut. Han hade fått en ganska god uppfostran och gjort studier vid
universitetet i Moskva, men uppvuxen i fattigdom, hade han tidigt
insett nödvändigheten af att sjelf bana sig en väg och skapa sig en
förmögenhet. Marja Dmitrievna hade gift sig med honom af kärlek. Han
såg inte illa ut, hade godt hufvud och kunde vara ganska älskvärd, när
han ville.
Marja Dmitrievna, hvars familjenamn var Pjestof, hade redan som barn
förlorat sina föräldrar och derefter tillbragt några år i en pension i
Moskva. Sedan hon lemnat denna, bodde hon tillsammans med en faster
och en äldre bror på deras fädernegods Pokrofskoje omkring femtio
verst från Orel. Men brodern flyttade snart till Petersburg för att
ingå i statens tjenst, och under tiden hade systern och tanten det
ganska knappt, till dess en plötslig död satte en gräns för hans
lefnadsbana.
Marja Dmitrievna ärfde godset, men blef icke länge bofast der. Redan
på andra året efter hennes giftermål med Kalitin, som på några dagar
lyckats eröfra hennes hjerta och hand, blef Pokrofskoje utbytt mot en
annan egendom, mycket mer vinstgifvande, men fult belägen och utan
herrskapsbyggning. Samtidigt köpte sig Kalitin ett hus i staden Orel,
som han utsett till stadigvarande boningsort för sig och sin fru.
Till huset hörde en stor trädgård, som åt ett håll räckte ända ut till
de öppna åkerfälten utanför staden. »På det viset behöfver man inte
släpa ut på landet om somrarne«, menade Kalitin, som icke var någon
synnerlig vän af den landtliga stillheten.
Mer än en gång saknade Marja Dmitrievna sitt kära Pokrofskoje med den
lilla muntra bäcken, de stora ängarne och grönskande hagarne. Men hon
motsade aldrig sin man i någonting och hyste en obegränsad vördnad för
hans förstånd och erfarenhet. Och då han efter femton års äktenskap
skildes hädan, efterlemnande en son och två döttrar, hade Marja
Dmitrievna redan så vant sig vid sitt hus och vid stadslifvet, att hon
numer icke ville lemna Orel.
I sin ungdom ansågs Marja Dmitrievna vara en ganska täck blondin, och
ännu vid femtio år hade hennes drag, ehuru numera litet pussiga och
uttryckslösa, dock icke förlorat alt behag. Af naturen var hon mer
känslosam än egentligen god, och bibehöll ännu vid mogna år ganska
mycket af en pensionsflickas sätt. Hon klemade med sig, blef lätt ond
och kunde brista i gråt, om någonting störde hennes vanor. Men så var
hon också mycket vänlig och älskvärd, när alla hennes önskningar
uppfyldes och ingen motsade henne.
Hennes hus ansågs för ett af de angenämaste i staden. Hon hade en
betydlig förmögenhet, till en del ärfd, men till större delen
förvärfvad af hennes aflidne man. Bägge döttrarne bodde hemma hos sin
mor, men sonen uppfostrades vid ett af de förnämsta gymnasierna i
Petersburg.
Den gamla damen, som satt bredvid Marja Dmitrievna vid fönstret, var
samma faster, med hvilken hon tillbragt så många ensamma år på
Pokrofskoje, och hennes namn var Marfa Timofejevna Pjestof. Hon
ansågs vara ett riktigt original, hade ett mycket sjelfständigt lynne,
sade folk sanningen midt i ansigtet, och ehuru hon egde mycket små
tillgångar, uppträdde hon så, som om hon ständigt rörde sig med stora
summor.
Marfa Timofejevna hade aldrig kunnat med sin brorsdotters man, och
strax efter giftermålet hade hon flyttat bort till en liten gård, hon
egde, och der bott i tio år i en liten nedrökt bondstuga.
Marja Dmitrievna var egentligen litet rädd för sin faster. Med svart
hår och skarpa ögon ännu på ålderdomen rörde sig den lilla spetsnästa
gumman med stor liflighet, höll sig mycket rak, talade fort och
tydligt med tunn, gäll röst, och gick alltid klädd i hvit bindmössa
och hvit kofta.
--- Hvad är det nu för då? --- frågade hon plötsligt Marja Dmitrievna,
--- hvad suckar du för, mor lilla?
--- Hå hå ja ja! --- suckade denna till svar, --- hvilka underbara
moln!
--- Jaså, du tycker, att det är mycket synd om dem, hva' sa'?
Marja Dmitrievna svarade icke.
--- Hvarför kommer inte Gedeonofski? --- sade Marfa Timofejevna, under
det hon flitigt stickade på en lång yllehalsduk. --- Han skulle
hjelpa dig att sucka eller också ljuga ihop något trefligt åt oss.
--- Alltid dömer ni så strängt öfver honom! Sergej Petrovitsch är en
mycket aktningsvärd man.
--- Aktningsvärd! --- upprepade gumman försmädligt.
--- Och hvilken tillgifvenhet hyste han icke för min salig man! ---
fortfor Marja Dmitrievna. --- Han kan ju ännu icke i dag tänka på
honom utan synbar rörelse!
--- Än se'n då! Det är väl inte att undra på, när din man drog upp
honom ur elände, --- brummade Marfa Timofejevna och satte
stickorna i ännu raskare fart än förut.
--- Ser så from och beskedlig ut med sitt gråa hår, --- började hon
igen efter en stund, --- men bra han öppnar mun, så är det lögn
eller sqvaller... Och ändå är han statsråd till på köpet!... Nå,
så han är också prestson, förstås.
--- Det är nog en liten svaghet hos honom, men hvem är väl utan fel
här i verlden, lilla tant? Sergej Petrovitsch har just inte fått
någon uppfostran, det är nog sant... han kan inte tala
franska... Men ni må säga hvad ni vill, så är han i alla fall en
mycket angenäm menniska.
--- Ja, för att han alltid slickar dig på händerna, förstås!...
»Talar inte franska«!... Och det är ju en riktig olycka det,
naturligtvis!... jag sjelf är inte stark i franska dialekten...
För honom vore det bättre att inte tala något språk alls, så kunde
han inte ljuga. Men ser man på, --- tillade hon med en blick ut
på gatan. --- »När man talar om trollen, så stå de i farstu'n«.
Der kommer han ju, din »angenäma menniska«, marscherande med stora
steg... Så lång han är se'n... en riktig stork!
Marja Dmitrievna började ordna sina lockar. Fastern såg på henne med
ett försmädligt leende.
--- Hur är det, mor lilla? Du kan väl aldrig ha något grått hårstrå
häller? Håll efter din Palaschka! Hvar har hon sina ögon!
--- Faster ska' då alltid retas också, --- mumlade Marja Dmitrievna
harmset och knackade med fingrarne på stolskarmen.
--- Sergej Petrovitsch Gedeonofski! --- skrek med gäll röst en liten
rödkindad betjentgosse, i det han öppnade dörren.
------------------------------------------------------------------------
II.
En lång herre i snygg rock, korta byxor, grå kastorhandskar och två
halsdukar --- en svart ofvanpå och en hvit inunder --- trädde in i
rummet. Alt hos honom bar prägel af anständighet och höflighet, ända
från hans välbildade ansigte, med håret slätkammadt utmed tinningarne,
ned till de mjuka knarrlösa stöflarne utan klackar.
Han bugade sig först för värdinnan i huset, Marja Dmitrievna, och
sedan för Marfa Timofejevna. Under det han långsamt drog af sig
handskarne, böjde han sig ned öfver Marja Dmitrievnas hand och kysste
den vördnadsfullt två gånger å rad. Derefter satte han sig långsamt
ned i en länstol, och under det han småleende strök fingerspetsarne
mot hvarandra, började han med artig ton:
--- Och Lisaveta Michajlovna befinner sig väl, hoppas jag?
--- Ja, --- svarade Marja Dmitrievna --- hon är i trädgården.
--- Och Elena Michajlovna?
--- Lenotschka är också i trädgården.... Nå, har ni inte något nytt
att berätta?
--- Åh jo, hvarför inte? --- svarade Sergej Petrovitsch blinkande och
nysande. --- Hm... om ni tillåter, mina damer, så har jag
verkligen en nyhet att berätta... och det en ganska märkvärdig
nyhet ändå. Lavretski... Fedor Ivanitsch har kommit tillbaka.
--- Fedja? --- sade Marfa Timofejevna, förvånad. --- Nej, narras ni
inte nu igen, far lille?
--- Nej, visst inte, jag har sjelf sett honom.
--- Ja, det bevisar ingenting.
--- Han har blivit fet och dugtig, --- fortfor Gedeonofski, i det han
låtsades icke hafva hört Marfa Timofejevnas anmärkning. --- Han
förefaller ännu mer axelbred än förr och har en riktigt
blomstrande ansigtsfärg.
--- Han har blifvit fet, --- upprepade Marja Dmitrievna långsamt. ---
Hur i all verlden kan det vara möjligt?
--- Ja, det kan man alt undra på, --- svarade Gedeonofski, --- en
annan skulle i hans ställe verkligen skämts för att visa sig ute
bland menniskor.
--- Hvarför det? --- inföll Marfa Timofejevna. --- Hvad är det för
dumt prat! Menniskan har kommit tillbaka hem... än se'n då, hvar
vill ni väl han skulle göra af sig? Och om han ändå hade begått
något felsteg!
--- Det är alltid mannens fel, min nådiga, det vill jag ta mig den
friheten att påstå, om hustrun uppför sig illa.
--- Ja, så säger du, lille far, derför att du sjelf aldrig varit gift.
Gedeonofski smålog tvunget.
--- Tillåt mig att fråga, --- sade han efter en stunds tystnad, --- åt
hvem stickar ni den der förtjusande halsduken?
Marfa Timofejevna såg skarpt på honom.
--- Åt den, som aldrig springer med sqvaller, aldrig är falsk och
aldrig sätter ihop historier, om det fins någon sådan menniska i
verlden. Fedja känner jag mycket väl, och han har inte gjort sig
skyldig till något annat fel än det, att han skämt bort sin
hustru... Nå ja, han gifte sig ju också af kärlek, och sådana
giftermål går det alltid på tok med, --- sade gumman med en
sidoblick på Marja Dmitrievna. --- Men nu, lille far --- tillade
hon, i det hon steg upp och plockade ihop sina saker, --- nu kan
du vända din elaka tunga mot hvem du vill, mig sjelf inte
undantagen. Jag skall inte hindra dig längre.
Med dessa ord lemnade hon rummet.
--- Så der är hon alltid! --- suckade Marja Dmitrievna --- ständigt
och jämt!
--- Det kommer af hennes år, --- anmärkte Gedeonofski --- men hvad
skall man göra!... Hon behagade nyss säga: »åt den som aldrig är
falsk«. Men hvem är väl fri från falskhet i våra dagar?... Tiden
är nu en gång sådan. En af mina vänner, en högst aktningsvärd man
och dertill... jag fäster särskild vigt vid det... en man af hög
rang, brukade säga, att nu för tiden kan inte ens en höna närma
sig sitt korn utan list. Alltid lurar hon på, hur hon skall komma
åt det från sidan... Men när jag ser på er, nådig fru... ack, ni
har då verkligen en englalik karaktär... Tillåt mig att ännu en
gång få kyssa er lilla, snöhvita hand!
Marja Dmitrievna smålog svagt och räckte Gedeonofski sin knubbiga hand
med lillfingret i behagfull krökning skildt från de öfriga.
Under det att han långsamt förde den till sina läppar, makade Marja
Dmitrievna sin stol närmare intill hans, och lutande sig litet framåt,
frågade hon halfhögt.
--- Ni har då således sett honom?... och han skulle verkligen vara
munter och kry... alldeles som om ingenting hade händt...
--- Ja, bevars. Det har inte bekommit honom det allra ringaste, ---
svarade Gedeonofski hviskande.
--- Och har ni hört, hvar hans fru är nu?
--- På sista tiden var hon i Paris, men nu sägs det, att hon flyttat
till Italien.
--- Det är verkligen någonting förskräckligt med Fedjas belägenhet.
Jag förstår inte, hur han kan härda ut med det... Olyckor kunna
hända hvem som helst, men han har ju blifvit ett talämne för så
godt som hela Europa, kan man säga.
Gedeonofski suckade.
--- Ja, ja, så är det... Hon lär ju bara umgås med artister och
pianister och andra sådana der lejon, eller hvad de nu kallas för
på deras språk... Hon har verkligen förlorat hvarje känsla af
blygsel och anständighet.
--- Ja, det är mycket, mycket ledsamt, --- sade Marja Dmitrievna, ---
och särskildt för slägten... Som ni väl vet, Sergej Petrovitsch,
så är han en syssling till mig i tredje led.
--- Ja, jag vet... Skulle jag inte känna till hvad som rör er familj,
min bästa Marja Dmitrievna?
--- Jag undrar just, om han tänker komma till oss... Hvad tror ni?
--- Ja, förmodligen... Men för resten så sägs det, att han tänker slå
sig ned på landet.
Marja Dmitrievna såg upp mot himlen.
--- Ack, Sergej Petrovitsch... när jag tänker på, hur försigtiga vi
qvinnor måste vara i vårt uppförande!
--- Det är skilnad på qvinnor och qvinnor, Marja Dmitrievna. Det fins
olyckligtvis sådana... med flyktigt sinnelag... och så ungdomen
till... och alla ha inte heller fått fasta moraliska grundsatser
inpräglade från barndomen.
Sergej Petrovitsch tog upp ur fickan en blårutig näsduk och började
breda ut den.
--- Ja, sådana qvinnor fins det visserligen, --- Sergej Petrovitsch
förde ett hörn af näsduken till den ena ögonvrån och sedan till
den andra, --- det fins det nog, Gudi klagadt... men i
allmänhet... när man betänker... det vill säga... Det är
förskräckligt, hvad det dammar ute i dag.
--- Maman, maman! --- hördes en barnsligt klingande stämma, och en
liten söt, elfvaårig flicka kom inspringande i rummet. ---
Vladimir Nikolajitsch kommer ridande hit till oss!
Marja Dmitrievna reste sig upp. Sergej Petrovitsch steg också upp och
bugade sig artigt.
--- Ödmjuka tjenare, Elena Michajlovna, --- sade han, och i det han
för anständighetens skull gick bort till ett hörn af rummet,
började han med dämpadt ljud snyta sin långa, raka näsa.
--- En sådan vacker häst han har, maman! --- fortfor den lilla
flickan. --- Han var alldeles nyss borta vid trädgårdsgrinden och
sa' till Lisa och mig, att han skulle rida fram till stora
trappan.
I det samma hördes hofslag, och en smärt, ungdomlig ryttare på en
vacker brun häst visade sig på gatan och stannade vid det öppna
fönstret.
------------------------------------------------------------------------
III.
--- God dag, Marja Dmitrievna! --- ropade den unge ryttaren med
behagligt klingande röst, --- hvad tycker ni om mitt nya köp?
Marja Dmitrievna kom fram till fönstret.
--- God dag, Voldemar! --- Oh, en sådan förtjusande häst! Hvar har
ni köpt den?
--- På remontermötet... Men jag fick betala den dyrt.
--- Hvad heter den?
--- Orlando. Ja, det är ett dumt namn, men jag tänker byta om
det... Eh bien, eh bien, mon garçon... Han är så ostyrig så!
Hästen fnös, skrapade med framhofvarne och skakade på sin fraggiga
nos.
--- Lenotschka!... Klappa honom på halsen, var inte rädd, du! --- sade
den unge ryttaren.
Flickan sträckte ut handen genom fönstret, men Orlando reste sig
hastigt på bakbenen och kastade sig åt sidan.
Ryttaren förlorade dock icke fattningen. Ett fast tag med benen, ett
lätt slag på halsen med ridspöet, och efter några ögonblicks motstånd
fick han hästen att åter stå stilla framför fönstret.
--- Prenez garde, prenez garde, --- varnade Marja Dmitrievna.
--- Lenotschka, klappa honom du, --- upprepade ryttaren, --- jag ska'
nog hålla honom i styr.
Flickan sträckte åter ut handen och strök sakta hästens darrande nos,
medan denne gång på gång skakade hela sin kropp och oupphörligt
tuggade på betslet.
--- Bravo, bravo! --- ropade Marja Dmitrievna, --- men stig nu af och
kom in till oss!
Ryttaren gjorde en skicklig volt, gaf hästen sporrarne och red i kort
galopp nedåt gatan och in på gården. En minut derefter inträdde han
med ridspöet i handen in i salongen genom dörren till tamburen, och i
samma ögonblick visade sig på tröskeln till en annan af salongens
dörrar en hög, smärt, svartlockig flicka om nitton år. Det var Lisa,
Marja Dmitrievnas äldsta dotter.
------------------------------------------------------------------------
IV.
Den unge man, hvilken vi nyss presenterat för läsaren, och hvars namn
var Vladimir Nikolajitsch Panschin, tjenstgjorde egentligen i
Petersburg som embetsman på särskildt förordnande i ministeriet för
inrikes ärenden, men hade i och för ett tillfälligt officielt uppdrag
afsändts till Orel, med anställning hos guvernören, general
Sonnenberg, till hvilken han för öfrigt var en aflägsen slägting.
Panschins far, en f. d. stabsryttmästare och känd spelare, en man med
litet, hoptryckt ansigte, vackra ögon och nervösa ryckningar kring
läpparne, umgicks under hela sin lifstid uteslutande med förnämt folk,
var medlem af engelska klubben i både Petersburg och Moskva, och
ansågs för en verldserfaren, föga pålitlig, men älskvärd och angenäm
sällskapsmenniska. Oaktadt sin erfarenhet, befann han sig ständigt i
penningförlägenhet och efterlemnade åt sin ende son en obetydlig
förmögenhet, men mycket trassliga affärer. Deremot hade han dragit
försorg om, att sonen skulle få en efter hans begrepp utmärkt
uppfostran.
Vladimir Nikolajitsch talade franska utmärkt, engelska ganska bra och
tyska mycket illa. Så skulle det också vara. Det passade sig icke
för bättre folk att tala tyska väl, men att en eller annan gång, och i
synnerhet vid mera glada tillfällen, låta höra några tyska ord, det
gick mycket väl an, »c'est même très chic«, som parisarna från
Petersburg bruka uttrycka sig.
Redan vid femton års ålder förstod Vladimir Nikolajitsch att göra sin
entrée i en salong utan all tafatt blyghet, att röra sig der med
behagfull ledighet och aflägsna sig i det lämpliga ögonblicket. Den
äldre Panschin hade skaffat sin son en mängd värdefulla relationer.
Under det att han blandade korten mellan tvänne robbertar, eller efter
en med någon förnäm medspelare lyckligt gjord »storslam«, underlät han
aldrig att till denne nämna ett ord om sin »lilla Volodjka«. För egen
del hade Vladimir Nikolajitsch under sin vistelse vid universitetet
väl icke förvärfvat någon högre grad än den af »verklig student«, men
i dess ställe knutit intim bekantskap med flera unga män af god familj
och vunnit inträde i flera förnäma hus. Öfverallt var han en gerna
sedd gäst. Han såg ganska bra ut, hade ett ledigt sätt, var alltid
munter och gladlynt och med om allting, höflig och aktningsfull, der
det var nödvändigt, djärf och ogenerad, der det gick an, med ett ord
en förträfflig kamrat och »charmant garçon«. Också hade för honom
öppnat sig sådana kretsar, som för andra unga män i samma ställning
voro fullkomligt otillgängliga.
Panschin hade redan tidigt kommit underfund med hemligheterna af en
finare salongsbildning och verldsvana. För dess oskrifna lagar hyste
han en djup aktning, förstod att behandla småsaker med halft satirisk
vigtighet och ge sig min af att anse alt vigtigt som småsaker, dansade
utmärkt väl och klädde sig efter engelskt mod. På kort tid hade han
också förvärfvat sig namn af att vara en af Petersburgs smidigaste och
mest älskvärda kavaljerer. Och smidig var Panschin verkligen i lika
hög grad som fadern, men han var också en ganska begåfvad ung man med
alla möjliga talanger. Han sjöng mycket bra, tecknade fint och
ledigt, skref vacker vers och uppträdde på sällskapsteatrar med en
förvånande säkerhet och abandon. Han var nu tjuguåtta år och redan
kammarjunkare med ganska hög rang.
Panschin trodde på sig sjelf, på sitt eget förstånd och skarpsinne.
Djärft och gladt gick han sin väg fram, och allting gick för honom som
en olja. Han var van att behaga alla, både gamla och unga, och
inbillade sig, att han kände menniskorna och i synnerhet qvinnorna,
derför att han alltid hade reda på deras små tycken och svagheter för
stunden. Med sin i någon mån konstnärligt anlagda natur kunde han
till en viss grad värmas upp och ryckas med af en inre hänförelse, och
i följd deraf tillät han sig också åtskilliga afvikelser från hvad den
fina verlden ansåg passande. Han umgicks med en del folk, som icke
tillhörde »societeten«, rumlade om med dem ganska tappert och lefde i
allmänhet fritt och otvunget. Men i grund och botten var han en kall
och beräknande menniska. Äfven under den mest uppsluppna munterheten
i ett gladt lag bibehöllo hans kalla, bruna ögon sin skarpa, vaksamma
blick. Denne djärfve och sjelfviske unge man kunde aldrig helt och
hållet glömma sig eller ryckas med af stundens ingifvelse. Till hans
beröm måste man dock säga, att han aldrig skröt öfver sina
framgångar.
I Marja Dmitrievnas hus hade han kort efter sin ankomst till Orel
vunnit inträde och snart gjort sig fullkomligt hemmastadd. Och sjelf
var Marja Dmitrievna alldeles betagen i honom.
Panschin helsade artigt på alla de innevarande, skakade hand med både
Marja Dmitrievna och Lisaveta Michajlovna, klappade Gedeonofski helt
lätt på axeln, och vändande sig om på klackarne tog han Lenotschka om
hufvudet och kysste henne på pannan.
--- Och ni är inte rädd att rida på en sådan der ostyrig häst? ---
frågade Marja Dmitrievna.
--- Förlåt mig, Orlando är tvärtom mycket fromsint, men vill ni, jag
skall säga er, hvad jag är rädd för?... Jag är rädd för att spela
»préférence« med Sergej Petrovitsch. Han spelade mig alldeles
pank i går afton hos Bjelenitsins.
Gedeonofski lät höra ett tunnt, inställsamt skratt. Han begagnade
hvarje tillfälle att söka ställa sig väl med den unge lysande
embetsmannen från Petersburg, guvernörens gunstling. Under sina
samtal med Marja Dmitrievna talade han ofta om Panschins utmärkta
egenskaper. »Och hur skulle man annat än kunna berömma honom?«
brukade han säga, »en ung man, uppburen i de högsta kretsarne och med
en lysande embetsmannabana framför sig och ändå inte det ringaste
högfärdig!«
För öfrigt ansågs Panschin äfven i Petersburg som en skicklig
embetsman. Arbetet flöt honom lätt ur händerna. Han talade derom i
en lätt, skämtande ton, som det anstår en verldsman, hvilken icke
tillägger sitt arbete någon synnerlig betydelse, men var i sjelfva
verket mycket noggrann i tjensten. Det är på sådant sätt en ung man i
verken gör sig omtyckt af sina förmän, och sjelf hyste Panschin icke
något tvifvel om, att han med tiden kunde bli minister, om han ville.
--- Ni behagar säga, --- sade Gedeonofski, --- att jag pungslog er på
préférence härom aftonen, men hvem var det, som i förra veckan
spelade af mig tolf rubel? och dessutom...
--- Ack, ni gamle skälm! --- afbröt Panschin honom med litet vårdslös
vänlighet, och utan att vidare egna honom någon uppmärksamhet,
närmade han sig Lisa.
--- Jag har icke kunnat få uvertyren till Oberon här, --- började
han. --- Det var bara tomt skryt, när fru Bjelenitsin sade, att
hon hade all möjlig klassisk musik. I sjelfva verket hade hon
rakt ingenting annat än polkor och valser, men jag har nu skrifvit
till Moskva efter uvertyren, så inom en vecka har ni den här. A
propos, --- fortfor han, --- jag skref i går en ny romans och
satte en liten melodi till den... Om ni vill, så skall jag
sjunga den för er... Jag vet inte, hur den kan ta sig ut... Fru
Bjelenitsin sade visserligen, att den var »mycket söt«, men hennes
omdöme har ju ingen betydelse... Jag skulle gerna vilja höra ert
tycke... Men för resten, så är det kanske lämpligare en annan
gång.
--- Nej, hvarför det? --- blandade sig Marja Dmitrievna i samtalet,
--- hvarför inte just nu?
--- Som ni behagar, --- sade Panschin med det öppna, behagliga
leende, som hos honom kom och försvann lika hastigt.
Han sköt fram en stol till pianot, satte sig, och efter några
inledande ackord sjöng han med tydligt uttal af hvarje ord, följande
romans:
Bland ljusa strömoln månen skrider
Högt ofvan jordens rund,
Men trolska strålar draga vågen
Ur hafvets djupa grund
Så verkar ock ditt blida väsen
Uppå min andes haf,
Blott ett mig rör till fröjd och smärta,
Den trollmakt, Gud dig gaf.
Af kärleks qval och längtan brusar
Mitt hjärtas vågors svall,
Men känslolös på mig du blickar
Som månen kysk och kall.
Den sista versen sjöng Panschin med särskild uttrycksfullhet och
kraft, och i det lidelsefullt stormande ackompagnemanget tyckte man
sig höra »hjärtevågornas svall«. Efter orden: »men känslolös på mig
du blickar«, följde liksom ofrivilligt en knapt hörbar suck, sångaren
slog ned ögonen och lät i sista strofen rösten sakta förklinga i ett
fint, själfullt morendo.
Då han slutat, berömde Lisa det vackra motivet, Marja Dmitrievna
upprepade flere gånger »Utmärkt! utmärkt!«, och Gedeonofski utropade
»Förtjusande!... Ord! melodi! harmoni!, allting lika förtjusande!«
Lenotschka betraktade sångaren med barnslig beundran. Med ett ord,
alla de närvarande voro särdeles intagna af den unge dilettantens nya
alster, men bakom salongsdörren ut till tamburen stod en nyss ankommen
gammal man, som, att döma efter det liknöjda uttrycket i hans ansigte
och ryckningen på axlarne, icke funnit något synnerligt behag i
Panschins »förtjusande« romans.
Sedan den gamle mannen väntat några ögonblick och med en grof näsduk
dammat af sina stöflar, knep han hastigt ihop ögonen, tryckte läpparne
hårdt till samman med en butter min, krökte sin redan af åren böjda
rygg och steg långsamt in i salongen.
--- Ah, Christofor Fedoritsch!... God dag, god dag! --- utropade
Panschin före alla andra och sprang hastigt upp från stolen, ---
jag hade ingen aning om, att ni var här. För ingenting i verlden
skulle jag kunnat förmå mig att i er närvaro sjunga min lilla
romans. Jag vet nog, att ni inte är någon vän af sådan der
lättare musik.
--- Jag har icke hört, --- svarade den nykomne på bruten ryska, och
sedan han bockat sig för alla de närvarande, blef han stående med
tafatt hållning midt i rummet.
--- Monsieur Lemm, --- sade Marja Dmitrievna, --- ni har väl kommit
för att ge Lisa sin musiklektion?
--- Nej, icke Lisafet Michajlovna utan Elen Michajlovna.
--- Jaså, det var bra... Lenotschka, gå upp på skolrummet med herr
Lemm.
Gubben skulle just följa med den lilla flickan, då Panschin hejdade
honom.
--- Gå inte er väg genast efter lektionstimmens slut, --- sade han,
--- Lisaveta Michajlovna och jag skola spela en sonat af Beethoven
à quatre mains.
Gubben mumlade något i näsan, och Panschin fortfor på tyska med mycket
dålig prononciation:
--- Lisaveta Michajlovna har visat mig den andliga kantat, ni förärat
henne... Ett utmärkt vackert stycke!... Tro för all del inte,
min bästa Christofor Fedoritsch, att jag inte förstår att sätta
värde på allvarlig musik... Tvärtom! Den kan väl ibland vara
litet tråkig, men så är den i stället så mycket mer gedigen.
Gubben rodnade ända upp till öronen, kastade en hastig sidoblick på
Lisa och lemnade skyndsamt rummet.
Marja Dmitrievna bad Panschin att ännu en gång sjunga sin romans, men
han förklarade, att han icke ville plåga den lärde tyskens öron, och
föreslog i stället Lisa, att de skulle spela Beethovens-sonaten.
Marja Dmitrievna suckade och föreslog för sin del Gedeonofski att gå
med henne ut i trädgården.
--- Jag skulle vilja ännu en gång --- sade hon --- tala och rådgöra
med er om vår stackars Fedja.
Gedeonofski bugade sig med ett belåtet leende, och sedan han med två
fingrar fattat sin hatt och de på dess brätte sirligt upplagda
handskarne, följde han Marja Dmitrievna ut ur salongen.
Panschin och Lisa stannade qvar. Lisa tog fram sonaten och stälde den
i ordning på pianot, hvarefter båda stillatigande intogo sina platser
och började spela.
Från öfre våningen hördes då och då några svaga toner af skalor, som
spelades af Lenotschkas små osäkra fingrar.
------------------------------------------------------------------------
V.
Christoph Teodor Gottlieb Lemm var född 1786 af fattiga, men mycket
musikaliska föräldrar i staden Chemnitz i Sachsen. Fadern spelade
valdthorn och modern harpa, och han sjelf började redan vid fem års
ålder öfva sig på tre olika instrument. Fader- och moderlös vid åtta
år, måste han redan från sitt tionde år söka förtjena sitt bröd med
sin konst.
Länge förde han ett kringflackande lif, spelade öfveralt, på värdshus
och marknader, bondbröllop och stadsbaler, men hamnade slutligen i en
ordentlig orkester, der han steg alt högre och högre, ända till dess
han uppnådde dirigentsplatsen. Som exekutör temligen klen, var han en
grundlig kännare af musiken.
Vid tjuguåtta års ålder kom han till Ryssland, på kallelse af en rik
godsegare, som sjelf icke kunde tåla musik, men af fåfänga ville ha en
egen orkester. Hos honom tillbragte Lemm sju år i egenskap af
kapellmästare och skildes från honom med tomma händer. Godsegaren
hade blifvit ruinerad och ville ge honom en revers på hans innestående
lön, men sedan vägrade han honom äfven detta, med ett ord, han
betalade honom icke ett öre för dessa sju års tjenst. Man rådde honom
nu att fara hem till sitt land igen, men han ville icke som tiggare
komma tillbaka från Ryssland, det stora rika Ryssland, alla artisters
förlofvade land. Han beslöt sig för att stanna och försöka sin lycka.
Under loppet af tjugu år försökte den stackars tysken sin lycka. Han
uppehöll sig som lärare än hos den ena än hos den andra familjen,
bodde ömsom i Moskva, ömsom i de större guvernementsstäderna, fick
tåla och fördraga mångt och mycket, lärde känna nöd och brist, och
kämpade sig fram genom lifvet som en fisk bland is. Men tanken på att
en gång kunna få återvända till sorgfri ro i hembygden lemnade honom
aldrig. Den var hans enda stöd och tröst under alla de umbäranden och
bekymmer, han hade att utstå. Men ett oblidt öde unnade honom icke
denna hans enda och sista lycka på jorden. Femtio år gammal, sjuklig
och i förtid bruten af åren, hade han slagit sig ned i Orel och
stannade der för alltid, torftigt lifnärande sig med lektioner och nu
först uppgifvande hvarje förhoppning att får lemna det afskydda
Ryssland.
Lemms yttre stämde icke till hans förmån. Han var liten och krokig
till växten, hade sneda, utskjutande axlar, insjunket bröst, stora,
platta fötter och röda knotiga händer med styfva fingrar och blekblå
naglar. Ansigtet var skrynkligt, kinderna ihåliga, och de tunna
sammantryckta läpparne voro i en ständig tuggande rörelse, hvilket med
hans vanliga tystlåtenhet gjorde ett obehagligt intryck. Det grå
håret hängde i testar ned öfver den låga pannan, och hans små,
orörliga ögon glimmade svagt som två små slocknande kol. Han gick
tungt och vid hvarje steg liksom skubbade sin lilla stela kropp
framåt. Andra rörelser hos honom påminde om de otympliga ryckningarne
hos en uggla i bur, då hon känner, att man ser på henne, men sjelf
knapt ser någonting med sina stora, gula, skyggt och sömnigt blinkande
ögon.
En gammal, oläklig sorg hade på den stackars musikern tryckt en
outplånlig stämpel, krökt och vanstält hans redan förut föga intagande
gestalt, men den, som hade förmåga att se och döma oberoende af det
första intrycket, skulle snart nog kunna märka, att det fans mycken
godhet, ärlighet och sjelfständighet på botten af denna brutna
varelse. Varm beundrare af Bach och Händel, grundlig kännare af sitt
fack, begåfvad med en liflig fantasi och denna tankens djärfhet, som
synes ensamt tillhöra den germanska rasen, skulle Lemm måhända med
tiden kunnat bli en stor kompositör, om hans lif hade fått en annan
riktning. Men han var ej född under en lycklig stjerna!
Han hade skrifvit rätt mycket, men aldrig lyckats få något enda af
sina stycken utgifvet. Han förstod icke att sköta sin sak så, som det
fordrades, än krusa och buga, än vara enträgen och ihärdig. För
mycket länge sedan hade en vän och beundrare, också tysk och fattig,
på sin bekostnad låtit trycka två af hans sonater, men hela upplagan
stannade i musikhandlarnes lager, och sonaterna försvunno lika tyst
och spårlöst, som om vännen kastat dem i floden vid nattetid.
Lemm blef slutligen likgiltig för alt, och dessutom började åren ta ut
sin rätt. Hans sinne hårdnade och styfnade liksom hans fingrar.
Ensam med en gammal piga, som han tagit från fattighuset --- han hade
aldrig varit gift ---, bodde han nu i Orel i ett litet hus nära
Kalitins. Han promenerade mycket, läste flitigt i bibeln, en gammal
protestantisk psalmbok och Shakespear i Schlegels öfversättning. Han
hade för länge sedan slutat att komponera, men tydligen hade Lisa, som
var hans bästa elev, förstått att rycka upp honom litet, ty det var
för hennes skull han skrifvit den kantat, hvarom Panschin talat.
Orden till denna kantat hade han tagit ur sin gamla psalmbok, men
några verser hade han sjelf författat. Det var en vexelsång för två
körer, »de lyckliges« och »de olyckliges«, men mot slutet förenade sig
bägge och sjöngo tillsammans: »Barmhertige Gud, förbarma dig öfver oss
syndare och afvänd från oss alla illfundiga tankar och jordiska
förhoppningar!«
På titelbladet stod, ytterst fint prentadt och till en del med
kolorerade bokstäfver:
»Blott de rättfärdige vandra på en rätt väg.«
Andlig Kantat
komponerad och min käre elev
Fröken Elisaveta Kalitin
tillegnad af hennes lärare
C. T. G. Lemm
Orden »Blott de rättfärdige vandra på en rätt väg« och »Elisaveta
Kalitin« voro omgifna af strålar. Nederst på sidan stod skrifvet:
»für Sie allein«.
Det var derför, som Lemm hade rodnat och kastat en sidoblick på Lisa.
Det plågade honom, då Panschin talade om kantaten i hans närvaro.
------------------------------------------------------------------------
VI.
Med ett kraftigt forte anslog Panschin de första ackorderna af
Beethovens-sonaten, hvari han spelade basen, men Lisa började icke sin
stämma.
Han stannade och såg på henne. Lisas ögon blickade honom rakt i
ansigtet och uttryckte ett tydligt missnöje. Intet leende syntes på
hennes läppar, hela ansigtet var strängt och nästan sorgset.
--- Hvad är det? --- frågade han.
--- Hvarför höll ni inte ert löfte? --- sade hon.
--- Jag visade er Christofor Fedoritsch's kantat med det vilkor, att
ni inte skulle nämna ett ord derom til honom.
--- Förlåt mig, Lisaveta Michajlovna, det var alldeles af en händelse,
jag kom att nämna det.
--- Ni har gjort honom ledsen... och mig med. Nu kommer han aldrig
att tro mig mer.
--- Hvad vill ni, jag skall göra, Lisaveta Michajlovna! Ända från det
jag var helt liten, har jag inte kunnat tåla att ens se en
tysk... och nu kliar det riktigt i mig ibland att få retas med
honom.
--- Hur kan ni tala så, Vladimir Nikolajitsch! Den här stackars
tysken, en fattig, ensam, olycklig varelse... honom skulle ni
inte tycka det vore synd om?... Ni skulle verkligen vilja retas
med honom?
Panschin såg litet generad ut.
--- Ni har alldeles rätt, Lisaveta Michajlovna, --- sade han efter en
stund. --- Det är min eviga obetänksamhet, som är skulden till
alt... Nej, motsäg mig inte... Jag känner mig sjelf altför
väl. Min obetänksamhet har redan gjort mig mycket ondt. Det är
den, jag har att tacka för, att jag anses som en egoist.
Panschin tystnade. Hur han än började ett samtal, slutade han
vanligtvis med att tala om sig sjelf, och hos honom kom det så lätt
och behagligt, som om det skedde helt naturligt och ofrivilligt.
--- Ja, ser ni, --- fortfor han, --- så är det också här i er familj.
Er mor visar mig visserligen mycken välvilja... hon är så god...
Men ni sjelf... ja, för resten känner jag verkligen inte, hvad ni
tänker om mig... Men så mycket säkrare vet jag, att er faster
inte kan tåla mig. Jag måste ha sårat henne också någon gång med
något dumt och tanklöst yttrande... Inte sant, Lisaveta
Michajlovna, hon kan inte med mig?
--- Ja, --- svarade Lisa med en lätt tvekan, --- hon tycker inte om
er.
Panschin for hastigt med ena handens fingrar öfver tangenterna, och
ett knapt märkbart leende gled öfver hans läppar.
--- Jaså, --- sade han, dröjande på orden, --- och ni... tycker ni
också, att jag är en egoist.
--- Jag känner er ännu mycket litet, --- svarade Lisa, --- men jag
anser er inte för egoistisk... Tvärtom måste jag vara tacksam
för...
--- Ja, jag vet, hvad ni menar, --- afbröt Panschin henne hastigt och
for åter med handen öfver tangenterna, --- tacksam för noter och
böcker, som jag tar med åt er, för dåliga teckningar, hvarmed jag
riktar ert album, och så vidare, och så vidare... Jag kan göra
alt detta, och ändå vara en inbiten egoist... Jag vågar tro, att
ni icke altför mycket leds i mitt sällskap och att ni inte anser
mig för en dålig människa, men i alla fall så tänker ni nog,
att... ja, hur skall jag säga... att jag för att få säga en
qvickhet hvarken skonar slägt eller vänner.
--- Ni tar allting så lätt och obetänksamt, som alla salongsmenniskor,
--- sade Lisa kallt, --- det är altsammans.
Panschin rynkade ögonbrynen med en harmsen min.
--- Om ni tillåter, --- sade han, --- så låt oss inte mer tala om mig,
utan låt oss hällre spela vår sonat... Jag ber er blott om en
enda sak, --- tillade han, under det han strök tillbaka bladen i
det framför honom stående nothäftet, --- tänk om mig, hvad ni
vill, kalla mig egoist... det må vara... Men kalla mig inte en
salongsmenniska! Det namnet är mig förhatligt... Anch' io sono
pittore... Jag är också artist, fast mycket dålig... och det,
just det, att jag är en dålig artist, det skall jag nu bevisa er i
handling. Låt oss börja!
--- Ja, var så god! --- sade Lisa.
Det första adagiot gick ganska bra, ehuru Panschin en och annan gång
tog miste. Sina egna stycken och hvad han lärt sig utantill spelade
han ganska bra, men han »tog ut« mycket illa. Den andra satsen i
sonaten, ett mycket hastigt allegro, gick derför inte als. Redan vid
tjugonde takten kunde Panschin icke följa med längre. Han märkte, att
han var två takter efter och sköt skrattande sin stol från pianot.
--- Nej, --- ropade han, --- i dag kan jag då inte spela als! Det var
väl, att inte Lemm hört oss, eljes hade han väl blifvit sjuk af
ett sådant spel.
Lisa steg upp, stängde pianot, och vände sig till Panschin.
--- Nå, hvad ska' vi då göra? --- frågade hon.
--- Det var just likt er att göra en sådan fråga! Ni kan då inte ett
ögonblick sitta med händerna i kors!... Nå, om ni vill, så ska'
vi rita litet, innan det blir alldeles mörkt... Kanhända, att en
annan af de nio muserna, målarkonstens... hvad är det hon heter
nu igen?... ja, det har jag glömt... Kanske blir hon mig mera
bevågen... Hvar är ert album? Jag vill minnas, att min lilla
landskapsskiss inte var riktigt färdigt ännu.
Lisa gick in i ett annat rum för att hemta sitt album.
Så snart Panschin blef ensam, tog han upp ur fickan en fin
batistnäsduk och började gnida sina naglar, under det han alt
emellanåt höll upp sina händer åt sidan och synade dem. Han hade
också mycket vackra, hvita händer, och på venstra handens tumme bar
han en spiralformig guldring.
Efter några ögonblick kom Lisa tillbaka. Panschin tog plats vid
fönstret och började bläddra i albumet.
--- Jaså, --- utropade han, --- jag ser, att ni börjat kopiera mitt
lilla landskap... inte illa!... riktigt bra!... Bara här vid
sidan äro skuggorna inte tillräckligt markerade... Låna mig
blyertspennan, ska' ni få se!
Med ledig hand gjorde Panschin några långa, kraftiga streck. För
öfrigt ritade han ett och samma landskap öfveralt, i förgrunden några
stora, greniga träd, längre bort en liten skogsäng, och i bakgrunden
afslöts horisonten af några spetsiga bergstoppar.
Lisa stod bakom honom och såg öfver hans axel ned på teckningen.
--- Vid ritning, liksom i allmänhet i menniskolifvet, --- sade
Panschin, under det han böjde hufvudet än åt höger och än åt
venster, --- fordras det först och främst två ting: lätthet och
djärfhet...
I samma ögonblick inträdde Lemm i salongen och ville genast efter en
kort bugning aflägsna sig. Men Panschin sköt album och penna åt
sidan, sprang fram till Lemm och spärrade vägen för honom.
--- Hvart tänker ni ta vägen, min bästa Christofor Fedorovitsch? Vill
ni inte stanna och dricka en kopp té?
--- Jag måste hem, --- svarade Lemm buttert, --- ondt i hufve'.
--- Åh, hvad är det för prat! Stanna nu en stund, så ska' vi
disputera om Shakespear.
--- Ondt i hufve', --- upprepade gubben.
--- Medan ni var deruppe, --- fortfor Panschin, under det att han med
ett vänligt leende tog gubben om lifvet, --- försökte vi oss på
den der Beethovenssonaten, men det gick inte als det...
Föreställ er bara, jag kunde inte spela två takter å rad
ordentligt.
--- Ni skulle ha sjungit er romans en gång till, det hade varit bättre
det, --- svarade Lemm, i det han sköt undan Panschins arm och gick
sin väg.
Lisa skyndade ut efter honom och hann upp honom på trappan ut till
gården.
--- Christofor Fedoritsch, hör mig ett ögonblick, --- sade hon på
tyska, under det att hon följde honom öfver en liten grönskande
gräsplan bort till gårdsporten, --- jag har gjort orätt emot er,
förlåt mig.
Lemm svarade icke.
--- Jag visade er kantat för Vladimir Nikolajevitsch, ty jag var
öfvertygad om, att han skulle förstå att uppskatta den... och han
tyckte också mycket om den.
Lemm stannade.
--- Det gör det samma, --- sade han på ryska, och tillade derefter på
sitt eget modersmål, --- men han begriper i alla fall ingenting af
det... Att ni inte kan se det... Han är bara en dilettant, och
dermed är den saken klar.
--- Nu gör ni honom orätt, --- svarade Lisa. --- Han förstår sig på
allting och kan sjelf göra nästan allting.
--- Ja, men bara sekunda vara, lätt kram och hastverk. Sådana saker
tycker folk om, och honom tycker man också om, och sjelf är han
nöjd med det... och då är ju allting bra... Jag är inte ond på
någon... den der kantaten och jag, vi äro bägge två några gamla
narrar... Jag skäms litet grand, men det gör ingenting.
--- Förlåt mig, Christofor Fedoritsch! --- bad Lisa än ännu en gång.
--- Gör ingenting, gör ingenting, --- upprepade han ånyo på ryska, ---
ni är en god flicka... Men det kommer någon på besök till er...
Adjö!... Ni är en mycket god flicka.
Med skyndsamma steg gick Lemm bort till porten åt gatan i samma
ögonblick, som en för honom obekant herre i grå öfverrock och
bredskyggig halmhat trädde in på gården. Med en höflig bugning gick
Lemm förbi honom och försvann snart bakom staketet. Han hade gjort
sig till regel att helsa på alla nya ansigten, han träffade på i
Orel. Sina bekanta undvek han deremot alltid utom hus.
Den obekante såg ett ögonblick förvånad efter honom, men vände sig
sedan mot Lisa med snabb, forskande blick och gick rakt fram till
henne.
------------------------------------------------------------------------
VII.
--- Ni känner inte igen mig, --- sade han, lyftande på hatten, --- men
jag kände genast igen er, ehuru det är mer än åtta år sedan jag
såg er sist... Ni var då ännu ett barn... Jag är Lavretski. Är
er mor hemma? Kan man få träffa henne?
--- Min mor skall bli mycket glad att se er, --- svarade Lisa, --- hon
har redan hört talas om er återkomst.
--- Det är ju ni, förmodar jag, som heter Lisaveta? --- sade
Lavretski, i det han steg uppför trappan till verandan.
--- Ja.
--- Jag mins er mycket väl. Ni hade redan då ett ansigte, som man
inte glömmer så lätt... Jag hade alltid med mig konfekt åt er den
tiden.
Lisa rodnade och tänkte helt tyst: »så besynnerlig han är!«
Lavretski stannade ett ögonblick i tamburen, medan Lisa gick in i
salongen för att underrätta sin mor om hans återkomst.
Derinne hördes prat och skratt. Panschin berättade litet pikant
stadsqvaller för Marja Dmitrievna och Gedeonofski, hvilka redan kommit
tillbaka från trädgården, och skrattade sjelf högljudt åt sina små
historier.
Då hon hörde sin dotter nämna Lavretskis namn, blef Marja Dmitrievna
mycket blek, och det var med en tydlig oro i hela sitt väsen, som hon
steg upp och gick sin nu inträdande gäst till mötes.
--- Välkommen, välkommen, min käre »cousin«! --- sade hon med släpande
och nästan gråtmild röst, --- hvad jag är glad att återse er!
--- God dag, god dag, min bästa kusin, --- svarade Lavretski och
tryckte vänligt hennes framsträckta hand, --- hur lefver verlden
med er?
--- Sitt ned, sitt ned, min bäste Fedor Ivanitsch! Ack, hvad jag är
glad att se er!... Men tillåt mig att först presentera för er min
dotter Lisa, och...
--- Jag har redan haft den äran att sjelf presentera mig för Lisaveta
Michajlovna, --- afbröt henne Lavretski.
--- Monsieur Panschin... Sergej Petrovitsch Gedeonofski... Men för
all del, tag plats, min bäste Fedor Ivanitsch!... Jag ser er
framför mig, men jag kan knapt tro mina ögon... Och hur mår ni nu
för tiden?
--- Som ni ser förträffligt, fet och frodig. Och ni sjelf, kusin, har
häller inte fallit af på dessa åtta år.
--- Ja, när man tänker på, hur länge sedan det är vi sågo hvarandra
sist! --- sade Marja Dmitrievna långsamt och drömmande. --- Men
hvarifrån kommer ni nu? Hvar har ni lemnat... ja, det vill säga
--- rättade hon sig hastigt, --- jag menar... jag ville egentligen
fråga... Hur länge få vi behålla er här?
--- Jag kommer nu direkt från Berlin, --- svarade Lavretski,--- och
far i morgon ut på landet... sannolikt för längre tid.
--- Ni kommer således att bo på Lavriki?
--- Nej, inte på Lavriki. Jag har en liten egendom omkring tjugufem
verst härifrån. Det är dit, jag far.
--- Är det den egendom, ni fick ärfva efter Glafira Petrovna?
--- Ja, just den.
--- Men i allan dar, Fedor Ivanitsch, ni har ju ett sådant utmärkt
präktigt hus på Lavriki!
Lavretski rynkade litet på ögonbrynen.
--- Ja... men på den andra egendomen fin det en liten manbyggning, och
nu så länge behöfver jag ingen större. För öfrigt är detta ställe
det, som för närvarande passar mig bäst.
Marja Dmitrievna blef åter så upprörd och förvirrad, att hon till och
med reste sig upp och sträckte ut händerna.
Panschin skyndade henne till hjelp och började ett samtal med
Lavretski. Marja Dmitrievna lugnade sig snart, lutade sig tillbaka
mot länstolens rygg och deltog då och då med ett eller annat ord i
samtalet. Men derunder suckade hon så betydelsefullt, skakade så
sorgset på hufvudet och betraktade sin gäst med så mycket medlidande,
att denne slutligen förlorade tålamodet och helt tvärt frågade:
--- Mår ni illa på något sätt?
--- Nej, Gud ske lof! --- svarade Marja Dmitrievna, --- men hvarför
frågar ni det?
--- Åh jo, jag tyckte ni såg så besynnerlig ut.
Marja Dmitrievna antog en värdig och nästan förolämpad min.
»Ja, om du tar det på det viset«, tänkte hon, »så inte bryr jag mig om
det... För dig har det då varit som att slå vatten på en gås, det kan
man då tydligen se... En annan skulle ha magrat af sorg och skam,
sett ut som en olycka, men du har till och med blifvit fet på det.«
När Marja Dmitrievna talade för sig sjelf, skrädde hon icke ord, men i
samtal med andra uttryckte hon sig mycket mera vårdadt.
Lavretski såg just häller icke ut som ett ödets offer. Hans
rödblommiga, äkta ryska ansigte med stor, hvit panna, något tjock näsa
och breda, välformade läppar, talade om en frisk steppnatur och en
seg, uthållig kraft. Han hade en präktigt bygd kropp, och det
ljusbruna håret omgaf ännu hans hufvud lika rikt och lockigt som en
ynglings. Blott i de mörkblå, litet utstående och orörliga ögonen
kunde man märka ett uttryck af trötthet och tankfullt vemod, och hans
röst hade en altför entonig klang.
Emellertid fortfor Panschin att underhålla konversationen. Han förde
samtalet på vinsten af en rationell sockerindustri, hvarom han nyligen
läst en fransk broschyr, och började, utan att nämna denna med ett
enda ord, med lugn anspråkslöshet framlägga dess innehåll såsom
resultatet af sina egna studier i ämnet.
--- Men det är ju Fedja! --- hördes plötsligt Marfa Timofejevnas röst
bakom den halföppna dörren till ett angränsande rum, --- ja
verkligen, Fedja!
Hastigt trädde den gamla in i salongen, och Lavretski hann knapt resa
sig upp från sin stol för att helsa på henne, innan hon redan tagit
honom i famn.
--- Låt mig se på dig då! Låt mig se på dig riktig! --- sade hon och
sköt hans hufvud litet ifrån sig. --- Ja, du är ännu en präktig
gosse. ... Åldrats litet, förstås, men det missklä'r dig inte...
Nej, hvarför kysser du mina händer?... Kyss då hällre mig sjelf,
om mina skrumpna kinder inte skrämma dig altför mycket... Jag är
inte säker på, att han inte frågat efter mig... kunder inte säga
så mycket som: »nå, lefver gamla tant ännu?«... Och ändå har jag
burit dig på mina armar, då du var liten och en förskräcklig
odygdspåse... Nå ja, det är detsamma... har nog annat att tänka
på än mig, tänker jag... Det var i alla fall snällt af dig, att
du kom hit... Nå, hur är det, mor lilla? --- tillade hon och
vände sig till Marja Dmitrievna, --- har du fägnat honom med
något?
--- Nej tack, jag vill ingenting ha, --- inföll Lavretski hastigt.
--- Du dricker väl åtminstone en kopp té, lille far... Herre, min
Skapare! Han har kommit hit, Gud vet hur långt bort ifrån, och
man ger honom inte ens en kopp té! Lisa du, spring och ställ om
det du, men fort, så är du snäll!... Jag mins nog, hur han kunde
äta, när han var liten, och han tycker alt om god mat nu också.
--- Ödmjuka tjenare, Marja Timofejevna, --- sade Panschin och närmade
sig under djupa bugningar den gamla gumman, som gått honom förbi,
utan att ge akt på honom.
--- Ursäkta mig, min herre, --- svarade Marfa Timofejevna, --- jag
märkte er inte i glädjen öfver att träffa min unge slägting... Du
har blifvit lik din mor, den lilla dufvan, --- fortfor hon ånyo,
vändande sig till Lavretski, --- det var bara näsan, som du hade
efter far din, och den har förblifvit sig lik. Nå, hur länge
stannar du hososs nu?
--- Jag far i morgon, lilla tant.
--- Hvart då?
--- Hem till mig, till Vasiljefskoje.
--- I morgon?
--- Ja, i morgon.
--- Nå, om det måste ske, så får det väl ske... Det vet du bäst
sjelf, och Gud vare med dig! Kom bara ihåg, att du måste komma
och ta afsked, innan du reser.
Gumman strök honom vänligt öfver kinden.
--- Jag hade inte trott, att jag skulle få se dig mer i lifvet, ---
återtog hon efter en stund, --- inte för det, att jag tänker lägga
mig och dö så snart... det hinner nog till en tio år till för mig,
tänker jag... Vi Pjestoffar äro ett segt slägte. Din salig
farfar brukade alltid kalla oss »dubbellifvade«... Men Gud vet,
hur länge du tänkte flacka omkring i utlandet. Nå ja, du är en
dugtig pojke... kan väl ännu som förr, förmodar jag, lyfta dina
tio pund med en hand? Det var alt en god idé af salig far din, så
dum han än var i mycket annat, att ta hem den der schweizar'n i
huset... Mins du, hur ni brottades och slogos med hvarandra?
Gymnastik, tror jag det kallas eller hur det var... Men här står
jag och pratar, och bara hindrar herr Panschín --- hon kallade
honom aldrig Pánschin, som namnet löd, --- att utveckla sina
tankar... Men för resten är det bäst, att vi dricka té nu. Låt
oss gå ut på verandan och dricka det der... Du mins nog, lille
far, att här ha vi riktig grädde och inte sådant der sqvalp, som i
ert London och Paris... Kom nu med allihop, och du Fedjuscha, gif
mig din arm!... Åh, så tjock och dugtig den har blifvit! Med den
till stöd behöfver man inte vara rädd att falla.
Alla stego upp och gingo ut på verandan, utom Gedeonofski, som i all
tysthet aflägsnade sig. Under hela samtalet mellan Lavretski, husets
värdinna, Panschin och Marfa Timofejevna hade han suttit tyst i ett
hörn, uppmärksamt blinkat med ögonen och med barnslig nyfikenhet
skjutit fram läpparne.
Han skyndade nu bort för att utsprida nyheten om Lavretskis ankomst
till staden och hans besök hos fru Kalitin.
* *
*
Samma dag, omkring klockan elfva på aftonen, tilldrogo sig följande
scener i fru Kalitins hus.
I nedra våningen stod Vladimir Nikolajitsch på tröskeln till salongen
i färd med att taga afsked af Lisa, och begagnande sig af det gynsamma
ögonblicket, fattade han hennes hand och yttrade med sakta, darrande
röst.
--- Ni vet, hvad som drager mig hit... Ni vet, hvarför jag ständigt
och ständigt kommer tillbaka till er familj... Hvartill behöfvas
ord, då allt är så klart?
Lisa gaf honom icke ett ord, icke ens ett vänligt leende till svar.
Lätt rodnande och med uppåtdragna ögonbryn, såg hon tyst ned på
golfvet, men drog icke sin hand tillbaka ur hans.
I öfre våningen, i Marfa Timofejevnas rum, svagt upplyst af en liten
lampa, som hängde framför några gamla, mörknade helgonbilder, satt
Lavretski i en länstol med armbågarne stödda mot knäna och ansigtet
doldt i händerna. Den gamla gumman stod tyst framför honom och strök
emellanåt hans hår.
Mer än en timme hade han tillbragt hos henne, sedan han tagit afsked
af värdinnan. Han hade nästan icke sagt någonting åt sin gamla, goda
väninna, och hon hade häller icke gjort honom några frågor...
Och hvarför skulle han ha talat, och hvarför skulle hon ha frågat?
Hon förstod ju ändå altsammans och deltog så varmt i alla de bittra,
stridiga känslor, som nu fylde hans själ.
* *
*
Men här måste vi anhålla om läsarens tillåtelse att för en stund
afbryta berättelsens tråd.
------------------------------------------------------------------------
VIII.
Fedor Ivanovitsch Lavretski härstammade från en gammal adlig familj,
hvars stamfar under furst Vasilij den dystres regering inkommit från
Preussen och erhållit i förläning omkring två tusen tunnland jord i
Beschetska kretsen. Af dennes efterkommande hade många beklädt
embeten af olika slag, och under furstar eller andra berömda män
förestått aflägsna besittningar, men ingen af dem hade dock kommit
högre än till en kejserlig hofmästares rang eller förvärfvat någon
ansenligare förmögenhet.
Den rikaste och märkligaste af alla var Fedor Ivanitsch's farfars far,
Andrej, en grym, djärf, klok och listig man. Ännu i dag hafva
sägnerna i hans hemort mycket att förtälja om hans egenmäktighet och
vilda lynne, hans vansinnig slöseri och omättliga penningebegär. Han
var högväxt och mycket groft bygd, hade ett brunt, skägglöst ansigte,
skorrade i talet och såg sömnig ut. Men ju mer stilla och sömnigt han
talade, dess mera darrade hans omgifning. Han hade också fått en
hustru, som passade honom fullkomligt. En glosögd qvinna af
zigenarblod med rundt, gult ansigte och örnnäsa, häftig och
hämndgirig, gaf hon icke i någonting efter för sin man och lefde med
honom i ständigt kif. Han var flera gånger nära att döda henne, och
hon öfverlefde honom icke.
Andrejs son, Peter, Fedors farfar, liknade icke i något afseende sin
far. Han var en enkel landtpatron med mycket inskränkt förstånd,
bråkig, grälsjuk och grof, men icke elak, mycket gästfri och en stor
älskare af jagt och hundar. Han var öfver trettio år, då han ärfde
efter sin far omkring tvåtusen själar i bästa skick, men snart hade
han dels förslösat och dels försålt största delen af sin egendom och
skämt bort sina underhafvande. Från alla håll kom bekant och obekant
folk af tvetydigt slag och slog sig ned som en svärm kakerlackor i
hans stora, varma och osnygga rum. Man åt och frossade, så länge en
bit fans qvar, drack sig rusig hvarje afton och drog slutligen sin väg
med alt hvad man kunde komma öfver, prisande värdens frikostighet. Då
denne var vid dåligt lynne, kallade han sitt främmande för
snyltgäster, roffare, tallrickslickare och dylikt, men utan dem kunde
han icke lefva.
Peter Andrejitsch's hustru var en stilla och fridsam qvinna, vid namn
Anna Pavlovna. Efter faderns val och på hans befallning hade han
tagit henne från en familj i grannskapet. Hon blandade sig aldrig i
någonting, som rörde hennes man, tog vänligt emot hans gäster och for
gerna sjelf bort på besök, ehuru efter hennes egna ord »det var hennes
död, hvar gång hon måste pudra sig«.
»Först sattes en liten filtmössa på hufvudet«, brukade hon berätta på
gamla dagar, »sedan kammades alt håret uppåt kring mössan, insmordes
med fett, beströddes med hvetemjöl och fästes med en mängd
hårnålar... Och sedan kunde man rakt inte tvätta bort det häller...
Men att göra visit utan att vara pudrad var omöjligt. Det upptogs som
en afsigtlig förolämpning. Ja, det var en riktig plåga!«
Hon tyckte mycket om att åka fort, kunde sitta vid spelbordet från
morgon til qväll och brukade då alltid täcka öfver med handen sin
lilla vinst, när hennes man närmade sig spelbordet, och ändock hade
hon lemnat både sin hemgift och hela sin personliga förmögenhet till
hans oinskränkta disposition.
Anna Pavlovna skänkte sin man tvänne barn, sonen Ivan, Fedors far, och
dottern Glafira.
Ivan uppfostrades icke i hemmet, utan hos en gammal, ogift, rik
faster, furstinnan Kubjenski, som bestämt honom till sin blifvande
arftagare, ty utan detta hade fadern aldrig släppt gossen ifrån sig.
Fastern klädde honom som en docka, lät honom taga enskild undervisning
af en mängd olika lärare, utsåg åt honom till »guvernör« och ledare af
hans studier en f.d. fransk abbé och lärjunge af Jean Jacques
Rousseau, mr Courtin de Vaucelles, en fin och listig intrigant, men,
såsom hon uttryckte sig, sjelfva »la fine fleur de l'émigration«, och
slutade med att vid nära sjuttio års ålder gifta sig med denna »fine
fleur« och på honom öfverflytta hela sin förmögenhet.
Kort derefter nedlades hon, sminkad och parfymerad med ambra à la
Richeliu, på sin dödsbädd, en liten, sidenklädd, svängd soffa från
Ludvig XV:s tid, och omgifven af små negergossar, spinkbenta mopsar
och skrikande papegojor, och hållande en liten, emaljerad snusdosa af
Petitots utsökta arbeten mellan sina händer, afled hon, öfvergifven af
sin man. Den inställsamme herr Courtin de Vaucelles hade fördragit
att med hela hennes förmögenhet resa till Paris.
Ivan hade nyss fylt tjugu år, då detta oväntade slag --- vi mena
furstinnans giftermål, icke hennes död --- träffade honom. Han ville
nu icke längre stanna qvar i fasterns hus, der han från en rik
arftagare hastigt blifvit förvandlad till ett nådehjon. Den societet
inom Petersburg, inom hvilken han vuxit upp, var nu stängd för honom,
och för ett sträfsamt och obemärkt arbete ända från de lägsta graderna
på embetsmannabanan --- alt detta tilldrog sig i början af Alexander
I:s regering --- kände han als ingen kallelse. Det återstod honom
således icke något annat än att mot sin vilja återvända till
fädernehemmet. Smutsigt, fattigt och eländigt syntes honom detta
fädernehem i jemförelse med hufvudstadens lyx. Det andefattiga lifvet
på den aflägsna landsbygden retade honom, han leddes vid dess
hvardagliga enformighet och var derför icke häller väl sedd af någon
hemma utom modern. Fadern kunde icke tåla hans hufvudstadsvanor, hans
frack, bröstkrås, flöjt och böcker, och i all den omsorgsfulla vård,
sonen egnade sitt yttre, såg han icke utan skäl ett tyst uttryck af
dennes afsmak och förakt för sin omgifning. Också grälade och gnatade
han beständigt på honom.
--- Ingenting är honom i lag här hemma, --- brukade han säga, --- Vid
bordet sitter han bara och sticker i maten. Med folket kan han
inte vara, för han tål inte lukten af dem. Han blir generad, om
han får se några fulla karlar, och inte får man slåss häller, när
han är med... Embetsman vill han häller inte bli, orkar inte med
det, är för klen till helsan, förstås... usch, en så'n svag
stackare!... Och altsammans bara för att »Volter« spökar i
hufve't på honom.
Gubben kunde särskildt icke tåla Voltaire lika litet som den
»vantrogne« Diderot, ehuru han naturligtvis icke läst en enda rad af
deras skrifter. Läsning var öfver hufvud taget icke hans sak.
Den gamle Peter Andrejitsch hade emellertid icke så orätt. Både
Diderot och Voltaire »spökade« verkligen i hufvudet på sonen, men icke
blott de, utan äfven Rousseau, Raynal, Helvetius och många andra
liknande författare sutto honom i hufvudet, men också blott i
hufvudet. Ivan Petrovitsch's forne guvernör, ex-abbén och
encyklopedisten, hade roat sig med att proppa i sin lärjunge hela
adertonde århundradets filosofi, och denne gick nu också och bar på
denna filosofi som en osmält massa. Den fans inom honom utan att
blanda sig med hans lifsmärg, utan att genomtränga hans själ och
omsättas till en kraftig öfvertygelse. Men hur vore det väl möjligt
att begära en kraftig öfvertygelse hos en ung man för femtio år
tillbaka, då vi ännu icke i våra dagar hunnit en sådan mognad.
Äfven gästerna i Peter Andrejitsch's hem kände sig generade af Ivan
Petrovitsch's närvaro. Han föraktade dem, och de voro rädda för
honom.
Med sin syster Glafira, som var tolf år äldre än han, kunde han rakt
inte komma öfverens. Hon var också en ganska besynnerlig varelse.
Ful, mager och krokryggig, med stora, runda, skarpa ögon och smala,
sammanpressade läppar, liknade hon till ansigte och röst och i sina
hastiga och kantiga rörelser i hög grad sin farmor zigenerskan. Envis
och hersklysten, som hon var, hade hon häller aldrig velat gifta sig.
Ivan Petrovitsch's återkomst till hemmet blef henne också en stor
missräkning, ty så länge furstinnan Kubjenski behållit honom hos sig,
hade hon närt den förhoppningen att få ärfva åtminstone hälften af
faderns egendom. Äfven i girighet liknade hon sin farmoder. Dessutom
var Glafira af flera skäl afundsjuk på sin bror. Han var vacker och
välväxt, talade utsökt franska med äkta parisisk accent, under det hon
nätt och jämt kunde säga: »bång schur« och »kåmang vu pårte vu?« De
andra begrepo väl icke ett enda ord franska, men det var för henne en
ringa tröst.
Ivan Petrovitsch visste ej, hvar han skulle göra af sig för ledsnad
och grämelse. Han hade ännu icke tillbragt ett helt år på landet, och
det föreföll honom som om han varit der i tiotal. Det var endast i
sin mors sällskap, som han tyckte sig kunna andas ut riktigt, och han
kunde sitta i hela timmar i hennes små, låga rum och lyssna till den
gamlas menlösa prat, under det han läppjade på hjortronsylt.
Händelsevis var en af Anna Pavlovnas tjenarinnor, vid namn Malanja, en
ung, söt, flicka, med klara, ljufva ögon, fina ansigtsdrag, godt
förstånd och intagande, blygsamt väsen. Redan från första stunden
hade Ivan Petrovitsch fattat tycke för henne, och detta tycke växte
med hvarje dag. Hennes milda röst och stilla leende, hennes blyga
svar och jungfruligt fina sätt, alt syntes honom för hvarje dag mer
älskvärdt och intagande. Äfven hon hade fäst sig vid Ivan Petrovitsch
med hela sin själs kraft, så som endast ryska flickor kunna fästa sig,
och hade slutligen --- gifvit sig åt honom helt och hållet.
På landet, inom en godsegares familj, kan ingen hemlighet hållas
gömd. Snart nog kom man underfund med unge herrns förhållande till
Malanja, och ryktet derom nådde slutligen äfven Peter Andrejitsch's
öron. Under andra omständigheter skulle han troligtvis icke det
ringaste brytt sig om en sådan småsak, men nu hade han redan länge
gått och förargat sig åt sonen och begagnade sig derför med glädje af
tillfället att kunna riktigt få lexa upp »den der petersburgske
sprätten och filosofen«.
Det blef ett förfärligt larm och bråk. Malanja stängdes in i
skräpkammaren, Ivan Petrovitsch tillsades att infinna sig hos sin far,
och äfven Anna Pavlovna förmåddes af bullret att skynda ned till sin
mans rum. Här sökte hon på alt möjligt sätt blidka Peter Andrejitsch,
men han ville icke höra någonting. Som en riktig hök slog han ned på
sin son, förebrådde honom hans omoraliska, hycklande och gudlösa
uppförande, öfverhopade honom med skällsord och begagnade sig af det
lämpliga tillfället för att riktigt grundligt utgjuta öfver honom all
den galla, han så länge gått och burit på både mot sin son och sin
syster, furstinnan Kubjenski.
I början iakttog Ivan Petrovitsch en sträng tystnad och sökte
stålsätta sig mot faderns kränkande tillmälen, men då denne slutligen
hotade honom med ett skymfligt straff, kunde hanicke härda ut längre.
»Jaså«, tänkte han, »den vantrogne Diderot är framme på tapeten igen,
men vänta ni, jag skall också göra er häpna och visa hur man handlar
efter hans åsigter.«
Med lugn och säker röst, ehuru darrande i alla leder af inre rörelse,
förklarade nu Ivan Petrovitsch för sin far, att denne icke hade något
skäl att tillvita honom ett omoraliskt uppförande. Han ville visst
icke rättfärdiga sitt fel, men han vore fast besluten att godtgöra
hvad han brutit, och det så mycket hällre, som han för sin del kände
sig höjd öfver alla vanliga fördomar, med ett ord, han var beredd att
gifta sig med Malanja.
Utan alt tvifvel vann Ivan Petrovitsch det mål, han åsyftat. Peter
Andrejitsch blef så häpen, att han för en lång stund blef stående
mållös och stirrade på sin son med vidt uppspärrade ögon. Men snart
hämtade han sig, och som han gick och stod, i ett slags nattrock af
fårskinn och gråverk och med ett par nedkippade tofflor på sina bara
fötter, störtade han sig med knutna näfvar mot sin son, hvilken den
dagen liksom afsigtligt uppträdde mer elegant än vanligt, med håret
kammadt à la Titus och klädd i en alldeles ny, mörkblå rock af
engelskt snitt, tätt åtsittande sämskskinnsbyxor och höga ridstöflar
med tofsar.
Anna Pavlovna uppgaf ett gällt skrik och gömde ansigtet i händerna.
Hennes son sprang, förföljd af fadern, genom hela huset, ut på gården,
rusade in i köksträdgården och sedan genom parken ut på landsvägen,
och saktade sitt lopp först då, när han icke längre hörde bakom sig
bullret af faderns tunga steg och afbrutna skrik: »Stanna, din
kanalje! Stanna, säger jag, eljes förbannar jag dig!« Slutligen fann
han en fristad hos en närboende egendomsegare.
Sedan Peter Andrejitsch kommit tillbaka hem, dignande af trötthet och
genomvåt af svett, förklarade han under högtidligt pustande sin son
förlustig både fädernearf och faderlig välsignelse, och gaf derefter
befallning om, att alla de der dumma böckerna, som sonen fört med sig
från Petersburg, skulle brännas upp och att Malanja skulle skickas
bort på en aflägsen utgård.
Emellertid fans det välvilliga menniskor, som uppsökte Ivan
Petrovitsch och underrättade honom om alt. På en gång uppbragt och
förödmjukad, svor han att hämnas på sin far. Redan följande natt
lyckades han uppsnappa den bondkärra, på hvilken Malanja bortfördes,
ryckte henne med våld från körsvennen och red med henne till närmaste
stad, der han genast lät viga sig vid henne. Penningar skaffade han
sig af en annan granne, en godhjertad och ständigt halffull sjöman och
dessutom, som han sjelf uttryckte sig, »en stor vän af alla nobla
äfventyr«.
Dagen derpå skref Ivan Petrovitsch ett hånfullt, kallt och höfligt
bref till sin far och reste sedan med sin fru ut på landet till en
kusin i tredje led, vid namn Dmitrij Pjestof, som bodde tillsammans
med sin syster, den för läsaren redan bekanta Marfa Timofejevna.
Han berättade dem alt, förklarade, att han tänkte resa till Petersburg
för att söka sig en plats, och bad dem att under tiden taga vård om
hans unga hustru. Vid detta ord brast han ut i gråt, och med
fullkomlig glömska af sin filosofi och verldsmannabildning kastade han
sig ned till sina slägtingars fötter, alldeles som en fattig lifegen
vidrörande golfvet med pannan.
Godhjertade och medlidsamma som Pjestofs voro, samtyckte de gerna till
hans anhållan.
Ivan Petrovitsch stannade hos sina slägtingar nära tre veckor och
hoppades i all tysthet att under denna tid få något svar från fadern.
Men intet svar kom, och det kunde häller icke komma.
Då Peter Andrejitsch erhöll underrättelsen om sin sons giftermål,
måste han lägga sig till sängs och förbjöd strängt att någonsin i hans
närvaro nämna sonens namn. Men modern lånade i all hemlighet 500
rubel af socknens prest och skickade dem jämte en liten helgonbild
till sin sonhustru. Hon var rädd att skrifva, men lät genom budet, en
liten, mager bonde, som kunde gå sina sextio verst i dygnet, helsa
Ivan Petrovitsch, att han icke skulle sörja altför bittert. Gud
skulle nog vända alt till det bästa och förvandla faderns vrede till
mildhet. För egen del hade hon visst hällre velat ha en annan
sonhustru, men då Gud tydligen fogat det annorlunda, så sände hon
Malanja Sergejevna sin moderliga välsignelse.
Den magre bonden erhöll en rubel i drickspengar och dessutom på egen
begäran tillåtelse att se den nya unga frun, åt hvilken han stått
fadder, och sedan han underdånigt kysst henne på hand, skyndade han
tillbaka hem.
Med lätt hjerta begaf sig Ivan Petrovitsch på väg hem till Petersburg,
der en oviss framtid, möjligen äfven fattigdom, väntade honom. Men
han hade blifvit qvitt det odrägliga lifvet på landet och framför alt
icke svikit sina idealer, utan i sjelfva verket med handling bevisat
sin trohet mot både Rousseau, Diderot och Déclarations des droits de
l'homme. En känsla af segerstolthet, framkallad af medvetandet om en
fullgjord pligt, uppfylde hans själ. Skilsmessan från hustrun plågade
honom icke i någon högre grad, snarare skulle han ha känt sig oroad af
tanken på att behöfva tillbringa hela sitt lif oafbrutet vid hennes
sida. Med henne var det nu en gång för alla afgjordt, och han hade nu
helt andra saker att befatta sig med.
Mot hans egen förmodan gick det honom mycket väl i Petersburg. För
att på något sätt godtgöra sin skuld, rekommenderade furstinnan
Kubjenski, som visserligen redan var öfvergifven af monsieur
Courtin, men ännu icke hunnit dö, sin brorson hos alla sina vänner och
skänkte honom 5.000 rubel --- kanske den sista återstoden af hennes
förmögenhet --- jämte ett dyrbart ur af L'Epine med dennes monogram
inom en girland af amoriner. Tack vare dessa rekommendationer erhöll
han också, innan ännu tre månader förflutit, en plats vid ryska
beskickningen i London, och med första afgående engelska seglare ---
om ångbåtar hade man då ännu icke den minsta aning --- begaf han sig
till sjös.
Några månader efter sin ankomst till England erhöll han ett bref från
Pjestof, hvari den gode landtpatronen lyckönskade Ivan Petrovitsch
till en sons födelse. Den lille hade första gången sett verldens ljus
den 20 augusti 1807 på godset Pokrofskoje och i dopet fått namnet
Feodor efter den helige martyren Feodor Stratilat.
Då Malanja Sergejevna ännu var mycket klen, kunde hon sjelf blott
tillägga några få rader till Pjestofs bref, men äfven dessa få rader
väckte Ivan Petrovitsch's förvåning. Han visste icke, att Marfa
Timofejevna lärt hans hustru att läsa och skrifva.
För öfrigt hängaf sig Ivan Petrovitsch icke altför länge åt
faderskänslans ljufva rörelser, i synnerhet som han just då svärmade
för någon ryktbar Fryne eller Lais --- på den tiden voro ännu
klassiska namn på modet inom denna intressanta qvinnoverld. Freden i
Tilsit hade nyss blifvit afslutad, hela den förnäma verlden kastade
sig åter in i en hvirfvel af nöjen och njutningar, och äfven den lille
ryske legationssekreteraren i London rycktes med, bedårad af en firad
kurtisans mörka ögon. Egentligen hade han ganska obetydliga
tillgångar för ett dylikt lif, men han spelade med lycka, odlade sina
bekantskaper, deltog i alla nöjen och fester och njöt så af lifvet i
fulla drag.
------------------------------------------------------------------------
IX.
Den gamle Lavretski kunde icke på lång tid förlåta sonen hans
opassande giftermål. Om denne efter ett halft års förlopp kommit
tillbaka och med ångerfullt sinne kastat sig till hans fötter, skulle
han måhända tagit honom till nåder igen, sedan han dock först
grundligen undfägnat honom med ovett och skrämt honom med stryk af sin
krycka. Men Ivan Petrovitsch lefde utomlands och hade ingen tanke på
att återvända till fädernehemmet.
--- Tig! Understå dig bara inte! --- brukade Peter Andrejitsch ryta
åt sin hustru, för hvarje gång denna gjorde ett försök att stämma
honom till mildhet, --- han borde dagligen tacka sin Gud, den
valpen, att jag inte förbannade honom till på köpet. Min salig
far skulle med egen hand ha dödat honom, den utbölingen, och det
hade nog varit det rättaste.
Vid sådana förskräckliga ord kunde Anna Pavlovna icke göra något annat
än i all tysthet sucka och korsa sig.
Äfven om sin sonhustru ville Peter Andrejitsch i början icke höra
talas, och i sitt svar på ett bref från Pjestof, som meddelade honom
underrättelser om henne, lät han honom veta, dels att han icke visste
sig ega någon sonhustru, dels ock att det i lag var förbjudet att hysa
förlupna tjenstehjon, hvarför han ansåge det som en pligt att varna
honom. Men längre fram, då han erfor sonsonens födelse, veknade hans
sinne. Han lät underrätta sig, ehuru icke genom direkt meddelande, om
moderns befinnande och skickade henne, också på omvägar, en liten
summa penningar.
Den lille Fedja var ännu icke årsgammal, då Anna Pavlovna af en svår
sjukdom nedlades på dödsbädden. Några dagar före sin bortgång yttrade
hon med skygga tårar i sina slocknande ögon och i sin biktfaders
närvaro sin sista önskan till sin man, att hon skulle få taga afsked
af sin sonhustru och gifva sin lille sonson den sista välsignelsen.
Den bedröfvade gamle lugnade henne och skickade genast sin egen vagn
efter sonhustrun, hvarvid han för första gången kallade henne Malanja
Sergejevna.
Hon kom med sin lille son och beledsagad af Marfa Timofejevna, hvilken
icke ville låta henne fara ensam och ville skydda henne för möjliga
förolämpningar.
Halfdöd af rädsla inträdde Malanja Sergejevna i Peter Andrejitschs
rum, åtföljd af en barnflicka, som bar den lille på armen.
Tigande såg Peter Andrejitsch på henne. Med vacklande steg trädde hon
närmare och böjde sig ned öfver hans hand, den hennes darrande läppar
berörde med en ljudlös kyss.
--- Nåväl, min nybakade adelsfru, --- sade han slutligen efter en lång
paus, --- välkommen, och låt oss nu gå in till min hustru.
Han steg upp och gick fram till gossen. Den lille smålog och sträckte
fram sina små hvita armar emot honom.
Gubben blef djupt rörd.
--- Ack, du öfvergifna barn, --- suckade han, --- du ber mig kanske
för din far... Ja, jag skall åtminstone icke öfvergifva dig, du
lilla värnlösa unge!
Då Malanja Sergejevna kom in i Anna Pavlovnas sängkammare, föll hon på
knä redan vid dörren.
Anna Pavlovna vinkade henne fram till sin bädd, omfamnade henne och
välsignade hennes son. Derefter vände hon sitt af sjukdomen aftärda
ansigte mot sin man, liksom om hon ville säga något...
--- Ja, jag vet... jag vet, hvad du vill be mig om, --- sade Peter
Andrejitsch, --- haf inga bekymmer, hon stannar hos mig med sitt
barn, och för deras skull vill jag också förlåta Vanjka.
Anna Pavlovna tryckte med ansträngning sin mans hand och förde den
till sina läppar. Samma afton afled hon stilla och fridfullt.
Peter Andrejitsch höll sitt ord. Han underrättade sin son, att han
för den bortgångna moderns och den lille gossens skull återgaf honom
sin faderliga välsignelse och att han upptagit Malanja Sergejevna i
sitt hus. Åt henne lät han ställa i ordning några rum i
entresolvåningen, presenterade henne som sin sonhustru för sina mest
ärade gäster, en enögd brigadier, vid namn Skurjechin och dennes
hustru, och skänkte henne två tjenstflickor och en liten springpojke.
Marfa Timofejevna lemnade henne kort derefter. Hon kunde icke tåla
Glafira. Under loppet af en enda dag hade de tre gånger kommit i gräl
med hvarandra.
I början var det ganska tungt och svårt för den stackars unga hustrun,
men hon härdade ut med tålmodig undergifvenhet och vande sig slutligen
vid sin svärfar. Äfven han vande sig och till och med fäste sig vid
henne, ehuru han nästan aldrig talade vid henne och det äfven i hans
vänlighet emot henne låg en viss omedveten ringaktning.
Mest hade dock Malanja Sergejevna att lida af sin svägerska.
Redan under moderns lifstid hade Glafira förstått att så småningom få
hela huset i sitt våld. Alla, icke ens hennes far undantagen, fogade
sig efter hennes vilja, och icke ens så mycket som en sockerbit
förbrukades utan hennes vetskap och tillåtelse. Hon skulle också
hällre dött än delat makten med en ny husfru --- och en sådan husfru
till! Ännu mer än hennes far hade hon blifvit ursinnig öfver broderns
giftermål med en af godsets underhafvande. Hon åtog sig nu att, som
hon sade, »uppfostra den vettlösa parvenyen«, och ända från första
dagen blef Malanja Sergejevna så godt som en slafvinna under hennes
hand.
Hur skulle hon också kunnat vara i stånd att kämpa emot den stolta,
egensinniga Glafira, hon, den tysta, tåliga qvinnan med sitt skygga,
försagda väsen och sin ständigt klena helsa. Det gick häller ingen
dag förbi, att icke Glafira påminde henne om sin forna ställning eller
berömde henne derför, att hon sjelf aldrig glömde det. Malanja
Sergejevna skulle nog till slut lärt sig att tåligt fördraga äfven
dessa påminnelser och loford, hur bittra de än voro, men så tog man
äfven Fedja ifrån henne, och detta krossade hennes hjerta.
Under förevändning, att hon icke vore i stånd att åtaga sig hans
uppfostran, lät man henne knapt någonsin få se honom. Glafira tog
äfven denna sak om hand liksom alt annat, och barnet kom snart helt
och hållet under hennes ledning.
I sorgen häröfver började Malanja Sergejevna att i de bref, hon några
gånger om året skref till sin man, alt ifrigare bedja honom att så
snart som möjligt komma hem. Peter Andrejitsch sjelf önskade också se
sin son, men denne hade ständigt än ett än ett annat hinder att
förebära, tackade sin far för sin hustrus räkning och för de
penningar, han emellanåt fick sig tillsända, och lofvade i hvarje bref
att komma hem med det första, men kom icke. Det var först 1812 års
krig, som tvang honom att återvända hem.
Vid det första återseendet efter sexårig skilsmässa omfamnade far och
son hvarandra, och icke ett ord nämndes häller sedan om de förflutna
misshälligheterna. Man hade då också andra saker att tänka på. Hela
Ryssland reste sig som en man mot fienden, och bägge kände de, att det
flöt ryskt blod i deras ådror.
Peter Andrejitsch lät på egen bekostnad uppsätta ett helt regemente
soldater. Men kriget slutade, och faran var öfverstånden. Ivan
Petrovitsch började finna landtlifvet tråkigt och längtade åter ut
till andra länder och till den verld, med hvilken han vuxit samman och
der han kände sig fullt hemmastadd.
Malanja Sergejevna var häller icke den qvinna, som kunde hålla honom
fast vid fädernehemmet, dertill var hon altför obetydlig i hans ögon.
Äfven de särskilda förhoppningar, hon fäst vid hans återkomst, hade
blifvit svikna. Hennes manhade också funnit, att det var bättre att
helt och hållet anförtro Fedjas uppfostran åt Glafira.
Ivan Petrovitsch's arma hustru uthärdade icke detta sista slag, denna
andra skilsmässa. Tåligt och utan att knota, som hon lefvat,
slocknade hon också efter några dagars lidande. Under hela sitt lif
hade hon aldrig gjort motstånd mot någon eller något och förmådde icke
häller kämpa emot den sista sjukdomen. Hon hade redan förlorat
talförmågan, och grafvens skugga låg redan öfver hennes ansigte, men
hennes drag bibehöllo ända in i sista ögonblicket sitt oföränderliga
uttryck af tålig tankfullhet och fridsamt saktmod. Med samma tysta
undergifvenhet som förr såg hon på Glafiras hand mot sina kallnande
läppar och anförtrodde åt henne, Glafira, sitt enda barn.
Så slöt denna stilla och hjärtegoda varelse sitt jordiska lopp. gud
allena vet, hvarför hon tycktes upp från hemmets grund och kastades
bort som en uppgräfd planta med de fina rötterna utsatta för solens
brand. Det vissnade bort, detta menniskolif, och försvann spårlöst,
och ingen bekymrade sig derom.
Tjenarinnorna sörjde Malanja Sergejevna en kort tid, och äfven Peter
Andrejitsch saknade hennes tysta, blida väsen. »Farväl, förlåt mig,
du tysta, tåliga qvinna!« hviskade han för sig sjelf, då han i kyrkan
för sista gången knäböjde vid hennes kallnade stoft, och tårar runno
utför hans kinder, då han kastade en sista handfull jord ned i hennes
graf.
Sjelf öfverlefde han henne blott några få år. Vintern 1819 slöt han
sitt lif i Moskva, dit han flyttat med sin dotter och sonson, och
förordnade att han skulle begrafvas vid sidan af Anna Pavlovna och
»Malascha«.
Ivan Petrovitsch vistades då i Paris för sitt nöjes skull, sedan han
efter fredsslutet 1815 lemnat den diplomatiska banan. Vid
underrättelsen om faderns död beslöt han att återvända till Ryssland.
han måste nu tänka på att ordna sina nya ekonomiska angelägenheter,
och då Fedja, enligt hvad Glafira meddelade i sitt bref, redan fylt
tolf år, var det också tid på att med allvar tänka på dennes
uppfostran.
------------------------------------------------------------------------
X.
Ivan Petrovitsch återkom till Ryssland som fullständig »angloman«.
Det kortklippta håret och hårdt stärkta skjortbröstet, den långa
ärtgröna öfverrocken med dubbla kragar och det buttra
ansigtsuttrycket, en viss stelhet och liknöjdhet i sättet, uttalet
mellan tänderna, det torra skrattet utan skymt af leende, det
uteslutande intresset för politiska och nationalekonomiska spörsmål,
förkärleken för blodig rostbiff och portvin, --- allting hos honom bar
en äkta engelsk prägel och häntydde på ett fullständigt uppgående i
engelska manér och föreställningssätt.
Men samtidigt med att Ivan Petrovitsch förvandlats till en riktig
angloman, hade han, märkvärdigt nog, också blifvit patriot.
Åtminstone kallade han sig sjelf en patriot, ehuru han mycket litet
kände till ryska förhållanden, icke följde för egen del en enda rysk
sedvänja och talade en egendomlig ryska. I det vanliga umgänget var
hans språk trögt, klumpigt och fullt af de mest omöjliga gallicismer,
men så snart talet föll på vigtiga ämnen, tog hans språk en egendomlig
vändning med uttryck sådana som, »bevisa nya prof på sjelfbeflitande«,
eller »dessa förhållanden stämma icke samman med omständigheternas
sjelfva natur«.
Ivan Petrovitsch förde med sig från utlandet några skriftliga utkast
beträffande statsväsendets inrättning och förbättring och var mycket
missnöjd med alt hvad han såg hemma. Särskildt harmades han öfver den
allmänna bristen på plan och system i förvaltningen.
Vid sitt sammanträffande med systern i Moskva förklarade han redan vid
de första orden, att han var fast besluten att införa grundliga
reformer och att allting på hans egendom skulle hädanefter gå efter
ett nytt system.
Glafira Petrovna svarade icke ett ord, utan blott bet ihop tänderna
och tänkte: »Hvad skall det då bli af mig?« Men då de kort derefter
ankommo till sin egendom, lugnade hon sig snart nog.
Inom hus infördes verkligen några icke ovigtiga förändringar.
Snyltgäster och nådehjon blefvo utan förskoning bortskickade. Bland
dem, som i synnerhet fingo lida af denna stränghet, voro tvänne gamla
gummor, den ena blind och den andra lam, samt en gammal skröplig
major, som hade varit med vid stormningen af Otschakof 1788 och nu i
följd af sin verkligen förvånande glupskhet föddes blott med linsärter
och svartbröd.
Vidare gafs befallning om, att de förra gästerna icke skulle
mottagas. De ersattes allesammans af en aflägsen granne, en gammal
hvithårig, skrofulös baron, en mycket dum och väl uppfostrad
menniska. Från Moskva ankommo nya möbler, och deribland sådana
nyheter som spottlådor, ringklockor och lavoarer.
Frukosten skulle serveras på ett helt annat sätt än förr, och
utländska viner trädde i stället för bränvin och likörer af inhemsk
tillverkning. Tjenarne erhöllo nytt livré, och på familjevapnet
anbragtes orden »In recto virtus« som slägtens devis.
Men i alt hufvudsakligt minskades icke Glafiras makt och myndighet.
Alla inköp och utgifter berodde nu som förr på henne allena. En från
utlandet medförd kammartjenare af elsassisk slägt försökte väl en tid
mäta sig med henne, men han förlorade sin plats, oaktadt det stöd, han
hade i sin husbondes ynnest.
I afseende på landthushållningen och egendomens förvaltning, hvilket
likaledes hade hört till Glafiras område, förklarade visserligen Ivan
Petrovitsch mer än en gång sin afsigt vara att »ingjuta ett nytt lif i
detta kaos«, men alt stannade ändock vid det gamla med obetydliga
förändringar, som visserligen icke voro till det bättre. Här och hvar
pålades nya afgifter, dagsverkstungan ökades, och bönderna förbjödos
att vända sig direkt till Ivan Petrovitsch. Den nye godsherrn och
patrioten hade altför mycket förakt för sina landsmän.
Det var blott på Fedja, som Ivan Petrovitsch's nya system tillämpades
i sin fulla kraft. Hans uppfostran, som nu uteslutande öfvertogs af
fadern, undergick verkligen en »grundlig reform«.
------------------------------------------------------------------------
XI.
Så länge Ivan Petrovitsch ännu befann sig utomlands, var Fedja, som
sagdt, öfverlemnad åt sin faster Glafiras vård. Han hade ännu icke
fylt åtta år, då modern dog, och ehuru det under hennes lefnad kunde
gå flera dagar om, utan att han fick se henne, hade han fäst sig vid
henne med innerlig hängifvenhet. Minnet af hennes milda, bleka
ansigte, hennes sorgsna blick och skygga smekningar stod med
outplånliga drag inprägladt i hans själ. Han hade en viss dunkel
aning om hennes ställning i hemmet, han kände med sig, att mellan
honom och henne funnits en skranka, den hon hvarken vågade eller kunde
nedrifva.
För fadern kände han sig skygg och rädd, och Ivan Petrovitsch sjelf
smekte aldrig sitt barn. Farfadern kunde ibland klappa honom på
hufvudet och låta honom kyssa sin hand, men för öfrigt ansåg och
kallade han honom för en dummerjöns.
Efter Malanja Sergejevnas död var han mer än någonsin i fasterns
våld. Fedja var rädd för henne, rädd för hennes klara, skarpa ögon och
gälla röst. Han vågade aldrig knysta i hennes närvaro. Bara han
rörde sig det minsta på stolen, brukade hon hväsa åt honom: »Hvad nu,
sitt bara stilla!«
Om söndagarne efter gudstjensten fick han leka, det vill säga, man gaf
honom en tjock bok, en mycket hemlighetsfull bok af en viss
Maksimovitsch Ambodik med titeln »Symboler och Emblemer«. I denna bok
fans omkring ett tusental mycket gåtfulla teckningar med lika många
obegripliga förklaringar på fem språk. Cupido med sin nakna, feta
kropp spelade en mycket stor roll i dessa teckningar. Vid en af dem,
som benämndes »Saffran och Regnbågen«, fans en förklaring som lydde:
»Hans verkan är större«. En annan, som förestälde »en flygande häger
med en violblomma i munnen«, hade till öfverskrift: »För dig äro de
alla bekanta«. »Cupido med en björninna, som slickar sin unge«
betydde enligt förklaringen så mycket som »småningom«, »litet i
sänder«, eller något dylikt.
Fedja satt hela söndagseftermiddagarne och såg på dessa bilder. De
voro honom alla välbekanta ända in i sina minsta detaljer. Några af
dem, och alltid de samma, gjorde honom tankfull och sysselsatte hans
vaknande fantasi. Andra förströelser visste han icke af.
Då tiden kom, att han skulle börja studera språk och musik, anskaffade
Glafira för en obetydlig lön en gammal svensk, surögd mamsell, som
talade hjelpligt tyska och franska, klinkade litet på piano och var
utmärkt skicklig att salta in gurkor.
I sällskap med denna guvernant, sin faster och en gammal huspiga, vid
namn Vasiljevna, tillbragte Fedja fulla fyra år. Han brukade vanligen
sitta i ett hörn med sina »Symboler och Emblemer« framför sig, sitta
oafbrutet stilla timme efter timme i det låga rummet med sin starka
lukt af geranium vid det svaga flämtande skenet af ett talgljus.
Syrsan vid spiseln surrar så entonigt, som om den hade tråkigt, den
lilla klockan pickar rastlöst på väggen, en råtta skrapar och gnager
sakta bakom tapeten, och de tre gamla jungfrurna sitta likt parcerna
tysta och sticka med rastlös flit. Skuggorna af deras händer röra sig
hastigt af och an eller dallra i besynnerliga linier i halfdunklet,
och besynnerliga, halfdunkla tankar vakna och röra sig i barnets
hufvud.
Ingen skulle hafva kallat Fedja ett intagande barn. Han var mycket
blek och tjock, klumpig och ovig i sina rörelser, en äkta bondpojke,
efter Glafira Petrovnas uttryck. Blekheten skulle dock snart nog
försvunnit, om man låtit honom oftare komma ut i det fria.
Han hade ganska lätt för att lära, men var ofta lat. Han grät aldrig,
men ibland kom det öfver honom en viss skygg halsstarrighet, och då
kunde ingen komma tillrätta med honom. Fedja höll icke af någon enda
af alla dem, som omgåfvo honom i fädernehemmet... Och ve det hjerta,
som icke redan i barndomen lärt sig att älska!
Sådan var den unge Fedja, då fadern tog honom om hand och utan att
förlora någon tid började att på honom tillämpa sitt nya »system«.
--- Framför alt skall jag göra en man af honom, un homme, --- yttrade
han till sin syster, --- och icke blott en man, utan en spartan.
För att utföra detta beslut, började han med att kläda honom efter
skotskt mod. Den tolfårige gossen fick gå med nakna vador och en
tuppfjäder i den mjuka filtmössan. Den svenska mamsellen ersattes af
en ung schweizare, som var en utmärkt gymnast. Musiken lades alldeles
åt sidan, såsom en mannen ovärdig sysselsättning, och i dess ställe
trädde helt andra, nya läroämnen. Naturvetenskaperna, internationel
folkrätt och matematik jämte snickeri, enligt Rousseaus föreskrift,
och heraldik för att väcka och underhålla ridderliga känslor, voro
företrädesvis de studier, med hvilka den blifvande »mannen« hade att
sysselsätta sig.
Hvarje morgon väcktes han på slaget fyra, fick genast en kall
afrifning och måste sedan springa vid lina ett visst antal hvarf kring
en hög stolpe. Ridning och bågskjutning hörde också till de dagliga
öfningarne. Äta fick han blott en gång om dagen, och aldrig
serverades mer än en enda rätt. Vid hvarje passande tillfälle skulle
han efter faderns exempel öfva sig i »karaktärsstyrka och viljekraft«,
och hvarje afton skulle han i en särskild bok införa en kort
berättelse om den förflutna dagen och de intryck, han derunder
mottagit.
Ivan Petrovitsch å sin sid skref för sin sons räkning »råd och
förmaningar« på franska, i hvilka han kallade honom »vous« och »mon
fils«. När Fedja talade ryska med sin far, kallade han honom »du«,
men vågade icke sätta sig i hans närvaro.
»Systemet« gjorde den unge gossen alldeles förvirrad i hufvudet.
Heterogena kunskaper trängdes der i en oredig massa, men till
ersättning derför utöfvade det nya lefnadssättet ett högst välgörande
inflytande på hans helsa. I början angreps han visserligen af en
lindrig feber, men kryade snart till sig och blef en stark och hurtig
yngling. Fadern var också mycket stolt öfver sitt verk och kallade
honom på sitt eget besynnerliga språk en »naturens son och min
produkt«.
Då Fedja hade fylt sexton år, ansåg Ivan Petrovitsch det för sin pligt
att i god tid inplanta hos sonen ett manligt förakt för qvinnokönet,
och den unge »spartanen«, full af saft och kraft, med det första
fjunet på läpparne och den första ungdomens blyga rörelser i sinnet,
ansträngde sig af alla krafter att synas kall, likgiltig och rå.
Emellertid gick tiden sin jämna gång. Ivan Petrovitsch tillbragte
största delen af året på Lavriki --- så hette det förnämsta af
familjegodsen --- men ibland om vintrarne reste han ensam till Moskva,
bodde på hotell, besökte flitigt klubbarne, höll tal och utvecklade
åsigter i salongerna, och uppträdde mer än någonsin som angloman,
statsman och missnöjd.
Så kom år 1825 och bragte med sig mycket bedröfvelse. {Not: Efter
Alexander I:s död (dec. 1825) kom en bland den storryska adeln länge
förberedd sammansvärjning till utbrott i ett uppror, som dock snart
qväfdes under de hårdaste straff.} Äfven Ivan Petrovitsch's närmaste
bekanta och vänner hade att utstå många svåra pröfningar. Sjelf
skyndade han tillbaka till sitt gods och höll sig oafbrutet hemma.
Ännu ett år gick, och Ivan Petrovitsch blef helt hastigt svag,
krasslig och nedstämd. Det märktes också tydligt på alt annat, att
hans helsa fått en afgjord knäck. Fritänkaren började gå i kyrkan och
beställa messor. Den europeiskt bildade verldsmannen tog ryska
ångbad, åt middag klockan tu, gick till sängs klockan nio och tyckte
om att somna vid en gammal inspektors prat. Statsmannen brände upp
alla sina utkast och hela sin brefvexling, blef orolig i
provinsguvernörens närvaro, och generad i kretsdomarens. Mannen med
den fasta viljan och den stålsatta karaktären klagade och jämrade sig,
om han fick en böld, eller om man satte för honom en tallrik kall
soppa.
Glafira Petrovna blef åter allenastyrande i huset, och ånyo började
byfogdar, rättare och simpla bönder komma bakvägen upp till den »gamla
sqvallerkäringen«, såsom gårdsfolket kallade henne.
Den förändring, som inträffat med Ivan Petrovitsch, gjorde ett starkt
intryck på hans son. Denne, som nu gick på nittonde året, hade redan
börjat reflektera mera allvarsamt öfver hvad som försiggick omkring
honom, och sökte småningom frigöra sig från den bundenhet, hvari han
hittills lefvat. Han hade redan förut bemärkt en viss brist på
öfverensstämmelse mellan faderns ord och handlingar, mellan hans
breda, liberala teorier och torra, småsinta despotism, men hade dock
icke kunnat vänta sig detta plötsliga omslag, hvarigenom den gamle
inbitne egoisten åter framträdde hel och hållen.
Den unge Lavretski stod just i färd med att resa till Moskva för att
bereda sig till inträde vid universitetet, då en ny, oväntad olycka
träffade Ivan Petrovitsch's hufvud. Han blef blind, obotligt blind på
en enda dag. Som han icke hade något förtroende för den ryska
läkarkonsten, sökte han utverka sig tillstånd till en resa utomlands.
Då detta vägrades honom, tog han sin son med sig och reste genom hela
Ryssland från stad till stad, från den ene doktorn till den andre.
Alla, både son, läkare och betjent, bragte han i förtviflan med sin
klenmodiga jämmer och otålighet och återkom till Lavriki hjelplös,
kinkig och nyckfull som ett bortskämdt barn.
Det blef en svår tid för hans omgifning, och alla hade att utstå
mycket af hans nycker och retlighet. Blott när han åt, var han
stilla, och aldrig hade han ätit så glupskt som nu. Men hela den
öfriga tiden af dygnet unnade han hvarken sig sjelf eller andra någon
ro. Han läste böner, knotade öfver ödet, svor ve och förbannelse
öfver sig sjelf, politiken, sitt system, öfver alt, hvarmed han förr
skröt och braskade, alt som han en gång framstält som mönster för sin
son. Beständigt upprepade han, att han icke trodde på någonting, och
strax derpå började han åter läsa sina böner. Han kunde icke stå ut
med att vara ensam ett enda ögonblick och fordrade af sitt husfolk,
att beständigt, dag och natt, skulle några sitta kring hans hvilstol
och sysselsätta honom med berättelser, hvilka han för öfrigt
oupphörligt afbröt med sina utrop: »nu ljuger du igen!« »sådan
dumheter!« och dylikt.
Särskildt var det svårt för hans syster Glafira. Icke ett ögonblick
kunde han reda sig utan henne, och ända till slutet uppfylde hon alla
den sjukes nycker, ehuru det ofta nog hände, att hon icke genast kunde
svara honom, af fruktan att ljudet i hennes röst skulle förråda ett
raseri, som var nära att qväfva henne.
På detta sätt framsläpade han sitt lif ännu två år och dog en af de
första dagarne i maj, sittande på en balkong, dit man burit honom midt
i solskenet.
--- Glascha! Glascha!... Buljong!... Buljong, din gamla dum.... ---
stammade han med stelnande tunga, och innan han kunde få fram det
sista ordet, tystnade den för evigt.
Glafira Petrovna, som hastigt ryckt en kopp buljong ur handen på
hofmästaren och skyndat ut på balkongen, stannade och betraktade länge
sin broders ansigte. Derefter gjorde hon långsamt och högtidligt ett
stort korstecken och aflägsnade sig tigande.
Den unge Lavretski, som också infunnit sig, yttrade häller icke ett
ord. Lutande sig mot balustraden, stod han länge och såg ut öfver den
grönskande och doftande trädgården, der blad och blommor och gräs
skimrade i aftonsolens gyllene strålar... Han var nu tjugutre år
gammal... Hur underligt, hur märkligt hastigt dessa tjugutre år
förflutit... Men nu låg lifvet öppet framför honom!
------------------------------------------------------------------------
XII.
Efter faderns begrafning öfverlemnade den unge Lavretski egendomens
skötsel och uppsigten öfver förvaltarne åt den outtröttliga Glafira
Petrovna och begaf sig till Moskva, dit han drogs af en dunkel men
mäktig känsla.
Han var fullkomligt medveten om bristerna i sin uppfostran och hade
föresatt sig att så vidt möjligt var söka inhämta det försummade.
Under de sista fem åren hade han läst mycket och äfven gjort
åtskilliga iakttagelser. En mängd tankar rörde sig i hans unga
hufvud, och mången professor kunde hafva afundats honom en del af hans
kunskaper, men på samma gång var han okunnig om mycket, som var
välbekanta saker för hvarje gymnasist. Lavretski kände med sig, att
han ännu var liksom bunden och ofri, och att han förekom sig sjelf som
en underlig menniska.
Det var i sjelfva verket ett dåligt skämt, som anglomanen spelat honom
med sitt »system«, och den förvända uppfostran, han erhållit, hade
också burit sina frukter. I många år hade han utan invändning i
allting fogat sig efter faderns vilja, och då han slutligen insåg
tomheten i det hela, var verket redan skedt och vanorna rotfästa.
Han förstod icke att umgås med menniskor. Vid tjugutre års ålder och
med en obetvinglig längtan efter kärlek i sitt ända till skygghet
blyga sinne, vågade han ännu icke se en qvinna i ögonen. Med sin
klara och sunda, ehuru något tröga uppfattning, med sin böjelse för
egensinne, reflektion och overksamhet, hade han bort tidigt komma ut i
ett fritt och kraftigt pulserande lif, men i dess ställe hade man
hållit honom fast i en konstlad ensamhet. Och nu, då trollkretsen var
löst, fortfor han att stå qvar på samma ställe, med samma slutna och
inbundna väsende.
Det var naturligtvis en löjlighet att vid hans år kläda sig i
studentuniform, men han fruktade icke åtlöjet. Hans »spartanska«
uppfostran hade åtminstone haft det goda med sig, att den hos honom
utvecklat ett bestämdt förakt för andras prat. Utan alla
betänkligheter anlade han derför den vanliga studentuniformen och tog
inträde på den fysiskt-matematiska afdelningen.
Frisk och rödblommig med redan skäggbevuxen haka, gjorde den tyste och
slutne Fedor Ivanovitsch ett besynnerligt intryck på sina kamrater.
De anade icke, att hos denne till det yttre dystra och sträfva unge
man, som i sin breda landtliga parsläde punktligt infann sig till
föreläsningarne, doldes ett nästan barnsligt sinne. Han föreföll dem
som en lärd pedant, de hade ej behof af hans sällskap och ingenting
att vinna af hans umgänge, och han å sin sida undvek dem.
Under loppet af de två första åren, han tillbragte vid universitetet,
hade han kommit i närmare beröring med blott en enda student, af
hvilken han tog lektioner i latin. Denne student, en svärmare och
poet vid namn Michaljevitsch, hade fattat en uppriktig tillgifvenhet
för Lavretski och blef alldeles af en händelse upphofsmannen till en
vigtig förändring i hans lif.
En afton på teatern --- Motschalof stod då på höjden af sitt rykte,
och Lavretski försummade icke en enda representation --- fick han se en
ung flicka i en loge på första raden, och ehuru icke en enda ung
qvinna kunde gå förbi hans dystra gestalt, utan att hans hjärta
klappade fortare, hade det dock aldrig slagit så häftigt som nu.
Med armbågen stödd mot logeradens sammet, satt den unga flickan
alldeles orörlig. Ungt, sprittande lif lekte i hvarje drag af hennes
runda, brunetta, förtjusande ansigte, en begåfvad och finbildad själ
uttalade sig i hennes utomordentligt vackra ögon, som på en gång
forskande och mildt blickade fram under de fina ögonbrynen, i det
flyktiga leendet kring de uttrycksfulla läpparne, till och med i
sjelfva hållningen på hufvud, hals och armar. Hennes toalett bar
prägeln af en utsökt smak.
Bredvid henne satt en gulblek, skrynklig qvinna om närmare femtio år,
i svart spetsmössa och djupt urringad klädning, med ett stereotypt
leende kring sin tandlösa mun och ett tillgjordt uttryck af ängslig
omsorg i sitt intetsägande ansigte. I logens bakgrund syntes en
ålderstigen herre i vid rock och hög halsduk, med färgade mustascher
och polissonger, stor tanklös panna, slappa, insjunkna kinder, och ett
uttryck af slö inbilskhet och en viss, krypande misstänksamhet i de
små, ljusa ögonen, efter alt utseende en f. d. general eller annan hög
embetsman.
Lavretski kunde icke taga sina ögon från den unga flickan, som gjort
så djupt intryck på honom. Plötsligt öppnades logedörren, och
Michaljevitsch inträdde. Att han, nästan den enda bekantskap
Lavretski egde i Moskva, att han skulle visa sig i sällskap med den
enda unga flicka, som så helt och hållet absorberat alla hans tankar,
föreföll honom egendomligt och betydelsefullt. Med blicken
fortfarande riktad på logen, märkte han genast, att alla der mottogo
Michaljevitsch som en gammal vän.
Föreställningen på scenen intresserade honom icke mer, och Motschalof
sjelf, som dock var mer än vanligt lycklig den aftonen, gjorde icke
samma intryck på honom som förr. Vid ett särskilt patetiskt ställe
kastade Lavretski ofrivilligt en blick på sin sköna. Hon hade lutat
sig långt fram öfver logekanten, hennes kinder glödde, och hennes
ögon, som voro riktade mot scenen, vände sig nu liksom under
inflytandet af hans oafvända blick inåt salongen och stannade på
honom.
Hela natten skimrade dessa ögon för hans inre syn... Den konstgjorda
fördämningen hade slutligen instörtat, hela hans varelse skälfde af
inre glöd, och följande dag begaf han sig direkte till Michaljevitsch.
Af honom fick han veta, att den unga sköna bar namnet Varvara Pavlovna
Korobjin, att gubben och gumman, som suttit i samma loge, voro hennes
föräldrar och att han sjelf, Michaljevitsch, gjort deras bekantskap
förlidet år under sin kondition hos grefve H. på ett gods i närheten
af Moskva.
Den unge entusiasten utlät sig med största loford om Varvara Pavlovna.
--- Så är det, min bror! --- utropade han slutligen med ett för honom
egendomligt, sjungande tonfall i rösten, --- denna flicka är en
beundransvärd, genialisk varelse... en artist i ordets fulla
betydelse... och dertill så innerlig, så hjärtegod!
Då han af Lavretskis frågor märkte, hvilket intryck Varvara Pavlovna
gjort på honom, föreslog han sjelf att presentera honom hos Korobjins
och tillade, att der var han som barn i huset. Generalen var icke det
minsta högfärdig, men modern verkligen så dum, att hon nästan var som
barn på nytt. Lavretski rodnade djupt, mumlade några obegripliga ord
och skyndade bort.
Under fem hela dagar kämpade han med sin till vana blifna skygghet,
men på sjette dagen påtog den unge spartanen sin nya uniformsrock
och... stälde sig helt och hållet till sin vän Michaljevitsch's
förfogande. Som nära bekant i huset, inskränkte denne sina
förberedelser till en liten extra kamning, och så begåfvo sig de
bägge vännerna till familjen Korobjin.
------------------------------------------------------------------------
XIII.
Varvara Pavlovnas far, f. d. generalmajoren Pavl Petrovitsch Korobjin,
hade tillbragt hela sitt lif under tjenstgöring i Petersburg. I sin
ungdom ansågs han som en skicklig dansör och exerciskarl, och i saknad
af enskild förmögenhet lefde han hufvudsakligen på att vara adjutant
hos än den ene än den andre obetydlige generalen. Vid mognare år
gifte han sig med en dotter till en af dessa generaler och erhöll med
henne 25.000 rubel i hemgift. Exercis, parader och trupprevyer hade
han studerat ända in i de minsta detaljer, och sedan han på detta sätt
knogat i mer än trettio år, erhöll han slutligen ett regemente och rang
af generalmajor.
Nu var tiden kommen för honom att hvila ut och börja i allsköns ro
sörja för sitt jordiska välbefinnande. Alla hans tankar voro också
riktade på detta lofliga mål, men olyckligtvis skred han icke till
verket med tillbörlig försiktighet. Han hade uttänkt ett nytt sätt
att drifva små lönande bankaffärer med kronans pengar. Medlet var
utmärkt, men då han, ledd af en eljes lofvärd sparsamhet, försummade
att i rätt tid lossa på pungen, blef han angifven, och det blef en
mindre angenäm, nästan smutsig historia af altsammans. På ett eller
annat sätt lyckades det visserligen generalen att komma ifrån saken,
men hans karrier var afbruten, och han fick det vänliga rådet att så
fort som möjligt taga afsked.
Derefter tillbragte han ännu ett par år i Petersburg, i hopp om att
kunna komma åt någon inbringande plats. Men ingenting lönande erbjöd
sig, hans dotter hade efter fulländad uppfostran nyss kommit hem från
sin klosterpension, utgifterna ökades med hvarje dag, och så påkostade
det än var, fattade han dock ett raskt beslut att flytta till Moskva,
der lefnadskostnaderna äro betydligt billigare än i Petersburg. På
Gamla stallgatan hyrde han ett litet, lågt hus med famnshög vapensköld
på taket, och lefde sedan som afskedad general i Moskva på en årlig
inkomst af 2.750 rubel.
Moskva är som bekant en mycket gästfri stad, som med nöje tar emot
folk af alla slag, och framför alt naturligtvis generaler och deras
vederlikar. Det dröjde häller icke länge, förrän Pavl Petrovitsch's
lilla klumpiga figur, som dock ännu bibehöll en viss militärisk
hållning, utgjorde ett nödvändigt tillbehör till alla Moskvas
förnämare salonger. Hans kala hjessa, som pryddes af några glesa, men
omsorgsfullt ordnade och färgade hårstrån, och det solkiga
Anna-ordens-bandet öfver en hög svart halsduk blefvo snart välbekanta
för alla bleka uttråkade ungdomar, som med blaserade miner stodo och
hängde kring spelborden under danserna.
Pavl Petrovitsch förstod också att skaffa sig en viss ställning inom
sällskapslifvet. Han talade litet, men detta lilla, efter gammal
vana, alltid i näsan --- naturligtvis med undantag af de tillfällen,
då han talade med personer af högre rang än generalmajor --- spelade
kort med mycket försigtighet och åt hemma med stor måttlighet, men
gjorde desto större heder åt anrättningarne, när han var borta.
Om hans fru är föga att säga. Hon hette Kalliopa Karlovna, och i
anledning deraf, att några små tårar ständigt framsipprade ur hennes
venstra öga, ansåg sig Kalliopa Karlovna, som dessutom var af tysk
börd, för en mycket känslofull qvinna. Hon var beständigt rädd för
någonting, såg alltid hungrig ut och förekom vanligtvis i en gammal
snäf sammetsklädning, svart spetsmössa och stora, ihåliga armband af
matt guld.
Pavl Petrovitsch's och Kalliopa Karlovnas enda barn, Varvara Pavlovna
hade nyss fylt sjutton år, då hon lemnade sitt klosterinstitut. Hon
hade der ansetts vara kanske icke den förnämsta skönheten, men utan
all jämförelse den mest begåfvade och mest musikaliska af alla
eleverna, och derför äfven vid afgångsexamen erhållit första rummet.
Hon var ännu icke nitton år fylda, då Lavretski såg henne för första
gången.
------------------------------------------------------------------------
XIV.
Den unge spartanen kunde knapt stå på sina fötter af blyghet och
rädsla, då Michaljevitsch förde honom in i familjen Korobjins temligen
enkelt möblerade salong. Men denna blyghet försvann snart under
intrycket af ett vänligt mottagande.
Med den godlynthet, som är hvarje äkta ryss medfödd, förenade sig hos
generalen det slags egendomliga höflighet, som är ett utmärkande drag
för alla, hvilka på ett eller annat sätt varit invecklade i någon
mindre hederlig affär. Fru generalskan intog strax efter de första
helsningarne sin vanliga, obemärkta plats, och hvad Varvara Pavlovna
beträffar, så var hon på samma gång så lugn, trygg och vänlig, att
hvar och en i hennes närvaro genast kände sig hemmastadd. Men dertill
kom också ett annat kraftigare intryck.
Det strålande leendet kring ögon och läppar, hennes runda, jungfruligt
sluttande skuldror och hvita, i skär rosenfärg skiftande armar, hela
hennes förtjusande gestalt med sin lätta och på samma gång litet matta
gratie i hållning och gång, sjelfva den milda klangen i hennes röst
med sina långsamma, smekande tonfall, allting hos denna unga flicka
var liksom omgifvet af en eterisk doft af intagande behag, af vek men
ännu blyg trånad, af någonting så obestämbart, att det icke kan
återgifvas med ord, någonting, som väl kunde väcka oro och åtrå, men
icke skygghet.
Lavretski förde samtalet på teatern och särskildt på gårdagens
föreställning. Varvara började genast tala om Motschalof och
inskränkte sig icke till enstaka utrop och suckar, utan gjorde några
träffande, om äkta qvinligt skarpsinne vittnande anmärkningar rörande
hans spel. En stund derefter började Michaljevitsch tala om musik,
och utan att länge låta be sig, satte hon sig till pianot och spelade
en af Chopins masurkor, hvilka just då kommit på modet.
Då middagstimmen nalkades, ville Lavretski aflägsna sig, men man höll
honom qvar. Vid bordet undfägnade honom generalen med äkta Lafitte,
som en betjent skyndsamt anskaffat från Depret's redan då berömda
vinhandel.
Sent på aftonen återkom Lavretski hem, och utan att kläda af sig,
satt han länge med ansigtet doldt i händerna, försjunken i tankar och
liksom bunden af en ljuf förtrollning. Det förekom honom, som om han
nu först började förstå, hvad det var värdt att lefva. Alla hans
planer och afsigter, alt detta tomma skräp försvann med ens från hans
inre verld, och hela hans själ gick upp i en enda känsla, en enda
längtan, längtan efter lycka, egande, kärlek, ljuf qvinlig kärlek...
Han började nu ofta besöka Korobjins, och innan ett år förflutit,
yppade han sina känslor för Varvara Pavlovna och erbjöd henne sin
hand.
Hans anbud blef antaget. Generalen hade långt förut, kanhända redan
dagen före Lavretskis första besök, förfrågat sig hos Michaljevitsch,
hur många själar han, Lavretski, kunde ega. Äfven Varvara Pavlovna,
hvilken under hela tiden, den unge mannen umgicks i hennes familj, och
till och med under sjelfva det ögonblick, då han tillstod sin kärlek
för henne, hade bibehållit sitt vanliga klara, lugna väsende, äfven
hon visste mycket väl, att hennes fästman var rik.
Hvad Kalliopa Karlovna beträffar, så tänkte hon helt stilla för sig
sjelf: »meine Tochter macht eine schöne Partie«, och köpte sig derpå
en ny, svart spetsmössa.
------------------------------------------------------------------------
XV.
Den unge Lavretskis anbud blef således antaget, men dock med vissa
vilkor. För det första skulle han genast lemna universitetet, ty hvem
gifter sig väl med en student, och det var ju för resten en
besynnerlig idé af en rik godsegare att vid tjugusex års ålder ta
lektioner som en skolgosse. För det andra hade Varvara Pavlovna
åtagit sig besväret att beställa och inköpa alt, som hörde till
utstyrsel och bosättning, och till och med att utvälja
fästmanspresenterna. Hon hade ett mer än vanligt praktiskt förstånd,
mycken smak, ganska mycken kärlek för lifvets komfort och slutligen en
verklig talang att anskaffa denna komfort.
Denna talang gjorde särskilt ett stort intryck på Lavretski, då han
strax efter brölloppet for till Lavriki med sin fru i en liten, af
henne inköpt, särdeles beqväm resvagn. Hur förträffligt hade hon icke
uttänkt, förutsett och anordnat alt, som der omgaf honom! Hvilka
ypperliga resschatull, necessärer, toalettskrin och till och med en
liten näpen kaffekokare, funnos der icke hvar på sin särskilda beqväma
plats i alla vinklar och vrår af den lilla vagnen! Och hur förtjusande
söt var icke Varvara Pavlovna, då hon sjelf lagade till kaffet den
första morgonen!
För öfrigt egnade Lavretski då ingen tid åt att anställa
betraktelser. I fulla drag njöt han af sin lycka och hängaf sig deråt
som ett barn. Han var också oskyldig som ett barn, denne unge
Alkides, och desto djupare blef det intryck, han erfor af det
oemotståndliga behag, som utströmmade från hans unga hustrus hela
väsende, desto mer berusande för hans vaknande sinnen den verld af
okända njutningar hennes veka, yppiga trånad lofvade honom. Och
Varvara Pavlovna höll mer än hon lofvade.
Då de anlände till Lavriki midt i sjelfva högsommaren, fann den unga
frun huset smutsigt och otrefligt, betjeningen gammalmodig och löjlig,
men hon ansåg icke nödigt att nämna det minsta ord derom till sin
man. Hade hon tänkt för alltid bosätta sig på Lavriki, skulle hon nog
ändrat om altsammans och i främsta rummet sjelfva boningshuset. Men
det hade icke ett enda ögonblick fallit henne in att för alltid gräfva
ned sig i denna ensliga trakt. Hon bodde der, som om det vore ett
tält under resan i en öde stepp, och fördrog med mildt tålamod eller
skämtade glädtigt öfver alla dess obeqvämligheter.
Marfa Timofejevna hade kommit på besök för att se sitt fosterbarn.
Varvara Pavlovna tyckte mycket om henne, men hon tyckte als inte om
Varvara Pavlovna. Äfven Glafira Petrovna hade svårt att fördraga den
unga husfrun. För sin del skulle denna gerna låtit den gamla ungmön
nu som förr sköta om godsets förvaltning, men gubben Korobjin hade
stor lust att få ett finger med i svärsonens affärer. Att förvalta en
så nära anförvandts egendomar, menade han, behöfde inte ens en general
skämmas för. Man skulle dock kunnat förmoda, att Pavl Petrovitsch
icke skulle ha försmått att förvalta äfven en fullkomligt främmande
menniskas egendom.
Varvara Pavlovna förberedde och utförde sin plan med stor
skicklighet. Synbarligen helt och hållet upptagen af smekmånadens
sällhet, landtlifvets stilla behag, läsning och musik, förstod hon att
under denna skenbart passiva undfallenhet småningom bringa Glafira
derhän, att denna en vacker morgon ursinnig rusade in i Lavretskis
rum, slängde en stor knippa nycklar på hans bord och förklarade, att
hon vore ur stånd att längre sköta hushållet och inte ville stanna
qvar en enda dag till.
Den på lämpligt sätt förberedde Lavretski samtyckte utan den ringaste
svårighet till hennes affärd. Detta hade Glafira Petrovna icke väntat
sig.
--- Jaså, --- sade hon med mulen blick, --- jag finner att jag är
alldeles öfverflödig på det här stället... Nå, det är bra, jag
vet nog, hvem det är, som jagar mig ur mitt fädernehem. Men kom
du ihåg mina ord, min käre brorson: äfven du skall ingenstädes
kunna bygga dig ett bo, hela ditt lif skall du få irra omkring
utan hem!... Der har du mitt testamente!
Redan samma dag lemnade Glafira Lavriki och for till sitt eget lilla
gods Vasiljefskoje. En vecka derefter anlände general Korobjin, och
med ett uttryck i hela sitt väsende, som tydde på den mest rörande
beredvillighet att med uppoffring af egen beqvämlighet bistå en kär
anförvandt, öfvertog han förvaltningen af hela sin svärsons
förmögenhet.
I september reste Varvara Pavlovna med sin man till Petersburg. Två
vintrar tillbragte de der, och om somrarne bodde de i Tsarskoje-Selo.
I Petersburg, der de hyrt en vacker, ljus och elegant möblerad våning,
knöto de en mängd bekantskaper inom alla tongifvande kretsar, gjorde
eller mottogo dagligen talrika visiter och gåfvo flera ytterst
angenäma och distingerade musiksoaréer och baler. Varvara Pavlovnas
person drog främmande till sig, som elden lockar fjärilar och flugor.
Fedor Ivanitsch var icke alldeles belåten med detta af förströelser
upptagna lif. Hans hustru rådde honom att söka anställning i statens
tjenst, men både minnet af hans far och hans egen ståndpunkt och
uppfattning gjorde honom embetsmannabanan motbjudande. För att göra
sin hustru till viljes stannade han dock qvar i Petersburg.
För öfrigt kom han snart under fund med, att det var egentligen
ingenting, som hindrade honom att lefva mera för sig sjelf efter egen
smak. Det var inte för ro skull, som han fått det mest tysta och
hemtrefliga arbetsrum i Petersburg. Hans lilla ömma och omtänksamma
hustru var nog uppoffrande att icke för sin del vilja lägga några
hinder i vägen för hans bemödande att få lefva för sig sjelf, och från
den stunden var allting så bra och godt han någonsin kunde önska sig.
Han fick åter sysselsätta sig med sin enligt hans mening ofulländade
uppfostran, fördjupade sig ånyo i sina böcker och började till och med
att studera engelska språket och literaturen. Det var en egendomlig
anblick att se denna bredaxlade, kraftigt bygda gestalt beständigt
lutad öfver skrifbordet, och detta runda, rödblommiga, skäggbevuxna
ansigte till hälften begrafvet mellan bladen af lexika och
skrifböcker. Hela förmiddagarne satt han oafbrutet vid sitt arbete,
åt sedan en förträfflig middag --- Varvara Pavlovna var en utmärkt
husmor ---, och om aftnarne inträdde han i en doftande och strålande
verld, vimlande af unga, glada, lyckliga ansigten, och medelpunkten i
denna förtrollade verld var åter samma omtänksamma husmor, hans egen
hustru.
Efter tvänne års äktenskap skänkte Varvara Pavlovna sin man en liten
son, som dock icke lefde länge. Klen ända från födseln, dog han på
våren, och följande sommar förde Lavretski på läkarnes inrådan sin
unga hustru till en utländsk badort. Förströelse var alldeles nödvändig
för henne efter en dylik pröfning, och hennes ömtåliga helsa fordrade
ett varmare klimat. Sommaren och hösten tillbragte de i Tyskland och
Schweiz, och som naturligt var, begåfvo de sig följande vinter till
Paris.
Här blomstrade Varvara Pavlovna ånyo upp som en yppig ros, och äfven
här förstod hon att med samma snabba och praktiska handlingskraft som
i Petersburg skapa sig ett litet förtjusande bo i en liten elegant
våning vid en af Paris' mera tysta, men mest fashionabla gator. Åt
sin man förfärdigade hon med egna händer en nattrock, sådan som han
aldrig kunnat få gjord af främmande hand, och anskaffade för egen
räkning inom loppet af några dagar en liten näpen kammarjungfru, en
skicklig kokerska, en flink betjent, en liten förtjusande vagn och ett
förträffligt pianino. Innan ännu en vecka förgått förstod hon att
trippa öfver gatan, bära sin sjal, spänna upp sitt parasoll och dra på
sig sina handskar med samma oefterhärmliga grace som en äkta parisiska
af renaste blod.
Äfven i Paris visste Varvara Pavlovna att skaffa sig en utsökt
umgängeskrets. Först kommo några enstaka ryssar af god familj,
derefter började unga fransmän, ytterst älskvärda och artiga unga män
med finaste sätt och lysande familjenamn, att visa sig alt oftare i
hennes lilla salong. Alla dessa helsade med otvunget behag, talade
mycket och ledigt och blinkade med ögonen på ett särdeles fint och
intagande sätt. Alla hade de bländhvita tänder under karmosinröda
läppar, och hur de förstodo att använda dessa dyrbara gåfvor till
fina, nyanserade leenden! Hvar och en af dem förde med sig sina
vänner, och innan kort blef »la belle madame de Lavretski« känd
öfveralt från Chaussée d'Antin ända till Rue de Lille.
Vid denna tidpunkt af vår berättelse --- det var på vintern 1836 ---
hade ännu icke innästlat sig i Pariserverlden detta slägte af kåsörer
och krönikörer, som nu vimlar öfveralt som myror i en jordhög, men
redan då visade sig i Varvara Pavlovnas salong en viss m:r Jules, en
herre med obehagligt yttre och tvetydigt rykte, fräck och lågsinnad
som alla, hvilka lefva på okända tillgångar och gälla för skickliga
duellanter.
Denna m:r Jules föreföll Varvara Pavlovna mycket obehaglig, men hon
tog dock emot honom, derför att, som skref i åtskilliga tidningar, alt
emellanåt omnämnde henne än som »la belle M:me de L...tski«, än som
»M:e de ***, cette grande dame russe si distinguée, qui demeure rue de
la P.«, och berättade för hela verlden, det vill säga för ett eller
annat hundratal prenumeranter, som icke hade det ringaste att göra med
M:e de L...tski, hur älskvärd och intagande hon var, denna dam, »une
vraie française par l'esprit« --- som bekant, det högsta loford en
fransman kan ge ---, hur hon spelade piano som en fulländad artist och
valsade med en förtjusande grace ---- och i sjelfva verket valsade
Varvara Pavlovna så, att hon ryckte hvart manligt hjerta med sig i
veckan af sin luftiga drägt. Med ett ord, han fick den stora verlden
att tala om henne, och hvad man än må säga, så är det ändå ganska
angenämt för den, det gäller.
M:lle Mars hade vid denna tid redan lemnat scenen och M:lle Rachel
ännu icke framträdt, men det oaktadt besökte Varvara Pavlovna ofta
teatern. Hon var hänförd af den italienska musiken, skrattade
hjärtligt åt »Les ruines d'Odry«, men gäspade i all hemlighet på la
Comédie Française och grät af rörelse öfver M:me Dorvals spel i någon
ultraromantisk melodram. Men det bästa af alt var, att Liszt sjelf,
den oförliknelige Liszt, spelade hos henne tvänne aftnar och var så
älskvärd, enkel och anspråkslös i umgänget, att han intog allas
hjertan.
Under sådana angenäma intryck och stämningar förflöt vintern, och vid
dess slut blef Varvara Pavlovna till och med presenterad på hofvet.
Å sin sida hade Fedor Ivanitsch häller icke tråkigt, ehuruväl detta
lif understundom föreföll honom tungt... tungt, derför att det var så
tomt. Han läste tidningarne, besökte föreläsningarne i Sorbonne och
Collège de France, följde med kamrarnes debatter och företog sig att
öfversätta en bekant, lärd afhandling om åkerjords bevattning. »Jag
förspiller inte min tid«, tänkte han, »alt detta är ganska nyttigt,
men till nästa vinter måste jag bestämdt återvända till Ryssland och
der på allvar skrida till verket.«
Det torde vara svårt att säga, om han sjelf hade klart för sig, hvari
detta verk egentligen skulle bestå, och Gud vet, om han verkligen
följande vinter hade kommit att återvända till Ryssland... tills
vidare var det bestämdt, att han skulle med sin fru tillbringa
sommaren i Baden-Baden... Men en oväntad händelse omintetgjorde hans
planer.
------------------------------------------------------------------------
XVI.
En dag, då Lavretski under Varvara Pavlovnas frånvaro återkom hem,
fann han en liten, omsorgsfullt hopviken papperslapp liggande på
golfvet i sitt rum. Maskinmässigt tog han upp den, och lika
maskinmässigt öppnade han den och läste följande rader skrifna på
franska:
»Dyra, englalika Bessi! (Jag kan inte förmå mig att kalla dig Barbe
eller Varvara.) Jag har förgäfves väntat på dig i hörnet af
boulevarden, kom i morgon klockan half tu till vårt lilla nid
d'amour. Ton gros bonhomme de mari brukar ju vid den tiden vara
alldeles nedgräfd i sina böcker. Vi skola åter sjunga tillsammans den
der visan »de votre poète Pouskin«, som du lärde mig: »Gamle gubbe,
stränge gubbe...« --- Jag kysser tusen gånger dina små, förtjusande
händer och fötter, och väntar dig säkert. Erneste.«
Lavretski förstod icke genast, hvad det var han hade läst. Han läste
det om igen. Det började gå ikring i hufvudet på honom, och golfvet
tycktes gunga under hans fötter som däcket på ett fartyg i sjögång.
Han skrek till, drog en djup suck och brast i gråt, alt i ett och
samma ögonblick. Det kändes, som om han skulle bli tokig. Han hade
trott på sin hustru så oinskränkt, alldeles blindt. Det hade aldrig
fallit honom in att ens tänka sig möjligheten af ett svek, en
trolöshet. Denne Erneste, denne hans hustrus älskare, var en liten,
söt, ljuslockig ungdom på tjugutre år med små, fina mustasch och
uppnäsa, kanske den allra obetydligaste af alla hennes bekantskaper.
Några minuter förgingo... en hel halftimme gick, och Lavretski stod
ännu qvar på samma ställe med den lilla olycksdigra papperslappen i
sin krampaktigt slutna hand och tanklöst stirrande på golfvet. Han
tyckte sig se dimmiga konturer af bleka ansigten fladdra för hans
ögon, hans hjerta sammanpressades smärtsamt, och det föreföll honom,
som om han föll och föll... alt djupare ned... och aldrig nådde han
någon botten...
Ett lätt, välbekant frasande af siden ryckte honom ur hans
förstening. Varvara Pavlovna i hatt och sjal kom med skyndsamma steg
tillbaka från sin promenad.
Det ryckte till i honom från hufvud till fot, och han rusade ut. Han
kände, att han i detta ögonblick skulle varit i stånd att kasta sig
öfver henne och, som bönderna göra i dylika fall, slå henne halfdöd
eller strypa henne med egen hand.
Förvånad och häpen ville Varvara Pavlovna hejda honom, men han kunde
blott hväsa fram: »Bessi!«, och störtade ut ur huset.
Lavretski ropade an den första fiacre, han mötte, och befalde kusken
att köra hvart som helst utom stadens tullar. Hela den återstående
delen af dagen och hela natten ända till morgonen derpå irrade han
omkring utan mål, under det han litet emellan stannade och vred sina
händer. Än kände han sig nästan vansinnig af harm och raseri, än
förekom honom altsammans mycket löjligt, eller till och med som ett
muntert skämt.
Om morgonen var han nästan stel af köld och gick in på ett litet,
eländigt utvärdshus, begärde ett rum och satte sig på en stol framför
fönstret. Han öfverfölls af krampaktiga gäspningar och kunde knapt
stå på sina fötter. Hans lemmar voro alldeles maktlösa, och ändå
kände han ingen trötthet. Men tröttheten tog ut sin rätt. Han satt
orörlig, stirrade ut genom fönstret och hvarken mindes eller förstod
någonting. Han förstod icke, hvad det egentligen var, som hade händt
honom, hvarför han satt der med stela lemmar, en smak af galla i mun
och en ofattlig tyngd öfver bröstet, alldeles ensam i ett tomt,
obekant rum. Han fattade icke, hvad som hade förmått henne, Varja,
att gifva sig åt den der lille fransmannen, och huru hon, då hon
visste sig vara otrogen, kunnat vara lika lugn som förr, lika vänlig,
öppen och förtrolig mot honom som förr.
»Jag förstår ingenting af altihop«, hviskade hans torra läppar, »och
hvem ansvarar mig för, att hon inte redan i